Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på »Mässingsstången».
Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.
En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.
Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.
Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra, lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.
Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är det?
— Åhörare, svarade jag.
Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du något att invända, lots? sporde ordföranden.
Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala.
— Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk 156 talar! skrek auditören, som i sin tur tog ordet av ordföranden.
Då skrek jag så mycket jag förmådde:
— Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen!
Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat».
Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas.
— Namn?
— Larsson.
— Karaktär?
— Marinmålare.
Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som bragte dem till tystnad. Det var lagen, som gav mig rätt att tala och befallde dem att tiga.
Jag började med ett: Mina herrar!
Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.
I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn — lotsens hustru hade nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen, kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en 157 Långholmare. Jag lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen insomnia eller sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.
Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen. Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften. Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke 158 logga, behöver icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske — nu eller aldrig!
— Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover, sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid slog jag näven i bordet så det rungade.
Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.
Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag skulle upptäcka brodern och få veta utgången. — Förgäves! Då gick jag till »Freden», 159 för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra någon människa något ont. —
Jag gick fram till mannen.
— God afton, kapten! Hur gick det?
— Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!
— Vad fick han?
— Två år!
— Ja, men jag går till högre rätt!
— Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!
— Men mitt försvar!
— Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som förmildrande omständigheter, men den andra! — Ni hade ju orätt i varenda punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag förlorade allt mitt, som jag hade med mig. 160 De beskyllningar ni utkastade mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit munnen!
Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?
— Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte vara dum.
— Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam. Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla — god natt!
Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige lotsen.
Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!
Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var mycket starkt — och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och 162 kajutan stodo blommor i ring kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården bredvid en kvinna. Vi började tala — jag minns inte på vad språk! — Det blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte. Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former. Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam, att klockan hoppade ur västfickan. — Till sist föll jag ned på durken och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand — alltid den vita handen! Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit hand hällde i mig whisky — o, vad det var ljuvt! — även whisky kan vara ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar! Detta återgav mig besinningen.
Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken, petar upp en inskuren järnring och öppnar 163 en lucka; där nedsticker han en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen. Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser, som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring för mig!
I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll vid mina fötter på konstapelns ansikte.
— Go to hell, you damned rascal! o. s. v.
Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom dörren.
Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på hotellet, var jag frisk till kropp och själ.
Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av det fatala kuvertet, varunder stod skrivet:
»Innehåller arsenik».
HÄR OCH DÄR
Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag flyttade in till staden.
Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov, varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom 168 dit där lyktorna slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen. Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag vred om portnyckeln.
Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn, som ville sälja blåsippor — jag har alltid hatat blåsippor. Detta upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink, ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri — i salen stodo sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte — min soffa var upptagen. Jag satte mig i den femte och tog in konjak — varför skulle jag dricka toddy?
Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till.
Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan.
En kväll — jag vill försöka att glömma den — kom jag in på mitt aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig — jag måste sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint — varför skulle jag dricka konjak?
Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt.
Flottbron var indragen!
Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra stranden, och då höll jag på att försona mig — men sedan dess gick jag kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en lycka som jag förtjänar.
Olyckorna hopade sig.
Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta har jag inte tid att vänta på.
Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.
Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården — och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve! Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat, kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och 170 fontänen sorlade under lagrarnas kronor — där satt en herre och drack en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den öppna dörren.
I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.
Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt på Skating-Rink nedanför Henri IV och emottagit applåder av den på Pont-Neuf församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till la Cité, passerade Palais de Justice, besågo S:te Chapelle, som alls icke är någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar den som målning — ty den är alldeles bemålad — och utanpå verkar den icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame. Är det Notre-Dame? — Ja! så är det! — Det är ju en mycket vacker kyrka! — Ja! Défense d’afficher! Défense d’... stod det på muren.
Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne! — Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt vackert!
Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla målningarna avtecknas på stengolvet — det är en kolossal Laterna Magica och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda tiggarna.
Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som en hund 1871 mot en mur i buttes Montmartre?
Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter, tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet — huru enfaldigt, men huru rörande som enfalden!
Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré.
Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III, då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna... det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris...
Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå! Låt dem vara!
En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade vänligt vår hälsning.
Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska; vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren ovanför mannens huvud stod ett anslag: Tariffe etc. Det var taxa på bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar!
Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet.
Nu vet jag varför hon är så glad!
Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka), men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare.
Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på!
Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden.
Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!
Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.
— Ser du något av Quasimodo?
— Nej!
— Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.
— Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!
Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då han lämnade räkningen, som började så här: A Monsieur 2 Amis. Huru oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och 175 frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara framme kl. 5 följande morgon.
Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.
Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation; utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen, hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30 francs för att han tvättade sig i 176 Kiel; återstod blott att gå upp i staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro släckta.
Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan fula stränder — och ingenting vidare!
Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen, som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns en kvar.
Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock 177 Atlantiska havet kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen.
Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare.
Under tiden började dagen gry.
Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur; förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en liten klocka väckte mig till besinning — jag stod utanför Kölner-Domen.
En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde. (Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med 178 mörkret och skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var större!
Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera funnos icke i morgonbönen!
Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna föllo ner på bönpallarna — och jag också; jag var så trött! Prästen bar en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna.
När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt bylte och gick hastigt ut.
Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den var ful, men den var överväldigande.
Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens 179 oproportionerligt ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket kvar lika livligt.
Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen och Atlantiska havet.
Det var en vårdag i början av 60:talet. — Jag gick ned i torget för att höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.
Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.
Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert 60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg — kläde var det ej. Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt hållit sex och en halv fot.
Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra musiken.
Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty 181 det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera tillsammans.
— Herrn är musikalisk? sade han.
— Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.
— Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar herrn?
— Piano.
— Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först ?
— Jag brukar äta på »Tennknappen».
Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.
— Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig, sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa herrars aptit med mitt 182 osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. — — —
— Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.
Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus. Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt med flöjt.
Redan vid första försöket — en duett för piano och flöjt — märkte jag det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade för musik, men saknade det förnämsta av allt — öra och taktsinne.
Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det. Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och skratta åt den skrattande hopen.
Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv.
L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s livstid ej drog i 183 betänkande att kasta in några skämtord om honom i en roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass, att alla bli lika som ett par hyvlade bräder.
L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket.
— Finns inte, svarade han, utan att märka principalen.
— Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan.
— Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då principalen stiger fram — rycker till sig flöjten och kastar den i en mjöltunna.
Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare. Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt, att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så kostade det ingenting». Nog av, han måste 184 göra cession, och alltihop var som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på flöjt.
Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om den saken för mig förrän sista kvällen han levde,
Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända till sista veckorna av hans levnad.
Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en obligatflöjtstämma.
Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa; ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring, och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en hungrig mage, 185 förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra musik och inte för att äta och supa.
Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män, som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor.
— Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga.
Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur. Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr — på fiol.
Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid sitt choklad läste annonserna i Dagbladet.
Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig. Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev allt vidare och vidare.
— Herrn som tagit studentexamen skall bli 186 tjänsteman, för man lever inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo’n och kistan, herre!
Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela kroppen och grät som ett barn.
Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla likkistplåtar — med vers på.
— Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva kvitt arbetet.
— Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi psalmboken.
Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista gången, ville han ändå två sina 187 händer och gav honom därför en ytterligare påminnelse om vedboden och kistan.
En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt.
Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och Nyberg fick leva ändå — på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord.
Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg. Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek han:
— Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt!
— Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå han steg upp, tog fiolen och gick.
L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg.
— Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet — beskedlig stackare — men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en tid och gå rekryt — hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få väl taga en duett, kära du.
Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för alla instrumenter.
På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde han undvara, men ej musik.
När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm, påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med hans flöjt, huru illa han än drog i väg.
Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år vid full vigör.
Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, 189 varigenom han skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela. Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt, så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och vänster, men lät ej modet falla.
Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka, omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på morgonen.
— Hin till otur också, att gubben skulle dö just 190 som jag kom att fria. Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog.
Sedan friade L. aldrig mer.
Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.
Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de unga. Blott Nyberg och jag höllo ut.
En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig — ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.
Notarien, som brukade spela med i Mazérska kvartetten, blev ursinnig och gav L. hårda ord hela kvällen. Till slut utbrast han med den mest överlägsna ton:
— Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i säcken och knyt väl igen. Herrn skulle aldrig ha kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju varken öra eller begrepp om takt!
