Albert kom in till mig i morse, sedan Viveke gått till skolan. Herrar se ganska dumma ut i nattskjorta, och Albert har aldrig vant sig vid pajamas annat än på resor. Men han vill prata ibland om morgnarna. Herrar ha ju inte något klimakterium, annars skulle jag förstå Albert bättre. Han är minst lika oresonlig som jag. Jag har ändå lärt mig något på de här aderton åren. Jag förstår, att livet inte är så särskilt lätt för någon, fast nog är det olika. Direktör Anderson är lyckligare än Albert, Albert är lyckligare än jag. Men om jag är lyckligare än någon annan, det vet jag inte.
Alberts olycka nummer ett är att han är en misskänd kamerakonstnär, som han förr var en misskänd målare, och han tycker inte om att kallas fotograf, fast det är det vi lever av.
Hans olycka nummer två är naturligtvis jag eller är jag nummer ett?
Alberts lycka är så olika, olika tider på dagen och även den lycka han skänker andra. Före klockan elva härskar en stilla frid i hans själ och utom den, för då har Albert inte ännu börjat livets strid på allvar. Den inträder, när han drar på sig byxorna, och sen är han farlig och rasande precis till klockan tolv, då han börjar på ateljén. Där är han förtjusande. Det säga alla damer. Herrarna älska honom något mindre.
När han kommer hem till middagen klockan sex kan han vara antingen ond eller god alltefter omständigheterna, men älskligast är han förstås alltid sent på kvällen.
I dag var inte Albert uppmuntrande ens utan byxor.
— Tänk, Ronny, om du hade kunnat vara litet mindre ovanlig, sa han, när han hade lagt sig i Vivekes ouppbäddade säng.
— Jaa ... säger jag.
— Det hade varit bättre för oss.
Det är alldeles sant, jag har ingenting att invända. Vi hade kanske varit lyckliga då, och jag har krossat vår lycka.
— Jag har försökt att vara som andra, säger jag lamt. Jag rår inte för, att jag inte kan. Jag tycker det är de, som är tråkiga och löjliga.
— Och de tycker, att du är det. Det kan du vara säker på. Det är din förbannade högfärd, som är hela skulden.
— Ja, det är min förbannade högfärd, säger jag tankfullt. Jag undrar verkligen angående den där högfärden. Ibland förefaller det mig nästan som om jag vore ödmjuk.
— Men du vet ju Albert, börjar jag igen, att jag är mycket god vän med en död sömmerska och en levande folkskollärarinna och en serbisk äventyrerska ... och ... och ... jag tänker på Carla, men hon är för fin att skryta med, och så har Albert aldrig förstått sig på Carla, fast han var förlåtande, när det gällde det andra.
— Du vet mycket väl, att det gäller din intellektuella högfärd, säger Albert.
— Det är också mycket underligt, för jag tycker de flesta andra är så begåvade. De kan ju allting, som inte jag kan, och det låter de mig minsann också veta.
Men om du visste Albert, vad jag har försökt att vara lik dem. När jag går på kafferep ibland så tänker jag: Nu skall jag göra alldeles som de andra, säga samma saker och skratta på samma sätt. Och jag har tyckt, att jag gjorde det.
Men i helsicke heller. De ser på mig som om jag vore underlig eller också ser de igenom mig på väggen bakom, och det är det värsta av allt. Det är också olyckligt, att det skall finnas så många fruar. Jag kan inte tåla fruar.
— Nej, du trivs nog bättre med gamla mamseller.
— Ja, om jag visste det! Men ser du, Albert, fruar i klump verka på mig på något sätt så brutalt sexuellt. Serbiskan, du vet, som jag lärde känna under kriget, hon sade, när hon kom från mitt kafferep: ”exposition de vagins”. Själv var hon ju inte fru, fast hon var något annat, hm, jag menar, hon var inte renlevnadsmänniska. Jag tror för resten herrar känner något av detsamma. De avskyr kafferep, och det är inte för förtalet, för o, du gode Gud, vad herrar kan förtala, nej inte du, Albert, men redaktör Strömlund, och han är verkligen en man. Så det är inte för förtalet herrarna drar sig, utan för det andra. För fruarna liksom simmar och vadar i det, och allt vad de säger och inte säger blir sånt. Och jag tycker man skall ha sånt mera för sig själv och privat. Då kan det också bli fint.
— Du tycker visst inte, att man skall ha det privat heller annat än i nödfall.
— Ack jo, Albert (ordlöst: fast du är inte den jag drömde att ha det med). Och jag har inte heller någon förkärlek för gamla mamseller som massartikel. Det blir på något sätt detsamma med dem. Det var en professor jag hörde hålla ett föredrag i sexualpatologi, som sa, att om en människa sysselsätter sina tankar positivt eller negativt med det sexuella, så kan det komma på ett ut, vad resultatet beträffar. Det tycker jag är synd om dem, som kämpa för sin renhet.
— Jag tycker sannerligen inte du behöver bry dig om att göra dig ett problem av det. Det är ju i alla fall utan betydelse för ditt vidkommande.
— Man får väl intressera sig för hur andra har det, kära du. Det kan jag inte låta bli. Det är inte uppmuntrande, men det är nyttigt. Och så är det ju Viveke.
— Ja, du får verkligen vara försiktig med henne. Annars skickar jag bort henne till syster Anna i Stockholm. Det vore också det enda förnuftiga.
— Men du gör det inte, Albert!
— Hm ... Det var för övrigt inte för att höra dina erotiska morgonfantasier jag kom. Jag skulle säga dig, att du slipper följa med i kväll, om du inte vill. Det kan vara nog med ett underligt fruntimmer här hemma. Jag går med Märta.
— Ja, jag tycker visst, du skall gå med Märta. Jag går ju till doktorn.
— Det är väl inte detsamma.
— Nej, det hoppas jag att det inte är. Jag hoppas, att ditt samkväm med Märta, om inte i gärningarna så i orden är kyskare än mitt med doktorn.