Mäster Olofs bröllop

Juldagarne gingo. Det var tredjedag jul efter aftonsångens slut, just som kyrkfolket strömmade ut ur Storkyrkan. Mörkret hade redan utbrett sig över huvudstadens trånga gator, och närmast till kyrkan fick man så gott som armbåga sig fram. Mäster Olof hade hållit en av sina bästa predikningar, och han hade nu blivit så kär för Stockholms invånare, att ingen ville gå miste om att höra honom. Den sinnesstämning, vari han fortfarande befann sig, bredde ock över hela hans väsende en sådan ton av djupt och rörande allvar, att alla, som hörde honom, grepos på ett förunderligt sätt av blotta hans stämmas klang eller av flamman ur hans stora ögon.

Hans höga skepnad skred sakta fram bland människomassan, som vördnadsfullt öppnade en väg för honom och hans moder, vilken han förde vid armen. De gingo snett över torget åt Köpmangatan till, för att komma in på Själagårdsgatan.

Knappt hade de försvunnit vid hörnet av den sistnämnda gatan, förrän en släde körde in på torget från motsatta sidan. Den kördes av en man, som tycktes hava svårt att hitta vägen, ty han sporde litet emellan de förbigående till, utan att få det svar han önskade. Slutligen stannade han och så gott som stängde vägen för en sventjänare, vilken helt vred fattade hästen i tyglarne.

»Så vitt jag kan se,» sade mannen i släden helt godmodigt, »så ären I en av fru Christina Gyllenstjernas svenner, och det är alldeles en av dem jag önskar träffa.»

»Därför kan du köra åt sidan för folk,» brummade den gamle svennen.

»Stopp nu, sven, och säg mig ... fastän det behöver jag icke fråga, ty jag kan förstå, att fru Christina nu är i staden, men vad jag icke kan få klart för mig är, var hon tagit till härbärges.»

»Och vad vill slik karl fru Christina?» sporde svennen något misstänksam.

»Den saken lärer jag få redogöra för fru Christina själv, när jag träffar henne.»

Svennen hade ingenting däremot att invända, utan han ställde sig bakpå släden, som snart stannade utanför fru Christinas bostad, där några andra slädar stodo. Några svenner, klädda i de Stureska färgerna och med Natt och Dags-vapnet broderat på livrockarne, voro vid skenet av ett par facklor sysselsatte att från slädarne uppbära koffertar och annat restyg. Synbarligen hade fru Christina nyss anlänt till huvudstaden.

I den sist anlända släden befann sig, utom den, som körde, en kvinna, vilken stilla och orörlig, som om ingenting kommit henne vid, ännu när släden stannade inom kretsen av fackelskenet och sedan hennes ledsagare stigit upp och kastat tömmarne på hästryggen, satt kvar, utan att göra någon min av att resa sig.

Hennes ledsagare viskade henne några ord i örat, och hon lät sig av honom lyftas ur släden, varpå hon följde honom in i huset. Mitt bland de fram och åter springande svennerne skredo mannen och hans följeslagerska uppför trapporna, och uppkomna i första våningen, sporde den förre en där stående äldre sven, vilken tycktes hava någon uppsikt över de andra, var han kunde få träffa fru Christina. Den gamle trotjänaren såg förvånad på mannen, vilkens dräkt vid närmare påseende ingalunda var sådan, att den ingav förtroende, och ännu mer uppspärrade han ögonen vid åsynen av hans följeslagarinna, vars dödsbleka ansikte under den tätt åtdragna huvudbonaden hade ett spöklikt utseende.

»Det är ett ärende av yttersta vikt, som jag har att säga fru Christina,» sade den trasige mannen, då tjänaren icke tycktes vilja göra sig bråttom.

Men i det samma hördes fru Christinas röst i rummet, vartill dörren stod öppen, och mannen trädde oanmäld in, dragande sin följeslagerska med sig. Fru Christina såg lika förvånad på den inträdande, som hennes sven hade gjort, men utan att avbida någon fråga, sade mannen:

»I kännen väl icke igen mig, ädla fru, men henne här lären I känna så mycket bättre ...»

