SKÖNHETSVÅRD
Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av kullar och dalar.
Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de tillsammans tömde sin aftongrogg.
Det var därför endast helt naturligt, att följande annons i
Morgonblackan skulle sätta Erlandssons hjärna i verksamhet. Där stod:
Varför är ni inte skön?
Oregelbundenheter i anletsdragen rättas genom paraffininsprutning. Renaste grekiska, romerska eller semitiska profiler erhållas efter behag. Full diskretion. Svar till "Profil", denna tidning.
Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta första pris på vilken skönhetsutställning som helst.
Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp till Skoglöf och beställde en grekisk profil. Morgonen därpå satt han i Skoglöfs tandläkarstol och såg i en spegel sin näsa sakta rätas ut och antaga en fullkomlig form, om man bortser från det faktum att näsborrarna voro litet för stora.
Under de närmaste timmarna förädlades Erlandssons profil ofantligt, och när han till sist steg ut ur tandläkarens port, var han till oigenkännelighet förskönad, och med svallande glädje i hjärtat promenerade han hemåt.
"Det här skall bli en överraskning för Adolfine!" tänkte han, när han ljudlöst öppnade tamburdörren och steg in. "Jag undrar vad hon skall säga, när hon får se hur vacker man hon fått."
När han passerade tamburspegeln stannade han ett ögonblick och granskade sina nya drag i stum beundran. En ädelt formad näsa, hög, klar panna, fylliga kinder och ett belåtet, självsäkert drag kring munnen, som icke funnits där förut. Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten följande självsäkerheten är ännu outrett.
Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen—för mindre gick det inte av—och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen och stannade förvånad i dörren.
"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade förvånad på Erlandsson.
"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.
"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"
"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.
"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett er förut."
Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.
"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"
Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.
Men han tog saken mycket lugnt.
"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta hur det är."
Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.
"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har mördat och rånat min Mikael."
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder.
"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare."
"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett skämt."
"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu och håll käft."
Men nu intervenerade fru Erlandsson.
"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är ju din egen lille man."
Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste kvarteren.
"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då blev Erlandsson på allvar rädd.
"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag har på magen."
"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.
"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva sta'n."
"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han, andra på att det inte är han."
"Det här är jag!" kved Erlandsson.
"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra månaden", sade Hilmér.
"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det är inte Erlandsson."
Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:
"Jo, jo, jag minns!"
"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur det gick till när du lånade den?"
"M—nej—jag menar jo."
"Nå, berätta då!"
"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson enkelt.
"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
Erlandsson."
"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det orättfångna godset försvinna i sin ficka.
"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna kan låta honom gå."
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt:
"Ge mig tillbaka mina pengar!"
"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.
"Ge mig tillbaka pengarna, annars så….", sade Erlandsson hotfullt.
"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt…."
Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.
När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika knölig.
Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.
Erlandsson är fortfarande inte skön.
DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN
Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och vart begraven i ett fodral av sin egen välkända tillverkning, och änkan, som var för gammal till och med för att gifta om sig, överlät affären åt första biträdet, snickare Petterson, som var känd Barbackabo och hade kundkretsens fulla förtroende.
Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna goda sed.
Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare Anderson hade visserligen blivit husägare och rådman på att ta hand om cirka hälften av Barbackas befolkningsförluster, men detta blygsamma mål räckte inte för Petterson.
Följden blev den att Barbacka en vacker lördag, när tidningen kom, brutalt rycktes upp ur sin slummer av följande annons:
Barbacka Begravningsbyrå—Direktör K. P:son Petrini—levererar prydliga och bekväma likkistor samt klädsamma svepningar fort, väl och billigt. Rabatt vid större beställningar. Klipp ur annonsen!
Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktör Petrini, på stadshotellet iklädd splitter ny kostym, lackskor och damasker, vilket i Barbacka ansågs vara höjden av elegans, sedan en yngre handelsresande från Örebro visat sig där så utstyrd. Denna prakt förhöjdes ytterligare genom att Petrini förtärde ett glas renskt vin, vilket både han och staden i övrigt ansågo mycket passande för hans yrke.
