Klockan var ännu icke slagen tre, då tvänne män i dominikanernas eller svartbrödernas ordensdräkt närmade sig tornet till den bro, som från staden ledde över till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina öppna platser och sina stora, praktfulla byggnader, var på denna tid helt och hållet gråmunkarnes eller franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster med alla tillhörande byggnader, vilka voro uppförda runt omkring och på något avstånd från själva kyrkan, voro omgivna åt stadssidan av en ringmur, så att hela holmen därigenom fick utseende av en befästad borg. Utom Riddarholmskyrkan och ett gammalt runt torn vid holmens nordvästra sida samt möjligen en och annan grundmur i de omkringliggande byggnaderna finnes numera intet kvar av den forna Gråmunkeholmen.
De båda männen, av vilka den ene genom sin stolta gång och sina later tydligt utvisade, det han innehade en högre grad än sin medbroder, tillryggalade vägen under ett livligt samtal, som blev allt högljuddare, när de kommit igenom porttornets valv och över bron nalkades den inre porten till klostergården. Det var egentligen den förre av de båda munkarne, som talade. Den senare inskränkte sig till att med utrop eller en och annan halvbruten mening följa sin förmans tal. Men när de gingo över bron, och ordflödet hos den talande tycktes hava lyckligen nått ett slut, yttrade den underordnade:
»Föga fattar jag den rätta meningen av edra ord, vördige broder prior, men saken synes mig vara vida enklare, än som I haven uppfattat den ...»
»Vad viljen I därmed säga, Mårten Skytte?» avbröt med häftighet priorn och spände ett par skarpa ögon i den ödmjuke munken.
»Jag menar blott det, vördige broder prior,» genmälte munken med en foglig stämma, »att mången stridsman kan bland fienden hava vänner, utan att ana det. Mig synes, som man borde noga undersöka sin fiende, och visserligen tillhöra icke de armar, vilka i dag förgrepo sig på den heliga Guds moders bild i bykyrkan, dem, som ledas av mäster Olof ...»
»Och vilkendera av desse, Melchior Rink eller mäster Olof, skall väl vara den heliga kyrkans vän?»
»Den, vördige prior, vilken, liksom den heliga kyrkan, strävar efter sanning!»
»Sanning ... sanning, sägen I, Mårten,» utbröt priorn och tvärstannade på bron. »Den sanna grunden är redan lagd, och på den vilar den heliga kyrkan. Vem som talar emot kyrkan han talar emot sanningen.»
De båda männen stodo alldeles invid den inre porten, så att de gott kunde ses inifrån den öppna platsen mellan ringmuren och klosterkyrkan, och en gråbroder, som blivit dominikanerpriorn varse, skyndade med brådskande steg ut emot honom, medförande den underrättelsen, att såväl biskop Peder som ärkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta förmådde priorn att alldeles avbryta samtalet med munken, men innan han skilldes från honom, höjde han högra handens tvänne fingrar och sade med en betydelsefull blick:
»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende börjar avtaga, säger man, men det är icke att undra på, då de nära huggormar inom sina sköten. Sen till, Mårten Skytte att I icke hören till dem, ty jag säger eder, och läggen märke till mina ord, kyrkans makt är stor, och ve dem som våga antasta henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens general-vikarie ... där haven I något att besinna eder på, och I kunnen förlita eder på, att mina ögon skola följa varje edert steg.»
Därmed skyndade general-vikarien och priorn över klostergården fram till den stora klosterbyggnaden, vilken låg jämsides med kyrkan, sträckande sig lika långt som hon i öster och väster. På den östra gaveln av denna byggnad var dörren under ett mindre utspringande tak. Över detta voro anbragta fyra höga och smala fönster, vilka insläppte en knapp dager i det stora rum, som här var beläget. I detta rum befunno sig den nyvalde ärkebiskopen Johannes Magnus och den ovannämnde biskop Peder, med tillnamnet Sunnanväder, vilken föregående år blivit vald till biskop i Västerås, men efter några månader helt hastigt av den stränge konungen blivit skild från det höga ämbetet. De båda prelaterna sutto i tvänne bekväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i världslig dräkt med svärd vid sidan. Något på sidan, bakom ärkebiskopen, satt gråbrödernas minister, såsom deras högste förman kallades.
»Viktiga nyheter hava kommit oss till handa,» sade biskop Peder till den inträdande priorn, »sedan vi lämnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»
»Den varan är icke sällsynt i våra dagar,» yttrade priorn, i det han vördsamt hälsade ärkebiskopen; »äro de undfångna nyheterna även goda, så äro de sådana, de rättrogne behöva dem.»
