XI.
Abrahamsoffret.
Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus, som beboddes av konungens kanslär, mäster Lars Andersson, medan konungen vistades i Upsala.
Mäster Olof steg ur släden och gick in i huset, där han snart möttes av en sven, som följde honom in i ett rum, varest han fick avlägga sina reskläder och rusta sig i ordning att uppvakta kanslärn.
»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande svennen, under det han satte sin rock till rätta.
»Nej,» svarade svennen, »hans nåde konungen hade bud efter honom för mer än en timme sedan, men han tillsade, innan han gick, att han väntade eder, och jag skall följa eder till hans rum.»
Och svennen gick förut och mäster Olof följde. Kanslärns rum lågo i övra våningen. När de inträdde i det första rummet, sutto där de kunglige skrivarne redan i fullt arbete. Svennen förde mäster Olof genom detta rum till ett, som var beläget innanför, varpå han bugade sig och försvann.
Det rum, där Olof befann sig, var kanslärns enskilda arbetsrum. Det stora ekbordet framför fönstret var här liksom på Stegeborg överlastat av papper och skrivelser. Men även här låg bibeln uppslagen, och de skrivna arken inuti densamma. Det syntes, att detta arbete var ett älsklingsarbete, som kanslärn grep till, så ofta som hans trägna göromål i konungens tjänst lämnade honom en ledig stund, vilken han kunde använda efter gottfinnande. Olof kastade en blick på dessa fullskrivna ark, och en ljusning av innerlig tillfredsställelse överfor hans manliga drag. Han genomögnade sista sidan, som innehöll början på fjortonde kapitlet av Mathei evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »då sade hon på föregående tillskyndelse av sin moder: giv mig här på ett fat Johannis döparens huvud» — var det sista, som kanslärn hade nedskrivit. Bläcket hade nyss torkat, så det var tydligt, att kanslärn hade nedskrivit denna vers strax innan han hade kallats till konungen.
På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej genast kunde förklara för sig. Det är stundom, liksom om alldeles emot eller utom människans vilja märken skulle inflätas i tankarnas väv. Hon märker det ofta icke, men så framstå med ens dessa märken och bilda, samlade till ett, en ny utgångspunkt och breda ett nytt ljus över hela hennes andliga tillvaro.
Han avbröts i sin tankegång av steg, som nalkades rummet, där han befann sig, och när han såg upp från bibelspråket, föll hans öga på broderns allvarliga men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte hans hand.
»Du skall hjälpa mig, Lars,» sade han, »du skall hjälpa mig!»
Brodern sporde, vad Olof därmed kunde mena, och denne omtalade, vad som tryckte hans sinne och huru han kommit att uppställa för sig valet mellan plikt och plikt, offer och offer.
»Jag månde taga mig någon tid att övertänka ditt spörsmål,» sade Lars, »men för ögonblicket åtminstone har du intet annat att välja, än att följa mig till herr Lars, kanslärn, och konungen. Jag kommer just därifrån med bud till dig att oförtövat infinna dig.»
Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Vid ankomsten till konungens gård, där en mängd knektar, klädda i dessa utskurna och uthackade blå och gula kläder, som väckte så mycken ovilja hos dalkarlarne, samt knektehövidsmän befunno sig så väl på gården som i trappan och förrummen, hälsade alla vördnadsfullt på Olof, som de väl kände, eftersom de ofta sett honom gå ut och in både hos konungen och hans kanslär. Lars stannade i ett av de yttre rummen, där ett par kaniker befunno sig, ävensom en svartbroder. Olof ville fortsätta sin gång, men då en av dörrsvennerna upplyste honom om, att konungen för ögonblicket var hindrad, dröjde även han.
»Mäster Olof!» sade någon då tätt bakom honom och Olof vände sig om.
Det var svartbrodern, i vilken Olof igenkände den Mårten Skytte, som han haft ett så djupsinnigt samtal med samma söndag, då Christina försvann.
