LIITE
ISA ASPIN RUNOJA
EN FANTASI.
Mitt hjärta längtat, längtar än, men hvart — det vet ej jag. Det klappar, längtande igen, ja mest i denna dag.
Dit ut till världen står min håg, den sväfvar, sträfvar bort; fast som en oceanens våg, är lif och lycka kort.
Dock, själen genom sorgens natt, mot morgonsolen ser; där lyckans stjärna, fast så matt, mot själens öga ler.
Den hviskar om min framtidsfröjd, om frid och stilla hopp: att än jag står på Famas höjd och uppå Pindens topp.
Fast fåfängt är mitt ljufva hopp, om fröjd och lyckligt slut. Min lyckas blomma ur sin knopp skall aldrig vecklas ut. —
Men nöjdt kan ej mitt hjärta bli, det längta vill ändå, fast själens ljufva fantasi sitt mål kan aldrig nå.
1866.
BARNDOMEN.
I fordomstid, när barn jag var och lefde fram de glada dar, jag ofta tänkte blott så här: hur ljuf, hur skön dock världen är!
Så säll jag tyckte vara mig, då jag på lifvets törnestig blott rosor fann, hvart än jag gick, jag glädjens rosor plocka fick.
I lekar lustigt tiden gick; så ljus var då hvar framtidsblick. Jag kunde icke ana då, att barndomsfröjden kan förgå.
Men ack! den tiden var så kort! Ren lifvets rosor bleknat bort; och törnens mängd i tusental mig bringat redan tunga kval.
Med bitter saknad mins jag än dig, ljufva, kära barndomsvän! Dig, sälla glada barndomstid, dig helga, ädla hjärtats frid!
Jag återfår ej mer min ro, ej mer min frid, min barnatro. Min barndomsvän ej finnes mer, mig minnet endast saknad ger.
Jag minnes ej min barndomslek, ej fläktar mildt min vårvindssmek. Jag endast nu en saknad har af all min fordna glädje kvar.
1868.
VÅRENS ANKOMST.
Yra dansa barnen alla ute — där blott glädjen rår. Ifrån alla munnar skalla ropet: "ack, nu är det vår!"
Ingen mera trifves inne, alla till det fria gå. Främst i muntert barnasinne synes ystra glädjen rå.
Ack! det är så skönt. Nu falla första vattendroppar ner. Åt dess första hälsning alla dansa, jubla mer och mer.
Solen värmer ren och tittar ifrån dunkla molnens rand. Första sommarfågeln hittar vägen till vårt fosterland.
Första gröna gräset hälsar solens varma morgonkyss; ifrån drifvans tvång hon frälsar blomman — ty där låg hon nyss.
Öfver allt sig barnen fröjda, hälsa jublande sin vän. Alla synas glada, nöjda, att en vår de fått igen.
Tungt det är vid läxan, sedan våren kom med lekar hit. Hon från fönstret tittar redan, lockar oss så gärna dit.
Men ju för vi läxan kunna — sade mamma — få vi gå. Ty hon vill så gärna unna äfven glädje åt de små.
Därför läsa vi beskedligt tills vi läxan kunna bra. Gladt vi springa sen — ty redligt vi vår fröjd förtjänat ha.
1868.
TIDENS DYRBARHET.
Ack, hur den tiden hastigt flyr! Ack, hur de år försvinna! Nu lifvets morgon ännu gryr, men höstens stormar hinna mig midt i lifvets solskensdag och snart står också arma jag bland andra ålderstigna. Snart bäddas grafven ock för mig, och ändad är min korta stig bland grafvens sammanvigda.
Ack, hur den tiden ändas snart, och lifvets dar försvinna! Jag lifvet ser med hastig fart, liksom en bäck förrinna; ibland en sakta, stilla älf, ibland som vilda forsen själf ses lifvet framåt ila. Men båda sluta vid ett haf, det är vårt sista rum, vår graf, där vi engång få hvila.
Hvarthän så hastigt, vandringsman, hvarthän, förutan hvila? Hvar månn' din resa ändas kan, hvart månn' du tänker ila? Ett mål dig säkert förestår, hvart än du utan hvila går, så skall dig målet hinna. Om lifvets tid var ganska rädd, snart står du invid grafvens brädd. Hvad har du där att finna?
