I tolfte timmen

Det är på aftonen av denna förfärliga dag, som jag beslutat att skriva dagbok, en dagbok, som går baklänges. Det är i den riktningen man helst önskar att livet skulle gå numera.

Jag fick 19 telegram. Jag tyckte det var mycket, men fru Andrén fick 100, när det gällde henne. På mitt bröllop fick jag knappt några. Det var Albert, som fick den gången från sin släkt och sina vänner, och jag var ju med på ett hörn. Min släkt var död redan då, och mina vänner är underliga. Det är inte jag, som uppfattar dem så. Min faster sade det till min mamma för så länge sedan, att det är konstigt, att jag minns det. Det var väl för slutorden: Det är för Ronny är så underlig själv, som hennes vänner är sådana.

Ja, det skulle faster säga och till mamma, för de var väl ganska underliga själva.

Men Albert är inte underlig. Det har jag mer och mer kommit underfund med. Det underligaste var väl, att han gifte sig med mig.

Det var alltså min förfärliga födelsedag, och det kom fruar upp med blommor. Jag tror knappt några var värda mer än 2:50, för Albert deklarerar inte mer än 9,000, och det är inte nämnvärt falskt, och vi bjuder aldrig på champagne till middagen. Ja, men det är inte det. Nordlöfs gör inte det heller, och på fru Nordlöfs 50-årsdag simmade hon i blommor, och doktorinnan Dalqvist, som kom upp till mig med en vit krysantemum, som högst kostade 1:50, gav en hel blomsteruppsats till fru Nordlöf. Det fick jag veta av Augusta, som städar.

Om jag vore som fru Nordlöf, skulle jag också få blommor. Hon kan roa människor. Och jag kan bara roa mig själv.

Tänk, om de visste det! Om Albert visste det, kanske han skulle tro att jag håller på att bli tokig, men vi dela ju inte sängkammare, som väl är. Ja, ibland mittpå natten i mörkret, när jag ligger och tänker på Nordlöfs och Dalqvists och alla de andra, börjar jag skratta, så det hörs. Jag kan inte låta bli.

Viveke vaknar inte av det, men om hon gjorde det, skulle det ingenting göra. Jag skulle bara tala om det för henne, och så skulle vi skratta tillsammans.

Men ack, visst är de snälla. Anna Dalqvist vill lära mig allt från att lägga in saltgurkor till att sköta min man, och Emmy Nordlöf säger mig vilka droppar jag skall ta, när det känns i min själ som om himmel och jord bävade. Det känns det ju ofta för kvinnor av min ålder till och med för Emmy Nordlöf, fast ingen skulle tro det, när man ser henne.

För mig har ju allting bävat alltid och jag med, så det är inget nytt, och Albert säger till och med, att jag har varit mycket lugnare och mindre överdriven under de två sista åren av vårt äktenskap än någonsin förut. Ja, någon psykolog har Albert aldrig varit.

Men så är det ju Viveke, och man måste ändå ta vissa hänsyn för en sjuttonårig dotter, även om hon är så förstående som min.

Vad jag går igenom nu, kan hon i alla fall inte förstå, och jag vore ett odjur, om jag lät henne ana det.

Det hade redan börjat för tre år sedan, då jag satt hos doktor Grund, Albert hade kört dit mig och talade eller rättare lät honom tala och förklara, hur det var fatt med mig.

— Fru Berglöf, sade han, ja, är det inte fasansfullt att heta fru Berglöf. Jag har aldrig kunnat vänja mig vid det, fast jag hållit på nu i aderton år. Jag känner mig som en skurmadam, när de säger det, och mitt rätta namn, det är mitt flicknamn. Det är inte enbart för att det är ett adelsnamn, det finns ju så mycket idiotisk adel. Men jag håller förstås på min lilla särskilda adel, som är min fars och min farfars och alla de andra gamla förtjusande gubbarnas, allt från min första stamfar, jag älskar dem alla och beundrar dem, även när deras storhet bara bestod i att de blev slagna och övervunna och nedtrampade i denna onda värld. Och min mor, hon smälte in i den gamla släkten och blev som ett med den. Men jag kan aldrig bli en Berglöf. Det är ju också så meningslöst. Om det hade varit Berghäll, vore det en annan sak. Då hade jag funnit mig, åtminstone med namnet.

Alltså sade doktorn:

— Fru Berglöf är ju alldeles utsliten (”men Anna Dalqvist tycker, att jag ingenting gör i hushållet”, tänkte jag). Fru Berglöf måste spara sig. Har fru Berglöf jungfru?

