Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell

Produced by Jari Koivisto

KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND

Novell

AF

G. H. M—n

Stockholm,
W. Lundequist & Co:s bokhandel,
Myntgatan, N:o 1.
1836.

1.

En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko, och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa blommorna.

Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande, drogo sina färde.

Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig bonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne, och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen slägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon önskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af sina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd på sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog honom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå honom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna. Thorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans uppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig annars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste sysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt kunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en så mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt ville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig för hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda densamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga sig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen af sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada lynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga föreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han fått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms olyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan, ett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur huset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd han behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde emedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva mera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en vandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på fjällen blåsa bokdammet af sig.

Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former, ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa att hon säkert var något bortstulet barn.

Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas. Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt, hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt. Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit, emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se karlarnas uppförande emot dem.

Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna, vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva nomad i Sverige.

Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna, då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet. Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang. Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse, sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig, under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i galopp derifrån.

Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en annan gång vara höflig."

Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på armen, slutade troppen.

De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af elfven.

"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda som både hästar och folk kunde följa honom.

Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var något ondt med dem.

Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning. De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila. "Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa sig sjelf vidare."

Thorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa några sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter frågade han sina nya kamrater om deras namn.

Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda gummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet underlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i många konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade förstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes att kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna. Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela slägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk, hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt år tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i hemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att byta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan att bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna, hade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod sig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje resa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och handla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna. Det var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som Thorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens värdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit ifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben, var hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på hästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta.

Det var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila, hvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs. Karlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för måltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några grofva filtar på marken.

Thorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den vilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men tillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången. Der råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så majestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades hans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar bröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans fötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i armodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna återkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder, som förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal. Den oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af hans skott nedskickad till qvinnorna.

Han skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att också lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade den med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken tycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och sällskapet.

Till det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig omkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel, gossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner. Qvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben anviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo sig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst rundtomkring.

Thorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor framstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de himmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man sig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef stjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt hvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken Job säger, att "Han allena utsträcker himmelen, — Han förseglar stjernorna, — Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de stjernor söder ut."

2.

I tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma ordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt, ju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en landsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att icke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna, om någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att han skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet. Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört något skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten med qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på hans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken, Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att han ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att gossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu på denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade undvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med uttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne. Hon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet, hvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll sig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom närmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller eljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten näfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom en blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han tackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade.

Följande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida fortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett sig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen, hafva vi hunnit till våra egna skogar.

Hästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt att hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och det fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en sträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid ett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste sig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet löst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt sätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En ensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af regnet, och resan fortsattes. "Hm! Åskan kör lågt i dag!" mumlade gubben. "Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli vi fastsittande."

Thorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens ord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne och deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo hvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spår. Den som råkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan botten."

Gubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken, efter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke Thorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna. Han kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen framför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig då ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och emellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under fötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig tillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste försigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der gubben gick förut.

Thorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid nästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast ut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna jemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och ledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade han än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det i hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans för att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes biträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet var upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet, efter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret, då gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor kallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla deras hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde höra något, förrän gubben högt sade: "Kärret är alldeles uppblött. Vi måste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och än mörkare att komma fram."

"Nej, framåt måste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Låt mig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen bakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är omöjligt."

Hastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon med sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet. Åter hölls en öfverläggning. "Stig af hästen och led honom, min gumma!" sade Ollikainen. "Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så ha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!" Han begynte derefter åter att skrida framåt.

"Kom icke för nära hvarann!" sade Anders. "Marken bär icke flere tillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!" Han tog vid dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade regnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes fastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade och oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen, voro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att flickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman förmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen, ehuru Anders sade att det var ganska farligt.

Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret. Man nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför tufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna af liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till och räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af och skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle hålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret kände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina förtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter och mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt besinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens bringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben Ollikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på samma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han och hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram. Efter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa och förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld och matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt under de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och blixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan träden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var förfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden dröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben, så att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man beslöt att hvila här öfver natten.

Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns. Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd hjortron från kärret.

Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord, utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en skön natt.

Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan, der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för att belastas. "Skogen är rå sedan regnet", sade gubben. "Vi komma godt igenom honom, innan han hinner kringränna oss."

Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden, naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom utsåddes af blåsten. "Skynda!" ropade Ollikainen alltemellanåt. "Det blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!"

