— Tvärtom, svarade hon, — nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det är plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu plågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på tumanhand, desto bättre — så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt ändå hade en skymt af likhet med förra tider.
De gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre ridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till middagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen utomhus.
Den sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån man har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden med dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och öfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan följa med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.
Mariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga, pulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut blicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort derifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup snyftning tryckte näsduken mot sina ögon.
Jag tyckte mig icke kunna säga någonting.
Så redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna lemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en stund innan båten gick.
Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de sista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han skulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin förlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. "Jag måste hafva lif och rörelse omkring mig", sade han, "för att inte blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle följa henne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande sällskapet.
Det var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände mig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till hotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då jag lofvat afhemta dem.
Men frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på mig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig komma tidigare, så fort som möjligt.
— Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck i rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva någon vidare förklaring.
Jag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva oss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa, högeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.
Det var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i reskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela ansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som tydligen användts för samma ändamål redan förut.
— Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna munnen. — Jag är så rysligt lycklig och nöjd — Luis får berätta allt. Och dermed flög hon in till sig igen.
Don Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på att packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.
— Tag en cigarr, sade han, — och stäfja er nyfikenhet ett par minuter medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.
— Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag — jag skall nog hjelpa don Luis om det behöfves.
— Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren, — hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i otid och hvad har ni för inpackning för er? —
— Jo, svarade don Luis med småflat min, — det blef klart för mig i dag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica — och derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och tar henne med mig. —
Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt som ett nöt.
— Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, — så fans det åtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista månaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära er åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några månader? —
— Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,— och kommer troligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har för afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa vigas vid henne. —
Det sista med en stadig blick på mig. — Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt bättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.
— Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, — tillståndsbevis tog jag ut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. —
Dermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.
Så gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder och andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i presentabelt skick igen.
Jag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte med något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo ned.
Mycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte länge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att inte ångra sig.
— Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som om hon önskat få göra det.
Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.
Presten var färdig och ceremonien — med hans hustru som andra vitne — var amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme voro på väg till bangården.
— Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon så snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett föregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.
— Nu får ni vara ensam värd på middagen, sade don Luis. — Jag har bedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen för er räkning så att ni möjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man väl redan börjar bli otålig. Ursäkta nu mig på bästa sätt, tillade han skrattande.
Vid stationen väntade Charles med biljetter och kappsäckar. Sofkupén var abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag hunnit hviska ett ord åt Charles innan vi foro till presten. Tid hade vi just jemnt tillräckligt för att trycka hvarandras händer och uttala ett hopp om att någongång träffas igen — och så rullade tåget i väg, utan att jag riktigt hunnit hemta mig från min förvånade häpenhet.
Ned Richards trafvare var ett utmärkt djur, som på otroligt kort tid förde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sällskap af damer och herrar väntade på värden med allra största otålighet — en otålighet, som förbyttes i en ännu större förvåning när jag med ett par ord förklarade huru sakerna stodo.
Ned Richards hviskade något åt hofmästaren, straxt derpå smälde champagnekorkarna och så drucko vi alla ett glas i botten för de resandes välgång.
Det var ju visst oegentligt att börja med champagnen före soppan, men hela historien hade ju så att säga börjat från oriktig ända.
PÅ LOKOMOTIVET.
Ofta nog under de oändligt långa, tröttsamma timmarna i jernvägskupén, då der ingen fans att språka med och ögonen begynt tröttna vid de ständigt lika fruktlösa försöken att uppfatta något af det förbiskymtande landskapet, hade jag tänkt på huru mycket intressantare det ändå vore att en gång göra en resa på sjelfva lokomotivet. Men det hade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tänkte visst icke egentligen på att Pullman vagnen i sjelfva verket var en så oändligt mycket angenämare vistelseort, men jag fruktar för att det ändå i grunden blott var det dunkelt närvarande medvetandet härom, som afhållit mig från försöket.
Också den dag, hvarom nu här är fråga, hade jag under den långa färden från föregående afton till långt in på eftermiddagen hunnit bli hjertinnerligen trött på alltsamman — ressällskap, tobaksrökning, tidningar och alla andra till buds stående distraktioner. Vi hade slutligen kommit till middagsstationen, min måltid var undanstökad och jag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen, samt kom dervid ända upp till lokomotivet.
— Halloh, gamle gosse, hvart gäller resan? —
Jag såg mig omkring. Frågan måste gälla mig, ty ingen annan var synlig i närheten. Men hvem var frågaren? Det var lokomotivföraren, "the engineer"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det som räkte fram sin flottiga hand och såg så bekant ut. Men inte kände jag honom. Skakade hand likafullt, men såg tveksam ut förmodar jag, ty han fortsatte:
— Träffades senast vid Piedras de Fuego, då ni red som paymaster, en liflig eftermiddag när niggerna försökte göra revolt. —
Nu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela scenen tydligt för min blick.
Det var nere i Costa Rica vi hade råkats, och det var ingen annan än Tom, som hjelpte oss ur klämman när ett par hundra negrer gjorde revolt, emedan vi å dragande kall och embetets vägnar från deras månadslikvid afdrogo priset för ångbåtsresan från Jamaica till Puerto Limon.
