Kardinalens frieri

En fågelhistoria
av Gene Stratton-Porter

Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”

Fahlcrantz & Co/Stockholm

KARDINALENS
FRIERI

EN FÅGELHISTORIA
AV
GENE STRATTON-PORTER
FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE»

översättning av ERNST LUNDQUIST

STOCKHOLM
FAHLCRANTZ & C:o.

STOCKHOLM 1915
A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI

FÖRSTA KAPITLET.

Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt uppmuntringsrop — »Good cheer!» — till människorna. Hans sång jublade av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av frukt, myriader insekter — och aldrig ett dyft att göra utom att bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel lycka.

Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt, hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande genom fruktträdgården.

Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost, fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten, små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.

Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär, vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren, dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.

Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.

Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten, då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt vad som har hemortsrätt i denna del av landet — underjordiska, krypande eller bevingade varelser — finns i Limberlost; men framför allt är det ett favorittillhåll för fåglar.

Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar, risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar; nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut, fylla träsket med klagande ljud.

Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.

Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel med vackra fjädrar.

Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle, att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av resultatet.

Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig an med att ruva, innerligt glad och belåten.

Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och begärde eftertryckligt mat.

Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken. Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.

Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste, som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion. Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» — »Hir! Hir! Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.

Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet först, så att vattnet rann med fjädern.

Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad, att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans bekantskap.

Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.

Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.

Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det, visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög, vild utflykt.

Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält, som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader. Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.

Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.

Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var. Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara, glidande silver var en hemlighet för kardinalen.

Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna ojämförliga höstdag.

Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink, som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen. Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.

Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt. Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!

Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.

Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig. Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en påfågel och skrockade som en nötskrika.

Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good cheer! Good cheer! Good cheer!»

Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt! Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid till sin familj vid kvällens inbrott.

Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned och fann ett vinterhem efter sitt tycke.

Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så mycket man ville.

I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han, då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.

Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att det var ett riktigt under.

En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer! Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»

Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska lukt var frömjöl från trädens hängen.

Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast, marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte, och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd, gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden. Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed vägarna och klädde varje kal fläck.

Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista. Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark, som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem igen.

Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden, fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar, stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.

Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna. Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.

Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna, och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit. Nu var det slut med att lata sig.

Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo. Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde han sin färd norrut.

Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen, att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.

Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka, och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av hans: »Good cheer! Good cheer!»

ANDRA KAPITLET.

Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.

Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn, som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta maskar.

Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin bostad.

Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung, var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna, visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.

Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel. Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen. Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.

Varje morgon kom det nya par — prydliga unga honor, nyss återkomna från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl med dem.

Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta. Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.

Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han. Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran? Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i hela trakten att söka upp honom.

Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.

En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater. Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft. Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade. Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.

Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon, och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han, den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!

Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck, där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills han var alldeles torr.

Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den glittrande floden: »Vått år! Vått år!»

Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:

»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»

»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en hedersman, — om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»

Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln, om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en människa.»

»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»

Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter sitt: »Vått år! Vått år!»

Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över sädesfältet ner till sångaren.

»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu är det någon, som ropar mig ner till floden.»

»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.

»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var är du, säg?»

Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg som ett purpurrött streck i luften.

»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.

Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben. Abraham såg helt förvånad ut.

»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»

Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade, tjippade och väntade på ett svar — »tjip, tjip» — från en liten guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.

»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja, inte vill jag stå efter i artighet ...»

Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.

»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas, att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man kan komma här på jorden.

»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? — alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra, fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor. Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn, benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna, lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter, som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn, som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.

»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»

Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade närmare.

»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den, då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ... kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.

»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill. Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill, tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»

Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt »tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.

»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen. Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och skamligt sätt’ — ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan, den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.

»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag, som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt att sikta på som du, så grant som du lyser.

»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig, råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare att föda dig och försvara dig än jag!»

»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.

»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant, lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt tystlåten karl!»

Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt militärisk hälsning.

»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö ... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida, strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»

»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.

Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången. Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full hals: »Vått år! Vått år!»

Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig ensammare än någonsin.

Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag, blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta, brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han följde.

Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte. Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt beväxta med snår av lövverk.

Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom. Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten. Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.

Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.

Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina sällsyntaste skatter — solskenets guld, vattnets diamantdroppar, smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen. Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.

Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor? Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»

Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.

Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas, och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här! Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd hagtorn.

Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så behagfullt han kunde.

Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen — alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det, ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.

Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet, hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.

Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.

»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»

Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder, och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.

Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd, att hon ej kunde röra sig på en lång stund.

Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.

Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle främling!