7.
»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag är en bra stor toka, som sitter här och talar om mina ungdomsdårskaper för er; men jag ska säga er, att när man blir så gammal som jag är, så värmer det upp hjärtat att få i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå den rikaste man har. Och man skall ha blifvit mycket förstockad och mycket förtorkad i själen för att inte glädjas åt att få påminna sig den på nytt.
Men hur det nu var, så fick min far goda underrättelser från kaptenen och dåliga från sjukhuset, och det gjorde att inom två dagar var den unge sjömannen transporterad hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu, mina unga vänner, börjades en bra skön tid för mig, ska ni tro. Jag hade alltid varit ensam och utan några jämnåriga vänner, och min far hade aldrig varit särdeles ömsint eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda, att vara allt för, och jag kan inte beskrifva för er huru jag allt mera fästade mig vid min skyddsling, så kan jag gärna kalla honom, ty han var hjälplös som ett litet barn, och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit djupare än man först trodde, och det höll på att bli hjärninflammation utaf, så att många veckor gingo förbi, innan han ens kände igen mig, annat än under korta mellanstunder, och min far som tyckte att det inte kunde vara någon fara för mig att på detta sätt vara ensam med en sjuk, öfverlämnade slutligen den sjukes vård helt och hållet åt mig.
Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom och hjälplösa belägenhet var just det, som främst af allt banade honom vägen till mitt hjärta. Jag hade som ung flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt säkert inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle ha utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några veckor vid en sjuksäng. Men det är så många som gå förlofvade från en bullrande bal, där de lärt känna hvarandra knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af en hvirflande vals, att det kan inte skada om en och annan går förlofvad från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det säkra är att nog kommer den unga flickan från det sistnämnda sammanträffandet med mindre farliga illusioner, än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis kamp emellan lif och död, segrade dock den unge sjömannens friska och kraftiga natur, och inom kort kunde han stappla omkring därute i det största rummet stödd på min arm; men nu var det jag som höll på att bli sjuk i stället. Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par dagar, under hvilka Trudchen i stället fick se efter både honom och mig, medan min far dolde sin oro för mig genom att gå och smågräla emellan mitt rum och den unge sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset, och att en annan gång kunde unga sjömansglopar vara litet mindre korta om hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån sådant där elände.
När jag kom upp igen, fingo vi båda unga klart för oss, hur det stod till med våra hjärtan, och många ord behöfdes inte för att oss emellan afsluta det förbund, som, Gud vare lof, ingenting annat än döden kunde upplösa. Fråga de båda unga där, så får ni väl höra om kärleken vid sådana tillfällen har för vana att vara mångordig af sig. Ju djupare och sannare han är, desto mindre har han att säga, tänker jag. För oss var en handtryckning, en blick, och en hastigt och under stor fruktan å min sida utbytt kyss mer än nog, och sedan försökte vi att vara så lugna och likgiltiga som möjligt emot hvarandra i min fars närvaro. Det blef en ganska lång konvalescens, under hvilken min fästman, ty så kallade jag honom i mina drömmar och vid våra korta ensamma stunder, skaffade sig böcker att läsa för att fullkomna sig i sitt yrke. På det sättet gick på nytt en lycklig månad; men då var han helt och hållet återställd, och nu måste det bli slut på den lyckliga tiden. Hans kapten hade skrifvit till honom med en kustjakt ifrån Lübeck, att han där väntade på honom för att sedan fortsätta färden till England och vidare neråt Spanska sjön, och att han måste skynda sig, så vida kaptenen inte skulle blifva tvungen att inmönstra en annan i hans ställe. När det brefvet kom var min far inte hemma, och vi unga hade nu en lång öfverläggning om hur vi skulle bete oss, för att min far inte skulle tvinga mig att gifta mig med mässingsslagaren.
»Jag går till honom, innan jag far,» sade Gustaf, i det han drog mig intill sig, »och säger honom, att om han understår sig att se på dig medan jag är borta, så slår jag ihjäl honom.»
»Men, käre Gustaf,» bad jag, i det jag försökte lugna honom, »det är väl ändå inte rätta sättet. Litar du inte på mig, att jag aldrig gifter mig med någon annan än dig?»
»Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall nog försöka tvinga dig, när jag är borta. Han räknar på att mässingsslagaren har egen gård, och jag ingenting annat än ett par friska armar och god vilja att bli en duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli, och det inom två år, det kan du lita på!»
