I tolfte timmen

I går sade doktorn till mig: — Ni har aldrig älskat någon man.

Jag förstod inte riktigt. Han vet ju både om Albert och den andre. Jag blev rädd, och jag tror jag ryckte till.

— Ni skall inte vara rädd, sade han. Det är många kvinnor som inte ha det.

— Vad är det att älska? frågade jag fånigt, men har jag aldrig gjort det, kan jag ju behöva veta vad det är.

— För en kvinna är det bland annat att frukta. Har ni någonsin fruktat en man?

— Bara på avstånd, erkände jag. På nära håll kan jag inte finna att de är farliga.

— Det är för att ni inte har respekt för er man, som ni behövt en nervläkare.

— Om jag inte har det, sade jag dystert, så skulle jag vilja veta om det bara är mitt fel.

— Antagligen inte, sade doktorn.

— Ack, doktorn, varför var inte Carla en man, sade jag. Henne kunde jag ha tillbett. Hon var värd det. Jag måste älska någon, som är mig överlägsen, det är väl kvinnligt. Jag minns en fantasi jag hade att jag velat vara bara en molekyl i hennes hjärna, om den molekylen hade kunnat öka hennes andliga storhet bara det minsta grand. Och den fantasien har inte besvärat mig sedan, vare sig det gällde Albert eller ... eller min älskare (o, förlåt). För jag tyckte ju inte att det skulle tjänat till någonting. Om en hårsmån skall göra något till växten, bör den ju ha varit ganska rikligt tilltagen från början.

— Det är ingenting som hindrar, att ni gör det nu.

— Vad, och doktorn, som ogillar gifta älskare!

Han drog samman ögonbrynen och såg mycket bestämd ut.

— Fru Berglöf har missförstått mig, sade han. Jag sade inte, att jag hade lust, att bli er älskare. Om ni vill och kan skaffa er en älskare, det är er ensak. Jag sade, att ni kunde få förälska er i mig (gudskelov, att han inte sade oss).

— Tack, men jag vill helst inte, sade jag blygt.

— Det är skada. Det skulle ha gjort er gott, sade han mycket torrt.

— Tänk, hör det till kuren?

— Det skulle man kunna säga. Fortfarande torrt.

— Och alla de andra, som går här.

— Det angår inte fru Berglöf.

— Jo, tänk, det tycker jag det gör. Är det att vara nervläkare numera att vara ... att vara en slags andlig själafrälsare ... genom ... genom kärleken.

— Inte så illa uttryckt för att vara av en lekman. Nå, nu gå vi alltså vidare.

— Ja, men vart! Jag kom just att tänka på att den förste man jag kände erotiskt för var en hallelujagosse.

— Berätta!

— Det var barnjungfrun, som tog mig med på ett frälsningsmöte. Jag minns en stor sal full med folk och längst framme en estrad. Där stod hallelujagossen tillsammans med några andra, men jag minns bara honom. Han var lång och kraftigt byggd. Jag har ingen klar uppfattning av hans ansikte. Jag tror han sade: älskade ... älskade själar, och så sjöng han. Jag stirrade på honom. När han slutat sjunga, stod han ändå kvar på estraden tillsammans med de andra. — Jag önskade — att — han — skulle — slå — mig — så — att — det — gjorde — ont.

— Och sedan?

— Sedan var det inte mer. Jag minns inte slutet av mötet. Jag var omkring sju år vid tillfället.

— Tänkte ni på honom ibland?

— Ja, den första tiden, tror jag, men jag talade aldrig om det för min mor.

— Vidare!

— Ja, sedan vet jag inte mer, men doktorn vet förstås allt. Stryk, kärlek, kvinnlighet. Vad säger doktorn?

— Jag säger, att fru Berglöf haft vissa förutsättningar att utveckla sig till en normal kvinna. — Men medan vi tala om er barndom, vill jag veta mera.

— Jag talar inte gärna om den. Det var inte någon lycklig tid.

Men doktorn insisterade, och plötsligt förstod jag. Jag behövde för övrigt inte göra det utan ord. Han frågade rakt på sak. Men jag såg honom i ögonen och svarade: — nej!

Jag fick förnimmelsen att mitt svar på något sätt misshagade honom, och jag tyckte, att jag borde ursäkta mig.

— Jag kan inte hjälpa, sade jag, att jag inte kan leverera en provkarta på alla mänskliga laster. Jag menar, jag ber om ursäkt, för det räknas ju som rena, rama oskulden nu. Kanske är det en brist hos mig. Jag har så många luckor i min ... min bildning. Är det enastående, så kan ju doktorn anteckna det.

— Tack, jag behöver inga anvisningar.

— Nej, men bli inte ond doktorn. Det är så förfärligt. Jag var så olycklig, så nervöst upphetsad som barn. Jag undrar egentligen varför. Jag var ju lantbarn. Vet folk egentligen hur olika det är att vara stadsbarn och lantbarn. Lantbarn lever ju bland bönder och djur. De kan lära sig alla förvillelser, tror jag, om de har anlag utom de ensammas förvillelser.

Men det var nog något förvänt hos mig redan då. Min barndom var så full av ångest. Jag har hört, att jag blev skrämd en gång som helt liten, kanske var det det.

— Minns ni, hur ni blev skrämd?

— Absolut inte.

— Hm ...

— Men den där ångesten bara stegrades med åren. Den isolerade mig. Jag pinades också av blyghet. Men allt det där blev ju bättre när ...

— Jag förstår, men säg ut.

— När jag levde sexuellt naturenligt.

— Vill ni ännu påstå att det berodde på fallet Carla?

— Nej, doktorn, men jag skulle vilja säga. Något litet berodde det på Ellen Key. Gud fröjde hennes själ i himmelriket! — För mig blev det i alla fall en befrielse.

— Nå, det är ju mänskligt och naturligt.

— Tack, för resten tror jag att vi kvinnor är naturliga för det mesta till att börja med. Jag känner då inte någon, som varit onaturlig från början. Det var inte ens Carla. Hon har till och med varit kär i en vice pastor i sin ungdom, fast han inte hade förstånd att fria.

— Nej, teologer är ju litet bakom ibland, sade doktorn. Gud välsigne honom för det. Då är han inte alldeles omänsklig, och så är han inte ond på mig som jag fruktade.