Tiden står endast stilla vid matbordet. Och när den går, skrider den lika fort för alla. Af denna orsak torde det vara att precis på samma tid som 10 år hade gått för A.-B. Jordens inre värme, förflöto ock samma antal solhvarf för ingeniör Pompowski och general Swinekow.
Men under hela denna tid har hvarken generalen eller ingeniören låtit höra af sig med ett enda ord, när man undantager, att ingeniör Pompowski strax efter den afton då det stora bolaget konstituerades, uttog ett patent på en bergborrningsmaskin, som alla bergmän tyckte var tämligen löjlig. 47
»Något så vanvettigt hafva vi sällan hört,» sade många.
Uppfinningen, som alltså var mycket genial, utgjordes af följande delar:
Ett rör, liknande det, som förefinnes på de vanliga diamantborrningsmaskinerna stod med sin ena ände i förbindelse med en kraftig pump. Rörets andra ände var på dess inre omkrets försedt med turbinala väggar. När man nu med brukliga bergborrningsredskaper hade slagit in ett litet hål i bergväggen, så kom Pompowski med sitt lilla rör; och när han lät pumpen verka, slungades vattnet vid dess utträde ur röret i tangential riktning, bildande en roterande massa kring rörets mynning. Om man nu införde hårda och skarpa stenar, såsom kvarts, carborundum, korund och liknande och dessa påverkades af vattnets cirkulation, så måste de slungas mot hålets väggar och slita desamma. Och fördes sedan röret sakta inöfver, så måste det bildade hålet blifva allt djupare och djupare. Detta är ungefär det samma som vid vanlig diamantborrning, men vid den sitta 48 diamanterna, eller andra hårda stenar fasta vid rörets ända, och röret, med dessa vidfästade, föres rundt mot bergsväggen. Pompowski menade också att uppnå med sin uppfinning, att den uppåtgående vattenströmmen skulle återföra de hårda stenarne tillsammans med bergmjölet och att dessa ånyo skulle kunna användas till ny borrning.
Emellertid såg det nästan ut, som om han stod tämligen ensam om denna sin åsikt.
Sitt patent fick han beviljadt och sedan sjönk han i glömskans natt — och 10 år svunno hän.
Just denna tid läste man i en rysk tidning ett intressant kåseri om en viss ingeniör Pompowski, som ingen annan var än denne general Swinekows vän och skyddsling.
Kåseriets, eller rättare artikelns öfverskrift lydde:
»Hemlighetsfulla älfvar i Sibirien.» 49
En reporter hade berest norra Sibirien och det nordligaste europeiska Ryssland. Han var utsänd för att studera möjligheterna för användandet af vattenkraft där uppe och var därför (märkvärdigt nog!) något fackman inom ingeniörsvetenskapen.
Här hade reportern träffat en apotekare som omtalade många underliga saker om en viss ingeniör Pompowski.
»Ja, det är minsann en lustig kropp, den Pompowski,» sade apotekaren. »Jag känner honom rätt väl. Vill ni höra litet närmare om honom?»
Ja, det ville reportern.
Drogisten berättade då, huru för ungefär 10 år sedan denne unge ingeniör hade kommit dit upp och huruledes han strax börjat att i största tystnad få kontrakter till stånd om vattenrätten till alla floderna i hela nordliga Ryssland och Sibirien, och på samma sätt hade han tillförsäkrat sig rätten till alla malmförekomster i dessa trakter.
»Men det,» menade apotekaren, »var bara fånerier, ty alla kunde begripa, att grufvor 50 här uppe ej kunna exploateras, då de ligga så långt från isfria hamnar.»
Så fortsatte han:
»Pompowski har mycket lustiga infall, och jag blef verkligen ganska flat första gången jag sammanträffade med honom. Samtidigt med mig besökte också en handelsresande honom och denne var allmänt känd för sin stora kärlek till whisky. Pompowski bjöd honom på en grogg tämligen tidigt på förmiddagen och profryttaren var förfärligt försiktig och tog bara ytterst litet i sitt glas af whiskyn. Nu var emellertid Pompowskis whiskyflaska af ett något egendomligt slag. Den föreställde en tyrolare, som blåste: »Hoch soll er leben», när man skänkte ur flaskan. Ingeniören hade satt denna mekanism ur verksamhet, när han serverade handelsresanden och hvarken denne eller jag kände således till saken. Pompowski gaf mig ett tecken att följa sig ut i ett närbeläget rum och sade, att han ville profva profryttaren. Och mycket riktigt; nästa ögonblick tonade: »Hoch soll er leben» genom rummen.» 51
Apotekaren fortsatte:
»Å, det är mycket han finner på, min vän ingeniören. För ett par år sedan fick han en neger till betjänt och han omtalade strax för mig att denne yngling var så mörk, att man knappast kunde se honom. Han vore dessutom mycket märkvärdigt skapad. Ena hälften var vid födelsen svart, den andra hvit, men denna hvita hälft var helt och hållet betäckt af svarta fläckar. Så negern var nog svart ändå. Han påstod också, att svart är motsatsen till hvitt — och grönt är rödts komplementfärg och då grönskar naturligtvis en neger, när en hvit man rodnar. Då det emellertid hittills ej upptäckts någon grönskande neger, vore detta ett bevis för, att denna ras saknade skamkänsla.»