L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta att säga honom sanningen, och nu kom hon som ett åskslag över honom. Han förlorade det enda han hade att stödja sig vid — tron på sin musikaliska begåvning. Hela hans förflutna liv låg som ett moln bakom honom, och nu förstod han med ens alla de lömska skratten, som han förut ej aktat på.
Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från 191 stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande:
— Skäms, lymmel!
Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några glåpord åt L. och hans musik.
— Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg, då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående.
— Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.
Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och köpte två cigarrer.
Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han lever icke länge.
Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.
Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten.
— Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö — det bär av snart! hälsade mig gubben.
Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej mödan.
— Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig, och nu förstod jag huru det stod till.
— Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor han.
Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig brasa.
— Öppna nu chiffonjéklaffen — tredje lådan till vänster uppifrån — tag hit den!
Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden. Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra askan.
— Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på ett liv efter detta?
— Visst gör jag det, farbror.
— Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår 193 Herre kanske? Då hade han väl någon mening med det? — Giv mig min flöjt! — — Kasta honom i elden.
Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl.
— I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen.
— Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar åt dig, om det blir falskt.
Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät.
Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga hur det stod till.
Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat sorgsen ut och teg. Därpå satte han sig vid brasan.
— Är inte fiolen med? frågade L. Nyberg gick efter sin gamla vän.
— Spela för mig, herr Nyberg!
Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom han sig i gång. Han spelade utan noter, men stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty så hade jag aldrig hört honom spela. Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade 194 sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det kvittrade om fiolen. Det var ynglingalust och stormen av vaknande lidelser. Stråken tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde han en djärv övergång. Då började ett ihållande allegro agitato i de mest sönderslitande modulationer. — Svikna förhoppningar, bruten tro, allt vad av sorg och elände som kan innebo i ett människohjärta fick nu ej längre rum i den trånga granlådan. Där hade sorgerna legat gömda i långa, långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena harmonier. Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L.
— Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den fördömda musiken!
Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på hela jorden.
Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.
Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom.
När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens hand utan att säga ett ord eller fälla en tår.
Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att äta kväll på Freden. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in och såg särdeles nyter ut.
— En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren.
— Vad säger herrn?
— Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll.
— Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig.
— Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till det gamla skräpet?
— Å nej!
— Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone, men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig fiol.
— Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag minnas?
— Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och därför gav jag tusan att spela med gubben.
Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, icke en gång på L:s begravning.
Men av en släkting till honom har jag sedan fått höra hans ganska romantiska lidanden och död, 196 vilka bevittna hur trogen ända in i döden han blev sin första kärlek, musiken.
Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur skolan och började spela fiol igen.
Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg för första gången i sitt liv gå ifrån sin fiol, för att betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid haft sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin skatt. Nu var det slut med glädjen för den stackars magistern. Vad skulle han numera leva för? Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det vore bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod alltså blott att dö. Han vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist. Stjärnorna sköto blixtar. Marken gnistrade. Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme.
Han satte sig i en driva vid en stor alm, men när han suttit en stund, tyckte han det blev kallt och måste upp för att gå sig varm. Han var för mörk i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. Plötsligt stannade han.
Någon hade ritat med en käpp i snön underliga tecken. Nyberg tänkte och sökte minnas. Han hade 197 sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej, men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru dunkla föreställningar stego upp och blevo allt bestämdare. Han var tillbaka i sin första barndom. Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo från orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som sjöng. De många ljusen brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som spöken. Nu började det dagas, och de blevo mörkblåa, men fönstret över altaret blev ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta öga stod just detta underliga tecken — נחוֹח — ögat såg så skarpt på honom, mindes han, men ju högre solen steg, dess mindre blev dess blick. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort ögat med de underliga tecknen. Sedan dess hade han visserligen lärt vad de betydde, men han hade aldrig känt dem så djupt som just nu.
Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och gick framåt, stirrande på marken.
Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. Han skådade upp och fick se Fjällstugan uppe i backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, det ljuset. Och han gick uppför backen och kom in i en förstuga och där satte han sig och glömde att det var kallt. Sången vaggade honom in i ljuvliga drömmar, och snart föll han i sömn, matt av hunger och köld.
Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och skötte om honom.
Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev »omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö, tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod.