Kryss och landkänning

Xylografen.

En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner sig observerad.

Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder. Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen utomhus.

På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige. På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905, men intet gillande heller — inte ens likgiltighet. Det innebär en indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.

Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen, sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga, men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten, lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar han alltid det han har för händer.

Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.

Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett blygt leende faller gumman till hans bröst — en liten omfamning, och mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.

Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.

— Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande — — —

— Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret, åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen uteblir eller får en hövligare stilisering än början.

Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en planets.

— Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.

Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.

— Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!

De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.

En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående, hinner honom och frågar: — Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken kostar?

— Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni få den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu — omöjligt!

Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det ögonblick intrigen börjar på allvar.

Men här finns ingen intrig — och för att vidmakthålla den möjligen befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.

Mannen är Xylografen. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att hela Sverige känner honom. Tänk efter!

Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst yxlografen, kilografen eller rätt och slätt sylen och om arten och innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt i utdöende i vårt land — sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer. Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom — snarare tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju alltid över utövaren.

Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats, avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen befinner sig.

Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom — och stannade här åtta år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter. Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då. Jag frågade: — Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?

— Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att göra?

— Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns automobiler, skall du tro — elektriska spårvagnar — och underbara drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar — — —

— Nå, jag kan ju följa med. Men tror du inte att dom sitter på krogarna och talar om detsamma som de gjorde den kväll jag reste därifrån?

— Å, du skall se att Stockholm har gått framåt på åtta år!

Vi reste. Xylografen satt till rors sexton timmar i sträck och vi lade till vid Kastellholmen. Redan vid Furusund hade han konstaterat instängd luft och vid Vaxholm fann han att luften var impregnerad med biffstekssås och köksdofter. Jag kunde endast med svårighet förmå honom att inse att jag var redare och chef på skutan. Han hade helst vänt.

Jag hade telefonerat samman en hel hop skalder och konstnärer till operaterrassen. Med trygga steg vandrade Xylografen uppför trapporna, iklädd sin kommisskostym och stövlarna med de fruktansvärda klackjärnen. Han mottogs med jubel av skalderna. Det blev en förbrödringsfest. Frid och fröjd, som det skulle vara.

Men då vi senare på natten tågade hem till kuttern, sade han plötsligt: — Satt inte dom jäklarna och talade om samma sak de gjorde sista kvällen jag var i stan för åtta år sen! Det där reder dom aldrig ut, förrän de kommer på landet.

Inte hade dryckerna blivit bättre heller. Stockholm är i tillbakagång. Och automobilerna äro till bara för att det skall bli litet hastigare omsättning på folk. Blev man överkörd av en droska förr i världen, fick man på sin höjd en liten hjärnskakning, men nu dör man. Visserligen har stan råd att låta folk dö mer än förr därför att folkmängden ökas hastigare, men inte har du visat mig något nytt för det. Samma metoder användas ju nu som för åtta år sen — alkohol och kärlek — nej, hör du, jag tror vi dröjer! Var ha vi det nya, de nya metoderna, utvecklingen? Vi, Xylografen, dröjer!

Och vi seglade hem. Sen dess har Xylografen icke varit i Stockholm, och det torde bli ganska krångligt att få honom dit.

Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från ett vrak — en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det mystiska ordet »Här».

Runt omkring är mat utlagd åt fåglarna. Där hänga talgljus åt talgoxarna och frön åt de andra — och i solen gassar sig katten Johansson, en flykting från en tysk skonare, som förlist i trakten. Johansson är traktens störste Don Juan — åtminstone bland kattor, och Xylografen pekar med stolthet på hans med varje vår allt trasigare öron. Det är en gammal otäck skorvig och ilsken katt, och märkena i hans öron äro ju bevis på att han fått stryk, men Xylografen håller på honom i hans egenskap av ihärdig och oförfärad Frauenfresser. Rör inte vid Johansson!

I tamburen står en stor plåtburk full med karameller, och traktens barn ha rättighet att ta så mycket de vilja ur den. Om det är nyttigt för deras magar, blir en senare fråga. Hemmet är ett museum. Där finns gamla bondskåp, empirebyråar och tavlor! Tavlor först och främst, ty Xylografen har varit kamrat med åttitalets viktigaste färgkonstnärer.

Det är hans stora minne i livet, de månader han var i Paris! Då var C. L. där, Pauli, Hagborg, Marin-Johansson, Gusten Lindberg. Xylografen minns kartan över Paris från den tiden, och kan i minnet leta sig fram från höjden av Montmartre till höjden av Montparnasse. Rör vid Paris — och historierna komma. När han tvang krokodilen i Jardin des Plantes gå i bassängen eller när C. L. och Trägårdh köpte hästar i ett ridhus! Eller när den store författaren Lejonsköld-Oxenstierna höll på att få en duell på halsen på Operan — och hundra minnen från den underbara stad som heter Paris.

