Om inte doktorn hade varit, tror jag att jag hade dött eller gått i sjön, om jag vågat. Nu vet han mer om mig än jag själv och tycker inte ändå, att det är någonting och jag känner mig inför honom som ett lindebarn vid sin moders barm eller en nyflådd kalv inför slaktaren, och till råga på detta älskar jag honom och skulle ingenting högre önska än att han bjöd mig på supé på ett utvärdshus. Men jag antar, att det inte hör till kuren, och han håller sig uteslutande till den. Som kvinna betyder jag inte mera för honom än en utrökt cigarrstump, som inte ens kan användas till piptobak.
Tillåtelsen att älska honom har han i alla fall givit mig. Det är ett medel att göra mig normal som kvinna, ty jag har aldrig varit det, säger han. Jag påminde honom, att han sagt, att jag hade anlag att bli normal, då jag önskade stryk som barn. Men nu förklarar han att den kvinnligt primitiva undergivenheten och masochismen växer ut från samma rot, och min lilla gren böjde sig naturligtvis genast åt det galna hållet, så inte heller i den delen har jag någon verklig dygd att berömma mig av.
Men så är det det där med Carla. Det bevisar naturligtvis att jag är homosexuell. Att jag aldrig varit det riktigt handgripligt, fäster han sig inte vid, och inte heller, att jag säger att det var Carlas själ jag älskade, och om Albert eller den andre haft en sådan själ, skulle jag i vällustig tillbedjan legat vid deras fötter. Vad begär egentligen männen av oss? Det är verkligen ganska svårtytt ibland. Vi skall vara kvinnor, endast kvinnor, för är vi inte det, så är vi odjur, men är vi de där utmärkta endast — kvinnorna, då hånar männen oss för det och för våra tomma hjärnor. Det gör doktor Dalqvist, och det gäller också hans älskade Anna eller kanske främst henne. ”Kvinnor, barn och djur är lyckliga, men vi människor äro mycket olyckliga”, citerar han efter Wied, så skrattar han hä, hä, hä! (Det är inte just det intelligenta skrattet) och Annas bruna ögon blixtrar av ilska och hennes praktfulla ”chair à plaisir” vrider sig. Då skrattar lilla doktor Dalqvist ännu mera. Det är kanske det rätta andliga utbytet inom det normala äktenskapet, men det tilltalar mig inte.
När Dalqvist och Albert någon gång vid grogglaset bli öppenhjärtiga mot varandra säger Dalqvist, att Anna är dum och Albert kvitterar med att jag är djäklig. Vilket är egentligen att föredraga? Det får också betänkas, att Albert och jag varit gifta i aderton år, och vilken man kan egentligen efter så lång tid ge ett odelat gott betyg, om han inte varit gift med ett helgon eller en ladugårdspiga.
Men nu har jag kommit ganska långt från ämnet. Det borde ju bevisa, att jag är kvinna, om inte männen så ofta gjorde det också, och för övrigt betyda inga av mina bevis något för doktorn.
Han anser sig hos mig ha funnit en böjelse att göra mannen hans ledareställning stridig och drar därifrån konsekvensen för det erotiska specialfallet. Men o, där tar han alldeles miste. Ingen gammaldags dygde- och kvinnlighetspredikant kan med rätta förebrå mig något på den punkten. I de avgörande ögonblicken är jag passiv och viljelös, tillintetgjord som en nyslaktad lammunge. Det kan Albert intyga.
För resten har jag ju andra referenser: den andre. Jag tvivlade på mig redan då för Carlas skull och sa: jag är inte som andra. Men han sa: du är kvinna, bara kvinna, och han måtte väl veta. Han hade allt betydligt mera plural erfarenhet än Albert. Så jag tycks vara något ganska särdeles, om jag än inte höjer mig till den dygdiga normalhustruns upphöjda plan.
För resten har jag ju ett barn. Men doktorn tycker visst det är något fel med min moderlighet också. Ja, kanske det. Jag har aldrig förstått, att digivningen är något så himmelskt. När unga fruar talar om hur mycket mjölk de har eller inte har och om den är fet eller tunn, tycker jag det verkar rationellt skött ladugård. Och när Viveke hade ett degigt ansikte och sade la, la, bä, bä, tyckte jag inte att hon var världens skönaste och mest begåvade baby. Men jag trotsar vem som helst, som påstår, att jag inte älskar hennes själ lika högt som någon annan mor. Om jag ibland önskade henne döden, när hon var liten, är det väl bara ett belägg på mitt påstående, när jag vet, hur förfärligt livet är. Jag säger det till doktorn, men han svarar mig inget bestämt, så antagligen brukar inte älskande mödrar det.
För övrigt älskade jag henne uppriktigt och med glädje, innan hon var född, för då trodde jag, att hon var en gosse, och att han skulle föra något slags frälsningsbudskap till människorna. Se, det kunde inte gå av för mindre.
Jag gladde mig också i förväg över att få erfara födslosmärtorna. Det finns ju knappt andra, som kan mäta sig med dem. Och jag ville erfara allt som finns att erfara även av smärtan, annars tyckte jag, att det fattades något i min mänsklighet eller åtminstone kvinnlighet.
Men när jag hade varit i helvetet på fjärde dygnet, kallade jag doktorn och sade, att om de inte hjälpte mig, skulle jag bita av mig pulsådrorna, och hur det gick med barnet gjorde mig detsamma.