”Herregud” tänkte jag. ”Tror han, att jag skurar golv med! Det fick jag aldrig lära i min ungdom.”

— Jo, sade jag, jag har jungfru.

— Jag vill inte, att fru Berglöf alldeles skall sluta upp att intressera sig för sitt hushåll, fortsatte doktorn, men ni skall slöa så mycket som möjligt dessemellan. Man kan för övrigt bli utsliten på mer än ett sätt. Det är inte bara kroppen det gäller, det är också själen. Det kan finnas hemförhållanden, hm ... konflikter, som sliter på nerverna ...

Doktorn gjorde en paus. ”Nu tror han, att jag skall tala om mitt äktenskap”, tänkte jag. ”Det gör ju fruar, när de går till läkare.” Men jag sade ingenting.

Så fortsatte han och talade förståndigt och lugnande så där i allmänhet. Men slutsumman var, att jag var så nere, att det skulle nog ta ett par år, innan jag var riktigt bra igen.

Då kom det. Jag satt och räknade tyst för mig själv: om två år, är jag fyrtionio år. Då är ju livet snart slut. Och så sade jag: — Doktorn, när en kvinna är femtio år, duger hon ju inte mer till någonting, jag måste bli frisk fortare. Jag har så liten tid kvar.

Tänk att jag var en sådan idiot då, att jag inte tänkte, att han kunde tänka, att jag tänkte ...

Doktorn är en mycket fin man, god och förstående, och dessutom är han inte ung. Han har ett blekt, trött ansikte och urvattnade blå ögon, som troligen en gång strålat, för han använder dem så som om han trodde att de strålade. Nu fäste han dem på väggen ett stycke över mig, och så sade han:

— Fru Berglöf kanske inte vet, att de sexuella känslorna finns kvar ännu efteråt?

Det är en avgjord överdrift att säga som Albert, att jag saknar självbehärskning. Det visade jag den gången. Annars hade jag sagt:

”Det ger jag tusan!”

Men det gjorde jag inte. Var det inte klokt! Antingen hade doktorn trott, att jag ljög, då hade han rättat sitt handlingssätt mot mig därefter eller också hade han trott, att jag talade sanning, och då hade han föraktat mig, och jag ville i stället vinna hans aktning. Så när han sett på väggen tillräckligt länge för att skona min blygsamhet och såg på mig med de ögon, som förr hade strålat, hade mitt ansikte det blyga och tacksamma uttryck, som passar efter mottagandet av en glädjefull och oväntad bebådelse.

Men jag talade inte, och det väntade han inte heller naturligtvis.

Men för mig själv kan jag kosta på att upprepa det: det ger jag tusan! Och ändå vet jag, att jag är en kvinna av kött och blod. Vad jag menade var ju helt enkelt, att jag var rädd, att jag skulle bli dum sedan. En av mina underliga vänner är fransyska, och hennes läkare sade till henne (tänk vad vi få mycket visdom från våra läkare): ”Madame, le cerveau de la femme, c’est la matrice.” Då vore det verkligen illa ställt för mig redan nu innan åderförkalkningen, och den kan dröja länge. Och Viveke är så intelligent. Tänk om hon skulle märka och se ned på mig. Vad skall fru Berglöf annars egentligen med intelligens! Hon borde lägga sig till med skurförkläde i stället. I alla händelser är hon inte ännu så dum som Anna Dalqvist i sin kvinnlighets fulla blomning och fruktsättning och allt det andra även om hennes saltgurkor och broderade kuddar är mera lyckade än de Berglöfska. Vad skall jag för resten med broderade kuddar, när Viveke bara älskar små mjuka runda och avlånga sidenkuddar, dunlätta och mjuka och glada som hon själv, när hon inte gråter.

Om jag bryr mig om några sexuella känslor numera, så är det Vivekes. Då måste jag tänka på min egen sorgsna ungdom, min ensamhet, mina förödmjukelser och mitt grubbel. Men det gör jag helst inte. Viveke är för resten inte som jag var. Hon har ett så kallat lyckligt hem, och hon har inte smakat fattigdomen ännu. Hon har vänner och kamrater och hon skall ta studenten. Albert hade nog helst önskat att hon skulle nöja sig med flickelementarhalvbildningen liksom jag fick göra det. Och Viveke var så lat ett par år, att det såg ut som om han skulle få sin vilja fram, men gudskelov, nu har jag segrat. Viveke har gått över i gymnasiet och har goda betyg i allt utom matematik.