Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden.
Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter, börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen, graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta, anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig!
Och Gud, vad han orienterade sig!
Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl. 11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler, för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen.
Det var han som uppfann att man kunde rida på 77 de förspända droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken.
Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till Lamby’s.
Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster på torget medelst fanfarer.
Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris — han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av skälmarna syntes — allting skulle ner i ån.
Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare; aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.
Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade spjälorna som spakar, med vilka 78 dörrar och fönsterluckor skulle brytas upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten, drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen därute och sett på den belägringen.
Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!
Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna Maria Lenngren.
Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen, till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa humaniora, det vill säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle skriva latin en gång till.
Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande värv — och kostsamt.
Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig, ty han började bli orolig. 79 Hans liv fördystrades även av husliga bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.
En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.
Det var en vändpunkt i hans liv — han skulle börja vigilera.
Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner, som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!
Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men att ha skuld är något värre, och det var det han hade.
En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, pro forma. Han hade alltså gått i borgen.
— Vill herrn betala den här räkningen?
— Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!
— Men herrn har accepterat!
— Pro forma, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!
Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!
— Vill herrn betala?
— Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För övrigt kan jag inte!
— Då blir det utmätning!
Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.
Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.
Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.
Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.
— Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?
— Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag processar!
— Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade med min skräddare om en 81 överrock härom året och jag förlorade genast i första instansen!
— Men du hade fått rocken!
— Ja, naturligtvis!
— Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!
— Det är samma förhållande!
— Men, ponera casus!...
— Det hjälper inte!
Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt, ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!
Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.
Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.
Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).
Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt. Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2) skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde 82 pendylen, kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men Bolén tog intet album.
Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu var som låg uppslagen.
Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»
Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse i samtalet att han glömde sin vana.
Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»
Lånet utföll icke.
Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den gungfly, som kunde bli hans grav.
Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur hågen.
Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition och började läsa på prästen.
Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret; han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.
Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar, fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.
Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.
Bland de unga männen var det två, som ådrogo 84 sig uppmärksamheten framför de andra: det var i själva verket primus och ultimus.
Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt; bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: Les differentes époques de la Poésie Provengale jusqu’ à la mort de Louis le Débonnaire.
Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en Cour d’amour; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.
Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens, ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla och eleganta toalett.
Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit hennes enda stöd — då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt sig ett mål före, ett mål för livet — att åter en gång träda i besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska kunskaper och därigenom komma till kapital — och sedan! Han hade därför valt naturvetenskaperna och disputerade om »Fenyl-syrornas återförande på formeln C12 H5.»
Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta åhörare. Det där C12 H5 C_12 H_5 tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.
Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar, lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.
— Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!
— Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!
— Hälsa att jag skall komma!
Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills äntligen klockan blev elva och man skildes.
Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal, och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om hästen och red hem för att göra toalett.
Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar; han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag — för sin systers skull, och utställaren — var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8 skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och befann sig på hedersplatsen bredvid primus.
Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de övriga vetenskaperna i våra 88 dagar; han kastade en hastig blick på de nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy’s skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer. Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt: att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett skott small av; »Valepræclarissime Doctor» — han hörde endast ett val e, ett vale till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick ett papper i handen med namnteckningar under — han observerade att de voro obevittnade.
Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och läste upp verserna.
Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd, som moder, som syster — härvid gick hans blick upp till läktaren mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark — 89 och som brud. Nu slog klockan tolv — det fatala klockslaget; hans tal var slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.
Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!
Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var anställd som kemist på en porslinsfabrik — han var arbetare. Första dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med dessa tysta misstänksamma människor.
Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods, ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger, med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle analysera kaolinet, innan arbetarn formade 90 det, han skulle undersöka smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen — han var ju blott ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på olika stadier — att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.
Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.
Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta »hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem. Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården tala vid någon arbetare, möttes han alltid med 91 misstroende; var han ock klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände han olyckan av att bära ett namn!
En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:
— Det är då — att våran adel ska gå på det där sättet!
— Å var du lugn, han gjorde’t inte, om inte en var nödd!
— Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.
— Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.
— Men han är en snäll man!
— Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns!
Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en vårhimmel — han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå som en drinkares öga.
En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena. Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett nytt enkelt ämne! Han 92 sprang ut i ateljéen och ville tala om det för flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och var galen i fem minuter!
I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet Ptyren, insände han densamma till vetenskapsakademien.
Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man att en utrikesresa skulle göra honom gott.
