Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte le, antagligen matt.
— Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar, jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!
I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.
— Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er, kila på bara!
Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?
Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av vinterkylan. Tja, sådant förstår du!
— — —
— Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.
— Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och pratar med gumman.
Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i mina kläder. Nå, så var jag färdig.
I tamburen sade min fästmö: — Men du får inte gå ut utan överrock, det vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.
— Jag begagnar aldrig överrock numera.
— Men nu måste du ta på den.
Här måste sanningen fram.
— Jag har ingen överrock.
— Har du ingen överrock?!!
Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.
— Nej!
— Hör du! — och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade:
— Har du lidit nöd?
— Ja, mycket!
— O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt! Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.
— Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.
— — —
— Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.
— Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!
— — —
Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes bra att ha det sagt.
Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets glädje plus en sund natur kan ha den effekten.
Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton.
Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar. Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från stationen.
O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock, sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor.
När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret. Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för stark på båda områdena.
Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som givit studierna på båten och blivit stor källarmästare.
»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor, men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den här beställningen skulle komma som julklapp.»
Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden. Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten.
Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag.
Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot stugan, som strålade av ljus och värme.
Haröns omvändelse.
Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de nådeförkunnande trutarna.
Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull. Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på alla vis och det var väl huvudsaken.
Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på Albrektina, min specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i hans trevliga stuga vid en kask:
— Det hade gått så långt med relanjonen på Harön, att alla bara grät, men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina burkar. — Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. — Om han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde gärna få vara med i den där femman. — Men hur skall det gå till? frågade författarn. — Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta. — Men hur skall han kunna göra det? — Han har svartkonstbok, och den slår aldrig fel.
Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med utsot — den var det.
Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte, för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin femma, och sen var det bara att vänta.
Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm, och det kostade grova pengar.
Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet. Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla tre kallpittörerna på eget bevåg — det vill säga, han fördärvade dom inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa lägenhet.
Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för en flicka då och då — men det är väl som det skall vara. Vi har varit likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: — Den där utan synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla sköter, så går oss väl, evad oss möter — det är ett gammalt bra ord. Här kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls? Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben, och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är någon som stjäl — för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad säger Engström?
— Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker, att det är ett göra för en karl.
— Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan? Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt, gå rätt ner över berget — gå inte samma väg han kom, för där är krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på det viset. Skål — skål!
Min första jakt.
När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa. Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv, så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade sätt.
Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja. De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta ingenting. Tag bara!
Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte sig i andra sängen, hade redan valt.
I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men
Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen, medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.
Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.
Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke lärarnas blickar.
Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om. Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula stöpt under besvärjelser.
— Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.
Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade glåpord efter oss.
— Getter, gnetter, loppor å löss!
Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.
Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället.
Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev. Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett ögonblick. Det hade ölutköraren sagt.
Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju kunna överraska en hare, om lyckan var god.
Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna.
— Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en grov röst.
Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve.
Vi stammade något om harjakt.
— Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar?
Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var började han gapskratta.
— Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar, ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet hur dä ä, ska ja säja.
Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg alldeles bredvid.
— Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni ä. Har ni sett kaniner, va?
En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna.
— Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han.
— Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt.
— Ä, låt oss köpa en då!
— Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här sprutan.
Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar. Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen valde han ut en vacker vit kanin åt oss.
— Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt.
Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50.
— Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss!
Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt.
I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på ryggen.
— Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han.
— Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat.
— Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te kontoret.
Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå som dumbommar genom hela gatan!
Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade.
Men dä var pingst och solen sken och vi hade ledigt. Andra äventyr lockade.
Ett Uppsalaminne.
Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med samma handstil skrivet: Vale Wimäraby P. M. Smolandus.
Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby, lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: — Wi Märabytare etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit venia parenthesi!
Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka, där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt.
Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser, vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt utöver det redan under djäknetiden inhämtade pix pons ibi, conjux tibi! Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην (púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i dåtida studenters hjärnor.
Varför jag frammanat den småländske studentens skugga?
Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen är den mest förgyllda av alla vägar.
O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg? Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under lyckliga skyltflyttningars upptäckt?
— För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L. J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden.
Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle hedersmannens varning löd in extenso sålunda: — Ja hör, att du har vatt ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid brukade vi släcke alle lyktera. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt.
Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med!
Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket. Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och det vill inte säga litet.
Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill, inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa, medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben och punschen.
Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom fram.
Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt på Sysslomansgatan.
Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman. Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen.
— Pass opp, pojkar!
Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd, under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han totalt saknade humor.
Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r 9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och möda förstöra vårt arkitekturmästerverk.
Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt):
— Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten, återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att återuppbygga templet?
Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi oss åter på platsen för vårt dåd.
Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä, anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete, och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet, men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi allt skäl att vara nöjda med vårt verk.
Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap.
Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch.
Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma.
Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo vi till följande reflexion: — Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat ställe.
Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men var göra av den?
Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen. Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.
Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?
Nequaquam, ingalunda!
Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.
Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort, förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt släcka en lykta, föreslog Birger.
Certe tu quidem, optime adolescens!
Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.
O, I alla avgrundens makter!
Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade n:r 9.
Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.
Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig. Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och flåsandet av förföljarens andedräkt.
Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge till.
Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.
Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade omkring i smörjan. Men — du store Antonius! Han var ju smal om livet som en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock som en tunna. Vem — gudar, är det du, Birger?!
Det var Birger.
N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.
Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra huvudgärdar.
Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna, att arbetet borde ha känts lättare.
N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om han höll på att förtäras av en inre eld.
Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.
Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min symboliske Petri Marksarii levnadsregel?
Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.
En spökhistoria.
En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten — löjtnantshjärtan, pioner, tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm, konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn, bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’ fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.
— Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust, just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig — och det kan både kusin Amélie och bror Kasper intyga — för att inte tala om tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa mamma alltid: — Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart — —
— Hör du, Louise — —
— Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad — —
— Slidder, sladder!
— Jaså, du menar att pappa inte var en go — d — mä — nni — ska, du — —
— Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har du hittat på, sen du blev på överblivna kartan — giftermål är som en purgering, förstår du — ränsar magen, sa flickan — ja, ursäkta, kära kusin, men du är ju ingen duvunge längre —
— Men du tänker inte på vår lilla Alice — —
— Äsch, moderna flickor! Va, Alice?
— Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!
— Stygg — hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men nog är du alldeles förbannat — hm — ja, förlåt mig, kära kusin! Du känner mig ju.
— Ja, gunås, så visst — du är ohjälplig — men det var det jag ville säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes, klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner — psalmboken hade glidit åt sidan — och högra armen låg inte som den hade gjort förut — —
— Sa mamsell Andersson, ja!
— Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?
— Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket mellan himmel och jord — —
— Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust! Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll — inte för att jag önskar dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre — —
— Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag — eller vad säger artisten?
— Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju ingenting.
— Ja, sade majoren — det påminner mig om en gammal gravskrift, som låter så här: