»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa karlen?» frågade grosshandlaren.
»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den ene af hans kamrater, »ja, det var bestämdt han.»
»Hvilken?» frågade de andra två.
»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här om året uppe i Västmanland,» svarade den tillfrågade.
»Hvarför det då?» frågade de andra.
»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje, »men jag ska försöka tala om den så kort som möjligt. Se bror min var bruksinspektor där nere och var en djäkla fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det en mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och hon hade en fästman, förstås; det ha de allihop, och så kom bror min i vägen för honom, begriper ni, och när smeden skulle till och gifta sig, så höll han på att få både hustru och barn på en gång — men det tyckte han inte om — ha-ha-ha!»
»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.
»Och följden däraf var att när han fick veta att bror min gått i vägen för honom, så slog han honom i skallen helt sonika.»
»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»
»Nej, fan heller! Gick direkte in på kontoret och dängde till honom med en yxhammare, i bägge bokhållarnas närvaro. Så att rädd var han inte, det vore synd att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog länsman hand om, men som bror min hade hårdare skalle än vanligt, så kom han sig, och sme’n fick två års straffarbete för sitt välförhållande, och flickan gifte sig med en annan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där har ni historien.»
»Och du är säker på att den där smeden —»
»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har kommit hit ut i hafsbandet, det kan jag inte begripa. I alla fall tror jag det vore skäl i att varsko fiskargubben.»
»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger sig i andras affärer, desto bättre. Kom nu ner i kabyssen, så tar vi oss en toddy, och se’n lagar vi fallet, så vi får komma ut igen.»
Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp med stäfvan i hand, blek och uppskakad, men med ögonen lysande af en ovanlig eld. Hon gick så tyst hon kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen skyndade hon upp till stugan, där hon vid själfva knuten mötte Pålson på väg ner. Han ville gå förbi henne, mörk och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon honom, lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande djupt efter andan:
»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära sig åt!»
»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och såg på henne med förvånad blick.
Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som låg och vaggade smått för dyningen utifrån fjärden, fattade hastigt Pålsons vänstra hand och klappade sakta de stympade fingrarna och skyndade förbi honom om stugknuten just i detsamma som Österberg kom gående med långa steg och sydvästen på hufvudet, stärkt som han var af välfägnaden där inne.
»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han gick före Pålson ner till ökan.
»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade denne i så ovanligt glad ton, att Österberg fick lof att vända sig om och se på honom. Men då var han lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett ord vidare satte de ut.
När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern långt ute på fjärden, och Edla stod nere på bron och väntade på dem och hälsade från grosshandlarn. Österberg, som fick höra, att mor Greta låg och rensade kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om han inte kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo ensamma nere på notbron.
Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla tycktes fatta ett raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade ner i båten:
»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»
Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt sig en stund, satte han sig till rätta på midttoften, medan Edla slog sig ner akter ut, och därpå tog han ett par långa årtag, i det han frågade:
»Ska vi ro ut på fjär’n?»
»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!» svarade Edla.
Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna, som här på läsidan kastade långdragna reflexer ner i det klara vattnet. Och först var det alldeles tyst i båten, men så kom där en fråga, framsagd med darrande röst, och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl ibland dallrade af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad, men nu vaknade med förnyad styrka. Och inom kort hvilade årorna och båten fick drifva som den ville, men som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta inåt bron; det var som han visste att han skulle föra dem hem.
När gamle Österberg och mor Greta hade rensat sig trötta och skulle jämka sig hem till kvällsvarden, sågo de till sin stora häpnad, huru Edla och Pålson kommo i sakta mak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan gång på gång, i det hon ropade:
»Nej, sir du, far du, sir du!»
»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med ett bredt, förnöjsamt grin öfver hela sitt hederliga ansikte och därpå ropade han helt skämtsamt emot de kommande:
»Hvad i helsike ä’ det med fastlänningen, du Edla!»
»Ja, inte vet jag,» svarade Edla, röd som en ros, »men så mycke’ vet jag, att nog ä’ han nu fast, allti’!»
»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg, som ville skämta i det längsta.
»Gu’ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll Pålson och hade aldrig, sedan han till Skärlöga kom, sett så glad ut som nu.
EN PRÄKTIG GUMMA.
1.
Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om sig. Man har ända från hedenhös ansett dem vara nyfikna, grälsjuka, obehagliga på alla sätt, och ordstäfven bevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om »käringen mot strömmen» eller om »klippt skall det vara, sade gumman, låg i ån», och ännu flera sådana bevis på deras förhärskande egenskaper. Det finns ännu i våra dagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan icke bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl ansågos för höjden af obehag; det heter nämligen: »så vidt det inte regnar täljknifvar och gamla käringar, så vill jag utföra det eller det ...» Och ännu finns det representanter af det manliga könet som inte gärna företaga sig någon viktig sak, om den som de mötte först utanför sin port när de gingo ut, var en gammal gumma. De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste vara tillspillogifven.
Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor som äro ingenting mindre än behagliga, både att se på och att råka ut för. De likna allt för mycket dessa »jordens bubblor», som Shakspeare framställer i första scenen af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de merendels som städerskor, vakthustrur, tvätterskor, portvaktarfruar, och mera sådant; samt inom den finare världen under namn och form af tanter, dessa ungdomens och hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas hafva erhållit del af den eviges gudomliga egenskaper: allvetenhet och allestädes närvaro. Men jag för min del tror att till och med tanterna blifvit orättvist bedömda, eller att åtminstone icke de unga brytt sig om att söka utforska bevekelsegrunderna till deras ofta nog ganska förargliga uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera uti den omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det medvetna begäret att ställa till förargelse, skulle då inte många fenomen inom samhällslifvet få sin ganska naturliga förklaring? Men det är med gamla gummor som med gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem finns ingen rättvisa på jorden.
Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar sitt minnes dunkla gömmor, — hvem har inte någon gång under sitt lif träffat på en gammal kvinna, som varit en lefvande teckning till den vackraste text af alla: en glad, god och älskvärd ålderdom? Hvem har inte antingen som barn smekts af en silfverlockig gummas mjuka och darrande händer, eller som yngling uppmuntrats af det fina bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar, omkring hvilka godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt; eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående, lutande gamla, hvilken sett alla sina kära gå före sig ner i det tysta, och dock har ett smålöje och ett ord af tröst kvar för den sorg som liknar ett barns vid sidan af hennes stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty det är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de söka sina likar i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de svåra att uppnå i godhet, finkänslighet och behag, när deras lifsuppgift går därpå ut. Öfverträffas kunna de aldrig af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne ock må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.
Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan gammal kvinnas oskyldiga egenheter, utan att betänka att det fordras icke så liten själfförnekelse för att kunna vara tålig och god emot ett bullrande och själfkärt släkte, som växer upp till lifvets alla skatter och njutningar, medan man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är mycket lätt, medan man själf står midt i det varma solljuset på lifvets middagshöjd, att skratta åt den, som med huttrande omsorg drar pälsen om sig nere i dalarna, där skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid icke bryr sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det är mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära de ungas öfvermod med jämnmått och tålighet. Ty de unga äro ett grymt släkte; om de visste huru många hvassa pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara litet mindre stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne, som är föremålet därför.
Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som hafva fyllt sin bestämmelse som makar och mödrar, och som, sedan maken lämnat dem för grafvens ro, och barnen flugit ut ur boet för att själfva med eget arbete bygga sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande omkring sig en ljus och blid eftersommar, fastän vintern redan borde vara inne. De äro lefnadsglada, älskliga väsen, dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet som en hedersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och som ofta nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och kärlek, att de gärna omhulda helt och hållet oskylda, endast af behof att skydda och hjälpa. Mången gång äro de originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma gång man har en tår i ögat åt deras hjärtas godhet, hvilken bryter sig fram på tusen sätt, fastän den ofta nog delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor på otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan gammal präktig gumma, den jag en gång, i ett viktigt skede af mitt lif, träffade på min väg, som jag här vill söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt trefliga och fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes vänliga ande ännu blickar ned till dem som hon i lifvet omfattade med så mycken godhet och välvilja, så skall hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla hennes bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro många och skuggorna få, endast så många och så djupa som var nödvändigt för att gifva kroppslighet åt gestalten, och i själfva dessa lätta skuggor lyste ändå alltid hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid skiner igenom klarskuggan på en god målning. Några mörka slagskuggor funnos där icke, därtill var hennes sinne ännu i ålderns senaste dagar allt för ungdomligt och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma, sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar, så är det sannerligen ej den präktiga gummans fel!
2.
Hon var född mot slutet af förra århundradet, några år före utbrottet af den första franska revolutionen, i Stralsund, af svenska föräldrar. Själfva året 1800 gifte hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde hon sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna, samt var äfven en gång med honom öfver till Brasilien. Hon var således en berest gumma, och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande små, och då var det slut med den unga sjökaptensfruns långresor. Hon var nu hemma och skötte om huset, medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade för att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också, ty han var en driftig, och kunnig sjöman; men dess värre var han icke lika stark som han var arbetsam, och följden däraf blef att han i förtid arbetade ut sig. Efter knappa tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors tärande plågor hade världen en rask sjöman mindre, och en sörjande änka och moder, samt fem faderlösa små mera. Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på detta sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick sannerligen icke hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg, ty de fem små munnarna ville ha bröd, och den döde maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men beslutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om sin och de sinas bärgning, hon lärde sig på kort tid barnmorskeyrket, och på detta sätt kunde hon snart nog sörja för sina barns uppfostran och framkomst i världen. Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt ung följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De fyra gossarna växte däremot upp och frodades i det anspråkslösa hem som moderns rastlösa arbete så småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek och allvar på samma gång; det var dessutom också ett gladt hem, ty gumman älskade glädje omkring sig, och förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm kristen utan att se gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades mer och mer, och snart rådde ett visst välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en allmänt värderad och afhållen tjänsteman i ett af stadens ämbetsverk; den därnäst flög snart ur boet och begaf sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De två andra sönerna dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade modern sväljde sina tårar, skötte otröttad sitt välsignelserika men mödosamma kall, och gladdes åt de två barn som hon ännu fick behålla.
På det sättet gingo många år, och hennes äldste son, hennes älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu var det han som, när gumman började tröttna, erbjöd henne ett hem, i hvilket han, tack vare sina goda inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en bekvämlighet, som hon hittills icke varit van vid. Han var en glad och älsklig människa, denne hennes son, och han älskade att omgifva sig med en krets af liktänkande vänner, artister och idkare af sångens glada konst, och i denna krets var nu hans gamla mor under många år en afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade med sin praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde önska sig; men ingen lycka är varaktig här på jorden, och hon väntades af den svåraste af alla sina pröfningar, den att få följa sin äldste och mest älskade son till grafven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han hade där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke komma tillbaka för att vara ett stöd för sin nära sextioåriga moder. Han erbjöd henne i stället ett hem hos sig, men gumman ville icke lämna den jord, som gömde stoftet af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt. Den vänkrets, som hennes son vetat att samla omkring sig, hyllade den gamla med vördnad och tacksamhet, och som sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke obetydlig förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar, hvilka hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen hade dock annorlunda beslutit; hon fick lefva till öfver åttio års ålder, och det var under de sista tjugu åren af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga gumma, som jag nu vill söka beskrifva.
3.
Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde känna henne, första våningen af ett litet tvåvånings stenhus vid en af gatorna nära Mosebacke. Hennes våning bestod af tre små, men mycket trefliga rum utåt gatan, ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång trappa neråt gården. Gumman bodde således alldeles för sig själf, och de tvenne små rummen åt gården hyrde hon ut åt modern och mormodern till en af hennes aflidne sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf, en tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos henne, och för hvilken hon på sina gamla dagar i mera än ett afseende var en verklig mor. Den unga flickan hade en fästman, lika fattig som hon själf, och för dessa båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särdeles blida ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i sitt hjärtas godhet en skyddande försyn.
Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, en liten kry och fryntlig gumma på några och sextio år, med ett gladt och godmodigt ansikte, i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade emellan skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och det gråsprängda håret vågade sig behagligt öfver en hög och ren panna under den hvita, nystärkta mössa, som gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket fint och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet, eller låta påskina något öfverflöd; men hon hade den lofliga och berömvärda åsikten, att »man kan väl försöka att se ut som folk, fast man är gammal!»
Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta borta. Helst trifdes hon i sällskap med glada och hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla käringar,» brukade hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på något sätt sitt eget kön; men hon hade heller icke någon särdeles misskund med dess svagheter, ehuru hon alltid höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt, som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.
Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år, och var på sitt sätt nästan lika originell som gumman själf. Hon var en ful, groflemmad och klumpig figur på några och tjugu år, såg mycket illa, skrattade mycket högt, och åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla matmor som en verklig mor, hvilket likväl icke hindrade henne att ibland rätt grundligt förarga den gamla. Väl tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl märkvärdigt!» — men när hösten kom, så blef det ändå aldrig något af. Men saken var den att de båda kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera visste af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var själfva rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet; gumman var häftig, Augusta flegmatisk; gumman såg bra, Augusta illa; och när gumman ibland snodde omkring och var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket gjorde att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne igen, sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då, så hon gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»
»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig så!»
»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och snodde af in i sitt inre rum, medan Augusta, ungefär lika tyst och lika lätt på foten som en elefant, begaf sig af ut i köket.
Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke tvenne vanor, som hon aldrig lade bort: hon vaknade alltid klockan fyra hvarje morgon, och det första hon gjorde när hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret för att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade nämligen Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför sig, och den försummade hon aldrig att rådfråga vid viktiga tillfällen, liksom hon heller aldrig underlät att jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande på navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan fyra, uppstod merendels följande samtal mellan henne och den yrvakna Augusta, som under den mörka årstiden alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad klockan var:
»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i det hon vaknade; »nu ä’ klockan bestämdt sju ... och den Augusta, som inte vaknar! Augusta!»
»Hu...um!» svarade Augusta halfsofvande.
»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad klockan är!»
»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket bevisade att hon var vid dåligt lynne öfver att blifva väckt; »hon är väl fyra, kan jag tro!»
»Vill du genast se efter!»
»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka, »ja, hvad sa jag, hon är strax fyra ... om frun hade lugnat sig en stund till, så hade hon slagit ute i salen.»
»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera, jag trodde bestämdt att hon skulle vara sju eller half åtta.»
»Ha, ha, ha, ja si frun ä’ då alltid så rolig, så!» skrattade nu Augusta med full hals, hvilket bevisade, att hon var riktigt vaken.
»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att du väcker mamsell därute? Tänd på ljuset nu åt mig och gå sedan och lägg dig igen, jag ska läsa litet, jag, för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»
Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta somnade genast som ett godt barn. När nu klockan led fram mot sex blef gumman litet sömnig igen, lade bort boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.
Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började redan blicka in i gummans kammare, då hon hastigt väcktes af något buller från gatan. Hon satte sig häftigt upp och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde hennes öra, och nu var det med sin starkaste stämma som gumman ropade:
»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och sofver ännu och jag hör att mamsell är oppe därinne! Det är då riktigt skam! Vill du genast skynda dig opp och laga att du får på kaffepannan! Ja se, bara för att jag nu händelsevis slumrade till litet, så ...»
»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta lugnt som alltid, i det hon började kläda sig.
»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som en annan latmaja och drar dig! Det fattades bara att hon skulle vara slagen åtta till på köpet.»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä’ så rolig så!»
»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag bli så lagom rolig, ska du få se!»
»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,» menade Augusta.
»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade gumman.
»Ha, ha, ha ...»
»Vill du tiga, du låter ju som en brandvakt.»
»Ha, ha, ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta utan att genera sig, i det hon begaf sig af ut i köket.
»En faslig människa att sofva länge, och så hon skrattar sen! Ja, vänta mig, i vår ska jag väl göra mig af med henne. Jag kan undra hvad det är för vind i dag? Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan, som aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster ser jag, nå, då kommer han kanske på norr fram på dagen, så man kan få litet klarare väder!»
Efter en liten stund såg den unga flickan, som bodde i rummet utanför gumman, huru denna, klädd i en liten kort underkjol och med nattmössan ännu kvar på hufvudet, fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på Augusta med kaffet.
»Kors, kära barn, ä’ hon redan oppe?» brukade då gumman säga, »och den där välsignade Augusta har försofvit sig igen.»
»Bästa tant, det är ju ingen tid förliden.»
»Å, jag tycker en kopp kaffe kunde minsann behöfvas, jag! Jag undrar hvad hon gör nu!» och så bar det af ut i salen, där gumman bultade på dörren utåt förstugan: »tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag, dem Augusta aldrig låtsade höra, hvarken första eller andra gången. Sedan bultningen var gjord, snodde gumman återigen af in i sitt rum, sedan hon i förbigående hört efter hur den unga flickan mådde, och hvad hon hade för åsikter om väderleken för dagen.
Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med några nya variationer, som gjorde att det icke blef enformigt. Längre fram på förmiddagen gick gumman ut i staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll, eller också på auktioner, hvilka hon varit van att öfvervara i många år. Saken var nämligen den, att gumman förut varit medintressent i en klädmäkleriaffär, som föreståtts af en medelålders mamsell, hvilken förut, under sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på gamla dagar hade hon visserligen upphört med medintressentskapet, men hon intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det egna med den annars alltid så glada och fryntliga gumman var dock att hon vid hemkomsten från dessa förmiddagsvisiter å Stadsauktionskammaren alltid var vid dåligt lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet, och aldrig hindrade henne från att, drifven af vanans makt, göra om de förargliga visiterna. Gick gumman däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid vid godt lynne, när hon kom hem igen. Det var endast när hon skulle taga på sig för att gå, som hon då hade en liten öfvergående förargelse, och det var därför att Augusta alltid ville bylta på henne så många öfverplagg som möjligt, för att hon inte skulle förkyla sig.
