Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från Räntmästartrappan ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet av vatten och på den fjärde av havet. När det blåser, går det stora vågor icke allenast på havet utan även på land, ity att marken består av den finaste skrivsand; eljest är det lugnt. När solen skiner är det vackert väder, utom vid inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och lotsutkiken åtnjuta solsken. Se närmare väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid Skeppsbron.
Areal: en mycket liten kvadratmil. Åker bestående av ett par tunnland skursand, på vilken med mycken möda odlas sandhavre; men som man sedan urminnes tider endast haft dåliga år, måste invånarna hämta all sin spannmål från andra orter. I brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga en kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget utseende åt det sädesfattiga landet. Av äng finnas några kvadratfot i tullens trädgård, oberäknat ogräset på gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och en gran, vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas livliga beundran och av barnen betraktas som en ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett särdeles egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro 112 predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: en stång med en ruska i övre ändan.)
Ljung och lingon äro öns huvudprodukter.
Alldenstund björken icke förekommer härstädes, skulle man måhända tro att civilisation och uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt nyaste forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon björk, vilket man förr trott, så har man uppfunnit nya, förbättrade metoder vid undervisningen och vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som Sandhamn själv håller sig kan ge intyg.
Urinvånarna[A] äro med kvinnor och barn omkring 300. De flesta innehava statsämbeten. Av icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en permanent badgäst och en brevskrivare, vilken, då han reste hit i oktober månad, måste ge sig ut för att vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget att bli ansedd som galen — ty så låga tankar hysa urinvånarna om sin ö — men vilket föregivande höll på att ådraga honom en svårare fiendskap med ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en konkurrent, men lugnade sig då han fick höra att brevskrivaren bara målade vatten.
Språket är den nautiska dialekten: talas både av herrar och damer. Prov:
En väderlekskonversation:
— God morgon, min fröken; vi ha en styv bramsegelskultje i dag.
— Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller
— God morgon, min fru; han går på osten, tror jag.
— Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror ni att han går på norden? o. s. v.
Religion. Männen äro i allmänhet gudfruktiga mot svårt väder. Jag har icke hört någon som förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, ehuru i mindre grad om vintern, då på Sandhamn ingen kyrka eller präst finnes och predikan endast hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden.
Läsare: en; idkar även borgerlig näring bredvid.
Seder och bruk: oklanderliga, likasom i en mindre sjöstad. De unga männen spotta på golvet när de äro borta och hava den oseden att tugga tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla avseenden, vartill mycket bidrager kommunens beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på ön.
De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen ålder, såvida någon friare infinner sig; eljest fortfara de att vara ogifta.
Huvudnäringen är statens tjänst samt fiske.
Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna lära vara utmärkta, vadan de flesta lotsarna och vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig på några detaljer av fruktan för att ådraga mina vänner taxeringskommitténs näsvisa forskningar.
Sjukdomar få ej finnas på Sandhamn, alldenstund det ej finnes läkare. Emellertid lära icke så få i hemlighet vara bekajade med reumatism, 114 vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande dryck, kallad »gök». (Se Naut. ordb.)
Teater: finns inte.
Polis: dito dito. Gardister: dito.
Historiska minnen: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen är odödlig.
Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn — ett egendomligt litet ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor; utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M.
Det var en förmiddag i medio av oktober — en »nr 4» tjöt i knutarna — bränningarna vrålade — regnet trummade på rutorna — med ett ord alla möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt anhöll att på kungl. tullkammaren 115 få en sjöförklaring uppsatt om barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.
Presentation.
Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X.
Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras enligt enskilda meddelanden.
— Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till Ljusne. — — — —
— — — Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2 V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm. Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen loggades 4 minuter, kl. 6 41/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs och 21/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll, alltså med summerad distans 121/2 min.
Nu kommer det.
Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. — — — Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara 116 kommo alla man i båten och lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f. m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt och manskap kl. 1/2 1 e. m. — —
Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde och uppställde sig i bakgrunden — de sågo allvarliga ut, ty de hade förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt — tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var över. Nu inbjödos vi — brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt vid akten, fick följa med — att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo.
Kvällen hade blivit vacker — stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi omsider framvräkta till det ståtliga Aimo.
Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke småsaker — danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes, holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och så börjades det.
Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare färg.
Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov jätteskratt under sitt röda skägg, 117 som skulle skrämt nervösa personer, om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne.
Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som skon för tillfället klämde — han kunde inte längre ensam bära på sin sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta.
Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut.
Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.
När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr 2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu återfick sin vigör. — Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten — endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro svåra, men — nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns hedersord ej har rätt att jäva — så snart en svårare sjö var i annalkande utslogs en kvantitet olja och se — vågen lade sig! Denna rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M., huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som ej stod noterad i specialen — man anlitade största kikarn och fann att det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen — och i våra dagar, då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande, utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en ung man, barhuvad 118 och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. — Slumpen hade förökat det rörande och intressanta i återseendet.
Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M. avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten — upptog en smutsig säck från durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F. ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod . . . . . . . . . . vid hennes första nattvardsgång . . . ., vi togo till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen.
Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk — jag tror det var om »Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen — han harskade sig, men fick inte fram något.
På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta kläder och hade förlorat 119 sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.
Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer, varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi, föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat.
Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet — det stora bindestrecket mellan himmel och jord.
Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen. Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten, gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger rätt upp; ingen vind!
Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor börjar smälla över våra huvuden. Dalarö 121 har vaknat. Då börjar det slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» — »Vilket?» — »Vädret!»
Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet! Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt, ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.
Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern — den är aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall. Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum att göra varje år.
Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten, hissa på toppen, lova! — fall! — Fåglarna springa på vattnet och slå med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar 122 väl, vinner på dem, och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i köttet.
Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats.
Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger emot och vi få kryssa upp till Huvudskär.
Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare 123 och 300 fiskare under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på. Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär — det är bara pistolerna som fattas.
När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna vattenmassa skulle sluka upp hela skäret.
Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se. Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår musikus fram 124 sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp — uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och jämrade sig — talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida — katten reste borst på ryggen — stormen fyllde i pauserna och piskade flagglinan mot stången — jag har aldrig hört något dylikt. När han slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte.
När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna. Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt.
En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två. Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först 125 långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av skum.
Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande morgon i god tid.
Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar, tofflor och pipor — läsande, spelande bräde, sjungande — på däcket, under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer. Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr.
Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det finns brännvin i klaffen.
Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän.
Här berättade uppsyningsmannen:
— Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder. På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina grindar i kolaste mörkret.
Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute. Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot 127 honom så mycket han vågade för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu — gubben B. går inte så fort i trapporna han — och måsarna skrattade åt honom och löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att, efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn.
Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till och gick lugn till kojs.
På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar, vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd havsförfattare.
Jag låg på kabelgattet, | |
Rökte »fem blå bröder» | |
Och tänkte på intet. | |
— — — — — — — — — — — — | |
Havet är så grönt, | |
Så dunkelt absintgrönt — | |
Det är bittert som chlormagnesium | |
Och saltare än chlornatrium; | |
Det är kyskt som jodkalium. | |
Och glömska, glömska | |
Av stora synder och stora sorger | |
Den ger endast havet | |
Och absint! | |
O du gröna absinthav, | |
O du stilla absintglömska, | |
Döva mina sinnen | |
Och låt mig somna i rö | |
Som förr jag somnade | |
Över en artikel i | |
Revue des deux Mondes. | |
— — — — — — — — — — — — | |
Sverge ligger som en rök, | |
Som röken av en Maduro-Havanna | |
Och solen sitter bredvid | |
Som en halvsläckt cigarr. | |
Men runt kring horisonten | |
Stå brotten så röda | |
Som bengaliska eldar | |
Och lysa på eländet! | |
— — — — — — — — — — — — |
Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa oss.
Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det där Sehlstedt? — Den där långa? — Nej, det är tullinspektören! Än den där korta! — Det är bogserkaptenen. — 129 — Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting. Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda. Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle, som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad, och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement 130 sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull han gjorde det och icke för din!
Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.
Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna och hjular på skogsbrynet — Kanholmsfjärden ligger som en nysopad dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska. Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv, brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när Sagan passerar akter på Färdig.
Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant där. Och så gick det för fullt — alla tolv. Nu har Vingåker gått över till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om, för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön, där de snart alla 10 — en till utom Britannia hade på ett obekant sätt förkommit — lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen. Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran, varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men 133 denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv. Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här. Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar, fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt svårmod, så att han varken åt eller drack!
Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. Emellertid
Sejlene faldt,
da steg det:
— Hvor er Ormen Lange,
kommer ikke Olaf Tryggvason?
Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt!
Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få färg. Harökvarnen, som hela 135 dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi. Vita märren kastar en skugga stor som Cheops’ pyramid, och mästaren på Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss!
