Mäster Olofs bröllop

I stora salen på Stegeborgs slott befunno sig en dag i slutet av September 1524 trenne personer. Det var frampå eftermiddagen och solen höll på att sjunka i väster, men förgyllde liksom till avsked de framstående partierna av skulpturarbetena å takets ekbjälkar. Salen var i övrigt, såsom fallet var med slotten i allmänhet under medeltiden, vilka blivit uppförda för krigets och ej för vällevnadens behov, mörk, och dagern insläpptes genom jämförelsevis små fönster. Runt omkring lupo väggfasta bänkar och mitt på golvet stod ett stort ekbord.

De tre personerna sutto vid ett av fönstren, där de tjocka murarne liksom bildade ett litet rum för sig. De voro slottsherren på Stegeborg, greve Johan av Hoya och Brockenhusen, hans trolovade, fru Margareta Eriksdotter Wasa, änka efter Joachim Brahe, och fru Christina Gyllenstjerna, änka efter Sveriges siste riksföreståndare, herr Sten Svantesson Sture. Greve Johan var en man i sina bästa år, av ett ståtligt utseende och med en mjukhet och ett behag i alla sina rörelser, som gjorde honom i hög grad älskvärd. Måhända skulle man dock velat hava litet mera fasthet i hans blick och litet mera karlavulenhet i allmänhet i hans väsende.

Där han nu satt med fru Margaretas hand i sin och med blicken granskande en dyrbar ring, som Margareta bar på sitt finger, utgjorde han för betraktaren en älsklig bild av en belevad riddersman. Skämtet lekte på hans läpp, medan en mild låga brann i hans mörka öga. Även Margareta log, i det hon på skämt slog greven på handen med sin handske. Fru Christina satt med huvudet lutat mot handen och lekte med ett av de tre gyllene snören, varpå en liten väska, såsom bruket var på den tiden, hängde ned från vänstra sidan av livgördeln.

Båda dessa kvinnor voro sköna. Fru Margaretas ansikte var mera långlagt och hennes hår var ljusare än fru Christinas, men anletsdragen hos båda voro fina och ädla. Margareta var ännu helt ung, och den glättighet, som i detta ögonblick var rådande hos henne, klädde henne förträffligt. Fru Christina var äldre, dock bibehöll hon ännu hela sin ungdomliga fägring. Hon var född 1494 och således nu trettio år gammal. Kraft och snille framblickade ur hennes stora, mörkblåa öga, men hennes kind var blek, och ett drag av djupt vemod hade utpräglat sig omkring hennes läppar.

Knappast hörde hon de trolovades skämtetal vid sin sida. Hennes öga fästade sig litet emellan vid ett brev, som stack fram ur den lilla med guld och pärlor broderade väskan, och en knappast märkbar suck smög sig över hennes läppar. Plötsligt for hon upp och en flyktig rodnad spred sig över hennes kind. Ett ord nämndes av Margareta, som med ens förflyttade henne ur det närvarande eller ur framtiden, om det var där hennes tankar dvaldes, till de tider, som icke mera voro.

Margareta hade omtalat sin och sin broders barndom, huru han lekte konung i stora matsalen på Stockholms slott, då konung Hans var där på besök hos herr Sten, och därefter hade hon talat om de tider som följde, och de strider, som därefter stredos av unge herr Sten och av hennes broder vid dennes sida vid Vädla och vid Brännkyrka. Det var dessa minnen, som för ett snabbt flyende ögonblick färgade Christinas kind i purpur och kom hennes öga att stråla av samma eld, som en gång ingjutit mod och förtröstan i Stockholms borgares hjärtan, då redan utom henne och fru Anna Thuresdotter (Bjelke) på Kalmar slott varje man tvekade om möjligheten att kunna upprätthålla Sveriges rike. Men branden i öga och på kind lade sig blixtsnabbt, och vemodet log med en djupare färgton kring hennes mun, medan en solstråle bröt sig i hennes ögas fuktiga glans och föll på en av ringarne å hennes hand. Det var hennes avlidne herres, herr Stens, vigselring.

Den plötsliga rörelsen hade dock icke undgått varken greve Johan eller Margareta, och den sistnämnda fattade med mild, nästan vördnadsfull vänlighet Christinas hand. Några ögonblick förflöto under tystnad. Men denna avbröts av en trumpetstöt från slottstornet, och en kort stund därefter inträdde en sven och anmälte junker Moritz av Oldenburg, som önskade tala vid greve Johan.