Med dessa ord drog han av sin följeslagerska reshuvan, och fru Christina tog ett steg tillbaka, slagen av överraskning och även förskräckelse, när hon såg och igenkände Christina Pedersdotters drag.

»Christina!» utropade hon. »Vad har hänt ...?»

Den tilltalade skälvde i hela sin varelse, och hennes följeslagare förde henne med mycken ömhet till en bänk, där han nedsatte henne.

»Vad har hänt?» sade han sedan, i det han vände sig till fru Christina, »jo, det har hänt, att jag med Guds hjälp skall rädda jungfrun från att levande begravas ...»

»Vem är du?» sporde fru Christina, och allvaret blixtrade ur hennes ögon.

»Jag är spelmannen, som spelade så vackert för jungfrun här på Hörningsholm, att jag höll på att spela henne i graven i stället för till bröllops ... ja, ja, det där har jag nu sagt henne hundrade resor, men hon tror mig icke, och det betyder heller ingenting. Huvudsumman är den, att hon icke skall i klostret in, så vitt som ...»

»Vilket tal djärves du föra inför mig, man ... och med vad rätt har du bekommit denna jungfru i din vård?»

Spelmannen slog ned ögonen vid detta tilltal, och hans slitna mössa började gå runt mellan hans fingrar. Han vände sig till höger och vänster, men så såg han den stränga frun stadigt i ögat.

»I kunnen väl fråga så, nådiga fru ... men sparen edra frågor, tills jag hunnit utföra mitt värv till fullo, då hoppas jag kunna göra gott besked för mig ... Nu söker jungfrun här skydd hos eder! Hon är förföljd, stränga fru, det kunnen I begripa, ty jag har stulit henne ... ja, ja, jag har stulit henne, och hade hon ej varit dödssjuk, så hade jag väl aldrig fått henne så långt. Det har gått genom natt och dag, skolen I se ... men nu tränger jungfrun till vård ... jag hoppas dock icke länge, ty jag tror mig äga läkedomen liksom på fickan.»

Fru Christina hade redan, innan mannen börjat röra på denna sträng, gått fram till Christina och fattat hennes hand. Men hon ryste tillbaka för iskylan i denna hand, och hon skrämdes, när hon betraktade den irrande, nästan medvetslösa blicken. Hon ropade inåt de inre rummen, och en tjänarinna, till utseendet lika gammal, som svennen därute, skyndade in. Denna såg genast, vad som här var att göra, och skyndade att hjälpa sin matmoder införa den lidande jungfrun i ett av de inre rummen.

Kort därefter kom fru Christina tillbaka.

»Säg mig nu,» sade hon med stränghet till den väntande spelmannen, »säg mig nu, vad din mening är med allt detta, gamle man ... huru har du vågat förgripa dig på ...»

»Sägen icke så, fru Christina,» avbröt henne gubben med tårar i ögonen och med en bönfallande stämma, »sägen icke så och talen icke så hårda ord till mig! Ack om I vissten ... Men kan en syndig människas bön uträtta något hos honom däruppe, så skolen I bliva lycklig, stränga fru ... Som jag sade eder, när jungfrun därinne trätt i brudstol, då kanske skall jag kunna säga eder allt ... Nu måste jag tiga, men tro mig fru Christina ... jag bävar själv för vad jag vågat, och likväl ville jag icke hava det ogjort ... nej, säger jag, om det ock skulle kosta mitt liv ...»

Mannens ton och hållning var så varm och så tillitsfull, att fru Christina måste emot sin vilja lyssna till honom, ehuru han blev allt mera gåtfull, ju mera han talade.

»I brudstol?» sporde hon. »Är du från vettet, gubbe? Har du ock, som du säger, stulit jungfrun och är hon förföljd, så kan du väl förstå, att jag icke vill bliva din medbrottsling.»

»Men om mäster Olof stode här vid min sida.»

»Mäster Olof?»

»Ja, han är icke död, han lever!»