Jo, Herren skall oss träffa där och kräfva pundet åter; vi som Hans fogdar voro här och rikes undersåter, förkofra skall Hans ego del med flit, med trohet, att ej fel hos oss Han måtte finna. Ty late tjänaren som har ej användt pundet som han bar, ett straff till lön skall vinna.
Se, veckorna och åren fly, och dagar, timmar ila. Hvar dag som kommer är en ny, de ej hos oss få hvila; de rastlös vandra blott sin gång och växa till en tidrymd lång, som bakom oss vi finna. Blott nyttan af hvad verkadt är, vi lämna kvar på jorden här, sen mänskolif förrinna.
Så låtom oss, när dagen är, hvar i sin stad så verka, för eftervärlden — att man, när vi somnat in — må märka, att också verk utaf vår hand har gagnat älskadt fosterland och de oss efterlefva. Och om vi glömmas i vår graf, göms verket ej i glömskans haf, dem seklen ej upphäfva. —
1869.
KVÄLLEN OCH HOPPET.
Hjärtat klappar stilla, stilla, lugn och frid i själen bor; när jag skild från världens villa här åt pennan anförtror: hvarje fröjd och strid, här i kvällens frid.
Hvarje smärta här jag glömmer, när jag skild från lifvets kval, här om stilla sällhet drömmer och om tusen fröjders tal, om den flydda tid, här i kvällens frid.
Hoppet lifvas i mitt hjärta, och var dyster tanke far med dess oro, med dess smärta bort — men ensam blifver kvar hoppets stjärna blid, här i kvällens frid.
Det är hoppets röst som klingar fast så tyst i hjärtat nu; lugn och frid i själen bringar, hviskar sakta: "lycklig du." Jagar sorg och strid, bort i kvällens frid.
Och om mörka tviflet jagar stundom hoppets lugna ro: efter dessa lugna dagar kommer kvällen till mitt bo, kommer hoppets tid, sen i kvällens frid.
1869.
TILL VÅR SLÄNDA.
God dag lilla Slända! Ett trefligt nytt år, af hjärtat — kanhända jag önska dig får.
Du kommer nu åter att roa de små. Så ofta du låter oss lära också.
Det säkert kan lända till nytta åt hvar, som du, lilla Slända på vingarna har.
I luften du svingar och samlar dig då visdom, och bringar åt vännerna små.
På jorden — de skänker dig himmelen gaf — blott flitigt jag tänker, får jag ock däraf.
Kom ofta till alla som tycka om dig, till Norden den kalla, kom också till mig!
Och vintern förkorta, bebåda en vår, som är så långt borta. Men tiden förgår.
Så kommer dock våren till Norden igen. Men visa du spåren, bebåda du den.
Blif länge en liten kamrat till de små och aldrig utsliten, du fröjda oss må.
Med sagor så sköna, med visor och sång, så vill vi belöna med jubel h var gång
din möda och sjunga ett välkommen dig. En vän för de unga, kom ofta till mig!
Julkaistu "Trollsländassa" 1869
AFSKEDSSÅNG.
Farväl, du kära fosterbygd, farväl, du barndomshem! Du, lugna bäck, i dalens skygd, din afskedsvisa stäm! Sjung denna gång din vemodssång vid kort en afskedsstund, ty ack så snart i brådsam fart jag lämnar denna lund.
Farväl, du sköna fosterdal! Farväl, min faders bo! Du sköna lund i skogens sal, du stilla, öde mo! O, susen än' — er unga vän skall snart från Eder fly. I fjärran land, från hemmets strand skall hennes framtid gry.
Farväl, du dyra fosterjord, farväl, mitt bardomslif! Din sista suck, sitt afskedsord nu ur ditt hjärta gif! Du älsklingsdal, och blommors tal, o, doften än en gång. Du fågelsvärm, mitt hjärta värm än med din afskedssång!
Hvart berg, hvar sten i denna dal, jag hviskar Er farväl! För alla Er af smärtans kval tärs bittert nu min själ. Min sista blick min afskedsnick jag skänker alla Er Månn' nånsin jag i lifvets dag Er, dyre, återser!
Men om jag dröjer långt från Er och synes mer ej till, och ingen vän Ni komma ser, som så Ni älska vill — så hör, o al! I skogens sal, du susa än mitt namn! Du lugna bäck, ur böljan väck min bild uti din famn!
