I dag talade jag med doktorn om det. Han lät mig hålla på en god stund. Det var min längtan i ungdomen att bli något, inte bara elementarskollärarinna eller sjuksköterska utan något mera särdeles.
Det var en mera andlig längtan också efter ... Jag kallade det Gud. Och så misslyckandet på alla områden. Jag uppnådde ju varken frälsningens fröjd eller medlemsskap i Sveriges författarförening. Och nu till sist och ytterst är jag ju ingenting mer och ingenting mindre än en dålig mor. Hurdan jag är som hustru, vill jag inte ens tala om. Ja, som sagt, han lät mig hålla på längre än han brukar. Jag tystnade till sist för att hämta andan tror jag, för en kvinna i min ålder tystnar aldrig för att hon ingenting mer har att säga.
Då gjorde doktorn mig en kort fråga:
— Har ni någonsin nått kulmen?
Jag var så i farten med mitt, att jag inte genast förstod. Jag fick först lov att kväva hela min pratflod. Det gick i alla fall fort. Den försvann som en källa i jordens tysta och djupa innandömen. Jag hade plötsligen inte lust att säga ett ord mera om all min jämmerliga dilettantism.
Jag satt bara och stirrade framför mig, inte på doktorn, tror jag utan på hans bläckhorn.
— Har ni någonsin nått kulmen?
Han trodde visst, att jag behövde några förklaringar, men jag rörde avböjande på huvudet. Det var inte så längesedan jag läste allt det där om kärlekens berg- och dalbana och salighetens högsta tinnar, fast det ibland i praktiken är så obekvämt ordnat, att tinnarna inte nås av de två resenärerna samtidigt.
När jag dröjde med svaret, trodde han visst slutligen, att det hos mig ännu fanns en återstod av prydhet. Nej, det är över, lyckligtvis! Det var så svårt på den tiden man inte kunde tala om Linnés sexualsystem eller alldeles nyfödda barn utan att känna, att man skiftade färg. Det är doktorn, fru de la Roque och den serbiska väninna jag förvärvade i Stockholm under krigsåren, som dela hedern av att ha gjort mig oblyg. Både den otillåtna och den tillåtna kärleken ha varit ganska betydelselösa därvidlag. Kärleken är egentligen oerhört konventionell. Om man sade en man, vad man ibland tänker under vissa ögonblick, skulle han krevera. Nå, det gör han ju ändå.
Det var således inte precis blyghet, som gjorde, att jag inte sade de ord, som ändå lågo mig ända ute på läpparna. Det var inte ett svar, för svaret, tja, det kunde ju diskuteras. När når man den oemotsägliga toppunkten? I den fysiska geografien var det visst Gaurisankar, som var högst på min tid. Sedan ha de väl hittat på något annat. Varför skulle den amurösa geografin vara mera oomkullrunkelig? Nej det var bara en liten reflektion, som kom mig i tankarna, då jag förstod hans fråga och med strålande visshet kunde beräkna att mitt möjliga ”nej” skulle i hans ögon döma mig till en ohjälplig och evig dilettantism på alla livets områden.
De enkla ord, som jag helt enkelt inte vågade säga var:
Men tänk på Selma Lagerlöf och Kant, snälla doktorn.
Ja, precis bara det. För om kärlekslivet har mysterier, som inte blevo dem uppenbarade, så blev de väl inte några ynkliga klåpare för det, och skall det verkligen betyda så mycket för vår andes växt att kunna nå det som den enklaste kanin gör med lätthet!
Varför vågade jag inte säga min doktor, vad jag tänkte, lika litet som jag vågade säga det åt den förre, då han tröstade mig över klimakteriet. Ack, av samma skäl och därför att han är min avgud och är man och därför att männen äro oerhörda, enkla och osammansatta barn, då det gäller sexuallivet.
Männen äro fallosdyrkare. Jag tror faktiskt inte att det är en enda så kallad ”normal” man, som inte är det, fast jag ju inte känner alla. Men jag vet ju också en del genom hörsägen.
Det vore egentligen logiskt, om det vore kvinnan, som uppfunnit falloskulten, men jag har svårt att tro att någon kvinna vid förnuft och eftertanke, och det är det väl också tillåtet att ha i mellanakterna, ansett den där saken för något annat än ett enkelt, ändamålsenligt och nyttigt redskap.
Men gossar börja tidigt känna en underlig vördnad, inte bara stolthet inför denna del av sin kropp, och män tala om den i högtidliga eller upprymda stunder ungefär i samma tonfall som spiritister om sina högt värderade och djupt vördade andeuppenbarelser.
Min avgud skulle aldrig förlåta mig, om jag hånade och hädade hans avgud, ja, om jag bara log åt den. Man hinner med många hugskott på några sekunder, och på en av de där sekunderna förstod jag varför det gamla Österlandets kvinnor kunde prisa sig lyckliga över att bära slöjor. Bakom dem kunde de våga le åt sina män och deras avgud, även då de högtidligen knäböjde i hans tempel.
