Inferno

Sommaren och hösten år 1895 räknar jag — trots allt — bland de lyckliga rastställena i mitt oroliga liv. Allt som jag företar mig lyckas, okända vänner bära till mig föda liksom korparne gjorde åt Elias. Pengar flyga mig i handen: jag kan köpa böcker, naturalhistoriska föremål och bland annat ett mikroskop, som avslöjar för mig livets hemligheter.

Död för världen genom att försaka Paris’ tomma nöjen stannar jag inom mitt kvarter, där jag varje morgon besöker de hädangångna på Montparnassekyrkogården och därefter går ned till Luxembourgträdgården för att hälsa på mina blommor. Emellanåt kommer en resande landsman på besök för att bjuda mig ut att frukostera eller se en teaterpjäs på andra sidan om floden. Jag säger nej, emedan högra stranden är förbjudet område för mig, då den utgör världen i egentlig mening, de levandes och fåfänglighetens värld.

En gammal romersk-katolsk bönbok, som jag kommit över, läser jag med eftertanke; Gamla testamentet tröstar och bestraffar mig på ett något oklart sätt, medan det Nya lämnar mig kall. Dock gör ett buddhaistiskt arbete starkare intryck än alla de andra heliga böckerna, eftersom det sätter det positiva lidandet högre än avhållsamheten. Buddha visar det modet att avstå från hustru och barn, då han står i blomman av sin livskraft och njuter äktenskaplig lycka, då däremot Kristus undviker varje gemenskap med denna världens tillåtna fröjder.

För övrigt grubblar jag icke över de känslor som uppstå hos mig; jag håller mig opartisk, låter saken ha sin gång och tillstädjer mig själv samma frihet som jag är skyldig att låta andra äga.

Vetenskapen gjorde ej bankrutt, men den förlegade, vanställda vetenskapen måste ge upp staten, herr Brunetière fick rätt, fast han hade orätt.

Emellertid, och enär alla voro ense om att erkänna materiens enhet och kallade sig monister utan att vara det, gick jag vidare, drog de sista konsekvenserna av läran och sökte borttaga gränserna mellan materien och den så kallade anden. Sålunda hade jag 1894 i boken Antibarbarus avhandlat Svavlets psykologi, som jag förändrade till dess ontogeni, d. v. s. Svavlets embryonala utveckling.

Den intresserade hänvisas vidare till min i början av 1896 utgivna skrift Sylva Sylvarum, där jag i stolt känsla av klärvoyant kraft trängde skapelsens hemligheter inpå livet särskilt inom växt- och djurrikena, samt min studie På kyrkogården (intagen i »Tryckt och otryckt», 1897), som visar hur jag under ensamhet och lidanden återföres till ett svävande begrepp om Gud och odödlighet.

Sedan jag trängt in i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att avsöndra mig från min omgivning. Följaktligen lät jag mina vänner förstå, att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok, som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla, som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra underverk.

Ehuru jag var okunnig om magiens enklaste begrepp, viskade en fördärvbringande instinkt i mitt öra vad jag borde företaga med min lilla innerligt avhållna dotters porträtt, hon som senare blev min enda tröst i en fördömd tillvaro.

Längre fram skall jag berätta följderna av ett tilltag, där det onda syftet tycktes verka med det symboliska förfaringssättet såsom medium.

Emellertid läto följderna vänta på sig, och jag fortsatte mina arbeten, men erfor ett dunkelt obehag och en därmed följande förkänsla av nya olyckor.

Sedan jag låtit en valnöt gro i fyra dagar, lösgjorde jag embryot, som i form av ett hjärta icke större än en päronkärna sitter infogat mellan de två hjärtbladen, vilka likna en människohjärna. Döm om min sinnesrörelse då jag på mikroskopets platta får se två små händer, alabastervita, lyfta och hopknäppta såsom till bön. Är det en vision, en hallucination? Nej, ingalunda! En förkrossande verklighet, som fyller mig med fasa. Orörliga, utsträckta mot mig likasom besvärjande, jag kan räkna deras fem fingrar, tummen kortare än de övriga, riktiga kvinno- eller barnhänder!