»Det var ett gott möte,» svarade Olof. »Ären I ock här på konungens kallelse?»
Svartbrodern nickade, och i det samma öppnades dörren till konungens rum och kanslärn visade sig på tröskeln. Han såg ned över rummet, och när han fick sikte på Olof, vinkade han åt honom att inträda.
Konungen stod vid ett med en röd duk överklätt bord, när Olof inträdde. Han stödde sig med ena handen vid bordet och höll den andra i sidan, varigenom den korta med vida pösärmar försedda riddardräkten, som han för tillfället bar, sammantrycktes och visade hans väl formade gestalt. Benkläderna eller hosorna voro av vitt siden och smögo sig tätt omkring benen. De nedre delarne av armarne voro även betäckta av vitt siden. Överklädnadens ärmar slutade vid armbågen. Denna överklädnad av svart flöjel var rikt försedd med tunga guldbroderier. På huvudet bar han den lilla svarta huvudbonaden, varmed man vanligen ser honom avbildad. Den föll ned över vänstra örat och var över högra tinningen prydd med en kort, men fyllig vit strutsfjäder.
»Guds fred, mäster Olof!» hälsade konungen helt fryntligt den inträdande. »I haven gjort en rask resa från Stockholm, och det skolen I hava tack för! Jag menar, allt är lugnt och stilla i min huvudstad ... men här förestår strid, mäster Olof, som I väl veten.»
Olof bugade sig, och konungen fortfor:
»Ären I beredd att våga en dust? ... I skolen se, de påviske bliva ej lätte att tagas med! Men jag vill med egna öron höra dem försvara sin sak ... Stån I fast vid att våga striden? ... Ännu är det tid till återvändo!»
»I Guds namn, jag är redo, konung Gustaf!» svarade Olof och såg konungen fast och beslutsamt i ögat.
»Nå, det väntade jag mig,» fortsatte denne. »I haven väl ock icke annat gjort, än berett eder, allt sedan I hörden doktor Mårten i Wittenberg, så I ären som en krigsman, den där i varje stund väntar att få höra trumman gå.»
»Är det så eder mening, att samtalet skall försiggå redan i dag?» sporde Olof.
»Redan i dag! ... Om två timmar skolen I vara färdig att följa mig upp i domkapitlet. Men de två timmarne kunnen I använda som I viljen.»
Konungen hälsade åter vänligt, och Olof bugade sig att lämna rummet. Kanslärn hade under tiden stått ett stycke på sidan om konungen, men när Olof skulle gå, närmade han sig denne och viskade till honom:
»Jag väntar eder hos mig, när jag kommer ifrån konungen!»
Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till mötes, och kanikerna sågo så mörkt och hotande på de båda bröderne, när de vände sig från dörren för att avlägsna sig. Just som de gingo över tröskeln, hörde de åter dörren till konungens rum öppnas och Mårten Skytte inkallas. Bröderna följdes åt till kanslärns boning, men ingendera yttrade något under vägen. När de kommo till porten, sade Lars:
»En viktig stund förestår dig, broder! Gud styrke dig och lägge orden på dina läppar!»
Olof fattade broderns hand och tryckte den, och en stund förflöt.
»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig, innan vi gingo till konungen?» frågade Olof.
»Den saken ligger dig högt om hjärtat, Olof,» genmälte Lars, »jag har noga övervägt allt i mitt sinne, och jag har kommit till det slut, att ...»
Det lät, som om han ännu en gång velat tänka om sin tankegång.
»Att?» upprepade Olof, och hans mörka öga brann.
»Att det, som är en dyrbarast, det skall man offra Herranom.»
»Abrahamsoffret!» sade Olof långsamt och betydelsefullt.
»Som du säger ... där giver det heliga ordet självt svar på din fråga!»
Bröderne skilldes, och Olof befann sig snart åter i kanslärns arbetsrum.