»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för jag kan i alla fall inte samtycka till någon hemlig förlofning utan hans vetskap, det skulle han aldrig förlåta oss, och då blef den sista villan värre än den första.»
»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för honom, utan säga rent ifrån, och det har jag föresatt mig att göra redan i kväll. Men först ville jag ha saken på det klara med dig, Marie lilla, för har du inte tålamod att vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala vid far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror öfver i Strömstad i Sverige, och han skaffar mig nog en skuta att föra, om jag bara visar att jag duger till det. Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål och inte velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog ord ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och färdig — det har ingen fara. Vill du därför bli min, utan att bli förskräckt för att vi kanske få dragas med fattigdom och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»
Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton års flicka tänker på fattigdom och bekymmer, när hennes utvalde ser henne så trofast in i ögat som min Gustaf gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så lugn och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone var det inte så den tiden att man såg mera på möblemanget än på hjärteglädjen, mera på de årliga inkomsterna än på friden och lyckan i hemmet, och är kärleken utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är detsamma ännu i dag. Eller hur, mitt unga herrskap?»
»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade den lycklige fästmannen; »men se, det är alltid de gamla som ha sina betänkligheter, naturligtvis. För dem går lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig tänka sig någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt bo! De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig allt detta, är för det unga sinnet ett behof och en glädje.»
»Åja, det där låter mycket bra,» återtog gumman, om man bara har allvar med det! Men de gamla kunna nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett mera af lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min gamle far var orättvis och hård; men jag såg många gånger se’n, att hade vår kärlek inte varit af det slaget, som fördrager allting, så nog kunde vi haft våra ganska bekymmersamma dagar, både under de första och senaste åren af vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte på den kvällen som nu var fråga om, utan bäst som vi sutto där och kuttrade om vår kärlek och våra förhoppningar, så väcktes vi upp ur våra lyckliga drömmar af min far, som oss ovetande kommit in, och som nu med ingenting mindre än blid ton utropade:
»Hvad vill det här säga? Jo, det kan man kalla en riktig god tack för att man visar sig mänsklig mot sådana som behöfva ens hjälp! Skulle jag kunna få lof att veta hvad meningen är med den här saken, ifall det inte anses för näsvist af mig som far, att understå mig fråga ungherrskapet?»
»Snälla fatter ...,» försökte jag stamma, men afbröts genast af min far.
»Tyst du!» ropade han allt mera förtörnad, »du borde skämmas att bära dig åt på det sättet! Är du en anständig flicka du, som i din fars frånvaro sitter där och håller kurtis med den första unga glop du får tag uti? Du borde skämmas ögonen ur dig, det borde du, och jag borde köra dig på porten, det borde jag!»
»Nej, hör nu, bästa farbror ...,» tog nu Gustaf till ordet.
»Fan ä’ din farbror och inte jag, från denna dag!» röt min far, som den kvällen varit något längre än vanligt på klubben och därför var mera högröstad än han brukade vara. »Ge dig af bara, din eländige förrädare! Jag vill inte ha något vidare med dig att göra, hör du det!»
Nu började jag att gråta — det är ju vårt vanliga vapen, det, när vi inte veta, hur vi ska bete oss. Men Gustaf han var minsann inte rädd, han fattade min hand och bad mig vara lugn, och sade, att när min fars första vrede väl hade lagt sig, så skulle han nog inse, att ingen hederlig far eller mor behöfde anse sin dotter förnedrad för att hon hölle af en ärlig gosse, om han också icke hade något. Han kan väl skaffa sig, menade Gustaf, och det skulle han också göra, om han bara fick min fars löfte att inte tvinga mig till att gifta mig med någon annan.
»Det angår dig inte,» menade min far; »hon är min dotter, och hon gör hvad jag vill, så mycket ni vet det, båda två.»
Men Gustaf lät ändå inte skrämma sig; han började att tala om hur naturligt det skulle vara, att han fästade sig vid mig, som kom honom till hjälp den där aftonen, då han höll på att bli ihjälslagen; vidare om hur mycken vänlighet min far visat honom, och om det löfte, hans gamla farbror i Strömstad gifvit honom, om att skaffa honom ett fartyg, jämte flera andra, skickligt framförda anspelningar på framtiden, som gjorde att gubben fatters inkast blefvo allt färre och färre, och hans uppsyn allt mildare och mildare. När så jag kom till på slutet och påminde honom om huru han ofta berättat att han och min mor hade ingenting, när de gifte sig, och huru det visat sig att det ändå gått bra, därför att de hållit af hvarandra, så veknade han upp helt och hållet, och sedan han funderat på saken en stund, tog han till vår stora förvåning till orda ungefär så här:
»Ja, nog kan ni prata för skålen, det hör jag, och det är ingen konst. Men nu vill jag ha mitt ord med i laget också, och det låter så här: Du ger dig genast af härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket här maskopi omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till hvarann eller träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att föra henne, och då få vi se hvad det kan bli af. Gör du ett enda försök att träffa dotter min före den tiden, så är det slut med hela aftalet. Hör du det!»