De stodo skockade utanför dörren till kommissariatsbutiken och några af de fräckaste, med en groflemmad, bläcksvart gynnare i spetsen, trängde sig in, förklarande att de skulle ha sin likvid till fullo — med godo eller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rörelse med den påk han hade i handen.
Det var då Tom steg upp, gick fram till anföraren med den lugnaste min i verlden och — stack sin revolver rätt i hans mun innan någon hann så mycket som blinka.
— Och nu, ert förb——de pack, röt han åt de förbluffade svartingarna, nu lagar ni er i väg på ögonblicket om ni inte vill ha bitarna af den här gossens skalle i synen. Vi ha sex skott hvar, utom två hagelladdningar i geväret der, så det räcker allt för flera än den här syndaren. Och ni har just jemt en minut på er.
Ingen som såg Tom i det ögonblicket kunde ens en sekund betvifla allvaret i hans afsigter, och inom mindre än en half minut var platsen klar, så när som på den bålstore anföraren, som blifvit grå af skräck och slog en formlig trumhvirfvel med tänderna mot revolverpipan.
— Inom tio minuter är du borta från lägret och visar du en enda gång till din babianfysionomi på den här trakten, så hänger jag dig med mina egna händer — sade Tom, i det han omsorgsfullt torkade af revolvern på ärmen af sin ylleskjorta. Och niggern, som kort förut varit kavat nog, försvann som en rök.
Hela scenen drog, som sagdt, i en blink förbi mitt minne när jag såg
Toms ärliga grå ögon blicka emot mig.
Med ett par ord meddelade jag honom att jag reste på samma tåg, norrut hän — hvart, visste jag ju icke sjelf så noga.
— Hoppa upp här, uppmanade Tom. Det är bara en half timme till nästa station, der ni kan byta om igen ifall det här blir för långtrådigt och obekvämt. —
Så hade jag då fått min åstundan uppfyld, att en gång resa på lokomotivet.
Egentligen bekvämt var det nu inte. Jag fick sitta på Toms verktygslåda på ena sidan, medan han sjelf stod på den andra, färdig att när som helst sätta i gång. Emellan oss hade vi ugnen, den eldaren allt efter litet öppnade för att kasta in mera kol, och då strömmade der ut en hetta, som nästan förtog andedrägten. Men framför oss låg banan slät och jemn med skenorna likt tvänne svarta streck, hvilka långt, långt borta löpte samman i ett enda; den vida, ödsliga prärien i glödande, dallrande solljus, med flockar af boskap utsträckta der och hvar i gräset och längst borta ett blåaktigt, otydligt töcken, nedtill liknande kullar och skog, upptill smältande i ett med molnen och solröken.
Många ord hunno vi inte vexla förrän konduktören gaf signal och Tom släppte på ånga. Helt litet först, så något mera, maskinen pustade ett tag, ett till, hjulen rörde sig långsamt omkring, nästa ögonblick gledo vi utan den minsta ryckning ut från stationen och inom ytterligare några sekunder sköto vi fram med full fart.
Tom såg på mig och nickade.
— Det är en fin pjes det här lokomotivet, ska jag säga. Jag känner henne ut och in och hon lyder ordres bättre än en örlogsmatros. —
Och Tom lät sin seniga hand med en smekande rörelse glida längs staken, som meddelade hans vilja åt maskinen och satte dess kraft i rörelse.
Det var verkligen både nytt och intressant att åka på lokomotivet. I stället för otydliga glimtar af landskapet, tröttande genom sin brist på detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, låg här hela nejden som en karta för våra ögon. Först långt borta, liksom sedd genom en bakfram hållen kikare, så växande i storlek och tydlighet ju närmare vi kommo, tills bilden med ens tycktes flyga rätt inpå oss, för att nästa sekund försvinna och lemna plats för en ny.
Och så sjelfva banan. Här en kurva, der en bro öfver en liten bäck, hvilken jag alls icke märkt der den silade sig fram genom gräset tills vi med en knyck och ett dån flögo deröfver. Så en stigning, ty så jemn är prärien ingalunda som den på afstånd förefaller; farten blir omärkligt allt saktare, lokomotivet pustar hårdare — det är nästan som om vi sjelfva kände tyngden af de många vagnar bakom oss; och ofrivilligt drar jag ett andetag af lättnad när vi nått högsta punkten och åter börja glida utfor.
Tom ser på mig och småler. Han behöfver inte fråga för att veta att jag första gången åker på lokomotivet. Så ger han sin stake en ytterligare knyck i den riktning jag redan vet betyder ökning af farten och vi skjuta i väg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslångt framför oss, solen har börjat sjunka och sänder sina strålar längs skenorna, hvilkas slitna ytor glänsa som band af silfver. Farten blir allt värre, när vi glida utför en sakta sluttning, men Tom vet att det icke är någon fara. Han bara ser på mig och hvarje gång någon liten ojemnhet ger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara utmärkt roligt.
Tala kunna vi icke för dånet och rasslet, men det är utmärkt roligt, om också den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande känsla som när man kommer nedåt med en slänggunga och emellanåt frestar en att gripa tag i någonting för att — ja, bara för att det går så fort.
