I tolfte timmen

Det var min lögn till Viveke, som kom det att vakna, och nu tänker jag bara på Elis. Men det måtte väl ändå vara det oskyldigaste jag har upplevat. Vi har ju inte ens kysst varann. Men att jag inte skulle kunna önska och längta för mig själv längre ... å nej, så långt har jag inte hunnit.

Albert och Viveke for båda åt var sitt håll i förmiddags, och Lina har semester, så nu måtte jag väl ha utrymme ... även för mina drömmar.

Om jag kunde beskriva det som det var utan att berätta ålder och namn skulle det likna en konfirmands vårdröm. Den fina sortens vårdrömmar, det vill säga de oskyldiga drömmas i början av april och inte i maj.

Det var förra året vi träffades sist, och det var vid påsken. Jag visste, att han skulle komma, och jag gick hela tiden i väntan.

Finns det något så vackert och stilla som veckan före påsk? Det är som det fölle ett återsken av det över människorna, även om de inte har något vackert annars. Det är då jag slår upp balkongdörren och börjar ordna med jorden i mina blomsterlådor, och jag står och lutar mig mot räcket och kisar mot solen. Och så sätter jag påskliljor och narcisser i vaserna, och jag känner mig god och förlåtande mot mig själv och alla andra, vemodig och resignerad inför livets korthet, dödens visshet och evighetens längd. Det har varit så ända sedan jag slutade att känna mig ung, ty då var även den tidiga våren förfärlig, kanske det förfärligaste av allt, men det är så längesedan nu.

Ja, och så går jag där och drömmer om Elis. Jag är så mild och god mot Albert och Viveke, men jag ser dem knappt. Jag köper hem ännu flera påskliljor och ännu flera narcisser, det finns knappt plats för dem längre.

Nu sitter Elis på tåget, tänker jag. Nu far han genom djupa skogar, där det ännu ligger snö. Nu kommer tåget ut på slätten, där åkrarna ligger svarta och dikena står fulla av vatten. Han sitter i kupén och vänder bladen i en bok med sina vita händer, så ser han upp, men jag vet knappt, om han ser ut på landskapet. I hans litet vissna ansikte glänser och strålar hans blå ögon som om han såg syner. Det gör de, när han läser vackra böcker, och han läser alltid vackra böcker i fina band. Han är fint klädd också, utanpå och under. Han har lilafärgade pajamas. Jag har inte sett det. Det har Alli sagt. Tänk nu är jag så god och mild, att jag säger Alli och inte Albert, alldeles som jag gjorde, när vi var nygifta. Det är för att jag återupplever den där påsken med Elis. Elis bor på ett fint hotell med mjuk matta i vestibulen. Det låter kanske bondaktigt att berätta det, men jag går verkligen inte var dag på riktigt mjuka mattor, som man sjunker ned i. Vi har inte kunnat sträcka oss längre än till en Wiltonmatta i herrummet, och jag känner mig faktiskt socialt höjd och upprättad genom Elis. Ja upprättad, ty min farfar red över blomsterrabatter och slängde ut hela middagsbord genom fönstret, då han tyckte maten inte var fin nog på huvudstadens största restaurang. Elis är inte fin på det sättet, lyckligtvis, men han härstammar inte heller från adliga officerare utan från en mängd generationer av borgerliga apotekare. Jag tror, att hela den oändliga mängden av prydligt trillade piller och noggrant vägda milligram, som han har bakom sig i tiden är grunden till att han är så sirlig och minutiös. Kanske, att de gamla apotekarna också för länge sedan voro alkemister och idkade umgänge med dolda krafter på ont och gott, det gör också Elis, ett intelligent umgänge naturligtvis, inte rå trolldom. Han är mystiker och talar med mig om ”väktaren vid dörren” och den heliga Teresia och Huysmanns. Han älskar katolicismen och medeltiden och dess rena lågande hjärta, som under tårar brände häxorna och Gilles de Ray för att frälsa deras själar.

