Inferno

Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn, som insjuknat i fjärran land. Fullbordat var alltså offret av mitt hjärta! Våra avskedsord: När ses vi igen? — Snart! återljödo ännu såsom osanningar, vilkas bedräglighet man icke vill tillstå för sig; en aning sade mig, att det var för alltid vi nu hade skilts. Detta farväl, som vi utbytte i november månad 1894, blev verkligen också det sista, ty till denna stund, i maj 1897, har jag ännu icke återsett min kära hustru.

När jag hunnit till Café de la Régence, slog jag mig ned vid det bord, där jag förut brukat sitta med min hustru, min vackra fångvaktarinna, som dag och natt spionerade på min själ, gissade till mina hemliga tankar, bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog min andes strävan mot det okända.

Väl anländ på nytt till mitt eländiga studentrum i Quartier latin, grävde jag i min koffert och drog fram ur deras gömställe sex deglar av fint porslin, i förväg köpta för pengar som jag hade stulit från mig själv. En eldtång och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning. Sedan var det bara att göra upp en smältugnseld i kaminen, stänga dörren och fälla ner gardinerna, ty tre månader efter Caserios avrättning var det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris.

Natten faller på, svavlet brinner med avgrundslågor, och mot morgonsidan har jag konstaterat närvaron av kolämne i denna för enkel ansedda kropp, som kallas svavel, och därmed tror jag mig ha löst det stora problemet, kullkastat den härskande kemin och vunnit den odödlighet, som är de dödliga medgiven.

Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en börda!

I ett anfall av rättmätig stolthet, gripen av ett rasande begär att göra mig själv illa, begår jag självmord, i det jag avskickar ett skändligt, oförlåtligt brev och säger farväl till hustru och barn, låtande förstå att en ny förbindelse lagt beslag på mina tankar.

Skottet har träffat. Min hustru svarar med en ansökan om skilsmässa.

Ensam, självmördare och lönnmördare, glömmer jag det brottsliga i saken för grämelsen och bekymren. Ingen kommer och besöker mig, och jag kan ej söka upp någon, då jag stött mig med alla.

Jag känner mig lösgjord, drivande på ytan av ett hav efter att ha avskurit ankartåget utan att äga några segel.

Emellertid uppenbarar sig nöden i form av den obetalda hyresräkningen och avbryter mina vetenskapliga arbeten och metafysiska grubblerier genom att kalla mig åter till jorden.

Jag passerar den förskräckliga rue de la Gaieté, där mängdens konstlade glädje verkar sårande, samt den dystra och tysta rue Delambre, en gata som mer än någon annan i kvarteret kan göra en förtvivlad; jag viker av på boulevard Montparnasse och sjunker ned på en stol utanför Brasserie des Lilas.

En god absint tröstar mig under några minuter, därefter anfalles jag av ett följe kokotter och studenter, som slå mig i ansiktet med spön, och liksom jagad av furier lämnar jag min absint i sticket och skyndar att skaffa mig en ny i kafét François Premier vid boulevard Saint-Michel.

Det var att råka ur askan i elden; en annan tropp flinar åt mig: Se på den enstöringen! och jag flyr, piskad av eumeniderna, till mitt hem med nidrefrängernas retsamma fanfarer i öronen.

Jag har haft orätt, och ändå har jag rätt och skall få rätt!

Denna julnatt sov jag illa. En kall luftström strök upprepade gånger över mitt ansikte, och ljudet av en mungiga väckte mig allt emellanåt.

En begynnande orklöshet får småningom makt med mig. De svarta och blödande händerna hindra mig vid klädseln att vårda mitt yttre. Rädslan för hyresräkningen lämnar mig ej mer någon ro, och jag går fram och åter i rummet som ett vilddjur i sin bur.

Jag har upphört att intaga regelbundna måltider, och pensionsvärden råder mig att lägga mig på sjukhus, vilket leder till ingenting, då sådant är dyrt och man måste betala i förskott.

Då yppar sig en uppsvällning av armådrorna, ett tecken till blodförgiftning. Detta var nådestöten, och ryktet därom sprider sig bland mina landsmän, så att en afton den goda kvinnan, från vars julkalas jag hade brutit upp på ett ohövligt sätt, hon, som ingett mig antipati och nära nog förakt, söker upp mig, får reda på min olycka och ångest samt under tårar anvisar mig sjukhuset som den enda räddningen.

