— Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok! Grumla inte hennes själ!
— Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?
— Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte flickans i dunklet.
— Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet — —
— Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en sentens! Förbannat bra sagt — skriv opp’et, tryck’et! Skål!
— Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise, men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger sig. Hon kan vara trött för resten — men tyst! Jag hör en vagn!
Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen.
— Vem kan det vara — så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp i allén!
Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker. Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska lövverk, som kantade gårdsplanen.
Hästtrampet närmade sig.
— Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i allén, men jag ser inte ett smack.
Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig.
Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat framför trappan. Men vi hörde endast ljudet — vi sågo ingenting.
— De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du, Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks — fast de kommer på en konstig tid!
Majoren var vit i ansiktet.
— Engström — Claes — vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting — ser ni någonting?
Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och jord!»
— Claes! Claes! sade fästmön — och i detsamma klatschade en piska, sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades och dog.
Majoren liknade mera en gips än en människa.
— Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå, då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.
— Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.
— Det var så faen heller — men jag skall lägga bort och svära! Det var ingen. Ingen, hör du, kusin!
— Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade.
— Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett — det är vi eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar. Man måste gå till botten i såna här fall — i stället för att stå och darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas, jäklar i — aj, nu svor jag igen!
— Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig, lilla älskade Alice? Svimmar du?
— Alice!! viskade Claes.
— Claes!! viskade Alice.
— Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför en gåta — kila på bara!
Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold ut på gårdsplanen.
Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning.
Men inga hjulspår syntes.
Gårdsplanen låg fin och nykrattad.
Oskärad.
Obeträdd.
Vi stodo inför en gåta.
Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes. Jag sade: — Jag slutar att dricka grogg från och med nu!
Men majoren: — Förvärra inte en dålig sak — just nu behöva vi en grogg. Vi ha förtjänt både en och två.
Claes sade: — Begriper farbror det här?
— Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt fel — va? — en underlöjtnant får inte tänka — hut, pojke! — men detta var det ruskigaste jag varit med om — hon? Herre gud, de tusen gånger jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor — —
— Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan.
— Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte det, gamla kusin?
— Du kan då skrämma livet ur en människa!
— Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp och lägg dig, men sätt först fram groggvirke — en Black and White, tre soda och min lilla låda Henry Clay. Jag tror, att din farsgubbe var så bra karl att han fick gå igen — godnatt — och att han ringde också! Godnatt, må så gott!
Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som en gåta för mig.
Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men morgonen därpå hade drängarna krattat bort den.
Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och kratta bort det.
Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt?
Ett Londonminne.
När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag för mycket om Roslagen och om bönder — jag har en känsla av det. Men man skriver ju helst om saker som man känner till.
Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan kinematografiskt.
Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.
För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian Exhibition — i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing, och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor, som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka, att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran. Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och lärde mig på det så mycket att jag redde mig.
Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna. Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.
Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några mungos fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med giftiga ormar.
Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen, som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.
Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med musiken.
Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där mungos voro placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.
Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en mungo.
Den fåtaliga publiken — utom jag och indiern — reste sig i samma ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna.
De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra kobras.
Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden, en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn väste. Ridån kom ner.
— Är ni inte rädd? frågade prinsen.
Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst — ha de verkligen gifttänderna kvar?
— Kanske — kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan sina bägge? Engelsmän kunna boxa — all right — men detta är Indien, förstår ni — —
Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man skickades ut för att hämta en cab åt oss.
Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja ställa till några diplomatiska förvecklingar.
Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.
— Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och underkäken.
— Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen?
— 18 år — jag är man!
Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset. Det sade jag också.
Han frågade: — Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana?
— Nej! — tråkigt nog inte alls.
— Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska?
— Jo — — —
— Det är vi indier, som förstå kvinnan — men godnatt — — —
Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda gökar bildade hans eftertrupp.
Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest.
Mitt närmaste arbete var att skaffa mig Das Kāmasūtra des Vātsyāyana.
Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det gäller kvinnor. Men begreppet kvinnan ha indierna ännu icke lyckats lista ut.