Denne vinkade bifall med handen, och svennen försvann.

»Junker Moritz,» sade därvid greven liksom för sig själv, »jag tänkte knappt, att herr Severin vid denna tid skulle hava något att säga mig.»

»Herr Severin?» sporde Margareta. »Tagen eder i akt, greve Johan; jag menar, att den mannen är farlig att handskas med!»

»Frukta icke, min vän,» blev grevens svar, »jag tror mig känna min man.»

I detsamma öppnades dörren, och junker Moritz inträdde. Det var en helt ung man, men så väl hans dräkt som hans väderbitna ansikte och de fria, kraftfulla rörelserna utvisade en krigare, som redan prövat mången dust på liv och död. Hans blick överfor forskande både greven och de båda fruntimren, och den stannade på fru Christina.

»Vid mitt ärliga skägg, fru Christina,» sade han, utan att vårda sig om greven, vilken väntade på, att han skulle framföra sitt ärende, »vid mitt skägg, I haven märkeligt förändrat eder, sedan vi sist sågo varandra!»

Christina såg upp och tycktes leta i sitt minne efter det ansikte, som hon såg framför sig. Men junker Moritz lät henne icke komma till tals, utan fortsatte:

»Det där kännen I icke till, ädla fru! Det var i början på året, då jag händelsevis var i Köpenhamn och såg eder jämte de andra svenska fruntimren, som min herre, konung Christian ... aj, vid mitt svärd, hans namn borde jag här icke nämna, men det gör det samma, — då såg jag eder, och det var icke mera om, än att jag varit färdig draga blankt för eder skull mot min egen herre.»

»Edert ärende, junker Moritz,» inföll greven, tydligen för att befria fru Christina från att behöva svara i ett ämne, som han visste skulle smärta henne, »edert ärende torde icke vara av art att skyndsamt behöva avgöras.»

»Mitt ärende,» svarade junkern, »det är snart uträttat! Se här,» han upptog tvänne brev, som han lämnade greven, »se här ett brev från herr Severin Norrby och här ett från herr Bernt von Melen! Jag har dessutom åtskilligt att tala med eder, men allt har sin tid. Dock, menar jag, att jag snart skall få vända ryggen åt land igen. Står denna vinden, vill jag vara en padda, om jag ej snart skall vara hos herr Severin åter på Wisborg!»

»Wisborg?» sporde greve Johan med en viss förvåning.

»Ja, Wisborg,» eftersade junkern, »jag menar, att det är tydligt nog!»

»Men Wisborg borde ...»

»Borde ja, det är så med den saken, sen I, min greve, att Wisborg väl vid det här laget borde vara i konung Gustafs händer, men allt är icke, som det borde vara här i världen.»

»Och det sägen I med sådan visshet, junker Moritz!» återtog greven. »De sista underrättelserna lovade dock gott för konungens, min herres folk!»

»Breven, breven, herr greve ... läs dem och spörj mig sedan. Vid mitt goda svärd, de lantmänniskorna veta då icke, vad tid vill säga!»

Greve Johan bröt och läste de mottagna breven. Under tiden avlägsnade sig fru Margareta, men junker Moritz framtog ytterligare ett brev, med vilket han närmade sig fru Christina.

»Det är från min herre, herr Severin Norrby, till eder, fru Christina!» sade han, i det han överlämnade brevet.

Christina mottog brevet med synbar motvilja och lade det vid sidan, utan att öppna det. Junker Moritz märkte det icke, ty hans uppmärksamhet var helt och hållet fästad på greven, och hans livliga men skarpa öga följde med noggrannhet varje skiftning i grevens ansikte, under det denne genomläste breven. Dessas innehåll måste också hava varit ganska märkeligt, ty greven bleknade och hans hand darrade.

Med en självbelåten min strök sig junkern därvid över sitt skägg och vände sig om mot Christina.

»Vad, fru Christina,» utropade han vid åsynen av det obrutna brevet och det stolta, nästan missbilligande uttrycket i hennes ansikte, »vad, fru Christina, I lämnen min herres brev obrutet? Är det den trogna kärlekens lön?»

»Sägen mig, junker Moritz» sporde Christina med en ton av djupt allvar, »är eder herre Sveriges vän eller fiende?»

»Vän eller fiende,» svarade junkern med ett brett leende, »jag menade det kunde komma på ett ut. Likväl tror jag mig kunna lugna er därutinnan, att för närvarande blåser vinden sådan, att om konung Gustaf eljest vill begagna sig av den, skall han göra så god seglats, som trots någon; ty han skall då föra Gotland tillbaka till Sveriges rike.»

