Det väckte ett kolossalt uppseende, då S:t Petersburgs högsta spetsar en dag, strax efter ingeniör Pompowskis samtal med Swinekow, mottogo inbjudan att åhöra ett föredrag:
»Den nya Golfströmmen»,
som skulle hållas af en viss ingeniör Pompowski — ty det meddelades, att zaren i egen hög person skulle öfvervara det och att föredragshållaren stod under hans protektion.
Med ens ihågkom man den »galne» ingeniören, som omtalades i tidningarne för ett par år sedan och hans underliga, varma floder i Sibirien och de inbjudna gingo i den största undran och förväntan.
Spänningen nådde föredragsdagen sin 88 kulmination. Sedan salen fyllts till sista plats af ett utsökt publikum och statsministern framträdde till talarestolen, kände alla, att de stodo framför en historisk tilldragelse.
Sedan alla öfliga ceremonier, som medföljde zarens närvaro, voro öfverståndna höll statsministern följande tal:
»Vi stå i dag framför en epokgörande vändpunkt i Rysslands historia. — Som bekant försökte vi i långliga tider skaffa vårt land isfria hamnar, men utan synnerligen godt resultat.
Nu är denna fråga praktiskt taladt löst.
Vi kunna nu förskaffa oss en isfri hamn, hvarhelst vi själfva vilja: vid den sibiriska kusten mot ishafvets bundna böljor, vid Hvita Hafvets stränder och ända uppe i Bottniska viken.
För detta storslagna resultat hafva vi först och främst att tacka vår allra nådigaste zar, som genom sin klara blick strax insåg denna saks oerhörda betydelse och skänkte den sitt moraliska stöd i hela 12 år.»
»Därnäst skola vi tacka den man, som utan att låta sig rubbas, med hjältemod satte in hela sin ofantliga rikedom på företagets möjliggörande, herr general Swinekow. Hans namn skall skrifvas med gyllne bokstäfver i vårt lands historia. Den man, ni här i dag ser — general Swinekow — fordom Rysslands rikaste man, nu en fattig.»
Det gick ett sus af förvåning genom de församlade och statsministern fortsatte:
»Men han är mera höljd af ära, än någon af våra landsmän någonsin varit. Den tappre generalen kunde icke heller i fredens tider undvara kriget. Han har kämpat mot själfva naturens vidrigheter och tillkämpat sig en glänsande seger.»
Nya fanfarer.
»Last but not least hafva vi nu att nämna en tredje person, och han är upphofsmannen till det hela, ty det var han, som framkom med den idé, vår allra nådigaste härskare gaf sitt moraliska stöd och som af general Swinekow understöddes med pekuniära medel. 90
Denne man är ingeniör Pompowski, som nu kommer att redogöra för sin uppfinning och för sin verksamhet.
Med en aldrig svikande energi har denne man utfört ett så gigantiskt arbete, att man nästan tviflar på möjligheten däraf.
Jag öfverlåter härmed ordet till herr ingeniör Pompowski. Han önskar omtala för oss en underlig, fabelaktig dikt ur rama verkligheten, en dikt, som är sann i hvarje ord. Han skall nu omtala för oss, hvarför norra Rysslands och Sibiriens floder hafva blifvit nästan kokande, hvarför isen försvinner från våra nordliga farvatten och hvarför vi om få år skola kunna etablera en regelbunden frakt- och passageraretrafik rundt omkring hela riket. Vidare skall han visa huru hela norra delen af vårt land inom kort framtid kan koloniseras, huru fruktbara ängar och böljande sädesfält snart nog skola finnas där uppe.
Mina herrar!
Med få ord: han vill berätta oss sannsagan om den nya Golfströmmen.»
Starka bifallsyttringar hälsade statsministerns ord och de förminskades icke, då ingeniören besteg talarestolen.
Af Pompowskis tal hitsättes följande utdrag:
»En och hvar känner till de egendomliga företeelser, som kallas »jättegrytor». De bildas vid floders stränder och vid hafskusten därigenom, att det, i en af någon orsak redan förefintlig kavitet inkommer en eller flera stenar och att dessa vid vattnets rotation slungas mot kavitetens väggar och afslipar dessa. Härigenom dels utvidgas hålet, dels tilltager det i djup. När stenen har helt och hållet förtärts, upphör hålets utvidgning. Nu är det klart, att om man alltid kunde tillföra 92 nya stenar i hålet och upprätthölle man alltid vattnets cirkulation i detsamma, så skulle en sådan jättegryta kunna nå ned till snart sagdt hvilket djup som hälst.
Och just på detta är det jag grundat min plan.
Jag har helt enkelt åstadkommit konstgjorda jättegrytor i de sibiriska floderna.
