Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse, men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis. Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det, och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom aldrig igen.
Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton från den lysande främlingen.
Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka, tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.
Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom. Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska budskap: »Vått år! Vått år!»
TREDJE KAPITLET.
»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång. Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar skulle undgå honom.
Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor. Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.
Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen. Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens, och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga, hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren, förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri. Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.
Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten. Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med så lidelsefull längtan.
Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»
Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära — den skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade på honom med skrämd förvåning.
Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat. Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel, och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal, som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade.
Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!» bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet. Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt. Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor.
Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade han in alla de stormande känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!»
Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar. Kardinalen kände, att stunden var inne för honom.
»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner, så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg.
I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde, bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv dagsresa, innan han själv märkte det.
Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat en sådan jakt som den hon narrade honom till under de följande dagarna. Av fruktan och blyghet hade hon tillbragt nästan hela sitt liv bland småbuskarna. Kardinalen var en trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. Han älskade att gunga i vinden och skjuta fram genom rymden som en pil. Att så där vingla fram över trädstockar, bland löv och genom toviga snår tröttade och retade honom mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland drev han henne ur hennes gömställe, och då rusade hon vilt uppför kullar och nedåt dalar, sökande ett nytt snår; men vart hon än styrde kosan, var kardinalen endast ett andedrag bakom henne, och med varje tillryggalagd mil växte hans lidelse för henne.
Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; endast mil efter mil av outtröttlig förföljelse. Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen beträffade, måste han fortsätta jakten ända till sitt sista andedrag. Det var ett underverk, att den skrämda fågeln kunde hinna undan. Hon var tydligen illa däran, tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar voro borta, och en penna i hennes vinge var bruten. En gång hade hon flugit för lågt och stött huvudet mot en staketribba, så att en droppe blod trängde fram och hon pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen trängt in henne i en vrå och försökt hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga henne att ta reson, men hon slet sig ifrån honom och rusade bort alldeles skräckslagen, lämnande honom efter sig halvdöd av längtan och samvetskval.
Men hur vettskrämd hon var eller vart hon styrde kosan i sin hejdlösa flykt, kom hon alltid ihåg en sak, och det var att inte utsätta kardinalen för den förbittring, som väntade honom vid Rainbow-Bottom. Kippande efter andan, darrande av fruktan, längtande efter säkra gömställen, utmattad och halvblind efter alla olyckor under flykten genom främmande trakter, jagade den trötta fågeln framåt på måfå, men hon skulle hellre ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige förföljare i gapet på de ursinniga fienderna.
Stackars lilla befjädrade varelse! I hela sitt liv hade hon varit stadd på flykt för faror. Hon kunde ej förstå, att kärlek och beskydd nu erbjödos henne i denna granna förklädnad, och hon bara flydde och flydde ...
Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek hade kardinalen en gång låtit sig bli efter, för att hon skulle få vila sig, och innan han fått en aning om, att en annan fågel var nära, hade en oförsynt släkting till honom från Limberlost givit sig med i jakten och förföljde henne nu så häftigt, att hon med ett skrik av fasa svängde om och ilade tillbaka till kardinalen för att söka skydd. Hans vrede vid åsynen av rivalen blandades med det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom i sin nöd, och nu greps kardinalen av ett sådant raseri, att han tycktes växa till sin dubbla storlek. Som en flammande brand av hämnd kastade han sig över Limberlost-parvenyn, så att han föll till marken som en enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och klor gjorde han sitt angrepp, och då han tygat så illa till sin rival, att han hade hoppat bort darrande, med toviga fjädrar fläckade av sitt eget blod, kom kardinalen ihåg sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg förhoppning om belöning.
Hon var så säkert gömd, att fastän han sökte, ropade och bad, fann han intet spår av henne på hela dagen. Kardinalen blev nästan ifrån sig, och hans ömma, bönfallande rop skulle ha rört vem som helst utom en vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken riktning han skulle förfölja henne. Natten kom och fann honom i en feber av kärlekskval och oro, men den bragte vila och besinning. Hon kunde inte ha hunnit så långt. Därtill var hon för uttröttad. Han skulle inte låtsa om, var han var. Snart skulle hon inte längre stå ut med hungerns och törstens lidanden.
Han gömde sig i pilarna nära det ställe, där han tappat bort henne och väntade så tåligt han kunde, och det var en klok plan. Strax efter dagningen kom hon, darrande av fruktan, smygande ner till floden för att dricka. Det var en nästan brutal grymhet, men hennes rädsla måste övervinnas på något sätt, och med ett utrop av triumf var han tätt bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd blick och rusade bort. Jakten började åter och fortfor tills hon tycktes vara alldeles utmattad.
Den morgonen kunde ingen rival sticka sig in. Kardinalen flög bredvid henne och gav henne en smekning eller försökte kyssa henne, så snart det ringaste tillfälle yppade sig. Hon var nästan utsliten, hennes flykt var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen gjorde allt vad han kunde. Om hon stannade för att vila, kröp han så nära henne han vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! Kom hit!»
Då hon tog till flykten igen, motade han henne så skickligt, att hon flera gånger sökte hamn i sumaken, utan att veta var hon var. Då hon gjorde detta, satte han sig på närmaste gren, och medan de båda vilade sig, sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande kärlekssång, djupt nere i strupen, och med varje ton flyttade han sig försiktigt närmare. Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän hon kippade efter andan och flämtade av rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade sig närmare, ty då skulle den lilla skygga varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon tog till flykten, fann hon honom så envist i sin väg, att hon tvärvände och flämtande tog sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt så många gånger, att hon tycktes känna igen sumaken som en räddningsplats, drog kardinalen sig åt sidan och offrade all den andedräkt han hade kvar på en jublande triumfvissling, ty nu började han förstå, hur han skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i luften, och med ett kast, som skulle ha hedrat en flugsnappare, högg han sig en broms.
Med ett ömt »tjip» från gren till gren kom han med den, långsamt och försiktigt. Eftersom han själv var halvdöd av hunger, förstod han, att hon måste vara nästan utsvulten. Han hoppade emot henne ivrigt men varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och bromsen i sin näbb, så att hon kunde se den. Han sträckte ut hals och ben så långt han kunde, då han räckte henne flugan. Vad gjorde det, att hon tog den med ett ryck och flög en halv kilometer, innan hon åt upp den? Hon hade tagit emot mat av honom! Det var en början. Han drev henne försiktigt till sumaken och höll henne med outtröttligt tålamod kvar där hela dagen. Han bar till henne alla utvalda läckerheter han kunde hitta i sumakens omedelbara närhet, och ibland tog hon en bit ur hans näbb, fastän han oftast nödgades lägga den på grenen bredvid henne. I skymningen försökte hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, men kardinalen motade henne med ändlöst tålamod och ömhet till sumaken, tills hon uppgav sina försök och i skydd av en vild vinranka slingrad omkring den gren, som var kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt trötta huvud under vingen och somnade. Då hon sov gott, kröp kardinalen så nära han vågade, och med ett öga på sin lilla gråa älskling och det andra spejande efter varje tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där.
Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var, utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett. Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven.
Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom hit! Kom hit!»
Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig, aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr, ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.
Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut, böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.
Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:
»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»
»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken», svarade Maria.
»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»
Maria fnös till.
»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»
Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon.
Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli, mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.»
Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå; men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem.
»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.»
Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet, öppnade köksdörren och tittade nedåt floden.
Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst. På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!» Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem. På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!»
Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever», sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går jag.»
Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den andra foten.
»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här smörjan», mumlade hon.
Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed rågångsstaketet nedåt floden.
Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram.
Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och glädje.
»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?»
»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet, mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!»
Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan.
»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du kom hit, mitt gull», viskade han.
»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria.
»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att anmärka på henne, må du tro», sade Abraham.
Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna.
Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne, stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen, var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga sig upp till henne.
Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en anständig människa, Abraham?»
»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag tro att jag är.»
»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»
»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»
»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»
Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.
Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes vissnade och tårfuktade.
»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening att visa någon missaktning för kvinnokönet.»
Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham», medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara i fred.»
Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.
»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»
»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken, efter du är så förtjust i dem.»
»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på det.»
Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»
De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom hit!»
FJÄRDE KAPITLET.
Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen, och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.
Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en ojämförligt hängiven maka.
Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.
Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes vinge — en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att få ge henne.
Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal, om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så kär!»
Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över dem.
En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att veta det.»
Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken, spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp, klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han flög till sin maka.
Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom. Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.
Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet. Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans kind intill sin och utropade: »Å, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för mig! Så kär!»
»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.
Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast:
»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.»
Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var skönt.
»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så kär! Så kär!»
Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken, lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans ägor.
Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte, att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen, bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där, och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet, ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar omkring där, vilda av oro.
Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt, att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv.
Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar, på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver:
Jakt är ej tillåten på dessa ägor.
Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna, som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln. Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter. Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa mot mina fåglar.»
Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som smyger omkring med bössa.»
Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma, veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till sumaken klingade de i hans öron.
Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet, tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen, och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var honom »så kär, så kär!»
Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd ekorre kila i väg med ett ägg.
Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge, ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».
FEMTE KAPITLET.
»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty det tilldrog sig stora händelser i sumaken.
Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon, medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen. Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.
Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört. Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han, tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant. Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!
Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt. Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att återföra honom till besinning.
Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta, såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i farten.
Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»
Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga. Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen, och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.
Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.
»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där han låtsades släcka sin törst.
»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?»
»Det var då själva tusan —!» utbrast Abraham förvånad.
Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra, som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den rast han hade lovat sig själv.
Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom långsamt drivande nedåt vägen.
Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi:
»God dag», sade han i rent av vänlig ton.
Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar. För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade:
»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp, angående användandet av skjutgevär.»
»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla, om jag också inte hade några ögon.»
Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla» verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade:
»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden, från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden, räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»
Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och följer rågången för att komma till en väns lantgård?»
»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»
»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på, varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och med det är otillåtet på edra ägor.»
»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre. Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god jakt ... och adjö!»
Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom sig och försvinna i snåret.
»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte skulle röra fåglarna.»
Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.
»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud, nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om den.»
Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.
Darrningen släppte honom, och hans muskler hårdnade. Det fanns icke ett spår av reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink lossade han dragkedjorna från svängeln vid Nancys bakhovar. Han grep tömmarna, kastade sig upp på hennes rygg, satte hälarna i hennes sidor och framåtlutad över hennes hals som en indian jagade han tvärs över sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, liksom hennes herres sextio. Utan att förstå sammanhanget visste hon, att han fordrade av henne all fart hon kunde åstadkomma, och med dragkedjorna rasslande och slående bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan sopade ungsädens ax med buken, medan hon flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade upp sig, stoppade handen i fickan, tog upp en fruktansvärd slidkniv och fällde upp bladet, medan han red. Då han kom till staketet, flög han nästan över Nancys huvud. Han skar sig utmed staketet en duktig valnötskäpp, strök av löven och spetsade till den i änden, medan han sprang utmed stängslet.
Med detta skräckinjagande vapen i handen och ögonen mörka av vrede stod han nu inför jägaren, som trott, att han var på andra sidan om sädesfältet.
»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han.
Som sportsmannen ännu höll upp bössan framför sig och tittade in mellan träden, tjänade det till ingenting att neka. »Ja, det gjorde jag», svarade han och låtsades åter vända sig mot sumaken.
Abraham gjorde en rörelse framåt, som om han velat kasta sig över honom. »Träffade ni honom?» frågade han med skrämmande lugn.
»Jag trodde det, men jag antar, att jag bara vingsköt honom.»
Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. Vid ljudet av vännens röst kom kardinalen som en flämtande eldslåga mellan buskarna för att söka beskydd och sköt så tätt förbi honom, att hans vinge nästan snuddade vid hans kind.
»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. Men icke en fjäder tycktes ha tagit skada.
Abraham kände en sådan lättnad, att det var som om han sjunkit ihop en hel tum.
»Unge man, tacka ni Gud för att ni bommade på den där fågeln», sade han, »ty om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit sönder denna käpp på er rygg, och jag är mest rädd för att det inte hade slutat med det.»
Han tog ett steg framåt i sin iver, och jägaren, som missförstod hans avsikt, höjde sin bössa.
»Låt bli det där!» utropade Abraham, i det han trängde sig genom buskarna, som hakade sig fast vid honom, revo sönder hans rock och hindrade honom från att komma fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja vapen mot mig på min egen mark och sedan ni har givit mig ert löfte.