Greve Johan hade nu slutat läsningen av sina brev och hopvek dem, medan han med blicken såg ned framför sig, såsom man gör, då själen så upptages av något ämne, att det yttre ögat ej har något föremål att dit införa.

»Viljen I följa mig, junker Moritz,» sade han därefter, »jag har något att spörja eder om?»

Junkern bugade sig, och de båda herrarne avlägsnade sig ur rummet. Inkomne i slottets lönnrum och sedan greven omsorgsfullt stängt dörren, fastade han en genomträngande blick på junkern.

»Kännen I innehållet av dessa brev?» sporde han.

»Jag tror mig göra det!» svarade junkern leende.

»Kunnen I då säga mig, med vad rätt herr Bernt skriver mig sålunda till? Är han nog lättrogen att lämna mig sådana bevis i händerna mot sig! Jag behövde blott uppvisa dem för min herre konungen» ...

»Men det skolen I aldrig göra,» inföll livligt junker Moritz.

»Vad sägen I, junker Moritz, vem tagen I mig för?» sporde greven med ädel harm.

»Jag talar klokhetens språk, herr greve,» genmälte junkern helt lugn. »Genom att överlämna dessa brev till konungen skolen I icke rubba en hårsmån i de planer, som min herre är sinnad att genomdriva; I skolen därmed blott beröva eder själv varje möjlighet att till eder fördel deltaga i det blivande storverket ... Kommen därjämte ihåg, att herr Bernt har skrivit till eder som en fulltrogen vän, som en landsman till en landsman, de där båda befinna sig i främmande land, utan annat stöd än sina goda svärd, men båda med det lovliga syftet att göra sin lycka så stor och fullständig som möjligt. Tro mig, herr greve, känden I detta land och den lätthet, varmed lyckan här kan plockas nu, efter konung Christians rensning av allt ogräs, så skullen I fuller tala ett annat språk och tänka och handla, som herr Bernt.»

»Herr Bernt skriver till mig,» yttrade greve Johan, »att I skullen muntligen göra mig reda för hela verket!»

»Men på ett villkor!»

»Och det är?»

»I skolen svärja en dyr ed, att för ingen uppenbara, vad jag eder uppenbarandes varder.»

Greve Johan betänkte sig en stund och gjorde därunder ett par slag fram och åter över rummet, och alltjämt vilade därvid junkerns skarpa öga på honom; som om greven redan varit fångad med hull och hår.

»Viljen I, eller viljen I icke, greve Johan?» påskyndade junkern. »Se jag har behov av att använda tiden, jag medför även ett brev till konung Gustaf, och jag ämnade i denna kväll begiva mig på väg åt Vadstena, där jag hoppas finna honom. Han har långt för detta» — tillade han såsom svar på grevens outtalade fråga — »lämnat Malmö. Hahaha! stackars kung Gösta, han förlorade på den färden hågen att vidare göra besök hos gamle Fredrik i Danmark.»

»I kännen, som det tyckes, noga till, vad som timat på kungamötet i Malmö?»

»Det borde snarare väcka er förundran, om jag icke kände det. I kännen föga till Severin Norrby och hans män, märker jag, då I icke veten det, att intet händer av vikt, varken hos konung Gustaf eller gamle Fredrik, utan att han får kännedom därom.»

»Att döma av edra ord, fick då mötet i Malmö en helt annan utgång, än vad min herre konungen hoppades, då jag skildes från honom i Jönköping och han drog dit ned.»

»Utgången blev sådan att Gotland aldrig skall komma under Sveriges krona, och för resten aldrig under Fredriks heller, för så vitt lyckan är herr Severin blid.»

»I fören ett fritt språk inför en av konung Gustafs män, junker Moritz!»

»Dock talar jag icke friare, än att mitt huvud sitter lika säkert, om icke säkrare än edert, greve Johan. Men varför tvista om småsaker? Konung Gustaf blev så vred på mötet, att han höll på att hugga lübeckaren Herman Israel sönder och samman, var så icke Lars Andersson, kanslärn, hade lyckats lugna honom. Men det medgives, att krämaren hade spelt honom ett fult streck. Ty alla de stora löftena, som gåvos i Lübecks namn, för att konungen skulle företaga tåget till Gotland mot herr Severin, de hava flugit sin kos, och så visst som jag är en ärlig sjöman, skall konung Gustaf därav hava blott skada och skam.»