— Paris! Nog är det en stad man kan leva i! Säg, gosse!

— Accepteras!

En vacker dag flög det i Xylografen, att han borde göra något. Xylografien går inte längre, och man kan ju inte irra omkring på Grevbron i oändlighet trots sol och allt. Han skaffade sig färg och duk och började måla. Gamla minnen från principskolan på akademien — åkademien, säger han med lätt ironi — började vakna.

En vacker dag var han målare. Han tycker illa om mina breda penslar, men han gillar japanska, spetsiga sådana. Han preparerar själv sin duk och listar ut det av naturen han ser — målar som hans kamrater från åttitalet — medan han samtidigt brister ut i entusiasm över de modernas prestationer. Han läser litteratur av alla slag, gillar det modernaste, men jag misstänker att han innerst håller mest på sin barndoms skalder.

Som vi alla göra.

När jag läste upp för honom den vers av Tegnér, som Strindberg anser vara den skönaste svenska dito:

så sade han: — Ja, dom är egentligen småbarn allihop mot den. För resten är vetenskap det enda som duger för oss gamla karlar! Rim och meter hindrar ju tankegången. Men för övrigt har Strindberg rätt. De andra skriver ju bara kupletter.

Xylografen har läst all under det sista årtiondet utkommen modern litteratur, men han har ett ankare fast och kvar i det gamla, sin ungdoms ideal.

En vacker dag blevo vi, han och jag bjudna att segla ner till Liljefors’ Bullerö för att jaga hare. Vi seglade tillsammans med Zorn, som också blivit jägare på samma sätt som Xylografen.

Zorn överträffade betydligt Xylografen. Men den tystnad med vilken Xylografen överträffade Zorn efter avdagatagandet av en hare, var storartad. Zorn, lyckoynglingen, sköt fem, vill jag minnas. Xylografen sköt en — och han visste icke att man efter ett lyckat skott bör skrika allstot. Han stod lugn som en staty efter skottet, och vi andra visste inte var haren fanns. Vi sprungo åt det håll varifrån skottet hörts och träffade på Xylografen just där han blivit posterad.

— Där ligger han! sade Xylografen och pekade ner mot en dal under sina fötter.

— Nå, men varför kan du inte tala om det då?

— Huvudsaken är att han är död, och det var väl meningen att han skulle dö? Här kommer en hare. Jag upptäcker honom och lägger an och skjuter. Jag träffar, haren dör, det är väl så förbannat enkelt. Det är väl ingenting att skräna allstot om.

Det var Xylografens första hare.

Jag vet verkligen inte, om jag lyckats giva läsaren en klar bild av Xylografen. De teckningar jag gjort av honom äro emellertid mycket allvarligt gjorda, och jag håller styvt på dem själv. Det absoluta lugn som de symbolisera bör vara samma lugn han själv känner. Han har ju intet att göra. Xylografien är död, och Xylografen själv har måst ägna sig åt den s. k. peinturen för att kunna leva. Måtte det lyckas honom!

Då han reste ut hit till Grisslehamn första gången, frågade skepparn på båten, vart han skulle och vad han tänkte ägna sig åt i denna fjärran bygd.

— Jag skall till Grisslehamn och tänker fortfarande ägna mig åt xylografi.

— Xylografi? Vaffan ä dä för nånting?

— Jo, det är ett slags träsnideri — man skär gubbar och landskap och vad som helst — man skär ut det i trä och sedan trycker man det.

— Trycker man det?

— Ja, alla illustrationer kapten ser i tidningarna äro xylografi.

— Hör nu, kan herrn leva på det?

— Neej, men jag har årsunderstöd från Danviken.

Xylografen slapp vidare frågor och betraktades antagligen som vansinnig under återstoden av resan.

Emellertid har Xylografen icke blivit vansinnig. Vi segla tillsammans och avvakta varje år den dag i augusti, då vi med Zorn få segla ner till Liljefors för att decimera antalet av hans harar.

På en slät berghäll står Liljefors’ ateljé vänd åt öster. Skulle man kunna se någon avund i Xylografens ögon, så är den ateljén orsaken. Utifrån kommer hela Östersjön med färg och fågel, vågor och vind. Och när vi segla ut från Sandhamn och runda den svarta ballongpricken, och jag sätter rak sydväst kurs, då säger Xylografen:

— Herre gud! Det finns folk som har det bra!

Broder Karlsson.

Broder Karlsson skulle komma, gick budkavlen! Den gick med käringpost och snabbare än en skogseld, ty Karlsson var den styvaste kolportör, som någonsin förkunnat i Roslagen. Och därtill var han den vackraste.