»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre! I morgon bittida seglar jag för att söka opp min kapten, så att farbror behöfver inte vara rädd för att jag inte skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors löfte på att vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa mig till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer jag med Guds makt hit till Stralsund på eget däck och då begär jag min brud af farbror, och så hissa vi segel och styra af till mitt hem.»
Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord, och jag fruktade för att Gustaf skulle ha fördärfvat alltsammans för oss, genom sin oförsiktighet att yttra dem; men hvad min far också tänkte, så sade han likväl ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade min far och Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände min far sig bort, i det han på sitt vanliga korta sätt sade till mig:
»Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han inte stupar omkull därute i mörkret.»
Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked af hvarandra; men att det inte var tid hvarken till långa eder eller försäkringar, det kan ni lätt tänka er. Ett famntag, en trofast kyss, ett par upprepade handtryckningar och ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp se vi hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de raska stegen ljuda nedåt gatan. Jag sväljde tårarna och gick in, där jag emottogs af min far, som stod midt på golfvet med armarna i kors, på följande sätt:
»Hur tusan kan man fästa sig vid en tocken där flyttfågel. Tacka vill jag min vän mässingsslagaren, den vet man hvar man har, och han flyttar min själ inte längre än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, men så har han egen gård i stället och burskap, och ...»
»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade jag litet retligt, ty jag tyckte att min far var bra grym, som nu kunde tala om sådant.
»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må vara unga eller gamla!» brummade min far och gick in till sig.
Och glad var jag att få vara ensam med min första egentliga sorg, fast den inte var djupare än att hoppet visade mig ett leende framtidslif mellan tårarna. Och när natten var förbi, smög jag mig ut och ner till hamnen. Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt och lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan fartyget hastigt begaf sig af utåt bukten, där Östersjön fräste och glittrade, så att det snart stod som en tät mur af skum mellan mig och min bortilande fästman, som jag kanske aldrig mera skulle återse.
8.
Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla tebordet, och gumman skulle just på min begäran fortsätta sin berättelse, när Augusta i full fart kom in ifrån köket.
»Frun!»
»Ja, hvad ä’ det nu då!»
»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»
»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte stå i farstun och predika heller!»
»Ha ha ha!»
»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed honom stiga in. Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga herrskap, att jag går dit ut på en stund, ty fast inte brevbäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så är likväl brefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att komma mig att glömma det.»
Under tiden hade Augusta tändt ljusen, och nu inträdde prästen, en liten rödblommig, mörklagd karl med ett jovialiskt, fastän något tillgjordt utseende, talande den vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af dem, hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som den tiden, då ännu just inga emigranter plägade återkomma därifrån, var något tämligen nytt. Samtalet blef dock denna gång helt kort, ity att mannen samma afton skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och därför icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade värf, att göra gumman till läserska. Ty att det var detta den lille jovialiske herrn ville, det kunde man tydligt höra och se, ehuru gumman var honom för slug och för ärlig i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således afsked med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att kasta en blick in i det inre rummet, där vi sutto och där grabüschkorten på det lilla bordet fingo en ljungande blick, som fortplantade sig på oss, syndiga varelser därinne, hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.
»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman medan hon satte på sig glasögonen och tog plats vid bordet, »jag kunde aldrig tro att det skulle gå af för så hyggligt.»
»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans fästman, »och då kunde han väl inte uthärda längre.»
»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga sätt; »karlen är mycket bra och mycket beskedlig; men nog kunde han låta bli att försöka omvända mig, tycker jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig, för den smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall, isynnerhet när det har kommit till min ålder. Men jag förstår mycket väl hur det är; min sonhustru, som jag för resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig utaf sig, och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att jag ska lämna litet mera efter mig, om jag för ett gudligare lefverne.»
»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade den unga flickan förundrad.