Dagen därpå upphängdes stadens första glasskylt över direktör Petrinis affär, och efter ytterligare ett par dagar förstorades skyltfönstret till i Barbacka dittills oanade dimensioner.
Barbacka häpnade, och avvaktade med spänning vidare händelser.
De läto inte länge vänta på sig. I stadens tidning syntes lördagen därpå åter en annons:
Ni sover sött om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrås charmanta kistor iförd en av våra verkligt eleganta svepningar. Gör ett försök!
Och på söndagen skyltades i det nya fönstret med en mängd på varandra ställda kistor. Stora, svarta nederst, så allt mindre och mindre, tills toppen pryddes av en liten vit kista. Och på alla kistorna stod det plakat: "Hållbar men billig!"—"Högst komfortabel!"—"Senaste modell!"—"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och på den lilla vita stod en vackert målad skylt: "För er lilla älskling!"
Det var folksamling utanför Petrinis fönster hela söndagen, och de damer som inte hade några barn sade: "O, så älskligt!" och "Tänk, så sött!" Men de som hade småttingar gingo hem och voro särdeles vänliga mot dessa hela dagen, men tänkte däremot ganska ovänliga tankar om direktör Petrini.
Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dålig psykolog, bragtes nära förtvivlans brant, när han såg denna imponerande skyltning, och Petrini själv, som var ännu sämre psykolog, såg framtiden i ett rosenskimmer och drömde om egna stenhus, ordförandeskap i stadsfullmäktige och till sist en liten vasatrissa på begravningsfracken om allt ville sig väl, och detta sporrade honom till nya ansträngningar för att genom en rationell modern reklam driva upp sin affär till så stort omfång som dödsprocenten i Barbacka tillät.
Men nu spurtade även Olsson upp sig, och i nästa nummer av Barbacka Veckoblad annonserade även han. Visserligen räckte hans fantasi endast till för ett vanligt enkelt påpekande av likkistsnickare Olssons existens, medan Petrini annonserade:
Beställ edra likkistor hos Barbacka Begravningsbyrå. Köp i dag, innan lagret tar slut! Eleganta kistor sändas gärna till påseende.
Men Petrini märkte dock att konkurrenten började röra på sig och tog i med friska tag, för att ytterligare distansera honom.
På måndagen lämnade Petrini till stadens mera framstående familjer elegant tryckta affärskort, vari han påpekade att hans affär var den absolut förnämsta på platsen och rekommenderade den vid förekommande behov. Olsson hade inte förstånd till sådana finesser. Han gick bara till fattighusföreståndaren och skrev kontrakt på tio år om leverans av fattigkistorna.
Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insåg att ett motdrag måste göras. Efter något funderande fick han också en idé, som han ansåg god och genast satte i scen.
På tisdagen fick således Barbacka åter tillfälle att förvåna sig över ett väldigt plakat i Petrinis skyltfönster:
Realisation! Endast två dagar säljas varma och dragfria likkistor samt fullt moderna svepningar till häpnadsväckande billiga priser. Försumma icke detta enastående tillfälle, utan skynda att förse er!
När de två dagarna voro slut blev Petrini verkligen något missmodig, ty han hade under hela realisationstiden inte lyckats sälja en kista, och han låste in sig på sitt rum för att under aftonen fundera ut något nytt slagnummer.
Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor. Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.
Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår, och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige som besvärlige konkurrent ur brädet.
Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.
Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.
"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå, tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."
Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på kinderna.
"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta mått till kista på en levande människa?"
Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.
Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare, stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:
"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."
I TRAPPAN
Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts som tjatade med sitt kuku varenda kvart.
Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.
Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent. Det var därför han låg i stan.
Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.
"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av.
Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."
Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.
"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."
Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade se'n dörren och smet ut.
Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på trappstenen.
Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.
"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom, som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen, manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.
Stegen följde!
Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då svor han högt.
Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.
"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.
"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.
"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.