En vän, som överraskade mig under det jag häpen och huvudyr skådade på detta, inbjöds att bestyrka företeelsens riktighet, och han behövde icke vara en klärvoyant för att se de två händerna, som anropade iakttagaren om barmhärtighet.

Vad det var för slag? De två första rudimentära bladen till ett valnötträd, Juglans regia, Jupiters ollon. Ingenting annat. Och ändock, det var ett oförnekligt faktum att de tio fingrarna av mänsklig form hopknäpptes till en bönfallande åtbörd: de profundis clamavi ad te!

Ännu alltför klentrogen, och fördummad av en empirisk uppfostran, lät jag saken ligga.

Till en början inträffar det att min anonyme vän, som hittills har lämnat mig existensmedel, drar sig tillbaka, sårad av ett högmodigt brev, så att jag står där utan några tillgångar.

Och när jag erhållit korrekturark på Sylva Sylvarum, upptäcker jag att texten är ombruten i sidor ungefär som en väl blandad kortlek. Icke blott att sidorna äro omkastade och orätt numrerade, utan bokens olika avdelningar äro hoprörda huller om buller, så att de på ett ironiskt vis symbolisera teorien om »den stora oordningen» som råder i naturen. Efter dröjsmål och uppskov utan ände blir häftet färdigt, men boktryckaren presenterar mig då en räkning, som uppgår till mer än dubbla beloppet av den överenskomna summan. Ehuru ogärna måste jag skicka till pantlåneinrättningen mitt mikroskop, frackkostymen och de få dyrbarheter jag har i behåll, men min bok är i alla fall tryckt, och första gången i mitt liv är jag säker om att ha sagt något nytt, stort och skönt. Det är då lätt att förstå, hur förmäten jag kände mig när jag bar exemplaren till posten. Med en föraktfull åtbörd mot himmelen kastar jag korsbanden i lådan, och hånande de fientliga makterna tänker jag:

— Hör hit, du Sfinx där! Jag har löst din gåta! och jag trotsar dig!

Återkommen till mitt privathotell fann jag där före mig hyresräkningen med ett åtföljande brev.

Jag håller troligt att det är en intrig, satt i gång av dessa skandinaviska fruntimmer, vilkas umgängeskrets jag dragit mig ifrån.

Tänk, tre pianon, och jag kan inte byta om bostad av brist på pengar.

Jag somnar ursinnig på de där fruntimren och på ödet och med en förbannelse mot himmelen. Följande morgon väcks jag plötsligt av ett buller. Man hamrar på en spik i rummet bredvid min säng. Därefter hamrar nian på den andra sidan.

Tydligen en komplott, dum såsom de där artistfruarna, och vilken jag ej mera anser värd att spilla någon vrede på.

Men när jag efter frukosten skall som vanligt ta mig en lur på sängen, blir det ett oväsen i rummet över alkoven, så att takgipsen faller ned på mitt huvud.

Jag går ned och söker värdinnan, beklagar mig över hyresgästernas uppförande. Hon påstår, mycket artigt för resten, att hon ingenting hört; hon lovar att köra bort var och en, som vågar störa mig, ty hon hölle mycket på att få ha mig kvar i sitt hotell, som inte gick särdeles bra.

Utan att sätta tro till en kvinnas ord litade jag på hennes egennytta, då det låg i hennes intresse att behandla mig väl.

Emellertid fortfar bullrandet, och jag tror mig förstå att de där fruntimren vilja inbilla mig att det är klappandar. Sådana enfaldiga slughuvuden!

Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé, blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här. Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej där.

I mitt rum har jag en etsad bild av helgonet Vincent de Paul, och en annan, som framställer Petrus, hänger i alkoven ovanför min säng. Väktaren vid himmelrikets port! Vilken skärande ironi för mig, som har förlöjligat aposteln i ett fantastiskt drama för några år sedan.

Mycket belåten med mitt rum, sover jag bra den första natten.