»Och vad beslöts då egentligen om Gotland?» sporde åter greven.

»Att den skulle behålla ön och slottet, som hade ön och slottet i handom den dag då beslutet fattades!»

»Och det var ...?»

»Det var icke konung Gustaf! Men fort till saken, herr greve, vad viljen I giva mig för svar?»

Greven betänkte sig ännu, men så bekvämade han sig till att gå den äskade eden, vilken han avlade på junkerns framsträckta svärd, varigenom han likväl icke förband sig till annat än att förtiga, vad som anförtroddes honom rörande de planer, som smedos i Wisborgs slott. Det stod honom till följd därav fullkomligt öppet att sedermera fatta sitt beslut i enlighet med sin fördel.

»Så vill jag då säga eder, vad min herre och herr Bernt hava överenskommit,» tog sedan junker Moritz till orda. »Det gäller ingenting mer eller mindre, än att taga Sveriges rike, göra unge herr Nils Stensson till riksföreståndare och till namnet erkänna konung Christian.»

Greven stannade i sin gång.

»Taga Sveriges rike,» mumlade han, »göra Nils Sture till riksföreståndare ...»

»Ja, ja, säger jag,» vidtog junkern, »allt det där skall gå som en dans, fru Christina, herr Nils Stenssons moder, har räckt sin hand åt herr Severin Norrby ...»

»Fru Christina,» avbröt greven åter, »fru Christina Gyllenstjerna, konungens moster, har givit sin hand åt Severin Norrby! ... Jag börjar tro, att I viljen skämta, junker Moritz.»

»Det kunnen I tro efter behag,» genmälte denne, »det förändrar ingenting i saken. Severin Norrby, gift med Christina Gyllenstjerna, skall draga Sveriges allmoge med sig, främst dalkarlarne, vilka redan äro beredde på vad som komma skall och rusta sig att draga ned mot Stockholm. Under tiden skall herr Bernt, som har herr Nils Sture hos sig på Kalmar slott, söder ifrån sätta folk i rörelse, och vi under herr Severin Norrby anfalla från sjösidan. Kunnen I nu finna, varför detta slott, som I haven i eder värjo, är av så stor vikt?»

»I talen idel gåtor, junker Moritz,» började greven efter några ögonblicks tystnad. »Väl vet jag, att sinnesstämningen på många orter i detta land ingalunda är den bästa, jag har av den gamle biskopen i Linköping fått de tillförlitligaste underrättelser, men aldrig har jag kunnat föreställa mig, att så vidsträckta garn spunnos kring min herre konungen.»

»Vad I hittills haven tänkt, greve Johan, kan på det hela taget göra detsamma,» inföll livligt junkern, »frågan är vad I tänken och vad I hädanefter kommen att göra ...»

»I haven mitt löfte om tystnad,» blev grevens svar, »nöjen eder därmed så länge!»

»Aha, jag förstår ... I menen eder hava mera att vänta av konung Gustaf, än av en förening med herr Severin och konung Christian. Nå väl, det är eder rättighet att vara förblindad, måtte icke edra ögon för sent öppnas ... jag har intet mera att säga eder, jag vill blott träffa fru Christina och höra hennes svar till min herre, och sedan begiver jag mig raka vägen till konungen.»

»Till konungen ...?»

»Ja väl, till konungen ... varför väcker väl det eder förundran?»

»Helt enkelt därför,» svarade greven, som synbart förbryllades av den säkerhet och visshet, varmed junker Moritz uppträdde, »helt enkelt därför, att vi behöva tid på oss, för att allt måtte mogna, innan det brinner löst.»

»Och I skolen förmå konung Gustaf att låta eder få denna tid. Antingen känner jag honom eller eder för litet, för att kunna sätta tro till edra ord.»

»Det gör också ingenting till saken, herr greve. Blott ett har jag ännu att tillägga. När herr Severin kommer med sin flotta, så skolen I hissa en vit duk på tornet om I då besluten eder för att hålla med honom. Och så till sist, greve Johan ... obrottslig tystnad! Icke den avlägsnaste ödemark, icke den tjockaste skog, icke det högsta torn eller den fastaste borg skall kunna skydda eder för hämnden, om I bryten eder ed. Haven I förstått mig?»

Greven böjde omärkligt huvudet, och junker Moritz, som plötsligt antagit en allvarsam och hemsk ton och hållning, blev åter den lekande, på ytan oförarglige och fromsinte, fast något råe sjöbussen.