"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte farligt alls. Bara ni inte går högre upp."
"Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt halvt år. Hjälp!!"
"Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?"
Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.
Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket åt sidan, varefter han fortsatte nedåt. På nedersta trappstegsavsatsen stod portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrån. När hon fick se Lundbom komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte heller—portvaktsfruar ha inte sådana nerver—utan hon störtade in i sin bur—inte genom luckan utan bakvägen—och kom om ett ögonblick tillbaka, klädd i en sopborste och sin man.
"Vill ni öppna för mig?" skrek Lundbom.
"Jag har blivit utestängd."
Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten på Lundbom.
Då blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde slå en kvinna, ryckte han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i stället. Portvaktsfruns man slocknade ögonblickligen, och portvaktsfrun störtade åter in i sitt rum, körde huvudet ut genom luckan och röt:
"Mord, hjälp, polis! Det är en galen karl här."
Vilket genast hade till följd att en poliskonstapel, som befann sig inom hörhåll, smet in i en butik. Sin därvaro motiverade han genom att telefonera efter förstärkning.
Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun fortfor att skrika:
"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"
"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.
Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men bestämt från fönstret.
"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar du, lilla pippi?"
"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken ringde efter mer förstärkning.
När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.
"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.
Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.
Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.
Tyst och stilla smög han upp för trappan och steg in i sin våning samtidigt med att polisen sprängde porten.
GETINGBOET
"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå finns det fullt upp kvar."
"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.
"Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte bekomma.
"Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."
"Och det har naturligtvis fått hänga där i ro och fred, och sända skaror av samhällsvådliga rovdjur över oss", anmärkte Ahlbom.
"Det är ingen som har blivit biten", svarade hans fru.
"Biten!" fnös Ahlbom föraktligt. "Det är egendomligt vad fruntimmers insikter i naturvetenskaperna äro bristfälliga. En geting biter inte, han sticker med en gadd, som är placerad i, låt oss säga, sitsen. Deras mundelar äro ombildade till sugmun."
"Hur kan de äta flugor då?" frågade fru Ahlbom vetgirigt. "Suger de i sig dom? Och jag fick lära mig i skolan, att de kan tugga ved till gråpapper. Gör de det med sugröret?"
Herr Ahlbom avstod från besvarandet av dessa besvärliga interpellationer, och fortsatte sin frukost under tystnad, då och då med stor försiktighet vinkande åt getingarna.
Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång.
"Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom sablarna, skall du se."
"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för sin omtanke endast med en förkrossande blick.
"Tack! Jag kan ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har gudskelov uppnått myndig ålder."
Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden, ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha ett ganska hetsigt lynne.
Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog han till.
Det var ett ganska kraftigt slag, och det var träff inte bara på getingen utan även på getingboet, och detta hade den naturliga följden att hela getingsamhället kom ut för att se efter vad det var frågan om, och som Ahlbom synbarligen var den skyldige, gingo getingarna ögonblickligen till attack.
Aldrig förut hade Ahlbom varit någon sportsman, en gång i sin gröna ungdom hade han visserligen löpt hundra meter på endast sexton sekunder längre tid än världsrekordet, men det var längese'n. Men nu utvecklade han en hastighet, som skulle ha gjort Knut Lindberg vansinnig av avund. Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop hoppade i trädgårdsdammen.
Visserligen svävade de en stund över stället där han försvunnit, men när han åter klev upp på dammens andra sida, var han så betäckt av gyttja och smuts att de antagligen trodde honom vara en helt annan person, och läto honom fara i frid, eller måhända rördes de till medlidande med hans bedrövliga uppenbarelse.
Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.
"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte inte.
"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon beklagade honom.
"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."
"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt är din nuvarande make så vida överlägsen?"
"Men Isak…."
"Tyst! Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra kläder på mig."
Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden, satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett nyp.
Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till dammen.
När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet.
"Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen med den Ahlbomska familjen i hälarna.
