Doktorn är hemma igen, och jag har besökt honom. Jag gamla idiot, o, Ronny, förlåt, medelålders idiot, som trodde, att jag hade övervunnit honom, och att jag var färdig med hans sexuella exegetik.
Det var ju bara alfabetet han hade lärt mig, de första, enkla symbolerna. Nu börjar han låta mig läsa och förstå.
Nej doktorn är ingen fallosdyrkare, fast män i gemen äro det. Mellan honom och dem är skillnaden lika stor som mellan en liten otäck svart fetischdyrkare, knäböjande för en sten och ... och Spinoza, som ser också stenens gudomlighet. (Förlåt, Spinoza är visst litet gammalmodig som exempel, men Elis har ju skrivit om honom, och därför har jag honom alltid till hands.)
Men det hjälper inte, när vi nalkas sexualiteten, nalkas vi gudomligheten, och de där gamla Astartedyrkarna och vad de heta, vilkas gudstjänst bestod i könsutsvävningar och som man läste om med fasa, hade en aning om sanningen, fast de missuppfattade och förvrängde den, och ingen lögn, det tror jag någon vis man har sagt, kan bli så fasansfull som en missuppfattad sanning.
Hur jag kommit till detta, att sexualiteten är gudomlig, vet jag inte. Jag är bara förvissad om att inte doktorn sagt de orden. Han säger inte så mycket numera. Han låter mig tänka, men tänka på ett nytt sätt. Jag sitter i min bekväma länstol och han i sin skrivstol vid bordet. Ibland sluter jag ögonen och ibland ser jag på de gröna träden i parken utanför eller den blå himmeln. Jag tror, att jag inte älskar honom på samma sätt som jag gjorde i april, maj och juni. Det behövs kanske inte nu längre för kuren, men han är ännu en gudomlighet för mig, mer än någonsin, just den gudomlighet jag behöver i detta ögonblick. Ty det har jag också förstått, var människa är polygam och polyteist och dyrkar i varje skede av sitt liv olika herrar om än stundom under samma namn. Men o, det är inte så förfärligt. De verkligt stora se ändå enheten bakom. Och detta hör också till det nya, som jag glider in i: Ingenting är längre förfärligt. Det är ... ja, det är alldeles som de frälsta sjöng i min barndom:
Nu är jag nöjd och glader,
nu kan jag andas ut
nu bor jag hos min fader
min pina den är slut
sen han mig lärde känna sitt eviga förbund
så har jag frid och lycka i själen varje stund.
Ja, orden låter ju litet underliga, men känslan är densamma. — Men det var om sexualitetens gudomlighet. Ja, jag har verkligen tänkt ut det själv, när alla lager av bråte och konventionalism (tänk, jag har varit konventionell!) sopats ut ur min själ. Doktorn hör på mig uppmärksamt, när jag talar, fast jag kan ju inte utreda det lärt.
— Ve den människa, som först sade att könsliv var synd, säger jag. Honom vore det bättre att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havets djup. — Det är bara de högsta helgonen, som förstått sexualitetens värde. Förstår inte doktorn det? Jungfruligheten, det är ju den bevarade, outlösta sexualiteten. I dess kraft ha alla kristendomens högsta undergärningar verkats. Utan könen kunde vi inte fatta Gud.
Ja, vi har börjat tala om Gud, Gud med stor bokstav nu. Doktorn sade en dag: ”Ni har inom er en liten dogmfri religion, som behöver frigörelse.” Vad det är skönt att tala om Gud och religion på det här sättet, även om mitt tal är mycket dåraktigt. Jag är ju bara en stackars sjuk olärd kvinna, men bakom mina dåraktiga ord, det vet jag nu, ligger alla människors, alla tiders samlade erfarenhet, ty mitt lilla ytliga dagsmedvetande bottnar i hela släktets gemensamma och uråldriga djup av allmedvetande.
Jag har upptäckt att jag inte heller längre är rädd för döden. Jag har ju haft min del också av den människosläktets pina. Fast när jag talade med doktorn om min dödsrädsla, sade han: ”Är det inte snarare livet ni var rädd för?” och det var sant. Nu när jag tycker livet är bra och riktigt, är det som om döden försvunnit. Jag vill tänka på döden och försöka pröva om min rädsla ändå inte i grund och botten finns kvar. Men det går inte. Jag kan helt enkelt inte få tag i dödstanken.
Jag är som ett barn, som varit inne i ett rum i skymningen och sett något hemskt i en mörk vrå. Det blev allt större och hemskare, det fyllde till slut upp hela rummet, och barnet höll på att förgås av skräck, men så kom någon stor in med en lampa, och då kunde inte barnet längre upptäcka det hemska i vrån. — Ja, nog vet jag teoretiskt, att döden finns, men för närvarande angår den mig inte. En dag kanske jag upptäcker den igen. Då få vi se. Ja, vad? Kanske kommer den inte ens då att betyda något väsentligt. För mig står det nu så: dödens betydelse: ett tal, som stryks ut, men värdet står kvar. Vi västerlänningar = vi nevrasteniker ha kommit att göra alltför stor affär av denna nyttiga anordning.