För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till förintelsen.
Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag, om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.
Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa, som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen vaknade vid 137 höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset, där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns garderob.
Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde som Carl XI.
Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.
Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka. Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om jag skulle tröttna.
Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig att icke’ tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom. Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle, och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av D:s 138 oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.
Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång. Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa, och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från tre månaders enkelt fängelse.
Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet genom att föreställa mig berättaren. När han gav 139 en naturskildring rörde han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.
Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var färgläran, tillämpad på språket.
Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför vill jag försöka att återge det; kan jag det icke — då har också jag fantiserat.
Markus Larssons berättelse.
— Det var i början av december för så och så många år sen — det minns jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.
Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart vintern kom. Alla 140 småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från brist.
Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.
Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.
Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje, som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort; den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... — — — . och ovanpå det . — upprepade gånger.
— Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå 141 överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att få syn på en enda figur.
Nu blev larmet värre.
Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien upp, och jag lade mig.
Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig historia.
Lotsåldermannen, Sandhamn.
Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden. Ankra på banken. Bogserare telegraferas.
Flygarsson.
Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån man kunde se ända till sex mil ut till havs.
Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med.
Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i betraktande: fyra britsar med 142 fårskinnsfållar, en dragkista med klaff, ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till brännvinet.
Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet.
Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en ung lots, och stirrade ut över havsytan.
Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans päls.
— Vem har uppassningen i kväll?
— Det har jag.
— Är Otto rädd?
— Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!
Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.
— Vad har hänt?
— Om han är tyst får han väl höra!
Jag blev litet — jag vet inte hur jag skall säga — men situationen var gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.
Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som en lyktgubbe, än uppe, än nere. 143 Och så i mörkret höjde sig en ännu mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös — nu är han här.
Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna:
— Såg du inte?
— Jo visst, det är från vår lanterna!
Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur.
— Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans andedräkt rimmade sig i mitt hår.
Ett klämtslag till!
Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd. Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån.
— Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se!
— Tror Otto på skrock?
— Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!
Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.
Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo oss nu efter för att passa på när han skulle vända.
När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.
Det avgörande ögonblicket var inne.
Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar; kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt godafton; alla man stodo klara vid brassarna — det var en bit hemliv i måsperspektiv på ett par sekunder — och vi voro åter ute i mörkret.
Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit vidskeplig.
Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin. Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.
Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av några oroliga hustrur eller jämrande barn.
Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult. Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med sitt klipska öga liksom ville han viska om något — men jag hade ingen håg att höra på, utan kröp ned under täcket.
På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade, men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.
Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.
— Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?
— Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och förföll i tystnad.
Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa lotsen, om någon van 146 var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.
Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande. Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier — ovanligt sorgliga.
Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens försvar.
De hade ingenting.
Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket sjuk, och han hade vakat om nätterna.
— Där ha vi en punkt, tänkte jag.
— Vad straff tror ni han får?
— En tre månader!
— Straffarbete?
— Det blir väl fängelse, som vanligt.
— Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor jag på’t!
Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och gick.
Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt skulle sitta om åtta dagar, och 147 då skulle han få sin dom. Jag tog honom i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.
— Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!
Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.
Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.
Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade med en förtvivlad bön om nåd.
Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.
Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha 148 slagit omkull mig, begav jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt nya auditorium.
Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden, seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi skulle ligga över natten.
Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid strömmingsfjärdingen.
Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga, som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande vinden. Vi lade ytterligare i land på 149 Hasselkobben, där supen av samma namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.
Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven; samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.
— Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.
— Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep om’et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.
Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje gång 150 jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad, fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast besluten att kapa skotet vid förefallande behov.
Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var osynlig, fastän man såg dess mörka spår.
— Stick på skotet, eller jag kapar! — och kniven var framme som en blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä’ ingenting.
På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat 151 lugnande, om icke mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.
Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.
I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare. Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet, erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.
På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag trodde på 152 Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart skulle komma i lä under landet.
Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som sken mycket oroligare, men också mycket varmare — det var smedens, hos vilken vi skulle rasta.
Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en sådan färd!
Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.
Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel.
Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på de nyförvärvade själskrafterna.
Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger värre än förut, och jag 153 insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska stora, fastän de äro små — för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan», under fara att bli sönderslagna mot det branta berget.
Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet. Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver, fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen, varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! — Så voro vi åter ute igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin, Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön, men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika, speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden!
Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade, mitt i sjön.
Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut.
Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en strand.
Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon.
När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för publikens giriga blickar.
Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.
Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars gosse!