Men det var ingenting att göra. Redskapsboden var torr som fnöske, och brann utmärkt, tydligen påtänd av Ahlboms tjärade bloss, som han så vårdslöst slängt ifrån sig. På en halvtimma var det hela över och endast några kolnade stockar fanns kvar av boden.
Boden var assurerad, och för övrigt inte mycket värd, så att Ahlbom brydde sig inte mycket om den saken, men vad som retade honom var, att getingarna inte också strukit med. De hade nämligen gett sig av vid första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna.
Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte gärna bli husvill.
ETT NATTLIGT BESÖK
Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.
Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte, han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin borduppsats ville han inte.
Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.
Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.
"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till aktion.
Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud från matsalen.
"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han måtte vara mer än vanligt full i natt."
Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen och tände.
Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med Bergman."
"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig, annars krossar jag skallen på er."
"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en bov?" Och han tog av masken.
Fru Bergman granskade hans ansikte.
"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket farlig bov. Gå före!"
"Men lilla, rara fru Bergman…."
"Våga inte kalla mig så, skurk!"
"Men…."
"Tyst, och gå före, annars så…!"
Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob, som omsorgsfullt låstes.
"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se, att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande efter någon eftertanke.
"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med min gamle vän Bergman."
"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se på annat."
"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott, som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."
"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände fru Bergman.
"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."
"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer. Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."
Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när han hörde ett ljud från garderoben.
Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.
"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade hela hans ansiktstyp.
"Låt mig förklara, Berg…."
"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson en smocka till.
"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande, och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.
"Ha! Eländiga!" röt han.—Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt värdelösa liv."
"Men käre Manfred…."
"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta blod!"
I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan krossad.
"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och …"
"Lögnerska!" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
"Jo, det gick till så här. Han…."
"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På knä! På knä! Ha!"
Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
"Var har du varit?"
Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
"Det … det … är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
"Du vet det, Manfred!" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september förra året."
"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun, jag…."
Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det är onödigt så länge frun finns i huset.
DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON
Den gamle kamrern lade ned jultidningen, där han nyss läst den sedvanliga vackra och som varnande exempel särdeles lämpliga berättelsen om den ensamme gamle kamrerns ensliga jul, och såg ut genom fönstret. Där ute föll snön sakta i stora flingor, som den så ofta gör om julaftonen i berättelser, men så sällan i verkligheten, gaslyktorna voro redan tända, fastän klockan var bara fyra, en tät ström av förnöjda människor drog förbi, och de framilande slädarnas bjällror pinglade melodiskt.
Den gamle kamrern tänkte. Hur likt hans öde var inte dens, som han nyss läst om i jultidningen. Alltid ensam och övergiven, övergiven till och med en sådan kväll som denna, då alla människor, glada och leende, samlades kring sina festligt smyckade julgranar. Den gamle kamrern blev fuktig i ögonen, och han kom ihåg sin syster Beata, som han inte besökt på femton år.
"Om jag skulle hälsa på hos henne i kväll", sade han tankfullt till sig själv. "Det kanske skulle vara trevligt för ombytes skull. Så får jag väl köpa några presenter till hennes ungar, jag tycker mig minnas, att hon har en hel del."
Gamle kamrern stoppade på sig några tior, tog på päls och cylinder och stod just i begrepp att gå, när Augusta, hans mångåriga hushållerska, observerade tilltaget.
"Vart i herrans namn skall kamrern hän mitt på själva julafton?"
"Vart jag skall hän? Skulle det angå henne?" morrade kamrern. "Jag skall gå till syster min och fira jul. Missunnar hon mig det, kanske, när det inte är jul oftare än en gång om året."
"Det var då det galnaste jag hört", skrek Augusta. "Skall inte kamrern sitta hemma och dricka toddy som vanligt?"
"Tyst, människa", kommenderade gamle kamrern. "Jag gör hur fanken jag vill. Så hon vet det."
Med det slängde kamrern igen tamburdörren och gick muttrande nedför trapporna. Augustas uppträdande hade rufsat till hans förut så goda humör, och julaftonstämningen på gatorna gjorde inte samma intryck på honom på nära håll som uppifrån fönstret.