Tom rör igen på sin stake. Vi hejda oss något litet, så drar han i signalrepet öfver våra hufvuden, en gång, två, tre gånger och hvar gång svarar lokomotivet med ett bölande ljud. Farten saktas alltmera och någon minut derpå stanna vi vid en liten station, som ser så ytterst obetydlig, ensam och öfvergifven ut, nästan som utkastad på måfå i det stora, vida gräshafvet.
— Ni har präktiga nerver, säger Tom med en gillande blick på mig. De allra flesta bruka första gången känna sig uppskakade när jag släpper henne lös i en sluttning. Det betyder sextio å sjuttio mil i timmen och det är inte litet. Nå, vill ni fortsätta eller gå tillbaka i vaggonen?
— Fortsätta, svarar jag. Och två minuter derpå flyga vi åter fram öfver slätten, rakt in i det glödande röda solljuset. Det blir allt rödare ju lägre solen sjunker och till sist står hon som en jättestor, rödglödgad boll i det fina, blånande töcknet. Står stilla ett ögonblick och så, när vi glida utför sluttningen, dyker hon med ens ned under synranden. Men åt höger norrut faller skenet ännu så varmt och klart på en rad af kullar, klädda med mörk, högtidlig skog, och när också de sjunkit i mörker; dallrar ännu det sist döende ljuset öfver bergskedjan der bakom — så långt borta att vi först på natten hinna dit, trots den svindlande farten.
Allt ännu sluttar banan utföre, vi svänga småningom åt höger och närma oss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den tilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram längs flodstranden, följa den en bit, gå i en kurva, så skarp att lokomotivet lutar öfver, ned på bron och brusa med ett dån likt åskans öfver och emellan dess nätverk af jern, som i ett virrvarr skymtar för våra ögon.
På andra sidan ligger åter en station, der vi taga in vatten samt tända våra lyktor, och så framåt igen.
Vi arbeta oss uppåt en lång sluttning med allt saktare och saktare fart. Öfverst är kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen sedan hela tåget hunnit upp och nästa minut rusa vi in i skogen och mörkret.
Endast en helt liten bit af banan framför oss och de raka, släta stammarna på båda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt det andra är mörker, ty träden stå så tätt att deras kronor bilda ett enda hvalf, som utestänger hvar smul af den svaga skymningsdagern.
Men inte sakta vi farten för det. Min vän lokomotivföraren känner tydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu mera passera vi sådana allt efter litet. Terrängen blir alltmera och mera ojemn ju närmare vi komma till bergstrakten och kräfver oaflåtlig uppmärksamhet och påpasslighet af den, i hvars hand hela det ståtliga tågets och dess hundratal passagerares öden ytterst hvila. Aldrig förut har det fallit mig in hvilket oerhördt ansvar lokomotivföraren egentligen har. Ett ögonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion — och tåget rusar ohjelpligt till sin undergång.
Men Tom har inga sådana distraktioner. Hans grå ögon blicka ofrånvändt på den korta, upplysta sträckan framför oss och det är tillräckligt för att i hvarje nu upplysa honom om hvar vi äro och hurudan terräng vi hafva framför oss. Den starka handen med de långa, seniga fingrarna håller med ett fast grepp om staken och ökar eller minskar farten efter behof.
Vi försöka alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten. Endast framför oss är det ljust; men sjelfva sitta vi i mörker för att så mycket bättre kunna tillgodogöra oss belysningen från lyktorna. Blott när eldaren kastar in mera bränsle, strömmar det skarpa rödgula eldskenet ut från ugnen, lyser ett ögonblick upp den nedhukade gestalten, golfvet der han står, tendern med dess kolhögar bakom honom — och lemmar oss i mörker igen.
Vi hafva redan dånat fram öfver flera broar, pustat uppför stigningar och rusat; nedför andra i hejdlös fart, allt med den mörka, högtidliga skogen till sällskap, och hafva åter nått högsta kammen af en ås. Men nu skjuta vi icke fart som förut när det börjar gå utför. I stället ser Tom efter att luftbromsarna äro klara och låter tåget helt sakta glida nedåt.
Skogen glesnar och försvinner. Framför oss ligger något mörkt, högt, stort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det är sjelfva bergskedjorna. Nedanför oss är mörkret så djupt att jag ingenting kan urskilja. Det ser bottenlöst ut.
Nu sättas luftbromsarna i verksamhet, farten, som ökats af sig sjelft, saktas igen och så glida vi ned på viadukten, hvilken i en ytterligt skarp kurva för oss öfver det bottenlösa mörkret framför oss. Vi kunna icke se huru djupt det är till botten af ravinen och urskilja ingenting annat än två skenor, löpande öfver jernsyllar, hvilka tyckas hvila på sjelfva det svarta mörkret, medan vi djupt under oss höra ett otydligt brus af vatten, blandadt med ekot af rasslet från vårt tåg.
Åter tränger sig på mig den tanken huru bekymmerslöst vi ofta sofva oss fram öfver afgrund och bråddjup. Ett enda felgrepp, en axel som brister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de präktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans sömn i ett ögonblick blefve för djup att någonsin mera kunna störas.
