I tolfte timmen

Så lustigt med den här dagboken! Det ser ut i den som om jag vore en mycket slagfärdig kvinna, och det är just, vad jag inte är. Jag har aldrig eller nästan aldrig det rätta ordet i det rätta ögonblicket och därför tror till och med doktorinnan Dalqvist, att jag är dum. Det beror på att jag hade så litet övning i att tala i min ungdom, och det övervinner man aldrig.

Men med doktorn har jag verkligen talat, talat mera än jag gjort med någon människa på många år, ja, mera än jag talat med Carla. Det är han själv, som pressar orden ur mig. Jag tycker ibland, att han kramar och vrider mig: hjärta, hjärna, uterus, mest det sista, men det tycks ändå inte komma ut allt, vad han vill. Med Albert talar jag ju förstås, och jag kanske någon gång är spydig numera. De första åren var jag det inte. Då teg jag mest, av pur förvåning, tror jag. Jag hade aldrig tänkt att herrar kunde vara grälsjuka. Det står i böcker, att det är damer.

Jag har inte så ofta tillfälle att vara spydig nu heller. När Albert är i form, tystar han ned mig genast i början av samtalet, och så talar han själv en timme eller så. Naturligtvis fick inte det jag sa om kyskheten med Märta bli en slutreplik, utan han höll en lång predikan, men den har jag glömt.

Det var något annat än tysthet jag lärde i barndomen, det var sannfärdighet. Det är en mycket obekväm lärdom. Som socialt väsen och kvinna måste man kunna tala osanning. Jag har lärt mig det med möda, men jag har aldrig förvärvat den naturliga lätthet och det behag i konsten, som vinns genom god uppfostran.

Det är redan längesedan jag först stod inför frågan: Skall jag tala osanning för Viveke. Jag vill det inte. Men naturligtvis tiger jag ibland i stället för att tala.

På senare tid har jag ofta gått i ångest för frågor, som jag anade skulle komma. Nu ha de kommit, och det var både svårare och lättare än jag trodde. Vad Viveke är mycket sundare och förståndigare än jag var som ung.

Det var i söndags Viveke och jag gjorde en av våra vårutflykter på tu man hand. Vi for med järnvägen till Uddebo och plockade vitsippor. Det har vi gjort var vår sedan Viveke var liten. Det är alldeles vitt överallt i ängarna där, längs järnvägen är det fullt med tussilago också, och alla träd stå ljusgröna, till och med ekarna ha små krusiga blad. Vi satte oss först ned mitt ibland blommorna och gick alldeles upp i deras ljuvlighet. När jag var riktigt liten, var blommor det bästa jag visste, och jag tror Viveke har ärvt det av mig. Men hon har förfinat det. Jag fick aldrig nog. Jag kunde plocka händerna fulla och kasta bort dem för att få rum för nya. Det gjorde mig ingenting att de gamla trampades ned i landsvägsdammet och vissnade.

Viveke är annorlunda. Hon är så rädd om blommor, så öm om dem. När hon var liten kunde hon ta upp vissna blommor från vägen, ge dem vatten och vårda dem, och jag minns att hon grät en gång hejdlöst en vår över en blommande äppelgren, som stormen brutit av.

Nu förstår jag henne. Som barn skulle jag inte förstått.

Viveke lindade in sina blommor i mossa, och så gick vi vägen längs sjön.

Det var en dag för förälskade par. Vi mötte det ena efter det andra eller gick förbi deras sittplatser på bänkarna eller i backsluttningarna.

Då sade Viveke: — Mamma, har du någonsin varit riktigt kär i pappa?

— Ja, vad tror du? sade jag.

— Nej, det har du inte. Men något tyckte du väl ändå om honom. Varför gifte du dig annars?

Jag tyckte det var ett undermedvetet hot i de sista orden, som gjorde mig rädd. Hon är ju Alberts dotter.

— Ja, något tyckte jag om honom.

— Var han snäll mot dig på den tiden? Det var han väl?

— Ja, det var han, Viveke, mycket snäll.

— Och du trodde, att han skulle vara det alltid. Men det var ändå underligt, att du gifte dig. Hon sade det långsamt och tungt. Det var som om hon hade grubblat över den saken länge.

— Ja, fortsatte hon med ett långt andetag. Nu är väl det värsta över. Du skall inte tro, att jag ... att jag kritiserar ert äktenskap eller att jag vill ta parti för någon av er, jag förstår ju pappa också. Nu tyckte jag, att hotet var där igen, och det hindrade mig att tala.

När vi hade varit tysta litet, sade Viveke:

— Nu får du lov att tala om något annat för mig. Har du tyckt om någon före pappa?

Hennes stämma var litet upprörd, och jag kände, att mina ben började darra en smula under mig.

— Skall vi sätta oss på den här bänken, sade jag. Vi satte oss. Det var nära sjön.

— Ja, jag har tyckt om en annan, Viveke. ”Om jag nu skulle säga sanningen”, tänkte jag, ”så talade jag om Carla, men då skulle inte Viveke tro, att hon finge veta min hemlighet, och när jag talar om den andre, så tror Viveke, att hon får veta sanningen, men får hon det?”

— Det visste jag.

— Vad menar du? Hur?

— Nej, jag menar inte på något yttre sätt. Jag bara förstod, kände på mig, att det var så. Du är inte en sådan, som inte kan bli kär, och så var du säkert vacker, när du var ung, ja, jag tycker att du är vacker ännu, och du var nära trettiofyra år, när du gifte dig med pappa. — Jag måste veta något om den där andre. Vad var han för dig? Hur mycket tyckte du om honom?

— Kära du, det kan man väl inte mäta upp.

