HELSINGFORS,
J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,
1889.

å, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? — brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. — Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.

Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under jullofvet. — Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i går lofvat hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan hon gick i skolan. Nu gälde det att vara flink.

— Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från badet.

Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, så hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång tid, det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.

I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost.

Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun. Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade af sig och sökte öfverrösta hvarandra.

— God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från alla håll. — — Godt nytt år, Gerta! . . . Hur har du mått? Hvad har du gjort under julen? . . Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har du fått många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga munnar. Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem, men det lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt haglade från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken och full af intressanta meddelanden.

Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling, man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.

Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. — Kom, skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till julklapp.

— Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, — ropade Lilli Enestam. — Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?

— Hör du, Bella, — skrek en tredje, — fick du den der boken du önskade?

— Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.

— Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? — frågade Jenny Stenman, en vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.

— Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.

— Ja, jag var yngre då, — sade Jenny och såg med välbehag på sina vackra drag.

— Bella, nu måste du komma litet till oss, — ropade ett par flickor och trängde sig framom de andra. — Vi ha ju knapt fått säga dig god dag.

Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.

Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken i klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från flickgrupperna.

— Hvem är den der nya? — hviskade Bella och såg bort till sista bänken.

— Hon skall heta Rappe, — hviskade Siri Linder tillbaka. — Från landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig flicka som bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det är hon.

Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde alls icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya kamraten, som hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.

Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes, var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan buttert på föreståndarinnans tilltal.

När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men det lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.

— Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, — sade Lilli Enestam, när de kommit ut på gatan.

— Nå, jag vet ej just, — sade Agnes Lund. — Såg ni, hon var klädd i gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas gå med.

— Hon är kanske fattig, — yttrade Bella urskuldande.

— Och en sådan paletå hon hade! — fortfor Agnes med energiskt ogillande. — Lång och slät som en säck, och med fickor stora som . . . den här skolväskan. Hon går alltid med händerna i fickorna och har påsvantar, som andra gatpojkar.

— Men bra ser hon ut, — envisades Lilli. — Håret faller så vackert öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har jag sett sådana ögon förr.

Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam. Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.

Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne. Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till henne.

— Är denna din? — frågade hon. — Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?

— Hanna, — svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en vänlig blick.

— Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, — utbrast Bella glad. — Det är roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?

— Jag bor på Annegatan, — sade Hanna utan att låtsa om den senare frågan.

Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna steg utför trapporna.

— Får jag följa dig? — bad hon med något i stämman, som gjorde det omöjligt för Hanna att neka. — Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi ha ändå samma väg.

— Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.

De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.

— De skämma bort dig på klassen, ser jag.

Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.

— Jag kände en flicka, — fortfor Hanna, — som var god som du, men som tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.

Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt, — tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?

— Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker, det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.

— Det är inte sant, att flickorna smickra mig, — utbrast Bella med ett bortskämdt barns otålighet. — De hålla verkligt af mig. Men, för resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig, innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.

Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:

— Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen föreföll dig bäsk.

De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rätt att göra henne ledsen.

Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: — förlåt mig!

Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.

Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon var underlig, olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och hur hon talade, — nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.

Om Bella tyckte om henne? Nej. Det vill säga . . . kanske ändå litet, ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta. Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och visste ej rätt hvad hon skulle tro.

ella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor, hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på „må få“, som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga band på några önskningar.

Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att derigenom motverka följderna af separatundervisningen.

Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta flickor“, hvilka ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda denna veka, outvecklade natur.

De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man förstår med en ädel karakter.

När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin nya bekantskap. — Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik oss andra. Jag undrar om du ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.

Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att bjuda Hanna Rappe till sig.

Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft ovänligt: — låt mig vara i fred.

Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla, men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.

Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: — jag vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla, hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med Hanna.

Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga „pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma, tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.

Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades, och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt dem.

Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken, och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.

Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt. Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.

Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten. Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull röst.

— Och sedan, — fortfor hon, — dansade han med mig på hvarenda bal och nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i förbifarten en artig helsning och en slängkyss.

— Åh, fy då, en sådan näsvishet! — afbröt Bella Palmfelt henne förtrytsamt. — Men kanske såg du miste!

— Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig, att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. — Jenny såg sig skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.

Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. — Åh, Jenny, så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.

Jenny knyckte på nacken. — Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i den saken som jag vill, — sade hon snäft.

Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?

— Jag tycker, — inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, — att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.

— Nej, visst inte . . . det tycker också jag, — hördes flera röster ur skocken.

— Jo, det är dumt, derför att . . . derför . . .

Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en sådan handling som en förolämpning.

I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.

— Det är dumt derför, att sådant nedsätter en flickas värde, — sade hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af allvar.

— Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, — utfor Jenny Stenman i häftig ton. — Fröken Rappe är visst icke någon fullkomlighet, när allt går omkring.

— Visst icke, — sade Hanna lugnt, — men hon föraktar snobbar.

— Nej se, du har skridskor med dig, — utbrast Aina Berg, glad att kunna gifva samtalet en annan vändning. — Jag visste icke att du kunde skrinna.

— Det kan jag icke heller, — sade Hanna, — men jag tänker öfva mig.

— Öfva dig? Här? — Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.

— Huru så? Är det förbjudet?

— Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så mycket folk.

— Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, — skrattade Hanna och påsatte skridskorna.

Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. — Hon har inte mera folkvett än vår ko, — sade hon.

Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. — Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, — sade hon försigtigt.