Bibeln låg där uppslagen på kanslärns bord med hans påbörjade översättning, och bibelspråket, som han kort förut genomläst, sprang fram med eldskrift för hans själ. Han gick fram och läste igenom det ännu en gång, och han lutade huvudet mot handen och hans ögon tillslötos, för att liksom utestänga allt utom denna bild av ett rent offer för sanningens skull.
Därvid råkade han att skjuta undan Bibeln, så att de inunder liggande papperen kommo att synas.
Hans ögon sökte Bibeln och kanslärns översättning, men de stannade med en förundransvärd fasthet på ett pappersblad, som stack fram under Bibeln.
Där stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna, Peder Grym och Christina Pedersdotter.
Olof ryckte hastigt fram papperet och genomögnade det.
Det var en avskrift av Christinas frivilliga och otvungna avsägelse av världen och beslut att ingå i Vadstena kloster. Gert Bryningh hade skickat denna avskrift till kanslärn jämte ett brev, vari han omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun och den glädje, som hans gamla hjärta kände, då nu om ett par dagar hans ögon skulle fröjdas av den härliga synen att se biskop Hans viga Christina till nunna.
Det intryck, som denna skrivelse gjorde på Olof, låter sig icke beskriva. Han läste och läste om igen; hans stora blixtrande ögon tycktes fastsmidda vid skriften, och hans kind vart blek som papperet i hans hand, medan stora svettdroppar pärlade fram på hans panna. Han ville icke tro sina ögon, han kunde icke fatta, vad han läste, men det var dock så tydligt, det tillät ingen skymt av något missförstånd. Avskriften var bevittnad av biskop Hans själv och en av kanikerna i Linköpings domkapitel. Och likväl dröjde det en god stund, innan den förfärliga sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.
Christina, hans Christina, som vid Guds altare svor honom sin tro, hon hade av fri vilja, utan tvång och utan lock beslutat att gå i kloster. Olof skulle förr hava trott, att jorden kunde brista sönder under hans fötter, än att något sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i dubbelt avseende, svika honom såsom människa och svika honom såsom förkunnare av Guds oförfalskade ord. Huru var det möjligt? frågade han sig gång på gång, och alltid blev svaret fjärran. Det avlägsnade sig snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade slutligen liksom ett gäckande eko hans egna ord: möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu hoppet att leva, liksom himlens stjärnor stråla, sedan sol sjunkit i hav; hennes död skulle hava vållat smärta, men tro och kärlek leva på andra sidan graven. Det hade blott varit en vinter mellan honom och henne, en vinter med ett naket törne, som en varmare sol åter skulle smycka med rosor.
Klosterlöftet däremot var ett svek, som låg lönnmordet nära. Sitt löfte till honom kunde hon glömma, men sitt löfte till Gud ...! Olofs huvud svindlade. Allt det bästa och ädlaste och renaste, som jorden ägde, hade sammanflutit i hans Christinas bild, och nu var det borta, och från alla håll grinade hånet mot honom.
Då visade sig kanslärns resliga skepnad på dörrtröskeln.
Olof märkte intet. Han satt där stel och orörlig med glanslös blick. Åskan kunde hava slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös därför. Kanslärn blickade förundrad på honom, och visste knappt, om han skulle gå fram eller tillbaka, men så träffade hans öga papperet, som Olof ännu höll i handen, och han förstod då, vad som timat.
Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle mannen darrade själv därvid. Så djupt hade han ej trott, att smärtan skulle gripa den själsstarke mannen, vars högsta mål dock omfattade något, som gick vida utöver den gäckade kärleken till en kvinna. Ack, han kunde ej fatta, att den sanna kärleken, långt ifrån att röva mannens kraft och stäcka hans andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom, som räcker för en värld.