»Farväl då, herr greve,» sade han, »jag går att träffa fru Christina ... Jag hoppas, att I sedan ställen en god häst till mitt förfogande.»

Några ögonblick därefter stod junker Moritz åter i stora salen.

Fru Christina befann sig där ännu. Hon satt med huvudet lutat mot sina sammanknäppta händer, när junker Moritz inträdde, och det låg i detta ögonblick en färgton av så upphöjd skönhet över hennes ädla, men sorgsna anlete, att själva den bistre sjörövaren stannade och försjönk i hennes åskådande. Ordet, som han höll på att uttala, dog på hans läpp, och det såg ut, som om han för ett ögonblick glömt hela världen.

Då hördes åter en trumpetstöt från vakttornet. Det välkända ljudet utövade ingen verkan på junker Moritz, men fru Christina såg upp och vände sitt ansikte utåt rummet. Hon betraktade en stund tyst mannen, som stod inför henne, och hennes blick var så djup och klar, som om den lånat glans och färg av nornornas vishetsbrunn.

»I kommen för att höra mitt svar?» sade hon.

»Ja, fru Christina!» sade junker Moritz med en röst och ett uttryck så vördnadsfullt, att han blev sig själv alldeles olik.

»Nå väl,» återtog Christina, »hälsa då eder herre och säg, att Christina Gyllenstjerna står fast vid sitt ord. Herr Severins bragder och hans ära, hans öppna ridderliga sinne, hans trohet mot sin herre — allt detta uppskattar jag högt, så högt, att jag vet icke av alla dem, jag känner bland vänner och fiender, någon att sätta ovan om honom, med undantag av min systers son, herr Gustaf Eriksson, min herre och konung.»

»Ack fru Christina!» utropade junker Moritz, »för ett sådant beröm från edra läppar vore jag färdig att offra tusende liv om jag hade dem.»

»Den ring, jag har givit herr Severin,» fortsatte fru Christina, »må han behålla som ett minne av Christina Gyllenstjernas erkännande och aktning, men innan han gjort allvar av vad han skrivit i det brev, vilket I denna dag haven lämnat mig från honom, innan jag ser honom vid konung Gustafs sida såsom hans och Sveriges man, vill jag icke vidare mottaga varken bud eller brev från honom.»

»Jag förstår eder, ädla fru,» sade Moritz, »och jag skall framföra eder hälsning, ehuru den låter i mina öron som ett avslag på min herres begäran.»

»Låt herr Severin själv avgöra den saken!»

»Men om,» fortfor Moritz, »om det skulle inträffa, vad ingen kan ana, att min herre räddar Sveriges rike ...»

»Räddar Sveriges rike ... drömmen I, junker Moritz?»

»Nej, nej, fru Christina, jag drömmer icke ... men om ond och hård tid ännu skulle komma, om konung Gustaf icke skulle kunna upprätthålla den kronans makt, som han erhållit, men om likväl Sveriges rike skulle stå fritt och starkt och mäktigt, och om denne nye räddare vore Severin Norrby, vad skullen I då göra?»

»Edert tal är gåtfullt ... Jag kan därpå endast svara, att det är riddaren Severin Norrby, som jag vill giva mitt svar, icke ränksmidaren.»

»Nå väl, jag har förstått eder mening, och jag skall framföra den!»

Solen var nu nedgången, och intet ljus var tänt i salen, varest därför skymningen gjorde sig allt mera gällande. Såväl Moritz som fru Christina voro så upptagna av det ämne, som avhandlades dem emellan, att de icke tänkte på denna omständighet och sannolikt hade något alldeles tillfälligt inträffat, som hindrade kertilsvennen att efter vanligheten tända ljusen.

En sådan tillfällighet, som satt alla i förvåning, hade också inträffat. Konung Gustaf hade kommit med ett talrikt följe. Det var vid hans ankomst, som trumpeten från vakttornet ljöd efter junkerns inträde i stora slottssalen. Konungen hade genast uppsökt greve Johan och funnit honom i lönnkammaren. Han hade där uppehållit sig en stund under samtal med greven, vilken omtalat för honom ankomsten av junker Moritz såsom budbärare från Severin Norrby och tillika omnämnt hans bud och brev till fru Christina. Konungen fick vidare veta, att junker Moritz just nu som bäst underhandlade med fru Christina, och han beslöt att själv vara vittne till denna underhandling. Greven ville följa, men konungen avböjde det, och innan han hann vidtaga någon åtgärd för att underrätta fru Christina, hade konungen lämnat rummet och skyndat till stora slottssalen.

