Ja, läkare! Nu har Albert skickat mig till en nervläkare, ty han förstod småningom, till och med Albert förstod, att jag led. Eller har jag kanske beklagat mig? Albert ville att jag skulle bli frisk och på gott humör, så att det inte blev något krångel med landsflyttningen. Så nu går jag hos nervläkaren. Det känns som om jag vore en virkning, och doktorn har fått tag i ändan och sprättat upp hela mönstret, så nu ligger jag där som en lös upphasplad garnhärva.
Han frågade mig första dagen, om jag var lycklig med min man. — Ånej, sade jag, men inte anmärkningsvärt olycklig heller. Och vi har lärt oss att ta det humoristiskt.
Jag hade en bestämd känsla, att doktorn ogillade humorn.
Två dagar senare hade han upptäckt (hur?) att jag längtade efter kärlek och ett nytt äktenskap.
— Det har jag svårt att tro — åtminstone äktenskapet, sade jag, eller tänkte jag det bara?
— Det är ingenting ni behöver vara rädd för eller springa ifrån, sa han. Det är bara så, det är naturen, som vill det.
— Men det skall väl ta slut någon gång för kvinnan åtminstone — inte för män förstås, sa jag. Man skall väl vara artig. Doktorn har silvervitt hår, men hans ögon kan ännu blixtra.
Nej, tänk, jag vill inte ha varken kärlek eller äktenskap. Det är sant i dag. Vad vet jag om i morgon!