»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då gumman säga; »hm, jag ska väl inte se ut som ett trasbylte heller när jag kommer till folk!»
»Jaha, men si frun får inte förkyla sig! Tycker frun det?» menade Augusta; »ta åtminstone en schal till inunder, om frun inte vill ha pälsfodret.»
»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med den där otäcka schalen! Jaha, kunde jag inte tro det, att hon skulle skrynkla till kragen för mig! Nu måtte jag se ut som ett åkerspöke om halsen!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så rolig frun ä’!»
»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden komma in under väderhufvan, hör du det ... det blåser ute, och jag har inte lust att komma och flagga som en annan galeas! De finns nog de som flagga ändå, utan att jag behöfver vara tokig!»
»Ha, ha, ha!»
»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren, det är bättre.»
»Ska jag inte komma och hämta frun?»
»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf, det behöfs inga hämtningar! Du måtte riktigt tro, att jag ä’ barn på nytt, du.»
»Nej, men si, om det hände frun någonting, så skulle jag bli så ledsen, så ... för si, när man ä’ gammal som frun, så ...»
»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att jag inte kan sköta mig själf! Hjälp mig på med galoscherna nu, och stå inte där och titta i kors på ljuset så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och akta att ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’ borta!»
»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig frun ä’! Mig lär min själ ingen vilja ha ... och vill di ta mamsell, det ska vi då bli två om!»
Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på gatan, skrattade Augusta åt hennes sista afsked, och tyckte att frun var så rasande rolig, hvilket likväl icke hindrade henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart öfver den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret ett par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter om hon inte kom.
4.
Bland andra den präktiga gummans meriter var äfven den att hon utöfvade en efter sina tillgångar ganska storartad välgörenhet; men icke den braskande välgörenhet som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta och stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den ett fel. Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd utblottade familjer, som hon alltid såg om och plockade till mat och penningar så ofta hon kunde; men hon gaf högst ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare än gumman själf, och när det ringde vid järndörren och någon fattig stackare uppenbarade sig, kom hon alltid in till gumman med andan i halsgropen, och ropade med sin gälla röst:
»Frun!»
»Nå hvad är det nu då? Är elden lös, efter du kommer så där flygande?»
»Nej, men ser frun, det står en fattig stackare där nere och tigger. Han frågar om frun har några strumpor att ge honom?»
»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»
»Ha ha ha ...»
»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»
»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru och barn hemma, och ingenting att ge dem att äta, säger han.»
»Det är vanliga visan, det ... jag kan undra hvar han bor, jag?»
»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid Hammarby tull.»
»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet utaf det där buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och så kan du fråga honom efter husnummern, och säga honom med detsamma att han inte får gå och tigga vid dörrarna, och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»
»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter husnummern?»
»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan är lång! Skynda dig nu!»
Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid reflexionsspegeln för att se efter hur tiggaren såg ut; när hon sedan fick veta husnummern, brukade hon nästan alltid säga liksom för sig själf:
»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’ väl en sådan där, som inte ids arbeta, kan jag tänka. Det är aldrig värdt att tro sådana där mer än jämnt.»
Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om hur nödvändigt det var att akta dörrarna för sådana där, och att hon icke fick ge dem något, när hon icke själf vore hemma, och mera sådant. Den som icke kände den präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhärtigaste människa i världen; men framåt skymningen skulle gumman gå bort till någon bekant, och hon gick då och stoppade och snodde både länge och väl i köket och skafferiet och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när Augusta med sin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon skulle taga vägen, och hvad hon letade efter, så snäste hon alltid af henne med ett:
»Det rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan utom porten utan att be dig om lof? Ta in min kappa nu och gamla hatten, det är inte värdt att ta den nya, när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa ner till Södermalmstorg litet.»
Efter en stund bar det af med gumman, och hon hade då alltid under kappan ett litet knyte eller en korg, som hon omsorgsfullt dolde för de hemmavarandes blickar, nästan som om hon gjort något ondt.
»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby tull,» sade Augusta till den unga flickan; »det ska ingen få veta’t, förstås; men jag såg att hon stack ner bröd och kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hon är rolig ändå, frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick Augusta ut i köket, förtjust öfver gummans rolighet och sin egen klyftighet.
Sådana scener upprepades merendels ett par gånger i veckan, och i synnerhet emot jularna, blefvo de allt tätare. Men för hvarje gång som gumman kom hem ifrån en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare än vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke skulle se att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde hon in sig i sitt rum en halftimme eller så omkring, sedan hon kommit hem. När den halftimmen var förliden, kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans rum och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan teet dracks, kunde hon ofta nog för sin unga hyresgäst omtala hvilka scener hon varit vittne till.
Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin vanliga patiens, och under tiden brukade hon, isynnerhet om hon var vid riktigt godt lynne, och det var hon nästan alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt förflutna lif, isynnerhet om något under samtalet yttradt namn eller något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det förflutna. Gummans minne var nämligen rikt späckadt af händelser från hennes ungdom och från den praktik, som hon under loppet af så många år utöfvat inom en mängd ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon rådfrågades ännu ofta vid mera invecklade fall till och med af hennes yngre yrkessystrar, som, fastän de hade bättre undervisning att tillgå, likväl gärna togo sin tillflykt till den gamlas bepröfvade erfarenhet. Det var mycket intressant att höra gumman omtala sina observationer från de många olika hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.
»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra, i det hon nästan mekaniskt blandade de många kortlekarne till patiensen, »har man i mitt yrke ögonen öppna, så kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte yppas i hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett hus, glömmer man i allmänhet bort att taga på sig söndagsminen, och det som för världen kan se både grant och ståtligt ut med besked, det är så lagom präktigt, skall jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp alla underliga händelser och öden som jag varit vittne till under min trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska märkvärdig roman utaf det, och inte skulle den bli oläst af brist på omväxling, det vill jag gå i god för!»
Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket lätt glömma saker, som tilldragit sig under den närmaste tiden, då hon däremot alldeles klart och tydligt kom ihåg sådant som passerat för trettio à fyrtio år sedan. De stora händelserna från århundradets början mindes hon särdeles väl. Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts död, Fersens mord, Karl Johans hitkomst, och föreningen med Norge; allt detta mindes gumman som om det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst 1823 som Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon hade händt för ett par år sedan, och hon kunde mycket väl draga sig till minnes sådana saker som Dramatiska teaterns brand, och den stora branden på Blasieholmen, då Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och förstördes.
Fick man henne att tala om dessa och snarlika händelser, då var gumman i hög grad både intresserad och intressant. Hon började då alltid med något minne från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med det större minne om hvilket hon talade, och det var med ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.
»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann ... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och grät vid sängen, för han var mycket illa däran utaf samma bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter — då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka. Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, där naturligtvis alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste illumination, och lågorna stodo högt ut öfver de fyra tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle få slag ... och jag måste ta och bära honom till fönstret för att han skulle bli säker på att det inte var huset bredvid, som han trodde, för han yrade allt litet, ska jag säga. Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom godt, för dagen därpå var han bättre och inom några dagar var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n. Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg, Gud signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde att det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg, det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i Grefvarna Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta hustrun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste son började redan då att, så ofta han kunde, gå på spektaklet och ville alltid ha mig med sig förstås, och som det var det enda nöje vi hade råd att kosta på oss, så begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt! Jag hörde Jenny Lind, jag, när hon debuterade som Agatha i Friskytten, och den kvällen går aldrig ur mitt minne. Jag kommer också mycket väl ihåg när lärftskrämarna hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och spelade i ’Trettio år af en spelares lefnad’ ... den rocken som han hade på sig som Varner, när denne kommer som tiggare i sista akten, den hade jag skaffat honom från klädståndet ... se, han umgicks med son min, han också, liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var min själ inte så tragisk då, som han var på teatern inte. Och Hyckert se’n! Två dar innan han sköt sig, var han på middag hos son min, och var så glad som om han tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!»
På detta sätt kunde gumman hela timmarna sitta och berätta om hvad som händt under hennes förflutna dagar. Jag kom ibland i sällskap med den unga flickans fästman dit upp, och blef snart vän med den gamla, ty merendels var det jag ensam, som hörde på gummans berättelser; de unga tu hade troligen en hel mängd mycket intressantare saker att tala om och tänka på, där de sutto hviskande och förtjusta i ett soffhörn, medan gumman och jag höllo oss till stolarna omkring det lilla tebordet. Den gamla, präktiga gumman var likväl inte på minsta vis missnöjd öfver deras fåordighet och tankspriddhet när det gällde vår konversation, tvärtom.
»Hvad skulle det vara för kärlek,» plägade hon ofta säga, när fästmannen helt förlägen ursäktade sig med att han inte hört någon fråga som gumman ställt till honom; »hvad skulle det vara för sorts kärlek, om ett par unga förlofvade skulle ha ro att sitta och höra på hvad en gammal gumma pratar? Kuttra ni, vi prata nog, vi. Ni ska inte tro att jag ä’ så rasande gammal af mig, att jag helt och hållet glömt bort hur det var, när jag var ung.»
5.
En afton när gumman Granke yttrade sig ungefär på det sättet, tog jag mig friheten att fråga:
»Nå, men säg mig, hur var det när fru Granke var ung?»
»Hå kors, det var mycket olika mot nu för tiden det, utom i ett fall.»
»Hvilket då?»
»Jo just i det fallet som vi nyss talade om. ’En ung mans väg till ena pigo’ var då ungefär den samma som den är nu i dag, och troligen har den väl varit sig lik i alla tider.»
»Kommer fru Granke ihåg hur frun blef bekant med sin salig man?»
»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror herrn att en kvinna glömmer sådant, om hon också blef aldrig så många hundra år? Den som tror det, den känner oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom karlarna; men aldrig glömma vi något som har sammanhang med honom som vi fästat oss vid, sak samma om han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog när Granke lefde, jag ... när vi sutto och talade om det förflutna, de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes hvarenda liten omständighet vid vårt första sammanträffande, hvart ord som fälldes — och han satt och hörde på han, och mindes ingenting! Men det är så med karlarna, de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man får inte undra på det, och ingen förståndig hustru får stöta sig på det; vi kvinnor, vi känna ingenting viktigare än vår kärlek, vi! Men nu pratar jag igen ... hvad var det som herrn frågade mig om?»
»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant med sin man?»
»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i går, fast det är öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det! Och nog kan jag tala om den historien, om ni har lust att höra på den ... ja, gör er inte till, ni, mitt förlofvade herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör på ... innan jag sagt tio ord så ä’ ni ute och flyger uppåt väggarna igen!»
»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra på,» försäkrade den unga flickan, i det hon gjorde fåfänga ansträngningar för att draga sin hand ur fästmannens, som däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att å sin sida släppa hennes.
»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, i det hon godmodigt och leende blinkade åt mig, »men det är detsamma. Jag vet att jag har alltid ett par öron åtminstone, som höra på hvad jag har att förkunna.»
»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag försäkra frun!»
»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt in det i någon pjäs, det anhåller jag om, för jag vill inte vara något spektakel för publiken.»
»Tycker frun det!»