Fru Christina vände sig bort. Men det var icke harm eller ovilja, som hennes anlete uttryckte, utan det var snarare medömkan. Hon ansåg synbarligen mannen hava förlorat förståndet.

»I viljen icke tro mig, men jag menar, att jag snart nog lärer kunna bevisa mina ord. Allt vad som har vållat denna olyckliga färd till Vadstena, är idel argan list, lögn och bedrägeri. Detta lärer visa sig, då jag väl får fatt i mäster Olof. Men sanningen kan i stället för att leda tillbaka till hälsa, fullborda ofärden, om den kommer för bråd, och därför är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta mitt arbete och så småningom vänja jungfruns sinne vid sanningen. Det där kunnen I begripa bättre än jag kan det utsäga.»

Plötsligt uppstod hos henne den tanken, att hon lätt kunde få veta, om mäster Olof verkligen levde eller icke, och sålunda på stället överbevisa gubben och, om han befunnits fara med lögn, få ett skäl för hans fängslande och utlämnande. Hon inkallade den gamle trotjänaren, som snart stod inför henne och med förvåning blickade på den besynnerlige gubben, i vars öga snart en egendomlig, svärmisk eld började brinna, medan ett enfaldigt leende krusade hans läppar.

»När dog mäster Olof?» sporde fru Christina sin sven.

»Mäster Olof ... när dog mäster Olof?» genmälte denne och kastade en anklagande blick på gubben, »kunde jag icke tro det, nej, nej, nådiga fru, de äro aldrig att tro på, dessa gatstrykare, och denne här är en bland de värsta. Jag känner honom väl, ölstugan är hans hem från morgon till kväll, och ofta är rännstenen hans läger ... Och du vågar komma med slika lögner inför fru Christina, herr Sten Stures efterleverska, Gud hans själ nåde!»

Sedan han givit luft åt denna sin ovilja över spelmannen, vilken stod där med barnets leende på sina läppar, ehuru det bleka, pussiga ansiktet visserligen tjänade att bekräfta den redlige svennens ord, vände sig denne till sin matmoder.

»Mäster Olof är icke död, stränga fru!» sade han. »Han har denna dag predikat i Storkyrkan, och jag menar, att hela staden hade trängt sig tillsammans i kyrkan för att höra honom. Han har nu i dagarne varit hos konungen i Upsala och inför själva domkapitlet, säges det, bevisat sin läras sanning på ett sådant sätt, att de lärde kanikerna bleknat därvid.»

Allt var nu klart för fru Christina. Här var bedrägeri på färde, och spelmannen, drinkaren, han med det barnsliga leendet och den stundom slöa blicken, han hade kommit bedrägeriet på spåren och syntes med Guds hjälp kunna leda till en lycklig utgång vad som var ämnat till olycka. Till sin svens stora förvåning fästade hon en blick av innerlig medömkan på gubben och sade, liksom spörjande honom till råds:

»Så låta vi sända bud efter mäster Olof och skola snart få saken på det klara.»

»Nej, nej, duger icke, med förlov, stränga fru,» svarade gubben livligt, »hava de onde spelat ett sådant spel med jungfrun, så hava de säkert icke sparat mäster Olof, och känner jag honom rätt, så har underrättelsen om jungfru Christinas klosterlöfte gripit honom svårare, än om de sagt henne vara död ... och si, hava de nu låtit honom veta detta, så måste man även för honom helt sakta öppna dörren för sanningen. Det tror jag mig om att kunna göra. Gören I så ock med jungfrun därinne, jag har gjort början, I kunnen gott taga vid, där jag slutat.»

Det blev en stund tyst i rummet, varpå fru Christina yttrade:

»Mycken orätt har jag gjort dig, gubbe, och det måste du giva mig till, ty du hade skenet emot dig. Du har dock handlat i detta ärende som en redlig man, och icke annat jag kan finna, är ditt råd det bättre i avseende på både mäster Olof och Christina. Vad som har bestämt ditt handlingssätt, ville jag väl spörja, men det är din egendom ... Skynda därför till mäster Olof, jag skall göra mitt bästa hos jungfru Christina.»

