7.
När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng — åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig, Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus, och denne hade inte vidare talat om betyget.
Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på ångbåten in till staden.
Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem — man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på mellanstunderna, förstås.
Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade ylleschalarna både åt henne och Lina.
Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.
Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut än hon varit på mången god dag.
Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet, som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna, och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.
På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.
»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»
»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»
»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»
»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»
»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»
»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra ho’ ville.»
»Nå, talte di om son sin någe’?»
»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’ dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå te’ oskylda.»
»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus ändå!»
»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»
»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»
»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta? Har ho’ kryat te’ sej riktigt?»
»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du, far, hvar ska du nu säga att du har vuri’, när du har vuri’ så länge hemifrån?»
»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje för te’ höra mej för om hafreleverans te’ hösten. Det är en af handelsmännerna där, sir du, som köper opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad han kan få.»
Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes fintlighet, och så kommo de hem i det bästa lynne, och Anders Jonsson nickade vänligare åt tjänstfolket än han gjort på mången god dag.
Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig sin gamla vanliga arbetsdräkt, gick han neråt viken, där färjan brukade lägga till, och när den en stund efteråt kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han åt Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn emot bryggan:
»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»
»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.
»Det va’ raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t ligga här te’s i morron, för någe’ regn blir det nog inte i natt, och ni kan behöfva ta’ er en liten firafton.»
Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och Fiskar-Olle var den mest förbluffade af alla. Men när de väl kommit upp, blef det ännu värre.
»Gå opp med er nu te’ mor,» sade Anders Jonsson, »så får ni er en kopp kaffe.»
Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till Magnus, som lade fast trossen ännu ett slag:
»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus, så får vi språka om betyge’.»
8.
När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och ett pappersark och stora plånboken framför sig på bordet.
Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna och grå.
»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.
»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.
»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»
»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom sig undrande hvad det skulle bli utaf.
»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»
»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»
»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»
»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»
»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han kunde.
»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade ner på golfvet.
»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»
»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara det som det hänger på.»
»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»
»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»
»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»
»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå. »Jag kan ju få betyge’ i morron.»
»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej hvad det ä’!»
»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och nu vet husbond’ det.»
»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»
»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»
»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’ därför inte sagdt att hon tycker om dej.»
»Hå, hvad den saken anbelangar ...»
»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt me’na själf!»
Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med dundrande röst:
»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»
Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:
»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»
Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.
»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om’en, ä’ det sanning, det?»
»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.
»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»
»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte hjälpa’t!»
»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir kvar då, för jag lär inte rå på’n.»
»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er mening att ... att ... att Magnus och jag ...»
»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»
Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:
»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna längre.»
Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.
Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad, och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när hon knogade af hem till Olle och Lotta.
Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut, föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk späckadt tal.
Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin blifvande måg litet åt sidan och frågade:
»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»
»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar hemma nu och öfvertar gåln.»
Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?
Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.
”FASTLÄNNINGEN”.
1.
Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför närmaste fastlandsudde och hade omkring sig sin egen skärgård af små, nakna kobbar, blandade med en och annan liten holme, där det växte några alar och rönnar och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna. Ön var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder och präktigt fiskvatten rundt omkring på de stora fjärdarna och i de trånga sunden mellan holmarna. Åt norr och öster skyddades åkerlapparna af höga bergknallar, som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder och väster voro stränderna långsluttande och låga, och täta vassar lockade gäddorna in emot land, där de stodo och gassade sig i solskenet, allt för lata att bry sig om löjstimmen, som hoppade och lekte innanför vasskanten, och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom svängande in på deras område, eller när abborrarna glupade allt för snålt efter de silfverglänsande löjorna och det nästan såg ut som om de för skam skull velat vara med om jakten.
Tidigt om våren sjöngo alfåglarna hela fjärden rundt, och stora kullar af dykänder häckade på kobbarna, där äfven en och annan ejder och några par skrakar slagit sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man få höra en eller par ensamma skvaltorrar, som sutto och knäppte i de höga tallarna och granarna på norra sidan, där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror af snöskator och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och hur liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som sträckte ifrån ett litet kärr rätt inne i skogen rätt öfver åkerglintorna och stugtaket, med en sväng utåt kobbarna, och sedan tillbaka igen samma väg.
Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var tämligen stor och väl bibehållen, med ett stort rum och kök på nedra botten och två vindsrum, som inte kunde eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller kanske ändå snarare en fallrepstrappa, sådan som den finns om skeppsbord. Men den som byggt stugan och som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga dagar, och därför ville han ha något som påminde om skutan, sedan han för länge sedan satt sig i ro på landbacken. Han hade valt den så liten och så sjöombrusad som möjligt, den ö, där han ville sätta sig ner, och där trifdes han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och dotter, och om man hade bjudit honom ett helt säteri borta på fastlandet, så skulle han inte velat byta »på villkor», som han själf brukade säga. Den lilla jordlappen han hade gaf honom korn, hafre och potatis till husbehof, och en liten trädgårdstäppa hade mor Österberg själf tagit upp, där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå fanns plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och en liten buske med åbrodd, som var gummans förtjusning. En stor fläderbuske växte utmed ena stugväggen, och det var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man blef krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade både sig själf och man och barn med fläderte, ty det hjälpte för alla åkommor.
Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken med sin båtbrygga och sin sjöbod, sina gistor för fisknät och strömmingsskötar, och vid bryggan lågo stora notökan, fisksumpen och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som endast stördes något litet när sydosten låg in i viken och de började gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då och då några knarrande läten, som likväl voro mera gemytliga än egentligen uttryck för något starkare missnöje. Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen rödmålade och litet snedvridna, därför att terrängen där var tämligen sluttande och jordmånen lös; men stodo gjorde de ändå och gåfvo godt skydd åt de två korna, den enda gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka utgjorde hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till de nu nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp, en gammal svart katt, en hundvalp och en tam skata, som hade slagit ner sig ur boet som unge och skadat ena vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen, inte brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat upp Österbergs hela hushåll där ute på ön. Han hade nog haft en dräng också, men den hade på vårsidan gifvit sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans företrädare året förut tagit hyra på en skonare och dennes företrädare åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.
»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på sig, skärgårdspojka!» hade då Österberg sagt, i det han valkat bussen åt ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta och städsla sig en fastlänning för te få behålla’n kvar!»
»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du ta hit en estlänning nu också!» ropade då gumman, som hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda ena, så!»
»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och höjde rösten. »Di brukar då inte vara så värst kvicka te’ röra på sig, har jag hört folk säga.»
»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och skakade på hufvudet. »Och hur ska det då bära te’ med fisket för dig, far?»
»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt, »så har jag fått gjort och di andra med!»
»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di äta strömming!»
»Blir di hungriga, så går nog det me’, tänker jag,» menade Österberg trankilt som vanligt: »och när jag nu far te’ stan med siken, så tänkte jag få fast i någon som kunde passa.»
»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej, far!» förmanade gumman. »Kom ihåg att Edla ä’ på sjuttonde åre’!»
»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll för det ta en gammal en, som inte nå’ orkar. Så mycket guss ol har du väl präntat i’na, så inte det är någe’ farligt, vet jag!»
»Ja, det är ju det jag säger, att en får fara varligt!» återtog gumman.
Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon satt och vindade upp garnet för nätbindningen till vintern. Men i sitt sinne log hon åt gummans bekymmer och kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast nog tyckte hon att det skulle vara en underlig en, som skulle komma henne att tänka på »tocke där skräp», som hon plägade kalla kärlek och giftasfunderingar, när hon på kyrkfärderna till Blidön träffade de andra unga flickorna från öarna rundt omkring. Ingen af de förra drängarna hade hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att vara artiga på sitt vis, och de voro ju ändå raska och duktiga skärgårdspojkar alla tre — skulle det nu komma en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills orörda hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon. Emellertid kunde hon inte låta bli att fundera på hur han skulle komma att se ut, den där fastlänningen, som hennes far tänkte försöka att få fast i där inne i stan, dit hon för resten bra gärna hade velat följa med; men det visste hon var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten på fisket hade varit klenare än vanligt under sommaren och förhösten. Hon skulle så gärna själf velat köpa den där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne nu i två vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta med sig hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda mänskligt betalt för fisken och några tunnor potatis och hafre, som han kunde undvara och tänkte ta med sig.
När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat skötbåten för att gifva sig af till Blidön för att gå därifrån med ångbåten nästa morgon, så gjorde Edla ett sista försök att öfvertala modern om att hon skulle få följa med, åtminstone till ångbåten.
»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!» sade hon, i det hon försiktigt hörde sig för. »Han behöfde allt få någon med sig ifall vind’ mojnar och han får ta te årorna mot kvällningen.»
»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska te stan, han också,» upplyste modern lugnt, »så det behöfver du inte vara lessen för, kära barn!»
»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’ te ångbåten!»
»Tycker du det? Hur skulle du kunna ta dig hem se’n om vind’ håller i sig? Kanske bli borta hela da’n i morron och låta mej vara ensam med kritterna? Nej, tack ska du ha!»
»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla, smått förargad öfver att det tog emot öfverallt.
»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!» fnurrade gumman till och lyfte af kaffepannan, för att Österberg skulle få något varmt i sig innan han gaf sig af.
»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl pengarna åf dig. Och förkyl dig inte!» skrek gumman nere vid bryggan, just som båten lade ut.
»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och viftade med förklädet.