— Också du, min Brutus! — log Hanna, som den friska blåsten och tanken på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. — Bevisa mig, att jag gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde vara mig tacksamma för det extra nöje mina „borgare“ komma att bereda eder.

Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.

Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden, hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck, obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.

En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann, som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.

— Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? — sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.

— Nej tack, — sade Hanna kort, — jag reder mig utan stöd. — Och så vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.

— Välsigna, dessa kjolar! — utbrast hon otåligt, då Bella om en stund skrann fram till henne. — Än sno de sig kring en, som refven kring ett metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt efter min egen smak.

Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon undrade om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya idéer, men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och Bella tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo tvungna af den drägt hon bar.

— Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, — utbrast hon glad och pekade bortåt isen. — Vill du icke låta honom leda dig, han är stadig som en isbjörn.

— Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, — sade Hanna öfvermodigt i detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade omkull.

— Ser du, högmod går för fall? — skrattade Bella. — Kom hit, Bentu, och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!

Hanna kastade en blick på „bror Bengts“ trygga figur med de enkla kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än ridderligt.

Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se de båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i en ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig fram till bersån, der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.

Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena böjde sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor, hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.

Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den afspisade studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det hon vände blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra kosan mot paviljongen.

Hon fnyste till. — Den der Rappe är då den taktlösaste varelse jag någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd henne sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de föraktade „snobbarne“.

— Men, kära, men det är ju Bengt! — utbrast Bella storskrattande. Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll henne utomordentligt komisk.

Jenny såg flat ut, men fortfor: — än sen! Hon hade ändå icke rätt att mankera den ena för att hålla till godo med en annan. — Det är emot all god ton.

Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny resonnerade dumt.

— Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, — sade hon. — Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning af en, som hon ej tycker om?

— Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati och antipati?

— Men så borde det vara, — vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. — Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja draga sig tillbaka.

— Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, — sade Jenny spetsigt. — Vi veta nog, att du har dina skrupler från henne.

Bella rodnade af förtrytelse. — Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.

— Jag tycker som Bella, — inföll Aina Berg saktmodigt.

— Och jag som Jenny, — sade Alma Brennlund. — Det vore ju förfärligt sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.

— Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. — Bellas röst darrade litet.

— Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt henne.

Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys kinder.

— Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid finge lägga sina tycken i öppen dag.

— Det blefve åtminstone ärligare, — sade Bella, som hade en obestämd känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma sällskapslifvet.

— Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, — sade Jenny i stött ton. — Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna Rappe.

De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen, sägande: — förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!

Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.

Bella upphann henne. — Var ej ledsen, Jenny, — bad hon vänligt, — jag har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.

Jenny såg fortfarande stött ut. — Jag förstår ej, hur du kan vara så barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för ondt?

— Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.

Jenny suckade. — Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt för mig att krossa så många hjertan.

— Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett brustet hjerta“? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till dig och du skall få se att du tycker om den.

— Jag tror ej det, — sade Bella, — men jag skall fråga mamma om jag får läsa den.

— Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad låg och läste den till klockan 3 på morgonen.

— Adjö, Jenny, nu måste jag gå.

— Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.

Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.

måsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?

Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: — mamma helsade och bad att du skulle komma. — Och när Hanna såg huru mycket hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som voro i färd med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till knäckelden. Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, dit de släpat pallar och leksaker af alla slag.

När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin „Polle“, spärrade ut benen och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att han stod som en cirkusryttare på ryggen af sin Ajax och knapt blinkade när det bar af som värst. Men en gång gick hans högmod för fall. Han hamnade i snödrifvan, medan Ajax fortsatte färden på egen hand och slog nosen mot kökstrappan.

Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. Hennes långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och Bella var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och frågade: — Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?

— Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, — svarade Hanna muntert.

— Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag är gosse.

— Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng, och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i potatistäppan.

— Åhå! — utbrusto barnen. — Men hvem körde?

— Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och radade dem i fåran.

— Men med hvad tog han dem? I mun?

— Med framfötterna, — log Hanna.

— Han kunde väl icke taga mer än en i sender, — funderade Lulle.

— Åhjo, han hade en korg . . .

— En noskorg, som Pontus på Fågelvik, — och begge barnen skrattade hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste öfver henne frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt besvarade. Hon tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och andra slags djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i snökammaren.

— Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.

— Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?

— Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom ris för att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser någon springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.

När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll sällskapet med historier.

— En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. Vår båt var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma hade brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade det i ån — ingen såg mig, — tog en snöspade ur källaren till åre och gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: våga vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det stället, och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på stranden och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag hem på samma sätt. Jag vände tråget upp och ned — det var det beqvämaste sättet att få det uröst — och klef åter i. Men nu höll det på att gå på tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och vältrade hufvudstupa ur karet, som blef liggande på sidan likt en kantrad båt. Jag fick tag i spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast lägre ned.

Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande historien.

— Blef du icke sjuk efter den betan?

— Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen undanstökad. Men . . . här osar stekt läder . . . det må aldrig vara du, Bengt?

Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve! Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.

— Vidbränd.

— Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med hela varulagret.

— Nu gå vi in, — sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid. Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket kastade sitt vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.

Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga ett parti tillsammans med sin far.

Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför sig en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne. En underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.

När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i knäet.

— Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, — log hon. — Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? „Unga qvinnor“, „En krona bland flickor“, „Milly Jocelyn“, eller hvad?

— Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, — sade Hanna trumpet och utan att flytta ur sin knut.

— Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia, säg!