Han var icke svartskäggig och långhårig som broder Lindsén och broder Magnusson, icke flintskallig som Lundgren från Fosterlandsstiftelsen eller enhänt som folksskollärare Apelquist. Nej, mine älsklige, han såg ut som en guds ängel, direkt nedstigen från himmelen för att avlyfta den förfärliga syndabörda, som nedtynger Väddö och Häverös skeppslags andliga skuldror. Han var rödlätt som en dockpojke, han var blond och hans hår var krulligt. Hans gula mustascher läto ana en lenhet, som icke var av denna världen, och talet, som utgick från hans röda mun med dess vackra löständer, var ljuvare än bröstsocker. Hans ögon sutto i skallen som ett par blåklintar och voro lätt beslöjade. Då han sänkte de tunga ögonlocken till hälften och fäste blicken på någon syster i Kristo, brann det en glöd under de gula ögonhåren, som lovade många slags extas. Det enda man kunde anmärka på hans yttre, var att näsan var litet röd, men han hade kylt den under en predikofärd ut till öarna vintertiden. Så hade djävulen sökt lägga hinder i hans väg som förkunnare, men han hade fått fy skam på lång stång, ty aldrig hade någon färd varken förr eller senare varit så välsignad.

Broder Karlsson skulle komma på söndagen. På förmiddagen skulle han tala hos skeppar Erikssons änka, ty hennes sal var den största i Storbyn. Och på eftermiddagen skulle han tala i Södersunda, en halvmil sydligare. Och efter allt att döma skulle det bli mässfall i kapellet, ty vem ville väl höra komministern, när Karlsson lät nådens honung drypa i församlingen?

På söndagsmorgonen var det liv på vägen, som förde till Storbyn. Det var skjutsar och cyklister och gående, friska, halta, blinda och förtvinade, som trängtade att höra och se. Och på ångbåtsbryggan blev det tjockt med folk, ty Karlsson skulle komma med Runar.

Nu syntes redan röken bakom Östernäs udde och de troende trängde sig fram i första ledet för att hälsa förkunnaren. Och de ivrigaste voro änkorna, ty Karlsson höll sig helst till änkor, luttrade som de voro i smärtans bad och således med hjärtan som stodo på vid gavel redo att låta herren tåga därin.

Men bakom kommissionärens magasin låg ett litet sällskap Djävulens barn i gräset och vanhelgade söndagsmorgonen med kortspel, och främst bland dem var Kalle Söderberg, ångbåtskarl på Nordstjärnan, hemma på permission och med vänstra armen i band, ty han hade fått två fingrar avklippta i en kink på kättingen vid lossning i Örnsköldsvik. Han var en baddare på alla slags kortspel från Durak och Sala Hybika till Bondtolva och Tjuguett, ty han hade varit rallare i Norrland under den goda tiden, då man tjänade pengar som gräs och drack champinjonvin som vatten. Nu lärde han hemmapojkarna sina konster mot ersättning ur en korg Norrtäljeöl, som stod bland hundkaksen i skuggan av den stora asken. Han vann förstås och byxfickorna började redan svälla av kopparslantar, tioöringar och tolvskillingar.

Men när Runar tutade, kastade han korten och sade: — Nej, pojkar, nu går vi ner till bryggan å tittar på den där gyckelbocken, som alla ränner galna efter. Jag som inte har sett’en måste slänga ett getöga på’n. Kopp å butäll!

Och Söderberg gurglade i sig sista slurken ur halvan, reste sig upp och vaggade ner mot bryggan, grävande bland metallen i högra byxfickan. Pojkarna följde honom.

Ångbåten lade till.

På fördäck stod broder Karlsson pionröd i ansiktet, ömsom torkande svetten ur pannan och ömsom viftande åt sina trogna med näsduken. Solen gassade i vindstillan.

— Nåd och frid! ropade Karlsson.

— Nåd och frid! svarade änkorna.

Landgången lades ut och aposteln debarkerade. Han var klädd i oklanderlig bonjour, vit halsduk och plommonstop. Efter att ha utbytt en serie varma handtryckningar med sitt folk skred han med värdiga steg genom massan, som vördnadsfullt gav plats. En genomträngande doft av eau-de-cologne utströmmade från honom.

Men uppkliven på en trave strömmingstunnor stod Kalle Söderberg med ögonen på skaft och gapade, bara gapade. Ideligen gapade.

Men så brast det löst:

— Nej, gå nu förbi faen! Jäklar i min själ å flickan på min arm å tre kroner i mitt svenska hjärta ä dä inte Smålands-Karlsson! Dä va mej ett as te ha blivi fin! Schangdobel som den värste grosshandlare. Hör du, Smålands-Karlsson!! Smålands-Karlsson!!!