»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon bedra sig på, det har jag sett exempel på förut en gång,» svarade gumman, »jag glömmer aldrig grosshandlar Blocks, jag, de gjorde på samma sätt, och narrade fruns gamla mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de var rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för hon var en glad gumma, som gärna såg folk och främmande omkring sig. Men den gången lurade de sig, för prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon hade till evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blefvo ändå utan, de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst grosshandlaren såg ut, när gumman var död, och evangeliska stiftelsen tog både huset och penningarna.»
»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?» frågade jag.
»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga få fatt i något som klingar, så släppa de det inte så lätt, och stiftelsen behöll vackert hvad den hade fått, den. Nu var det grosshandlarfrun också som var mest mån om sig och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när det taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman skulle bli läserska, ty nu gick man miste både om hennes förmögenhet och hennes goda middagar. Dem hade man då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!» Men se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl att det har dragit tillräckligt, och så ska jag väl göra slut på min gamla ungdomshistoria, som troligen har tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»
Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte var förhållandet, och efter en stund började gumman:
»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles som i en dvala. Jag uträttade mina sysslor som förut, jag åt och drack och talade, men det var så maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och menade oupphörligt att den unge sjömannen hade förhäxat mig, ty jag var inte mera det ringaste lik hans glada Marie, påstod han, och det tror jag nog att han hade rätt i. Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter Gustafs afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:
»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god som två! Om du inte blir folk igen och det i rappet, så ta mig raggen skickar inte jag efter mässingsslagaren, och ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill väl se, om jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka, som till på köpet är min egen dotter!»
Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar att bli mig lik igen som jag var förut, och det människan vill på fullt allvar, det kan hon också. Inom kort var jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag i själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag för mig själf, och nu var det bara om kvällarna när jag blef ensam i min lilla kammare, som jag drömde och suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.
På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon annan omväxling i mitt stilla lif, än att min far då och då öfverfölls af en oemotståndlig lust att få mässingsslagaren till måg, och vid sådana perioder plågade mig med alla möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på den där sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod, hade glömt mig för en annan flicka.
»Sådana där gökar byta om flickor som en annan byter om strumpor,» brukade då min far säga; »hur kan du tänka dig att han skulle vara beständig? Om han hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som mässingsslagaren till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek som kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål i hufvudet, och den andra står och plaskar på det med vatten och ättika, den vill jag inte höra talas om! Har du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»
»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du själf som förbjöd honom att skrifva till mig? Minns du inte det?»
»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek min far förargad, »ska han bry sig om det, han då? Är han en så’n förbaskad meser, så han inte vågar skrifva till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte det bli en snygg man du får!»
»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera för att han lyder dig, det bevisar bäst hur redliga hans afsikter äro.»
»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare, säger jag, och han har längesen glömt dig, det kan du slå dig i backen på. Jag minns nog jag, hur det var när jag gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann inte den som brydde mig om ...»
»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag litet försåtligt, »säg mig det?»
»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty han märkte nu att han hade förplumpat sig, och därför tog han genast hatt och käpp och gick bort till klubben, där han troligen för sin vän mässingsslagaren beklagade sig öfver sin envisa dotter.
En bra tid efter detta lilla uppträde med min far, kom verkligen ett bref ifrån Gustaf, det var dateradt från Göteborg, där han läste navigation, och där han snart skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet; men nu blef det en storm och ett väsen som jag knappt ännu kan tänka på utan förskräckelse, fast det är så många år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare och förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt sitt löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla sitt. Det bästa jag hade att göra var således att ta skeden i vackra hand och genast växla ringar med mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin dörr för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade. Jag påminde honom om hvad han själf sagt en tid förut, jag besvor honom att ha tålamod ännu ett halft år eller så, och jag lofvade honom att om då inte Gustaf hörts af med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli mässingsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs ord, att jag gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande, för att köpa mig litet frid och ro för ögonblicket, men det var nära att jag hade bittert fått ångra den fegheten, ty något annat var det inte i alla fall. När de två åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman af, och nu ville min far ovillkorligen att jag skulle uppfylla mitt löfte och växla ring med mässingsslagaren, som på senare tiden börjat göra täta visiter i huset, och därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad och besvor min far att gifva sig tålamod och mig tid, men han var envis som en olycka, och slutligen hade jag i min förtviflan intet annat råd än att vända mig till mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och för att säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.
Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min stolthet en svår strid, innan jag kunde bekväma mig till att tala med honom om detta. Men tanken på hans gröna hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod, och därför, när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra det numera, och jag var då alltid tyst som muren, — passade jag på tillfälle och började att med darrande röst och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade mig naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran, men till min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren sig närmare intill mig och sade med ett uttryck af på en gång häpnad och välvilja, som jag aldrig glömmer:
»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla? Tycker hon om en annan? Det har farsgubben vackert hållit tyst med, den krubbitaren! Se, det förstår väl mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid mina år; men si saken ä’ den, att jag behöfver mig en bra husmor och en duktig styfmor åt mina pojkar, som inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid tyckt att lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan barken och trädet, inte; Gud bevara mig, kära barn! Men hvarför har hon inte kunnat klämma fram med det förr, så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»
»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte vågat det för pappa, annars hade jag längesen anförtrott mig åt er. Min far hade lofvat att vänta i tvenne år på den som jag håller af, och som nu de två åren gått till ända för ett par veckor sedan ...»
»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen af en annan?» afbröt mässingsslagaren, och knöt handen åt dörren till min fars rum; »men vänta han mig, min kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta på klubben och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken, tyckte om mig riktigt på skarpen, fast hon var för blyg att sjunga ut med det, och jag, gamla toker, jag tog’et åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt barn! Men vänta han mig ...»
»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande jag kunde, och fattade hans grofva, men ärliga händer i mina, »tala inte hårdt med min far, det är ju af omsorg för min framtid som han vill att jag skall bli er hustru! Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också är missriktad.»
»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet omsorg om min framtid också, den krabaten! I alla fall så heder och tack, mamsell Miken, för att ni var en redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket filesofi och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare att se mig sitta här och gapa på henne som en klockarkatt. Var nu lugn för det, mamsell Miken, jag skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men kommer hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid ha en vän i mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»
Och därmed kramade den hederlige mannen min hand så vänfast och så hårdt, att jag trodde han skulle klämma sönder den, och jag gjorde afbön i mitt hjärta för all den afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän, som hjälpte mig att utstå många bittra stunder, förorsakade af min fars förebråelser och nästan beständiga missnöje. Men om något frieri blef det aldrig mera fråga. Han hade så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf kom till Stralsund, gifte han sig med en skomakareänka som var ett duktigt och rifvande fruntimmer, och som verkligen visade sig kunna hålla ordning både på man och barn.
Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och tålde ingen, allraminst mig. De enda ord han sade mig den dagen, var om aftonen när jag tog god natt af honom, och de voro inte så särdeles vänliga af sig:
»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir en gammal nucka! Det är rätt åt dig!»
9.
»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman efter en paus på några ögonblick; »så att, hade jag varit det minsta misstrogen af mig, nog hade Gustaf fått se sig om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka till Stralsund. Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt löfte. Den tiden var det inte så lätt som nu, då det finns telegrafer och järnvägar, att få underrättelser ifrån främmande land, och ofta kunde det dröja både veckor och månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram öfver till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser om att någon olycka inträffat, och för hvarje gång vinden tjöt och hvisslade uti den trånga gata där vi bodde, ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är det just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda vågorna därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt att tänka så, och man vänjer sig så småningom vid den tanken också, liksom man vänjer sig vid allt här i världen.
Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och gjorde i ordning frukosten åt min far — det var tämligen sent på våren 1800, och jag hade nu nästan uppgifvit allt hopp om att få återse min fästman — kände jag mig hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag hörde en välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag visste ordet af, låg jag nästan utan sans i min fästmans famn och Gud vet om jag inte både grät och skrattade och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet att det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag kommit till mig igen, skyndade vi hand i hand in till min far som gjorde stora ögon först, och inte visste riktigt hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning, hvarvid den omständigheten att han nu kom seglande som skeppare på egen skuta, en vacker Göteborgsbrigg, icke så litet bidrog att omstämma min far till hans fördel, så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett glas äkta gammalt portvin till ära för lysningen, som blef bestämd att uttagas veckan därpå.
Och nu, mina kära unga vänner,» fortsatte gumman med strålande ögon, hon hade nästan blifvit vacker igen i återskenet af sina lyckliga ungdomsminnen, »nu är min historia snart slut. Det är så vanligt det, att motgångarna och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar, men inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som jag hörde en af målarna, som var bekant med min son, säga, när det talades om taflor, — det var alltid otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och klar himmel; det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett enda bekymmer, det att kunna öfverge min far på gamla dagar; men finns det något tillfälle i lifvet då man utan knot följer skriftens bud att öfvergifva fader och moder och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var en sådan, och Gud ske tack och lof, den blef också alltid en sådan. Både min Gustaf och jag hade i grunden ett gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången mammons träl kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa; men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle följa min man på hans första resa till spanska sjön och Medelhafvet.