Det varade en stund, innan Olof kom till sig själv. Det första han såg, var kanslärns orofyllda blick, som med värma spanade efter det första tecknet av återvändande liv i sin unge medarbetares öga. Så småningom döko de sedan upp, det ena efter det andra av de intryck, som denna dags händelser infört i hans själ. Den innerliga tillgivenhet, som lyste ur kanslärns anlete, verkade som solstrålen en frostig vårdag.
»Unge man,» sade han, »jag fattar din smärta, men giv den luft, giv den luft ... du har en vän framför dig!»
Herr Lars gick med dessa ord och stängde dörren till det yttre rummet.
»Tidenderna där,» fortsatte han, »som jag finner hava kommit eder till handa, hava kommit för brått. Dock skulle de en gång hinna eder ... Men sörjen icke, mäster Olof, allt kan ännu göras gott igen ...»
Olof såg med en tacksam blick på den välmenande herren, men han skakade på huvudet, och hans drag blevo så mörka och dystra, att kanslärn bleknade av förskräckelse.
»Kom, mäster Olof, och sätten eder, vi måste talas vid!»
De satte sig på bänken mitt emot fönstret, och kanslärn fattade åter Olofs hand.
»Eder gamle förman måste bikta för eder, mäster Olof,» sade han. »I kunnen dock tro mig, då jag säger, att jag tänkt och handlat för eder som eder vän, på samma gång som jag måst hava det stora hela i sikte.»
Och han omtalade, vad som tilldragit sig på Stegeborg, huru han helt plötsligt en morgon blivit inkallad till fru Christina Gyllenstjerna, och huru han där funnit före sig den uppskrämda Christina, som bett om fru Christinas skydd mot sin förföljare.
»I den sinnesstämning, som konungen då var,» fortsatte han, »vågade jag icke låta komma för hans öron, vad jag där av jungfrun fick att veta ... I kännen själv, huru häftig hans nåde kan vara, och då var han i ett överretat tillstånd allt sedan Malmöfärden, där han höll på att hugga Herrman Israel sönder och samman, var så jag icke lyckats hejda honom. Jag fasade själv för det, som jungfrun omtalade, huru mycket mera skulle då icke konungen hava gripits därav. Helt visst skulle han hava ansett eder såsom den där brutit Guds lag, och I kunnen själv föreställa eder, vad följden därav blivit för vårt gemensamma verk ... Nej, nej, fråga icke, avbryt mig icke, tiden är dyrbar, och när vi väl kommit tillbaka från domkapitlet, skola vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga eder, att det är jag som hållit jungfrun undan både eder och världen ... Fru Christina tog henne med sig till Hörningsholm ... Jag skulle sagt det för eder i Stockholm, menen I ...? Ja, I kunnen hava rätt, men tänken först på det oväsende, som där mötte konungen, när vi återkommo dit; tänken på den vrede, varmed han tilltalade eder och mäster Michael. Jag ville, att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta ärende till avgörande ... Att saken tagit en sådan vändning, det är för mig ofattligt, och jag menar, att vi skola invänta bud från fru Christina eller henne själv, ty hon lärer väl komma till greve Johans bröllop ... Jag kan ej avstå från den tanken, att allt skall bliva gott igen ...»
»Vad I härutinnan haven gjort, mäster Lars,» vidtog Olof, sedan kanslärn tystnat, »däröver är jag icke satt att döma. Det är dock ett intet mot det svek, som jag rönt, och skulle icke hava fått denna utgång, om icke hon haft ett falskt hjärta ...»
»Talen icke så hårda ord, mäster Olof,» avbröt kanslärn. »I kunnen icke veta, vad som vållat jungfruns beslut.»
»Hårda ord!» utropade Olof bittert, »jag står på en grav av jordade förhoppningar, och I kunnen säga till mig: talen icke hårt om den, som har fritt och otvunget, märken det, mäster Lars ... utan tvång och utan lock trampat dessa förhoppningar till döds under sina fötter! ... Det kan bliva gott igen, sägen I ... ja, det kan bliva gott, men då har detta hjärta upphört att slå ...»
