Nu har klarheten kommit, inte precis beträffande tavlorna, men beträffande Albert.
Jag låg och drog mig i sängen på morgonen, när jag hörde den där lilla dimpen i brevlådan, den lilla trevligaste dimp i världen. Jag hörde till och med, att den var dubbel. Ja, det var verkligen två tjocka brev och inte vykort. Det var förstås från Albert och Viveke. Jag kröp i säng igen med breven och beredde mig på en njutningsrik stund. Mina känslor för Albert hade vid det laget stigit så, att jag bröt hans brev först.
Här är det:
Ronny!
Mitt liv har alltid varit en kamp. Det är för långt att gå igenom den nu i dess helhet. Under många år gällde den dig. Den var hopplös. I den kampen blödde jag ut min bästa kraft. Till sist ärrades såren.
Nu har jag åter kämpat en het strid, kanske mitt livs svåraste, men du har väl inte märkt den. Du har alltid så mycket annat att tänka på. Den har gällt mig själv och en älskad och älskande kvinna. Kan du förstå mig, om jag säger, att den var ytterst en kamp mot ålderdomen, som vill förta oss tron att vi ha rätt till liv, lycka och arbete. Ronny, ålderdomen är hemsk. Har du förstått det ännu, annars gör du det väl snart, stackare.
Men denna gång blev jag segrare. Jag skulle hellre säga vi, ty utan en kvinnas mod och tro hade sisyfosblocket denna gång slutgiltigt rullat över mig och krossat mig.
Detta betyder Ronny, att du nu är fri från mig, och det måste glädja dig. Jag kan knappt tvivla på det efter allt vad du låtit mig erfara av hjärtekyla under alla dessa år. Och ändå är det just på den punkten, som kampen inom mig har hotat att förgifta och lamslå mig.
Jag är ju en ohjälplig idealist, och ibland under ensamma, kvalfulla nätter har jag tvivlat på mitt eget förnufts och alla mina sinnens vittnesbörd under aderton år och sagt mig, att du var den drömda, att du icke svek, fast det syntes mig så, att vi båda var av det olyckliga men fina slaget människor, som kräva det absoluta och därför inte kan komma till rätta med det vanliga livet, att våra hjärtan ändå hörde samman, och att, när jag lämnade dig, skulle jag gripas av saknaden och ångesten över att än en gång ha tagit fel.
Men du vet själv, Ronny, i ditt innersta måste du veta, att vårt äktenskap var ett misstag, att du aldrig trott på mig, och att din kärlek, om du kan älska, var flyktig och opålitlig. Men för denna flyktiga och opålitliga kärlek offrade jag det som för mig var värt mer än livet: min konst och blev brödslav. Det får jag bli till livets slut. Vi måste tala om det också. Jag får arbeta dubbelt. Jag vet, vad jag är dig skyldig, men arbetet blir inte längre ett slaveri. Vi blir två om det. Såvitt det blir mig möjligt, får du ha det gamla hemmet orubbat, och efter det är jag som går, får du förstås behålla Viveke. Men du skall inte tro, att du kan ta hennes hjärta ifrån mig. Det har du försökt länge. Men hade hon valet fritt, blev det kanske ändå mig hon valde. Jag vet, att Viveke kommer att förstå mig. Och hon är snart myndig. Vi ha talat mer med varann än vad du vet om. Men om detta vet hon ännu intet.
Men jag vill inte säga hårda ord till dig, då jag säger dig farväl som hustru. Jag vet, att vi båda haft det svårt.
Jag har ordnat med tillfällig bostad åt mig, då jag kommer till staden, och vi få träffas hos advokaten och även privat, om du önskar det för att ordna detaljer. Och så till sist, Ronny, förlåt, att jag icke kunnat förstå dig, att det ej stått i min makt att göra dig lycklig. På ditt svar beror, om jag ännu får kalla mig din vän
Albert.
Jag kan verkligen inte säga, vad jag tänkte och kände till själen först, allt var som en enda röra. Jag kände mig bara mycket matt. Om jag stått, hade jag säkert satt mig ofrivilligt. Jag slöt ögonen. Men allt förblev på samma underliga, tillrörda sätt inom mig. Då tog jag upp Vivekes brev och läste.
Mor lilla, käraste!