Jag som alltid haft svårt att tro, tycker det är omöjligt att låta bli det, när Elis talar. Kan någon kvinna egentligen motstå en dyrkad mans predikan? Det märkte jag väl, när jag gick var dag hos doktorn, hur mycket jag än vred mig och försökte göra motstånd. Nu är han borta på fjorton dagar, och det är därför jag har tid att andas. Men skall jag vara uppriktig mot mig själv, är det för att träffa honom igen, som jag sitter här ensam i staden på min soliga balkong och blir underlig och tung i huvudet.

Men nu var det Elis och påsk, inte sommar ... det var påskafton mot kvällen. Jag stod och såg genom fönstret upp mot den violblå himmeln, och mitt hjärta var fyllt med en jungfrulig längtan. Jag menar med en jungfrulig längtan, då man inte precis vet, vad som skall drabba en, men hoppas det värsta. Och med Elis vet jag ju ingenting. Min själ bävade, då det ringde på tamburklockan, ty jag kände ju, att det var han. Jag tyckte, att jag var femton år.

Sedan sutto vi där Alli och Elis, Viveke och jag. Jag talade bara litet. Först fick Alli tala nästan ensam, som han tycker bäst om, och Elis log sitt fina, milda och underfundiga leende. Ibland sade han några ord till Viveke, som svarade stilla under det hon såg på honom forskande med sina klara, allvarliga ögon. Viveke känner inte Elis mycket.

Vi satt i ljusringen under taklampan kring det dukade bordet. Man skall sitta med sin vän vid ett festligt bord. Duken av gammalt damast skall lysa silkevit, silver och kristaller skall blänka och gnistra, blommor skall prunka och dofta. Men om man skall äta är en annan sak. Jag vet, att finkänsliga män inte känna sig hänryckta av att se sin älskade äta rostbiff med strykande aptit. Knut nämnde något i den riktningen åt mig så där i allmänhet, men jag kände mig ändå aldrig upplagd att svälta av kärlek till honom, och Albert och jag har det aldrig så trevligt, som när vi äter en god middag tillsammans, men med Elis tycker jag på något sätt att det inte passar med materiell föda. Själv äter han litet och liksom tankspritt, men han dricker gärna, ja, tyvärr alltför gärna. Jag känner hans älsklingsvin, och jag skaffar hem det var gång han kommer, det är ju inte ofta, om det också skall ta ett stort hål i hushållskassan. Jag dricker bara litet av det, och jag äter nästan ingenting. Jag passar bara på att de andra ha mat på faten och att serveringen går lugnt och snabbt.

Småningom sinar Alberts ström av ord en smula, därför att den inte röner någon uppmuntran, och det blir korta pauser i samtalet. Det är som om den blå vårskymningen smög in i rummet mellan de öppna gardinerna och viskade hemligheter. Elis, som mest suttit med ögonlocken sänkta, tunga ögonlock, som tycks vilja falla igen, ser upp en och annan gång helt hastigt och fäster blicken, en blå, blixtrande blick ett ögonblick på Albert. Jag vet inte, om Albert märker det, han märker sällan, vad andra än han själv gör eller säger. Albert har själv något flackande och osäkert i blicken, utom, när den är stel av trötthet eller sprit, ibland förr var det visst också någon gång av kärlek. Men Elis vill han avgjort inte se på. Jag sitter och betraktar dem ömsevis och tänker: hata de varann och varför, ja varför hata de varann? De var vänner förr, men kanske var deras vänskap mera tillfällig och påtvingad än deras hat eller ovilja nu. Elis’ far var apotekare i den staden där Alberts hade manufakturhandel och Albert och Elis var klass- och studentkamrater och låg ett par terminer i Uppsala tillsammans. På den tiden var Albert den blivande store målaren och inte en konstnärlig fotograf, vars konstnärlighet knappt nått allmän uppskattning. Naturligtvis tyckte han, att han var mycket förmer än Elis, och Elis lät honom tycka det. Elis skulle aldrig med berått mod ta en människa ur en villfarelse som hon älskade, även om villfarelsen kunde kosta människan livet. Det hör till Elis’ finhet. Och den här villfarelsen gjorde ju ingen något ont. Jag tror att Elis ibland hade ett stillsamt nöje av den.