Reportern skrattade litet och sade:
»Jaså, han drifver med er, den gode ingeniören. Men — hvad gör han egentligen? Anlägger han fabriker eller drifver han grufvor? Han kan väl inte bara hålla på med tyrolare och negrer?»
»Tvärtom, tvärtom,» svarade apotekaren. 52
»Ingeniör Pompowski är en mycket arbetsam man. Kolossalt!»
»Godt — men hvad arbetar då denne mystiske herre med för slag?»
»Tja — sannerligen om jag vet,» ljöd apotekarens svar. »Det är nog ingen människa, som känner det med visshet.»
Reportern tyckte detta var rätt besynnerligt och hans nyfikenhet väcktes i högsta grad.
»Men hvar finnes mannen i fråga?»
»Inte långt härifrån ligger hans hufvudstation. Där flyter det en stor älf med ett väldigt vattenfall. Där började han med att bygga en hög mur rundt omkring forsen. Så — hvad han företog innanför muren visste ingen. Jag tror, att han uppförde ett vattenverk, turbinanläggningar och sådant — möjligen en mekanisk verkstad eller liknande.»
»Föga troligt.»
»Ja, gudarne vete hvad det är, men det har varit en ständig tillförsel af järnplåtar och alla möjliga slags järn och stålsaker hela tiden.» 53
»Och hvad har det så förts bort?»
»Detta är just det allra märkvärdigaste,» svarade apotekaren och smuttade på sitt té med rom i. »Absolut ingenting. Man nästan frestas tro, att mannen äter upp järnet. Men det blefve väl för hårdsmält.»
»Det var för besynnerligt. Men skvallra ej arbetarne? Ty sådana har han väl?»
»Ja, en massa, men de tiga som grafven.»
»Och han har flere sådana anläggningar?»
»Ja, ett flertal.»
»Och intet resultat i någon form har märkts?»
»Tja, jag vet sannerligen inte — men — i de senare åren hvilar det alltid en varm ånga öfver dessa hemlighetsfulla murar, mest intensivt dock öfver hufvudstationen här i närheten. Och så — —»
»Hvad? Ni håller mig i spänning.»
»Jo, flodvattnet, som lämnar verket är mycket varmt. Det ångar vintertiden om hela den stora floden och vattnet som fordom var klart som kristall är alldeles grumligt som af rost och slam. Fisket är alldeles förstördt och den gamla goda vintervägen 54 på flodisen är en saga blott. Dessutom har floden ändrat sitt lopp.»
»Huru då?»
»Allt slam och grus har samlat sig i högar; det bildades delta på delta och slutligen bröt sig floden nytt lopp.»
»Högst besynnerligt allt det här. Säg, träffas ingeniören hemma hos sig nu?»
»Ja.»
»Då vill jag genast begifva mig dit.»
»Ni når fram på åtta timmar om ni kör raskt.»
Med troika reste reportern mot norr, hela tiden mot norr.
Ingeniör Ostro Pompowski satt hemma i sin bostad då reportern susade in på gården i sitt trespann. Bakanför huset låg den mystiska, väldiga muren med ångmoln öfver och man såg hur floden, som, innan den nått verket, uppförde sig som en vanlig, kall, isbelagd sibirisk flod höfves, plötsligt fortsatte isfri och immande. Dess rostbruna vatten med de långa banden af grått slam bröto sig förunderligt mot strändernas hvita snö. Det verkade nästan hemskt med denna varma flod, som förut gömd plötsligt sköt upp under murens nedre kant. Och just vid reporterns ankomst spelade solen på ångmolnet och troikan gled in på gården under den vackraste regnbåge. 56
Pompowskis hus var fint och prydligt men saknade all öfverdrifven lyx. Han var fortfarande ogift och hans gamla Zandra hushållade för honom som alltid förr.
Ingeniören mottog reportern med en vänlig hälsning och det obligatoriska téet bars in och så började tidningsmannen sin examination på franskt sätt i det han sköt fram ett »pardon» som skans.
»Pardon,» sade han alltså, »hvad skall så denna anläggning först och främst och sedan alla era andra liknande tjäna till?»
»Det är en hemlighet, min herre.»
»Men?»