»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han skotade an seglet och lade styråran till rätta akter ut; »det ä’ så godt ni gör i ordning vindskammarn öfver köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer te’baks!»
»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade gumman, som hörde illa efter vanligheten; »ska han ta en säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den som förut, tänker jag!»
»Han sa att det kan hända, han har en dräng med sig, när han kommer te’baks!» förklarade Edla.
»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än heller!» menade gumman, »och en ska väl ha tid på sej te göra i ordning, innan en tar främmande folk i huset. Ropa det åt far du, Edla!»
»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte att han kvista åf ut på fjärden nu, mor?» svarade Edla och såg med en halfkväfd suck efter fadern, som styrde ut på det stora vattnet utanför ön.
2.
Inne i staden var det fullt hus på kommissionskontoren, där de tjänstsökande stodo i långa rader och det till och med ända ut på gatan. De flesta af dessa voro landsbor, som ville in till staden, det härliga paradiset, som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen, och dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där skulle de riktigt skära guld med täljknifvar och få ett arbete så ofantligt mycket lättare än det, som de trälat med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland dessa väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver pojkåldern; unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade ansikten, omgifna af den på landsbygden ännu inte föraktade schaletten; kraftiga, starka karlar mellan tjugu och trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt sin sorgliga prägel. Och alla stodo de där väntande och fulla af förhoppningar, stodo där dag från dag, till dess slutligen den stora stadens hungriga gap uppslukade dem för att med dem befolka fattigbarackerna eller fängelserna, så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor och krossade förhoppningar.
De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat tillbaka alla anbud att få komma ut på landet igen; nu hade de tjänstfolkssökandes leder glesnat och nu voro de färdiga att taga hvilken lön som helst, om de bara sluppe vända om hem igen och kanske få försöka att tigga sig kvar på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en liten ö långt borta i hafsbandet, långt bort från all ära och redlighet, som det heter, dit ville ingen, och Österberg gick från kontor till kontor utan att kunna få tag i någon som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.
När han först talade med dem som han tyckte sågo lämpliga ut, läto de villiga nog, ty han var väl klädd och såg »tät» och ordentlig och hederlig ut; men när de fingo höra hvart det skulle bära af, så betackade de sig alla.
»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,» svarade en af dem, en ung karl, som påstod att han inte smakat en bit mat på två dar: »för då vore det åtminstone slut me’ samma!»
»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland strömmingarna, så svälter jag te’s di ser dagern igenom mig!» förklarade en annan, satte händerna i de trasiga kavajfickorna och vände Österberg ryggen.
Han började tro, att han skulle få fara hem utan dräng.
Men en dag, när han gått från det ena kontoret till det andra, kom han slutligen långt upp på Söder, där det också fanns ett sådant och där det var ovanligt litet folk, tyckte han. Han gick in och frågade den gamla frun, som satt innanför en disk, om hon hade några tjänstsökande, som ville utåt landet.
»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på honom öfver glasögonen, medan hon höll kvar sitt bläckiga finger på bladet af en stor bok, som hon satt och skref i, »dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag säga herrn! Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan det så vara!»
»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?» frågade Österberg och såg sig omkring på de innevarande.
»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och fortsatte att skrifva.
»Ä’ det långt bort?» frågade en undersätsig karl med rödt hår och en hel mängd fräknar i ansiktet, i det han steg fram från dörren, där han stod och stödde sig mot dörrposten; »och hva’ ä’ det en har te göra?»
»Det är en tie mil norr ut!» svarade Österberg, »och göromålen nu te vintern det ä’ te vara med om fisket för det mesta.»
»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen och mönstrade Österberg från hufvud till fötter.
»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne lugnt och såg på karlen tillbaka.
»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände sig sedan till de andra, spottade föraktligt ut åt golfvet och utbrast: »Fy fan! då stjäl jag hellre och kommer på Långholmen, för det ä’ åtminstone nära stan, om en vill försöka te rymma.»
Och med de orden återtog han sin plats vid dörren, under det de andra uppstämde en skallande skrattsalfva, som ändå inte föreföll särdeles glad, om den också var bullrande.
»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som alltid, i det han vände sig om för att gå, sedan han först hälsat på frun och frågat om han skulle betala något.
»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn skrifva opp sig och höra hit sen, så kostar det en och femti!»
Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför gick han sin väg, och när han passerade karlen nere vid dörren, gjorde denne ställningssteg för honom, som om han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut i porten:
»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»
»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått förargad för sig själf och steg ut på gatan. Det var tämligen sent på eftermiddagen och började skymma på, och han tänkte just taga ut stegen för att komma till sitt logi uppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då han plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles bakom sig:
»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte behöfva någon dräng?»