"Vi måste hinna till spången, det är vår enda tillflygt", sade Anders, "men den kan icke vara långt borta."

"Elden är framför oss redan!" skrek gubben. "Drif på hästarna!"

Med ansträngning af alla krafter ilade sällskapet efter gubben, som också sprang med hela en ynglings snabbhet. Ändtligen ropade han: "Här är spången!"

Kärret, som på den ena sidan inneslöt den brinnande skogsparken, utgjorde på denna en sjö, så att der bildades liksom en ö. Öfver sjön var en spång lagd på det på en gång grundaste och smalaste stället. Spången bestod af några väldiga timmerstockar, hvilka icke voro sammanfogade med hvarannan, utan lågo just vid vattenytan emellan de klippor och stenar, som uppstucko ur sjön. På denna spång skulle nu hästar och menniskor räddas.

"Led ut hästarna i vattnet", sade gubben, "det är långgrundt. Vi vilja derefter se till hvad som är att göra."

Det skedde efter gubbens befallning. Hästarne blefvo ledda intill spången. Karlarne aftogo derefter deras packning och buro den öfver till andra landet. De måste likväl göra denna vandring flere gånger, under det elden allt mera utbredde sig i skogsparken. Slutligen, sedan alla saker blifvit räddade, leddes hästarna, dels vadande, dels simmande mellan klipporna, utmed spången i säkerhet.

Thorsten hade ifrigt deltagit i arbetet. Han ledde den sista hästen och före honom gick Bolla. Då blef han hastigt uppmärksam på ett eget läte. Det var en björnhona med trenne ungar, som, uppskrämd och förjagad af skogselden, visade sig vid stranden för att också söka sin och de sinas räddning. Det är vid sådana förfärliga natur-uppträden, som en skogseld, liksom sjelfva villdjuren förlorade sin vildhet och sitt mod. De nalkas menniskorna med ångest, erkännande dem för högre väsenden och hos dem sökande sin tillflygt. Den uppskrämda björninnan, som förmodligen också varit van att förut begagna spången, skyndade sig nu till densamma utan att frukta menniskorna, som förut intagit den. Hennes ungar voro så späda, att hon bar en i munnen, såsom hundar pläga göra, samt dessutom en i hvardera ramen. Det var något rörande i hennes moders-kärlek men tillika fruktansvärdt i den skyndsamhet, hvarmed hon nalkades på den trånga och farliga stigen öfver vattnet. Thorstens bössa var på andra stranden, så att han var försvarslös.

Hastigt fattade honom Bolla i armen. "Fort", ropade hon: "hoppa upp på hästen och rid ut ifrån spången. Björninnan är farlig att komma nära."

"Än du då, flicka?" svarade Thorsten, i det han hastigt kastade armen om hennes lif och, innan hon hunnit göra motstånd, lyftade henne från bryggan på hästen. Han kastade i ögonblicket tygeln till henne, och hästen, liksom af instinct, skyndade bort ifrån bryggan.

Thorsten vände sig emot björnhonan, som gående på bakfötterna, framilade på de ojemna stockarna. Hon var några få famnar ifrån honom, och han beslöt att hoppa i vattnet, för att simmande undkomma henne. Han hade knappt verkställt detta beslut förrän ett skott lossades. Det var Anders, som fattat Thorstens bössa. Men olyckligtvis var hon endast laddad med hagel, så att hela svärmen väl träffade björninnan i ansigtet, dödade den ungen hon bar i gapet och sargade henne sjelf, men utan att dödligt eller ens farligt såra henne. Så snart hon kände sig sårad, röt hon förfärligt, nedlade sina ungar på spången och kastade några gnistrande blickar omkring sig. Men det tycktes som hennes raseri hastigt upplöste sig i bedjande. Hon uppgaf ett genomträngande läte, så fullt af ångest, att Thorsten, som var henne närmast, kände sitt blod isas. Derefter begynte hon slicka den döda ungen, och lukta på honom. Thorsten simmade emellertid ut ifrån spången, så att björninnan åtminstone icke med ett språng kunde räcka honom. Då han märkte att Bolla på sin häst icke ville aflägsna sig ifrån honom, grep han tyglarna och drog hästen simmande efter sig, emot landet. Men Änders, som var för gammal björnmördare för att låta beveka sig af björnhonans jemmer, grep sin yxa och gaf sig ut på den smala stigen öfver vattnet. Hans bror följde honom. Björnhonan som nu började ana sina fienders obeveklighet, men icke kunde simmande föra mer än en unge i sender, tycktes först vilja försvara dem på stället. Hon reste sig, skakade sin pels med raseri och häftade sina gnistrande ögon på de båda motståndarne, som långsamt och försigtigt nalkades henne med upplyftade yxor. Mellanåt såg hon ängsligt utåt vattnet och luktade, doft brummande på sina små. Slutligen tog hon den ena ungen och kastade sig med honom i vattnet. Anders grep de andra båda ungarna och gaf dem åt sin bror. De voro ännu utan ögon och den lefvande af dem gnällde jemmerligt. Vid detta läte vände björnhonan om till spången. Hon ville just hoppa upp på den, då ett yxhugg klöf hennes hufvud. Den sista ungen föll ur hennes käftar och blef tillika med den gnällande mördad. Segrarne drogo derefter med förnöjelse sitt ypperliga byte till lands.