»Den är ej min ensam. Tre människor känna den — jag, general Swinekow och — — (här sänkte han rösten till en hviskning) vår allranådigaste kejsare.»
Reportern såg upp.
»Han är värre än apotekaren omtalade: han är ju komplett galen,» tänkte han och så sade han:
»Pardon! Då är det alltså omöjligt att få se verket?»
»Åh,» utbrast bladmannen förtjust, »jag tackar på det förbindligaste. Och ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet,» tillade han och blottade sina koralläppar, hvarvid en rad pärlor framlyste, af hvilka blott tre voro angripna. Så spetsade han sin farliga kopieblyerts och beredde sig att notera.
»Ni tager alldeles fel. Jag vill alls inte hvarken visa er något eller omtala något för er.»
»Men —?»
»Jag sade endast, att det icke är omöjligt att se anläggningarne. Genom muren slipper ingen främmande in. Men det finnes intet tak, och om ni har ett æroplan i er koffert — —»
»Ni är humorist, hör jag.»
»Kalla mig hvad ni behagar.»
»Ni vill alltså inte säga mig någonting?»
»Jo, en hel massa saker.»
»Men — nu förstår jag er ej igen.»
»Låt oss tala om andra saker.»
»Godt,» sade reportern, »till exempel om det stora moskwaska schaktet.»
»Hvad tror ni om det företaget? Är ni också en af isleverantörerna, ehuru folket här rundt omkring påstår, att ni hatar is och förstör den med era varma floder?»
Då sade ingeniören dessa gåtfulla ord:
»Jordens glödande inre är en fabel.»
Reportern sprang upp.
Han blef så förbluffad öfver denna djärfva sats, att han stack kopieblyertsen i munnen och därmed erhöll ett något förfruset utseende.
Nu var det ju bevisadt att det stora schaktet blef hetare och hetare för hvarje meter som det gick nedöfver — ju närmare man kom jordens centrum och att det redan var så hett, att man måste släppa ned is för att folket skulle kunna arbeta. Man kände ju äfven till vulkaner och heta källor. Och lika fullt satt denne man och påstod helt fräckt, att det alltsammans var en fabel och att jordens inre alls inte var glödande.
»Han är alldeles fullkomligt galen,» tänkte reportern åter igen och satte sig i en stol 59 och stoppade en cigarr i munnen. Cigarren hade maggördel och var af ypperlig kvalitet.
»Ni måtte väl kunna motivera ert påstående,» sade han efter femte eller sjette draget. »Ni vet ju, att schaktets värme tilltager mot djupet.»
»Jo något,» skrattade ingeniören.
»Är det också indiskret att söka upplysning om er mening om detta?»
»Visst inte — snarare tvärtom. Hör bara på!»
Och ingeniör Pompowski började:
»Ni vet ju, att man tillskrifver de fenomen, som fått namn af jordens inre värme — —»
»Fått namn af? Men —»
»Å — var snäll afbryt mig icke. Alltså — dessa fenomen förklaras i allmänhet så, att jorden i glödflytande, kanske gasformigt tillstånd skulle hafva utkastats från solen.»
»Javisst, det vet ju hvart barn.»
»Detta är falskt. Men vidare: Så har, påstår man, jorden senare stelnat — har blifvit afkyld. Det bildade sig — enligt 60 nu gällande uppfattning — en kall, hård skorpa, utanpå, men inne, mot centrum, skulle jorden ännu vara glödande.»
»Enig,» sade reportern. »Detta veta vi ju alla.»
»Nej! Det är lögn och det en ovanligt grof sådan,» röt Pompowski så kraftigt, att bladmannen spillde té på sina randiga benkläder.
Och ingeniören fortsatte:
»Det gifves icke det minsta bevis för en sådan lära.»
Reportern begagnade sin bomullsnäsduk på pantalongerna och försjönk sedan i begrundande, hvarpå han åter upprepade för Pompowski sina invändningar om schaktet, som ökade i värme mot djupet och om de glödande vulkanerna och varma källorna och slutade sålunda:
»Låt så vara, att det icke finnes några bevis, ehuru ju saken är alldeles klar. Men — finns det då motbevis?»
»Ja — och de äro ej svåra att nämna.»
Ingeniören reste sig och nedtog från ett skåp en stor jordglob, som han ställde på 61 bordet framför tidningsmannen. Därpå fyllde han ett glas med vatten och omtalade för sin gäst att han spelade biljard.
Reportern undrade, hvad i all världen biljarden hade att göra med jordens inre, jordgloben och det fyllda vattenglaset och anade något skämt, då ingeniören i det samma försvann in i ett annat rum för att strax återkomma med en biljardkula af ett eller annat hårdt träslag.
»Se här,» sade han och släppte kulan ned i vattenglaset. »Som ni märker sjunker den med 3/4 af sin yta under vattenytan, medan 1/4 häfver sig öfver vattnet.»