Han nådde emellertid en galanteriaffär och lät strömmen föra sig in.
"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han ett biträde och intog en avvaktande hållning.
"Ja—hm—hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som tydligen inte var situationen fullt vuxen.
"Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är", svarade kamrern irriterad.
"Min herre vet inte ungefär vad som skulle passa?" fortsatte biträdet sin interpellation.
"Hur i helsicke skall jag kunna veta vad ni har på lager?" fräste kamrern, vars blod nu började komma i svallning. "Slå in något för ett medelålders fruntimmer, vadsomhelst, hör ni vadsomhelst. Men kvickt skall det gå. Jag ämnar inte förnöta hela min nådatid här."
Två minuter senare tågade kamrern ut ur butiken bärande ett stort paket, om vars innehåll han inte hade den blekaste aning. Han styrde kosan till en leksaksaffär, där han beställde ett stort sortiment leksaker för alla åldrar, med tanke på svågern besökte han en herrekipering och avslutade det hela med att i ett parfymeri köpa med en ask, innehållande en ådekolångsflaska och två opoponaxtvålar, avsedd för svågerfamiljens piga.
Men det skulle han aldrig ha gjort. Han hade nämligen under dessa butiksbesök hunnit bli överlastad med paket. Under armarna hade han stora buntar, och uppefter dem hängde paket vid paket, i vänstra handen bar han en medelstor gunghäst och den högras alla fingrar voro betäckta med snören, i vilka hängde paket. När han kom in i parfymeributiken var endast yttersta spetsen av högra lillfingret ledigt, och där hängde expediten pigans opoponaxtvålar.
Men de hängde inte säkert. Genast när den gamle kamrern kom ut i folkträngseln blev han medveten om en känsla av otrygghet, vilken ökades när paketsnöret lugnt och målmedvetet gled en millimeter nedåt lillfingerspetsen. Kamrern ledade på lillfingret i hopp att snöret skulle glida uppåt igen, men missräknade sig totalt. Snöret tog endast tillfället i akt att åka ytterligare en millimeter ned. Kamrern fortsatte framåt, men vid varje steg kände han, hur det oundvikliga närmade sig alltmer.
Sakta, oändligt sakta, men även oändligt säkert gled snöret utför fingertoppen tills det slutligen nådde spetsen. Då gled det över, och paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön.
Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.
I detta ögonblick anlände en minderårig träskolasse till valplatsen, såg den överlastade kamrern och det ensamma paketet och fattade genast icke blott situationen, utan även paketet samt ett fast beslut att snarast möjligt förändra sitt geografiska läge. Då släppte kamrern hela bördan, så att alla paketen ströddes över trottoaren, grep tag i pojken, ryckte från honom paketet och gav honom ett par hurrillar med det, så att ådekolångsflaskan krossades och spred sitt doftande innehåll över kamrerns rena manschetter.
Sedan gällde det att bli lastad med de andra paketen igen, men detta mötte hart när oövervinneliga svårigheter. Tre, fyra paket gick väl an att få fatt i, men sedan började det att bli krångligt. När han tog upp ett, föll genast ett annat i gatan, och den gamle kamrern svor, svettades och blev så småningom himla ilsken på allt vad jul, julklappar och julbesök hette. Den omständigheten, att en liten, men livligt intresserad åhörareskara samlades omkring honom och genom uppmuntrande tillrop sökte underlätta hans arbete, bidrog inte särdeles till att göra humöret mildare, och när slutligen en äldre, distingerad dam stannade, såg på honom och smålog, brast kamrerns tålamod.
"Vad flinar hon åt, gamla habba", röt han till åhörarnas förtjusning, och grep ett paket på måfå. "Ta det här! Ta det, människa. Hör hon inte vad jag säger, sabla markatta?"
"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel—och här har hon, sakramenskade satkäring—och här har han, fähund—ta emot, fördömda knölföda—se här—och här—och här—"
På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad från sin börda, begav han sig på hemväg.
En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för första gången på tjugu år sprang uppför sina trappor.
Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade sina lungors fulla kraft och röt:
"Augusta! Augusta! Hör hon då inte, människa? Augusta! Sätt på toddyvattnet!"
PENGAR
Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.
Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var nere. Och ingen annan heller.
Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som energiskt visslade och vinkade åt mig.
Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters promenad från stationen.
Det tog kusken tjugu minuter att köra dit, men så hade jag också sett en ganska betydande bit av London under färden. Det enda jag hade att anmärka mot färden var, att han körde runt det sista kvarteret tre gånger. Sju shillings var det billiga pris han begärde för åkningen, varför jag vinkade till mig polismannen som stod i hörnet och frågade vad taxan var från Kings Cross.
"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men med en blick, en shilling. Så länge polisen var inom hörhåll, fortfor kusken att tiga, men när denne väl kom undan, höll han en halvtimma på andra sidan av gatan för att vakta ut mig, medan han för de förbipasserande oförbehållsamt yttrade sina åsikter om utlänningarna i allmänhet och mig i synnerhet, med inflickande av några ord om mina förfäder och eventuella efterkommande.
Längre fram på dagen sökte jag Karlson på den adress där han borde bo, men fann att han lämnat London. Var han var visste ingen, men han hade kvarlämnat tre trasiga skjortor, en äldre hatt och ett sympatiskt minne.
Sorgsen for jag vidare för att söka en annan vän jag hade i London, en tidningskorrespondent från Göteborg, men den dagen fick jag intet, ty även han hade skuddat metropolens stoft från sina fötter.
"Ack", sade hans värdinna. "Han gick här hela dagarna och gjorde ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom när han kvitterade ut remissorna från sin tidning. Men så kom kriget, och då fick han så mycket att skriva om att han började frukta för att behöva överanstränga sig, och därför reste han hem. För övrigt", fortsatte hon med stolthet i rösten, "var han tvungen att resa, för han var major i svenska arméns reserv och måste inställa sig. Tänk, major vid hans ålder!"
Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid beväringsinskrivningen.
Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga förbindlighet. Men när han fick höra att jag var god vän med den celebre Karlson blev han nästan ödmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjöd på en havanna och frågade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare blev jag dock tvungen att avböja, dels därför att jag av princip aldrig dricker något på förmiddagen, dels därför att jag alldeles nyss läskat mig med en whisky och soda.
Karlsons adress kände han. Han kunde den utantill, fastän den var rätt invecklad, och skrev upp den på ett papper åt mig.
"Det är ett gott stycke från London", sade han. "Ett par timmars järnvägsresa."
"Då bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mötte mig vid stationen."
"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade excellensen. "Han ligger ju vid havet och sköter sin hälsa."
"Badar han havsbad?" frågade jag med intresse.
"Ja visst."
"Då reser jag", svarade jag. "Nöjet att få se Karlsons slanka tangofigur i en baddräkt uppväger fullt resans obehag." Han väger 110 kg. Och jag reste.
Karlson var nära att svimma av överraskning när jag ett par tre timmar senare steg in i hans rum, och fru Karlson störtade, med ett dämpat skrik av glädje, i min famn. Det var mycket angenämt.
Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt, och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande, dels därför att Karlson är ganska stark.
"Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min käre, käre bror!"
"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med åt dig."
"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din högra rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du längtar att ösa i min hand."
"Karlson!" svarade jag. "Det är icke guld, som tynger ned fickan. Det är en liten browning, vilken som bekant är ett bland de viktigaste föremålen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar åt dig."
Karlson måste ha förstått att jag talade allvar, ty han släppte genast mina händer och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dämpat skrik åter ur min famn.
"Vad fadren har du då här att göra?" frågade Karlson ilsket.
"Jag är ute och tittar på kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hälsa på en gammal bekant."