»I finnen så ock, stränga fru,» genmälte mannen, »att när I nu icke mera fordren bevis för min utsago, jag må få någon tid på mig. Kan väl hända, att jag icke blir färdig med mäster Olof i dag! På hans bröllop skolen I måhända till sist få allt att veta.»

Med dessa ord gick gubben, och fru Christina skyndade in till den sjuka. Den gamle trotjänaren strök sig om sitt skägg och kunde ej återkomma från sin förvåning.

Emellertid gick spelmannen fram genom de mörka gatorna. Vid släden, som ännu stod där nere, stannade han en stund och sökte efter något, som han omsorgsfullt stack under armen, varpå han avlägsnade sig, sedan han tillsagt en av fru Christinas svenner att taga vara på hästen. Det var mörkt på Stockholms gator, fönsterluckorna voro stängda till alla hus och alla dörrar tillbommade, såsom bruket var åtminstone i de större städerna denna tid, där varje hus var liksom ett fäste för sig, en bild av tidslynnet att skilja sig från andra och lita i första hand på sig själv. De sista årens oro, först kriget mot konung Christian, när Christina Gyllenstjerna försvarade Stockholm, så belägringsåren under frihetskriget, då Gustav Wasa såsom riksföreståndare hade sina läger utanför staden, och synnerligast vederdöparnes våldsamma buller nu sist, — allt detta hade bidragit att göra Stockholms invånare mera försiktiga och vaksamma än någonsin.

Gubben gick med en vacklande gång fram genom gatorna och gränderna, vilka voro i det närmaste folktomma, och stannade slutligen framför det hus, där stadens skrivare, mäster Olof, bodde. Tydligen kände han väl till detta hus, ty han gick så säkert upp för stentrappan utåt gatan, som om han själv haft sin bostad där. Han fattade den tunga portklappen och slog med den ett par slag mot den fasta ekdörren, så att det gav genljud genom hela gatan. Steg hördes snart innanför, och en manlig röst frågade, »vem det var, som ville in?»

»Bud till mäster Olof!» svarade gubben, »och det, som är viktigt ändå; jag menar, att han är hemma vid det här laget?» tillade han liksom för sig själv, under det regeln drogs ifrån innanför och dörren öppnades.

»Jo,» svarade mannen, som öppnat, en handskmakare, som hade sin verkstad strax till vänster innanför porten, »jo, mäster Olof är nog hemma, stackars herre, han ser så sorgsen ut, sedan han var i Upsala hos kungen och domkapitlet, att det går en genom märg och ben, och aldrig skall man nu mera se ett leende på hans läppar ... Kanske sörjer han över bönderna, som nu skola komma för Stockholm igen, eftersom de säga, och göra slut på konung Gustafs regemente och alla kättare. Men det är han oskyldig i, och vi borgare skola väl veta att försvara vår stad och konung Gustaf med!»

Den pratsamme och välmenande handskmakaren hade fattat gubben i kragen, medan han talade, och båda stodo kvar i den öppnade porten. Gubben sade helt litet, men han tycktes icke göra sig bråttom, antingen det nu var, emedan han behövde tid att ordna sina tankar — och han var van att sluta sig inom sig, det månde vara vem som helst som tilltalade honom, så snart talet icke rörde honom närmare — eller det var, emedan mannens ord till en del just rörde något, som låg honom om hjärtat.

»I haven viktiga bud, sägen I,» fortsatte hantverkaren, — »ja, kunnen I skingra den redlige mannens bekymmer, så må Gud välsigna både eder ingång och utgång ... jag vet väl den, som skall bliva gladare än jag, och det är modren, gamla hustru Christina. Hon sörjer, hon ock, så svåra, och en gång emellan, då jag kommit upp till henne, har jag funnit henne i tårar. Det är ett sorgehus, det är visst!»

»Efter sorg kommer dock stundom glädje, mäster!» sade gubben, och fortsatte sin gång uppför trappan till övre våningen. Just som porten hördes stängas där nere, fattade han i nyckeln till en dörr där uppe.