»Ja, jag tror aldrig de här författarna mer än jämt. Men, skämt åsido, jag ä’ väl inte så rädd heller som det låter. Se nu var det så att min mor dog, när jag var helt ung, och att jag skötte hushållet för min far, som var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus helt nära hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet att det går en gata ifrån gamla rådhuset och neråt hamnen, och den gatan slutar med ett stort och mycket underligt hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan utaf det huset är en spännbåge öfver till ett annat hus, och under den spännbågen mynnar den gatan ut, som vi bodde på. Nu ä’ det vanligt i sjöstäder, att när man bor neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket har tagit ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada igen för tvånget ute på sjön. Jag var därför inte ovan vid att höra bullersamma uppträden utanför vår port eller i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jag det var ... jaha, 98 var det ... var det alldeles rasande. Utanför vår port stod just en gammal oljelykta, just ett tocke där vargöga, som det ännu finns här uppåt söder, men som lyste om möjligt ännu sämre än våra göra, och som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade gå om kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända ljus, utan satt vid fönstret och stickade på en strumpa vid skenet af lyktan. Vår enda piga, en fet och trind bondjänta från Rügen, var ute i köket och lagade till kvällsvarden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom alltid hem på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan kunde ställa sitt ur efter honom. Jag var så van att höra de säkra slagen af hans järnskodda käpp emot stenarna långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända ljus och göra i ordning vårt lilla kvällsbord, innan han hunnit inom porten. Nå, bäst som jag sitter i mina tankar ... Gud vet för resten hvad jag tänkte på, troligen på ingenting egentligen, som ungdomen brukade då liksom nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt hamnen. Skrik och svordomar på något främmande språk hördes om hvarandra. Därpå hördes ett buller af springande, en person som sprang förut, och en hel hop förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi bodde, och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en person komma springande barhufvad förbi fönstret; men just som han kom midt för, stupade han mot en uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till af förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa honom, i fall han slagit sig illa, då jag i hast ser ett halft tjog druckna sjömän komma fram i full fart och kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt ögonblick, som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig hur den fallne mannen reste sig upp, stark som en björn och skakade af sig de anfallande som om de varit små hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där med klappande hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena efter den andra af de anfallande kastades tillbaka med blödande pannor från den barhufvade mannen, som tycktes få fördubblad styrka vid hvarje anfall. Men många hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg tydligt att den stackars mannen skulle duka under för öfvermakten, då jag i detsamma till min stora förvåning och förskräckelse får se min gamle fars järnskodda, långa spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och det med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo till flykten, troligen också skrämda af brandvakternas skramla, som nu hördes på långt håll nerifrån hamnen. I detta ögonblick försvann all min rädsla för tanken att min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan sådan jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud, eller Trudchen, som hon kallades i hvardagslag, som skrek som om knifven suttit i henne. När jag kom ut, såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu, sedan angriparna voro borta, var nära att falla omkull af ansträngning och blodförlust; ty han blödde starkt af ett slag i hufvudet och ett öfver vänstra ögat.
»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min far kort och bestämdt — han var alltid sådan; »och låt oss föra honom in!»
»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda plattyska, »di har schlagen honom dedt!»
»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga att vi få honom in i rummet, innan nattvakten kommer.»
Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt och hållet vanmäktige mannen in i rummet, där min far och Trudchen satte honom i min fars gamla länstol, medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika, för att tvätta och förbinda hans sår.
När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far stod med armen om den unge mannens axlar för att hålla honom uppe i sittande ställning i stolen. Jag steg fram för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte, men jag darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet och ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans såvida inte min far tämligen sträft ropat till mig:
»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta först såret i hufvudet, som blöder värst; det andra är bara en liten rispa! Men hvad är det då åt dig, kära barn? Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt åt.»
Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet jag om det var åsynen af blodet och det gapande såret i hufvudet eller om det var minnet af den ohyggliga synen nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver honom, eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför mig den ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela mitt lif; men aldrig i all min dar har jag varit så förvirrad som jag nu var. Och när jag så hade fått blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle börja att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med slutna ögon hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade min hand som om jag hade haft en frostattack. Min far, som under tiden gått till ett väggskåp i sitt lilla arbetsrum, hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset, och den enda som han nånsin begagnade, och kom nu fram till den unge mannen med ett fylldt glas af det i hans tanke ovärderliga medikamentet.
»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick se hur min hand darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att du är färdig att dåna bara för en smula blod?»
»Ånej, kära fatter,» svarade jag; jag hade alltid varit van att kalla honom så, ty fast min far var svensk född så var min mor pomerinkare, och vi talade därför en sorts underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd för att den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju alldeles likblek och ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»
»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i slagsmål,» svarade min far buttert; »galna kattor få rifvet skinn, det är så vanligt det! Vore i alla fall synd på pojken, för han ser hygglig ut. Tycker du inte så med, Miken?»
»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka Trudchen efter stadsfysikern?»
»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte millefoliebrännvinet uträttar lika bra? Hm, tycks vara ett bättre mans barn, den här. Hör på, min gosse, gapa litet nu, så ska du få se på annat slag.»
Men i detsamma som min far förde glaset till munnen på den unge mannen, utstötte han en djup suck, gjorde en våldsam rörelse med handen och slog ut glasets innehåll öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och tydligaste svenska:
»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore ännu tio till, så ska jag visa er att en svensk sjöman inte viker för sådant där byke! Där har du, och du, och du ...» och nu började han slå omkring sig som en galning, till dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen, och på nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:
»Hvar är jag?»
»Jo, du ä’ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min far, »och här ser du Marie, dotter min! Men sitt still nu, för här behöfver du inte slåss, min gosse. Och när jag fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå inte ut det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»
Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp igen, skyndade jag mig att binda för såret öfver vänstra ögat med en stor bindel som täckte icke allenast såret, utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig, och jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han kastade på mig, innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan se den ännu när jag vill.
»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet tillbaka mot stolsryggen. »Jag hade en liten syster som hette Marie. Om hon hade lefvat, så hade hon varit lika stor och vacker som ni.»
Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och inte visste jag heller af det själf. Det var ondt om speglar i min fars hus, och inte hade jag mycket tid att spegla mig på heller. Jag visste inte hvarför jag rodnade, men jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt minne. Ty ni ska veta, det gick inte så lätt att bli den fattige sjömannens hustru, som ni tror. Men jag skall väl inte gå händelserna i förväg. Min far kom tillbaka med sitt medikament, som han trots alla protester hällde i den unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han verkligen så mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur han kommit i gräl med de främmande sjömännen. Det hade som vanligt varit för en småsaks skull; han var jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och skulle gå upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo omkring honom och ville att han skulle taga af sig hatten för dem, därför att de tillhörde en fransk korvett och han bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som var kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den näsvisaste af de franska matroserna, och inom kort var slagsmålet i full gång.