Nu vill jag dock, innan jag går vidare, återupprepa hvad som förut har varit synligt i tidningar om min åsikt om jordens inre.»
Här följde den förklaring som förut omtalats, att ett schakts värmeökning mot djupet ej har sin grund i ett glödande jordinre utan ett sakta, efter hand frigjordt tryck. —
»Värmen vid ett visst djup blir naturligtvis dock densamma,» fortsatte ingeniören. »Det är blott den vansinniga teorien om det glödande inre jag förkastar.
Jättegrytorna i ordningställdes på följande sätt:
I en flod med ett godt vattenfall utsprängdes, — efter att platsen omgifvits med en mur, för att skydda anläggningen mot otillbörlig nyfikenhet, — nedanför fallet 93 ett stort, rundt hål med en diameter varierande för olika floder från 100 till 200 meter. Samtidigt byggdes det en damm högre upp i floden och ett kraftrör utmynnade från denna till det stora hålets centrum och gick därpå lodrätt ned i schaktet. Rörets nedre ända anordnades som en turbin, så att vattnet, när det lämnade röret, hade en roterande rörelse. Hela anordningen kan förresten åskådliggöras genom denna skiss (här följde en skioptikonbild):
»Från dammen f,» fortsatte Pompowski, »för röret a ned igenom det stora schaktet. Detta rör bör vara mellan 5 och 10 meter i diameter, slutar med den turbinformade apparaten b. Refflingen verkar, att stenarne 1, 2, 3, 4 etc. erhåller en roterande rörelse tillsammans med vattnets och verkningen à la jättegryta börjar. Här är den dock så mycket intensivare, upp till millioner gånger kraftigare. Detta beror emellertid på flere omständigheter såsom på stenarnes hårdhet och tyngd, vattnets tryck och mera sådant. Vidare spelar ju schaktväggarnes hårdhet en mycket stor roll, så att man i en kalksten eller skiffer kommer oerhördt mycket fortare ned än genom en hård kvartsit eller granit.
Till slitstenar har jag begagnat hård, sprickfri kvarts, slagen till stycken så stora som en knytnäfve, men de sletos upp långt förr än man skulle tro.
Att börja med infördes stenarne genom en apparat som på skissen föreställes af tratten e och nedstörtade, tillsammans med vattnet, genom röret a. Då detta visade 95 sig medföra rätt stor slitage på rörets innerväggar, öfverdrog jag stenarne med vax eller beck, hvilket skyddade röret och ögonblickligen afslipades vid rotationen. Slutligen lät jag stenarne helt enkelt falla ned efter schaktväggarne och härigenom inbesparade jag rörslitningen alldeles.
Nåväl!
Stenarne roterade, som nämndt, nere på hålets botten och malde sönder såväl de omgifvande som de undervarande bergarterna.
Vattnet, som nedfördes genom röret a, steg åter, blandadt med slam och grus upp så, som de stora pilarne visa, genom det ringformiga rummet c och rann vidare mot d, som just är den heta floden. Det visade sig aldrig några svårigheter vara förbundna med att föra slammet upp; ty om det var för groft, sjönk det åter ned och maldes ytterligare tills det blef tillräckligt fint fördeladt till att kunna lyftas af den uppåtstigande vattenströmmen.
Som man behagade märka, är röret a, försedt med en del concentriska skifvor g. 96 Dessa äro så anordnade, att deras »gängning» eller stigning är retograd mot turbinens rotationsriktning i och för att undvika torsion i det långa röret. Men skifvorna hafva också en annan uppgift. Röret blir naturligtvis, när det uppnår en stor längd, mycket tungt. Då nu skifvorna också hafva en svag lutning nedåt, pressar den uppåtgående vattenströmmen mot dem och håller röret så godt som flytande. I alla fall reduceras dess vikt till ett rent minimum.
Detta är i korta ord planens stora drag. Den är enkel och klar. Men naturligtvis tillkommer det en massa detaljer, hvarom det dock icke torde passa att här närmare ingå på, då de äro af rent teknisk natur.
Man kan möjligen säga, att detta mitt projekt också endast är ett schakt, som sänkes ned genom jordskorpan och det var ju också Flammarions idé, som Montgomery sökte realisera.
Mycket riktigt!
Den stora skillnaden är emellertid att jag har användt mig af det enda sätt, hvarpå det kan lyckas. Jag har begagnat maskinkraft 97 och vatten, under det att de andra trodde, att arbetet kunde utföras med människokraft.
Vi vilja nu se litet på resultaten.
Jag har nu fjorton schakt i drift. Fortgången mot djupet har varit mycket olika pr år. Det djupaste schaktet har nått det fabulösa djupet af hela 12.000 meter —»
Här blef ingeniören afbruten af ett »ah» — utrop från de församlade.