Men nu är viadukten passerad och straxt på andra sidan derom ligger den station, der vi byta lokomotiv. Med en känsla af saknad lemnar jag min plats, men Tom försäkrar mig att den snart blefve obehaglig, ty nu komma vi in i bergstrakten, der nattluften är isande kall och banan går fram genom den ena tunneln efter den andra.
Det är med mera värme än förut jag trycker Toms hand till afsked, och när han presenterar mig för sin efterträdare, ger sig min nyväckta respekt för lokomotivförarens ansvarsfulla, hvarje nerv och muskel ansträngande verksamhet luft i en bugning, aktningsfullare än jag vanligen brukar bestå mina medmenniskor.
Så går jag tillbaka i min vagn — och sofver snart som de andra.
MIN RESKAMRAT.
"Det är så ledsamt och enformigt att resa allena, man har ingen att meddela sig med om sina intryck och erfarenheter" — låter det vanligen då det är fråga om fördelarna af att resa ensam eller i sällskap. Och ofvanstående uttrycker nog den åsigt som hyllas af det stora flertalet.
Men sannerligen säger jag er: det är bättre att känna sig så ensam och öfvergifven som en ung fru; då hennes man första gången rest bort på en vecka, än att resa i sällskap med en preussisk löjtnant.
Ty dertill hade vår herre uppenbarligen ämnat honom; och endast storartadt ungdomligt lättsinne var det, som bragt honom att skolka med sin skolgång så att han förverkat rättigheten att fullgöra sin värnepligt som "einjähriger freiwilliger" och sedan avancera till epåletterna. I stället hade han rymt undan de år i uniformsrock, som väntade honom och efter den betan var paradiset nu stängdt för alltid.
Det hjelpte inte alls att förbanna förbemälda lättsinne både sent och bittida och att kamma håret med bena ända ned i nacken samt sno mustaschämnena uppåt. På sin höjd var det bara en ringa tröst i olyckan. Och stort mera var icke heller användandet af oförfalskad tysk officersjargon, så ofta sig blott göra lät. Men för mig var det mera. Det var en mara, som pinade mig om dagarna och förföljde mig i mina nattliga drömmar.
Huru vi nu kommit att resa tillsammans hör väl egentligen inte hit, men jag vill ändå antydningsvis nämna att urvalet — i kvalitatift hänseende — inte var så synnerligen stort bland de äfventyrare det hvimlade af der nere i vildmarkerna. Bland de blinde är ju den enögde kung. Min förfelade löjtnant var rentaf en ljuspunkt i den omgifningen.
* * * * *
I Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till kathedralen för att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det är ett vackert, vördnadsbjudande tempel, denna kathedral. De höga, smala fönstren sprida blott en sparsam belysning under de höga hvalfven, der luften kännes frisk och sval. Tystnaden före messans början är djup och högtidlig och den gamla altartaflan vacker och rörande i all sin naivitet — allt gör stämningen andaktsfull och lugn.
Framför en Mariabild låg en ung flicka på knä, ögonskenligen helt försjunken i bön. Radbandet rörde sig snabbt mellan de fina fingrarna, läpparna mumlade den ena bönen efter den andra, och emellanåt lutade hon för långa stunder åt gången pannan mot det kyliga stengolfvet.
När så messan började och dess högtidliga toner, vackert accompagnerade af orgeln, liksom strömmade ned från det hvälfda taket, tycktes den unga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Läpparna rörde sig ifrigare, tårarna stego henne i ögonen och när hon nästa gång höjde ansigtet mot gudsmodersbilden strömmade de ned för kinderna.
Den hvita drägten och den löst hängande svarta rebozon klädde henne på ett rentaf förtjusande sätt. De stora mörka ögonen sågo så sorgsna ut, kinderna voro så bleka och tårarna flöto så rikligt, att jag sjelf kände mig halft rörd der jag stod bakom en af de väldiga pelarne, fullt inne i den stämning den högtidliga musiken, rökelsen och de skumma höga hvalfven framkallade.
— "Eigentlich ein famös nettes Kind!" — hörde jag en röst i mitt öra.
Och när jag vände på hufvudet såg jag min reskamrat stå och tvinna sin ena mustasch, med bröstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest förföriska blickar på min sorgsna lilla bedjerska.
Svara gjorde jag ej, när jag sakta drog mig öfver till andra sidan af kyrkan — och inte var det Gud fader jag åkallade i de par böner jag i min tur frammumlade.
* * * * *
I de vilda, ödsliga gränsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en dag ridit från dagbräckningen till långt in på eftermiddagen. Vägen hade gått genom ett torrt, solförbrändt landskap, hvars enformiga karakter icke afbrutits på minsta sätt. Vatten hade vi icke träffat på sedan flera timmar i de torra bäckar vi passerat, hvarföre också våra hästar voro uttröttade och vi sjelfva så förslöade af hettan och törsten, att vi ej mera brydde oss om någonting, knappast ens sågo oss omkring.
In i bergstrakten hade vi dock kommit och höllo som bäst på med att klättra upp för en höjd af några tusen fot. Vägen slingrade sig i ytterligt branta zigzagkrökningar längs bergväggen, som var betäckt med tät buskskog, nu löflös och grå, men med här och hvar en svag skiftning i ljusrödt eller hvitt, der en eller annan buske eller något litet träd stod i blom.