Han vred om nyckeln och steg in. Det var mäster Olofs rum, och han satt själv framme vid fönstret, belyst av ett matt och obestämt sken från den till hälften nedbrunna brasan i spiseln. Han satt med huvudet lutat mot handen och vände ryggen mot dörren, vars öppnande han icke hörde. Icke heller, huru gubben skrapade med foten mot golvet, i det han ödmjukt bugade sig.

Denne nickade förnumstigt med huvudet och drog varsamt fram ur läderfodralet under armen sin fiol, som han sakta stämde, varpå han började spela, men med så lätt hand, att tonerna flögo liksom en andeviskning fram från instrumentet.

Olof reste sig upp och vände sig om samt vinkade med handen till spelmannen, att han skulle fortsätta. Denne tog dock fiolen från hakan och blickade med det där barnsliga leendet på Olof.

»I kännen till de där tonerna ur fiolen, mäster Olof,» sade han, »jag visste väl, att han skulle tala ett språk, som I bättre förstoden, än vad jag kan hava att säga till eder.»

»Om jag har hört dem förr, gubbe,» genmälte Olof, »det vet jag icke, men musiken är mig kär, och nu voro tonerna mig mer välkomna än någonsin ... fortsätt därför, om dig lyster, kanske kunna vi bättre talas vid sedan!»

»I tyckens icke känna mig, mäster Olof?» sporde mannen. »Vi sågos dock i ett viktigt ögonblick av edert liv och då spelade jag samma visa som nu, fast jag då satt vid orgeln i bykyrkan, se jag kan litet av varje, jag stackare ... I minnens det icke ...? Vid Sanct-Göransbilden framför altaret, samma söndag som ...»

Olof gick fram emot talaren och betraktade närmare hans slappa anletsdrag, och han igenkände snart den besynnerlige mannen, som den sagda dagen visat sig så upprörd i kyrkan, och samtalet med honom vaknade till klarhet i hans minne, ju mera han betraktade honom.

»Jag minns eder grant,» sade han, »men så bedrövad, som jag fann eder den gången, så nöjd visen I eder nu ... icke lären I nu komma till mig att söka tröst ... Ett förundrar mig dock, jag menar, att I den gången, vi sist möttes, förden mig bakom ljuset.»

»Jag ... jag föra eder bakom ljuset?» sporde spelmannen med oförställd förvåning.

»Vederdöparne började sina våldsamheter samma dag.»

»Däri haven I rätt, mäster Olof, men i den saken var jag själv förd vilse, och det blev först på eftermiddagen den dagen beslutat, att så skulle ske ... jag sökte eder, för att underrätta eder därom, men I stoden ej till att finna. I det ärende, jag nu vill tala med eder om, skall jag dock icke föra eder bakom ljuset.»

»I tyckens dock föga hava reda på ljuset, gubbe,» sade Olof och kunde ej låta bli att le, när han hörde den säkra och vissa tonen, varmed mannen talade, under det att enfalden stod så tydligt utpräglad i hans anlete, att den varma blick, vilken just nu strålade ur hans öga, knappt kunde förtaga intrycket därav.

»Kan så tyckas, herre,» återtog mannen, utan att stötas av det uttalade tvivlet, »och likväl skall den dag komma, då I skolen med tacksamhet tänka på den stackars enfaldige spelmannen. Nu har jag kommit att trösta eder.»

»Trösta mig ...? Och varför, käre gubbe, skullen I trösta mig? Huru veten I, att jag behöver tröst?»

»Jag hade en gång tvänne blommor,» sade han, »och sol och glädje bodde omkring dem, och jag var så rik, så lycklig, jag ville icke byta med någon; men så kommo onda vindar, så kommo onda ögon, och mina blommor togos ifrån mig och sattes att vårdas av främmande händer ... Jag följde dem dock på avstånd; som björken böjer sin krona över bäcken att giva blomman på andra stranden skydd för den brännande solen, eller som den höga granen sätter sitt bröst mot den kalla nordanvinden, för att gömma bakom sig, vad som är honom kärt och dyrbart, men som aldrig har en tanke på honom ... så följde jag mina blommor, orolig, full av bekymmer, vakande och bedjande ... Nu är den ena blomman död, den andra bröts samma dag, och du var den, som fästade henne vid ditt hjärta, Olof ... jag log och grät om vartannat, jag tänkte, att min blomma skulle trivas vid ditt hjärta och finna och giva glädje och sällhet vid din barm ...»