Dagen därpå upptäcker jag, att bekvämlighetsinrättningen är belägen på den trånga gården nedanför mitt fönster och så nära att man kan höra varje gång järnlocket på fjölen slås igen. Vidare utspanar jag, att de två oxögonen mittför höra till dylika kabinett, och inom kort får jag visshet om att de hundra småfönstren längre bort i bakgrunden tillkännagiva befintligheten av hundra kabinett, förlagda till baksidan av en hel rad boningshus. I början blir jag rasande, men som jag ej har medel att komma loss, ger jag mig till tåls, under förbannelser mot ödet.

Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på. Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet fick han taga undan.

Emellertid undersöker jag marken och hittar två blystämplar, förenade medelst segelgarn. Den ena stämpeln är märkt med bokstäverna V. P., den andra med en kunglig krona.

Utan håg att i detalj uttyda vad som hänt mig, återvänder jag till Paris med ett livligt intryck av något underbart.

Dagen därpå plockar jag fram en ypperlig grupp av två rusiga tomtar, som omfamna varandra med böljande kläder. Det är ett mästerverk av primitiv bildhuggarkonst.

Tredje dagen är det en madonna med barnet, i bysantinsk stil, ojämförlig vad konturerna beträffar.

Jag låter alla tre ligga på mitt bord, efter att ha ritat av dem. En målare av mina vänner kommer på besök; han betraktar med växande nyfikenhet de tre statyetterna och frågar: Vern har gjort de här?

Gjort? — För att sätta honom på prov nämner jag en norsk skulptör.

— Jaså, ja det kan jag tro, medger han. Annars skulle jag vilja gissa på Kittelsen, den berömde illustratören av skandinaviska sagor.

Jag trodde icke på tillvaron av demoner, men nyfiken att se vilket intryck mina skulpturer skulle göra på sparvarna, som brukade få brödsmulor utanför mitt fönster, sätter jag ut figurerna på taket.

Sparvarna bli förskräckta och hålla sig undan. Det finnes alltså en likhet, som till och med djuren kunna märka, och det finnes en verklighet bakom denna lek mellan den tröga materien och elden.

Solen värmer mina små figurer, så att demonen med tuppkam spricker, och jag minnes därvid allmogesägnen om hur dvärgarne spricka om de fördröja sig ute till soluppgången.

Det händer i hotellet saker som oroa mig. Dagen efter min ankomst finner jag på svarta tavlan i tamburen, där rumsnycklarna upphängas, ett brev adresserat till en herr X., student och med samma namn som min hustru. Frimärket är avstämplat Dornach, namnet på den österrikiska by där min hustru med vårt barn bor. Men som jag är säker på att intet postkontor finns i Dornach, förblir saken gåtlik.

Detta brev, ditsatt på ett utmanande sätt och liksom i avsikt att bli bemärkt, följes av flere andra. Det nästa är adresserat till herr doktor Bitter och avstämplat Wien. Ett tredje bär det uppdiktade polska namnet Schmulachowsky.

Det är djävulen som nu har ett finger med i spelet, ty detta namn är travesterat och jag begriper vart man vill leda mina tankar, nämligen på en min dödsfiende, som bor i Berlin.

En annan gång är det ett svenskt namn, som erinrar mig om en fiende i mitt hemland. Slutligen ett i Wien frimärkt brev, som i trycktyper anger doktor Eders kemisk-analytiska byrå. Det vill säga att man spionerar på min guldsyntes. Intet tvivel mera, här spinnes en intrig, men djävulen har blandat korten för de falskspelarne. Att laga så att mina misstankar irra kring all världens kanter, det är alltför påhittigt för vanliga inskränkta dödliga.

Jag ser honom i ansiktet, och han är lik min hustru, Vi hälsa varandra utan att säga ett ord och gå var åt sitt håll.

Jag har aldrig kunnat utreda denna komplott och känner icke ännu de medspelande däri, då min hustru har varken bröder eller manliga kusiner.

Ovissheten, den ständiga hotelsen med hämnd utgjorde en tillräcklig tortyr under ett halvår. Jag utstod den och allt det andra såsom ett straff för kända och okända synder.

Med nyåret uppenbarade sig en främling på vårt matställe. Målare och amerikan, kom han i rättan tid för att friska upp vår tynande sällskaplighet. En vaken, kosmopolitisk, djärv ande och med vinnande sätt, ingav han mig dock ett obestämt misstroende. Trots hans säkra uppträdande vädrade jag att hans ställning var dålig.