Konungen var vid en upprörd sinnesstämning, redan när han anlände till Stegeborg, och de underrättelser, som greve Johan lämnat honom, bidrogo icke att lugna honom. Hans gång var häftig och bestämd, och hans hand slog några slag på svärdfästet, vid det han gick fram genom slottsgången mot dörren till stora salen. Här kom Johan Thuresson emot honom, men stannade vördnadsfullt, när han vid skenet från en på muren uppsatt fackla såg konungens mulna uppsyn. Konungen vinkade åt honom med handen att följa sig och öppnade med det samma salsdörren. Det var just som junker Moritz yttrade de sist anförda orden.

Inkommen i salen, stannade konungen, och herr Johan Thuresson drog sakta till dörren. Fru Christina, som icke anade, vilket vittne hon så oväntat fått, och icke kunde tro annat, än att det var någon av slottssvennerna, svarade otvunget på junkerns tal.

»Gören det, junker Moritz, och I kunnen tillägga, att Christina Gyllenstjerna beder Guds moder styrka herr Severin i hans beslut!»

»Den hälsningen,» svarade Moritz, »skall jag gärna framföra, dock skulle jag helst hava sett, om I haden lämnat mig ett brev i stället för blotta ord till min herre. Men jag kan ännu därtill uträtta något för eder ... jag kommer sannolikt att träffa eder son, unge herr Nils Stensson ...»

»Min son Nils ... huru skullen I kunna träffa honom?»

»Jag drager landvägen ned till Kalmar, sedan jag träffat konung Gustaf, till vilken jag nu begiver mig ...»

»Det behöven I icke,» sade konungen med en skarp betoning av orden, »konungen är här!»

»Konungen!» utbrast fru Christina, hastigt vändande sig mot dörren och sammanknäppande sina händer.

»Konungen!» upprepade junker Moritz, men det fanns icke en tillstymmelse av den forna glättigheten och säkerheten i hans röst.

»Skaffa ljus i salen, herr Johan Thuresson,» sade konungen, vänd till denne, »jag vill se människor och icke skuggor. I väntaden mig icke hit så brått, fru Christina, och därför kommer jag något olägligt ...»

»När skulle Sveriges konung komma olägligt till Christina Gyllenstjerna?» gensporde fru Christina.

Hon betonade särskilt Sveriges konung. Men det låg så många minnen slutna i denna sammanställning av Sveriges konung, av Gustaf Wasa och Christina Gyllenstjerna, att hennes röst ofrivilligt darrade, när hon uttalade dem. Och i själva verket voro ock dessa namn liksom landfästena för den regnbåge, vilken bebådade Sveriges räddning från det främmande våldets syndaflod till en ny och mera löftesrik framtid. Men för Gustaf, som alltsedan mötet i Malmö icke mött annat än svek och förräderi, och som med sin häftighet i ögonblickets uppbrusning gjorde den minsta sten till ett klippblock, för honom var blott den omständigheten, att han överraskat henne tillsammans med ett sändebud från hans fiende, med vilken han själv hört henne tala om brev och hälsningar på ett sätt, som antydde ett annat förhållande, än det han ansåg tillkomma en sådan kvinna, som Christina Gyllenstjerna, — för honom var detta tillräckligt bevis, att han även här hade begynnelsen till en mörk spånad i sina händer. Och hans sinne förbittrades desto mera, ju mera han ansett detta vara en omöjlighet, ju högre och renare han ställt den avlidne, älskade herr Stens änka i sina tankar.

Herr Johan Thuresson kom med några småsvenner, vilka skyndade att tända de stora vaxljusen, varpå de åter lämnade rummet.

Nu möttes konungens och Christina Gyllenstjernas blickar. Det låg sorg i båda, men i konungens öga brann tillika vrede, då däremot i Christinas det sorgsna uttrycket slog över i ett drag av både stolthet och vemod. Konungen stod med korslagda armar, och hans blick tycktes vilja tränga till djupet i Christinas själ, men Christina uthärdade denna blick. Det var kraft mot kraft, och detta tycktes väcka förundran hos konungen.

»Sveriges konung kommer alltid olägligt,» sade Gustaf långsamt och betonande varje ord, »Sveriges konung kommer alltid olägligt till den, som underhandlar med hans fiender. I dragen eder väl till minnes, huru kung Carl en gång bedrogs av fru Brita Tott på Örebro slott? — Varen dock viss därom, fru Christina. I skolen icke i mig finna någon Carl Knutsson!»