Döm om min hjälplöshet och förkrosselse, när en vältalig tystnad gör klart för henne att jag står utan tillgångar. Då fattas hon av medömkan vid att se mig så nedsjunken i elände.

Synderskan har känt medlidande med den man, som just övergivit sin äkta maka.

Bragt till tiggeri, ännu en gång, anropande barmhärtigheten genom en kvinnas förmedling, börjar jag ana tillvaron av en osynlig hand som styr händelsernas oemotståndliga logik. Jag kryper ihop för stormvinden, besluten att resa mig på nytt.

En vagn kör mig till Saint-Louis-sjukhuset. På vägen dit stiger jag ur vid rue de Rennes för att köpa två vita skjortor.

Svepningen! för min sista timme!

Tankarne vända sig verkligen kring min nära förestående död, omöjligt att förklara varföre.

Intagen som patient, förbjuden att gå ut annat än efter erhållet tillstånd, och med händerna inlindade så att all slags sysselsättning omöjliggöres, tycker jag mig vara inspärrad i fängelse.

Ett abstrakt sjukrum, kalt, försett med det nödtorftigaste, utan tecken till skönhetssträvan, beläget nära gemensamhetssalen, där man röker och spelar kort från morgon till kväll.

Man kläder på och av mig, vårdar mig likt ett barn, och barmhärtighetssystern fattar bevågenhet för mig, behandlar mig som ett småbarn och kallar mig sin gosse, under det att jag liksom alla de andra benämner henne: min mor.

Den första bok jag tagit med mig från apotekarens bibliotek faller upp av sig själv, och min blick slår ner som en falk på en rad i kapitlet Fosfor.

I få ord förtäljer författaren, att kemisten Lockyer hade medelst spektralanalys uppvisat, att fosforn icke vore någon enkel kropp, och att redogörelsen för hans experiment ingivits till vetenskapsakademien i Paris, vilken icke hade förnekat sakförhållandet.

Styrkt av detta oväntade stöd går jag ut i staden medförande mina deglar med återstoden av det ofullständigt förbrända svavlet. Jag överlämnar dem till en kemisk byrå, där man utlovar åt mig till följande dags morgon intyget över verkställd analys.

Det var min födelsedag. Vid återkomsten till sjukhuset väntar mig ett brev från min hustru. Hon begråter min iråkade olycka, hon vill åter fara till mig för att vårda och älska mig.

Lyckan att vara älskad trots allt framkallar ett behov att rikta min tack till någon . . . vilken? Till den okände, som i så långa år hade dolt sig?

Mitt hjärta smälter, jag bekänner den nedriga lögnen om min otrohet, begär hennes förlåtelse, och i en handvändning är jag å nyo stadd i utbyte av kärleksbrev med min egen hustru, allt under det jag uppskjuter vår återförening till en lämpligare tidpunkt.

Nästa morgon skyndar jag till min kemist vid boulevard Magenta.

I förseglat kuvert bär jag med mig till sjukhuset intyget på hans analys. När jag går förbi Ludvig den heliges staty på innergården, drar jag mig till minnes helgonets trenne verk, nämligen den stora blindasylen Les Quinze-Vingt, Sorbonne och Sainte-Chapelle, eller såsom jag översatte det: från lidandet, igenom vetenskapen, fram till botgöring.

Innestängd på mitt rum öppnar jag kuvertet, som skall avgöra min framtid, och jag läser:

»Det pulver, som lämnats oss till undersökning, företer följande caracteristica:

Färg: gråsvart. Lämnar spår på papperet.

Täthet: betydlig, överlägsen medeltätheten hos grafit; ämnet synes vara en hård grafit.

— — — — —

Kemisk undersökning:

Detta pulver brinner lätt och utvecklar därvid koloxid och kolsyra. Det innehåller alltså kol.»

— — — — —

Rent svavel innehåller kol!

Jag är räddad, från denna stund förmår jag bevisa mina vänner och anförvanter, att jag icke är galen. Bestyrkta äro de teorier jag framlade i mitt arbete Antibarbarus, som utgavs ett år tidigare och behandlades av tidningarna som ett verk av en kvacksalvare eller dåre, vilket hade till följd att jag utstöttes ur min familj såsom en odåga, ett slags Cagliostro.

Apotekaren, åt vilken jag meddelar resultatet av analysen, föreslår att åvägabringa en kommission, inför vilken jag skulle med direkta experiment uppvisa problemets lösning.