Han reste — ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom. Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett 93 sig trött på boktryckarens små, små likformiga vassa typer.
Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna. Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid; lyckan tyranniserade honom — lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna — om ett år kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon hemlängtan.
När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett lustigt liv, och det roade honom stundom.
Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i Neapel.
En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid golfen, en knapp mil söder om Vesuven.
Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen, men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan, vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg i zenith.
Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade ned i djupet.
— Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga... Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då arvsynd och det trodde 95 jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är ju däruppe; då måtte det här vara det andra!
I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe på barriären.
— Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna, tills båt kom och tog honom.
— Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till hospitalet för sinnessjuka i Neapel.
Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma »upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.
Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för henne.
Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han 96 eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska lätt gå för sig.
Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt han högsta rang.
Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden. Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i bolagets viktigare frågor.
Inom året hade han köpt två aktier i fabriken 97 och vid sista bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.
— Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.
Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget arbete förmår.
Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet. En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg. Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2. Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör o. s. v.
Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma:
— Vad går du i för klass, min gosse?
Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all beräkning 99 skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och svarade:
— Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg, sörmlänning.
— Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga, när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?
— Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.
— Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna. Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!
— Femton och ett halvt...
— Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.
— Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert och träden börjar grönska.
— Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en gemen färg och det där blåa sen på himlen — det är ju så elemenskat banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt sommarn, för jag tål inte värmen.
— Och du finner dig här!
— Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden, när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala 100 latin, gubevars. Jag fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här — vi har vår lilla wira om eftermiddagarna.
I detsamma inträdde sköterskan:
— Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också har rört på sig.
— Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom väl.
— Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det.
— Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon ska och se om gossen ordentligt bara.
Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick.
— Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar.
— Spela? Vad menar du med det?
— Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och då är det som musik för mig, när jag får höra den igen!
— Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss.
— Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på kollegiet.
— Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med.
— Isagogik! Vad är det för slag?
— Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns — mått, mål och vikt.
— Å, herre Gud, kallas det hm — som du sa nyss. Det är för märkvärdigt vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt.
Pang, small ett skott, så att rutorna skakade.
— Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är han schåare.
— Är han mycket gammal nu?
— Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll, för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat dig om du kan spela knack.
— Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte.
— Jaså; till din mamma? Va?
— Ja!
— Nå! — Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket uppseende i den musikaliska världen — du vet inte att jag är sångare — det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare», så skall du 102 känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en stackare — vet du vad hovet är då?
— Eklundshov förstås?
— Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr, för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag — nå du har väl inte något diskontlån ännu?
— Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men de långa äro så dyra.
Nu började det att fnysa och pusta i byltet.
— Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig?
— Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant!
— Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag?
— Det är han som skriver mitt över papperet!
— Det vill säga, han går i borgen?
— Ja han måtte väl göra det, inte vet jag.
— Nå hur får du en sådan där acceptant?
— Man tar en livförsäkring!
— Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov att lära mig, med växeln!
— Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna namnteckningarna.
Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en feberslummer.
När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av hans feberbilder.
Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet, bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten och ringde med benen.
Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.
Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men icke slappa drag.
Den sjuke rörde på sig.
— Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.
— Ja, kamrat.
— Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?
— Nej tack, jag är bättre nu.
— Skall jag spela för dig mera?
— Ja, men du skall vara rolig!
— Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! — Jag känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?
— Åja! Och du då?
— Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var ’den trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor, att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt. Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som möjligt. Hon fann mig först tråkig och till 105 sist odräglig; det klädde mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!
— Sjunger du aldrig mer!
— Aldrig!
— Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!
— Du vet inte vad kärlek är!
— Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam. Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en stor uppgift, min bror!
— Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i skolorna nu för tiden?
— Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria, på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du 106 tillhör en förgången generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten; det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa, hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli imperialister om så behövs!
»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få ett annat rum till natten.
Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande pulver, fortfor den sjuke:
— Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade, än edra 107 som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa, och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann — intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för att satisfiera — — — Intresset är borta när man känner resultatet; det där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga sig.
Nu kunde kamraten icke styra sig.
— Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk, annars skulle du fått ett kok stryk.
— Han var icke stor, därför att han var betydelselös!
— Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare!
— Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och satte bondförståndet på tronen!
»Att vara är att förnimmas» — det kliar i hjärnan, då den stora tanken gör sitt intåg. God natt! Släck ljuset!
Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och man stannade vid kalla omslag om huvudet.
FRÅN HAVET