Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman, vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för mycket!
Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att nyttja glasögon.
Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till varning.
Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett förr och som talade ett för honom 36 främmande språk. De betraktade hans snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» — så kallade provinsen huvudstadsbefolkningen den tiden. — Som offret icke ville överlasta sig, vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en storm av ovilja.
Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.
Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler. De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under Teater.
Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher, hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.
Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina gamla skolkamrater.
Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis, en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en 37 annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman, som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst brevet.
Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades detta honom till last vid nästa juniorsval.
Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade försåtliga tillmälen och lömska avsides.
Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått eld i sina blår.
Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter.
Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård.
Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i förbigående. När det blev 38 tjugo grader kallt och hunden började frysa, fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken.
Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk.
Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten, skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?»
Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka.
En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på annonsen.
En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se 39 där boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade silvrets kvarvaro. Vem var det då?
I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången, aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande — med ett ord en Snobb! Och i verkligheten var han intet av allt detta.
Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.
Vet ni vad man sade då?
— Ä-ä, sa man.
Spikad! — Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll från Uppsala.
I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en svart tavla i Dekanus’ farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och längst ned en 25 öres karta; detta papper — vilken glädje för föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen — är ett pass, som för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du har fått på hand på din framtid, du är räddad — du har skrivit ditt latin!
Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.
Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt underlätta 41 arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen måste erkännas att priset var fixt.
Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg man ett gott pålitligt sällskap och gick upp.
Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne.
Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis, åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker, vilka dagen därpå skulle användas som källor.
Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut.
Mången överliggare som i åratal prövat sin otur 42 hälsades av den gamle med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra något för dem.
Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.
Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de ämnen över vilka man skulle författa.
Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade endast. Han var omutlig, stum och blind.
Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar, Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!
Nog av, den försiktige och svage skrev en kort 43 uppsats på så dålig och inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det bästa latinet.
Och därpå översatte han!
Voilà tout!
Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.
Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt kunde från paletten — en lista med fraser och bons-möts ur Cicero — hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som hugnades med det höga betyget approbatur.
Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt förtroende.
Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under högljudda skrik.
— Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började småprata.
— Skriv färdigt konceptet innan maten kommer — varnade en äldre kund — jag känner till det där.
Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning, sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer, konjakskaraffer och brännvinsflaskor.
Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av egendomligaste slag.
En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över rummet trycka en jurist i ett glas portvin.
Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.
Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten — man tyckte att det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.
De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.
När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande snilleprov pro gradu som här i Svensk översättning meddelas.
»Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran krävde.
»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty upplösta av fruktan för 45 den tävlande staden och, mera övermodigt, än tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna, svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»
— Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!
»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och inre fiender.»
— Och så i trav igen!
»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad han satt sig före, proklamerade han sina 46 fienders namn och utfästade belöningar åt dem som angåvo dessa.»
— Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike’s skrivövningar.
»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största brott blivit födda, ramlade, låg.»
Denna punkt hade han skrivit själv!
Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av »spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och hållet avskaffade latinet!
Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt med guldkapitäler: Av kamrater. Det hade varit meningsbyte om där icke skulle stå: Av Y-lands Nation, och man hade stannat vid det förra.
Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!
Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter över horisonten.
I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död — ifrån far och mor och två små systrar.
Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset.
Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall; hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty det hade fallit djup snö.
Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den unge prästen ett tal.
— Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma; han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom, ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke annat än död och fördömelse!
Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men sanningen skulle till ljuset...
— Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av gråt att talaren blev stum.
Modern hade avsvimmat i faderns armar.
Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.
Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun och hans skägg var grått av rimfrosten.
Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas naturkunskap. Faran låg nära tillhands...
Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm, märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av köld, sedan modern återkommit till sans.
Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade ordet, som leder till Kristus.
Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp.
Dödens frid låg över hela naturen; processionen 50 slingrade sig fram mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna. Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.
På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.
Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den förflutna eftermiddagen.
— Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung medikofilare känslofullt.
— Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra samlingar; vill ni se den?
— Nej, för Guds skull, svarades i korus.
— Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram — Ni vet att Cuviers vägde 1,700 — och den grå substansen var så avgjort övervägande — det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.
— Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra historien?
— Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill pia mater...
— Nej, sluta nu.
— Är du sentimental, din sprakfåle!
När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad medelålders man.
På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt namnchiffer.
— Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo honom, sade han.
De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.
— Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.
— Vem skulle det annars vara?
— Hm!
Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset. Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något.
Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga, därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och det fick han lida för.
Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet. Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron 53 på festtalet, och därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten.
Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera vid ett glatt tillfälle yttrade.
Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina talanger bidraga till att illustrera festen.
Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna, blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med värme:
Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar | |
svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält. | |
Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder, | |
leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl, | |
vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen, | |
kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. — |
Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.
Men skalden:
Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar, | |
trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt — |
Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.
Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder, | |
diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld. | |
Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger... |
Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.
När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för »skalden».
Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.
Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en »skalderacka».
Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.
Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn, gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram och läsa upp ett poem; men det var annat!
Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på, om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor, talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m. m. som icke kan återges.
Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt. Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.
Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N. H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.
Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen. Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina glada visor.
Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där 56 roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.
Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville; han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten, blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris som helst.
Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle han bli bruten till vad pris som helst.
Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om, annat än 57 sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han inte!
Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens, anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut. Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra!
Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom.
Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen, varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning, förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade — nej! Ett sådant nej var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången.
Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på källare samt lade sig till med råtthund.
Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände öppet att de misstagit sig på honom.
Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag, att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och sökte en plats hos en träpatron i Norrland.
Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat, starka anekdoter, men hatar poesi.
Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en vacker examen.
Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6 kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en!
Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, tillhör hans namn litteraturhistorien.
Han är biograferad två gånger (andra gången i två upplagor) och man har redan utvalt buxbom till hans porträtt.
Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för sonen, som fick umgälla det.
Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara maten!
Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta föräldrarna till de artiga 61 och flitiga barnen, som skygga och darrande av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas», sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!»
Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom — och det var det värsta — prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla.
Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den svagaste bland 62 gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har man sett förr!
Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man skall behålla pengarna i huset», sade han.
Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det var en vårkväll!
Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid staden bakom honom, 63 med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och rökte pipa.
— Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över natten?
De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting.
Han upprepade sin anhållan.
— Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i samma tysta häpnad och orörlighet.
Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade.
I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar.
— Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de!
Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på!
Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i skolan och skulle förhöras. 64 Och när han vaknade i den lilla stugan, var solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord.
I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket utanför; han rodnade av harm och skam.
När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln!
När han var utanför hörde han genom det öppna fönstret:
— Lika snål som fadern! Att inte ha så mycket ambition... utan komma som en tiggare!
Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och stormgrät; han visste icke om det var av harm eller sorg eller skam; men han kände att han fått ett sår invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty onda och osunda tankar uppstodo hos honom. Han försökte en analys. Han fann att det icke var så mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han genomgått på sina konditioner; han hade åkt på kuskbocken, fått heta »han», mottagit julklappar av strumpor och andra nyttiga ting, fått tillbaka sina pengar då han måst spela fjärde man i en preferans och tappat; sådant kände han väl; nej, det var något 65 annat som kändes djupare; han trodde att han förlorat tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som idealet för sanning, heder och rättrådighet. — Huru ofta hade han icke hört honom säga: det finns intet så föraktligt som osanning; jag hatar ingenting så som orättfärdighet o. d.
Men han blev snart glad igen, när han nalkades hemmet; han tänkte sig huru syskonen och modern skulle stå på verandan och vifta mot honom, när han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna springa mot honom med Tello i hälarna — det ögonblicket skulle ge honom allt igen!
Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio och elva då han stängde sista grinden och fick sitt hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse på verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig uppmärksamhet genom att sjunga, men utan verkan!
Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, går igenom barnkammaren och gossarnas rum utan att träffa en människa; han går i köket, ingen piga; slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på Sångarfanan, då han mötes av ett dundrande tyst!
Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte läsningen!
Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade brutit varandra, och förtrollningen var också borta.
Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut.
Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så kom prästen.
— Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp.
Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig!
— Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man ser så mycket folk som blir präster!
De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade.
Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick.
De gingo tysta bredvid varandra länge.
Slutligen sade fadern:
— Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst!
— Jag har aldrig ämnat det!
— Har du inte?
— Nej, jag har inte kallelsen!
— Jaså! Men jag vill att du blir det!
— Jag menar jag blir vad jag vill, när jag bekostar mina studier själv —
Fadern tänkte en stund.
— Om jag hjälper dig med studierna, blir du präst då?
Han fattade sonens hand och såg på honom!
— Nej, icke för vinnings skull!
— Om jag ber dig!
— Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen.
— Det är icke jag heller, tröstade fadern, men det halp icke.
Samtalet var slut. En märklig förändring hade försiggått med fadern på dessa timmar.
Han hade fått samma sak mot sonen som han nyss haft mot prästen; men hans fåfänga var större.
Resultatet blev parlamenteringar, som strandade mot sonens fasta beslut att icke mot samvete åtaga sig att förkunna en lära, som han ej bekände helt och hållet. Modern skickades fram med sina böner, men intet halp.
Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla lärare erhöll han en sommarkondition och med besparingarna reste han om hösten till Uppsala och började läsa på graden.
Vid första terminens slut hade han alldeles klart för sig att en examen egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen, nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade 68 barn. Modern skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan och hämta sitt förråd för tillfället.
Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på hans själ, men det var annat som förmådde det.
Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet utanför, när de läste upp hans namn.
En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes, förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.
Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften befriad med tre rösters pluralitet.
Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet.
Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till Slottsbacken.
Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg, han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så 69 gärna vara med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på nationen, och så blygdes han — han hade ju inga rättigheter. Nu tågade de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin sångstämma!
— Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och knuffade honom i sidan!
Nu hade han bevis på att han icke var student!
Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde den token, »har han råd med det?»
Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa! Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda, som i denna kväll var så olycklig som han — och ändå funnos där så många som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han visste att 70 ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.
När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen omkring ett väl dukat bord och åt.
— Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom förrän i morgon bittida!
Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!
Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga dar», hörde han. — — »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar», sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna, »dessa mänsklighetens flattörer», menade han.
Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.
Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.
Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!
— Mina herrar, då Xlands nation i dag har den 71 äran och glädjen att se sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss en så mycket kärare anledning att få hälsa honom — — —
Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus, vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot nationens inspektor, professor X.
— — — och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve Xlands nations inspektor!
Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde.
Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren.
Det knackade i ett glas och det blev dödstyst.
— Mina herrar landsmän! — Jag har icke många ord att säga! Den oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära — 72 och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er!
Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det ansvarsfulla kallet — — —
Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till nyckelhålet.
Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och talade.
— i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I han alla lyckliga hem — jag vet det! Men därför skolen I också vara tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför skulle han arbeta för sig själv — — —
Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.
Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade; inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda! Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i vetenskapen, 73 han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände inspektorn alla landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen — det var ju lögn alltihop!
Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty han hade ändrat mening i vissa saker.
Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den praktiska.
Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt; näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen (buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng; blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre, men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men han har blivit fet.
Hans studier bestå i homiletik och kateketik.
När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är mera en exeget än en predikare man hör.
Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt plikttrogen. Han får tre av 74 de värsta gossarna från Prinsens skola till sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska, men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga medel.
Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på honom och umgingos hos en professor.
Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på all utveckling överhuvud.
Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak, utan kastade sig över till absolut stupidité.
Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen. Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!» Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han lidit förr, att han tog ner plakatet igen.
Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen också. Han var som vanligt lugn och kall.
När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.
Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört honom i kyrkan, säger att han är »död».
Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och äta middag tillsammans om söndagarna.