Luften var glödande het och hettan dallrade öfver marken så att våra värkande ögon i förtviflan sökte någon hvilopunkt, medan doften från de blommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot hufvudet som ett opiumrus.
Allt efter litet stannade hästarna för att pusta ut i branten. Solen, som baddade rätt på bergväggen, frambragte strömmar af svett från de arma djuren, men vi voro sjelfva alltför trötta och slappa för att stiga af och till fots försöka nå höjden af passet.
Slutligen kommo vi upp på sjelfva krönet — och der var allt med ett slag förändradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten platå, bevuxen med tätt, fint gräs under en dunge af högresta, grönskande barrträd. Vinden strök fram deröfver och förde med sig den härligaste friska doft af kåda och barr — ja, nästan af nord. Tröttheten försvann med ens när jag med en obeskriflig känsla af njutning sög in den gamla, välbekanta doften, den jag på så lång tid ej känt.
Det var som hade jag vaknat. Nu såg jag också den praktfulla, vidsträckta utsigten öfver den vilda bergsnejden och längs en dal, som vidgade sig mil efter mil, begränsad af höga, väldiga ryggar på båda sidor, med vulkanen Momotombos jättekägla och en glimt af Nicaraguasjöns glittrande vatten längst borta vid synranden.
Jag hade stannat min häst och satt försjunken i tankar och minnen, dem den friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i hundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom några minuter, och bragte mig in i en stämning så full af vemodig hågkomst, att så godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina ögon — — —
— "Ein kolossal schneidiger Geruch" — sade reskamratens röst. Han hade hunnit upp också han.
Jag högg till min häst med sporrarna så att det stackars kräket med ett par satser flög bort öfver den lilla platån — och mina tankar voro bra fula. Men jag sade ingenting, hvarken under det långa, besvärliga nedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der jag i timtal låg och rökte, medan det bländande klara månskenet hindrade mig från att få sömn.
* * * * *
En annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der hundrade vägar korsade hvarandra i alla riktningar, så att snart sagdt blott instinkten hjelpte oss att hålla rätt kosa. När vi efter långt letande slutligen kommo in på rätta stråten igen, var solen redan nära sin nedgång och våra hästar så trötta, att vi måste unna dem ett par timmars rast och fortsätta först sedan månen gått upp.
Det blef en besvärlig färd. Vägen gick berg upp och berg ned, mest genom skog, der skuggorna voro så täta att man blott med möda kunde urskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant stigning upp på en högslätt, som bildade det egentliga passet, och der stodo träden så tätt att vi funno för godt att stiga af och leda hästarna vidare.
En timme ungefär räckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu snafvade öfver trädrötterna, dem det var omöjligt att se i det höga gräset. Så upphör skogen med ens, vi komma ut på en liten gräsbevuxen slätt — och der stannar jag, full af häpen beundran öfver den utsigt som ter sig för min blick.
Tusental fot sänker sig bergväggen i breda, väldiga terasser från den lilla slätten ned mot dalen. Längs denna flyter en ståtlig flod, hvars vatten glimmar som silfver i månskenet. Bortom floden och de odlade fält som kanta den, vidtar skogsmarken igen, sträckande sig i en mörk massa upp längs den bergås, som längst borta reser sig högt mot skyn. Och der står skogen i brand på tre skilda ställen.
Breda, flammande bälten slingra sig genom mörkret, emellanåt skjutande långa, hvassa eldtungor ända upp till sjelfva krönet af bergen, ofvan hvilka tunga, svarta moln af rök hänga nästan orörliga i den lugna nattluften.
Intet ljud af branden når fram till oss och intet annat ljud stör heller den nästan öfverjordiska stillheten i bergsverlden rundt omkring. Månens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar djupt svarta skuggor från de enstaka träd och dungar, hvilka likt mörka jättebuketter teckna sig mot de gröna betesmarkerna nedanför.
Och borta på slätten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit vi sträfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn höjer sig högt öfver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig som en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.
Stillheten är så fullständig, lugnet så djupt, tystnaden så högtidlig att hela synen förefaller som en storartad, fantastisk drömbild, den en rörelse, en fläkt kunde förjaga. — "Bei der Prachtaussicht würde ein Gläschen Bier so recht famös schmecken." — Jag vände mig bort från det magiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under nedfärden längs den branta vägen att jag i andanom såg en hop öldrickare der uppe på den lilla fridfulla bergplatån, med väldiga muggar i händerna och tobaksröken bolmande fram mellan rödblonda skägg — och natten derefter drömde jag att jag blef utdrifven från lustgården af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher, bena i nacken och pickelhufva.
* * * * *
Ångbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San Salvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått och suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.
Nu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och luften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats uppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka samtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.
Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland, hvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.
Den har nog skäl för sig den allmänna åsigten att amerikanskorna i regeln äro högljudda och ej så litet framfusiga och okvinliga i sitt sätt, men i stället äro undantagen, när man lyckas påträffa sådana, så mycket mera lysande. Det är nästan fransk esprit, men utan frivolitet, tysk gedigen bildning, men utan tråkighet, engelsk kvinlighet utan pryderi och öfver det hela ett drag af specifik amerikansk öppenhet samt frihet från allting tillgjordt.