Så kommer han engång till Er, min käre barndomsvän, och hör mitt namn, min bild han och minnes så mig än. Han tänker då: "För mig också Er vän engång var kär." Och tyst mitt namn han suckar fram — och drömmer om mig här.
1870.
TILL MIN FANNY OM VÅREN.
Våren har kommit och fåglarnas skara kvittrande fyller vår löfrika skog. Fria de gungande böljorna fara framåt — sen solen bort fjättrarne tog.
Blomman har öppnat strålande ögat, leende blickar till himmelen blå. Vintern var kulen, det stormat och snögat. Ack! huru våren är härlig därpå.
Ack! huru ljufligt från vintrarnas dvala väckas till lifvet af vårvindars kyss: höra hur muntert båd' lärka och svala kvittra i luften — den klanglösa nyss.
Andas den doftande luften af alla tusende blommor i lysande glans, höra hur muntert nu tonerna skalla fram ifrån barnens lekar och dans. — — — — — — Fanny! Se våren du äger i lifvet! dofta som rosen i skönhetens prakt. Dig är ett hjärta så känslofullt gifvet, sjung och beundra du Skaparens makt.
Lek du som böljan i oskuldens tider, kvittra som fågeln i skogarnas sal. Vet du, min Fanny! att tiden den lider, hösten oss hinner med sorger och kval.
Innan den kommer — o! må vi besinna hur den är dyrbar dock, barndomens tid. Lugna vi möta då hösten och vinna slutligt som lön endast sällhet och frid.
Julkaistu "Trollsländassa" 1870.
DEN OBEKANTA KÄNSLAN.
Hvad är det väl för en känsla, som mitt hjärta så kan fängsla, som har röfvat bort min ro? Samma känsla nätter, dagar sömnen från mitt öga jagar, jagar bort min barnatro.
Ej jag visste, att den känsla, som man kallar kärlek — fängsla så mitt hjärta nånsin kan. Men nu vill jag äfven fråga: föremålet för min låga — är det värkeligen — han?
Är det han, den sköne, lärde, som med sommarn far sin färde, kommer åter hvarje vår? Unge mannen — som ett hjärta stal utaf en liten snärta — en student på tjugo år?
Jo han är det. Hur mitt hjärta klappade af fröjd och smärta, när jag blygt för honom neg! Höll det då ej på att brista? Och jag själf min fattning mista? Men jag bara stilla teg.
Hur han såg på mig! Jag kände, att mitt hjärta slog och brände, när han sade mig farväl. — O! jag kan det ej förklara — Sköne yngling! — hvilken snara är ditt öga för min själ! —
Hvarför är det ock mitt öde: att fast arma hjärtat glöde utaf idel kärleksbrand, måste kall min blick dock vara, och jag får ej mig förklara, lösa hjärtats tunga band?
Arma flickor! så vi alla synas hårda, stumma, kalla, så oss tvingar ödets hot. Säga vi väl hvad vi tänka? Hvad för nöje kan oss skänka: tiga — säga tvärtemot?
Ser ni! Det är konvenancen, som oss håller på distancen, det är dygd och kvinlighet! Hvad det likväl plär oss kosta, att sålunda hyckla måsta — hvar förälskad flicka vet.
Ja, vi måste oss behärska, aldrig säga om vi älska, synas kalla liksom is! Dock, vi äga ock ett hjärta, känna både fröjd och smärta, fast vi lefva på vårt vis.
Men när ensam här jag tänker, här min kärlek åt mig skänker mången ljuf, orolig stund. När jag tänker på hans öga, på hans sätt, det ädla, höga; skrattet på hans purpurmund.
På hans blickar fast så kalla, när jag tänker på dem alla, tryckande på hjärtat sen, känner jag med ljuflig smärta, att mitt varma, unga hjärta klappar nu för gossar ren.
Likväl är det dumt kanhända — kanske kan för mig det lända blott till ånger och till skam. Visste mamma, må hon bäfva, att mitt unga hjärta häfva vågar — kärlekssuckar fram.
Tyst mitt hjärta! Skäms du icke? Vet, att alla gossar blicke lika ömt på hvar och en. Aldrig skall jag älskad blifva, fast jag är så snabb att gifva kärleken åt honom ren.