»Som jag säger, 12.000 meter, eller en neddrift af 1.000 meter pr år. Den går ned i en mycket lös bergart. Det schakt, som har hunnit minst mot djupet, är 2.000 meter djupt. Det gick ned genom den hårdaste kvartsit och behöfde en kolossalt stor kraft.
12.000-metersschaktets botten äger en temperatur af 400° C, och vattnet utträder vid mynningen med 120° C:s temperatur.
Man kan förundras öfver att vattnet verkligen uppnår en så hög värmegrad vid utflytandet, bland annat på grund af det kalla nedrinnande vattnet i röret. Men man måste då betänka, att detta kalla rör 98 intager endast en obetydlighet i yta mot den vattenmassa, som står utanom det i schaktet, samt att denna vattenmassa rör sig uppåt synnerligen långsamt.
Vidare är ju den snabba neddriften mot djupet förvånansvärd. Men här hafva vi sekundens hemlighet. Ty under det att bergborrningsmaskiner blott arbeta med vissa uppehåll och till vissa tider afstannas, för att arbetarne skola få hvila, så hvilade icke stenarne i mitt schakt en enda sekund i hela tolf år. Rundt, rundt dansade de och stodo aldrig stilla, ty rören förlängdes genom en anordning, som tillät driften att försiggå kontinuerligt.
Det är besynnerligt hvad det verkar, som arbetar året rundt, sekund efter sekund. Året innehåller, som bekant, cirka 31.000.000 sekunder.
Detta 120 graders vatten, hvilket alltså är öfverhettadt, afgifver fri ånga vid dess framträdande i dagen — denna ånga som synes öfver anläggningarne och som gifvit anledning till så många gissningar och funderingar. 99
Då schakten ligga nära hafvet, nå dessa kolossala, varma vattenmassor detsamma med en temperatur, som om sommaren växlar mellan 100 och 40 grader och om vintern mellan 60 och 15 grader.
Våra varma floder sträcka sig från Arkangel till Sibiriens ostliga regioner — naturligtvis med olika mellanrum, bestämda af de topografiska förhållandena. Och de blifva varmare och varmare. Nu tömma de hvarje sekund sitt heta vatten i ishafvets böljor och isen täres mera och mera.
Många floder små, göra en stor och ny Golfström.
Och denna har redan börjat verka.
Och den skall fortsätta sitt arbete; år efter år.
Och om få år är hela Ryssland isfritt rundt hela landet.»
Efter föredragets slut ljödo ånyo bifallsrop och då dessa tystnat gaf zaren ingeniören ett tecken att träda fram till honom.
Och nu blef man vittne till en intressant akt.
Zaren böjde sig fram och kysste Pompowski på bägge kinderna, hvarefter han i några varma ord tackade honom för hans storartade arbete.
Därpå inbars på en röd sammetskudde Rysslands dåvarande högsta orden: »Svarta Björnen». Kejsaren fäste ordensstjärnan på ingeniörens bröst och sade:
»Böj knä!» hvarpå han lätt berörde den knäböjandes skuldra med sitt svärd:
»Härmed slår jag dig till riddare och adelsman. 101 Ditt adelsnamn skall blifva »Novaja-Golfa».[B] Din titel furste. Stå upp, furst Novaja-Golfa.»
Ett stormande bifallssorl mötte den nye fursten då han reste sig och man väntade i spänning på hvad han skulle komma att yttra.
Stående sade Novaja-Golfa:
»Ers majestät!
Det ryska språket saknar ord för att uttrycka de känslor som i detta ögonblick storma in mot mig.
Jag törs ej ens försöka — ers majestäts nåd och välvilja öfverväldiga mig.
Blott detta:
Valspråket på mitt vapen skall blifva:
Gutta cavat lapidem[C], och det är ord, som jag vill lägga alla våra ynglingar på hjärtat. För att uppnå stora resultat behöfves icke en plötslig, våldsam stöt fast 102 det för mången kan tyckas så. Den lilla droppen, som oupphörligen faller eller det evigt roterande sandkornet verkar detsamma.
Alltid stod en sak klar för mig under mitt arbete och det var: året innehåller 30.000.000 sekunder.
Hade jag för 12 år sedan framlagt min plan för offentligheten hade man utskrattat den — nu, då alla sett dess resultat, kan ingen betvifla sekundens makt eller att gutta cavat lapidem.»
Sedan lugn åter inträdt trädde statsministern ånyo fram till talarestolen:
»I allt detta jubel och denna glädje öfver Rysslands blifvande storhet blandar det sig dock en droppe malört i fästens pokal. Alla förstå, att jag hänsyftar på general Swinekows ruin. Men också denna sak skall vända sig till det bästa.