»Ja,» svarade reportern, litet osäker på hvad som skulle komma härefter.
Ingeniör Pompowski pekade med ena handen på vattenglaset och med den andra gjorde han en gest mot globen i det han utbrast:
»Ni ser väl likheten!»
»Nej,» svarade bladmannen, »tvärtemot; jag finner ingen likhet alls.»
»Men ser ni icke, att tre fjärdedelar af jorden täckes af vatten?» 62
»Javisst, men —»
»Och när en jordkula täckes af vatten till 3/4 är det precis detsamma, som om kulan vore nedsänkt i vatten till 3/4. Icke sannt?»
Signaturen såg tankfull ut och bet sina naglar litet.
»Till en viss grad, ja,» sade han till slut.
»Hur då? Till en viss grad?»
»Jo, jordens landamären äro mera spridda, än biljardkulans öfre, torra del.»
Ingeniören smålog.
»Jaså intet annat,» sade han. »Då kan ni lugna er, ty denna fördelning har intet att betyda. — Se här,» tillade han och tryckte med ett finger träkulan helt och hållet under vattenytan, »så här såg jorden ut i millioners millioner år, innan det allra första af fastlandet höjde sig öfver den dittills obrutna vattenspegeln.»
»Ja,» svarade journalisten. »Häri gifver till och med geologerna gamle Moses rätt; det vet jag. Det är ju ett vetenskapligt faktum, att jorden en gång var helt och hållet täckt af vatten.» 63
»Nåväl,» fortsatte Pompowski, i det han aflägsnade sitt finger, hvarvid kulan åter flöt upp. »Och nu kommer jag till mitt stora »motbevis» om ni vill kalla det så. Det är endast en fråga, ställd till hvarje förnuftig människa och lyder så:
Kan en kula, af hvilket tusans ämne som hälst, hålla sig glödande i sitt inre, när den i milliarder af år har varit nedsänkt i vatten? Och detta vatten är dessutom på hafsdjupen af en temperatur som ligger nära nollpunkten. Kan någon annan än en ignorant, en idiot, en — en — hvad som helst — tro något så absurdt? Man borde kunna svara nej till denna fråga — men tyvärr, hela vår samtid tror det. Ha, ha, ha, jag kan bli galen när jag tänker på det: en liten jordkula i ett stort, himmelskt vattenglas fylldt af iskallt vatten och lika förbannadt glödande i sitt inre — —»
Ingeniörens ögon sköto blixtar och reportern satt alldeles tyst.
Slutligen invände han:
»Men vetenskapen har — —»
»Mycket riktigt. Vetenskapen har stoppat 64 jorden i det himmelska vattenglaset och hållit fingret på den i årmillioner. Men har också vetenskapen anbrakt en rost nere vid sydpolen och en skorsten uppe vid nordpolen och hållit det inre glödande? Och — om den gjort detta, hvar fyllde de då på bränslet?»
»Nej, nej?»
»Och hvad i all världen berättigar till påståendet, att jorden öfverhufvud någonsin varit glödande i sitt inre fastän vissa bergarters konsistens berättiga till slutledningen, att den nog varit det på vissa delar af ytan? Man vill ju göra jordens förstlingstid till ett analogon till solens nutid.»
»Ja, visst.»
»Men solfläckarne tyda för mig närmast på, att solens inre är kallare än ytan. Ty om de äro sönderrifningar af kromosfären, så synes ju det underliggande mörkare och kallare än den strålande ytan.»
»Ja-a, det ser sannerligen ut, som om ni hade rätt!»
Så, plötsligt sprang journalisten upp från sin stol: 65
»Nej, nej, det är ju alldeles komplett omöjligt hvad ni säger. Hur kan ni i så få ord vända upp och ned på en hel världsåsikt? Det vore ju alldeles otänkbart!»
Ingeniören drog på munnen:
»Jag använder mitt förnuft och är ej rädd för logiken.»
»Men då har ju hela världen hållits för narr!»
»Af vetenskapen ja. Men världen vill bedragas, så det skadar ju inte så mycket. Emellertid är det bara litet förargligt, att alla våra efterkommande skola skratta ut oss så grundligt.»
»Detta påminner ju om Cooks nordpolsfärd.»
»Å — det är mycket det erinrar om.»
»Men — vulkanerna —?»
»Blott lugn! Nu skall jag omtala för er, huru det på denna kalla jord — naturligtvis är den ej så afkyld, som till absoluta nollpunkten — utan är med ett praktiskt ord »tämligen kall» — kan existera, trots allt, vulkaner, heta källor och huru värmen kan tilltaga mot djupet ändå och måste göra det i schakter, som afsänkas.» 66
»Jag tviflar, bäste herr ingeniör, ända tills det blir möjligt att inte tro.»