Visste han, den stolte, sköna, skulle han din kärlek löna med ett löje, fullt af hån. Klappa icke hjärta, varma! Tystnen, lidelser, som larma! Känslorna! — till hvila gån!
"Jag kan icke!" så du svarar; men jag ännu dig förklarar: han en annan älskar nu. Kan du ej förstå, — att tvenne han ej älskar, mig och henne? Därför klappa icke du!
Skulle du, mitt unga sinne, med din ungdomsglöd därinne täras och för dystras? — Nej! Unga hjärta! gläds åt lifvet; ej för sorg det blef dig gifvet och för kärleksgriller ej.
1871.
TAMMISAAREN NAISSEMINAARIN AVAJAISTEN JOHDOSTA.
12 p:nä lokakuuta 1871.
Kallis päivä ompi tämä armahalle Suomelle, kun nyt taasen heräjääpi uudet toiveet hänelle sivistyksen, valkeuden ovet toiset aukaistaan, senpä tähden riemuäänet kaikuu yli Suomenmaan.
Tänne oomme kokoontuneet valmistumaan toimehen: kylvääksemme valon siemen Suomen lasten syömmehen. Suloinen on tehtävämme, jos se oikein tehtänee. Luoja taivaan kylvöllemme kasvun runsaan antanee.
Avara on isänmaamme, laajat peltoalat siinä kylvöö oottaa pellot, joita vuosisadat perattiin. Rientäkäämme, neidot nuoret, kylvämään sen sarkoja! Lemmellämme holhomahan noita taimiparkoja.
Kiitos Hälle, joka sääsi naisellekin oikeuden: kalliin isänmaansa eestä elää, kuolla, myöskin hän! Miks' ei hän sais' yhtä hyvin isänmaata hyödyttää? Oisko hänen Luoja luonut, että mieltään tyydyttää semmoisissa askareissa, joissa vuosisadat hän usein nähtiin kuolettavan suuret riennot sydämen?
Nyt on ajat muuttununna hälläkin on arvonsa. Hyödyksi nyt isänmaalle käyttää hänkin voimansa. Lemmellänsä kasvattaapi hän ne pienet taimet nyt. Kerran kasvun kauniin saapi kun on työnsä päättänyt.
Suomenlahden suulla myöskin tänään kokoontunehen tiedämme vihittäväksi samaan pyhään toimehen, neitosia isänmaamme, siskoja myös meillekin; sillä kumppania saamme toimehemme heistäkin.
Siskoinamme tervehdimme samaan vaikutuksehen heitäki, ja syömestämme heille suomme siunauksen. Eri kieli ompi meillä, vaan on samat pyrinnöt, sama maa ja sama kansa, samat työt ja elännöt. Ne on siteet, jotka meitä toisihimme yhdistää. — Levitköhön tiedon valo, isänmaamme eläköön!
PORTHANIN MUISTOJUHLANA.
9 p:nä marraskuuta 1871.
Me juhlan tässä vietämme muistoksi Porthanille. Jos ken on arvon ansainnut, niin kuuluu kait se sille, jok' eestä maamme armahan niin paljon toimitti. Ken enemmin on tehnynnä kuin teki Porthani?
Hän on se, jonka mielehen juolahti ensi kerran, ett' ollut muinaisuutta on Suomellai jonkun verran, ett' löytyi monta aarretta, joist' ei viel' tiettykään; ja senpä tähden rupesi hän niitä etsimään.
Vaikk' alla synkän peittehen lepäsi aartehemme, hän sieltäkin ne ilmitoi ja saatti etehemme. Ne aarteet, joista hälle on ikuinen kunnia, on muinaissadut, runomme ja meidän historja.
Hän suomalaisen luontoa kun tutki, löysi siellä avuja, joita huomattu ei oltukahan vielä: se tyly ulkomuoto vaan ol' peite sielujen, joihinka Luoja laskenut ol' suuren rikkauden.
Hän muinaisuuden Suomenmaan kun valkeuteen veti, myös tulevista tarpeista hän rakkaan huolen piti, opettajana monelle. Hän alku onpi niin tietoihin, jotka kauttansa myös meihin kylvettiin.
Ja seuraellen polkujaan me eestä isänmaamme myös voimamme ja hikemme ilolla uhratkaamme! Ja siunaellen muistoaan nähkäämme siitä myös, ett' toimi, lempi, uutteruus voittaapi joka työss'.