»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte ni och er dotter varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan jag tro! Men nu får jag lof att gå, för annars håller väl kapten ett fasligt väsen, när jag kommer ombord igen.»
»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min far; »det går inte an att gå ut i den fuktiga luften med de där skråmorna.»
»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid hamnen,» tillade jag utan att våga se på honom.
»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen, i det han steg upp ur stolen, »skråmorna ä’ ingenting med ... jag är bara litet yr i hufvudet af dem — och de ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för hjälpen och låt mig nu gå ombord.»
»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min far i det han skakade hans hand; »du ä’ ju vår landsman, och det ska roa oss att veta att du inte får några efterslängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut genom porten du, Marie!»
Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren; utkommen i farstun måste jag sätta handen för ljuset för att det inte skulle blåsa ut, och jag kände då huru en hand lades på min arm och en sakta och upprörd stämma hviskade i mitt öra: »Tack, Marie, den här kvällen glömmer jag aldrig!»
Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fasta steg ute på gatan, och de försvunno allt mer och mer, under det att jag försökte att stänga igen porten, men hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, dels af darrningen i mina händer, som inte ville öfverge mig, dröjde jag så länge, att min far slutligen öppnade dörren och ropade:
»Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen tagit dig?»
Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den natten var den första sömnlösa jag någonsin haft.
6.
»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro och otålighet, med hvilka åtminstone jag den följande dagen afvaktade vidare underrättelser om den slagne sjömannen. Min far var alltid tyst och sluten, så att af honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog han som vanligt, sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt och käpp och begaf sig af ut. På min fråga hvart han skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad, sedan svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’, och så vandrade han sina färde.
När jag blef ensam tilltog min oro så att jag slutligen inte visste mig något råd för att få den stillad. Jag lade bort mitt arbete, och gick fram och tillbaka i rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle våga att ta Trudchen med mig och gå neråt hamnen, för att skaffa mig underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte någon småsak för en flicka i min ställning, och jag visste mycket väl, att om jag hade blifvit sedd af någon utaf grannarna, så skulle det ha varit slut med mitt rykte för alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i en småstad anses för ganska naturlig; men så var det sannerligen inte då. Alla de moderna idéerna om kvinnans likställighet, och sån’t där, som de nu skrifva tidningarna fulla om, kände man den tiden inte till; för en ung flicka fanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte mer än en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade utsett en man åt henne, sak samma om hon tyckte om honom eller inte, eller om han var ung eller gammal. I synnerhet var det fallet med en fattig borgarflicka sådan som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man sällan några invändningar. Det var också inte utan att min far mer än en gång låtit påskina, att han nu ansåg mig tillräckligt gammal för att, också jag, gå all världens gång, och att en välbehållen änkling om ett par och fyrti år, en mässingsslagare på samma gata som vi själfva, hade kastat sina något skelande ögon på mig. Mannen hette Kortz, hade eget hus och stor verkstad, samt bara tre barn från sitt förra gifte, af hvilka dock två voro pojkar och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars portluckor och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far hade visserligen inte uttryckligen talat om mässingsslagarens frieri; men ofta nog, då han kom hem från klubben, hade han låtit ord undfalla sig om, hurusom han mycket väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen, fastän hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om det inte var så rasande roligt i och för sig själf, så fick man i alla fall trösta sig, när man hade sitt barn väl försörjdt, och så vidare. Allt detta rann mig nu i hågen, när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke oftast stötte i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd med sina skelande ögon och sitt plumpa skratt, så blef han ännu värre i jämförelse med den unge sjömannen, hvars tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag gick och stod. Trots min medfödda blyghet och förskräckelse, hade jag också redan fattat mitt beslut att gå ut i köket och säga till Trudchen att följa med mig, det fick nu för resten gå hur det ville, då jag i hast hörde tunga steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter något trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta på den. Med klappande hjärta skyndade jag att öppna, och en gammal matros steg tvekande in i rummet, medan han strök af mössan med ena handen, och stack fram en hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en duktig buss fram och tillbaka, därpå vände sig och spottade mot dörren, hvarpå han mycket betänksamt vände sig om igen och frågade:
»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är det här som handskmakar Bohm bor?»
»Ja, hvad vill ni honom?»
»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom vilja lämna åf det här, ifall han kan ta emot’et.»
»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag, i det jag utsträckte handen efter papperet; »men kanske att jag ...»
»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han skärskådade mig från topp till tå, med ett par kloka grå ögon under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det är dottern, det! Kunde förstå det på tacklingen och riggen ... se, pojken ligger för ankar, si ... skamfilad öfver hela skrofvet, ska jag säga!»
»Hvem menar ni?» stammade jag.
»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går afton utaf några fransoskanaljer; kom ombord sen och såg ut som hin håle i synen; kånka honom till sjukhuset i middags, för han fick feber i faggorna ... försökte, både kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig inte. Bad, när vi kånka dit’en, att jag skulle gå te handskmakar Bohm och lämna den här lappen, för det var han och hans dotter, som frälst lifhanken på’n, kantänka. Men hur ä’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig, tror jag inte hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»
Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka, det skall Gud veta; men förskräckelsen från kvällen förut satt ännu i mig, och när jag nu hörde att den stackars gossen var förd till sjukhuset, så ansåg jag det liktydigt med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag bleknade och att mina ben inte ville bära mig, och jag tyckte jag var färdig att sjunka till golfvet, då jag hastigt kände ett par starka armar som fattade om mig och satte mig på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:
»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig ... pojken mönstrar väl inte af bums heller, för att han fått sig ett par skråmor. Men si, sanningen ä’ att doktorn sa, att han får ligga i lugnvatten ett par veckor, innan han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på seglats.»
»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i det jag sökte sansa mig så godt jag kunde.