Thorsten och Bolla hade emellertid också kommit till lands. Lyckligtvis hade den förre förut under arbetet afkastat sin väska på landet, så att han kunde förse sig med torra kläder. De båda bröderna afdrogo med snabbhet björnhuden, afhöggo de bästa styckena af köttet och gömde dem, jemte ungarna i en säck. Derefter skyndade man bort ifrån den allt vildare rasande skogselden, som gaf åt himmelen rundtomkring en egen mörkröd färg, hvilken också kastade ett underligt sken på alla öfriga föremål.

"Hit torde väl komma folk ifrån Furuborg", sade gubben, "och då är det bäst att vi icke träffas här. Det skulle annars kosta oss mer än vi hafva lust att mista."

Thorsten insåg att han åter blifvit medvetande af en ryslig händelse, en skogsbrand, hvilken väl troligtvis af de okunnige skulle tillskrifvas gårdagens åska, men hvartill i sjelfva verkat endast en oförlåtlig vårdslöshet var orsaken. Han förjagade emellertid all fruktan i förtid, betraktade några ögonblick det med morgonrodnaden blandade skenet af skogselden, laddade sin bössa och begaf sig åstad i den vanliga ordningen.

Nu gick tåget öfver en ås, hvars ovägade branter utgjorde verkliga svårigheter att öfvervinna. Thorsten märkte att gubben alldeles vikit ifrån den gångstig, som ledde till den bekanta spången. Nu mera funnos här och der allt flere spår af bebyggda trakter. Träd voro fällda och timmerstockar tillyxade. Efter några timmars färd hvilades åter vid en ödstig bergshöjd. Men ingen eld fick uppgöras, ingen mat tillagas. Bolla hade likväl icke glömt att samla några bär åt Thorsten. Hennes sätt att bjuda honom dem, var högst enkel och okonstladt. Hon tycktes sjelf anse det för en pligt att se om honom liksom om ett barn, utan att han kunde finna något uttryck af högre ömhet eller innerligare känsla i hennes väsende. Ofta kände han sig högst uppretad deröfver, men han måste då inom sig erkänna, att han i sjelfva verket icke hade rätt att förebrå henne något det allra ringaste.

Sedan man hvilat en stund, fortsattes resan ända till aftonen. Ju längre det led, desto mer skyndade de resande. De ville hinna hem till qvällen, sade Bolla. Ändteligen, kort före solens nedgång, hunno de en kulle, på hvilken syntes tre eller fyra byggnader, af ett till hälften Svenskt, till hälften Finskt byggnadssätt. På ena sidan om höjden befann sig en tjock skog, på den andra sträckte sig en mosse nästan så långt ögat kunde nå. I mossen syntes här och der liksom små holmar, på hvilka en grupp låga martallar sorgligt höjde sig öfver de enformiga tufvorna. Horizonten begränsades äfven här af skog. Icke långt ifrån gården och dess höjd började en bergås, som förlorade sig i skogen. På hvardera sidan om mossen höjde sig en blånande bergshöjd, hvars topp, beprydd med hvita fläckar, antydde att den uppstigit ofvanom snögränsen.