Vår allra nådigaste härskare har nämligen gifvit mig i uppdrag, att meddela, att alla vidare arbeten fortsättes under furst Novaja-Golfas ledning för statens medel. General Swinekow erhåller concession 103 under de första 20 åren på alla fördelar, såsom: tonnageafgift för alla fartyg som trafikera den nya Golfströmmen; rätt till tonafgift för all malm som i samma tid brytes och exporteras i rikets norra delar; koncession på byggandet af alla krigsskepp — —»
Och så följde uppräknandet af en mängd andra koncessioner och löften.
Åter jublade församlingen och allas ögon riktades mot generalen.
Denne reste sig, ännu ungdomlig i sin hållning trots sin höga ålder och tog några steg fram emot kejsaren.
»Ers majestät,» sade han. »Jag är af hjärtat tacksam för denna nåd. Men jag kan ej mottaga den. Rysslands storhet är min belöning. Alla dessa koncessioner har jag visserligen sökt i mitt namn, men detta gjorde jag endast för att förhindra spekulanter till osunda företag. Alla äro nu i mina händer. Med ers majestäts tillstånd vill jag förvalta dem uteslutande för statens räkning och tillse att de ej falla i 104 orätta händer. Men ingen belöning i mynt för mitt arbete.»
»Tack, min tappre, gamle general. Du störste bland mitt folks store.»
På svenska: »Droppen urhålkar stenen»; den latinska fortsättningen på sentensen betyder: »icke genom sin inneboende kraft, utan genom att falla ofta.»
Glänsande festligheter aflöste hvarandra. Hela landet jublade och den nye fursten hade oerhördt mycket att beställa.
Så en dag var det möte i Kejserliga Bergskollegiet, en institution som tämligen nyligen hade instiftats och som i mycket liknade svenska »Järnkontoret».
Presidenten hade anmodat Novaja-Golfa om att meddela sina åsikter om den mest rationella brytningsmetoden för de nordryska malmförekomsterna och fursten hade strax förklarat sig villig härtill.
»Jag har tänkt mig,» sade Novaja-Golfa bland annat, »att förekomsterna bäst utnyttjas 106 på samma sätt som mina schakter; det vill säga där hvarest vattentillgången tillåter sådant. Jag har också försökt det på ett ställe. Malmen strömmar då tillsammans med gråberget, upp ur grufvan i form af fint fördeladt slam. Därifrån föres den, genom rännor af ett eller annat hårdt material till kusten, hvarest råmassan förarbetas på kändt bergsmannamässigt sätt. Detta gifver oss malmen nästan gratis.
Vid en stor grufva kan man naturligtvis inte använda sig af endast ett rör utan måste hafva ett helt rörsystem till sin disposition, hufvudsaken är att hålla vattnet i en ständig, jämn cirkulation så att de hårda stenarne slungas mot sidorna och bottnen.
Denna metod gör också, att hittills oanvändbara, sporadiska malmer kunna utnyttjas. Af sådana finnes det däruppe ofantliga mängder.»
Ännu mycket talade Novaja-Golfa — om nya och intressanta saker.
Bland annat framförde han nu det första 107 direkta beviset för, att jordens inre icke är glödande.
»— — — — — Jag har, som jag gång på gång framhållit, allaredan för länge sedan öfvergifvit tron på jordens inre glödande massa. Jag upptäckte nämligen bland annat, att alla de lärda hade alldeles glömt att taga med i beräkningarne hvad trycket förorsakade hos värmeförökningen.
Man behöfver endast erinra sig det pneumatiska elddonet för att förstå tryckets enorma inverkan.
Denna lilla skiss klargör förhållandet — — — — — —
— — — — Alltefter som schaktet a—b—c drifves nedåt, komma större och större konformiga bergspartier att utöfva sitt tryck på den botten, som för ögonblicket existerar. Först a1—a—e så b1—b—e och slutligen c1—c—e. Till och med den allra minsta förskjutning af dessa massor — och att en sådan måste uppstå är ju klart — medför att rörelsen omsättes i värme. Innan schaktet drefs ned var allt i jämnvikt — således kallt. Men denna bergmassornas rörelse kan — åtminstone i hårda och medelhårda bergarter — ej mätas med något vetenskapligt instrument. Den är allt för liten.
Jag resonnerade nu som så: Kunde man åter igenfylla ett färdigt schakt med ett material, som ej läte sig sammanpressas — med kompakt stål eller liknande, så skulle värmen upphöra så snart allt åter hade kommit i jämnvikt, om min tryckteori var riktig. Är däremot jordens inre glödande så betydde naturligtvis icke denna utfyllning af schaktet något. Bottnen skulle gifvetvis bibehålla sin värme. 109
Mina herrar!