Luftens herrar.
Exotisk novellett.
Havet låg absolut blankt. Men i fjärran blixtrade stundom något vitt. Det måste vara dyningen på korallreven omkring Mariposaatollerna. Mycket riktigt! Och längst därborta urskilde vi redan Oahaön, skön, grön och cirkelrund, en mossig sten mitt i den blå oändligheten.
Vattnet blev grundare. Solen stod nästan i zenit och monoplanets skugga följde oss på havsbottnen klättrande över dess ojämnheter, än dykande ned i en avgrund som i vol plané, än höjande sig som om den ville skära vår vertikalkurs, ett havsvidunder, som jagade oss outtröttligt, övertygat om att vi till slut måste ge oss och bli dess rov, när vi äntligen skulle mötas i den krossade spegelytan —
Men det är ju inte Oahaön! Var voro de tre sandgrunden och viken som skar in som ett knivhugg på västsidan, där jag hittade som i min ficka.
— Det är ju inte Oahaön! vrålade jag.
— Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va?
Jag nickade.
Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad innanför dubbla rader korallrev.
Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med fruktansvärd fart.
— Tycker du inte det är first class? frågade Kalle.
— Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än som vol plané.
Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta som av plikt eller vana — pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet några meter framåt på sina vattenskidor och stannade.
Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: — Det där gjorde du bra ifrån dig!
— Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord enkom för landstigning.
— Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara i Frisco förrän i morgon kväll.
Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa.
— Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop monoplanet.
— Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du hör här strax bredvid.
Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats.
— Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar.
Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en svag bismak av poliomyelitsulfat — ön var alltså vulkanisk — men detta lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky.
Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande. Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra. Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna rakt in i tropikens hjärta.
Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll.
Kalle Cederström sade: — Jag har haft öga på den där hela tiden — jag bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns Texas’ präriesköldpaddor — de var ännu jäkligare. De sprang bort med våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk — jag tror att jag fått vandrande njurar — men det är väl att man har monoplan, så att man kan hinna i fatt dom om dom smiter — hör du, nu går vi ner och plockar oss ett par dussin ostron — jag tyckte dom såg ut som Flatstrands — och så dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor — vi böra åtminstone ha ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven Hedins nästa uppgift att ta reda på dom — om han kan få eskort, annars reder han sej inte.
— Det gör han inte — men ditt förslag med champagnen och ostronen är gott, och — — —
Ett infernaliskt ljud kom plötsligt luften att vibrera. Det lät som om någon titan gnisslat med en titangriffel på en titangriffeltavla, eller som om en jätteångvissla blivit vansinnig.
Vi störtade upp som skjutna ur 75-millimeterskanoner.
En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag och skrek. Hon rörde sig icke från platsen. Hon stod som fastnaglad av rädsla med vitt uppspärrade ögon och ur hennes pärlkantade rosengap kom skriket — Doggers bank i tjocka är som en andeviskning i filttofflor mot hennes prestation.
Vi togo av oss våra tropikhjälmar och nalkades naturbarnet. Vi insågo att vi hade framför oss den primitiva människohonan, urskogens dotter, kvinnan i första digniteten, oberörd av rösträttsintressen, den negativa suffragetten, idealkvinnan med ett ord.
Men då vi kommit på ungefär fem meters avstånd från henne, upphävde hon ett om möjligt intensivare tjut än förut, gjorde helt om och dök in i urskogen med en snabbhet som helt enkelt var fenomenal.
— Kanske detta är kvinnan par preference, sade Kalle Cederström. Vi följer henne!
Och nu började det mest vildsinta jaktlopp jag någonsin varit med om.