»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock, men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen, så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker fästman din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall jag säga!»
Min far försökte se mycket butter ut, när han sade detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken Gustaf eller jag, utan nöjde oss med att vi voro lyckliga.
Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och läst. Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade, och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans. Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen, som han inte försökte dölja:
»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustaf är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det är bäst som det är.»
»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda som grumlar min lycka.»
»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna, annars ger jag det tusan.»
Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för att fira bröllopet, och Gustaf hade också bjudit några af sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom, och brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten, och när vi sedan i den vackra och ljumma sommarnatten gingo i procession ner till min mans fartyg, på hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars sista omfamning och gästernas välönskningar och skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång för att höra eller förstå dem.
Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna — så hette hans första fartyg — och såg med barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön; jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett par ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen. Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva, väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande vördnad, och när man så dag från dag får gå och spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste äfven den mest fordrande människa bli både vacker och god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.
»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman, och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder, konturer af öar och land som dyka upp liksom drömmar och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från jordens alla länder; några glada rop genom den klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung som de!»
Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld, som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.
När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan, den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.
Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam igen.
»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»
»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»
»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få väl ta seden där de komma, de som andra.»
Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så. Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i striden.
Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och måna svärdottern.
»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer väl turen till kaffebönorna!»
»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt; »bönorna ä’ ju malda, vet jag!»
»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad. »Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»
Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.
»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt skärgården för att få andas ut litet!»
Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem öfver hafvet, voro förgäfves.
»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman, »och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar och en är hemma hos sig.»
Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner, och den ensliga grafven på kyrkogården.
I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt döden.
I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.
Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också? Ja, kom, kom!»
Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland bergen.
VILLOVÄGAR.
EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.
1.
Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.
Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.
Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den gamle kämpen från hans trägna vakthållning.
Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd, knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.
Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen komma ut till töcknet öfver vattnet.
Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio, med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.
Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.
Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i gång på det väderbitna ansiktet.
Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:
»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra som dängde sig i!»
Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:
»Stackare dom!»
»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka soppa på, har du själf sagt!»
»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»
»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så — klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»
»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och flyger ...»
»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’ och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»
»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid fönstret.
»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig ned vid bordet.
»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln, som hon noga betraktade med tungsinta blickar.
»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska plockan sen jag, under middagsrasten!»
Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.
»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om föräldrarna va’ med?»
»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»
»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.
»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad. »Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»
»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller kunde släppa.
»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!» sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»
»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.
»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar! Och så länge få vi fäll vara nöjda!»
»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.
»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på några dar!»
»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade hustrun.
»Ocke då?»
»Att han har fått följa med opp te’ stan!»
»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»
»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»
»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som han kan lotsa en seglare härute.»
»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns fäll hur det gick med Gustaf!»
»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han tittar ju inte åt dem en gång.»
»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»
»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»
»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»
»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara. Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’ sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»
»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad han gör ...»
»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han kommer förbi här på kvälln!»
»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»
»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»
»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig — för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»
Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan hon tankfull stirrade ut genom fönstret.
»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»
Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i luften.
2.
Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus, och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.
Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa, enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns en känsla som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och aldrig kan stillas.
Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna — men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle lotsa!» Det var hans minne.
Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna, och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!
Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...
Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.
Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?
Jo, men just därför — — just därför!
Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman, hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades, var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till flickan?
Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja, utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön, fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’ ner månen.
Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig och godmodig som ett barn.
Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.
Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten när han lämnat Österman ombord på skonarn.
Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?
Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och en ung flicka inträdde i stugan.
Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.
»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl aldrig och är orolig för Olof heller?»
»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»
»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har blifvi’ kvar därute, inte!»
»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis det, som jag är rädder för!»
»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller — för han va ju på ingående, säger de!»
»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»
»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»
»Säger du det, kära Lotta?»
»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»
»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och vore det bara någon annan än Österman som ...»
»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.
»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han aldrig så litet i hufvut — — då —»
»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.
»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där då?»
»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi fått höra!»
»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»
»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’ han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte att undra på om han blir våt!»