Jag har utfört detta experiment, jag har förvandlat min teori till ett oomkullstötligt faktum:
Jordens inre är kallt.
Men — det var nog icke med ens jag nådde fram till ett verkligt resultat, det var många svårigheter att öfvervinna.
Till att börja med begagnade jag ett af mina schakt till experimentet.
Detta hade ett djup af 2.000 meter. Värmen hade tilltagit synnerligen jämnt och i medeltal med 10° per 30 meter. Schaktbottnen hade därför en temperatur af 60° C. Efter att jag låtit tömma schaktet för vatten lät jag inmura en oerhördt solid kula af stål försedd med en helt liten ihålighet i centrum. I denna kavitet anbringades temperaturmätningsapparater och dessa förbundos medelst elektriska trådar med jordytan. Schaktet fylldes helt upp — tum för tum med järnbetong alldeles orubbligt tätt.
Temperaturen sjönk emellertid endast en obetydlighet — betongen var tydligen icke fast nog. 110
Men detta var mig icke nog, ty jag kunde ej inbilla mig, att en jordkula som i milliarder år legat i iskallt vatten kunde vara varmare i sitt inre än dess yttersta, solbelysta yta.
Då fick jag en idé.
Vatten är ju det minst sammantryckbara ämne vi äga. Jag offrade ett nytt schakt, placerade en temperaturmätare på bottnen, lät fylla den med vatten och tillmurade mynningen orubbligt fast efter att den försetts med en kran. Så väntade jag i fyra månader och öppnade då kranen. En väldig vattenstråle sköt i vädret.
Och därmed var ju trycket bevisadt, ty det innestängda vattnet hade från början intet öfvertryck som nu.
Kranen stängdes åter, och jag afläste under loppet af ett helt år temperaturen.
Och mycket riktigt — den sjönk sakta och obönhörligt. Från 60 till 50, till 40, till 30 och nu — sista meddelandet däruppifrån — till 20° C. Antagligen kommer den att sjunka ännu mera.
Ett osammantryckbart utfylldt schakt är ju alldeles detsamma som en del af jordskorpan, i hvilken det ej finnes något schakt alls. Och i detta fyllda schakt märkes ingen temperaturförökning mot djupet; ergo: i den fasta, orubbade jordskorpan finnes det ingen temperaturförhöjning mot djupet.
Men ännu är jordskorpan stor och hel; ännu finns det plats för schakter i oändlighet; och jag spår, att man kommer att upplefva den dag, då jordskorpans ’feber’ tillgodogöres öfverallt.»
Detta, och mycket annat, talade Novaja-Golfa.
Nu skulle man, efter allt som hade händt, tro, att vetenskapen med öppna armar hade mottagit furst Novaja-Golfas enkla och slående bevis för sina påståenden.
Den, som tror detta, känner ej vår moderna vetenskap ett dugg.
Densamma sade naturligtvis:
»Men, är ni säker på, att icke någon har glömt kvar ett isstycke i temperaturmätaren?»
Eller:
»Det kan af den orubbliga vetenskapen bevisas att just där hvarest fursten gjort dessa mätningar — där — där — där är den inre värmen synnerligen variabel.»
Eller:
»Enligt nobelpristagaren, herr professor Ditt, och efter utsago af herr professor Datt 113 samt i öfverensstämmelse med herr geheimeråd Dott och på grundlag af herr professor Dytts senast gjorda rön — — så, så,» och så sade de då ett eller annat efter denna stukande inledning.
Och alla resonnerade de sina visa uttalanden i dessa ord:
»Furst Novaja-Golfa har onekligen gjort Ryssland och hela världen en stor tjänst med sina heta floder. Men — den orubbligt säkra vetenskapen har han ej rubbat en tum.»
Detta löjliga tillvägagångssätt förargade på det högsta fursten och han döpte den spekulativa vetenskapen till ignorantologi och dess utöfvare till ignoranter. —
— En aftonstund, då solen dalade och förgyllde S:t Petersburgs minareter och glödgade Nevans vatten, gaf sig en ung, filosofie doktor, eller som fursten kallade sådana: »ignorantplanta», i samspråk med Novaja-Golfa. Och man kom då, helt naturligt, också in på temat om de »förskrufvade idéer», som fursten hade om jordens inre värme. 114
Fursten frågade:
»Ni har ju nu kommit så långt, att vetenskapen är orubbligt säker på, att jordens inre utgöres af en kula af järn — —»
»Stål, herr furste, stål.»
»Utmärkt, en kula af stål alltså, utanpå omgifven af en skorpa af sten.»
»Alldeles. Det är odisputabelt säkert.»
»Godt! Och detta förklarar, att jorden är, eller verkar som en magnet.»