Porthan on pellot perkanut ja raivannunna tiemme; me taasen peltoon valmiisen nyt kevätkylvön teemme. Ja tulevaiset suvut meit' on siitä siunaavat, ja vaivoistamme hedelmät on heille tulevat.
TILL LJUNGBLOMMAN.
Ack! hvad jag är glad igen, och så tacksam i det samma: hej! jag kan för dig, min vän, ej med ord min gläjde stamma; men jag tror, att själf du vet samma lilla hemlighet: att i hjärtat glädje känna, men ej finna ord ändå, att det rätt uttolka få.
Egen älsklingsblomma! tag mot mitt tack! fast den är ringa; men ett bättre offer jag kan ju icke nu dig bringa. Ack! hur nordiskt, friskt och rent, med förnöjsamhet förent låter ej ditt bref! Jag längtar liksom svalan dit igen! Ack, jag kommer snart med den.
Roligt är ju äfven här, då man får sig mycket lära; men i minnet ständigt är norden — och mitt hem, det kära. — Liksom svalans är mitt lif — O! Du store Fader! gif att som hon, jag kunde verka: glädja, gagna helst ett grand så min nästa och mitt land; —
långt mitt bref nu blifvit har, sluta måste jag det redan, fast så mycket vore kvar att dig säga — men och sedan när vi träffas, du och jag, skola vi ju natt och dag allt berätta för hvarandra? Hälsa hjärtligt hvar och en af de kära — från Penséen.
Julkaistu "Trollsländassa" 1872.
SELMA OCH MOLNET.
Selma satt en aftonstund i en liten blomrik lund vid det höga fjället, — men till jorden icke var fästad hennes blick så klar, den var höjd i stället upp mot himlaranden, hvar aftonrodnan underbar purpurmanteln bredde.
Sakta rördes Selmas mund där i fridfull aftonstund och man hörde orden: "hvarför, hvarför skaptes jag, att min korta lefnadsdag dväljas lågt på jorden? Hvilken ljuf och härlig lott är det dock, som molnet fått! Hon kan högt sig svinga.
"Hvarför får ej också jag lätt och fri med ljuft behag mig i luften höja? Där jag blefve ljus och skär liksom hvita molnet där, finge purpurslöja; och till jordens kval och grus finge från en sfär så ljus jag befriad blicka." —
I det samma Selma såg, hur i tyst och långsamt tåg ner ett moln sig sänker. Ner det sjönk vid Selmas fot, blomman som det tog emot, det med dagg bestänker. Selma hör en stämma då mild och vek ur molnet gå och den hviskar sakta:
"Klaga, mennskobarn, ej du, ty din lott långt mera ljuf är, än mina öden: ty af stoftet född i dag ren i morgon väntar jag af detsamma döden. — Mellan jord och himmel blott ständigt sväfva är min lott och i gråt upplösas. —
"Men du finnes evigt kvar, ty ditt lif ej ände har, och du skall få höja dig långt högre upp än jag, och din sällhets sommardag skall för evigt dröja. — Vandra nöjd din lefnad här, och din längtan, ditt begär ställ till rätta hemmet!"
Julkaistu "Trollsländassa" 1872.
FRANZÉNIN MUISTOJUHLANA.
9/2 1872.
Kokoontuneet emme suotta liene tänne? Emme niin. Tänään täyttyy sata vuotta päivästä, jon' havaittiin tähti Pohjan taivahalla, yli Suomen loistellen, säteitänsä yli muiden maiden myöskin heitellen.
Franzén oli tähden nimi: kuk' ei häntä tuntisi? Kuka suomalainen häntä lemmellä ei mainisi? Suomessa on synnyinmaansa: täällä tähti ilmestyi; täällä häneen runotarki ensi kerran mielistyi.
Emme häntä siitä tahdo kovin paljo soimata, että jätti kotomaansa, muualla sai kotonsa: Pohjantähti taivahalla monta maata valaisee; kuka sitä omanansa, yli muita, mainitsee?
Lappalainen tuntureilta sitä riemuin katselee; samoin Kreikan taivahalla sama tähti loistelee. Niinpä Franzén. Monet kansat hänen näit ja ihastuit; sillä hän on aikanansa, loistellunna yli muit'.