Kraschen kom fortare än jag kunnat förmoda. En afton inträdde den olycklige i mitt rum och bad om lov att få stanna där en stund. Han såg ut som en förlorad man och han var det.

Han var skyldig även på matstället, var på fastande mage och fann sig utkastad på gatan.

Efter den första bekännelsen fullständigade han sitt vittnesmål med att tillstå sig ha tagit morfin tillräckligt för två, men döden hade ännu ej velat ha honom.

Sedan vi avhandlat saken på allvar, kommo vi överens om att han måste flytta till ett annat ställe, och att vi på tu man hand skulle intaga vår middag på ett värdshus, som de andra ej kände till, så att ej bristen på vänner skulle beröva honom modet att göra färdig en annan duk för De oberoendes Salong.

Denne man har nu blivit min ende kamrat, och hans olycksöde kommer mig att lida dubbelt, i det jag ikläder mig hans kval. Jag gör det på trots, men hämtar ock därur en erfarenhet av stort värde. Han avslöjar för mig hela sitt förflutna liv; tysk till börden, har han vistats i Amerika sju år till följd av en olycka, som övergått hans familj, och en i ungdomlig obetänksamhet utgiven hädisk ströskrift, för vilken han blivit domfälld.

Jag väntar i två månader, under loppet av vilka jag hopsmälter min tillvaro med denne främlings, så att jag ånyo genomgår all den nöd en konstnär har att kämpa mot, så länge han ännu ej slagit igenom, och jag glömmer att jag själv redan brutit min bana, att mitt namn har något att betyda till och med i »Tout-Paris» och i de dramatiska författarnes samfund i Paris, något som nu har förlorat allt värde för kemisten. För övrigt, så länge jag sticker under stol med mina vunna framgångar håller kamraten av mig, men när jag nödgas i förbigående vidröra dem, blir han sårad, ser så olycklig och stukad ut att jag av barmhärtighet talar om mig själv som ett gammalt vrak. På så sätt förnedras jag så småningom och omärkligt, under det han, som har en framtid för sig, åter reser sig i höjden på min bekostnad. Jag gör mig till ett lik, begravet under rötterna av ett träd, som skjuter upp och suger sin näring ur de i upplösning stadda lämningarna.

Mitt vid samma tid idkade studium av buddhaistiska skrifter ger mig anledning beundra min självförnekelse att så där offra mig för en annans skull. En god gärning skall få sin lön, och jag vann följande.

En dag bringar Revue des revues mig ett porträtt av den amerikanske siaren och helbrägdagöraren Francis Schlatter, som år 1895 botade 5,000 sjuka och därefter försvann utan att någonsin åter bli sedd på jorden.

När jag uttalade ordet dubbelgångare, gjorde min bildhuggare stora ögon och fäste min uppmärksamhet på att vår man alltid bodde på två ställen, det ena på högra och det andra på vänstra sidan om Seine, För resten fick jag veta, att min hemlighetsfulle vän levde en dubbel tillvaro i den mening att han, efter att ha tillbragt aftonen med mig fördjupad i filosofiska och religiösa tankeutbyten, alltid på natten var synlig i danslokalen Bullier.

Det fanns ett tillförlitligt medel att bevisa identiteten mellan dessa dubbelgångare, eftersom Francis Schlatters sista brev fanns återgivet i facsimile i tidskriften.

— Kom och ät middag med mig i afton, föreslog jag, så skall jag låta honom efter diktamen skriva Schlatters brev. Om handstilen på båda är lika och framför allt namnteckningarna, bör detta vara bevis nog.

En smula förvånad underkastar målaren sig vår examen; till slut frågar han:

— Vart vill ni komma med det här?

— Känner ni Francis Schlatter?

— Jag har aldrig hört talas om honom.

— Kommer ni inte ihåg den där helbrägdagöraren, i Amerika, i fjol?

— Jo, nu minns jag! Den där charlatanen!

Han kommer ihåg; jag visar honom porträttet och facsimilet.

Han skrattar med ett skeptiskt, lugnt, likgiltigt ansiktsuttryck.

Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd mot min kamrat hojtar han av alla krafter:

— Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig självt . . .

När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en häxsabbat:

— Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord.

— Jo, det var Jeanne d’Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till min tavla, den korsfästa kvinnan.

— Men han var ju fan själv, den där arbetaren!

Och efter en stunds tystnad fortfor jag:

— Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att leka med, och inte Jeanne d’Arc heller.

— Tror ni på det där, ni?

— Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! — Men de trettio silverpenningarna!

— Nog, nog! utropade han sårad.

På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min olyckskamrat insomnad vid bordet.

I ett anfall av munterhet väckte jag honom och frågade i förvånad ton:

— Ni här?

— Än sen?

— Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan sex, så här på långfredagen.

— Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till.

— Men jag förstår, jag.

Från och med denna afton insmyger sig oförmärkt en kylighet oss emellan, sedan vi idkat bekantskap i fyra förfärliga månader, under vilka min kamrat undergick en ny uppfostran och fick tid att byta om metod i sitt måleri, med den påföljd att han kom därhän att rata sin korsfästa kvinna såsom gammalt skräp. Han hade godtagit lidandet som en bitter dryck, men den enda hälsosamma i livet, och resignationen infann sig i dess följe. En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter, med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit. På kvällen, efter sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd.

Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur denna förening för inbördes hjälp. En egen känsla sade oss båda, att vi fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att det var för sista gången.

Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av honom.

Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan 16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar, tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen, 29 mars, och därtill palmsöndag.

Sålunda uppenbarade Swedenborg sig i mitt liv, där han har spelat en ofantlig roll som tuktoande, och han kom på själva årsdagen av sin död, bärande till mig palmer — månne segerns eller martyrskapets?

Séraphita blir nu för mig ett evangelium, bringar mig att återknyta förbindelsen med en högre värld, och det vid en tidpunkt då livet inger mig avsmak och himmelen drar mig till sig med en oemotståndlig hemlängtans åtrå. Intet tvivel, jag är beredd för en högre tillvaro. Jag föraktar jorden, denna orena värld, människorna och människors verk. Jag ser i mig den rättfärdige mannen, som den Evige har sänt prövningar, och som jordlivets skärseld skall göra värdig en snart förestående befrielse.

Denna gamla glömda och föraktade kemi från 1830 har blivit mitt orakel, som bistår mig i kritiska ögonblick. Mina vänner Orfila och Swedenborg beskydda, uppmuntra och bestraffa mig. Jag ser dem icke, men förnimmer deras närvaro; de visa sig ej i andanom eller i visioner eller hallucinationer, men små dagligen inträffande händelser, som jag lägger märke till, uppenbarar deras ingripande i min levnads skiften.

Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.

Det må vara nog med att berätta följande, som ej låter förklara sig genom begreppet sammanträffande omständigheter.

Sedan jag lyckats frambringa guldfläckar på papper, sökte jag vinna samma utbyte i stort på torra vägen och genom eld. Tvåhundra experiment ledde till ingen påföljd, och förtvivlande om saken nedlade jag blåsröret. En morgonpromenad för mig till observatorieavenyen, varifrån jag ofta beundrar gruppen De fyra väderstrecken, av det hemliga skälet att den behagfullaste bland Carpeaux’ kvinnofigurer liknar min hustru. Hon vilar under Fiskarnes tecken nedanför himmelsgloben, och sparvar ha byggt bo bakom hennes rygg.

Som metallurgien lärt mig, att bly avdrivet i en degel, fodrad med benaska, alltid avgivit en smula silver och att detta silver lika oföränderligen innehållit en helt ringa mängd guld, drog jag den slutsats att kalciumfosfat såsom förnämsta beståndsdelen i benaska borde utgöra den väsentliga faktorn vid gulds framställande ur bly.

Det visade sig verkligen ock, att bly smält på en bädd av kalkfosfat alltid färgades guldgult på underytan. Makternas ogunst avbröt experimentens fullbordande.

Ett år efteråt, då jag vistades i Lund i Sverige, fick jag av en bildhuggare, som arbetade i den finare lergodstillverkningen, en glasyr sammansatt av bly och Silicium, varur jag genom behandling över elden fick fram ett mineraliserat guld för första gången och av fulländad skönhet.