»Ja. Det är också odisputabelt säkert. Den store professor Birkeland bevisade ju för många år sedan, att jorden måste äga en alldeles oerhörd magnetisk kraft för att kunna — —»
»Jag vet; för att kunna neddraga hans norrskens draperier kring polartrakterna,» sade fursten leende.
»Ja,» fortfor doktorn triumferande, i det han fullständigt bortsåg från furstens ironiska tonfall, »ja, och hvad mera är: det är — är — är således. Jordens inre stålmassa är det just som gör att den är en så kraftig magnet att norrskenet kan uppträda.»
»Jag är, märkvärdigt nog, min bäste 115 herre enig i detta,» genmälde fursten. »Jag anser denna Birkelands teori för alldeles korrekt och förnuftig.»
»Det var då glädjande att höra att en ’vetenskapens anarkist’, som ni ofta kallas, herr furste, erkänner en af våra teorier.»
»Sannt nog! Men — en fråga: Upphöra ej järn — respektive stål — vid en temperatur, som ligger emellan 690 och 870 grader, att vara magnetiska?»
»Jo. Det är också odisputabelt säkert. Allaredan vår store Hopkinson har påvisat detta.»
Nu blef fursten rasande.
»Saknar ni då all kombinationsförmåga, herr vetenskapsman?» utbrast han. »Ser ni då icke, att jorden, som erkändt är en järn- eller stålkula, icke kan vara hvarken glödande eller ens 870 grader varm i sitt inre! Ty då vore den ju omagnetisk. Men den är en magnet — ergo: den kan icke vara glödande i sitt inre.»
Nu var vetenskapen i en vacker dilemma.
Var jordens inre glödande — ja, då kunde jorden ej vara en magnet — då kunde 116 Birkelands norrskensteori och många andra förnuftiga teorier ej förklaras — ej ens kompassnålens sökande mot polerna — och på dessa små ord föll slutligen hela den orubbliga vetenskapen tillsammans.
Detta hände år 1925.
»Stackars de lärde från 1910-talet, som hade trott något så vanvettigt, som att jordens inre var glödande,» hette det nu.
Ty nu hade den orubbligt säkra vetenskapen fastslagit, att fursten hade rätt.
Och det var ju så solklart!
Och trycket? Så enkelt — nu förstod man det: hvarje magnet drager ju mot sitt centrum. Och detta förklarade också jordens tillplattning vid polerna; när magneten ville draga sig tillsammans från pol till pol, så måste ju ekvatorn utvidgas.
Allas ögon öppnades; de sågo — icke sin egen nakenhet och dumhet — tro aldrig det — nej, sin egen storhet och kunskap — 1925 års vetenskapsmän, se, det var kulmen det.
Och åter predikades det som alltid: Nu har vetenskapen nått toppen, hittills har allt varit strunt och fåneri. Stackars folk 117 som lefde 1910 i dess mörker angående jordens inre.
Nästa år utnämndes fursten af Novaja-Golfa till nobelpristagare i fysik.
Han afslog.
Kort och bestämdt:
»Man har från mitt arbetande kall upphöjt mig till intetgörarnes titel; önskar man nu upphöja mig från mitt tänkande kall till ignoranternas, hjärnautomaternas? Jag betackar mig. Jag tänker icke att hylla de falska profeter, som sätta alla eviga sanningar i gapstocken och dansa en vild jubeldans omkring sina egna, små sanningar, hvilka aldrig vara längre än högst 50 år.
Är det er mening att binda min tunga medelst ett nobelpris, tager ni fel.
Innan någon anar det, skolen i åter höra ifrån mig.»
Furst Novaja-Golfa har grånat. Han är nu en man på 58 år, men ännu kraftig och ungdomsfrisk.
Han har haft den glädjen, som beskäres endast få store män, att ännu i lifstiden se sitt mål fullbordadt.
Nu trafikera alla världens nationers fartyg hafvet längs Rysslands och Sibiriens norra kuster, hvarest förr isen låg tjock och fast. Städer äro under uppblomstring och stepper och tundror ligga under kolonisation.
Också andra länder hafva följt Rysslands exempel — och välstånd och lif hafva 119 kommit fordom öde och kala trakter till del.
Vetenskapsmännen hafva beräknat, att jordens totala atmosfärtemperatur har förhöjts med 1/2° C, en ganska betydlig ökning.
Till följd af ångan och den ökade värmen hafva regn och snö betydligt tilltagit i de nordliga delarne; men detta förhållande är egentligen endast af det goda, då det gör, att floderna aldrig sina, så att vattenbrist är utesluten.
Man fruktade först storligen för, att all imman och ångan skulle inverka hämmande på vegetationen — men det har visat sig, att så ej blifvit fallet. Det förekommer litet fuktighet i närheten af schakten, men denna bindes om sommaren till regn och om vintern till snö och uppträder alldeles lokalt.