"Hälsa på!" svarade Karlson hånfullt. "Hälsa på en man, som bara har sju och en halv pence samt en svensk femöring mellan sig och svälten. En man som inte betalt sin inackordering på en vecka, som hotellbetjänten upphört att kalla 'sir', som understäderskan betraktar som en jämlike och sökt bjuda på biograf, och som värdinnan aldrig låtsas se utom när han kommer ned för att äta, då hon spänner ögonen i honom och räknar varenda bit. Och så kommer en så'n där åsna hit, utan att ha pengar med sig. Det skulle roa mig att veta vem som är dum nog att skicka ett så'nt kräk utomlands, en så'n…."
"Jag skulle möjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.
Karlsons ansikte förklarades plötsligt av ett himmelskt leende och han grep åter mina händer.
"Käre vän", sade han. "Är det inte det jag alltid har sagt, att du är en hedersman, en präktig ung man, som kommer att gå långt här i världen. Var har du de där fem punden?"
Fem gyllene sovereigns försvunno i Karlsons hand, och ögonblicket därefter försvann Karlson genom dörren. När han återkom öppnades dörren av den djupt bugande hotellbetjänten som sade:
"Varsågod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"
Och i bakgrunden syntes den vänliga hotellvärdinnan som nickade och smålog åt oss alla tre. Mest åt mig!
Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande verksamhet som korrespondent.
När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en tjock cigarr i mungipan.
"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."
Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:
"Det är svåra tider vi leva i!"
"Kan inte säga det", svarade Karlson.
"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för att tala med dig om en—hm—ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"
"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.
"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger möjligen, utan obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."
"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.
"Ja", sade jag. "Jag vet ju…."
"Du är en rätt taktlös gynnare", svarade Karlson vänligt. "Men naturligtvis kan du få tillbaka de där lumpna fem punden, som du tvingade på mig."
Han drog upp en näve guldmynt ur byxfickan.
"Vill du ha mer så går det an", sade han. "Du är visserligen litet dum och kommer med rätt egendomliga påståenden, men du är i alla fall ett beskedligt fä och jag är inte arg på dig. Här är guld om du vill ha det, och vill du ha sedlar så ligger det en hop fempundare i papperskorgen. Jag har inte räknat dem, men du kan ta vad du behöver."
"Förlåt", sade jag blygt. "Du har inte möjligen fått remissa sedan jag var här sist?"
Han tog ned fötterna från bordet.
"Naturligtvis har jag fått remissa! Varför skulle jag inte få det. Kan du säga mig någon anledning i hela vida världen till att jag inte skulle få remissa?"
Men det kunde jag inte. Såvida inte världskriget….
POLLY
"Det har varit en karl här med en låda och ett brev till redaktören", sade pigan när hon väckte mig på morgonen. "Här är brevet, lådan har jag ställt i skrivrummet. Det är ett hänglås för'na, och ho' är väldigt tung. Jag undrar vad det kan vara i'na!"
"Det skall Amanda inte lägga sig i", sade jag, och bröt brevet. "Här är nyckeln, ser jag. Tag den och sätt den i låset, så att jag vet var jag har den."
Pigan försvann med nyckeln, och jag läste:
"Käre vän!
Jag sänder dig härmed en låda, innehållande en boaorm, som du för gammal vänskaps skull skall förvara åt mig ett par da'r. Jag har fått den från Hagenbeck i Hamburg, som jag är agent för, och en menageriägare i Uddevalla skall ha den. Han skulle hämta den hos dig i stället, för jag måste resa till Härnösand och sälja ett par svarta pantrar och ett näbbdjur till ett tivoli där. Du får inget besvär alls med ormen och behöver inte ge den någon mat. Den äter nämligen endast var sjätte månad. Den heter Polly och är mycket snäll och tillgiven.
Sanne vännen Alfred."
Det var ett rätt överraskande brev, men jag hann inte fundera så mycket över det, ty i detsamma ljöd ett skri från pigan inne i skrivrummet. Ett skri, som inte bara gick genom märg och ben, utan även genom brandmuren till Olssons, som genast, sin vana trogna, knackade i väggen.