I det jag tackade honom, lät jag honom se de två pappbitarna märkta med 207 och 28. Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik?

Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt.

— Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts. Minsann en riktig ritakademi!

Ju mer man betraktar, dess mera levande och fruktansvärd förkroppsligas uppenbarelsen.

— Tydligen ha andarne blivit realister liksom vi människor.

Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden — och en natt då jag varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i medeltidsstil, med bockhuvud o. s. v. Jag blev aldrig rädd, därtill var det hela alltför naturligt, men intrycket av någonting sällsamt, till hälften övernaturligt inplantades i min själ.

Min vän bildhuggaren, som jag kallat till vittne, blev ej överraskad, utan bad mig komma med till sin ateljé, där en på väggen hängande blyertsteckning frapperade mig genom linjernas skönhet.

— Varifrån har ni fått den här? En madonna?

— Ja, en madonna från Versailles, ritad efter de flytande vattenväxterna i schweizarnes damm.

Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne och att han ämnar fara dit igen och betjäna sig av modellerna för en grupp till Salongen.

En afton då jag gick nedför rue de Rennes med min synska vän, tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färglagda fotografier voro utställda. Det var en följd scener, där människofigurer uppträdde med styvmorsblommor i huvudenas ställe. Ehuru en van iakttagare av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning, till vilken han hade dubbla skäl.

— Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse före mig.

— Hur vill ni förklara detta fenomen?

— Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att omskriva en hop ord med en hop andra ord?

— Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt medveten avsikt . . .

— Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver jag säga mer?

Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann så med skatten.

En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga.

Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig.

— Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag.

Det var verkligen samma en: krönt av en himmelsglob, mot vilken två kvinnor lutade sig, vilade hjulverket på fyra pelare. På globen fanns en datumvisare infogad, som angav den 13 augusti.

Till ett kommande kapitel skall jag uppskjuta att berätta vad ödesdigert detta datum den 13 augusti bar i skötet för mig. Sådant smått och mycket annat av liknande art inträffade under min vistelse i hotell Orfila mellan den 6 februari och den 19 juli 1896.

Jämnsides med och inflickat i dessa händelser fortgick med mellantider följande äventyr, som hade till påföljd min utdrivning från hotellet och inledde ett nytt skede av mitt liv.

Jag är bedrövad till döden, men de glada skratten från unga flickor, som osynliga leka där nere under träden, stiga upp till mig och röra mitt hjärta, återväcka mig till livet. Min levnad förrinner och ålderdomen nalkas. Hustru, barn, egen härd, allt är skövlat; höst inne, vår därute!

Jobs bok och Jeremias klagovisor trösta mig, emedan det finnes en viss överensstämmelse åtminstone mellan Jobs öde och mitt eget. Är jag icke slagen med onda bölder; har icke fattigdomen fallit tung på mig; mina vänner övergivit mig?

»I sorgdräkt går jag, utan sol. Jag har blivit schakalers broder och strutsars anförvant. Huden på min kropp har svartnat, och mina ben brinna av hetta. Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till klagoljud.»

Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa bedrövelse:

»Jag har glömt bort vad lycka var!»

Nu, då han kommit för att döda mig, känner jag detta som en lisa, ty endast döden kan befria mig från samvetskvalen.

Det var väl alltså han som oroade mig genom breven med falska adresser där nere hos portvakten. Gott! må slaget komma, jag skall icke försvara mig! eftersom han har rätt och livet är av noll och intet värde för mig.

Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon! Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig över de blommande klängena, så att jag tycker mig se dem fladdra likt fjärilar i solskenet.

Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att förskräcka mig och jaga mig på flykten?

— Popoffsky är ju i Paris? frågar jag med bekräftande av faktum.

— Nej, inte ännu, ger någon till svar.

— Jo, försäkrar en annan, han har varit synlig på Mercure de Frances redaktion.

— För att mörda mig! ifyllde jag.

— Säkerligen. Var på er vakt!

Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg — vilken tillfällighet! — med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på kortet. Det var spader tia!

— Elakt spel! i det här huset.

Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in.

Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda, och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen.

När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.

Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans hustru stått till »vackra Henrik».

Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna, och den spelande är fortfarande osynlig, lämnande mig i ovisshet om var han bor. Musiken fortsattes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5 eftermiddagen.

Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets barmhärtighet föreföll mig som en feghet.

Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde.

Utdrag ur min dagbok under år 1896.

Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat, att en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri, tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.

Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.

Den 14 maj. Jag har haft en dröm i natt. Ett avskuret huvud vart fäst på en mans bål, och han såg ut som en försupen aktör. Huvudet började tala; jag blev rädd och slog omkull min skärm i det jag sköt en ryss framför mig till skydd mot den ursinnige mannens angrepp.

Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.

Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd. Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade, återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7; ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning.

Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen.

Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét.

Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden. Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter att förtälja — men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro något eller tvivlar åtminstone.

En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som tilldragit sig.

Han ger en sou åt mig som åt en tiggare!

Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja, ty du förtjänar ingenting och du . . .

Kyparen kommer och erbjuder mig en bekvämare plats, och jag låter slanten ligga på bordet. Kyparen bär den till mig, vilken skymf! och låter mig i hövliga ordalag veta att den unge mannen hade hittat penningen under mitt bord och trodde att den var min.

Jag skämdes! och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.

Absinten är kommen, och jag har det bra, då en otäck stank av svavelammonium kväver mig.

Vad det var? Någonting helt naturligt, intet mirakel, icke ett spår av elakhet — — — bara en kloaköppning vid kanten av trottoaren, där min stol stod. Då först började jag fatta, att goda andar åsyftade min frigörelse från en last som för till dårhuset. Välsigna försynen som räddat dig!

Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är sig likt, och hur ljuvt det är — numera.

På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log mot mig med ett sådant där gott moderligt leende. Hon har målat en serpentindansös, som liknar en valnöt eller en hjärna, Tavlan sitter nästan dold där den hänger bakom m:me Charlottes skänkdisk på crémeriet.

Den 29 maj. Ett brev från mina barn i första giftet underrättar mig att de fått en skrivelse, som kallar dem till Stockholm för att närvara vid avskedsfesten före min avfärd till nordpolen i ballong. De kunna ej begripa detta. Inte jag heller, om det ej är ett misstag. Ett sådant fatalt misstag!

Tidningarna kungöra ödeläggelsen i Saint-Louis (Saint-Louis!) i Amerika, där cyklonen har dödat tusen människor.

Den 2 juni. På observatorieavenyen hittade jag två kiselstenar, formade precis som hjärtan. På aftonen fann jag i en rysk målares trädgård det tredje hjärtat, lika stort och fullkomligt likt de två andra. Schumanns Aufschwung hörs nu ej mera, vilket gör mig lugn igen.

Vad var det? Nessusmanteln! Mitt nervfluidum, som var magasinerat i plagget, och vars motsatta polaritet underkuvade honom?

Är det väl detta som Hesekiel åsyftar i kapitlet 13, vers 18:

»Så säger Herren, Herren: Ve eder, I kvinnor, som syn dynor åt alla armbågar och gören kuddar åt huvuden av varje storlek för att jaga efter själar — — — Si, jag skall slita dessa kuddar bort undan edra armar och släppa de själar fria, efter vilka I haven jagat såsom efter fåglar.» Har jag månn tro blivit en trollkarl utan att veta det?

Den 7 juni. Jag hälsade på hos min vän dansken för att få se på hans tavlor. När jag kom var han kry och livlig, men efter en halv timme fick han en nervattack, som tilltog så starkt att han måste kläda av sig och lägga sig till sängs.

Vad går åt honom? Dåligt samvete?

Uppassaren, som kommer med min post, frågar jag vad detta har att betyda.

— Det är storklockan i kyrkan Sacré-Coeur på Montmartre.

— Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? — Och jag betraktar mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara sammanträffande.

Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger, vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i Meudonskogen?

Den 15 juni. Jag går ned i staden för att förvandla en bankanvisning i sedlar och guld. Quai Voltaire gungar under mina fötter, vilket förvånar mig fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar under vagnarnas tyngd. Men nu denna morgon fortsättes rörelsen på Tuileriesgården och ända fram till operaavenyen. Helt visst skakar alltid en stad något, men för att märka det måste man ha förfinade nerver.