Kornet mognar i den drifvande midsommarsolens strålar. Men om vintern hvilar naturen och då rufvar den långa, mörka sibiriska natten öfver landet.
Alla äro väl tillfreds — blott engelsmännen 120 svära och gorma öfver de nya idéerna. Saken är nämligen den, att laxen icke gärna går upp för de kokande älfvarne. Och äfven om den gjorde det, så ingår det icke i den engelska sporten att fiska kokt lax. Och får inte engelsmannen fiska lax, så får han spleen.
Den gamle generalen är död och följdes till grafven af hela nationen. Det var en furstlig, pompös begrafning.
I norra Finland har man för länge sedan anlagt schakter och den tillfrusna Bottniska viken är en saga blott.
Ett aber finnes dock. Ute på hafvet bildar det sig mycket mera dimma än i våra dagar. Men man har vetat att förhindra sammanstötningar genom en apparat, som något liknar vår trådlösa telegraf. Dessa apparater verka lika fint som flädermusens vingar och märker i både mörker och dimma hvarje annalkande föremål, en kust, ett skär, ett fartyg ungefär som vi varseblifva dessa föremål i en kikare eller i en spegel.
Ja, de äro, som de alltid varit sedan de förlorade Guds beläte:
Simpla, råa, giriga och blott sällan ibland dem ett skott af ädel, oegennyttig, klarlinjig karaktär. —
— Och så blef ingeniör Pompowskis, alias furst Novaja-Golfas, jättelika plan realiserad ungefär 30 år efter vår tid.
Blott ännu en liten episod ur furstens rika lif, endast därför, att den berör historien om jordens inre:
Novaja-Golfa fick år 1936 besök af en gammal ungdomsvän och de tvenne uppfriskade gamla, gemensamma minnen.
»Minns du,» frågade vännen, »den gången, då jag kom körande upp till dig i snö och mörker — till ditt verk uppe i Sibirien?»
»Ja, och du var hjärtligt välkommen. Hvilket år var det?»
»1911. Kommer du ihåg det tal, du då höll mot den tidens tredskande vetenskap?» 122
»Nej, jag tror inte det. Jag har hållit så många, liknande tal.»
»Jo, här skall du få höra: Du talade om jordens inre, om det himmelska vattenglaset och om omöjligheten för en magnet att vara glödande och så sade du — —»
»Nå, låt höra, gamle vän!»
»Möjligen skall, sade du, en gång om få år, när mina ben förblekna i jorden, en stor geolog finna mitt skenben och beräkna att det tillhörde ett kadaver, som stupat för 170.000.000 år sedan. Och möjligen skall en silfverklar tår klaska mot skenbenet under det han jublande utbrast: ’Detta skenben bevisar ändtligen, att den felande länken mellan apan och människan har existerat.’ Så fortsatte du: ’Men hvad gör det mig? Absolut intet. Det är något annat, som skulle vara värre — —’»
»Sade jag det? Du tager bestämdt fel, ty, så vidt jag minnes, var darwinismen allaredan död år 1911.»
»Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.»
»Jaså. Nåå, hvad var det som jag tyckte att skulle vara värre då?» 123
»Jo, så här sade du: ’Att få till eftermäle dessa ord: ’Denne man lefde år 1911 och trodde ännu, att jorden var glödande i sitt inre’ — det skulle vara det största hån, som kunde tillfogas mitt obetydliga minne. Jag skulle vända mig i min graf.’»
»Du,» sade min vän advokaten, »titta upp i förhörssalen i morgon förmiddag när målet Sven Ljung kommer före. Jag tror det blir något ovanligt.»
»Lustigt eller tråkigt?»
»Jag säger ingenting.»
Nå — min nyfikenhet var väckt och jag begaf mig dit upp.
I förhörssalen lade jag märke till en egendomlighet — alla de mellan 20 och 30 vittnena eller rättare åklagarne voro flintskalliga.
Nu är det emellertid på det sättet med mig, att jag har vissa dagar för vissa lyten. En dag ser jag nästan bara halta hvart jag vänder mig, en annan dag förföljes jag af blinda, en tredje dag ser jag berusade kvinnor med slappa drag och nedtrampade kjolvåder och en fjärde dag ser jag teckentalande döfstumma hvart jag än går.
Denna dag tycktes vara de flintskalliges 128 nådadag. Hvart jag vände mig i salen endast och endast flintskalliga människor.
Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna blickar. Det var rent generande.
Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade sakta:
»Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!»
»Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?»
»Å — gör er inte till! Kanske ni vill påstå, att ert hår är äkta.»
»Min herre,» genmälde jag. »Jag har inte yttrat en stafvelse.»