»Håll upp, håll upp, stackars gamle man ... jag förstår dig,» avbröt Olof, men den gamle bara såg på honom, tystnade ett ögonblick, och så fortsatte han igen.

»Den blomman som var mig så kär, den enda, som nu var mig övrig på jorden, hon, som ock var dig kär, Olof ... jag såg, huru hon stals från ditt hjärta, huru hon rycktes bort att trampas under fötterna, att dö en långsam död ... i graven. Nu var hon i främmande, omilda händer, ensam, vilsen ... nu ryckte jag mig lös från den dyiga stranden, där jag stod nedsugen i jorden, så jag knappt kunde röra mig ... nu ryckte jag mig lös ... och hon lever ... och hon skall åter sprida Edens vällukter kring ditt hjärta ... och jag skall sjunka tillbaka i min natt ...»

Spelet tystnade. Den gamles ögon föllo uttryckslösa ned på golvet, och hans armar hängde slappa vid hans sidor. Olof stod stilla och bara såg och såg. Han var så underligt gripen av mannens ord, som yppade så mycket och likväl dolde allt, framställde hela hans hjärtas saga liksom en värld, som låg och väntade att bli känd vid fullt dagsljus, sedan månens flor dragits tillbaka och solen runnit upp bakom bergen.

Olof gick fram och fattade mannens hand samt drog honom fram i rummet och såg så blid på hans gamla, fårade anlete.

»Förstår jag eder rätt,» sade han, och hans röst darrade av rörelse, »så stå vi varandra mycket nära, gamle man, och lidandet har gjort oss närskyllda. I haven rört en sträng i mitt hjärta, som jag icke mera ville höra, men I haven rätt därtill ... och jag har tröst för eder ock.»

»Sätten I då tro till mig?» sporde gubben och log sitt barnaleende.

»Så vitt jag har fattat meningen av din saga.»

»Hon väntar eder, mäster Olof!»

»Hon ... Christina ... klosterjungfrun?»

»Christina är ingen klosterjungfru ... jag har räddat henne därifrån.»

»Nej ... gubbe, därutinnan skiljas vi två åt ... om ock en ängel stege ned och toge henne ur klostret ut, så kunde hon aldrig återvinna den kärlek av mig, som hon förkastat.»

»Hon har aldrig varit i klostret med sin fot! ... Hon var på väg dit i övermåttet av sorg över eder död, varom falska brev skrevos till fru Christina Gyllenstjerna ...»

»Min död!» utropade Olof, »min död ... Och huru kännen I allt detta?»

»Lugnen eder, mäster Olof, jag kan göra allt klart för eder ... Jag fick i min förtvivlan, då jag ej mera såg jungfrun hos eder moder, en tanke, som den nådige guden skickade mig, och jag gick dag och natt omkring gråbrödraklostret, ja, jag var där inne mången gång, höljd i kåpa som de andra, och jag stod alldeles invid munkarne, när de sjöngo själamässan över mig, enligt min hårde frändes testamente. Slutligen fick jag den upplysning, jag väntade. En natt ... jag låg bland stenarne vid stranden och hade munkkåpan på mig, det var en mörk natt i början av månaden ... så såg jag tvänne män, som jag väl kände, de voro en konungens sven och knektöverste, Peder Grym, och Svartbrödra-priorn från Västerås, Robert, och de gingo till klostret. Jag smög mig efter dem ... min kärlek och min oro gåvo mig mod, och jag följde dem som skuggan. De hade ett långt sammanträde med gråbrödernas minister ... jag stod utanför dörren, jag såg intet, men jag hörde ett och annat, och däribland edert namn och Christinas, och det var nog för mig att icke släppa tråden ur händerna. När så den hemliga överläggningen var slut och dörren öppnades ... jag stod inklämd intill muren bakom ett utsprång från väggen i tjockaste skuggan ... hörde jag Peder Grym säga: ’liten på mig, jag skall hjälpa allt till rätta, jungfrun till klostret och Gert Bryningh till sin biskop!’ ... och så gingo de. Sedan den stunden släppte jag icke knektöversten ur sikte, och när han drog ut från Stockholm, drog ock jag därut, och när han kom till Hörningsholm, var jag ock där. De få fyrkar, jag kunnat samla genom mitt spel under de långa, långa åren — men det hör ej hit ... de hjälpte mig att kunna färdas lika fort, som draken till sitt rov ...»

