Viveke har vänner. Hon är inte som jag, gudskelov, att hon inte är som jag! Hennes kamrater tycker om henne och somliga beundrar henne. Och hon har smak. De sötaste flickorna är hennes vänner. Jag tror för resten, att det är sådana som jag skulle valt att vara vän med, om jag haft kamrater, när jag var i hennes ålder. Det är flickor med fint stillsamt sätt och tankfulla ögon. Och gossar och unga herrar tycker alltid bra om Viveke. Hon har ett slags säker värdighet i sitt sätt mot dem, som jag förstår, att de finna tilldragande. Var har hon lärt allt det där! Jag har aldrig kunnat det. Till och med Albert säger, att jag är omöjlig i sällskapslivet, han som är son till en manufakturhandlande. Jag sitter bara i en vrå och ser på de andra fruarna och tycker illa om dem. Herrar skulle jag numera kunna tala med, men de ha så litet att säga till mig. Men nu var det om Viveke. Hon är bortbjuden i sommar till sin bästa vän och klasskamrat Kajsa Vinge på Ribbeholms herrgård. De skall fara i nästa vecka, och nu håller vi på och styr med Vivekes kläder. Jag skäms för min fina promenaddräkt, som jag skaffade mig för doktorn och spelade teater i för Knut. Jag ordade för att Viveke skulle ha något liknande, men hon säger, att det är onödigt på landet. Hon har sin lösa shantungrock och en regnkappa, och så har hon fått tre tunna, ljusa klänningar. Vad min Viveke är vacker, när hon står framför spegeln och provar dem! Hon är så fint skär på kinderna, och hennes långa, mörka ögonhår skuggar ögonen så att de se svarta och hemlighetsfulla ut, fast de egentligen är blå. Om det var jag, som var ung och reste till Ribbeholm, skulle ingen bli kär i mig, men jag tror, att någon blir det i Viveke. Jag är däremot inte säker, att hon blir kär, men det skulle jag ha blivit, om inte annat i stalldrängen, fast jag inte hade talat om det för någon, minst honom förstås.
När Viveke reser, blir jag fasansfullt ensam. Jag reser inte, varför skulle jag resa! Albert far till Vargön och fiskar. Om han trivs med det, stannar han en månad. Det finns väl alltid några mer eller mindre unga damer, som han kan göra lyckliga, relativt naturligtvis. Gud skall veta, att jag unnar dem det. Men jag unnar dem också, ett halvt dussin är det ibland, som tävlar om att bära hans metmask, och äta hans praliner, och som säger att herr Berglöf är den noblaste personlighet de träffat och dessutom så rolig, hans fru måtte aldrig ha tråkigt. Ja, jag unnar dem att råka ut för hans vardagshumör bara en enda gång, då han förlagt sin nyckelknippa och tror, att det är jag, som tagit den. Jag har ju aldrig varit riktigt regelbundet gift med någon annan än Albert. Det skulle verkligen vara av intresse att veta, om han är ett undantag eller en regel som äkta man. Pappa var i alla fall inte sådan, det minns jag. Men vi hade inga manufakturhandlaranor. Det är onekligen en ursäkt för Albert. Jag tänker alltid, när bodherrar är utsökt artiga, att de måste ta igen det genom att svära, när de kommer hem. Deras mänskliga natur skulle inte härda ut annars. Och Albert måste ju vara älskvärd på ateljén.