Den gamla damen jag samtalade med var ett sådant undantag.
Hon frågade ut mig angående de centralamerikanska vulkanerna, deras utbrott, de härjningar de åstadkommit och en mängd andra detaljer; dem jag lyckligtvis ännu hade i färskt minne.
Ämnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nära kusten och är fullt synlig från Acajutlas redd, är en af de farligaste i hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rökt på ett sätt, som lät förmoda att ett utbrott icke var långt borta.
Bakom Izalco höjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en armé af resar med en framskjuten förpost, som då och då förkunnar att han vakar och när som helst är redo att slunga ut död och förstörelse öfver nejden. Kring dessa höga toppar hade småningom massor af hotande svarta moln dragit sig samman, antydande att ett oväder var att förvänta efter de sista dagarnas oerhörda hetta.
Ju längre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen börja skifta i kopparfärg och mullret i vulkanen har tystnat. Så hafva ock samtalen ombord. Det är som kände enhvar på sig att något ovanligt är i annalkande och man bidar under tystnad.
Då dånar det plötsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner och i samma ögonblick skjuter en väldig eldpelare flera hundra fot högt öfver Izalcos topp mot den mörka skyn. Den stiger och faller, skiftar i lysande rödt och brännande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot den svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandömmen smatra de skarpa knallarna så godt som utan afbrott, blandande sig med dånet af eldpelaren, hvar gång den skjuter upp på nytt.
Det är storartadt vackert, högtidligt och skräckinjagande på samma gång. Och ännu mera storartadt blir det då åskvädret bryter löst.
De bländande hvita blixtarna, hvilka synas ännu hvitare i jemförelse med den rödgula eldkvasten öfver vulkanens topp, slungas icke fram en om en utan i hela knippen på en gång. I alla riktningar ljunga de genom molnen, som stiga allt högre och högre tills de breda ut sig öfver hela himlahvalfvet. Så kommer åskdundret till och rullar med ett doft mullrande fram och tillbaka, förstärkt af de skarpa underjordiska knallarna från vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu står nästan orörlig upp mot skyn, lik en upp och nedvänd brinnande jättekon.
Något sådant har ingen af oss ännu bevitnat. Enhvar känner sig gripen af samma känsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas uppror. Damerna se bleka ut och allas blickar äro ofrånvändt riktade mot land, der härden för det väldiga arbetet befinner sig. Ingen försöker att yttra något och ännu mindre tillåter sig någon häda den praktfullt hemska synen genom någotslags utrop af beundran.
Då ljuder ett:
— "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" —
Den gamla amerikanskan riktar på min reskamrat — ty det är naturligtvis han som ger sina känslor luft — en lång blick, rycker på axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten hugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men kortare.
Jag sade heller ingenting — men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag tänkte.
* * * * *
Ja, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.
UR MIN PORTRÄTTSAMLING.
Antti Ulukka.
Han var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret, ingalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det mesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag förde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp en minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken att arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var matdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och utan afbrott.
Och aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord voro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då han intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig att han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken från pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra mungipan.
Hemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han, med färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade ärft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt och hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par munnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå ihop.
Då hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han, dit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på kyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas. Hustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet under tiden — han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som till kronoutskylder och räntor.
Och dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst för att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York och sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.
I New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der hade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans beräkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar tills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra kapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd igen.
Det var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var han alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag lyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter det andra.
Mig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna, ärliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så äkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot höga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess tungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i bredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.
Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett par gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från feghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en mask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och blandade sig aldrig i det som ej rörde honom — med ett ord — en den godmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.
En enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången ej rörde honom det minsta.
Lägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från betesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills någon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso kring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och hade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på ryttaren.
Tåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af lägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte, hvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till slut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.
Slagtaren sjelf red gång på gång tillbaka för att låta sin häst taga fart och flög sedan i full galopp framåt så långt linan räckte, men tjuren bara knyckte på hufvudet och rörde sig inte ett steg. De två halfvilda hundarna, hvilka alltid följde med sin herre för att hjelpa till vid infångandet af tjurarna, skälde och beto det arma djuret hvar de blott kunde komma åt, så att bloden öfverallt rann från dess kropp, men det hjelpte inte heller.
Slutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i benen. Det såg otäckt ut, men tjuren gaf bara ifrån sig ett doft bölande och rörde sig ej.
Jag hade redan en gång tillropat karlarna att slå linan kring ett träd och lemna djuret i fred för en stund, då det troligen sedan skulle taga reson och låta leda sig till slagtarhuset, men de voro för mycket upphetsade för att lyda.
När så inte ens machetestötarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken tjenstgjorde som slagtare i lägret, så ursinnig att han i sin tur drog macheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans från kroppen.
Jag rusade ut för att — ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag ämnade säga eller göra, då jag såg Antti Ulukka, som varit sysselsatt med tvätt vid bäcken straxt nedanför, springa upp. Han hade en sten så stor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par långa satser fram till tjuren och fälde den med ett enda slag mot pannan till marken.