Då sällskapet framkommit, skyndade männerna att insätta hästarna i stallet och ansa dem, medan qvinnorna införde alla saker. Thorsten stannade på höjden några minuter, för att betrakta utsigten innan han inträdde. Bolla kom då till honom och bad honom stiga in i en stuga, som han ensam skulle bebo. Hon lofvade sedan säga honom till, när badet vore färdigt, ty mor hade genast eldat badstugan. Med förvåning fann sig Thorsten i en visserligen liten men snygg kammare, på hvars fensterrutor den glindrade aftonsolens sista strålar föllo. Han betraktade med förundran den ordning och enkla smak som rådde der inne. Der fanns en spegel och åtskilliga andra husgeråd icke utan värde. Sängen var försedd med snöhvitt linne och så prydlig och inbjudande för en, som nu flere nätter å rad legat oafklädd, att begäret att der hvila nästan besegrade Thorstens hunger.

Snart kom emellertid Bolla att inbjuda honom till det Finska badet, hvars imma har en egen kraft att upplefva och stärka efter mödor och besvärligheter. Efter denna förfriskning samlade sig samtliga männerna i pörtet. Thorsten bemärkte att de nu aflagt sina förra trasor, och att de voro ytterst snyggt och väl ehuru enkelt klädda. Det dröjde en stund innan äfven qvinnorna och barnen infunno sig: de kommo också i ganska prydliga och rika drägter.

Så snart alla voro församlade, tände Bolla en pärta, (en furusticka, som tjenar till ljus). Med den nalkades hon gubben, som emellertid satt sig vid bordet och nedtagit en stor bok. Då hon lyste honom, började han läsa i den. Det var Finska bibeln. Alla lyssnade med innerlig andakt på hans föreläsning. Sedan han läst ett par kapitel, höll han bön, hvarunder han i synnerhet tackade Gud för hans beskärm under resan och för sin och de sinas lyckliga hemkomst. Det låg något så högtidligt men tillika så innerligt fromt och enkelt i den gamles bön och andakt, att Thorsten kände sina ögon fuktas och en känsla af helig vördnad genomträngde honom. Hans hjerta deltog innerligt i den gemensamma andakten.

Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och storhet.

Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och inslumrade i de ljufvaste drömmar.

3.

Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf. Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt, som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter, som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel, som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan från landsvägen, der de voro liksom förvildade.

Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida. De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet. Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta. Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket välmåga och smak.

Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten, när de ibland resa uppåt kapellet."

"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle läsa i år."

Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man. Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten."

"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"

"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland."

"Ja väl!" svarade Thorsten och suckade vid erinringen af sina barndomsöden.

"Men det är icke roligt för honom, Herr Thorsten, att höra sådana bedröfliga saker. Säg uppriktigt, har han brådtom till Norige, så får väl Bolla skjutsa honom till fjellvägen. Eljest kunde han dröja här några dagar och hålla tillgodo sådant vi ha; så kanske Anders kan få tid att följa honom."

"Tack, fader Ollikainen! Jag skall säga er rent ut och uppriktigt, att någon Svarfvargesäll är jag väl icke, men en färd till Norige har jag intet emot. Likväl blir jag här tills det faller sig lägligt, efter jag hör att fader Ollikainen icke ser mig ogerna."

Gubben räckte honom handen med ett uttryck af synbar förnöjelse och förde honom derpå till det enkla frukostbordet. Thorsten frågade efter det öfriga sällskapet, och fick den underrättelsen, att de hvar och en voro vid sin sysla.

Gubben och Thorsten voro som bäst sysselsatta med sin måltid, då dörren öppnades och en liten skinnbeklädd gestalt inträdde, bugade sig flera gånger obeskrifligt ödmjukt samt begaf sig i krypande ställning till spisen, der han satte sig i askan. Ett par små, röda ögon framplirade med ett eget lömskt uttryck ur det kantiga ansigtet. Det låg något afskyvärdt i hela denna varelses uppförande och anblick, så att Thorsten erfor samma känsla, som vid betraktandet af ett ohyggligt djur.

"God dag, Sjaggo!" sade gubben Ollikainen med en trumpen röst och skarpa blickar. "Huru mår du? Hvad nytt vet du att berätta? Äro gulfotarna nedstigna från fjellen? Har man spår på någon honingstasse, kanske med ungar till?"

"Nå, hå! Fader Ollikainen!" inföll den fremmande under besynnerliga vridningar på läppar och ögon. "Här kommer väl en värre svartpels, än honingstassen. Presten kommer upp till kapellet och har en läsemästare med sig, som förstår vårt språk. Då får du sätta fram både renstek och ost, fader Ollikainen. Du får mycket främmande, som äter och dricker."