»Vi hava genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh,» fortsatte biskopen, »vår käre broder biskop Hans’ i Linköping stallmästare, bekommit hugnesamma tidender, oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och särskilt är det ärende, varför Gert Bryningh hitkommit, ett föremål till glädje för våra kära vänner, bröderna av den helige Francisci orden.»
Ministern och priorn utbytte härvid en blick av hemligt förstånd, och den förre gjorde tillika en nästan omärklig rörelse med huvudet.
»Tolkar jag rätt edra ord, vördige fader biskop Peder,» tog priorn till orda, »så röra de den stora arvedel, som detta heliga brödraskap äger att vänta efter, numera salig hos Gud, rådman Ingewald Torstensson.»
»Riktigt, broder prior! riktigt,» återtog biskopen, »den saken, som nu mera tyckes komma på det klara, skall mäktigt bidraga att höja brödraskapets anseende, och med det samma även kyrkans ...»
»Är man då nu viss, att inga arvingar finnas?» sporde priorn. »I veten väl, att det nu är liksom fullt dagsljus, så att varje brist synes på långt håll och där man minst anar det!»
»Så visst, som att I hören själaringningen efter Hans Pedersson,» genmälte franciskaner-ministern. »Han var laglig innehavare av den rike Ingewalds hela arv, med undantag av det stora huset här på Munkbron mitt över, varpå vi gråbröder hava Ingewalds i laglig ordning upprättade testamente».
»Men denne Hans Pedersson har dock en syster!» inföll priorn.
»Och hon tillhörer, enligt sin avlidne frändes vilja och heliga löfte, kyrkan,» tog Linköpings-biskopens stallmästare till orda. »Jag, Gert Bryningh, har kommit att, enligt min döde frändes, Ingewalds, vars själ Gud nåde, vilja och förordnande samt med bifall av min nådige herre, biskop Hans, föra Hans Pederssons syster med mig till Sanct Birgittas kloster i Vadstena, och länge skall det icke töva, förrän hon skall hava tagit doket».
»Välsignad vare Guds moder och alla helgon,» utropade priorn, i det han andäktigt korsade sig. »Molnen dela sig, och det heliga korset strålar ännu i ovansklig glans över världen.»
En stunds tystnad inträdde, som bröts av ärkebiskopen, vilken hittills under tystnad avhört samtalet. Han hade hela tiden suttit med huvudet stött mot handen, till utseendet nästan främmande för vad som tilldrog sig omkring honom. Det var ett vackert huvud med milda drag, vilka tillkännagåvo en fridsamhetens och lugnets man, ingalunda vuxen de tider, i vilka han levde, eller det värv, för vilket han föregående året blivit hemskickad till sitt fädernesland av påven. Hans åtbörder i allmänhet, liksom den synnerliga omsorg, han ägnat sin dräkt, ända till dess minsta delar, tycktes antyda en viss fåfänga, som likväl ingalunda missprydde den fine mannen. Ärkebiskop Johan var född 1488 och således nu 36 år gammal, en yngling vid sidan av den gamle biskop Peder.
»En viktig sak, menar jag, att I haven glömt i detta ärende,» sade han med en vek stämma, men med mycken värdighet, »arvtagerskans samtycke!»
»Arvtagerskans samtycke?» utropade de närvarande med förvåning.
»Ja, hennes samtycke ... Vår broder, biskop Hans, har bekommit stränga tillrättavisningar av vår herre konungen för en klosterjungfru. Menen I, att, om detta ärende kommer för konungens öron, han skall låta det mera hava sin gång än det förra? Jag tror det icke, och jag säger eder, jag vill icke hava min hand med i denna härva. En annan väg vill jag gå, viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem, som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola icke varda henne övermäktiga!»
»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo. Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje, när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ... berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»
»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»
»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan även för jungfruns själ.»
»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,» vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader, Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i räkningen.»
»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig, gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela förmögenheten komma klostret till godo ...»
»Och i motsatt fall ...?»
»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och varav jag här har en bevittnad avskrift.»
Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på Gert Bryningh.
»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»
»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga, ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet, själv förkortat sitt liv.»
»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans Pederssons ägo.»
»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några anspråk på Ingewalds gods?»
»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall tillfalla detta heliga kloster.»
Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof. Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att införa den anmälde, men denna vink uteblev.
Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa, vändande sig till ärkebiskopen:
»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»
Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:
»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»
Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade att säga.
»Vilket brott haven I då kommit på spåren?» sporde ärkebiskop Johan.
»Giftermål emellan en vigd präst och en jungfru, som är bestämd till nunna!»
»Giftermål!» utropade alla de närvarande med en mun.
