Jag har varit uppe på vinden efter just den tavlan med himmeln. Det var där den hamnade, som så många andra av Alberts målningar. Dem som vi ha här nere har Elis valt ut. Nu skall de andra vara här också. Om jag bara hade råd att köpa ramar. Jag har tagit ned dem alla, sådana de äro och ordnat konstutställning, inte i balkongrummet, där katten och jag bor utan i herrrummet och salen. Jag har ställt upp dem mot bord och lådor och ordnat tygskynken till bakgrund, och jag har satt flammande gladiolus i vaser här och där. Det tar sig utmärkt ut, och jag går här som på en tyst och ensam vernissage, går och ser och ser och grubblar, känner till sist, att om jag går här till domedag, skall jag ändå inte veta om jag är gift med en stor konstnär, det vill säga hans spillra eller med en vanlig, skröplig människa, som försökt och misslyckats.
Vad Albert älskar havet! Han målar det med upptornade, mörka vågor eller stillnat i solnedgångsglöd. De mörka vågorna ha något hemskt och dött över sig, oaktat sin våldsamhet. Det kanske de skall ha, jag vet inte, jag förstår inte konst. Men de gör mig beklämd. Det stilla vattnet är inte heller fullt så genomskinligt, som jag skulle önska, men det kanske inte Albert själv önskade. Men alltid har Alberts tavlor något att säga, något oroande, beklämmande. Att de kan det, det är väl konst? Hans färger, ja, hans färger är på samma gång mörka och praktfulla. Han har ett purpur, som skär i blodet ...
Så är det hans andra genre, kvinnorna: madonnor och backanter, inga verkliga nutidskvinnor, dem gillar han inte.
Hans madonnor, antingen de ha barn eller inte, stråla på guldgrund. De se ut som alla de teologiska dygderna tillblandade med sirap. Backanterna ha mycket av hans underbara purpur och klickar och streck av glittrande, flammande blått. De ha stora, otäcka munnar och djurögon, ja, det är alldeles rätt. Jag skulle tro, att hans backanter är utmärkta.
Men jag tror bara, jag kan inte mer. Jag behövde veta ... veta vad Gud och konstkritikerna tycker om dem, men de ha kanske olika mening. O, giv mig en stråle ljus i mitt mörker! Giv mig klarhet, fast det är ändå för sent.
Naturligtvis målade Albert mig i början både som madonna och backant. Men av de tavlorna hittar jag inte en enda. Jag tror vid Gud, att han förstört dem ...