"Det är godt, Sjaggo! Jag har länge väntat vår Pastor."

"Hör, Fader Ollikainen", återtog den förre: "kanske det är läsemästaren du bar hos dig redan?"

Han betraktade Thorsten med den största uppmärksamhet. "Eller har du varit neråt landet, fader Ollikainen? Jag har på hela månaden icke hört Bollas vallhorn i skogen! Och har du fört med dig den förnäma herrn hit upp? Fångar han flugor? Eller kommer han för att läsa gräs? Du skall veta, fader Ollikainen, att Länsman kommer visst hitåt att söka rätt på en kyrktjuf, som de säga har slagit en fogde der öster ut. Det lystes efter honom i Söndags, kära far! Och ett helt sällskap var det till på köpet med honom."

Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han.

"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der förtjena något."

"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon oråd?"

"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref omkring i askan.

Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du har på hjertat, och det snart."

"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup, fader Ollikainen."

I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss. Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något att ge åt oss, fattiga lappfolk."

Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser, som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er, så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro kända."

"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan. Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på tanden."

Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren skräna om? Vet ni om något sådant?"

"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte, derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!"

Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne. Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er härinne."

"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min hals är så torr, som ett utbrändt kol."

"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en gång till."

Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem, gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.

"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge. Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar, som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt."

Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland. Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att han varit i Norrland.

Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det blef af henne.

Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd. Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig. Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker. Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall, som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk, hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af trädens rörelser på stranden.

Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt vemod.

    "Som man ett vallhorn hör
    Fjerran i skog,
    Genljudslikt minnet dör,
    Aldrig hördt nog!" (Atterbom.)

I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös, följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som hans själs öga sökte de slocknade minnena.

I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse. Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.

"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill fråga dig om några saker."

Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen sträckte han ut sin hand och fattade hennes.

"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke sett dig förr i dag."

Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa nedåt landet."

"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"

Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.

"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke dina sysslor mången gång både svåra och, — hur skall jag säga det? — alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa göromål?"

Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag icke hvarföre jag skulle blygas för dem."

"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo. "Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara piga? Ville du icke gerna vara förnäm?"

"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre skulle han just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik, hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om julottan. Jag ville icke vara som hon."

"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina sysslor med förnöjelse?"

"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem. Jag har gjort nytta i huset i fyra år."

"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre bestämmelse?"

"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn: "Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift, har jag af min mor lärt min christendom."

"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta dygd?"

"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud, att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes."

"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore stolt."

"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom", sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i himmelen, fast jag är fattig här i verlden?"

"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds barn, så är det du."

"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa."

"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån, eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara."

Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor. Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man endast sitt hjerta åt Gud."

"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?"

"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet, också är min Fader."

"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?"

"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter detta?"

"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"

Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt, om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."

"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om du ville hafva en?"

"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det har han hört af Fader Ollikainen."

"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"

"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker att undfly det onda."

"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick, läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna. Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag? Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner? Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och eviga."

Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."

"Derför vill jag tacka Gud — kanhända!" utbrast han och stod upp.

Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem. Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."

"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket vilse, lemnar jag derhän."

"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa rätta vägen!"

4.

Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma. En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist, det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han sjelf.

Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag fruktar att hennes hjerta är tomt — eller kanske är det icke ännu utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? — Men hennes själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en viss eftertanka. — Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne. Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för henne, som mitt bättre vetande ogillar."

Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne? Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! — Det är en villa! Hon har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör den icke vara. I morgon reser jag!"

Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.

I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng. Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:

    "Regnbågen skiner på afstånd
    Ett långt moln i Nordvest.
    I molnet är en vattendroppe,
    I droppan är en vidsträckt insjö,
    I insjön är en röd båt,
    I båten äro tre män.
    Hvem af dessa är med åror försedd?
    Ilmarinen är med åror försedd.
    Hvem håller i styret?
    Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]
    Hvem är midt i båten?
    Jesus är midt i båten.
    Hvart gå mannerna?
    Hvart begifven J er, kämpar?
    Åt den hårda norden,
    Ut i hafvets hårda svallning
    I den måssbeklädda vågen,
    Dit furarna stupa, med hufvudet förut."