Nu misstänker jag ibland, att Albert känner sin underlägsenhet, och att det är det, som gör honom ursinnig, för inte bryr han sig väl om att jag dyrkar Elis? Men Elis’ överlägsenhet är inte alls utmanande. Han har en liten tunn och lågmäld stämma och han har bara skrivit en liten tunn bok om Spinoza, som nästan ingen har läst. Varför skulle han skriva en tjock bok om Spinoza eller om någon annan eller egentligen någon bok alls? Varför skriver man egentligen böcker, när man inte kan skriva oerhörda böcker, säger Elis? Det gör man bara av tarvlighet eller för att förtjäna bröd, och som inte Elis behöver förtjäna bröd, säger han att hans bok om Spinoza är tarvlig. Jag vet förstås att både ärkebiskopen och professor Stöök ha berömt den, men för Elis’ känslor betyder det ingenting. Men han är inte känslolös. Han tycker om blommor och katter, inte hundar, människor med förfinat själsliv tycker inte om hundar, det gör bara klumpiga och barnsliga människor, och han tycker om sjuka barn. De friska inge honom ett visst obehag. Jag gömde alltid undan Viveke så gott jag kunde för honom, då hon var liten.

När Elis liksom mattat ut Albert genom sin tystnad, börjar han att tala mjukt och stillsamt som han brukar. Hans vita, smala händer röra sig. En diamant på hans vänstra ringfinger flammar, kastar små regnbågskaskader av ljus då den beskriver bågar kring de levande ljuslågorna på bordet. Är det med beräkning han rör händerna så? Njuter han själv av deras vithet och ädla form och diamantens flammande färglek? O, Elis, hur kan jag pejla ditt djup eller din grundhet! Jag ser dig bara där borta på andra sidan bordet mot skuggornas bakgrund som ett slags andeuppenbarelse, jag ser ingenting annat, inte Albert, inte Viveke. Jo, jag ser att allt på bordet, som inte passade Elis äntligen är borta, där finns bara blommor, som dofta och solfärgat vin i glasen.

Han berättar om böcker, sådana där oerhörda böcker, som är de enda, som borde läsas. Viveke går in till sig, och Albert ser uttråkad ut och säger en och annan spydighet.

När Elis går, följer jag honom till dörren, och han ler ett litet milt, vemodigt leende.

— Jag tycker vi har mycket att tala om med varann, säger han, vi skall träffas igen.

— Ja, säger jag. Kommer du i morgon?

— I morgon, nej, vänta mig inte i morgon, säger han och vickar litet på huvudet just i dörren. I morgon finns jag inte.

Påskdagen går jag ändå och undrar, om han inte skall komma. Vad har han egentligen för ärende här i staden om inte att träffa oss ... mig? Vem är han i grund och botten? Känner jag honom? Själv säger han, att han är en dålig människa. Han har aldrig varit gift, och Albert säger, att han inte ens varit kär. Jag tror att han är annorlunda än andra män. Men han känner i alla fall tillgivenhet för mig, och jag är kvinna ... eller är det Carla nu igen? Men jag ville kyssa Carla, och jag känner mig inte ens frestad att kyssa Elis. Inte den minsta lilla vidröring av hans hand är mig av nöden för att känna mig lycklig i hans sällskap. Nej, jag kan inte tro, även fast jag tror, att han vill det, att han är lastbar. Den lastbarhet han vill erkänna i svävande och obestämda ordalag är för övrigt inte den opassande utan den allmänliga manliga svagheten för Venus Vulgivaga. Vad skall jag tro om min vän? Elis bor för det mesta på landet på sin egendom. Det förefaller ju ganska antagligt, att han ibland reser till en jämförelsevis stor stad för att sköta sina débaucher av vad slag de nu kunna vara.

Ibland under denna påskdag flyger genom min hjärna en tanke, att jag kunde gå till hotellet och söka honom där. Skulle det ge mig klarhet? Det förefaller mig mest troligt, att jag skulle finna honom i hans säng med en tömd konjaksbutelj på nattduksbordet, men vad visste jag mera för det? För resten skall man inte gå till herrar på hotellrum alldeles oavsett sedlighetssynpunkten. Det är något snaskigt med herrar på hotellrum: kringströdda klädespersedlar, hängslena ringlande på golvet som en orm, krage och manschetter med solkiga kanter, ett sömnsvullet ansikte, dagenefterstämning, hu! Nej, det fick jag då nog av, när jag var tillsammans med Knut, och Elis skulle aldrig förlåta mig, om jag såg honom sådan, inte ens för de lilafärgade pajamas’ skull.