»Var så god — som ni behagar. Kanske ni alls inte vill höra min teori?»
»Tvärtom, tvärtom.»
»Alltså.[A] Vi tänka oss jorden kall helt igenom; i denna kalla kropp gå vi ned med ett schakt. Hvad sker? Naturligtvis en sträfvan hos de bergmassor, som bilda schaktets väggar att sakta och nästan omärkligt pressa ihop schaktet. Tendensen finnes alltid och därför måste schakt med väggar af löst material skyddas mot sammanrasning medelst en massiv inre beklädnad. Är bergarten hård, finnes tendensen kvar, men mindre tydlig. Och därför framvisade det moskwaiska schaktet alltid högre temperaturökning pr. meter i lösa än i fasta bergarter. Och samma är förhållandet öfverallt vid grufdrift.»
»Verkligen.»
»Ja; ett exempel: grufvan Monte Catini 67 med ytterst lös bergart har på samma djup, som Falu Grufva med hård bergart en värme som är fyra till femdubbel. Men att gifva er flere exempel af de tusental, som finnas, skulle endast trötta er. Schaktet befriar alltså bergmassorna för mottryck. Om dessa väldiga bergmassor också ej försköte sig mera än 1 millimeter på 1.000 år skulle dock denna lilla, af trycket framkallade rörelse, vara nog för att öka värmens tilltagande som den nuvarande normala: ungefär 1 på 30 meters neddrift.»
»Ni säger,» invände reportern, »att bergmassan liksom rör sig mot schaktets center?»
»Ja.»
»Men då utvidgas ju stenen och när en kropp utvidgar sig måste ju värme tillföras. Detta gör ni ej genom schaktet; därför måste värme tillföras från annat håll — naturligtvis från jordens inre, glödande härd. Så lätt var det alltså att slå ihjäl er teori.»
Ingeniören smålog lätt.
»Det är verkligen roligt att resonnera 68 med folk som kunna svara,» sade han. »Men det ni antager håller ej streck. »Utvidgning» är en fysikalisk, molekulär sak. Här är det endast frågan om en rent mekanisk rörelse. Bergarten utvidgas ej alls, den endast förskjutes. Som följd af denna lilla rörelse af de ofantliga massor det här rör sig om uppstår det, som vid all rörelse värme — jordvärmen är förklarad.»
»Ja, detta tycks vara mycket troligt och förnuftigt. Men vulkanerna?»
»De äro lika lätta att förstå, fast jordens inre är genomkallt. Schaktet går endast sakta nedåt, därför ökas naturligtvis värmen mycket långsamt. En vulkans spricka bildas däremot momentant. Ofta spricker jorden flera tusen meter djupt i ett enda ögonblick. Då, innan sprickan kom, var jorden där nere på djupet kall. Men sprickan tillåter trycket af milliarder öfverliggande ton berg att verka samtidigt. Nere vid bottnen blir då ett så oerhördt tryck, en chock så våldsam, att bergarten där smälter af den kolossala hettan. Men en smält massa intager större volym än den 69 kalla bergarten förut ägde; den måste tränga sig ut någonstädes. Då står vulkansprickan öppen för densamma; den tränger sig upp, ofta åtföljd af buller och bång och trängande framför sig ånga från den i bergarterna förefintliga fuktigheten som förgasas. Vulkanen är danad i all dess glans och den smälta massan, beviset på jordens glödande inre, kalla människorna lava.»
»Jag gifver mig på nåd och onåd,» sade bladmannen, »Ni har öfverbevisat mig. Geysrarna kan ni behålla till toddyvatten.»
»Tack, men jag har upptäckt att tévatten och varmt rakvatten hafva samma smak.» 70
Efterföljande teori har framställts af författaren i ett flertal tidningar; senast om jag mins riktigt i »Bergverksnyt», Kristiana, N:o 7, 1911.
»Ni har väl hört,» frågade bladmannen under samtalets lopp, »att någon, jag minnes nu ej hvilken, har sagt, att jorden erbjuder så många och stora likheter med en organism, att den helt enkelt borde betraktas som en sådan.»
»Ja,» svarade Pompowski, »det har jag naturligtvis hört och jag har tänkt mycket öfver den saken.»
»Att ebb och flod liknar organismens andedrag och andningsprocess.»
»Ja, och att jordens framspirande och åter försvinnande vegetation är liksom organismernas beständiga hår- och hudförnyelse.»
»Att dess rörelser likna djurets, att vattnets förgasning och dettas nedfallande 71 som regn kan liknas med vårt blods cirkulation och vår transpiration?»
»Ja, allt detta känner jag till. Men vet ni hvad schakterna äro för jord-organismen?»
»Nej,» svarade journalisten.