»Nej vasserra, jag känner hans skalle, jag ... det ä’ jag som gjort’en till sjöman, ska jag säga lilla mamselln! Det ska inte vara några fransosnäfvar, som spräcker skallmejan på den pojken, inte! Men si, det värsta är att kapten är segelfärdig och skutan klar, och att vi tänker ge oss af i morgon om vinden håller sig, och då vete tusan hvem en ska få som tittar om honom därborta på sjukhuset.»
Och under det den gamle, ärlige matrosen sade detta, valkade han bussen med förnyad fart, och tittade på sned på mig, med ett på samma gång enfaldigt och skälmskt uttryck i sina gråa ögon. Men jag var för mycket upptagen af tankarna på den unge sjömannen, för att rätt besinna hur jag blottade mitt inre för budbäraren, då jag hastigt utropade:
»Sörj inte för det, det ska nog vi göra; min far och jag; ty,» tillade jag litet saktare, »han är ju vår landsman, och ...»
»Nå ja, då är det ingen nöd,» sade matrosen i det han skakade min hand med en trohjärtenhet, som gjorde att han kramade den nästan blå; »då ä’ jag lugn för min jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro, kvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation som en hel karl; den blir nog snart skeppare på egen skuta, och då kan han gifta sig, och ta lilla frun med på resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara lugna bägge två! Men ajös nu, här står jag och pratar ... ska gå ner till sjukhuset och titta om’en litet, innan jag går ombord.»
»Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset?» frågade jag hastigt.
»Nej, hör nu lilla mamselln,» återtog matrosen betänksamt, i det han valkade sin buss mycket ifrigt; »det tror jag väl inte går an ändå. För si, i kväll vet han väl ändå inte mycket till sig. Doktorn sa att febern skulle smälla till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge, lilla mamsell, och låt mig hälsa’n från henne, ifall han begriper så mycket svenska ... och så i morgon bitti när jag tittar om’en igen, så kan jag komma in och tala om hur det ä’ fatt me’n.»
Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen, som ånyo kramade min hand nästan värre än förut, hvarpå han aflägsnade sig med en vänskapsfull nick och snart med vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu en nick som om han velat säga: »var lugn, mamsell lilla,» och aflägsnade sig neråt gatan.
Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet i handen, och försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte huru tiden gick, förrän jag hörde min fars käpp slå emot gatstenarna, och såg honom passera förbi fönstret i sällskap med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid porten och vände om åt samma håll från hvilket de kommit. Jag spratt till, utvecklade det lilla papperet, läste vid skenet af gatlyktan de tvenne orden: »Tack, Marie», skrifvet af en darrande hand, och hade knappast hunnit stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far inträdde i rummet.
»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min far, i det han satte ifrån sig hatt och käpp på den vanliga stolen vid dörren; »hvad vill det säga?»
»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot honom; »här har varit bud ifrån den där sjömannen, som blef så illa slagen i går.»
»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade han kärft; »hvad har det ena med det andra att göra?»
»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»
»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»
Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, satte min far sig i sin länstol, gaf mig tecken att draga min stol närmare intill hans och frågade:
»Hvad var det för bud?»
»Det var en gammal matros från samma fartyg som han själf.»
»Nå, hur är det med honom?»
»Illa, fatter! Han har feber och ligger på sjukhuset.»
»Såå? Måtte ha fått duktigt med smörj då! Jaså, på sjukhuset ... ja, där lär han väl inte må för väl, känner jag stadsfysikern rätt.»
»Och det värsta är att i morgon seglar kaptenen sin väg, så att han får ligga där ensam och öfvergifven, stackars gosse.»
»Du ä’ fasligt ömsint om den där junkern!» sade min far och såg på mig med en djup rynka mellan ögonbrynen.
»Han är ju vår landsman, fatter lilla! Och tänk bara om han har far och mor i lifvet, hvad de ska vara oroliga för honom.»
»Jaja, det är då sant, det. Men det är så vanligt för de gamla det, när ungarna flugit ut. Ska väl gå och titta om honom i morgon, får jag se hur det står till. Om gumman min lefde, så kunde vi flytta hit honom från sjukhuset, för där får han väl både svälta och allt.»
»Ja, men fatter lilla,» menade jag och försökte att vara mycket lugn, fast hjärtat klappade så hårdt, att jag knappt kunde tala; »nog kan Trudchen se efter honom, ifall du vill.»
»Den,» sade min far, i det han tände sin pipa, som jag stoppat och räckt honom; »det ville jag just se, hur det fåret skulle bära sig åt med den saken!»
»Nå, men så kunde väl jag åtaga mig att sköta om honom,» sade jag tvekande, i det jag såg ned på min sömnad, som jag fattat tag uti; »du har själf sagt att jag är en bra sköterska, fatter ... minns du det, när du själf var sjuk i fjol?»
»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du blir sjuksköterska åt en tocken där pojkvasker!»
»Passar det inte? När skulle det kunna anses opassande att öfva barmhärtighet emot de lidande?» frågade jag litet jesuitiskt, jag medger det gärna; men jag kunde inte annat, »låt flytta honom hit hem, fatter lilla, det vore ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf vanskötsel på sjukhuset.»
»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han såg på mig med pröfvande blick; »men jag tycker du ä’ bra angelägen att få honom hit? Du måtte väl inte ha förgapat dig i pojken, när du förband honom i går afton? Men det säger jag dig, Miken, har du sådana funderingar så lurar du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till måg, det vet du, och Kortz har mitt ord, det vet du också.»
»Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en människa, som man knappast sett i fem minuter?» frågade jag och tvang mig att skratta, ehuru det skar till i hjärtat på mig som med en hvass knif, när jag hörde mässingsslagarens namn nämnas; »det vore väl ändå allt för galet. Och vore han inte sjuk, den stackars gossen, så kan du vara säker på att jag inte det minsta skulle bry mig om honom.»
»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far lugnad, i det han drog stora moln ur sin pipa; »och i morgon ska jag gå ner till kapten och fråga hur dan pojken är, och är han hygglig, så ska jag säga åt stadsfysikern att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden, min flicka. Jag är hungrig, ska du veta!»
Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet inte rätt om det var af oro öfver den unge sjömannens tillstånd eller af glädje öfver att få sköta honom.»