Kalle Söderberg hoppade ned från sin piedestal och närmade sig profeten, som förvånad stirrade på den ankomne och blev ömsom vit, ömsom röd i ansiktet. — Jag känner verkligen inte igen — — måtte vara något misstag — —

— Misstag! Å hörru håll i dej, Karlsson! Ä du högfärdig, va? Känner du inte igen Kalle Söderberg, Abiskolaget, va? Hos vilken jude har du bytt dej till den där lumpen, du ä ju nattvardsklädd, din skojare! Men åderkålång osar du än som en riktig rallare, fast här har du väl inte svårt å komma åt brännvin, din skojare!

— Mannen yrar! sade Karlsson och såg ut som ett lik i ansiktet. Låt oss gå härifrån!

— Mannen! Mannen, för dej! ropade Söderberg. Ä du så högfärdig, så du inte vill kännas vid en gammal rallarekamrat, så får du stå ditt kast, din hundra attan! Ge mej igen di tjugufem kronorna du lånte av mej, när du fick katten från laget vid Björkliden! Å allt som du lurade ifrån mej på tjugeett, din jäkla kortoxe! Nej, försök inte å smit, för då nystar ja te dej så skjortan blir tom! Hör på här, Storbybor å Södersundabor å allihop för resten! Känn så han stinker åderkålång; litern har han i handväskan bredvid testamentet, ja känner faen grå! Han var den störste åderkålångsmugglarn vid hela järnvägsbygget, när dä var spritförbud! Minns du, när du fyllde hela laget mä dekokt på vademekum å snus, din jäkla abetekare!

— Mannen är galen! Kan inte någon taga hand om den stackars människan? frågade Karlsson, under det kallsvetten strömmade utför kinderna.

— Mannen! Galen för dej! Egentligen skulle du ha på plytet, å du vet att ja har klått dej förut, men ja har fått fel på norra kardan, fast nog kunde ja reda opp dej mä bara södra, om dä kniper, Jävelberg där!

— Kan då ingen befria mig från den stackars mannen? klagade aposteln. I hören ju, hur han yrar — han är besatt av den onde — — ja, detta var sannerligen ett oväntat mottagande i Storbyn! Men gud tillstädjer stundom det onda, sina tjänare till prövning, på det att nåden dädanefter må komma så mycket rikare — —

— Siså, Söderberg, lugna dej! sade tullvaktmästare Norberg.

— Ja, jag ska lugna mej, dä ska ja, men först — —

Och vig som en katt tog Kalle Söderberg ett jättesprång och sparkade till Karlssons handväska. Krasandet av krossat glas hördes, väskan flög ur Karlssons hand, låset gick upp och innehållet låg öppet för allas ögon. Mycket riktigt! Nya testamentet simmade i eau-de-cologne bland spillrorna av en literbutelj.

Kvinnorna gräto. Männen stodo villrådiga.

— Jag tar er alla till vittne på övervåldet, kära bröder och systrar, sade Karlsson, och hans ögon glödde hemskt.

— Ja, jag har också ärende te länsman, din jäkla skojare! sade Söderberg.

Mitt i alltsammans ljöd Runars skärande avgångssignal.

Karlsson knäppte ihop sin drypande väska och gick med värdiga steg upp mot bönelokalen, följd av sina änkor, medan manfolket intresserat slog ring omkring Kalle Söderberg, som började berätta om Smålands-Karlsson, och det ämnet var rikt nog.

Karlsson var för altererad att tala hos änkan Eriksson. Efter en kopp kaffe och en fem minuters bön för de få trogna, som följt med, satte han sig i sin värdinnas bästa vagn och körde till Häverösunds järnvägsstation utan att stanna vid Södersunda. Gud vet, om han någonsin kommer tillbaka.

För de intresserade meddelas här receptet på Smålands-Karlssons omtyckta vademekumnubbe, som på sin tid var mycket guterad av rallarna vid Norrlandsbanan och var mer än fullgod ersättning för det förbjudna brännvinet och konjaken:

Utbred ett tumstjockt lager Hellgrens snus på en näsduk, passera därigenom en flaska vademekum, och drycken är färdig. Den verkar ögonblickligen.

En bokmal.

Jag var informator hos kyrkoherden i en socken i det mörkaste Småland och vantrivdes, ty han hade inga böcker. D. v. s. han hade ju en liten bokhylla, men i den fanns bara postillor, predikosamlingar och några solkiga teologiska läroböcker från hans studenttid.

Men ville jag ha lektyr kunde jag nog få låna av baron.

Vem var baron?

Jo, han var ett gammalt original, en bokmal som ägde en liten gård en halv mil från prästgården. Lantbruket brydde han sig inte om något vidare, fast han sades vara ett orakel i allt som hörde till lanthushållning. Han hade gården utarrenderad till en bonde. Själv låg han inne hela dagarna och bara läste. Han tyckte om att man kom och hälsade på. Vi kunde ju gå dit någon eftermiddag och dricka toddy, sade kyrkoherden och blåste ut ett stinkande moln Chandeloupe.