— Nu kan ni bära den härifrån om ni har lust, ni hundar, sade han på ren finska till slagtaren och hans drängar, men pina den kan ni inte mera. — Och dermed vände han om till sin tvätt igen.
Ursinniga voro männen nog, ty nu måste de slutföra slagten der de voro samt bära bort allting derifrån, men de ansågo det dock icke rådligt att försöka göra Antti något för när. Han föreföll dem påtagligen alltför hårdhändt.
Annars var det svårt nog att förmå honom till utförande af något kraftprof. Han skulle då vara på särskildt godt humör eller eljest ha någon giltig anledning dertill. En sådan fick han osökt en dag ute på arbetsplatsen.
Det var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat friskt sedan tidigt på morgonen, så att jag ansåg mig hafva skäl att se genom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur pannan eller tog sig en klunk vatten oftare än det kanske strängt taget varit nödigt.
Den ende som inte arbetade ett smul långsammare än vanligt var Antti Ulukka. Med samma jemna, afmätta tag som alltid skyfflade han sin skottkärra full och sköt den fram till branten der den utskoflade jorden kastades ned. Men sin pipa hade han låtit slockna. Den hängde nog kvar på sin vanliga plats, men det kom ingen rök derur och det var ett säkert tecken till att egarens humör ej var det allra bästa.
Så kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga inspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.
De andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist på samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig derföre inte nu heller behöfva skynda på.
— Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade kontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. —
Jag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara lemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor sten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram till kärran och lade den öfverst derpå.
Skottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen som nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar. Följden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning, lyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.
— Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett par mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade för resten ingenting.
Helt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång skrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket hans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt att han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva till hans hustru — i hans namn förstås.
Hon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte riktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var för styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der hemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar, men han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare meddelanden.
Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka locka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid förspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var hänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.
Det blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur än Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed gjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.
Ett par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig knalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller hans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne att nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först hafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref "med de många vackra orden" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas helsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla en mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än ödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant passerat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan så bittert — o.s.v.
Jag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver de goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre preludierna och bönerna om förlåtelse räckte.
Så kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!
Anttis pipa föll ur hans mun — troligen för första gången i tiden, men han sade intet annat än: "har man sett på f—n!"
Jag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det ändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder, hvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han bara stint på mig och sade en gång till: "har man sett på f—n!" Och så steg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.
Den aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed — för första gången på två och ett halft år.
Han hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska "cognac" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der hade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från stenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon menniska.
Det hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.
Följande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst till arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra spår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och ögonen.
Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes inte duga att dröja alltför länge borta.
Mig såg han nästan ut som om han kunnat ställa till en olycka så jag frågade hvad han vidare ämnade göra; hvad han ämnade taga sig till med hustrun och den nya familjemedlemmen.
Han blickade litet förvånad på mig och sade att pojkstackaren ju inte rådde för olyckan. Med honom fick det väl blifva som det var, "men", tillade han, "hustru min ska' ha stryk".
Det lät ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smålöje på hans läppar genom att återställa pipan, som ofördröjligen insattes på sin gamla plats, och så skref jag ut hans likvid.
Han mumlade någonting "till tack för min vänlighet", räckte mig handen och gick. Men i dörren vände han ännu en gång på hufvudet och sade med en bekräftande nick till mig: "jaa, stryk ska' hon ha".
En half timme senare såg jag honom med filten och arbetskläderna hoprullade i ett bylte under armen vandra med långa, jemna steg på vägen åt San Joé. Det föreföll mig som om der legat någonting af en klar, bestämd föresats i hans stadiga fjät och i de taktmässiga bloss han sög ur sin välstoppade pipa samt för hvartannat steg blåste ut i den friska morgonluften.
Inom par minuter försvann han bakom den första skogsdungen på sin väg hem till Kuusamo och sedan har jag icke återsett Antti Ulukka. Men kände jag honom rätt, så fick hon verkligen stryk — och det hade hon ju på det hela taget ärligt förtjenat.
WILLIAM ANILIN.
Till professionen var han egentligen garfvaregesälL hemma från Ylistaro och hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat på en norrländsk såg och derunder lärt sig litet svenska, ansåg han sitt namn tarfva någon modernisering, och då han ju visste att Anilin var en grann färg, tyckte han att Wilhelm Anilin skulle låta nog så styft såsom namn.
Sedermera hade han begifvit sig till sjös och när han så uppsnappat ett par ord engelska, insåg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt i bredd med William, hvilket han dädanefter antog som dopnamn. William Anilin var derföre den firma under hvilken han numera dref omkring i verlden och det hade han tillochmed lärt sig skrifva — med en prydlig släng nedantill.
Sjömanslifvet hade han snart fått nog af, hade sedan vistats på olika trakter i Förenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna, der han var kock för ett lag arbetare då jag gjorde hans bekantskap.
Särdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en gammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på hufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han och hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick understå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig gestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben, glest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog fyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon, små, men ofantligt pigga och vakna.
Något annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde han sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en obegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han hvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin jemlike i bildning.
Jag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i svenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska med mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta mig med ett: "ten lär you nog qvick", men erbjöd sig lyckligtvis ändå inte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och talade finska.
Roligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt och skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af nöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat än kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben, hvilken endast i tjensteärenden — så att säga officielt — tilläts inträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal och blef medborgare och sällskapsmenniska igen.
Om vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af hvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett väldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom hvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var sannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda och nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga landsmän.
O! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han ej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och allt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han åtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.
Det hvimlade i hans berättelser af sådant folk som "Austraalian kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på den totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och andra mer eller mindre mythiska personligheter.
Men sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med berättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de odjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och åtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget privata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i äfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat komma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.
Sådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett skepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller svenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken lyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med stjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som brygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat. Sådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur. Han för sin del hade nog varit med om värre.
Det var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han tog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af en stor sjöfogel.
Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina kläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till tåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för fogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex andra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han kommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till boet.
Räddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara synnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i ändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen upp i trädet, der boet var bygdt.
Hos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom att införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem kineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst ofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de mycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk endast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.
Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en anständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i beröring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter honom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.
Dermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet om sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än de andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.
Huru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt bjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det hade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste tvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad och sålunda gjorde slut på roligheten.
Bland de yngre tycktes nog den åsigten vara förherrskande att William Anilin var den störste lögnare som någonsin brukat munläder, men bland de äldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera än en, som inte var så alldeles säker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att Anilin här och der skarfvade till betydligt, insågo de nog, men de hade ju redan sjelfva sedan afresan från hemmet i Finlands skogsbygder sett och hört så mycket som förut skulle förefallit dem otroligt, att de inte mera riskerade förklara just någonting för alldeles omöjligt.
Någon närmare utredning kunde heller icke åstadkommas, ty det var, som redan nämnts, en öm punkt hos kocken-sagoberättaren att han inte tålde någon kritik af sina historier.
— Om du vet det bättre så är det ju onödigt att jag berättar — lydde det vanliga svaret på gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga ursäkter. Det var slut ända till nästa lördag.
En annan punkt, som var kanske ännu ömmare hos Anilin, var hans tillgifvenhet för hemlandet och allt hvad dertill hörde. Derom tålde han heller icke några förklenande yttranden utan att genast på det skarpaste snäsa till den oförsigtige, som lät slikt komma sig till last.
Så fick han nog af matlagningen och beslöt sig för att styra kosan tillbaka till New-York igen. Köket var öfverlemnadt i efterträdarens vård jemte kaffesäcksförklädet och mössan, Anilin sjelf klädd i helgdagsståt med hvit skjorta och högblå kravatt, samt åhörareskaran ovanligt talrikt församlad för att fira den sista aftonen i lägret med ett par flaskor s.k. cognac.
Jag hade i god tid begifvit mig till mitt rum för att få höra något riktigt extra rosenrasande befängdt såsom slutkapitel i William Anilins äfventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet äfventyrsberättande alls, utan först bara ett utbyte af nyheter från hemlandet, dem posten medfört samma dag, och sedan ett allmänt samtal om hvars och ens utsigter och planer för den närmaste framtiden.
De fleste ämnade sig hem sedan de fått något ihopsparat för att sedan lefva i lugn och ro på någon egen liten lägenhet. Endast bland de yngre fans det en och annan, som menade att man inte borde åtnöja sig med alltför litet utan hellre försöka på ännu något år. Kanske hade man tur och kunde förtjena ihop så mycket att man rentaf kom hem som rik karl.
Ty derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och klent med förtjensten. Här ute skulle man samla hvad man behöfde för att sedan der hemma inrätta sitt lif efter egen önskan. Hemåt skulle man nog förr eller senare söka sig igen, det fans ändå inte något land, der man hellre ville stanna. Till den åsigten nickade gubbarna sitt tysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.
Men en ung, öfvermodig fyr, som först nyligen kommit öfver och ännu inte hunnit glömma de tre årens exercis i Wasa, ville inte ena sig med de andra.
Han kunde icke förstå, sade han, hvad som öfverhufvudtaget bragte folk att längta tillbaka till Finland. Hvarföre skulle man byta ut den dollar man här förtjenade mot en mark der hemma? Och det för att få frysa och emellanåt kanske svälta ännu dertill. Här hade man då åtminstone bra mycket bättre föda, och att frysa kom alls inte i fråga.
Då blef William Anilin vred och tog sig före att ge pojkspolingen huden full med ovett.
— Du är en valp, sade han, ingenting annat än en valp och talar just som du är klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebröd och ingen heller i bara sommarväder. Den dag kommer nog ännu då också du blir led på sådant lif och ger allt hvad du har för att komma hem till Finland igen. Der behöfver man heller inte svälta och frysa om man bara arbetar som en karl, det är ändå det bästa land på jorden och — ja, nu hurra vi gossar!
Och gubbarna stämde upp ett ljud som dånade tillbaka från bergen på andra sidan dalen och kom vrålaporna nere vid floden att tystna af skam öfver oförmågan att konkurrera med slik björnalåt.
Och jag? jo, jag försökte först draga på munnen en smula — men det blef ingenting af. Man blir så underlig till mods emellanåt der ute i vildmarkerna.