Österberg vände sig om litet häpen; han hade inte sett någon därutanför, när han steg ut genom porten, men nu såg han bakom sig i skymningen en lång, mager och torftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.
»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade han tämligen tvekande, ty karlen såg just icke vidare treflig ut vid första ögonkastet. »Jag var just inne på kontore’ för te höra mej om.»
»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,» återtog karlen. »Jag var ute i farstun, ska jag säga. In var det inte värdt te gå, för inga betyg har jag och inte har jag någe’ te betala me’ heller.»
»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det va’ ledsamt, det!»
»Åja, inte ä’ det så roligt, just!» fortfor karlen med trött ton.
»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg, sedan han funderat en stund.
»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen som förut. »För resten kan herrn gärna säga du te mej, för det ä’ jag van ve’ se’n gammalt.»
»Och inte ä’ jag just van ve te skällas för herre,» upplyste honom Österberg buttert, »utan annars så heter jag Österberg och ä’ skärgårdsfiskare för resten.»
»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen med lifligare ton, i det han sakta följde efter Österberg, som börjat aflägsna sig från porten.
»Håja, det ä’ allt en bit!» fortfor Österberg och såg på honom från sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas. Han märkte då att karlen såg bra och hygglig ut, fast ansiktet var magert och utsvultet och kläderna fläckiga och nötta. Han såg ut att vara bortåt trettio år, så vida inte det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut, och kroppen var reslig och starkt byggd, fastän han nu gick litet lutad, om det var för att han var trött eller för att han skulle höras bättre utaf Österberg, som var betydligt mindre än han.
»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?» frågade Österberg, sedan han betraktat honom först. »Hvad har han då gjort?»
»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen och såg på honom som om han väntat att den andre skulle gå sin väg med detsamma.
Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg någonting i den unge karlens ton, tyckte han, som slog honom både med en viss ängslan, men ändå mera med en stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har något gemensamt med staden.
»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade slutligen Österberg, sedan han funderat en stund.
»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,» svarade karlen, »och inte får jag väl någon nu heller, ser jag!» tillade han efter en paus och vände sig halft om för att gå.
»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade Österberg och hejdade honom. »Men inte kan vi väl stå och språka om det på gatan, precis. Finns här inte någe’ ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe, mån’ tro?»
»Här midt emot ä’ ett!» svarade karlen och visade på en af de otaliga kaféskyltarna. »Och Gud vet om di inte har mat också!» tillade han med en half suck, som lät ovanligt tung, tyckte Österberg.
»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han bara, gick midt öfver gatan och steg in på kaféet, följd i hack och häl utaf karlen, som tycktes ha brådtom att komma dit in.
Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört sig före med värdinnan om där fanns något att äta och hon svarat att där fanns bara smörgåsar och kaffe eller choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar med ost och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i ögonen på karlen när han hörde beställningen, och de satte sig ner i ett hörn så långt borta från disken som möjligt.
»Hvad ä’ namne’,» frågade Österberg sin granne midt öfver bordet, medan de väntade på förtäringen.
»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt och såg oafbrutet åt den lilla dörren bakom disken, genom hvilken värdinnan nyss försvunnit.
»Ä’ Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor Österberg vidare, i det han betraktade honom allt uppmärksammare.
»Nej, jag ä’ oppe ifrån landet, men di säger att jag ska vara födder i Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka ansikte ljusnade vid åsynen af smörgåsarna, som i detsamma buros fram.
»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»
»Hå, det ä’ en lång historia, som jag helst vill tiga med så länge!» svarade karlen och såg på smörgåsarna med begärliga ögon, men ville ändå inte taga någon först, fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.
»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf ...!»
»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’ just inte så värst hungrig, ska jag säga.»
»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men jag har inte fått någe’ i mej se’n i går morse, jag!»
»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast Österberg förskräckt. »Har ni inte ätit någe’ se’n i går? Sätt i er di här då, så ska jag säga te om fler ... men kanske att en sup skulle ...»
»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte har di någe’ här, och inte vill jag ha någe’ heller. Jag förtär aldrig någe’ starkt — numera.»
Han tillade det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad och med en ton, som kom Österberg att studsa, något så bittert och så dystert låg uti den.
»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter en stund, sedan han sett den ena smörgåsen efter den andra försvinna från tallriken.
»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes vilja fortsätta, men tvärtystnade i detsamma, när värdinnan satte fram kaffet. När det var drucket, lutade han sig tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet öfver hela sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt öfver bordet, åt Österberg:
»Ja, nu får jag tacka herr Österberg så mycket! Nu behöfver jag inte svälta ihjäl i natt, och inte i morron heller, om det också inte skulle bli något vidare allvar med den här tjänsten, och litet schåargöra kan man alltid få sig här och där fast det varit tunt om’et i den här veckan.»