»Som jag säger,» fortsatte priorn, »jungfru Christina Pedersdotter, hon, som skall beröva kyrkan det rika arvet efter Ingewald Torstensson, om det icke genom kloka åtgärder förekommes, hon, som enligt sin avlidne frändes yttersta vilja är bestämd att taga doket i Vadstena, hon står i begrepp att äkta kättaren, som nu väntar på företräde.»
»Är det visst, vad I sägen, prior Robert,» tog biskop Peder till orda, »så menar jag, att kyrkan lätt skall frälsa sin egendom. Så grovt brott, som det I nu omtalen, skall mer än något annat besegla Ingewalds testamente ...»
»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår nådige herre, konungen.»
»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall konungen dock aldrig tillåta!»
»Det trodde väl ock varje man, innan han kom upp i edert eget domkapital, vördige fader biskop Peder, nu förlidet år på hösten, och förklarade eder och eder domprost avsatte, eder från Västerås biskopsstol och eder domprost från ärkebiskopsstolen. Den hand, som på det sättet vågar slå omkring bland kyrkans fäder, han lärer väl icke höja svärdet till kyrkans försvar. Mig synes det därför vara en viss och otvivelaktig sak, att icke skall vår nådige herre, konung Gustaf, låta Ingewalds gods komma till klostret därför, att Ingewalds arvinge gift sig med en präst. Förmäla icke ryktena därutifrån, att mången lutherisk eller, för att tala med vördig fader biskop Hans, mången luciferisk präst redan trätt i äktenskap.»
På ingen tycktes den meddelade underrättelsen utöva ett djupare intryck, än på den gamle stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet och skakade bekymmersamt sitt grå huvud.
»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat, »vilka hädelser, vilket gudsförnekande få mina gamla öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig skall detta ske! ... Innan året är ute, skall Ingewalds fränka, jungfru Christina, hava tagit doket och blivit invigd till nunna av min nådige herres, biskop Hans’ egna händer! Heliga Guds moder, vad denna världen är full av argan list!»
Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad visade sig i dörröppningen.
»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak, innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till verket, till verket, Gert Bryningh!»
Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.
Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv, biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och står inför eder ...»
Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.
»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en vän vill jag tala till dig.»
Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade. Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet, vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det, om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna språk till den, som var känslig därför.
I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land, varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män. De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker. »Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor kämpar av olika art.
Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.
Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt, som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare former av livsutveckling.
»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika det förtroende, han satte till eder?»
Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av sorg och vemod fulla ord.
»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos vår nådige herre konungen!»
De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen kastade en blick full av sorg på Olof.
»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd för en värdigare, än denne man!»
»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse med honom och eder!»
»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord, som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över, att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan! Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för bannstrålen från S:t Peters stol!»
»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det, jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå båda under Guds beskydd.»
»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en gång bliva bland dess översta hörnstenar.»
»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om, att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en villfarelse ...»
»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill, nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida? Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ... skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade son?»
»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»
Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.
»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken något uppå, inför vem I talen!»
»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist, — jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man mera skall lyda Gud än människor.»
Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld, och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter varandra känslor av ovilja, avsky och hat.
»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder kristendom!»
Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer över bröstet.
»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka, varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan, och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»
»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»
Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men förekoms av ärkebiskopen.
»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva annorlunda.»
Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och tillintetgöras.»
Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur hans stora öga.
»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till väga, tvang honom dock att upptaga frågan.
»Jag kan det!» svarade anklagaren.
»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål till denne.
»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv givit i sitt ord!»
»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»
Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade, medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.
Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser, och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom sällspord verksamhetslust.
Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:
»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa ditt sinne till vad som är rätt och gott.»
Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket, vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof ofrivilligt drogs till honom.
Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde nämnas Mårten Skytte.
»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder och tacka eder ...»
»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal inom de dystra klostermurarne.
»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma, »och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»
»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»
»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder sida.»
De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann, innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.
Klockan var då över fem.
Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.
Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret, utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena under det förfärligaste tjut.
Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen, trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de stannade, ögonen på Olof.
»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna fördömelsens stad ...!»
Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig, vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda massan. Då fick han ett slag på axeln.
Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och själsnärvaro.
»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»
Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket, att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.
»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva honom bort, och med dig skola vi göra början.»
Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron, medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden av ...
Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära förtvivlan.
Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe, — då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden, vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.
Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka, och med hjärtslitande stämma ropade hon:
»Olof! Olof!»
De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på några stegs avstånd se Olof.
Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan, upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit sig.
Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink. Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.
Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet, massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade. Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de omkringstående husen.
Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på avstånd kastad sten och föll till marken.
Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de övriga.
Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och tacka och lova Gud för den vunna segern.
»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»
Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera sättande yxan till roten.
Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från norra stadsporten.