Viveke är lycklig. Då säger mor: ”Viveke är förlovad.” Nej, det är Viveke inte. Kanske blir hon det aldrig. Det förefaller Viveke just nu som om det inte betydde så förfärligt mycket, men det gör det förstås, och det kommer kanske i sinom tid det också. Men Viveke har lärt känna kärleken. Nej, bliv inte rädd, mor! Minns du, mor, den där underliga boken, ”Betlehemsstjärnan och Båglampan”, underlig tyckte jag den var då, kanske skulle jag förstå den bättre nu. Det var en sak, som gjorde intryck på mig. Det var berättelsen om en man med ansiktet stämplat av alla synder och laster. Han erkände dem också, och han ångrade sig. Han föll på sina knän och bad Gud om förlåtelse, och tårarna strömmade över hans ansikte. Det skedde något under det han bad. Han fick ett nytt ansikte, nya ögon. Han var oigenkännlig. Han såg god ut.
Och inom honom måtte det ha hänt något ännu underligare. Han förnam något alldeles nytt. ”Detta är kärlek utan passion”, sade han. Han hade inte vetat om förut, att det fanns. Du tycker väl det är underligt, att jag skriver och berättar en sån där historia, men det hjälpte mig så bra, att få fram, vad jag menar. Det är just det, att jag lärt mig känna kärleken utan passion, fast inte fullt så där plötsligt och överväldigande. Jag vet inte, om mitt ansikte blivit förändrat. Jag är nog bara Viveke. Men det är i alla fall underbart.
När jag var barn, talade du ibland med mig om Gud, och någon gång gör vi det ju än. Det finns ingen människa på jorden, som förstår och känner mig som du. Men ibland, särskilt nu har jag undrat, om du, hur skall jag säga, känner religiöst. Jag tror, att pappa gör det. Vi talar ibland mycket försiktigt om sådant, när vi går till kyrkan tillsammans. Men om detta vet han förstås ännu ingenting. Du är den första.
Det yttre av det är så enkelt och vardagligt. Det finns en äldre dam här, kanske vid din ålder med vackert grått hår. Vi ungdomar kallar henne tant Magda, och alla tycker om henne. Det är hon, som lärt mig fatta kärleken, kärleken utan passion. Jag trodde, att jag gjorde det förut. Det ligger ju helt enkelt i de här orden, som jag hört så många gånger förr och alltid tyckt var så vackra: Gud är kärleken. Ja, jag tyckte de var vackra. De tilltalade mig estetiskt. Det är just skillnaden. Nu tycker jag på något sätt, att de är allt. Och vet du, det bästa är, att de är förnuftiga; ja, just förnuftiga. Det är ju hatets alla fasor, som kommer mig att inse det: vrede, brott av olika slag, krig. Om inte kärleken vore det inre, andliga livets lag, skulle vi hata och förtära varandra smärtfritt, som små sorglösa och oskyldiga infusorier. Men det gör vi inte. Vi lider. O, älskade mor, ser du inte! Mor, om du kunde ...
Om jag inte lidit litet, om jag inte blivit väckt till misstro mot kärleken med passion, hade det kanske dröjt längre, innan jag förstått detta. — Fast du skall inte tänka att min nya tro är ett utslag av ungdomlig pessimism, nej, den var bara ett litet trappsteg till tron, och nu, ser du, nu tycker jag, att hela livet är vackert, och att pessimismen bara är tecken till svaghet eller missuppfattning av det väsentliga.
Jag kommer snart hem och jag undrar lidelsefullt, om vi skall kunna tala om detta, och om jag skall känna, som alltid annars, att du förstår mig bättre än någon annan. Din dotter, som älskar dig högst av allt på jorden
Viveke.
När jag lade ifrån mig det brevet, såg jag att mina händer darrade litet, och sedan tyckte jag, att Viveke och Albert än var för sig och än tillsammans virvlade runt i ett oändligt universum, och långt, långt från dem virvlade jag omkring ensam, ohjälpligt ensam, tills jag föll
”caddi come corpo morto cade”.