»Ja, men gör i alla fall som de andra! Tag af er peruken.»
Jag började känna mig illa till mods och undra, om jag möjligen hade gått fel och råkat in på ett dårhus. Jag tog därför sakta min hatt och närmade mig dörren.
Eller rättare sagdt — jag försökte endast. Min granne höll mig af all makt fast. Jag satt som i ett skrufstäd.
Hade ej just då målet Sven Ljung uppropats 129 och jag erinrat mig min vän advokatens löfte om något noch nie dagewesenes, så hade jag ovillkorligt vändt mig till en af de vakthafvande konstaplarne — men nu lugnade jag mig och min grannes fasta tag om min handled slappade af.
Det blef också verkligen något roligt.
Den ene efter den andre anklagade Sven Ljung för att hafva levererat dem ett hårvatten, som han påstod skulle förebygga lungtuberkulos. Emellertid hade ingen annan verkan försports än att de samtliga hade blifvit flintskalliga. Alla voro rasande och ville ställa Sven Ljung till ansvar.
Jag tänkte för mig själf att jag här hade att göra med en manomanist, en person med en eller annan fix idé, möjligen en rödhårig herre, som ville taga en blodig hämnd på en njugg natur genom att göra flest möjligt kala och tänkte, att han skulle komma att ådömas ett mycket svårt straff.
Min förvåning blef emellertid gränslös då mannen, efter rättegångens slut frikändes. — 130
— Sven Ljung, som nu inträdde i de anklagades bänk, var en man i sina bästa år.
Blicken var klar och skarp och hela personen verkade allt annat än charlatan. Också han var flintskallig; han bar ett böljande, mörkt skägg.
Domarens första fråga, efter de sedvanliga formaliteterna, lydde:
»Erkänner ni, att ni levererat samtliga dessa herrar ett hårvatten som beröfvat dem deras hårväxt.»
»Ja.»
»Med full afsikt?»
»Ja.»
»I afsikt att tjäna pengar?»
»Nej.»
»I hvilken afsikt då?»
»För att förebygga lungtuberkulos.»
Det förspordes munterhet i salen.
Sven Ljung begärde ordet. Han förde själf sin försvarstalan.
»Här ser ni ett extrakt af mina räkenskaper. De utvisa, att jag har inköpt 5.000 flaskor hårvatten från * * * fabriken för 2 kronor per styck och att jag har sålt 4.000 131 precis de samma flaskorna också för 2 kronor per stycke.»
Han framlämnade räkenskapsextraktet, hvilket befanns vara fullt i sin ordning.
Domaren frågade:
»Men hade ni måhända själf del i denna hårvattenfabrik.»
»Nej. Var så god här äro edligt bestyrkta intyg om, att så ej är fallet.»
Också dessa intyg voro äkta och höjde öfver allt tvifvel Sven Ljungs oskuld.
»Men —,» domaren visste egentligen ej mera, hvad han skulle fråga den besynnerlige mannen om. Han sade därför:
»Hvad har ni själf att andraga angående ert tilltag?»
»Jo,» började Sven Ljung »när jag för någon tid sedan började att förlora håret läste jag i en tidning följande annons:
»Osvikligt medel.
Håraffall botas i loppet af få veckor genom användandet af * * * hårvatten» och så vidare.
Jag köpte ett par flaskor. Men ett mera 132 osvikligt medel till att förlora håret kan väl knappast tänkas. Mitt tjocka, präktiga hår — som endast obetydligt hade glesnat just midt uppe på hjässan — föll i hela nypor.»
»Godt. Men detta behöfde väl icke föranleda er att narra hundratals —»
»Förlåt, hela 4.000 —»
»Godt, att narra hela 4.000 människor in i samma fördömelse. Jag kan ej se era motiv. Efter era räkenskaper har ni till dato förlorat 7.000 flaskors värde, eller 2.000 kronor. —»
»Ja, plus frakt och porto på de försända 4.000.»
»Riktigt. Då förefaller era motiv ännu mera svårförklarliga.»
»Ja. Men jag vill framställa allt alldeles klart och tydligt. Jag förargade mig öfver att jag hade förlorat mitt hår, men tiden gick och till slut tänkte jag ej mera på den saken. En dag kom jag emellertid att läsa en statistik öfver lungtuberkulosens framfart och lade märke till att ingen flintskallig person var tuberkulös. Nu har ni pudelns 133 kärna, herr domare. Jag vände detta bakfram och tänkte om jag gör folk flintskalliga, så förebygger jag ju tuberkulosen. Jag kom att erinra mig det ypperliga hårvattnet och resten känner ni.»
Som jag nyss nämnde, Sven Ljung frikändes, men uppmanades att sluta med detta slag af välgörenhet för framtiden.