»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af gammal vana än med någon allvarligare mening. »Men har inte Pålson någon människa alls, som kan rekomdera sig, ifall jag nu skulle ...?»
»Nej, ingen ann’ än befälhafvaren på Rindön, där jag varit som försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton som förut.
»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag nu skulle ta Pålson me mig på försök — hur ä’ det, ä’ han någe sjövan åf sig, må tro?»
»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och fästningen allti’!» svarade Pålson, utan att Österberg så noga kunde veta om han sade det på gyckel eller om det var hans allvar.
»Nå ja, det ä’ då inte just så värst krångligt,» menade Österberg och klådde sig bakom örat; »men nu mente jag om Pålson har varit me’ om vinternot och annat skärgårdsfiske!»
»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te lära sej det än te lära sej svälta, kan jag tro.»
De orden slogo Österberg, för han tyckte att de vittnade godt om karlens villighet att göra nytta för sig. Han smuttade långsamt på innehållet i kaffekoppen och tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som om han velat fråga någonting, men så blef det bara ett »hm!» som kom fram, och så tog han det vanliga rådet bakom örat igen. När detta fortgått en stund, lutade Pålson sig litet framåt emot Österberg och sade, i det ett nästan omärkligt leende spelade omkring mungiporna, som nu inte längre voro så neddragna som förut:
»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill fråga mig om, är det int’ det?»
»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har jag sagt!» svarade Österberg ännu buttrare än förut.
»Nå, hvad ä’ det Österberg vill veta då?» frågade nu Pålson och lutade sig på nytt tillbaka mot stolsryggen.
Det gled en ljusning af tillfredsställelse öfver skärgårdsbons väderbitna ansikte, när han hörde den enkla, rättframma benämningen, den enda han var van vid och den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade han slutligen långdraget och liksom tvekande:
»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det ... men si, jag ville gärna höra om Pålson bara har vari’ försvarslös eller om han annars har ... har tagi’ någe’ eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»
Och den hederlige Österberg var mycket förlägen och såg riktigt olycklig ut, när han nu tittade på Pålson öfver kaffekoppen, som han i sitt bryderi hade lyft upp till munnen, fastän den var tom.
»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf någon!» svarade Pålson och såg honom öppet och trovärdigt i ansiktet.
»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med tillfredsställd ton. »Då kan Pålson ta’ och komma hem till mig i morgon bitti’, så får vi språkas ve’ lite närmare.»
Han nämnde adressen, men när han hade gjort det, så var det som om han kom att tänka på något, som inte förut fallit honom in, och med samma tvekande ton som han förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen midt för sig:
»Hvar bor Pålson själf nå’nstans då?»
»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade Pålson långsamt. »I går natt låg jag på en pråm nere i Stadsgården, och i natt vet jag inte så noga hvar det kan bli.»
Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon. Hemlös, husvill — det var något så oerhördt, tyckte han, att det skar till i hjärtat på honom, och hur noga han annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora skinnpung med mässingslåset ur fickan och sade, i det han stack två fingrar uti den:
»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag ger honom ett par riksdaler?»
»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och nästan bockade sig för Österberg, där han satt, »jag behöfver bara en, och då kan jag få mig en ordentlig kvällsvard med, för ovanlighetens skull.»
»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så får vi se hvad vi kan komma sams om!» återtog Österberg och räckte honom kronan. Sedan betalte han förtäringen och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som strax utanför dörren sade god natt åt honom och med långa steg skyndade bort längre uppåt Söder. Och medan Österberg långsamt och full af funderingar styrde sina steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om han skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han som hade varit försvarslös och inte kunde visa några betyg. Försiktigheten sade nej, men människokärleken hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig, och på det sättet låg Österberg vaken en god del af natten och tänkte och tänkte — och se det brukade då aldrig hända honom hemma på Skärlöga.
3.
Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan, stod gumman Österberg nere på bryggan med ylleschalen lindad om hufvudet och ryggen, för att se efter om gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån Blidösund, där ångbåten lade till, och därför tyckte gumman nu att man kunde vänta honom när som helst. Men när han inte syntes till på en kvart och det började kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman upp igen till stugan och steg småhuttrande in i köket, där Edla stod vid spiseln och skötte om kaffepannan, så att det skulle vara riktigt klart och varmt till dess far kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land, när han kom hemseglande från staden, och talt om att det var bra pris på fisken och potatisen, så nu väntade hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan skulle vara med.
»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han borde vara här för länge se’n!» knotade gumman, i det hon kom fram och värmde sig vid spiseln. »Och kallt blåser det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att vi släpper in fårena med, du Edla.»
»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka in dom me’ samma?»
»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära barn. Fårena ställer sig nog ve’ grind och bäar’ om di vill in!»