Emellertid, hellre än att vänta och medveten om min försagdhet inför en offentlig samling, hopskriver jag en uppsats i ämnet och skickar den till »Le Temps», som för in den inom två dagar.

Lösen är given, man svarar mig från olika håll utan att förneka sakens riktighet. Jag har fått anhängare, anmodas att lämna artiklar till en kemisk tidskrift och invecklas i en brevväxling, som ger näring åt mina fortsatta undersökningar.

En söndag, den sista som jag vistades i Saint-Louis-skärselden, sitter jag vid fönstret och iakttar vad som försiggår nere på gården. De två tjuvarne promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem allt emellanåt och se så lyckliga ut, när de värma sig vid den kärlek, som underblåsts av deras olyckor.

Min egen ensamhet vilar tungt på mig, jag förbannar mitt öde, som jag finner orättvist, i det jag glömmer att mitt brott överträffar deras i nedrighet.

Återigen detta alternativ: kärlek eller vetenskap! Utan att tveka krossar jag henne med ett sista avskedsbrev.

Ett regn blandat med snöslask faller just som jag börjar springa . . . i bakgrunden av en kort gata tecknar sig mot himlavalvet en svart port, ofantligt stor, ett verk av cykloper, en port utan något palats till, vilken öppnar sig åt ett hav av ljus . . . Jag frågar en polisbetjänt var jag befinner mig.

— Porte Saint-Martin, min herre.

Med några få steg är jag ute på de stora boulevarderna och går nedför dem. Teateruret anger att klockan är en kvart över sex. Just absinttimmen, och vännerna vänta som vanligt i café Napolitain. Jag fortsätter dit ned med påskyndade steg och glömmer sjukhuset, grämelsen, fattigdomen. Men utanför café du Cardinal råkar jag stöta mot ett bord, vid vilket en herre sitter. Jag känner honom endast till namnet, men han känner mig, och i en sekund ha hans ögon sagt mig: Ni här? Ni ligger alltså inte på sjukhus? Det var således bara prat, den där historien!

Och jag känner på mig att denne man är en av mina okända välgörare, att han tecknat bidrag åt mig och att jag är en tiggare, som ej har rättighet att gå på kaféer. Tiggare! Det är rätta ordet; det ringer i öronen på mig och jagar upp på mina kinder en brännande rodnad, skammens, förödmjukelsens och raseriets rodnad!

Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag utefter boulevarden som en nattsvärmare och drar mig tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här stänger jag in mig på mitt rum; här är mitt hem.

Då jag reflekterar över mitt öde, märker jag den osynliga handen, som tuktar mig, med spöslag driver mig fram mot ett mål, som jag ännu icke kan gissa mig till. Han skänker mig ära på samma gång han vägrar mig en hedrad ställning i världen; han förödmjukar mig i det han upphöjer mig, kröker mig i stoftet för att lyfta min själ.

Då uppdyker åter hos mig den föreställningen att försynen har bestämt mig för en mission här i världen och att det är uppfostran därtill som på detta vis tager sin början.

I februari lämnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat bli botad men kurerad för världens frestelser. Vid skilsmässan hade jag velat kyssa handen på vår goda moder, som utan något predikande lärt mig korsets väg, men en känsla av vördnad, liksom för något, som ej får vanhelgas, höll mig tillbaka.

Må hon i andanom emottaga denna gärd av tacksamhet från en vilsegången främling, som nu dväljes undangömd i ett fjärrbeläget land.

I en anspråkslös möblerad lägenhet, som jag hyrt mig, fullföljer jag mina kemiska arbeten vintern ut, stannande hemma ända till aftonen, då jag går att äta middag på ett crémerie där konstnärer av flera olika nationaliteter ha bildat ett kotteri. Efter middagen besöker jag den familj, som jag den där gången gav återbud i ett ögonblick av rigorism. Hela kretsen av anarkistiska konstnärer träffas där, och jag känner mig dömd att utstå allt det jag hade velat slippa se och höra: ogenerade seder, löslig moral, gudlöshet med berått mod. Där finnes samlad mycken talang, oändligt mycken kvickhet, en bland dem har en verkligt genialisk naturbegåvning och har skaffat sig ett ansett namn.

Hur som helst är man som en familj där, man håller av mig, och jag är dem tack skyldig, så att jag gör mig blind och döv inför deras små privata affärer, som ej angå mig.