Men med ens får jag för mig, att Elis ligger där ensam och gråter, gråter så där bittert och kvävt, som en man kan gråta, och då tycker jag, att jag är hans mor, och jag ville springa dit genom alla gatorna, som aprilregnet gjort våta, genom alléerna med brungröna, klibbiga knoppar, genom vestibulen med den mjuka mattan. Jag ville vagga hans huvud i mitt sköte, smeka hans hår och gråta med honom ... men naturligtvis betvingar jag mig, och dagen går långsamt, medan aprilregnet knäpper mot fönsterrutorna, narcisserna i vaser och skålar få en börjande dödsdoft, och jag känner ett ljuvt vemod.

Annandagen ringer telefonen festligt, glatt. Jag vet i förväg, att det är han. Ja, det är Elis’ röst:

— Hallå! Är det Ronny?

— — — — — — — — — — — — —

— Vad jag gjorde i går! Idkade självkännedom.

— — — — — — — — — — — — —

— Nej, det var inte uppmuntrande. Det är det aldrig ... Men hör du, är du färdig om en halvtimme? Jag kommer med bil och hämtar dig.

— — — — — — — — — — — — —

— Jag kan inte tänka, att det skulle vara omöjligt för dig att göra dig lös ett par timmar ... annars väntar jag ... så länge du vill ...

Det är bara för att spara min glädje, som jag skjuter upp till senare på dagen, bara för att njuta försmaken ännu några fattiga timmar.

På kvällen sitter vi två på en restaurang med jazzmusik och dansande par mellan borden.

— Livet är underbart och förfärligt, säger Elis.

Tänk en femtiofemårig man, som säger de orden med en röst, som darrar av undertryckt rörelse.

— Ja, säger jag, men jag har nästan upphört att känna det. Jag minns bara, jag lever inte.

— Livet blir allt underbarare med åren, säger Elis, och synden blir mera fruktansvärd. Tänk på problemet synd och ånger. Man måste synda, man kan inte undgå det, och tänk på ångerns ohyggliga pina.

— Ja, man måste synda, säger jag. Jag har accepterat synden för länge sedan för mig själv och andra. Men sedan jag gjorde det, har jag slutat upp att ångra. Jag skulle ångra ... om jag ... inte hade syndat ... nästan viskar jag. Det är ju också orimligt att ångra den synd man måste begå, säger jag högre och kastar huvudet bakåt.

Men Elis böjer sakta sitt huvud som under en börda för tung för hans krafter.

— Men ändå, säger han, måste man ångra, måste. Den lagen är lika obeveklig, lika förfärlig som syndens. Den är bara av ett högre slag, den är gudomlig.

Jag sitter liksom och famlar efter något som är mig för högt och stort, och jag tror, att jag längtar efter min ungdoms förtvivlan över att ej kunna finna Gud.

— Läste du de där böckerna jag skickade dig, säger Elis, de där små enkla, barnsliga katolska andaktsböckerna ...

— Ja, de var vackra, säger jag litet svävande, ty de hade icke roat mig.

— De var kanske icke något för dig, fortsätter han. Man måste vara mycket förkrossad för att tycka om dem, men jag var förkrossad.

— O, Elis, säger jag, tala om dig själv!

— Ack, Ronny, det är inte intressant. Det är bara en liten tarvlig historia om en liten tarvlig och dum människa. Jag har inte alltid varit ödmjuk, Ronny, så därför skall du tro mig, när jag säger det. Jag trodde, att jag var en högst märkvärdig människa med djävulsk ondska och sataniskt trots, någon, som kunde hota Gud och bringa en viss oordning i hans planer. Jag blev mycket sjuk till följd av den där dumma tron. Jag kunde inte lämna min säng på en lång tid.