Jag har alltid beklagat de nakna kvinnor jag sett på tavlor. De ligga i gräset eller röra sig i terrängen, finhyllta, rosenfärgade, sköra och bräckliga, och målaren tycks ha glömt hur det var då han själv som barn sprang barfota förföljd av granngårdstjuren. Barren stinga. Törnbuskar (Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i fotsulorna — och han glömmer att dessa kvinnliga symboler för våren och sommaren, kärleken m. m., som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara väcka medlidande. Ty jag vet, hur det känns att gå naken i en skog, fylld av vassa saker, myror, mygg, huggormar. Felet är att målaren målat dem otränade för friluftsliv. Han har målat dem som de se ut i en säng, men inte bland enar och pors och ilskna flygfän.
Men denna kvinna var inte sådan. Hennes färg gick ihop med hennes miljö. Hon var hårig och brun, och när hon sprang, rörde sig musklerna som delar i en fulländad maskin.
— Kanske är det en apa! stånkade jag under vår vilda framfart. Vi hade henne ännu i sikte. Ibland grep hon om en lian och svingade sig över en klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick kröp hon under en trädrot, vände sig om och visade två rader vita tänder mot oss, smällde ihop käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla städerska i Uppsala gjorde utan tänder, då jag inte kunde betala veden), utstötte några gutturala ljud (alla ljud av primitiva människor äro gutturala), rullade utför branter, klättrade uppför berg, sprang genom kaktussnår, genom häckar av Idios spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina orangefärgade blommor gav undervegetationen dess huvudsakliga karaktär.
Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera gånger nära att ge tappt, men Kalle Cederström uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han var som en stålfjäder och hans energi smittade mig.
— Tänk på groggen hur den skall smaka när vi komma tillbaka, rimmade han.
Jag fördubblade mina ansträngningar. Svettpärlorna lågo som daggdroppar efter oss på mimophelusbladen — ännu hade vi flyktingen i sikte. Jag trampade på en piskorm — men innan han hann hugga, var jag tio meter därifrån. Jag skall aldrig glömma något av detta. Detaljerna stå ännu klara för mitt minne i de mest minutiösa enskildheter.
Vi klättrade och sprungo utefter en liten flod som forsade och brusade. Vi vunno på den primitiva kvinnan — bruset blev starkare och snart kommo vi till en öppen plats i urskogen där ett vattenfall på trettio meters höjd kom ner från en skifferplatå alldeles som en ridå.
Det stod som en glasvägg framför oss och vid dess fot rök skummet som ånga.
Kvinnan kunde inte komma längre. Hon sprang åt höger, sprang åt vänster, men de höga klippväggarna på båda sidor uteslöto alla möjligheter till flykt. Hon vände sig om, slog ihop käkarna mot oss som en ilsken hynda, tog två, tre steg in i skumångan, dök rätt in i vattenfallet — och försvann.
Badande i svett och kippande efter andan gapade vi på varandra.
— Detta var själva fan, sade jag. Hon dök rätt in i vattenfallet!
— Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning!
— Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den!
Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden pärlor av sig själv — alldeles som det skall vara.
Kalle Cederström sade: — Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock — den faller ju lugnt och lodrätt!
— Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom fallet, kunna vi det också — revolvrarna klara! Låt oss försöka!
Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen.
Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön — och i nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta som torskar.
Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene.
Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning.
Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta.
— Framåt, inåt! sade han. Och träffar vi några förhistoriska djur, så hålla vi våra browningar i ordning! Men vänta! Ser du kvartsådern här! skrek han. Kvarts och skiffer tillsammans betyder guld, guld! Jag har varit guldgrävare i Wyoming och känner till sånt här!
Han lyste på en vit, metertjock kvartsgång i skifferväggen.
— Guld, skrek jag. Guld, visst faen är det guld! Det passar ju lagom för mej. Jag har ju tre växlar som förfaller nästa vecka. Ser du inte hur det blänker? Visst är det guld! Vi delar, Kalle, låt oss vara kamrater som hittills! En växel är på 500 goda riksdaleros, det är min vinräkning för sista månaden, och den andra är på 250 för fyrverkeripjäser och praliner åt mina barn. Tror du det finns tillräckligt med guld?