»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade Edla, »ska vi då lägga’n oppe på vindskammarn me’ samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt, i fall han ä’ frusen efter resan?»
»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’ heller, far din!» återtog gumman, som alltid höll på ordning i det fallet som i alla andra.
»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det gjorde väl ingenting!» menade Edla, talande alldeles invid moderns öra.
»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men det var rent omänskligt hvad far dröjer. Det måtte väl aldrig ha händt’en någe, i den där odrägliga stan, heller?»
»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade Edla lugnt. »Far ä’ väl så gammal så han kan frakta sig själf, tänker jag!»
»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta sig, där, i ett tocke människobråte! Tänk om di har stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt abslut med bomullsgarne’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och sockre’ med, som han skulle köpa hem!»
»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en kall kåre öfver ryggen. Men hon ville inte säga något, för att inte modern skulle blifva ännu mera ängslig, utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert och gladt:
»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte! Far vet nog hvad han gör han!»
»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs röst från den öppna dörren, och innan gumman och Edla hunno vända sig om borta vid spiseln, stod han midt i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort paket under hvardera armen och ropade till hustrun och dottern: »Go’ kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har ni nu någe’ varmt kaffe te ge oss, så vore det bra, för han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag säga.»
Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och gaf dem båda ett kraftigt och varmt handslag; några andra smekningar brukades inte på Skärlöga.
»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och hur ha det gått för dig i stan?» frågade gumman. »Var det någe’ pris på fisken, och hur var det med potatisen?»
»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt; »jag fick fyra och femtio tunnan du, mor — och hafren fick jag tie för, och siken gaf fiskköparn mig tre riksdaler punde’ för, du!»
»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»
»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»
»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade inte, i fall ... och därför frågade hon i stället: »Nå, far, och nya drängen? Har I fått tag i någon tocken?»
»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg litet underlig ut. »Han kommer väl strax, han skulle bara lägga fast skötbåten och ta ner segle’. Se där har vi’n ju, vet jag!»
Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som med detsamma öppnades af Pålson. Gumman, som inte hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma och såg på den inträdande med den mest oförställda förvåning, vände sig sedan till mannen och sade med missnöjd ton:
»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»
»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne i örat. »Du ska väl säga’n välkommen, kära mor!»
»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå fram till den nykomne, som ännu stod kvar nere vid dörren, räckte fram handen och yttrade vänligt nog, fast litet kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han, du far?»
»Pålson heter han!» svarade Österberg.
»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon sett på honom noga en stund, tillfogade hon: »Och nu får han väl laga att han trifs så godt han kan!»
»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och tryckte den framräckta handen.
»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp kaffe!» sade Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken han hade en sticktröja. »Det här ä’ Edla, dotter våran, som Pålson får laga att han kommer sams me, fast hon plär då inte vara svår åf sig just.»
Edla hade under det föregående stått tyst och sett på den nykomne, som hon tyckte såg inbunden och skygg ut; att han var fasligt blek och utmagrad såg hon också, och hon kunde inte låta bli att tänka för sig själf: »hvar har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut te’ bli mycket rolig att ha i huset!»
Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon kunde, gick fram till honom hon också och räckte honom handen med ett »välkommen», som just inte lät så särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar. Därpå satte han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg, medan gumman satte sig emellan dem och Edla ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt, tog hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt emot spiseln och slog den om hufvudet på sig.
»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?» frågade fadern och såg på henne litet förvånad.
»Jag ska gå sta’ och släppa in fårkräkena först!» svarade Edla litet snäft, hvarpå hon öppnade dörren och gick ut.
»La’ Pålson fast båten ordentligt ock?» frågade Österberg, sedan de druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där nere, ska jag säga!»
»Jag ska’ väl allt ge mig åf ner och titta på’n en gång till!» svarade Pålson, i det han steg upp från bordet och tackade med framräckt hand. »Det finns väl någe’ rep till nere i sjöbo’n?»
»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte fötterna ifrån sig.
»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och gick ut lika sakta och stilla som han kommit in.
»Hvar i alla tider har du fått tag i den där långskanken?» frågade gumman och slängde af bort åt spiseln. »Den sir då inte ut att orka göra nå’n nytta för sig just!»
»Det vet du så lite’, mor!» svarade Österberg lugnt. »En ska inte skåda hund’ efter hårena, heter det. Får han bara litet kött på bena, så tar det sig nog, tänker jag.»
»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor gumman och kom fram till bordet igen.
»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg dröjande, »men han ä’ villig och lär sig fäll snart te’ sköta göromålena. Och hvarför jag tog’en, det va’ då mest för att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i stan, stackarn. Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’ sig åf hit ut, ska jag säga dig.»
»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag tänka!»
»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta ihjäl?»
»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig någe’ tocke? I stan, där di lär ha tockna grofva löner, säger di!»