Vad för slags böcker hade baron?

Ja — det visste inte kyrkoherden, men baronen hade ett stort rum, där väggarna från golv till tak voro klädda med bokskåp, och de voro fyllda med böcker i dyrbara band.

Men då kanske han inte ville låna ut dem — —

Åjo, på kyrkoherdens rekommendation skulle det nog låta sig göra.

En eftermiddag kuskade vi alltså i väg till baronens gård. Vi körde upp genom en allé av gamla vanskötta träd och höllo utanför corps de logiet, en vitmålad, något ryggbruten byggnad i herrskapsstil. En pojke tog hand om hästen och vi gingo uppför den nötta förstutrappan. I dörren möttes vi av baronens hushållerska, som bad oss stiga in. Baronen skulle snart vara färdig.

Han ligger i sängen och läser hela dagarna ibland, viskade kyrkoherden, när vi kommit in i vardagsrummet.

Jag såg mig omkring. Det hela såg ej vidare förnämt ut. Ett nött skrivbord av björk, ett runt bord mitt på golvet, en gammal skinnsoffa och några stolar av olika åldrar och konstruktioner voro möblemanget. Bläckhornet på skrivbordet var ett sådant där resdito i miniatyr av den gamla sorten med fjäder att trycka på. Bredvid stod en sanddosa av täljsten.

— Han måtte inte skriva mycket, viskade jag till kyrkoherden.

— Han bara läser, bara studerar, viskade denne tillbaka. Men tyst, nu kommer han!

Dörrarna till ett närgränsande rum slogos upp på vid gavel av den gamla hushållerskan. Ah, därinne var ju biblioteket! Böcker från golv till tak. Jag frossade redan i tankarna.

Men nu närmade sig tunga steg ackompanjerade av stånkningar, och en oformligt tjock gammal herre klev icke utan möda över den höga tröskeln. Han var iklädd en grå nattrock med snören och tofsar.

— Ursäkta, bästa bror, att jag lät vänta på mig, men jag måste ju göra litet toalett — detta är den nye informatorn kan jag förstå — välkomna, välkomna! Kandidaten dricker väl toddy? Eller har ungdomen vansläktats sen min tid?

Jo då, jag drack toddy.

— Mycket klokt, mycket klokt och förutseende! Non scolæ sed vitæ discimus, sade de gamla romarna.

Baronen talade i näsan, ty han snusade. Näsan var överdrivet aristokratisk för resten, en riktig rasnäsa, fast snuset gjort den litet svampig. De vita mustascherna voro bruna mitt på av snus. Underläppen hängde, som sig bör.

— Toddyn kommer strax, återtog han. Nå, vad roar kandidaten sig med om dagarna? Tunt om flickor är det i trakten — det är som om könet skulle dö ut. Annat var det på min tid.

— Ack, kandidaten tänker visst inte på flickor, kära bror, sade kyrkoherden. Han bara läser och läser.

— Jaha ser kandidaten, bildning är något som ingen kan ta ifrån en. Vad vore livet utan böcker! Nå, då har kandidaten en själsfrände i mig. Vad har jag gjort under fyrtio långa år? Läst och studerat, studerat och läst. Vad har en gammal ungkarl som jag annat än sina böcker?

— Baronen måtte ha ett mycket stort bibliotek, sade jag. Får man se, kanske?

— Jag kan verkligen inte visa det i dag, det är ostädat därinne, allting står huller om buller på hyllorna. Jag satt uppe långt in på natten och fördjupade mig i de kära gamla och —

Baronen gick och stängde dörrarna till helgedomen.

— och ett bibliotek är en kyrka, där skall vara putsat och i ordning, när de troende gå in där. D. v. s. en viss ordning finns där ju, men den är endast känd av mig själv, och en rubbning av en bok skulle kunna störa mig för veckor i mina studier. Ni vet själv — det kan se oordnat ut på ett skrivbord, ett virrvarr av papper men den som arbetat där har sin egen ordning, och en städerska skulle kunna göra oberäknelig skada genom att lägga allt i en hög med en press ordentligt på. Men det där förstår kandidaten själv!

— Fullkomligt!

Kyrkoherden talade: — Kandidaten har verkligen kommit hit för att framställa en bön till dig, bästa bror, och jag har åtagit mig att framföra den, viss om att min rekommendation skulle gälla något. Kandidaten som är mycket rädd om böcker, skulle vilja låna — — —

— Låna! Låna!! Av mig? Böcker?? Kommer aldrig på frågan! Nehej!! Jag förstår verkligen inte hur — — — va faen? Låna böcker — — —

Baronen betraktade oss båda med ett uttryck av fasa och indignation. Hans ögonbryn rynkades hotfullt och underläppen hängde långt ner på hakan. Han snusade frenetiskt.