Med den kännedom om pigors nyfikenhet i allmänhet och Amandas i synnerhet, som jag äger, insåg jag genast vad som hänt och störtade i två språng ur sängen och upp på klädskåpet. Jag visste aldrig att jag var så vig.
I detsamma gled Polly tyst och stillsamt in genom dörren. Hon såg litet förvånad ut över att finna mig där uppe, men viftade vänligt på stjärten och kom efter. Hon hade mycket lätt för att klättra.
När hennes huvud kom i jämnhöjd med skåpets övre kant hoppade jag dödsföraktande ned från min höga ställning, och fastän jag vrickade två tår stannade jag inte ett ögonblick utan flög mot dörren. Polly smålog och slog lekfullt sin stjärt om mitt vänstra smalben. Så kom hon ned för att stifta närmare bekantskap.
Jag har aldrig varit särdeles förtjust i ormar, men jag bemötte henne i alla fall med vänlighet, och smekte henne utefter ryggen så långt jag nådde och kliade henne under hakan. Hon uppfattade vänligheten på det rätta sättet, och lindade sig flera varv omkring mig för att visa hur fäst hon var vid mig. Och medan hon vänligt slickade mig i ansiktet smekte hon mig ömt med stjärten.
Medan vi voro i denna vackra ställning anlände min värdinna, som hört den vettskrämda pigan tala om att jag hade en stor orm inne hos mig och ville ha reda på vad jag nu hade hittat på igen. Polly lindade ögonblickligen upp sig och kom emot henne.
Värdinnan gav till vrål, som kom Olssons att banka ilsknare än vanligt, och försökte smita, men det lyckades inte. Polly tog henne tvärt om livet, placerade henne i ett hörn och började så smått kurtisera henne. Jag undrar om inte Alfred gjort ett misstag när han trodde att det var en hona.
Fruntimmer ha mycket svårt att finna sig i litet ovana situationer, det förstod jag när jag såg värdinnan. Hon tycktes nämligen inte fatta att Polly var mycket snäll, utan satt likblek i sitt hörn och tjöt tills Polly stoppade sin stjärtspets i hennes mun som en munkavle. Jag antar att skriket tog på Pollys nerver.
Jag begagnade tillfället att kläda mig, medan jag förgäves sökte lugna värdinnan med upplysningen att Polly inte åt mer än en gång var sjätte månad. När jag fått på mig kläderna, antog jag min allra oskyldigaste uppsyn och närmade mig dörren. Polly märkte inte avsikten förrän det var för sent, så att jag hann smita ut och stänga. Men jag fick ju slå igen dörren mitt i ansiktet på henne. Så tog jag rock och hatt och gick för att telegrafera till Uddevalla.
Polly väntade mig utanför porten. Hon hade krupit ut genom ventilen och klättrat ned för stuprännan. Nu dansade hon omkring mig och viftade på stjärten och var tydligen mycket glad över att ha fått fatt på mig igen. Alfred hade rätt. Hon var verkligen tillgiven.
Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt.
"Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd.
"Det är en boaorm", upplyste jag.
"Är det herrns orm?" frågade han vidare.
"Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm."
"Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått.
"Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest."
"Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?"
"Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly uppfattar innebörden."
"Det blir herrns sak att ta bort ormen", sade han. "Det är ju herrns orm."
"Nej", svarade jag, "det är Alfreds."
"Det syns ju tydligt att det är herrns orm, han följer ju efter herrn."
"Det gör ni också", svarade jag stillsamt. "Men om inte ormen får gå här, så står det ju er fritt att häkta honom."
"Nej, men jag skulle ha lust att häkta er", sade konstapeln.
"Gör det", svarade jag och stannade.
Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga vad man vill, det var ett tillgivet djur.
Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och följde mig som förut.
Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader sedan hon ätit frukost.
Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det såg riktigt rart ut.
Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov, men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen svimmade allt för hastigt.
Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann det tydligen mycket roande.
Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig. Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en ångvält? Så försvann Polly under välten.
När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt förenad med makadamen.
Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så tillgiven.