Herr Johan Thuresson, som stod strax bakom konungen och vars öppna, ädla anlete tydligt avspeglade de bittra känslor, vilka stormade inom honom, kunde ej uthärda att höra fru Christina sålunda tilltalas i närvaro av den främmande budbäraren. Men att avbryta konungen i ett ögonblick, sådant som detta, var åter en sak, som icke lät sig så lätt verkställas. Säkert kämpade den unge mannen inom sig i detta ögonblick en strid, fullt ut lika svår, som den vilken brann i konungens och fru Christinas sinnen.

Men även junker Moritz, den råe sjömannen, tycktes med ovilja höra och se konungens hårda ord och stränga blick. Det hade dock kunnat vålla svårare följder, om han, sjörövaren, fallit konungen i talet. Johan Thuresson visste, att junker Moritz var ett sändebud från Severin Norrby, han hade även ur konungens egen mun hört, huru alla de dryga omkostnaderna för detta Gotlandståg burit endast smälek och skada till frukt, och han insåg klart, att det behövdes icke mycket i den sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, för att han skulle alldeles glömma sig själv och vara färdig att begå handlingar, som skulle blott förvärra i stället för att, om icke avleda och bota, dock förminska det onda. Detta förmådde herr Johan att även med fara för sig själv söka nedlocka och släcka den blixt, vilken i varje ögonblick hotade att frambryta.

»Eders nåd!» sade han, »herr Severins budbärare torde hava något att säga eder!»

Konungen tog ett steg åt sidan, och hans flammande öga mätte herr Johan från huvud till fot. Men där tronade ett sådant allvar på herr Johans panna, och där brann en så varm hängivenhet i hans ärliga öga, att konungen synbart träffades därav, och han vände sig till junker Moritz. En tacksam blick från fru Christina blev herr Johans belöning, och det var, som om denna blick tänt en flyktig rodnad på hans kind.

Junker Moritz tog genast fram under tröjan ett brev, som han överlämnade till konungen. Denne fattade det med häftighet, och hans öga vilade på junkern, under det han bröt inseglet. Junker Moritz tycktes åter bliva sig lik igen, liksom om hans segel mitt i stiltjen fyllts av oförnimbara vindar. Det häftiga, hårda, själsspännande tycktes vara en luft, som han var van vid. Det var blott den kvinnliga smärtan, som för honom innebar något förlamande.

»Jag är junker Moritz,» sade han, utan att på minsta vis rygga tillbaka för konungens blick, vilken tilltog i skärpa, »jag är en av herr Severins hövitsmän och, om jag så skall säga det själv, ingalunda en bland de sämste.»

Antingen konungen icke fästade sig vid det djärva och plumpa i junkerns väsende och tal, eller han icke ansåg sig böra bemöta det, nog av, hans blick lämnade junkern och fästade sig på det uppbrutna brevet, som han genast började läsa. Uttrycket i hans ansikte liksom ljusnade därvid, men likväl icke så mycket, att man kunde med visshet avgöra, om herr Severins skrivelse åstadkommit ett gynnsamt intryck hos honom eller icke. Han räckte det till herr Johan och sade:

»Lämna det till kanslärn!» Han vände sig därpå till junker Moritz. »Och I, junker Moritz, skolen i morgon få höra närmare besked!»

Han vinkade därefter med handen till tecken, att junkern kunde avlägsna sig, vilket denne också gjorde och följdes av herr Johan Thuresson. När de båda männen avlägsnat sig, och konungen var ensam med fru Christina, fästade han åter sina genomträngande blickar på henne. Men en stund förflöt utan att någondera sade ett ord.

»Herr Severin anhåller om eder hand, fru Christina?» sade slutligen konungen, avbrytande tystnaden.

»Han anhåller om min hand!» blev fru Christinas svar.

»Och vad sägen I därtill? ... Dock, jag behöver det icke spörja,» tillade konungen, utan att invänta något svar, »I haven ju redan lämnat honom eder ring, och jag hörde eder själv sända hälsningar till honom att I viljen tänka på honom i edra böner. Fru Christina, vad kunnen I säga till detta? Är det så, jag skall finna min käre herres, herr Stens, efterleverska; är det så, jag skall finna Christina Gyllenstjerna, henne, som jag en gång satte så högt bland svenska kvinnor, att jag för henne velat offra mitt liv ...?»