Yksi maa on liian ahdas runoniekan hengelle; maailmat on hänen; — taivas kuuluu myöskin hänelle. Suuret aatteet, suuret riennot ovat kaiken maailman. Suuret miehet, suuret työnsä samoin joka ainoan.
Aika rientää. Ihmislapset nielee hauta pohjaton; työnsä seuraa heitä; — mutta kuolematon henki on. Hengen työt ja suuret riennot yli muiden seisovat. Muistonsa on vuosisatain jälkeen tuoreet, rakkahat.
Tuoreena ja rakkahana pysyy muisto Franzénin; nimensä hän piirustanna töihinsä on ainakin. Suomi kyllä häntä muistat; sinun on hän poikasi. Ikuisesti mielehesi kätket nimen Franzéni.
LYDIAN PÄIVÄNÄ.
23/5 1872.
Armas aamu valkenee, taivas synkkä selkenee, Varpu pieni laulellen sanoo aamun tullehen; tuuli herää hiljalleen, panee aallon läikkyilleen; kukat, lehdet nuppujaan rupeavat aukomaan.
Herää, Lyydi, unestais, ettei sua kukaan sais hitaammaksi luontoa syyttömästi soimata! Avaa silmäs sininen, kukka pieni, hymyillen, joudu äänes yhtehen liittään kanssa lintusten.
Lyydi! sulle toivottaa sydämestä rakkaasta kaikki tässä olevat, että päiväs tulevat olisivat onnea, rakkautta, rauhaa täynnä — ja sun mieles ain' iloinen ja raitis vain!
LYDIALLE.
Yks' pieni lintu lennähti nyt äsken kuusehemme, hän siinä laulaa ennätti, jo rientää tyköämme. Ken sijansa nyt täyttänee? Ken illoin, aamuin laulanee nyt iloksemme täällä?
Oi! kauan suree kuusemme ja muistaa laulujansa! Oi! kauan kaipaa sielumme tääll' laulurastastansa! Sun sijas' kauan tyhjä on, vaan ikuisehen muistohon sun aina kätkenemme.
Sä riennät pois — oi! vieköhön myrskyjen maailmasta sun tiesi lahteen tyynehen onnea autuasta nauttimaan — ja sydämen ja tunnon siellä rauhaisen sun löytäväsi suomme.
Ylhäälle rientos olkohon, ei viihtyin alahalla, tääll' riemu on niin kelvoton, vaan tuolla korkealla on koto kaunis sävelten ja puhtahitten sydänten on koto myöskin siellä.
Jää hyvästi nyt Lydia! Oo onnellinen aina! Ja muisto meistä kaikista sun mielehesi paina! Lempemme, osanottomme ja rehellisin toivomme seuraapi sua aina!
1872.
<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<tark
KUKKASTEN KUNINGATAR.
Eräässä laaksossa, joka todella ansaitsi nimensä "kukkaislaakso", kukoisti lukematon määrä maailman ihanimpia ruusuja. Siellä loistelivat muutamat kauniissa monivärisissä puvuissaan, toiset seisoivat kainosti muiden seassa ja levittivät näkymättömänä hyvänhajuista tuoksuaan yli koko seudun. Mutta siellä oli myöskin eräs kukka, jonka vertaista ei ole nähty; se oli maailman ihanin ruusu. Sen lehdet ja kukat loistivat niin sanomattoman kauniina, ikäänkuin kuninkaallisessa herttaudessa ja komeudessa. Häntä kutsuttiinkin "kukkasten kuningattareksi"; ja hän olikin ylpeä näiden etujensa vuoksi. Hän seisoi niin mahtavana kukoistavassa valtakunnassaan ja sanoi muille laakson kukkasille: "Minä olen kaunis, verrattoman kaunis ja loistava, koko kasvivaltakunnan jumalatar, te ette ole vertaisiani; te kuolette ja lakastutte; mutta kukkasten kuningatar elää; hän elää iankaikkisesti." Näin puhuessaan kohotti hän päätänsä vielä ylemmäksi, ikäänkuin vahvistaakseen sanojaan, ja silmäili ylenkatseella laaksoon.
Vanha koivu, joka seisoi likellä ja kuuli hänen sanansa, naurahti surullisesti. "Kukkaraukka!" sanoi hän itseksensä, "älä ylpeile; syksykin on kerran tuleva." Koivu oli nähnyt monta kaunista kesää, monta kolkkoa talvea; hän tunsi kukkasten lyhyen elon; hän tunsi heidän katoavan kauneutensa.