— Skrik inte så förbannat, sade Kalle, det kanske är bara sedlar! Livet har lärt mig att bli skeptisk. Tyst, skrik inte, upprepade han lugnt. Vad var det jag sa? Det är bara sedlar, odugliga gamla papper från papuaernas tid — och falska för resten! Här ser du två närliggande med samma nummer och påskrivna av Jakob Bagge — detta måste vara humbug! Gamla svenska femmor som inte blivit inlösta i tid — men var ha vi urkvinnan?
Jag hade med tanken syndetikontiskt häftad vid guldet alldeles glömt kvinnan — efter mäns sedvänja.
— Ja, var ha vi kvinnan? Men att kvarts och skiffer ger sedlar, det är en geologisk märkvärdighet —
— Tänk nu inte på dina växlar och låt inte guldets demon gripa om din själ så där, sade Kalle. Vårt intresse är mera animaliskt och geologiskt än pekuniärt. Om vi nu först skulle tänka på att utforska grottan — fast jag är hungrig som fan — och försöka få tag i kvinnan, så kan ju du få överta henne och sälja henne till Hagenbeck — han betalar verkligen bra! Jag minns i Texas — men låt oss fortsätta längre in i grottan. Kanske kvinnan är humbug av samma valör som guldet här!
Grottan vidgade sig inåt. Det mörkblå dunklet skingrades endast motvilligt av Kalles goda elektriska lykta. Ödlorna rasslade om våra fötter. En art läderlappar med fosforescerande ögon snuddade i virvlande flykt vid våra kinder, våra kläder. De utvecklade en frän lukt av vitriol, då de tangerade oss.
— Jag skulle vilja att Carlander vore med om det här, sade Kalle. Han spårar en kvinna lika bra som han söker opp en älg. Hon måste emellertid vara härinne. Håll pekfingret på trycket! Man vet aldrig! Det hela kan vara humbug. Eller ett bakhåll!
Vi gingo vidare i en klibbig ojämn terräng av skiffer. Taket var svart av flädermöss som hängde i sina pekfingrar med huvudet nedåt. Det droppade från stalaktiter av svart konsistens och vi stapplade över grönklibbiga stalagmiter. I fördjupningarna mellan stalagmiterna låg en grönröd soppa där små bruna djur rörde sig. De sågo ut som abborrögon och hade hårliknande utväxter på sina abdomina. Det var tydligen en art palafoyter kanske besläktade med megalopex eller myophylakterion —
— Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig?
Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket.
— Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten — inte ens på en bar — och skulle bara vara till besvär i monoplanet. Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen — tycker du inte att det luktar ipecacuanha just nu?
Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad, nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.
— Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!
— Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll — och den här hålan är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!
Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute, vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på försiktigt —
Men vad nu då? Där — alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade, hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder. Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta hemligheter, mystik, för den som ville förstå.
Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man krossat skallen.
Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt.
Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad. Han gav henne en toreadorblick — och jag tyckte mig se henne darra en kvarts sekund — och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade — och hennes ögonhår, långa och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem — och så slog hon upp ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade — kling — klang — som med en ton av ebenholts på slipat glas — ha — ha — en hel oktav. Och hennes bröst skälvde litet och stannade — ping pang — och hon stod så — eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot vattenfallets vackra vägg.
Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade.
Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log — och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren — och hon blåste på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt hull.
— Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk — vi begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!
Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned till vår lägerplats och tära något champagne.
Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade också fått använda all min överflödiga intelligens.
Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert genom flera oktaver.
— Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på!
— Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet konstigt.
— Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par sekunder! Adjöken, fröken!
Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om fötter och ben och bröst och halsar — det var hemskt och vackert — och i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig om den gamla sagan om alrunan.
Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick.
Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran från oss.
— Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig i land.
— Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula kostym ännu gulare.
— Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag — eller åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här?
— Ja!
Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår, vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse. En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av Triplaris americana, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst. Själv fick jag ett par exemplar av Atta cephalotes på mig och har först då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga.
Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta, svansprydda gentlemän i en annan.
Men vi tillhöra icke det folk som funderar länge. Jag vecklade upp byxorna och hämtade två dussin ostron, tog två cliquots ur monoplanets kölsvin, oskärade en ask ryska cigaretter, väckte Kalle och firade med honom en fest som vi sent skola glömma.
Kalle Cederström skötte verkligen sin maskin som en ung gud. Vid midnatt slogo vi ut vingarna på monoplanet och gåvo oss i väg, kurs ONO ¼ O. Under himlens stora kupa med de brinnande stjärnorna slöade jag verkligen till ett par gånger och somnade, ty motorbullret söver i längden. Men Kalle ville icke väcka mig. Han purrade mig på allvar först då vi hade Sandwichöarna låringsvis om babord, och då var solen redan uppe sedan ett par timmar. Jag fick en kvarts pomril försatt med litet gin och vaknade genast. Jag vill rekommendera denna blandning åt alla flygare.
Fem timmar före den överenskomna tiden passerade vi över Frisco och landade på aerokajen vid Alameda. Och på kvällen åto vi vår middag i The Bohemian Club.
Jag hade äran och nöjet att föras till bords av professor Cray Hinton, han som konstaterat Dinotaurus’ faktiska existens under pliocenperioden. Han ställde sig något skeptisk visavi min förmodan om urkvinnan.
— Kan det inte ha varit en yngre upplaga av er stora landsmaninna Ellen Key? frågade han. Ni förstår — med vår tids kommunikationer och våra sjömätningar, och så vidare, och så vidare — tror ni verkligen att något sådant är möjligt just nu? eller kan det inte ha varit något teatersällskap som har firat sin semester därute — och primadonnan — he? Jaja, jaja, när man sysslar med förhistoriska saker, som jag, stannar man alltid som tvivlande. Såg ni på hennes tänder, ja, jag menar oxeltänder? Det är där frågan tillspetsar sig!
— Nej, jag glömde verkligen — — —
— Ser ni, ser ni! Tag först ett avtryck av de två bortersta oxeltändernas konstruktur och kom sedan till mig, så skola vi jämföra den först med cocenhonans och sedan med andra postglaciala typer. Ni säger, att hennes underkäk var kort, men det kan bero på slarv med löständerna, vilket ju inte hindrar att ni kan ha rätt, ty vi ha funnit defekta underkäkar i mycket gamla kulturlager. I Mähren till exempel hittar man mycket få tänder, medan man i Vezèredalen i södra Frankrike ideligen gör fynd av underkäkar med vackert plomberade visdomständer. Men jag kommer från ämnet. Från ert till mitt. Efter allt att döma måste er urkvinna på grund av de somatiska kännetecken ni framhållit, vara släkt med Weddafolket på Ceylon eller också helt enkelt vara en liten varietémamsell, född av fattiga föräldrar i Moabit i Berlin, förförd av en semitisk barberare, slavhandlad (vitt) till Shanghai och sedan förd till er exotiska ö för att få vila sig litet.
Jag måste beundra och gilla professor Cray Hintons utläggning. Den hade alla sken av sannolikhet. —
Kalle Cederström och jag skildes åt i Frisco. Han reste till Paris och jag till Grisslehamn. Jag är här nu.
Sjöholm.
»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»
Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt här på jorden.
Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr, gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens kvinnor satte ära i att kunna — göra ost, väva, spinna, göra kalas och dricka kaffe.
Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.
Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.
På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter och skriver åt en gammal processmakare.
Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig. Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.
Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man, kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.
En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig glömma hans synpunkt på saken. Han sade: — När du blir så gammal som jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har burit dej fint åt?
Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.
Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina sockerbitar och skorpor.
På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse med denna min ungdoms njutning.
Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!
Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).
Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren och min far att följa med.
Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts — nu skulle jag söka efter guld därnere.
Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar upp i rymden.