Andra sidan om floden är för oss Montparnassebor en främmande värld. Nära ett år har gått sedan jag sist var där, och jag kommer ej längre än till Crédit Lyonnais eller Café de la Régence. På boulevard des Italiens fattar mig hemlängtan, och jag skyndar mig att komma tillbaka till floden, där åsynen av rue des Saints-Pères kryar upp mig.

Den 16 juni. På boulevard Saint-Michel köper jag en papperspress av marmor, prydd med en glaskula, som innesluter madonnan i Lourdes med den ryktbara grottan som ram omkring och där framför en beslöjad knäböjande dam. När jag ställer bilden i solen, kastar den förunderliga skuggor. Bakpå grottan har gipsen bildat ett Kristushuvud, genom en tillfällighet, som skulptören ej förutsett.

Den 18 juni. Den danske vännen träder in i mitt rum tillintetgjord, darrande i hela kroppen. Popoffsky har blivit arresterad i Berlin, anklagad för mord på en kvinna och två barn, hans älskarinna och hans barn före äktenskapet. Efter den första överraskningen, blandad med uppriktig medömkan för en vän, som förr hade visat mig en så efterhängsen tillgivenhet, sänkte sig ro i mitt sinne, som jäktats av de sedan flere månader överhängande hotelserna.

Oförmögen att dölja min rättmätiga själviskhet ger jag fritt lopp åt mina känslor:

— Det är fasaväckande, och ändå känns det för mig som en lisa, när jag tänker på den fara jag undsluppit. Hans drivfjäder? Låt oss säga: den legitima hustruns svartsjuka mot den oäkta familjen och de omkostnader denna medförde. Kanhända till och med . . .

— Vad då?

Inom mig tänker jag: är det möjligt att mina brinnande böner ha kunnat avvända dolken och att jag parerat stöten så att den har träffat mördaren mitt i hjärtat?

Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en segrare:

— Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt, som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche.

I danskens ateljé (hunden bevakar den icke längre) stå vi och betrakta ett porträtt av Popoffsky, målat för två år sedan. Det är endast huvudet, med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på gravskrifter. Det avskurna huvudet kommer oss att rysa, och den dröm jag hade den 14 maj dyker upp för mig likt ett spöke.

— Var fick ni idén med den där halshuggningen?

— Svårt att säga: men det låg något ödesdigert över denna fina begåvning, som hade drag av ett visst artificiellt snille och som traktade efter ärans höjder utan att vilja betala priset därför. Livet lämnar oss endast valet, lagern eller vällusten.

— Jaså, ni har upptäckt det, till slut?

Den 23 juni. Jag hittar en nål av oäkta guld med en oäkta pärla i. Uppfiskade ett guldhjärta ur badet för guldsyntesen.

Också har under de senaste dagarna, efter katastrofen med ryssen, en ny oro fått makt med mig. Det förefaller mig som om man någonstädes sysselsatte sig med mig, och jag anförtror åt den danske målaren, att den arresterade ryssens hat gör ont i mig likasom strömmen från en elektricitetsmaskin.

Det ges ögonblick då jag har förkänning av att min vistelse i Paris snart skall ta ett slut och att en ny omkastning i mitt öde väntar mig.

Tuppen på korset till Notre-Dame des Champs tyckes mig flaxa med vingarna som ville han flyga bort i riktning mot norr.

I förkänslan av min nära förestående avfärd skyndar jag att avsluta mina studier vid Jardin des Plantés.

Ett zinkbad, vari jag gör guldsynteser på våta vägen, visar på innersidan ett landskap bildat av de fördunstade järnsalterna. Jag uppfattar det som ett varsel, men bemödar mig fåfängt att gissa ut varest detta ovanliga landskap är till finnandes. Kullar klädda med barrträd, i synnerhet granar; mellan de små bergshöjderna slätter med fruktträd och fält, allting angivande närheten av en flod. En av kullarna, med brådstup av lagrad formation, krönes med en ruin av en borg.

Jag känner ej ännu igen mig här, men skall inom kort göra det.