Efter upptäckten av den osynliga handen, som styr mina fjät på den skrovliga stigen, känner jag mig icke längre ensam, och jag vakar med sträng uppmärksamhet över mina handlingar och ord utan att dock alltid lyckas. Men så snart jag syndat, gripes jag genast på bar gärning, och straffet infinner sig med en noggrannhet och ett raffinemang, som ej lämnar något tvivel övrigt angående mellankomsten av en makt, vilken tuktar för att förbättra. Den okände har blivit för mig en personlig bekantskap, som jag talar till och tackar, begär råd av. Stundtals föreställer jag honom som min tjänsteande, motsvarande Sokrates’ daimon; och medvetandet av att äga de okändas stöd återskänker mig en energi och en förtröstan, som egga mig till bemödanden sådana som jag ej förr varit mäktig av.

Bankrutt i sällskapslivet, lever jag upp på nytt i en annan värld, dit ingen kan följa mig. Händelser, som förr saknat betydelse, draga nu min uppmärksamhet till sig, nattens drömmar ikläda sig formen av förutsägelser, jag betraktar mig som hädangången, och mitt liv förflyter i en ny sfär.

Sedan jag nu bevisat förekomsten av kolämne i svavlet, återstår för mig att uppvisa väte och syre, som enligt analogi förmodligen skola finnas däri.

Två månader förflyta under beräkningar och begrundan, men de för experiment erforderliga apparaterna felas mig. En vän råder mig att gå till det analytiska laboratoriet vid Sorbonne, som står öppet även för främlingar. I min folkskygghet vågar jag ej tänka därpå, så att mina arbeten avstanna och ett ögonblicks vila uppstår. Dock, en vacker vårmorgon stiger jag upp vid gott lynne, går utför rue de la Grande Chaumière och når rue de Fleurus, som öppnar sig till Luxembourgträdgården. Den lilla vackra gatan ligger där tyst, den stora kastanjeallén är lysande grön, bred och rak som en rännarbana, med Davids kolonn ställd mitt i bakgrunden som en målsten, och i fjärran höjande sig över det andra och snuddande vid molnen Pantheons kupol med det gyllene korset överst.

Jag stannar hänryckt över den symboliska åsynen, men då jag drager blicken därifrån varseblir jag till höger om mig en färgeriskylt vid rue de Fleurus. Sannerligen! visionens verklighet är oförneklig. Målade på butikfönstret finner jag initialbokstäverna till mitt namn: A. S. svävande på ett vitt silvermoln och där ovan en regnbåge. Omen accipio i det jag påminner mig ett ställe i Genesis:

»Min båge har jag satt i skyn, och han skall vara tecknet till ett förbund mellan mig och jorden.»

Inkommen på rännarbanan uppnår jag målstenen, går ut genom gallerporten åt rue Soufflot, vänder åt boulevard Saint-Michel till, stannar framför Blanchards öppna antikvariska boklåda, tager utan att tänka därpå en gammal kemi av Orfila, slår upp den på måfå och läser: »Svavlet har blivit intaget under de enkla ämnena. Davys och den yngre Berthollets sinnrika experiment synas dock bevisa, att det håller väte, syre och en särskild bas, som man ännu icke lyckats isolera.»

Man kan tänka sig vilken hänryckning av snart sagt religiös art, som fattade mig inför en sådan nästan underbar avslöjning. Davy och Berthollet hade uppvisat syre och väte, jag kolämne. Det tillkom således mig att giva svavlets formel.

Några dagar senare var jag inskriven i naturvetenskapliga fakulteten vid (Ludvig den heliges!) Sorbonne med rättighet att arbeta i analytiska laboratoriet.

Anländ till platsen för den lilla kyrkan, som hör till Sorbonne, finner jag porten öppen och går in utan att egentligen veta varför. Den heliga modern och barnet hälsa mig med ett milt leende; den korsfäste, obegriplig som alltid, lämnar mig kall.

Min nya bekantskap, Ludvig den helige, de eländes och pestsmittades vän, låter presentera unga teologer för sig. — Är den helige Ludvig månne min skyddspatron, min goda ängel, som drev mig till lasarettet för att gå igenom ångestens eld innan jag skulle vinna vanhederns och föraktets törnekrona . . . är det han som skickade mig till Blanchards boklåda, och som drog mig hit?

Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.

Vid åsynen av votivskänkerna för lycklig utgång av examina avlägger jag det högtidliga löftet, att jag i händelse av framgång ej någonsin skall emottaga förtjänstens världsliga utmärkelsetecken.

Klockan slår, jag går gatlopp mellan rader av obarmhärtiga ungdomar, som bespotta mig, på förhand underrättade om den chimäriska uppgift jag satt mig före.

Jag frambär min tack till laboratoriets föreståndare, som låtsar icke intressera sig för mina angelägenheter, och jag lämnar denna nya skärseld med en outsäglig invärtes glädje.

Jag tar min morgonpromenad på Montparnassekyrkogården så ofta jag icke besöker Luxembourgträdgården. Några dagar efter det jag slutat min undersökning vid Sorbonne, får jag nära den öppna runda platsen på kyrkogården syn på ett gravmonument av klassisk skönhet. En vit marmormedaljong återgiver de ädla dragen av en vis åldring, som inskriften på sockeln presenterar för mig såsom — Orfila, kemist, toxikolog. Det var min beskyddande vän, som sedermera mången gång har väglett mig genom de kemiska operationernas labyrint.

En vecka efteråt, när jag gick utför rue d’Assas, tvärstannade jag framför ett hus med klosterlikt utseende. En stor skylt gav mig upplysning om byggnadens bestämmelse: Hotell Orfila.

Åter och återigen Orfila!

I de följande kapitlen skall jag förtälja om allt som tilldrog sig i detta gamla hus, dit den osynliga handen jagade mig för att bliva tuktad, undervisad och — varför icke — upplyst av ett inre ljus!

Skilsmässeprocessen gick mycket långsamt, tid efter annan avbruten av ett kärleksbrev, ett skri av saknad, löften om försoning. Och så ett tvärt farväl oåterkalleligen för alltid.

Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek, som stegras genom det långa avståndet.

Emellertid, och för att avslita ett olycksdigert band, söker jag tillfälle att överflytta mitt ömhetsbehov på ett annat föremål, och genast bliva mina ohederliga önskningar bönhörda.

På det förut omtalade middagsstället uppenbarar sig en engelska, en bildhuggarinna. Hon ställer först talet till mig och behagar mig ögonblickligen. Hon är förtjusande vacker, distingerad, smakfullt klädd och förledande genom sitt obesvärade konstnärsskick. Kort sagt, en lyxupplaga av min hustru, vars bild hon återgiver förfinad och förstorad.

När klockan blir inemot 11, reser damen sig och ger mig ett tecken med ögonen. På ett ganska tafatt sätt bryter jag likaledes upp, tar avsked, och sedan jag bett att få göra sällskap följer jag den unga damen till dörren, medan samlingen av oblyga ungdomar slår till ett skratt.

Förlöjligade inför varandra, avlägsna vi oss utan att få fram ett ord, föraktande oss själva, som hade vi blivit avklädda inpå bara kroppen inför en hånande folkhop.

Därtill kom att vi måste passera rue de la Gaieté, där kokotterna och deras manlige hantlangare örfilade oss med smädliga skymford, tagande oss för två av deras förlorade likar.

Det är ej lätt att vara älskvärd när man är ursinnig, ställd vid skampålen; och böjd under gisselslagen finner jag ingen utväg att åter räta på mig. När vi hunnit till boulevard Raspail, överfallas vi av ett fint regn, som sticker oss i ansiktet likt spörapp. Utan paraply som vi äro, blir det förståndigaste att söka skydd på ett varmt och väl upplyst kafé, och med en åtbörd som en grand seigneur pekar jag på den elegantaste av restauranterna. Vi gå tvärs över boulevarden, lyckliga, med lätta fjät . . . pang, pang! Tanken att jag inte har en sou på mig slog ned på min skalle som hammarslag.

Nu har jag glömt huru jag drog mig ur förlägenheten, men aldrig skall jag glömma de känslor, för vilka jag var ett rov under natten, sedan jag avlämnat engelskan vid hennes port.

Men frestaren vakar. På en ateljéfest återfinner jag den tillbedda, och till i österländsk dräkt, som förhöjer hennes skönhet, så att jag kan bli galen. Men i hennes närhet får jag ej ett ord på tungan, jag sitter där som en tölp, och kommen på det klara med att denna kvinna är värd endast en ärlig och uppriktig förklaring: jag åtrår er, går jag min väg, förtärd av en oren låga.