Då kom en liten präst till mig — å nej, han var nog egentligen stor. Han kom för att jag bad honom, men jag visste i själva verket inte, vad jag ville. Jag önskade bara träffa en människa. Och hur det var berättade jag honom om mitt liv, alla mina fula synder. Ser du, Ronny, synder är inte vackra, när man berättar dem så där ... efteråt. De var alldeles tillräckliga, tyckte jag, för att prästen skulle döma mig till helvetet. Men jag sade honom, att jag inte kunde prestera någon rädsla för helvetet.

Elis tystnade och fyllde mitt vinglas. Så slöt han ögonen några sekunder, innan han fortsatte:

— Den där prästen satt vid min säng och såg på mig. Jag tänker, att en mor kunde se på det sättet på en liten olydig gosse, och så sade han mig, att jag inte hade något alls med djävulen och helvetet att skaffa. Det var inte alls några extra fina eller märkvärdiga synder jag hade gjort. Jag hade försökt mig på att träta litet med Gud, men det gick inte för mig, jag skulle inte bry mig om det längre ...

Nu tystnade Elis igen. Jag såg, att hans tanke inte var utsagd ännu, dess ljus lekte i hans glimmande ögon och på hans läppar, som rörde sig utan att tala.

Om några minuter, tror jag det var, såg han på mig och log.

Och i det leendet var det som om ljuset, som lyst i hans ögon försvann.

— Om jag vore en naiv människa, skulle jag enkelt och utan vidare mottaga de läror, som kyrkan ger, sade han med en helt liten axelryckning.

— O, Elis, tänker du ... tänker du verkligen på allvar bli katolik?

— Nej, Ronny, sade han. Jag har äntligen kommit så långt, att jag ser, att i fråga om religionen alla yttre former och institutioner äro inskränkningar. Religionens väsen och värde måste fattas på helt andra vägar än intellektets. Religionen är ödmjukhet, kärlek, det stora försakandet av sig själv, och det är endast på låga ståndpunkter man tror att uppfyllandet av vissa yttre föreskrifter och försanthållandet av vissa läror ha någon betydelse.

Men ändå är den katolska kyrkan eller om du hellre vill, den kristna kyrkan något så väldigt, något så övernaturligt mirakulöst att var och en, som stått under dess ledning genom män, som nått en sådan höjd, att allt yttre, institutioner och ceremonier — för dem endast är en dräkt omkring det enda stora väsentliga — kärleken till Gud — den bär ett märke därav för livet.

Om jag vore ett helgon som Suso och den heliga Teresa, som skådade Gud i outsägliga syner, då skulle alla intellektets former förbrännas i denna helighetens gudomliga eld — — — eller om jag, som jag sade, vore en naiv människa ...

Men jag är ingendera. Jag hör till dessa sorgliga, moderna människor, som äro intellektuellt tränade, men äro moraliskt efterblivna för att inte säga förkomna. Vår intelligens är vaken för kritik. Vi kunna servera Kant gentemot Paulus’ kosmologiska gudsbevis, och vi inse de yttre formernas innerliga värdelöshet inför Gud. Men vi ha inte nått fram till den stora helighetens gudomliga klarsyn. Vägen dit är smal och brant och ger blodiga fötter. Och med allt vårt klara förakt för det världsliga och dess väsende, vars intighet vi genomskådat, älska vi dock mera silkesstrumpor än blodiga fötter.

Därför kan jag icke återvända till kyrkan. Jag står moraliskt för lågt för att vara helgon. Jag står intellektuellt för högt för att vara ett får i hjorden.

Jag vet inte, när Elis slutade att samtala och började hålla föredrag. Jag satt och lyssnade och kände mig mycket liten och enkel.

Men jag förstod. Jag förstår nästan allt, när de inte talar för lärt, och det gjorde ju inte Elis. Men jag tänkte, att om man visste allt detta på ett så där övervinnligt sätt, betydde ju egentligen ingenting på jorden mera så mycket, och jag tyckte, att med den vissheten skulle man till och med kunna föredra blodiga fötter framför silkesstrumpor, men det gjorde ju inte Elis.