När jag förstod, att det inte gick att dröja längre sade jag ett blygsamt och lågmält ”ja”, och vid det jag såg upp, märkte jag att min avguds stränga ansiktsuttryck mildrats och att det ännu fanns möjlighet för mig att göra karriär, om det nu var som diakonissa eller handelsresande.
När jag kom hem den dagen och låg och solade och latade mig på balkongen, anammade jag inte universum, det roade mig inte längre. Jag tänkte vidare på den där famösa kulmen. Av vad jag snappat upp här och där i böcker vetenskapliga eller ej och av vad jag själv förstått, har jag den uppfattningen att kulmen mer eller mindre beror av teknik. Orientalerna lär inneha den tekniken till fullkomlighet. Kineserna sägs vara ena riktiga överdängare. Men den tekniken och dess resultat har inte de sista årtusendena åtminstone gjort dem till jordens herrar. Det har ju vi västerlänningar varit, fast vi varit mindre slundiga på det där speciella området. Men nu är vi visst också snart fullärda. Tänk vilken andlig kraft det måtte utveckla hos oss!
Men nu börjar de små snedögda gulingarna att kräla väster ut. Nej, de krälar visst inte längre, de resa sig upp. De hotar oss. De tänker kasta oss ur härskarsätet. Den teknik, som nu intresserar dem högst är nog den västerländska krigstekniken. Och den teknik vi framför allt lärt av dem kan väl tyvärr inte med större fördel tillämpas i kanondundret.
När jag hunnit så långt i mina betraktelser, kände jag mig ovanligt sedlig. Sedan märkte jag, att jag hade huvudvärk. Det berodde på solen som låg på balkongväggen och gjorde den glödhet.
När jag varit inne i duschrummet och förfriskat mig en stund var jag varken strängt sedlig eller besvärad av huvudvärk. Vid en iskall lemonsquash bakom neddragna persienner kom jag apropå kulmen och teknik att tänka på en bild ur livet, som naturligtvis Jetty, min serbiska väninna berättat mig.
Det var en medelålders änka, som mycket saknade sin man, men som hon var en något indolent natur, gjorde hon sig ingen brådska att anskaffa en ny. Det här gjorde hon emellertid: Hon lät shingla sig. När hårfrisören första gången behandlade hennes nacke med den lilla rakapparaten, blev hon drömmande. Hon kom snart tillbaka, och under nackrakningsproceduren, blundade hon, för hon var rädd att frisören, som personligen var henne hjärtligt likgiltig, i spegeln skulle få se uttrycket i hennes ögon. När hon gick, sade hon att hon skulle komma igen två gånger i veckan, för hon ville ha en verkligt välskött nacke.
Till Jetty sade hon, ty till Jetty säger man allting, att hon beställt tisdag och fredag, ty det påminde henne om Adrian. Han hade vant henne vid de dagarna, och nackklippningen var en fullkomligt tillfredsställande ersättning. Om något skulle vara, föredrog hon nackklippningen, ty kvinnan är sådan, sade hon, att hon helst vill, att inte någon skall märka något, och det kunde väl ingen göra, när det inte var något, och ändå var det det.
Och hon är ännu änka, sade Jetty, fast det inte har fattats henne anbud. Hon tror inte längre att en man kan göra henne lycklig. Och i min ungdom, fortsatte Jetty, hade jag en gift moster, som var missnöjd med sin man, men hon kände sig lycklig till kropp och själ, när hon fick sitta tyst och se på hur en medelålders dam av hennes bekanta, som hon sällan talade med och tyckte var löjlig, därför att hon hade glasögon och stora runda ögonglober, satt och ritade upp handarbetsmönster med en vit pryl. Och det kan då väl inte kallas osedligt, sade Jetty.
Nej, jag skulle tro, att det inte kan det, men jag erfor inte någon varmare sympati för den gifta mostern. Hon är för ovanlig till och med för mig. Men jag tycker hon är lärorik, och hon stärker min tro, att allt på det där området egentligen är mycket oskyldigt, antingen det nu tar sig uttryck i smak för mönsterritning eller för det gamla vanliga. Vi människor ha behagat bestämma, att det är något avgrundsdjupt. Det kommer alltsammans av den manliga falloskulten. När man skapar en Gud, hör det också till en djävul och ett helvete. Och det har vi nu i rikligt mått.
Jag bryr mig just inte om varken Gud eller djävulen längre. Jag tycker bara det är synd om dem, som lida, och jag bryr mig om Viveke. Jag längtar efter henne så svidande, på samma sätt, tycker jag, som jag långa tider av min ungdom gick och längtade efter Jesus, fast jag aldrig fann honom. Tänk att jag kan känna och längta så hett och svidande ännu. Tänk att jag inte är alldeles förhärdad.