Christinas kind var vit som marmor, och hennes bröst hävde sig våldsamt, men hennes öga var klart, och hennes hållning var en drottnings. Hon påminde om ett fordom, mellan vilket och den stund, som var låg en hel kyrkogård av jordade minnen, och konungen själv var icke känslolös för den smärta, som hans ord uppväckt i hans fränkas barm, och för den kraft, varmed hon kunde betvinga sina känslors brand.

»Sådan jag ser eder,» sade han, »påminnen I mig nu, då jag vid herr Stens sida drog ut från Stockholms slott att bekämpa denne fiende, vars nacke vi väl nu hava trampat under våra fötter, men som ännu är farlig genom dödsryckningarnes våldsamhet.»

Konungen var fullt och fast övertygad om, att Christina stod i begrepp att förena sig med den fördrivne blodskonungens trognaste man, och hans livliga inbillning framställde för honom genast en tavla, till sitt huvudsakliga innehåll lika med den, junker Moritz kort förut uppdragit för greve Johan men vida mörkare, eftersom det mest bländande ljus, när det försvinner, efterlämnar den svartaste natten.

På Christina Gyllenstjerna åter, hon med det ädla, rika, stolta hjärtat, var det just denna konungens misstanke, vilken stack så tydligt fram under hans ord, som verkade så förnedrande och förkrossande, att hon ej kom sig för att svara, och när hon slutligen gjorde det, förvärrades snarare saken, än den förbättrades. Ty det var ej blott hennes kvinnliga stolthet, som kränktes, det var ej blott hennes fosterlandskärlek, som led, utan hela frågan var av en så ömtålig och grannlaga art, att hon varken ville eller kunde framlägga den oslöjad under den stränge konungens ögon.

»Haven I den tiden så livligt för minnet, som I sägen, konung Gustaf,» svarade hon, »huru kunnen I då tala till mig så, som I nu haven gjort?»

»Huru jag kunnat tala så, som jag gjort, det torden I bäst själv kunna förklara, fru Christina, och det är denna förklaring jag fordrar.»

»Vad begären I av mig, Gustaf Eriksson?» utbrast Christina med en röst, som darrade av den djupaste rörelse, och medan en fuktig glans strålade ur hennes sköna ögon; »kännen I mig då så litet, att I fordren bevis på vad jag icke kan bevisa mera tydligt, än jag gjort? Har min levnad varit sådan, att någon kan tvivla på min kärlek till mitt land och mitt lands konung? I försakelser och offer för den sak, som en gång var min ädle makes och hans faders före honom, liksom vår gemensamme frändes, gamle herr Stens, som vi båda minnas ... därutinnan kunna vi väl mäta oss med varandra, konung Gustaf! Och om så är, hur kunnen I tro, att Christina Gyllenstjerna med ens skall glömma allt, som ägt och som äger hennes högsta kärlek?»

»I ären moder,» genmälte konungen, »och edra söner bära namn, som alltid skola gälla högt i svenska mäns bröst, och det behövs blott det talet, att I ären med därom, så skall Sveriges allmoge resa sig som en man. Men eder äldste son är ett barn, och det är detsamma som ett namn blott ... under hans svaga händer skall detta land, som vi båda älska, springa sönder, och blodskonungen skall skratta i fröjd, medan han plockar spillrorna samman på nytt till ett rike åt sig, och vårt Sverige, Engelbrekts och Sturarnes land, skall för evigt sjunka i glömskans natt!»

Konungens vrede smälte allt under det han talade, och när han slutat gick han fram och fattade sin fränkas hand.

»Sägen mig,» sade han, »sägen mig nu, om min oro, om mina bekymmer förvåna eder, och räknen mig icke till ondo, att jag, omgiven, som jag är, på alla håll av list och försåt, stundom tager miste och ser sakerna annorlunda än jag borde.»

»Nu talen I, som en Sturarnes frände bör tala, och det talet förstår jag gott, och som bevis att Christina Gyllenstjerna är värd sin kunglige systersons aktning, vill jag fritt lämna den förklaring, som intet maktens bud kunnat avtvinga mig. Det är sant, att herr Severin Norrby anhållit om min hand; men jag tror mig kunna säga med en visshet, som är sanningen lik, att han aldrig skall vinna sin begäran.»

»En visshet, som är sanningen lik?» upprepade konungen misstroget. »Det kan således inträffa ...?»

»Det kan inträffa!»

»Och huru skall jag förklara det?»

»Låt det bliva min hemlighet ... och glöm icke, att Christina Gyllenstjerna aldrig kan förneka sig själv!»

Med dessa ord tryckte hon handen över ögonen och lämnade skyndsamt salen.