Då hjälpte de mig. Sen fick jag veta, att Albert under de dagarna suttit på restaurang och ätit biffstek med lök och snaps och druckit punsch efter och varit humoristisk just beträffande tilldragelsen, för herregud, det finns väl humor i den också, om man har ögon att se med. Och det har ju mannen. Albert håller styvt på hans överlägsenhet i det fallet, och efter den stunden håller jag med honom.
När jag vaknade ur narkosen, och doktorn sa:
— Fru Berglöf har fått en liten flicka, kände jag för att säga sanningen inte någon glädje. Jag visste ju att som kvinna var hon född till detsamma som jag. Jag ville inte se henne på flera timmar, och inte ens det där med mjölken kunde göra mig lycklig.
Men sedan litet längre fram kom ju också min stund.
Hennes lilla säng stod bredvid min om nätterna, och ljuset var aldrig släckt på sjukhuset. Hon hade inte börjat skrika ännu till vardagsbruk. Hon bara låg och såg med de underbaraste mörkblå barnaögon jag sett i ett litet vitt ansikte, ty hon var aldrig röd och fnasig som andras nyfödda ungar (pass på, nu liknar jag allt ändå de andra förblindade mödrarna). Men det var något särskilt, det är säkert. Hon har aldrig sett med sådana ögon senare, om inte nu i söndags, men då vågade inte jag se på henne.
Där låg vi tysta i det vita, stilla rummet, jag som redan då var en jämförelsevis gammal människa, och hon som nyss hade kommit — varifrån? Jag hade inte tänkt på ursprungsorten, men nu såg jag tydligt i hennes ögon, att hon kände till en värld, som var främmande för mig. Hennes ögon var så klara, så lysande, så fulla av medvetande om ett liv, som inte jag kände eller som jag längesedan glömt bort. Det måtte vara ett lyckligt liv, en lycklig värld. Det lilla ansiktet var så stilla, men ögonen logo som åt lyckliga minnen, ett hemlighetsfullt vetande om vad?
Kanske föds vi alla så, fast våra minnen fördunklas och dö. Kanske behålla de goda kvar något av sina minnen och det blir till vad vi andra kalla ”tro”. Viveke och jag tala sällan om sådant numera. När hon var barn och hade tappat bort sina himmelska minnen, var hon ibland rädd för döden. Det var jag, som fick trösta henne. Jag har ibland ryck, då jag är religiös. Lyckligtvis fick jag ett sådant ryck i det rätta ögonblicket. Vi klarade allt om döden och uppståndelsen och det som blir kvar i graven och himmeln, och det liv som levs där, och jag tror inte att Viveke har känt mycket dödsfruktan sedan dess. Numera går hon också ofta i kyrkan om söndagarna. Det är Albert, som vill det. Han har gått i kyrkan för det mesta, sedan han var barn, och han håller på att Viveke skall följa med honom, men jag tror inte, att de tala om religion. Albert är förfärligt rädd för döden. Gud vet, om han inte tror på helvetet. Det är väl därför, hän går i kyrkan.
Vad mig själv beträffar minns jag inte, att jag som litet barn tänkte på vare sig döden eller Gud med fruktan eller förtroende. Det kom alltsammans i övergångsåldern. Och därför tycks det ju passa, som det står i en del böcker, att det hör ihop med den. Men jag vet inte ändå. Jag tog ju vid den tiden ett steg framåt i medvetande på alla områden, och så var det de yttre förhållandena, som trängde på och gjorde mig misstrogen mot livet. Det var fattigdomen som ruvade över oss. Det var fars kräftsjukdom, och min systers långa lidande och död, och mor släpade ut sig för att hålla hemmet tillsammans.
Sedan dess har jag tyckt, ätt livet är så hemskt, att jag inte har vågat ta det på allvar. Jag har gått på frälsningsmöten ibland, men det har inte hjälpt. Det passar inte för vår släkt. Pappa var fritänkare fastän han läste Wallins psalmer ibland och grät, innan han gick in i dödsmörkret. Och mamma läste hela massor av predikningar de senare åren av sitt liv, jag vet inte hur hon stod ut med det. Men inte fick hon någon tröst. Till sist slutade hon också och tog till detektivromaner.
Av mamma har jag hört ett och annat om min farfar, översten, och som litet barn har jag också sett honom, beundrat, fruktat och älskat honom. Han förde ett vilt liv i sin ungdom och fruktade varken Gud eller djävulen fast de voro allmänt erkända i Sverige på den tiden. Men hans mor var fransyska och uppfostrad i Voltaires anda, kanske det gjorde till.
Farfar höll sig uppe, styv och rak och mäktig till slutet och vacker som en gud. Men efter hans generation har inte det gamla släktträdet skjutit några friska skott. Min far hade kvinnonerver. Jag minns honom skratta och gråta omåttligt, långt innan han blev sjuk, och han hade vita, mjuka händer, som aldrig arbetat på allvar, vare sig med penna, vapen eller verktyg. Vad gjorde han hela livet? Drömde och led. Inte är det värdigt en man, och ändå älskar jag honom.
Jag har starka och hårda händer, fast Gud skall veta, att jag inte gjort eller gör mycket nytta. Men det är min mors seniga arbetshänder jag ärvt. Du lilla mor, du led, men du drömde inte. Du hade en mans mod, illusionslöshet och offervilja, hans behov att hjälpa och skydda de svaga och hjälplösa. Jag tror åtminstone, att en god man bör vara sådan. Jag vet inte. Jag har inte träffat någon.