— Lugna dig, kära bror, sade kyrkoherden. Frågan är ju fri, naturligtvis är den förfallen från och med nu. Aldrig trodde jag du skulle ta det så — låt mig säga så — så — —

— Allvarligt, menar bror, snusade baronen. Ursäkta att jag blev litet häftig. Jag menar inte så illa. Men jag har en princip, och den är att aldrig låna ut en bok. Icke för att jag tror att kandidaten skulle misshandla den på något sätt, men hur — jag frågar hur kan en människa som sätter värde på en bok låna ut den. Lånar man ut sin fästmö, kandidaten? Lånar man ut sin hustru, bästa bror? Nå! En bok är för mig ett heligt ting, så heligt att jag skulle anse mig begå en dödssynd, förråda min bästa vän, om jag tilläte någon annan ens röra vid den.

— Baronen har alldeles rätt, sade jag, och jag är ledsen att ha varit obetänksam nog att — —

— Tja, nu glömmer vi den här lilla tråkigheten! Förlåt min häftighet, men kandidaten förstår mig och det gläder mig. Men här kommer toddyn. Får det vara en cigarr? — Nej, böcker, mina herrar, böcker — men vi lämnar ämnet. Herrarna förstår nog en gammal bokmal som mig! Nu brygger vi oss en ebenholtstoddy — låt mig slå i — så där. Nej, mina herrar, böcker, böcker, böcker, ömtåliga människosjälar i guldsnitt, brukade gubben Ehrensvärd säga till min salig far.

Vi drucko toddy. Böckerna nämndes icke mera. Men baronen talade lantbruk med kyrkoherden ända till supén, under supén talade han om mat och flickor med mig och efter supén övergick han till lantbruket. Jag hade skäligen tråkigt och dränkte min desillusion i toddar. Tänk om det varit spritförbud!

Vi kuskade hem. Baronen återtog förmodligen sina avbrutna studier.

Något år efteråt såg jag i en tidning att baronen dött.

Jag skrev till kyrkoherden och frågade om det skulle bli auktion. I så fall ville jag passa på och skaffa mig några böcker.

Efter någon tid ingick följande svar:

Bäste broder!

— — — varvid det visade sig, att det stora biblioteket endast bestod av bokryggar i guldsnitt, fastsatta på träställningar. Det var därför han var så rädd att visa sina skatter. Han efterlämnade endast tre böcker: Adelskalendern, Gödsellära av Svanberg och Husdjurens vanligaste sjukdomar, och på någon av dessa är du väl ej spekulant.

Ja, han var ett stort original, frid över hans stoft! Hälsningar!

En kask på Harön.

Förra veckan red jag över fjärdarna till Harön. Solen sken, snön gnistrade och på de barblåsta fläckarna var det som att rida över svarta speglar, där broddarna slogo silverstjärnor. Hästen, som stått inne några dagar, var yr och sträckte ut. Det var som på en kapplöpningsbana, bättre och jämnare än någon annan.

Vid Treskärssundet steg jag av för att låta hästen pusta och glädja honom med en kaka bröd. Men han ville bara vidare, frustade och nafsade. Och innan jag fått foten i styrbords stigbygel, var han inne i galoppen igen.

Genom sundet såg jag havet gå öppet, mörkblått med skumtoppar. När jag fått kumlet på Lågskär ens med tallen på Furuholmen, styrde jag två streck åt babord, alldeles som under segling, och höll ned på gattet mellan Orrskären, och om en kvart såg jag Harön framför mig lysande som en hög snödriva med röda stänk här och där — de små stugorna och skolhuset och kapellet. Vid Ettöringen gjorde jag en lov för ett par ruskor — det kunde vara Mattsons lakryssjor — men sen var vägen klar, och om en stund red jag upp bredvid ångbåtsbryggan och höll utanför Tulianders speceri- och diversehandel, öppnade och frågade: — Får jag komma in? Men jag är inte ensam!

— Koss i Jössu namn, rider redaktörn! sade Tuliander. Visst får han komma in, men vem har han med sej? Jag ser ingen.

— Ser inte herr Tuliander hästen?

— Ja, men han kan väl inte — — —

— När han är inne i barnkammaren hemma hos mig var dag och hälsar på min pojke och är lika välkommen hos Kalle Andersson, så kan han väl få sin brödkaka här inne också?

— Ja, si det var då nymodigt, men om redaktörn ansvarar för honom att han inte slår sönder det som finns, så var så god! För resten har redaktörn bekanta här — Mattson är just inne i bodkammarn.