»Och de sprickor, längs hvilka vulkaner uppstå?»
»Nej.»
»De äro jordorganismens sjukdomar, min herre.»
»Det förstår jag inte.»
»Vi föreställer oss en björk, till exempel. Trädet har sin normala temperatur — märk ordet temperatur — genom hela stammen.»
»Ja, naturligtvis.»
»Barken är glatt och jämn.»
»En ungbjörk således.»
»Ja. Nu gör man ett borrhål eller en rispa i barken — de representera schaktet och vulkanens spricka i jordens skorpa.»
»Godt, jag är med.»
»Nu är det emellertid vetenskapligt bevisadt — —»
»Pardon,» afbröt reportern. »Anser ni 72 nu vetenskapen så tillförlitlig? Endast för ett ögonblick sedan satte ni den icke vidare högt.»
»Stopp litet! Ni blandar i hop begreppen. Jag menar, att vetenskapen är alldeles förträfflig så länge den inskränker sig till att gifva direkta meddelanden om dess mätningar, vägningar och sådant, den empiriska vetenskapen. Det är däremot den spekulativa som ofta — ja, oftast har otur. Ingen har ju uppnått »jordens inre värme», under normala förhållanden, ingen har sett en komet på nära håll, ingen har gästat solen och ingen har varit på månen eller Mars. Men — i rispan på ungbjörken hafva de verkligen varit och petat dit en liten, synnerligen fint konstruerad termometer. Och det resultat, som de därvid fingo, får man ju anse som ett vetenskapligt faktum?»
»Ja, jag är enig.»
»Man upptäckte då, att alla rispor och hål hos växter uppväcka en temperaturförökning hos trädet.»
»Nej, verkligen? Det var intressant.»
»Jo, som jag säger. Och detta är det analogon, 73 vi söka. Hur mycket kraftigare verka emellertid icke sådana imitationer hos människor och djur. Inflammation och feber symbolisera ett schakt; benbrott påminner om jordskalf och ondartade bölder äro en trogen afbild af vulkanerna.»
»Utmärkt,» sade tidningsmannen och tillade:
»Och de varma källorna öfverlämna vi åt den privata forskningen.»
»Ja, gärna det,» svarade Pompowski. »Ni vill emellertid kanske lättare förstå schaktets tilltagande värme mot djupet, om ni tänker er att jordskorpan verkligen är ett skal, analogt med ett träds bark eller en apelsins skal. Denna jordskorpa har beständigt ett oerhördt tryck hvilande på sig från lufthafvet och det lättrörliga vattnet med dess ebb och flod etc. Det är ett ofantligt tryck detta. Schaktet bryter skalets helhet och kontinuitet — trycket hvilar däremot allt fortfarande på hela skorpans öfriga del. Helt naturligt söker trycket att spänna skalet åter tillsammans till ett helt — däraf värmen.» 74
»Men hur djupt tror ni då, att värmen fortsätter att öka?»
»Naturligtvis så djupt vi kunna tränga ned i själfva denna skorpa. 10.000 meter och mera. Jag har ju ej nekat till detta; blott sagt, att liksom trädet, innan sprickan rispades var normalt och kallt så var jorden innan schaktet neddrefs absolut normal och kall. Sårfebern kom men den går öfver, ty vid mycket gamla schakter, hvarest trycket har återfört normala lägen, finns ingen värme kvar på djupet.»
»Å, tusan,» sade reportern.
Flera themata diskuterades, men beständigt var Pompowski mot allt och alla.
Och om den mystiska, varma floden fick reportern intet veta.
Det var detta kåseri som stod att läsa i en rysk tidning.
Världen visste ju, efter detta kåseris publikation icke mera än förut. Den fick reda på, att det uppe på de sibiriska stepperna bodde en underlig man, som hade sina egna idéer om allt mellan himmel och jord. Men att denne ingeniör Pompowski hade något att skaffa med att en del floder händelsevis hade blifvit varma — det var för tokigt tyckte alla. Man hade ju varma källor och floder på Island och nyligen hade ju en upptäckts på Spetsbergen; så hvarför kunde ej också Sibirien hafva fått några på sin lott?
Och mr Montgomery sade, att en sådan dumhet som att påstå att inte jorden vore glödande i sitt inre, vore rent af fosterlandsförrädisk 76 då det kunde skada Rysslands stolthet: jätteschaktet vid Moskwa. Ty det var ju detta inre glödande som skulle koka allt hans vatten till samfundsgagnelig ånga.
Och då fick kanske inte mr Montgomery mera pengar, ty folk kunde börja att tvifla.
Mr Montgomery handlade således strax och energiskt till sina egna syftens fördel.