Var inte han och jag egentligen ofullgångna människor? Jag kunde inte fatta gudomliga sanningar, och han kunde inte omsätta dem i livet. Och nu efteråt mindes jag med ens doktorns famösa kulmen och tillämpade den på andens prestationer. Kastratsjälar, det var, vad vi var Elis och jag. Oförmögnare till andligt liv än Albert. Han har ett slags religion, som gör honom tillfredsställd, fast den inte är så fin, och Viveke, jag tror att Viveke är en kristen.

— Ja, jag vet inte, om det var detta du ville höra, sade Elis, men eftersom du är en av de få människor, som jag hyser respekt för, ville jag vara så öppenhjärtig som möjligt.

— Tack, jag ville höra just det, sade jag. Men inte kan du hysa respekt för mig. Då känner du mig inte.

— Jo, jag känner dig. Jag har respekt och deltagande för dig. Du skulle omges av varsam ömhet, ingen skulle ta hårt i dig. Din själ är av det där fina, bräckliga materialet, som kan krossas vid ovarsam behandling.

— Å nej, sade jag, jag fick en plötslig och oförklarlig lust till motsägelse. Jag håller nog. Jag känner mig ibland som en bondflicka. Jag var ju närapå en bondflicka i min fattiga ungdom, trots mitt lilla adelsnamn. Och jag tror nästan det är bra, att inte Albert är så fin ...

Jag förnam utan ord eller blick, att mina ord gav Elis en känsla av obehag. Han knackade på kyparen och beställde nytt vin, och så började han som det sista icke blivit sagt.

— Du skulle studera de stora mystikerna, Ronny: Eckhart, Katarina av Siena, den heliga Teresa, framför allt den heliga Teresa.

— Ja, jag har läst litet Eckhart, sade jag. Det var som att gå under stjärnhimmeln i en djup furuskog. Jag höll på att drunkna i ”Abgeschiedenheit”.

— Ja, inte sant, den är oerhörd. Nu strålade Elis’ ögon igen. Nu var han en ande och inte en människa med tunt blod och dåliga nerver. Jag kan inte skriva allt vad han sade om Eckhart, jag är varken filosof eller mystiker, och Elis är bådadera, och jag kunde ha fallit till hans fötter och tillbett mellan de jazzande paren.

Så återkommer han till den heliga Teresa. Jag tycker inte om det. Det skall strax bli klart varför.

— Den heliga Teresa behandlar det andliga livets stadier på ett, man skulle kunna säga vetenskapligt sätt. Har du läst hennes ”Seelenburg”?

— Jag började studera den heliga Teresa en gång, sade jag. Jag ville ta det grundligt, och jag tog hem från biblioteket allt vad de hade om henne. Jag började med en levnadsbeskrivning och där fastnade jag ... mycket snart ... Jag tvekade, men Elis såg på mig med tyst intresse, och jag måste fortsätta. Då talade jag fort, så att jag nästan snubblade över orden, och jag tror, att jag lät ond, därför att jag verkligen kände mig litet blyg.

— Det började med en allvarlig undersökning, grundad på hennes självbekännelser, om Teresa hade bevarat, fullkomligt oberörd sin jungfrulighet. Det var sida upp och sida ned av utläggningar och minutiösa detaljer. Var det möjligt, att vid det eller det tillfället, någonting inträffat, inte den fullständiga dödssynden kanske, men ändå ett ... ett ... effleurement ... Till sist blev det i Guds kraft bevisat, att ingenting, ingenting, ingenting alls hade skett. — Ja, jag tappade alldeles sugen på den heliga Teresa. Jag tyckte det var så smått, så betydelselöst, så oändligt likgiltigt, om hon var jungfru eller inte, om någon kvinna är jungfru eller inte. Ack, det ... det är ju bara en bagatell ...

Det blev så obehagligt tyst, när jag hade slutat att tala. Det föreföll som om till och med jazzmusiken upphörde.

Elis gjorde sig ingen brådska med att svara. När han gjorde det var hans röst litet, helt litet upprörd.