— Det är just honom jag söker.

Och jag klev in med hästen. Tuliander tog fram sitt bästa knäckebröd och om några sekunder var hästen favorit.

— Ja, det får jag säga, att bråkigare kunder har jag haft — som för exempel när Tallskärspojkarna har kommit hit fulla, har de slagit sönder för många riksdaler ibland, men den här är spik nykter, det ser jag det! Mattson! ropade han. Det är främmat här! — — Jaså, han är ute i lagret och tar reda på spik — han håller på och bygger en eka — han är som barn i huset och går var han vill, tar inte så mycket som en nubb eller en nypa snus — men här kommer han! Mattson, ohoj! — han har fått främmat!

Och Mattson klev ut genom bodkammardörren, krokig och grå och med ett stort leende över det väderbitna ansiktet. Snuset rann som vanligt i mungiporna och toppmössan satt på trekvart. De små fiskögonen glindrade.

— Goddag, Mattson! Jag hör att han håller på att bygga en båt. Är det en F-båt.

— Godagen, reaktörn, godagen! Ska han börja mä politiken mä samma? Han har gett sej te husar, kan jag förstå. Ja, förr i världen, när ja seglade, då va ja en jävel i politiken, men nu ä ja för gammal, för en blir gamlare för vart år, d’ä dumt uträknat, dä borde va tvärtom — nu ville ja komma te världen, men dä kanske behövdes andra mojänger hos fruntimmerna då! Nä, ja bygger ingen F-båt, utan dä här ska bli en Ö-båt å en V-båt på samma gång. Ö-båt, för att ja ska ha’n, när ja ror ut te Marön å skjuter kniper å V-båt, när ja ror te Kvarnviken å hämtar stubbve. Han har välan inte lagt bort å dricka kaffekask? Nänämänsan, har en fått smaken på kask en gång, så sitter han i — goodtemplarna å blåbanditerna ä de värsta. Här ä spiken, Tuliander! Hur länge stannar redaktörn? Jasså — men en kask hinner vi mä — då kan Tuliander räkna spiken mens vi gör kalas, så hämtar ja’n sen. Dä va en bra häst, dä sir ja, dä! Å svansen har han inte klippt — någe styre ska di ha, å så för flugerna förstås, naturen ska ha sin gång, sa skeppar Söderbom, söp natten lång. Ja, ajöss nu, Tuliander — den här hästen vänder välan på tolvskillingen, för här inne finns inte plats för kryssning — si, dä går ju bra — jaha, dä va dä, ja!

— Ja, adjö, herr Tuliander, brödet betalar jag, då Mattson hämtar spiken!

Och vi knogade uppför backen till Mattsons stuga.

— Hästen tar vi in te kon, ho kan behöva lite karlsällskap, å så bidrar han välan alltid mä lite gödning som betalning för gott logi — ja tänker på potatislandet, ja, å vi rospiggar har alltid varit om oss.

Snart sutto vi bänkade i Mattsons trevliga stuga och väntade på gummans kaffetillrustning. Solen sken in genom fönstret och myrten och pelargonier kastade skugga på den vita bordduken.

— Nå, hur trivs Mattson så nära kapellet?

— Kapellet, ja! Dä har vi fått för våra synders skull. När di tiggde ihop pengar te’et så sa di åt herrskaperna, att dä skulle bli föreläsningslokal också, men fan har inte hört nåra föreläsningar. När doktorn å direktören släppte te mark, så gjorde di’et på dä villkoret, att dä skulle få komma ut folk, såna där lärda, ifrån stan å läsa, men di tog inte skriftligt åv prästen å nu ä dä som en vanli kyrka, å nu ä dä skräddarn som bestämmer vem som ska få föreläsa, om dä skulle komma på frågan. För skräddarn hör te fårahuset, si! Å notarien som också hade haft del i marken, frågade prästen efteråt, om han fick skaffa dit en sån där astronom som kunde stjärnor å planeter, så skulle han hålla föreläsning. Å då sa prästen: — Jae, dä får han, om föreläsningen överensstämmer mä mitt gudsbegrepp, sa han. — Jasså, sa notarien, men den astronomen ä också statens ämbetsman, sa han, å då måtte han väl duga här också, sa han. Å han har gett ut stora böcker å föreläst i skoler å kapell å dä har varit biskopar å hört på honom. — Dä bryr ja mej inte om, sa prästen, dä ska överensstämma mä mitt gudsbegrepp, sa han. — Har pastorn läst på astronomi? frågade notarien. — Ja har läst i guds ord om skapelsen, sa prästen, å dä står i alla tider. — Men pastorn får stå å prata va som helst utan att nån tar reda på va pastorn ska säja? — Dä får ja, för ja går ätter ordet, sa han. Då körde notarien ut prästen å sa: — vi ä lurade, sa han, men kom inte in på min gård mer, för då får pastorn däng, sa han. Jo, dä ä ett skojarbyke, dä där! Å faen tar dom te sist. Tänk, te å gå å lura folk, som va så hyggliga så dom skänkte mark! Å nu kommer dä hit präster å fosterlandsstiftare å kallpittörer å skomakare å predikar så elden står om truten på dom. Ja, dä förstås, skomakarn får inte stå i predikstolen, utan får hålls i dä lilla rummet breve salen. Han ä välan inte nog helig, kan jag tro. Å kallpittörerna får inte gå inom altarringen; d’ä bara prästen som får. Å olika ringningar ska di ha. Ja tänkte annars att dä skulle va liksom ett fårahus å en herde, men när de nu ä flera herdar, så kunde dom väl smälla lika högt. Å bagarn, som ä heli han me, han får inte predika alls i kapellet. Men kanske gud har någe särskilt emot bagare — inte vet ja! Fy fasen! Hör du mor, raska på mä kaffet, dä här får vi allt ta en dubbelkask på!