Baltzar, som förut så lämpligt användt ett bläckhorn i nacken på Pompowski, tillkallades för konferens om hur man skulle kunna oskadliggöra ingeniören så, att han ej finge tillfälle att utbreda sina farliga läror (de varma floderna trodde ej heller de vara hans verk). Dessutom ombestyrdes att reportern fick afsked från sin tidning.
Journalisten hade ingen aning om att uppsägelsen egentligen hade sitt uppskof från jätteschaktets direktör. Han blef emellertid alldeles rasande på sin tidning i synnerhet och på den dumma publiken i allmänhet som ju trodde på hans kåseri.
I fullt raseri gick han till den smarte 77 redaktören som på mötet hade försäkrat sig om de första underrättelserna om mr Montgomerys plan. Denne var dessutom en antagonist till den tidning, som afskedat reportern.
»Herr redaktör?» sade han. »Jag har en idé.»
»Å fan,» utbrast den smarte och satte monoclen rätt.
»Jo då.»
»Låt höra då, herr journalist,» uppmuntrade den smarte som alltid sade »herr journalist» i högtidliga ögonblick; annars kunde han säga »far lille» och »grabb» och till ock med »sabla åsna».
Reportern framkom med sin idé. Den gick ut på att söka att lista ut hvad det var för ett samband mellan Pompowskis murar och flodernas varma vatten. Teorien om jordens inre däremot brydde han sig inte om.
Hans plan för att få detta utfördt var, att man i en luftballong skulle resa rätt öfver en af Pompowskis anläggningar och medelst starka kikare utforska hvad som tilldrog 78 sig där innanför. Detta blefve en nyhet af högsta rang för tidningens spalter. Ballongen skulle bära namnet på den smartes tidning för att förhöja reklamen.
Och se!
Den smarte lät monoclen falla och fann planen god. De bägge bladmännen kalkylerade i hast dess kostnader, hvilka ej blefvo så stora, då den smarte hade aktier i ett affärshus, som ställde en ballong till förfogande mot annonser i bladet. Den antogs således till direkt realisering.
Allaredan nästa vecka var ballongen klar och redaktören satte hela Ryssland i spänning genom att meddela i sin avisa, att man inom kort finge emotse ett meddelande af alldeles enormt intresse.
Journalisten och en bekant aviatör reste med den emballerade ballongen till Sibirien och alldeles i närheten af Pompowskis hufvudstation utpackades den och fylldes för uppstigningen.
Ballongen höjde sig allt mera och mera. Snart såg man öfver murens rand.
Man konstaterade snart, att floden flöt 79 rätt igenom den stora, ringformiga muren.
Nu var man rätt öfver verket, men allt skymdes af den täta dimman; intet kunde varsnas af floden eller af anläggningarne inom murens gränser.
Ballongen utsattes däremot för den heta luften öfver verket, den utvidgades enormt och med en väldig knall exploderade den.
Gondolen slungades åt sidan och de tvenne luftskepparne störtade ned i den heta, hemlighetsfulla floden.
Men den mystiska, höga muren stod lika mörk och ogenomtränglig som förr och det tycktes vara en omöjlighet för någon att gissa gåtan som dolde sig där innanför.
Men tre dagar senare var det tvenne män som begrofvos hos ingeniör Pompowski. Den ene döde var journalisten, den andre den bekante luftseglaren.
Den smarte hörde intet mera af saken. Han skref i sin tidning och omtalade allt. Han fordrade öppna meddelanden och skref att all denna hemlighetsfullhet vore en ren skandal. Hvad i all världen bedrefs det 80 däruppe? Möjligen vore det rent af anarkistiska historier — kanske hela riket stode i fara.
Emellertid stod Pompowski under zarens beskydd och ett ord från högre ort var nog för att bringa den smarte till tystnad.
Nästa dag upplyste hans tidning endast i all korthet, att man nu hade fått full klarhet öfver de märkvärdiga anläggningarna. Det rörde sig om fabrikation af luftsalpeter; metoden vore ännu en djup hemlighet, då hela saken ännu befunne sig på experimentets stadium.
Och därmed fick man låta sig nöja.
Hvad mr Montgomerys och Baltzars planer beträffa, så voro de nedriga nog, men då de begge herrarne i Pompowski igenkände den bläckade ingeniören, drogo bägge in tentaklerna och företogo intet försök att ännu en gång svärta honom.
Både Pompowskis alla anläggningar och mr Montgomerys jätteschakt drefvos nu vidare i trenne år.
Då slutade »A.-B. Jordens inre värme».
Man kunde ej arbeta där längre. Schaktet hade nått ett djup af 3.500 meter och värmen var fruktansvärd, ty allra längst ned hade man funnit en synnerligen lös bergart.
Arbetarne måste arbeta med mycket litet på sig och efter att de hade slungat kalsongerna, hyfvade de också både fikonbladet och frimärket.
De dogo som flugor.