Följande dag infinner jag mig å nyo på matstället. Hon är där, är bedårande, och smeker mig med sin insmickrande röst, kittlar mig med sina kattlika ögon. Samtalet kommer i gång, och allt går utmärkt, då just i det kritiska ögonblicket den unga Minna gör sitt bullersamma inträde. Det var en artistnymf, modell, älskarinna, med litterära intressen, godsint, gärna sedd i olika kretsar. Även jag kände henne, och en afton hade vi blivit goda vänner utan att överskrida gränserna för det passande. Nog sagt, hon kommer in, kastar sig i mina armar — hon var något onykter — kysser mig på kinderna och duar mig.

Slut med kärlek! makternas lösen är mottagen, och jag underkastar mig, förvissad om att en högre försyn döljer sig härbakom liksom i allting annat.

Uppmuntrad genom min framgång med Svavlet tar jag itu med Joden, och sedan jag kastat in i »Le Temps» en uppsats om en av jodens synteser, får jag på mitt hotell besök av en obekant herre. Han presenterar sig såsom ombud för alla jodfabriker i Europa, har just läst min artikel och utlovar, att i samma ögonblick affären avslutas skola vi åstadkomma en börskrasch med åtföljande vinst av millioner för oss, om vi bara först taga ut ett patent.

Jag gav honom till svar, att det icke var någon industriell uppfinning jag hade gjort, utan endast en vetenskaplig upptäckt, som ännu ej var mogen, att den kommersiella sidan av saken icke intresserade mig tillräckligt för att förmå mig lägga hand vid närmare operationer.

Han gick. Hotellvärdinnan, som förr varit bekant med den okände herrn, erfor ur hans egen mun den stora nyheten, och i två hela dagar betraktades jag i huset som en blivande millionär.

Jag betackade mig och rådde honom att låta företaga erforderliga analyser innan han gick vidare.

Han erbjöd mig 100,000 francs innan aftonen, om jag ville följa honom.

Jag bad att få bli lämnad i fred, då jag vädrade galgstreck.

Nere hos värdinnan lät han förstå att jag var galen.

De följande dagarna blevo lugna, och därunder fick jag tid att överväga. Hotande nöd, obetalta skulder, en otrygg framtid å ena sidan; å den andra lockade oberoendet, frihet att fullfölja mina studier, ett liv utan bekymmer. Och dessutom, en god idé är ju sin lön värd.

Ångern fick makt med mig, men jag hade icke mod att återknyta förbindelserna, då en skrivelse från köpmannen underrättade mig om att en assistent i kemi vid medicinska fakulteten och en deputerad, som redan då gjort sig ett namn och numera är mer än önskligt beryktad, intresserade sig för jodproblemet.

Då började jag en serie av regelbundna laborationer med oföränderligt samma resultat, som gingo i riktning att visa, hurusom jod kunde härledas ur benzin.

Emellertid, och efter ett samtal med kemisten, utsättes en dag för en sammankomst, då avgörande experiment skola äga rum.

Det var pingstdagen, vilket jag ej hade vetat av. Det snuskiga kontoret, som vette åt den mörka och smutsiga gatan, stack mig i hjärtat. Barndomsminnen väcktes: pingsten, hänryckningens helg, då den lilla kyrkan prydd med grönt, med tulpaner, liljor och konvaljer, öppnade sig för nattvardsbarnen, flickorna vitklädda som änglar . . . orgeln . . . klockringningen . . .

En känsla av skam bemäktigade sig min själ, och jag återvände hem upprörd, fast besluten att bryta med varje frestelse till att driva geschäft med vetenskapen. Jag började stöka undan apparaterna och reagentierna, som belamrade mitt rum; jag sopade, dammade, röjde undan; skickade och köpte blommor, framför allt narcisser. Sedan jag därefter tagit ett bad och fått på mig en ren skjorta, tyckte jag mig vara luttrad från skamfläckarna. Gick så ut att promenera på Montparnasse-kyrkogården, där en frid sänkte sig i själen med milda tankar och en ruelse sådan som jag sällan erfarit.

O crux ave spes unica! Med dessa ord gåvo gravvårdarna en förutsägelse om mitt öde. Slut med kärleken! slut med vinning och hedersbetygelser! Korsets stig, den enda som leder till Visheten!