»Olof!» utbrast kanslärn och reste sig från bänken samt ställde sig mitt framför den olycklige mannen, »sådana ord vill jag icke höra av eder! Tänken uppå, att huru än vårt liv skiftar, så är det dock ett, som är nödvändigt, och för detta ena må allt annat vika. Den, som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren ... Och det, som I här sörjen, synes, om det är sant, vad papperen där giva vid handen, vilket jag dock alltid ännu betvivlar, icke vara värt eder sorg ... Nej, min son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du kan fylla det löfte, du givit vår herre konungen.»
Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu mötte Olofs. Det var något däruti av den värma, som talade ur broderns anlete, när de nyss skilldes åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren föregående aftonen, och den strid, han utkämpat inom sig med anledning av svårigheter, vilka då blott funnits i hans föreställning. Nu hade de stigit fram i verkligheten, nu stodo de ansikte mot ansikte med honom. Nu var stunden inne, det fruktade offrets stund.
Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek vållat honom, eller skulle han träda upp i Herrans strid och föra svärdet som en man? Men kunde han det ... var ej nu hans kraft bruten?
Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var dödsblekt och en förfärlig oro brann i hans öga. Han dolde en stund huvudet i handen; hans bröst arbetade våldsamt och hans läppar skälvde, som om ord gått fram över dem, vilka de haft svårt att bära.
Kanslärns ädla och manliga drag avspeglade livligt det varma deltagande, som bodde hos honom för den unge mannen, vilken var så rik och dock i detta ögonblick så arm, vilken var så stark, och dock i detta ögonblick darrade som ett barn. Djupt hade kärleken grott in i detta hjärta, man kunde väl se, att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas med rötterna, och att det fordrades mer än mänsklig styrka, för att bliva herre över de stormande vågorna där inne. Liksom adepten med feberhet blick följde utvecklingsprocessen i den smältdegel, varur han hoppades framlocka sitt guld eller sitt livselixir, så hängde den gamles öga vid den unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande varje den minsta skiftning i hans ansikte, varje den minsta rörelse av hans hand. Det var ock ett viktigt ögonblick. Det gällde verkligen även här ett livselixir, vars frambringande berodde på, om Olof skulle gå segrande ur den våldsamma kamp, som sönderslet honom.
Men hon kom, den styrka, varom han så varmt anropat Gud i sina böner, hon kom, den klarhet, som han med sådan ängslan åtrått. Det gives ögonblick i livet, då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena efter det andra, ramla undan, och då man ser sig ensam, alldeles lämnad åt sig själv i den vida, vida världen. Men med varje stöd, som ramlar, med varje våg, som ökar det oändliga ökenhavet, spirar djupt ur själen upp en kraft, som ersätter alla andra stöd. Det är Guds kraft, medvetandet om ett ärligt strävande, vissheten om bönhörelse.
Abraham stod där så livslevande framför honom, höjande handen att stöta offerkniven i sonens hjärta, Johannes döparens huvud låg där så blodigt på det kungliga maktbudets silverfat, — och hans egna ord till modren och den milde brodrens ord: det dyrbaraste skall du offra Herranom, bildade liksom en skrift omkring tavlorna, som han nu fullt fattade. Det som ville behärska och betvinga hans själ, sorgen över förlusten av hans hjärtans kär, denna sorg måste han lägga fram för Herran. Han tog handen från pannan och sade, i det han såg fast på kanslärn:
»Jag är redo!»
Tårar glänste i kanslärns ögon, och han slöt segraren i sin famn. Några ord yttrades ej mera i detta ärende. Kanslärn kände sin man och fastheten i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i denna kämpens seger över sig själv låg löftet om seger i den stundande striden. Det var en slags invigningsfäst, för att dagens hjälte med skärade händer måtte föra andans tveeggade svärd.