»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men somliga ha inte någe’ alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta åt mig, när jag sa, att vi bodde tre mil ut te’ sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han, och jag tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’ ändå gladare!»
»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe illa och det va’ därför som han ville bort ifrån’et?»
»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han inte gjort, det ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag säjer dig alltihop med en gång. Han har seta’ inne som försvarslös och har inga betyg; men det ska du inte låtsa om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som ger’n försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta åf’en på samma gång, så tycker jag att det ä’ en go’ gärning, eller hvad säger du?»
»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade gumman betänksamt, »för det finns ju så mycket elände och så många elaka människor. Och tänk bara, vi som sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’ och sätta eld på stuga’ en vacker dag!»
»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf i’na!» menade Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du hade gjort som jag, om du skulle ha stadt dig en piga och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»
»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’ mer te’ lita på!»
»Undrar det, jag? Di har fäll allt sina skamfilningar, di med, om en tittar väl efter! Men nu ska du lofva mig, mor, att hålla mun på dig och låta det här vara oss imellan! Hör du det?»
»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat en stund. »Men nog ä’ det bäst att du läser unnan pengarna nå’nstans, och nog ska jag ha ögona me’ mig, det kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag säjer någe’ åt Edla heller!»
»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n nå’n gång, så skulle hon bara gläfsa ur sig — du vet hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle jag inte villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en, för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det där som har vuri’, och fick han nu hum om att jag ramlat ur mig hela historien, så skulle det besvära’n, kan du förstå. Och det vet en fäll, att har en en tocken där black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du mor.»
»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga ett ol; men ha ögona me’ mig, det ska jag så mycket mer!»
»Ja, det ä’ inte någe’ ondt i det, bara du lagar som så, att han inte varsnar någe’!»
»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer med det!»
I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in storskrattande och ropade till fadern, medan hon kastade af sig schalen och gick fram till spiseln för att slå i en kopp kaffe åt sig:
»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er, far!»
»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.
»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den i ställe’, och så bar det åf ut me’n från bryggan, och nu sitter han där och kafvar i blåsten och kan inte komma i land.»
»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg och drog på sig kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’, ska du veta!»
»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte Edla föraktligt.
»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick jag lof att klä opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta den här gången heller!»
Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att tappa koppen af förvåning och grämelse på samma gång.
»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För en tocken där usel fastlännings skull ska jag inte ha någe te ta på mig i vinter heller. Ja, vänta mig, han!»
»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har både ylleschal och yllelif, så det ä’ ingen fara med dig! Pålson, stackarn, höll på och svälta ihjäl han, säger far! Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»
»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit och gå här och inte duga te någe och ta maten ur mun på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål jag inte, och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle göra sig te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor, men då tog gumsen å puffa te’n så han höll på te stå på hufve’, och det va rätt åt’en!»
»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då ta och slakta te jul, det kan han vara lugn för! Och du ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson, det säger jag dig, för annars så ...»
»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!» svarade Edla näsvist. »Och i den saken gör jag allt som jag vill. För det säger jag er, mor, jag kommer allri te tåla’n!»
»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg som i detsamma kom in igen, »så vill jag bara säga dig ...»
»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!» afbröt Edla, som i sin förargelse glömde den vanliga försiktigheten gent emot fadern.
»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som en bra karl!» sade Österberg skarpt, i det han gick rätt fram till dottern och spände ögonen i henne. »Och du ä’ bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och visar dig hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag som ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu ger du dig åf opp i vindskammarn och bäddar åt’en, för karlen ä’ trött och behöfver hvila sig ordentligt!»
Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva rösten, att det inte var värdt att komma med några invändningar vidare, och därför gick hon helt tyst och stillfärdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det sjöd och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna där uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle visa den där »utbölingen» en vänlig min, och kom han och ville göra sig till och hjälpa henne med några sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig skulle komma igen.
4.
Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han kom aldrig. Hela hösten och en bra bit af vintern gick, och han gjorde inte den minsta min af att vilja hjälpa Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg med stigande tillfredsställelse, att han skötte dem bättre och jämnare för hvar dag som gick. Gamle Grålle hade aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad och skött förr, och det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han stod i spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och annan liten hafreportion emellanåt, och själfva gumsen hade Pålson blifvit god vän med, genom att sticka åt honom en tapp hö då och då, till omväxling med det torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i fårhuset.