Olof blev allt mera fängslad av gubbens tal, ju närmare han kom den lyckliga utgången av sin vågsamma färd, och ju tydligare blev det honom, att Christina måste hava fallit ett offer för den svartaste list. I bjärta färger beskrev gubben, vad som tilldragit sig vid Hörningsholm.

»Dock hade jag henne kärare, än eder, mäster Olof, och jag vandrade i blindhet, jag trodde, såsom rätt var väl det, att de ville innesluta henne i klostret, men jag trodde, att det var för hennes kärlek till eder, och därföre ville jag döda denna kärlek och jag sade till henne, jag ock, att I haden gått hädan, mäster Olof ... Hon segnade till golvet därvid, så jag trodde, att livet skulle flykta med ens, men jag menade, att det var bättre, denna sveda, än den att levande begravas ... Ack, jag blev snart övertygad om mitt misstag. Och sedan, när jag själv fick visshet om, att hennes fiender begagnade samma medel, för att få henne i kloster, då råkade jag hart nära i förtvivlan.»

»Arma, arma Christina!» uttalade Olof helt sakta för sig själv, när gubben höll upp en stund.

»Men mitt fel fördubblade mina krafter,» fortsatte den senare, »och skärpte min tanke, och jag lyckades taga jungfrun oskärad tillbaka ... Det var ett mästerprov när jag fick henne ur den gamle Gert Bryninghs händer i Linköping ... men Herren stod mig bi och skickade sjukdom på den gråhårige skrymtaren, och när släden körde fram, som skulle föra Christina återstoden av vägen till Linköping, var jag till hands och ropade in körsvennen, just som han skulle sitta upp bredvid jungfrun, föregivande, att hans herre ville tala vid honom. I samma stund han försvann inom Gert Bryninghs dörr, sprang jag upp i släden och det bar av ... Vi hava varit förföljda, som I väl kunnen begripa, men jag lyckades få ett tillräckligt försprång.»

»Och Christina ...?» utropade Olof.

»Hon levde sitt liv för sig, hon visste ej, vart det bar av och dödssjuk var hon i hjärtat ...»

»Var är hon, gubbe, var? ... Icke ett ögonblick vill jag längre, att hon skall vara i ovisshet!»

»I ären ung, mäster Olof,» log gubben, »veten I ej, att glädjen kan döda lika väl som sorgen, men vida snabbare? Nej, här om någonsin måste vi gå varsamt till väga. En anad sorg kan meddelas med ens, utan att skada, men icke en oväntad glädje. Och hon befinner sig i goda händer ...»

»Hos vem haven I då lämnat henne? ... Mig veterligt, känner hon ingen i den stora staden. Sen till, att I icke till sist fören henne i det ulvagap, som I tron eder hava räddat henne ifrån!»

»Hon befinner sig hos fru Christina Gyllenstjerna, herr Stens efterleverska!»

»Hos fru Christina ... I förvånen mig mera, än jag det kan säga!»

»Fru Christina befinner sig här för att bevista bröllopet, som konungen skall hålla för sin syster och den tyske greven, det sade de mig på Hörningsholm, men huru Christina, eder Christina, kommit dit, det visste ingen, och ingen hade där sett henne, förrän fru Christina hade henne med sig, när hon kom från Stegeborg. Det där lärer hon väl själv bäst upplysa en gång, om Herren unnar henne behålla livet.»