— Naturligtvis skulle jag ur en synpunkt, en allmänmänsklig synpunkt säga alldeles som du: det är fullkomligt betydelselöst. Du får inte missförstå, om jag dock säger, att det inte är det. Detta är något oändligt djupt. Jag har endast helt nyligen kunnat lära mig något om det. Jag kan inte heller nu tala om det. Kanske längre fram. Du skall inte tro att det beror på hur skall jag säga, skygghet att beröra sexuella ting, men det vore som ett barn eller en analfabet, som nyss lärt sig läsa ville undervisa i kvintessensen av mänsklig vishet ... och den här är gudomlig. Jag kan bara säga detta. Kyskheten, den fullständiga andliga och kroppsliga, sexuella oberördheten är en styrka, en oerhörd kraftkälla. Ett helgon med ett ”förflutet”, han sade ordet med ett litet svagt leende, har aldrig nått de svindlande höjder, som en sexuellt oberörd. Gud tycks behöva kyskheten. Detta är en hemlighet, som för att förklaras kräver outsägliga ord. Därför ”silentium”!

När jag såg upp på Elis var han ... blek.

Det var litet svårt först att komma över till att tala om annat. Men det gick, fast jag hela tiden satt där med en känsla att ha snuddat vid en värld, som är stängd för mig, men som kan vara verklig. Ja, det torde finnas en verklighet från vilken min lilla verklighet med sin könskamp och sin bitterhet förefaller grotesk. Jag tycker i alla fall om att veta det teoretiskt.

Men Elis själv blir mig alltmera gåtfull. I vilken värld lever han? Är han ett helgon, som jag misstänkt att vara en syndare? eller är han bara en intelligens, som fattar allt med tanken eller en man, som efter bibelns ord tjänar Guds lag med anden men syndens lag med köttet?

Den påsken var sista gången jag såg Elis. Sommaren, som följde, reste han utomlands. Genom underrättelser i andra hand vet jag, att han slog sig ned i ett franskt trappistkloster eller rättare utanför dess murar. Han blev oblat det vill säga medlem i en till klostret och dess regler ansluten lekmannaklass. Han har alltså gjort den återgång, som syntes honom omöjlig. Sedan dess är han död för sina gamla vänner.

Och nu sitter jag i mitt tysta ensamma hem och drömmer om Elis och hans liv i klostret. Jag vet, var det ligger, jag har läst om det i en bok. Jag har en slags vision av klostret med vita murar på en grön kulle, som jag ofta har visioner av franska landskap, aldrig tyska eller svenska, fast jag varit i Tyskland och aldrig i Frankrike. Det beror väl på min franska anmor. Men att jag ser och hör och förnimmer så mycket nu, som jag aldrig sett, hört och förnummit förr, det beror på min ålder. Det är saker man växer till med åren, inte bara ifrån, bara man får vara i fred, riktigt mycket i fred.

Man växer i ett historiskt sinne i samma mån som framtidsutsikterna krympa ihop.

Vad såg och hörde jag till exempel för trettio år sen, när jag hörde Snoilskys ”Kung Erik leker på luta”? Ingenting alls utom några vackra ord och en välklingande melodi. Och vad ser och hör jag nu, då gamle musiker Mendel med sin spruckna röst sitter på balkongen mittemot min och sjunger över gårdens gröna träd medan han knäpper på sin luta:

Först kommer det över mig en fläkt av den tiden, då min mor ännu var en ung kvinna och var klädd i tunik, rosetter och volanger och herrarna såg ut som i pappas album med vida byxor, evigt vita skjortbröst, stora svarta halsdukar och stormhatt antingen på sig, i handen eller bredvid sig på ett bord, för att visa, att de var riktiga herrar, och erotiken var hemlighetsfull och förskämd och litteraturen sentimental och jolmig och nobel — — — fläkten tätnar småningom till en dimma, mjuk som bomull ... et j’en éprouve une volupté complexe de l’âme et du corps ... se nu är min franska anmor där också, vad har denna revolutionens friska dotter att göra i den litterära dekadensens Sverige. Må hon vila i frid under sina provençalska cypresser ...

Ja, allt det där kom utav Mendels lutspel. Men nu tar han sin luta och går in. Tack så mycket, jag har haft en storartad underhållning.