När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde kuska af isvägen till stan med sin lilla strömmingsåka, så gnodde Grålle i väg med en fart, så att hans husbonde kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika raskt, om inte raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu visste han ju att vänliga ord och ett godt foder väntade honom, när han kom hem, i stället för att han inte förut varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden väl hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan som det fanns litet gammal skog på ön och Österberg gått och funderat på att göra ett litet vinterhygge, för att sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra in till staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty när det inte fanns annat att göra, så slängde han yxan på axeln och gick bortåt norra sidan af ön, där han högg raska tag, så att spånorna yrde om honom. Och vid noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men han lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna jämnt och att med stången föra ner noten under isen, utan att trassla in sig i maskorna och slita sönder dem. Det enda han var tafatt med, så var det med seglingen; men nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte fråga om någon sådan, och till sommaren skulle han nog lära sig att handtera både åran och skotet, det hade han satt sig i sinnet på.
För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt. Han bar upp vatten till ladugården åt korna, han täljde nystpinnar och späntade torrvedsstickor till spiseln, och aldrig fattades det att elda med, något som hon förut nästan alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.
Och var det en stol som gick sönder eller ett bord som haltade eller en väfspole som skulle lagas, så kunde han det med. Och när han en vacker dag hade balkat af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och försett det med spjälor från golf till tak och en särskild liten grind in till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar för hönsen att sitta på — då hade han helt och hållet eröfrat gumman, som från den stunden inte visste hur hon skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom. Hon hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte skulle försöka att komma öfver någon gammal kamin inne i stan för godt pris, så att man kunde elda upp vindskammaren litet varmare än hvad spiselmuren kunde åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade att den värmde alldeles tillräckligt.
Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första motvilja hade lagt sig i fråga om drängen, men så långt som till en kamin ville han ändå inte gå; den kunde ju komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler! Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då vara, och han funderade starkt på att skaffa honom en lång, stickad yllehalsduk i stället, för sådana hade han sett i en garnbod vid Slussen, och de voro inte på långt när så dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in till stan hvar gång det blef fångst på noten, ty dit ville Pålson inte på några villkor. Det var också det enda han nekade för att göra, och som Österberg nog också tyckte att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet mellan husbonden och tjänaren. Men på Edla knappast såg han en gång och aldrig oftare än han direkt behöfde, och när han måste säga något åt henne, så blef det snarare ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var mycket bra i början, för hon hade ju föresatt sig att hon inte skulle tåla honom; men hur det var, så började det förarga henne i längden. Mycket hade hon ju inte varit ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla fall att hon visste att hon såg ut som folk och att andra »gossar» varit angelägna nog att språka med henne borta på kyrkobacken på Blidön eller få en dans med henne, när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på någon af öarna.
»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte hon ibland för sig själf. »Och tyst ä’ han som en fisk! Men det vore väl underligt, om en ändå inte skulle få’n te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig besvär! inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det söcknigt emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta ve bole om kvällarna.»
Det var inte utan att Edla började göra sina små försök att få den tystlåtne och slutne drängen att deltaga i samtalet, när de sutto inne alla fyra om kvällarna, hvar och en vid sitt göromål, under det att den kådiga granveden smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla kvinnor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade hon sig likväl noga att vända sig direkt till honom med ett yttrande eller en fråga. Hon pratade i stället med fadern, som satt och band på sin not borta vid bordet, medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda några yxskaft eller tälja några räfsepinnar till den kommande sommaren. Och för det mesta vände hon då talet på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern träffat den eller den af grannarna eller om han hade hört något af Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han hade tagit vägen.
»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en kväll, när hon satt bredvid fadern och vindade upp garn till notbindningen. »Och det undrar jag då inte på att en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och blir infrusen borta i skärgården!»
Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i alla fall en hastig blick bort på drängen, för att se hur han skulle ta det. Men han låtsade om ingenting, han bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.
»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan, du?» frågade Österberg.
»Ja för en karl, sa’ jag!» fortfor Edla och tillade i föraktfull ton: »Så vida han inte ä’ en dö’dansare, som många ä’ väl det!»
»Ä’ det bättre att di ä’ som andra vildar då?» fortsatte Österberg, som nog förstod hvart hon syftade. »Så’na tycker jag inte det fallerar på, hvarken här eller där!»
»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,» envisades Edla och vindade på fortare än förut. »För lagom ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som skapar sig allra beskedligast, kan nog vara di värsta för rexten!»
»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade fadern och stannade midt i en maska, med notkolfven i ena handen och garnet i den andra.
»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla med en ny blick på föremålet för sin ovilja. »Men inte ä’ jag den som låter lura mig åf att folk gör sig te inte. I det tystaste vattne’ går di stridigaste fiskarna, heter det.»
»Di kan allt gå där det ä’ strömt med!» sade nu Pålson långsamt och utan att se upp från hvad han hade för händer.
»Ja, det ä’ bättre det, så vet en hvar en har dom!» svarade Edla utan att se på honom, men inom sig triumferande öfver att hon fått honom att svara.
»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu’ på spiken!» utlät sig Österberg och tittade på henne med ena ögat.