— Nej, du måste förstå, vad jag menar. Det är så svårt, men jag har tänkt på det länge. Det blir bättre, om du säger det. Hade du ... hade du ett förhållande med honom?

Solen sken över de ljusgröna löven och över den blanka vattenytan.

— Ja, sade jag svagt.

Jag kände, att Viveke tog min ena hand och smekte den.

— Mamma, då kunde jag ... säg, då kunde jag ha varit den där andres dotter. Hade du ... hade du önskat det hellre?

— Nej, ånej, du frågar så underligt, Viveke.

— Det är för att jag riktigt skall lära känna och förstå dig, sade hon. Men, mamma, varför gifte du dig inte med honom?

— Det hade jag nog gjort, om han ... om han hade velat.

— Mamma! Stackars lilla mamma.

— Å, det gör inte så mycket, Viveke. Det är kanske bättre som det är.

— Men jag känner på mig, att du har haft det svårt, mamma. Det är som om du vore ... ja ... förkvävd på något sätt.

— Förkvävd ... ja, kanske ... men hur gammal är du egentligen, Viveke?

— Passar det inte, att jag är sjutton år, och att jag håller förfärligt mycket av dig. Jag skulle vilja trösta och hjälpa dig.

— Jag skulle väl hjälpa dig.

— Det gör du också, det har du alltid gjort genom att tala sanning till mig och behandla mig som en människa, och det gör inte alla mödrar.

— Jag undrar ibland, om det inte är de andra, som ha rätt. Du är ju nästan ett barn eller du borde vara det, och jag behandlar dig som en jämnårig.

— Ja, ja, det är alldeles rätt med mig. Du skall inte tro, mamma, att du ... att du skadat mig genom att tala om det där för mig. Du såg ju, att jag visste det nästan. Det är så, när man håller riktigt av varann. Man kan ingenting dölja.

— Men nu måste du också lova mig någonting, Viveke. Lova att tala om allt, som händer dig, om du blir riktigt kär, menar jag. Det är inte lätt att vara ensam då du, det kan vara farligt. Och kanske jag kunde hjälpa dig fastän ... fastän jag är en sådan dålig kvinna.

— Så får du inte säga, mamma. Och naturligtvis skall jag säga dig allt. Det lovar jag heligt. Hon såg på mig med stora, blanka ögon. Men vet du, mamma, jag är inte säker på att jag blir så där hemskt kär. Kanske jag inte alls gifter mig. Jag har tänkt på att bli sjuksköterska, när jag har tagit studenten.

— När jag var vid din ålder, hade jag också bestämt mig för att aldrig gifta mig, sade jag och smålog litet bistert.

— Ja, det var väl för att du inte kände dig själv, sade Viveke. Det gjorde man mindre förr än nu. Jag har dessutom inte fattat något beslut.

Det var ingenting att svara till det och Viveke tog upp sin lilla guldklocka, mitt farmorsarv, som sitter på en lång, smal halskedja, den ser ut som en guldtråd på hennes vita klänning. Hon hade gjort upp sällskap med en kamrat för museibesök och måste följa med första tåg till staden.

Jag reste mig också. Jag tänkte plötsligt med förskräckelse på en ensam promenad till nästa station, som jag förut planerat. Men då såg jag i Vivekes ansikte, att hon ville vara ensam. Jag tyckte också, att hon såg trött och litet blek ut.

— Ja, då får du skynda dig, sade jag.

Hon tog med båda händerna om mitt ansikte och kysste mig.

Jag satt kvar på bänken och hörde tåget komma och gå och kände mig som en dödsdömd.

Jag reste mig med ansträngning. Det är alltid bättre att gå. Det blev också bättre om en stund.

Jag önskade bara att jag sluppit att se de älskande paren. När jag hade gått halva vägen, kunde jag lida dem också, och jag började hånle åt mig själv.

”Det är alltid bättre att vara två än en”, tänkte jag. ”Viveke har inte förstått det ännu. Hon känner ömt för hela universum och vill lägga plåster på allt, som gör ont, men man kan inte leva på det i längden. Herregud, då, att hon tyckte jag verkade förkvävd! Förkvävd erotiskt, förmodar jag, för vad finns det annat! Men kan man vara det med en man, en älskare och så Carla, om det nu är allt, då har man bra stora pretentioner.

Doktorn sa ju också, att jag inte var anlagd för monogami, och att det var aktningsvärt av mig att ha försökt så länge med ett borgerligt äktenskap. Ja, försökt, sa han. Högre betyg gav han mig inte. Jag undrar, om Albert ger mig ens det! Så att särdeles högt på den kvinnliga dygdeskalan tycks jag inte stå ens efter adertonårig kroppslig trohet mot en enda man.

Men de här åren har jag inte levat, och tiden innan ... ja, det mesta minns jag, men jag tycker nu plötsligt att jag glömt något ... eller var det ingenting mer ... jo, men det är oändligt långt borta ... nu kommer det närmare. Nej, nu vill jag inte tänka. Det är något, som jag glömt, därför att det är farligt ... farligt ... Jag måste glömma det ... men nu går det inte ... nu är faran över mig ... om jag ginge ned till sjön här ... nej, det är ingen sjö ... det är en mosse ... med en torvgrav ... jag är barn ... jag ser mina små, magra, bara ben ... jag står vid torvgraven, men det kommer svarta slemmiga djur runtomkring och vill bita mig ... jag måste ändå fram till graven. Då ser jag genom det mörka vattnet något på bottnen. Det är också ett djur, men jag ser det inte riktigt. Det är så hemskt; jag vill inte se det. Nu flyter det upp till ytan. Det har ett människoansikte, det gräsligaste jag sett ... det är ... det är ... mitt ansikte ...