Ja, jag måtte ha svimmat, verkligen svimmat för andra gången i mitt liv utan att vara kroppsligt sjuk. När jag vaknade, kände jag mig slö och tung i huvudet. Jag steg inte upp. Jag tänkte ideligen, men bara på småsaker. Jag undrade, vad den nya fru Berglöf hette i sig själv, för det var väl antagligen varken Märta eller Ester eller Karin. Jag mindes, att jag en gång i vintras sett Albert tvärsöver gatan med en ung smal flicka med mörka, blanka ögon. De såg mig inte, och jag frågade Albert sedan vem hon var och vad hon hette. Tänk att jag inte minns, om det var Palm. Jag tyckte han föreföll förströdd, men det var väl generad han var, och hon var visst dotter till en fotograf. Herregud, skall de fotografera tillsammans! Kanske de skall ha en Goodvinsk salong, och hon skall vara värdinna vid estetiska terep. Det blir ju utmärkt, det kunde aldrig jag, och då blir nog Albert till sist erkänd som fotograf åtminstone, och varför skulle han inte också börja på nytt med sin målning. Han är ju inte sextio år än på länge. Och den där lilla Palm, om hon nu hette det, hon passar nog både till madonna och backant.
Och så med ens började jag undra, vad för stoff hon hade till sina underkläder. Och med det kom färgen ovillkorligen: gul. Ja, det måste vara gult till de ögonen. Och med ens såg jag henne i gula pajamas med det ena benet slängt över det andra sitta och röka en cigarrett på Alberts sängkant. De mörka, blanka ögonen glimmade. Så förvandlade hon sig till en gul- och svartstrimmig zebra med koögon. Till sist blev hon en spräcklig orm, som ringlade i väg och var borta. Då sträckte jag mina armar efter Viveke. Hon var klädd i skinande vita kläder och sade: ”Gud är kärleken, och du måste dö, ty du förstår det ej.”
Då steg jag upp och kokte starkt kaffe åt mig.
Sedan har jag gått och städat i rummen. Jag bär upp tavlorna på vinden, för jag vill inte göra mig löjlig med det då Albert kommer och hämtar sina kläder, men jag ställer dem framför koffertarna och inte bakom som förut, för de skall väl snart ned igen.
Jag får naturligtvis hyra ut herrummet, om jag skall ha våningen kvar, för så mycket kan väl inte Albert förtjäna. Fast nog kunde vi behöva det, om inte Viveke vill dela rum med mig. Men jag får väl säga upp jungfrun och bo i jungfrukammarn och nöja mig med passhjälp. Jag får inte göra det för dyrt och svårt för Albert. Han var ju min enda kärlek, sade doktorn.
Ja, doktorn, hans mottagningar är inställda i augusti, såg jag i tidningen i går, och jag tog ju avsked och betalade i lördags, betalade med Alberts pengar, som jag nu egentligen inte har rätt till. Vad skulle han för resten göra åt det här? Det är hjärnspökena, som läkarna kan driva på flykten, och det är vackert så. Det verkliga livet får man nog dras med själv.
O, Viveke, vad har jag i himmeln och på jorden utom dig, och nu har den där gamla frökens Gud kommit och tagit dig bort från mig. Jag har ju också fått en liten Gud i sommar, men jag förstår ju, att han inte går upp mot din. Jag fattar inte, jag kommer aldrig att fatta en Gud, som är kärleken. Jag tycker nog att han är vacker, men, o, så osannolik. Viveke har ju märkt, att jag inte har religiös känsla, men det har Albert. Då går hon till honom och till zebran, kanske den också har religiös känsla, och jag går här hemma och dammar herrummet för en notarie, som inte ens märker, att jag är av kvinnokön eller har varit det. Vad jag avundas Elis. Han kan bli oblat i ett trappistkloster, när hans sista illusion sviker, hette hon Ronny, men det kan inte jag.
Nej, jag yrar ju. Viveke älskar mig högst av allt på jorden. Vi skall ha det så ... så härligt. Vi kan väl tala om annat än våra gudar. Viveke kommer alltid att älska mig. Hon är trofast ... Vad vet jag om det! Varför kom jag just nu att tänka på Knut? Vad sade han, när han gick? Nej, han gick ju inte. Det var jag som ... för jag tyckte hans kärlek började kännas litet ljum. Jag skrev. Jag minns ännu orden: ”Nu är jag äntligen fri. Det har varat för länge.”
Varför skulle Viveke vara trofast mot mig! Jag har inte varit trofast mot någon.
O, Carla ...