De följdes åt till konungen, som, omgiven av sina herrar, stod färdig att begiva sig till domkapitlet.
Konungen studsade vid anblicken av Olof, i vars bleka anlete han ville läsa en viss försagdhet, som illa överensstämde med vad den stundande striden krävde, men när han träffades av den flammande blicken i Olofs öga, blev han tillfreds och tillryggalade, utan att göra några frågor, vägen till domkapitlet.
Den närmare skildringen av detta möte mellan den gamla och nya läran, som konungen föranstaltat, ligger utom området för denna berättelse. Det var den första offentligen förda striden mellan de olika tänkande, och den fördes på den gamla kyrkans sida av en gammal, fromsint, men av sin läras sanning livligt genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet eller disputationen rörde de viktigaste läror, vari de båda skillde sig från varandra. »De nappades häftigt,» säger en samtida, men Olof behöll segern, emedan han ur den heliga skrift bevisade sina satser.
Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, varmed han förde sin läras talan, gjorde på konung Gustaf ett djupt intryck och befästade honom ännu mera i hans tro på det nyas företräde framför det gamla. Kanslärn, som närmare kände till, huru det såg ut inom denne man, vars tunga talade sanningens ord med en så levande styrka, en så brinnande tillförsikt, han hänfördes och beundrade.
»I skolen hava tack, mäster Olof!» sade konungen, sedan akten var slut och domkapitelsherrarnes mörka anleten tillräckligt utvisade, huru djupt det gått dem till sinnes att se sin kämpe vederlagd och besegrad. »I skolen hava tack, jag har till min stora uppbyggelse hört eder, och jag hoppas den dag skall komma, då varje man i Sveriges land tackar eder i sitt hjärta för edert mod att uppträda i den sanne Gudens tjänst!»
Kanslärn fattade med värma Olofs hand och tryckte den, men sade intet. Olof förstod hans tystnad och var i sitt hjärta tacksam därför. Men när han kom ut ur salen med de många ansiktena, vilka alla följt och följde honom, somliga med hat och bitterhet i sina blickar, andra med beundran och hängivenhet, då spred sig ett leende över hans läppar, ett leende så fullt av vemod, att den, som sett honom, skulle med förundran hava frågat, om det var den starke kämpen, vilken i konungens och riksrådens närvaro brutit en lans och vunnit seger.
Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick in under de höga, majestätiska valven. Det var på eftermiddagen, och det var redan skumt i kyrkan, men framme i koret brunno ljus. Olof gick fram till högaltaret och där föll han på knä och bad.
När han reste sig upp, stod brodern med hopknäppta händer vid hans sida.
»Ditt hjärta är fullt av sorg, Olof,» sade han, »jag vet det, jag har talat med herr Lars kanslärn ... Men var tröst broder och låt dig icke övervinnas, sol kan stråla om middagen den dag, som går upp i töcken ...»
»Graven, broder, lämnar ej igen sitt rov» avbröt Olof med en rörelse, som han knappast kunde bekämpa.
»Vad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke länge efter den seger, du i dag vunnit, bliva en grav för någon!»
»Nej klostermurarne skola nog ramla och hon bliva fri ... men säg mig, vad är det mera med det? Kan hon därför träda inför mig, sådan hon var, då vi skilldes, kan hon återtaga sitt löfte och återgiva mig min tro på hennes hjärtas renhet och fasta förtröstan till Guds nåd? Se, broder, hon har av fri vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett av tvång, vad vore det då att sörja ...? Nej det är hennes fria viljas beslut, som jordat mitt hopp och beseglat graven ... Dock hoppas jag till Herren, att friden skall återvända i mitt hjärta och att jag ännu skall kunna verka i hans tjänst.»
»Gud give därtill sin välsignelse, broder!» tillade Lars.
De gingo med dröjande steg fram mellan pelarne och lämnade kyrkan. Dagen därpå befann sig Olof åter i Stockholm.