Mutta uljaana, loistavana seisoi "kukkasten jalo kuningatar". Hän ei pelännyt syksyn hävitystä: hän ei luullut myrskyn eikä sateen uskaltavan lähetä häntä.
Syksy tuli. Kesä laululintuineen, tuoksuvine ruusuineen ja tuhansine riemuineen oli ohitse mennyt. Nyt kellastuivat laakson kukkaset; lehdet putoilivat varsistaan; "kukkasten kuningatarkin" näki lehtensä muuttavan väriään ja irtautuvan. Hän lohdutti itseään: "Tämä on vain pian ohitse menevä tauti, seuraus tästä ikävästä ilmanmuutoksesta. Kuinka olen ihana ja viehättävä kullankarvaisessa puvussani. Nyt vasta olen oikein kuninkaallisesti puettu. Hupaista on muutella pukuaan; tämä on syksypukuni; tuo vihreäinen minua jo kyllästytti. — Ah, lehteni putoilevat! Noh, ne olivatkin joutilaita; pian tulee uusia, kauniimpia sijaan." Näin lohdutteli hän itseään, seisoen suorana ja ylpeänä ja naurahtaen, kun muutamat kukkaraukat päitänsä notkistelivat tuulen käsissä.
Tuuli kiihtyi, ilma kylmeni, ja yhä useammat kukkasista painuivat maahan. "Kukkasten kuningattarenkin" luottamus ja urhoollisuus alkoi kadota; hän tuli murheelliseksi; vielä koki hän sotia myrskyä vastaan, joka tahtoi repiä häntä irti juuristaan. Hän nojasi heikon vartalonsa maahan ja huusi: "Armahda minua! Minä olen kukkasten kuningatar!"
Mutta myrskyllä ei ollutkaan sääliväisyyttä, hän raivosi julmasti laakson heikkojen lapsukaisten seassa. Jo painoi "kukkasten kuningatar" itsensä maahan ja huokasi syvästi. Katkeralta mahtoi se tuntua kukka raukasta!
Talvi tuli; lunta tuli talven mukana. Lumi peitti kukkasten verrattoman kuningattaren; hän, joka luuli elävänsä iankaikkisesti, oli siis kuollut.
Usein vanha koivu kertoi tätä sivukulkeville, kirkas kyynel välkkyi aina silloin sen lehdissä.
Satuinpa minäkin kerran sen soman "kukkaislaakson" läpi kulkemaan. "Kukkasten kuningatarta" en enää nähnyt eivätkä muutkaan kukkaset olleet tavallisia kummempia; vaan vanha vakava koivu seisoi vielä paikallaan; häneltä kuulin tämän tarinan "kukkasten kuningattaresta", jonka nyt olen sinulle kertonut; vaan kauniimmalta kuuluisi se, jos sen sattuisit koivulta kuulemaan.
MALINAN VÄRSSYT.
Kaukana tuolla Pohjolassa seisoo järven rannalla pienoinen mökki. Koska se on niin pieni, voimme sitä tässä nimittääkin Pikkulaksi, vaikkei se olisikaan sen oikea nimi. Niin, suuri talo tuo Pikkula ei ole, eikä suuret sen tilukset — muuta rikkautta ei ole sen isännällä kuin yhdeksän lasta, joista ei yksikään voi henkeänsä elättää. Useinpa Pikkulan emäntä, tuo töissä ja huolissa ennen aikaansa vanhennut eukko, vesissä silmin katselee lapsijoukkoansa ja huokaa itseksensä: Jumala tiennee miten nuo lapset pääsevät maailman läpi — — mikä lienee heidänkin osansa kuolemassa, lisää hän vielä — sillä Pikkulan emäntä on hurskaudestaan yleensä tunnettu.
Mutta hurskaimmillakin ihmisillä on joskus synkkiä hetkiä, jolloin he eivät enää voi luottaa Jumalaansakaan. Niinpä Pikkulan emännälläkin. Erittäin häntä talven lähetessä huoletti, että hänen ehkä täytyisi hävittää ainoat lehmänsä, sillä hän ei jaksanut niille ruokaa kesän ajalla hankkia. Pohjolassa yleensä on niittyjä vähän — ja Pikkulassa niitä ei ole nimeksikään, siitä syystäpä antoi emäntä huolten liiaksikin sydäntänsä painaa.