Isen smälte innan den nådde bottnen och det fastän den var »dubbelfrusen», en 82 härlig uppfinning af den geniale. Han menade att is, som endast hade frusit litet var ingenting med. Han uppförde därför ett fryseri och lät omfrysa den innan den sändes ned.
Det gick inte — men det gick pengar.
Sedan försökte man med flytande luft.
Men då började aktionärerna brumma och bråka och säga, att om också härigenom kunde vinnas ytterligare 500 meters nedträngande mot djupet, så nåddes dock aldrig målet.
Man hade blifvit led på hela företaget. Humbugen låg klar för alla: »På detta sätt kunde jordens inre värme — ehvad den nu kom sig af Pompowskis tryckteori och var en lokal »sårfeber» eller af ett glödande inre — absolut ej lösas. Annat måste det till.
Och samma dag som »A.-B. Jordens inre värme» störtade, kom det ett telegram från general Swinekow till Pompowski så lydande:
»Kom strax till Petersburg!»
(Detta telegram var ingen egendomlighet, 83 ty under de 12 år som gått, hade naturligtvis ingeniören ofta besökt S:t Petersburg; det hade förts underhandlingar om både det ena och andra).
Och ingeniör Pompowski kom.
»Har ni tänkt på en sak, min käre vän?» frågade generalen. »Nämligen om vi för vår räkning skulle kunna hafva någon nytta af jätteschaktet ifall vi öfvertoge det? Det fås nog mycket billigt nu.»
»Ja, jag har verkligen tänkt litet på den saken,» genmälde Pompowski.
»Nå, och till hvilket resultat har ni så kommit?»
»Det beror på många omständigheter, om det kan duga. Först och främst, om det finnes vatten i närheten och så om fallhöjden är tillräckligt stor.»
Man rådsporde därpå kartorna öfver Moskwatrakten och kom till det resultatet att det ej förefanns någon möjlighet att tillgodogöra sig det arbete, som utförts genom jätteschaktets neddrift. Det låg allt för högt i terrängen och alla älfvar lågo lägre än schaktöppningen. 84
»Godt,» sade generalen, »då menar jag, att vi ändtligen äro färdiga med saken så, att den nu kan gå till offentligheten.»
»Ja, nu är just rätta tiden inne. Norra ishafvet är nästan isfritt äfven om vintrarne och tidningarne börja tala om den märkvärdiga värmen däruppe. De framkomma ju, som ni vet, med de besynnerligaste teorier.»
»Javisst.»
Generalen räckte ingeniören ett papper.
»Här är vår sista koncession. Som ni ser, hafva vi fått tillåtelse till att uppföra ett skeppsvarf och till att bygga alla de krigsskepp, som ryska staten behöfver under närmast kommande 20 år. Och slutligen till att anlägga Rysslands första krigshamn i de fordom isbelagda norra farvattnen.»
»Alldeles utmärkt — då hafva vi ju nått målet. Allt har ju gått efter beräkning och det gläder mig oerhördt. Här kan man se den stora fördelen af att hemlighålla företag. Hade massan anat det verkliga sammanhanget, så hade det däruppe uppstått en förfärlig jobbning och spekulation. 85 Nu hafva vi allt på en enda hand och kunna utföra verkligt stora saker. Så godt som alla goda hamnplatser äro våra, alla ställen, som särskildt passa för kolonisation och för anläggandet af städer hafva vi försäkrat oss, de allra flesta malmförekomster hafva vi kontraherat och allt för mycket rimliga utgifter i förhållande till framtidsvärdet.»
»Ja, detta allt är sant. Och ingen är gladare däröfver än jag, min käre vän,» sade generalen. »Men jag har en hemlighet att anförtro er.»
»Jaså, hvilken då?»
»Er stora plan har totalt ruinerat mig.»
»Hvad säger ni? Jag har ju visserligen hört att åtskilliga af era gods hafva försålts och att ett par hus hafva afyttrats — men att ni, Rysslands rikaste man, är ruinerad — —»
»Som jag säger. Icke endast alla mina gods, alla mina hus och alla mina kontanta tillgångar äro slut, utan jag sitter dessutom i en ofantlig skuld.»
»Detta, herr general, visste jag icke. Och när jag betänker allt, hvad ni gjort för 86 vårt fosterland — och detta utan alla egenintressen — hvilket oerhördt kapital ni nedlagt på ett enda experiment, så må det vara mig tillåtet att kalla er Rysslands störste son. Nu hoppas jag emellertid, att våra dispositioner för framtiden gifver er åter först och främst ert kapital och dessutom rikliga räntor.»
»Käre vän! För mig är det nog att företaget lyckas och att det helt fullföres. Det är hufvudsaken för mig. Jag har med detta offer gagnat mitt land och det är mig belöning nog.»