»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande vrede och med en fruktansvärd min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. »Unge man, jag har ett par ord att säga er. Ni är skapad som en man, och ni är klädd som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste människa i denna stund inte ta er för annat än en hund, som är ute på olovliga vägar. All tid Vår herre har slösat på er är förspilld, och er mor har inte heller haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är van vid, att hans skapade varelser arta sig illa, men er mor tycker jag synd om. Gud skall veta, att en kvinna får lida och slita för sina barn, men att se en pojke växa upp till man och bli en lögnare av egen fri vilja! Unge man, sanning är grundstenen för allt. Ingen kan uppföra en bra byggnad utan en fast grund, och ni kan inte bygga upp en manlig karaktär med en lögn som grundval. En man, som är en lögnare, duger inte till någonting. Man kan inte tro på honom under några av livets förhållanden eller hur han än beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, och som en man tog jag emot det och gick min väg och litade på er, och ni svek mig. Som om inte den där ekorrhistorien också var en lögn! Har ni någon sjuk vän, som behöver ekorrbuljong?»
Jägaren skakade på huvudet.
»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag tillstår, att ni gör mig nyfiken. Har ni något emot att tala om för mig, vad det var för idé av er att slå i mig den där ekorrhistorien?»
Jägaren talade med ansträngning. »Jag ville väl skryta med min godhet och ädelhet, för att ni skulle känna er liten i jämförelse med mig.»
»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» upprepade Abraham förvånad. »Herre min skapare! Unge man, har ni hört talas om en bumerang? Det är ett slags vapen, som används på Borneo eller i Australien eller i några av de där utländska trakterna, och det är så gjort, att hedningarna kunna slunga ut det, och det gör en cirkel och kommer tillbaka till den, som kastade det. Jag kan inte se själv, och jag vet inte, hur liten jag förefaller, men jag vill hellre mista tio år av mitt liv än att någon skulle ertappa mig med att se så liten ut som ni gör just nu. Jag antar, att vi se ut ungefär som vi känna oss här i världen. Jag känner mig för närvarande ungefär lika stor som Goliath, men ni är så liten, att jag har svårt för att alls se, att ni är någon man. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka sig! Så ung som ni är till på köpet!
»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, varför ville ni döda rödfinken? Vem har givit er rättighet att gå omkring och utplåna en sådan skönhet och glädje ur världen? Vem tror ni har gjort den här världen och de ting, som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan där liten puttefnask som ni har täljt den av ett träblock, strött ut litet sand till jord, stoppat ner några frön till träd och hällt oceaner ur en vattenkanna? Jag vet inte hur stenlagda gator och stadsmat inverka på en man, men den, som har levat i sextio år på landet vet, att hela denna gamla jord är myllrande full av ting, som äro för storartade för någon annan än en gud och det en väldigt stor gud till på köpet!
»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens upptäckter, för om också vetenskapen kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka lösbruten från solen och att den svalnat, medan den rullat genom rymden, tills tyngdlagen fick makt med den och höll den fast, så bevisar det inte, var solen brutit sig lös ifrån eller varför den har rullat utan att svalna. Himlen över ert huvud, jorden under edra fötter, träden omkring er och floden där nere — allt är fullt av liv, och ni har inte den ringaste rätt att förgripa er därpå, ty Gud har skapat det, och det är hans! Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, att människan skulle ha ‘herravälde över djuren på marken och fåglarna i luften’. Och det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en giftig orm i stället för att låta den stinga er. Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg än låta honom föra bort edra lamm. Det betyder, att det är rätt att döda en hök och rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, att om man skjuter en rödfink bara för att se fjädrarna ryka, är det inte att ha herravälde över någonting, det är bara att bära sig åt som ett ärkenöt. Det övergår mitt förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i ansiktet och skjuta på en sådan där liten varelse! För att göra det skall man ha mera ondska i kroppen än jag kan tänka mig.
»Vår herre har aldrig skapat något vackrare än den där fågeln, och han måste ha varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara på honom där! Har ni nånsin sett en varelse så söt och rar och älsklig? Och de där små röda tingestarna ha ju en hel historia! Han är alldeles säkert en fjolårsunge utkläckt någonstans här i närheten. Gav sig i väg söderut över vintern och skaffade sig vänner där, som ha givit honom mat och lärt honom att tro på människorna. Flög tillbaka hit en natt i våras och slog sig ned i den där sumaken för över en månad sedan. Jag blev alldeles förtjust i honom första gången jag såg honom.