Mutta iloiset olivat lapset Pikkulassakin; ei heitä huolet painaneet. Suruttomina ja iloisina leikittelivät he Pikkulan pientareilla, noukkivat kukkasia, joilla nukkiansa koristelivat; poimivat marjoja, joista valmistivat mielestään parhaimpia herkkuja; ruokkivat kivilehmiä ja puuhevosia, jotka eivät koskaan niin paljo syöneet, että lasten olisi tarvinnut pelätä nurmen pientarelta loppuvan.
Pikkulan lapsilla oli tapana toistensa nimipäivinä koristaa kukkapöytä, jonka päälle parempien lahjojen puutteessa pantiin muutamia mesimarjoja, muuan paperinukke tai kukkaseppele. Ja sitten he vielä kirjoittelivat pieniä yksinkertaisia värssyjä, joita jollakin vanhalla tutulla nuotilla laulettiin, ellei isällä ollut aikaa uutta nuottia tehdä.
Oltiinpa nytkin heinäkuussa, jonka lopulla Helenan päivä on. On siis Pikkulan 10-vuotisen Leenan nimipäivä. Varhain aamulla nousi pikkuinen 12-vuotias Malina ylös valmistaakseen sisarelleen kukkapöytää, jonka valmiiksi saatua hänellä vielä oli värssyt sepittämättä.
Syvissä mietteissä istui Malina kynä kädessä ja sepitteli lauluansa. Äsken oli hän Pääskysestä opetellut nuotin erääseen lauluun, jonka nimi oli "Simon tyttö", ja nytpä tahtoi hän samalle nuotille värssynsä sommitella. Ensimäisen rivin tahtoi hän saada loppumaan sanalla "tukka". Mutta siinä hän oli todella neuvoa vailla. Leenalla ei olekaan, niinkuin Simon tytöllä keltatukka. Leenan tukka on mustanruskea, ja nämä sanat eivät sopineetkaan Malinan värssyyn. Iso sisar, joka häntä muutenkin vähän auttoi runomitan ja riimin puolesta, sanoi että hän voisi kirjoittaa "mustatukka", koska Leenan tukka tosiaan olikin ennemmin musta kuin valkea.
Niin alkuun päästyä sepitti Malina värssynsä valmiiksi ison sisaren avulla, niinkuin jo olemme maininneet; ja sitten Liisa sisar ja Malina kiiruhtivat niitä Leenalle laulamaan.
Värssyt kuuluivat näin:
Pikku Leena, mustatukka,
ole aina iloinen!
Kasva niinkuin kedon kukka!
viserrä kuin lintunen!
Työtä tee kuin muurahainen.
Käytä oikein aikasi!
Niinkuin tähti loistavainen
puhdas olkoon tuntosi.
Ja nyt piisaa opetukset,
mieli loukkoon jätetään,
pois nyt vanhain varotukset! —
Taasen leikkiin lähdetään!
Nuket, kukat, mesimarjat
parhaat tavaramme on;
kivistä on lehmäkarjat,
vaan on sydän suruton.
Kun vain aurinkoinen paistaa,
eikä haittaa pakkanen;
kun vaan leipä, piimä maistaa,
niin on mieli iloinen.
Huolen muusta pitää Luoja —
se on minun toivoni: —
pikkulintuin apu, suoja,
kyllä auttaa meitäki.
Heleällä, ehkä ujolla äänellä soivat nyt laulun yksinkertaiset sävelet ja herättivät koko Pikkulan perheen heidän unestansa.
Pikku Leena ilmaisi tyydytystään ja kiitollisuuttaan taputtamalla käsiään, ja äiti sanoi pyyhkien kyyneleitä silmistään: "Sepä vasta oli sievä laulu: kivistä on lehmäkarjat, vaan on sydän suruton. — Pikkulintuin apu, suoja, kyllä auttaa meitäki."
Nuo Malinan yksinkertaiset sanat olivat apuna Pikkulan emännän mielestä murheen sumua haihduttamaan, ja saattoivat hänetkin lapsellisella uskolla sanomaan: "Pikkulintuin apu, suoja, kyllä auttaa meitäki."
Julkaistu "Pääskysessä" 1872.