Jag frågar: — Vad är det med farbror?
— Det är mitt gamla bråck — det kommer alltid då jag blir arg.
Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att föreslå: — Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?
— Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!
Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en bergknalle med huvudet lägre än underlivet.
Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han var svensk. Skål för Sverige!
Begravningshatten.
När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något sällskap. Men vilket?
Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.
Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.
Jag föreslog: — Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig. Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag väntar dig vid båten. Adjö.
En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.
Han började tala.
— Tror du att jag får flugan?
— Det beror på dig själv.
— Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.
— Det blir allt svårare med åren.
— Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa fullständigt.
— Tag dem inte så ofta då.
— Men det är farligt att sluta upp för hastigt.
— Du menar alltså whiskygrogg?
— Ja.
Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur ens sjukdomar lämpligast botas.
Då vi lade till vid min brygga, var Adamson åter major Adamson, stram och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat mönstra de få kvinnliga passagerarna.
Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden.
— Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi komma till Skeppsbron igen i eftermiddag!
Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten försvunnen bland de dansande småvågorna.
Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.
— Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin flintskalle.
Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin av en hatt som han gick med för tillfället.
— Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!
— Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade Mattson efter något funderande.
— Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och förkyler mig! Men fort!
Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.
Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons huvud.
— Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av kapten eller styrman.
Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.
— Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum. Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?
— Det tror jag inte, men jag skall undersöka.
Det enda jag fann var en flaska vermut.
— Ro hit med den, sade Adamson.
Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.
Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i ansiktet och satte glaset ifrån sig.
— Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det är med dig!
Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.
— Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?
— Det är vermut — men jag dricker inte mer!
Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne lyste i hans blick.
— Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När kan vi komma till stan?
— Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.
— Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan, flugan, skrek han, som jag fått. Flugan förstår du! Det surrar inne i huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans? Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en varning? Å — det är slut med mig! Slut, slut!
— Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första anfallen komma — men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten — svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!
Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.
— Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i den.
Jag lyfte av Adamson begravningshatten.
En svärm av flugor störtade surrande ur den.
— Va faen nu då?
Vi gapade på varandra.
— Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i skallen?
— Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha förtjänat en grogg!
Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen.
Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara fullt naturlig.
Att gillra bössor.
När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade sjömanstermer.
Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter Karlsson på.
En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.
Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.
När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade Karlsson med sig själv.
I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas, för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga, att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon på Örskäret, men — jädringen! — — — Det skulle förstås komma ut det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var Stenberg inte omöjlig, det visste han.
Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta, att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.
På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap, som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.
Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.
Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och gällde det förstås att ta en karl i hampan — vilken som helst — så var han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.
I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.
De båda gubbarna knallade i väg.
— Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg. Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!
— Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.
— Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för säkerhets skull, lugnade Stenberg.
— Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska allt bli ljug dä.
De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än gilla.
— Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.
— Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?
Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett bord och placerade sina smörgåsar och litrar.
— Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp, viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.
— Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens gjort. Skål, Karlsson!
— Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha, för tuggningen hörs väl knappt.
Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina värdar.
Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.
— Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.
— Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte får sträcka på bena, så — —
— Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!
— Ja, skål på halvan, Stenberg!
Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.
— Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må komma nåra tjyvar eller inte!
Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.
— Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet — si när en sitter å inte rör på sej, så blir en liksom yr.
— Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!
Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde några snedsteg på gården och —
Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna och sjöbodarna.
Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till olycksstället.
— Åj åj åj — — — åj åj åj — — —
— Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?
— Åj åj åj — dä vet ja inte, men åj åj åj — — —
— Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te käringen, för nu kan ho va bra å ha — men hoja inte så förbannat — du väcker ju opp hela byn — lite salt ska väl en sjöman tåla — siså, skrik inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej — res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om och skjuter mä riktiga hagel — ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. — Tyst nu bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra, faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa. Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!
Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.
— Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök å gå själv — si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din stackare!
Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant, ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.
Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt smälte i munnen.
Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna. Han frågade:
— Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?
— Äsch! svarade Lotta.
Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.