Gamle, hederlige Mattson! Ja, jag menar inte för det vidgade kaskperspektivets skull, utan för hans friska och sunda syn på lymlar av alla slag.

Genom de små gröna fönsterrutorna ser jag Hakfjärden vidga sig ända ut mot Knuförarna och mellan dem ser jag det blå havet. Brisen går frisk därute. Trutklippans fyrs röda tvärband ser ut som ett knivhugg i det blå och vita. Och över isen krypa två slädar. Det är folk, som skall in till staden med fisk. Jag känner igen Karlsons röda märr och den röda rackan som skojar omkring spåret.

— Nå, annars brukar dä inte gå så långsamt när dä ä frågan om kaffe, men dä tar väl mera tid, när de ska bli starkare — nää, ta bort kakerna å ta hit flaskan, mor! Såvida inte redaktörn vill doppa, men dä har ja aldrig sett förut. Annars ha vi mat, om dä exmeras, lake, fast han börjar på å inte bli så bra nu, men han har ju bråttom, sa han.

— Ja, jag är bara ute för att motionera hästen och mig själv och måste vara hemma, innan telefonen stängs.

— Ja, då schålar vi! Schål! Dä ä mums killebabba, dä mat för en paschänt. Kommer han ihåg, när ekan drev ifrån honom ve Lejet? Då kunde han ha fått sej en trevlig natt i skåren mä nordlig storm, om inte ja å en som heter Mattson hade fått korn på’n! Han tittar på den där mörten i fönstret — den skulle ha blitt brudkrona åt doter min, men ho dog, jaha, di dör härute mä! Men nu fyller vi på ett tag. Schål! Hör nu, säj, ja läste i tidningen om den här F-båten — dä va en student som hade skrivet en sån där vers om att vi skulle fylla opp hela havet mä F-båtar. Men dä blir väl lite för mycke. Di får väl åtminstingen hålla nåra rännor klara för seglationen på Ryssland, för dä handlas ju mer å mer på Ryssland, tror han inte ja följer mä politiken, va? Dä ska väl va rum för segling, va? Ska han gå? Men en påfyllning tar vi välan ändå? Schål! Schål! Nu när han har häst kan han välan ta å titta hit ibland. Inte kan dä välan vara farligt mä kriget, vi hinner väl ta på oss lite rent åtminstone, innan dä brakar sta? Å så ska di väl veta hut, när vi ha gift oss med den hära Palona, eller va ho heter. Jaja, en vet ju aldrig i alla fall — ja, ja följer mä ner te Tuliander å hämtar spiken, tack ska han ha, Engström — ja, d’ä inte så noga mä käringen, ho sitter å lapar kaffe — jasså, kom ut, mor, hästen vill hem. Ska dä va en snuverus, ja lägger ve tand, mens han påtar i näsan, d’ä skillnaden på folk, dä här ä bara Hellgrens tvåa, Ljunglövens ä för skarpt i halsen. Ja, då kastar vi loss.

Jag tog avsked av gumman Mattson och vi hämtade hästen.

— Dä ble ju inte mycke, men någe ble de ju allti! Tack för förningen! sade Mattson efter inspektionen i lagården.

Och så gingo vi utför backen till Tuliander. Jag betalade knäckebrödet och Mattson sin spik.

— Får det vara en rökcigarr, stark eller svag? frågade Tuliander.

— Stark i så fall! sade Mattson.

— Tack, jag skall inte röka, sade jag.

— Här har Mattson en cigarr, men var snäll och tänd den ute! bad Tuliander.

Adjö, Harö!

Och om några minuter var jag bara en prick i det vita för gubben Mattson, som stod och såg efter mig nere på bryggan.

INNEHÅLL.