»Jag måste dock tala vid fru Christina ...»

»Ja, det måsten I, mäster Olof, men det är sent på kvällen nu, och följen I mitt råd, så vänten I därmed tills i morgon, och det av tvänne skäl, först emedan fru Christina behöves hos jungfrun, som jag lämnat i hennes vård, och för det andra, emedan ...»

»Emedan ...? sägen ut!»

»Emedan jag har något att bedja eder om.»

»Allt, vad som står i min makt att giva, skolen I få.»

»I loven det så frimodigt ut, mäster Olof ... jag beder dock om något både lätt och svårt. Sägen för ingen, vad jag sagt eder denna kväll, för ingen, hören I det ... för eder egen skull beder jag eder därom, lika mycket som för Christinas.»

»Vem ären I då, gubbe ... Christina, blomman, som var och är eder så kär ... I vad förhållande stån I till henne? Dock, jag förstår ... så är det, det kan ej vara annorlunda. I ären ...»

Gubben såg orolig, nästan skygg på Olof.

»I ären min Christinas fader!»

»Tyst, tyst, unge man!» utbrast gubben och sträckte handen mot Olofs mun, »tyst för Guds skull, sägen aldrig det ordet mera, så att något mänskligt öra hör eder ...»

»Men varför, käre ... varför höljen I eder i denna hemlighetsfullhet? Låder något brott vid edert namn?»

»Brott? sägen I ... brott? Nej, mäster Olof ... nog har jag varit och är en fattig, syndig människa, men någon brott, varför människor kunna döma mig, — nej.»

»Besynnerlige man ... och likväl? ...»

»Likväl måsten I lova mig att för ingen, hören I, för ingen yppa, vad jag nu för eder uppenbarat. I kunnen, utan att behöva sänka eder blick för människor, föra Christina Pedersdotter i brudstol, och I kunnen tro, att min bön skall stiga lika varm till Herren för edert väl, fast jag aldrig får höra henne nämna mig fader.»

»Och icke heller hon, eder dotter, får ...»

»Spörj mig icke, spörj mig icke, jag har fört ett syndigt leverne: drinkare och dravelsmän hava varit mitt dagliga sällskap. Fast intet brott låder vid mitt namn, så är jag dock för oren att träda över min dotters tröskel ... nej, nej ... jag måste på avstånd glädja mig åt eder lycka, liksom människan i jordens natt i det omätliga fjärran ser ljusen tändas hos allas vår fader i himlen. Och sedan kan björken ruttna i dyn, där han står vid stranden, sedan må stormen vräka till jorden den gamla granen ... min blomma behöver ej mera något skydd av mig, arme man. Och nu säger jag eder farväl.»

Gubben satte rockärmen mot ögonen och förblev så stående en stund. Det lät, som han snyftat. Olof visste knappt, vad han skulle tänka eller säga. Men mannens handling innebar dock en uppoffring, en kärlek, så hög och ädel, att den helt visst inför den högste domaren borttog allt, som han själv kallade smuts och synd. En sådan handling krävde beundran och vördnad, vad det så än var, som förmådde honom att i detta avseende iakttaga tystnad.

»Haver jag edert löfte?» sporde mannen ännu en gång.

»Ja!» svarade Olof, »men, käre gubbe, hos mig och hos Christina skolen I dock hava ert hem.»

»Nej, säger jag,» avbröt gubben med styrka, under det hela hans kropp skälvde, »nej ... och nu farväl!»

»Farväl,» upprepade Olof, »skola vi då ej återse varandra?»

»Jag kan eder intet svara ... Ett kan inträffa!»

»Och det skulle vara?»

»Att jag behövde tala, för att rädda min dotter ...»

»Och då?»

»Då skall jag tala!»

Därmed stoppade gubben sin fiol i fodralet, tog upp sin nötta mössa, och med sitt barnaleende och sin slöa blick lämnade han rummet. Mäster Olof befann sig åter ensam.