Mäster Olofs bröllop

Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne, vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram. Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare slotten, såsom Munkeboda, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till Munkeboda.

Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att vända sig.

Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.

»Ämnen I eder till Munkeboda, svartebroder?» sporde ryttaren.

Munken nickade jakande.

»Så kunnen I säga mig, om hans nåde biskopen är att finna där?»

»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»

»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans i dag!»

»Såå, och var befinner sig konungen?»

»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde biskop Hans drager åstad?»

»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i Norrköping.»

Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.

Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner, dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.

Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till 60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier, holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping och här på Munkeboda.

Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet, naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.

»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken ytterligare.

»Ännu icke!» blev svaret.

»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»

»Ja!» svarade en av svennerna.

»Och han hålles i säkert förvar?»

»Ja!»

»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören mig till honom!»

Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig. Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.

En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:

»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre Jakob Thuresson!»

Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel klädda karmstolen.

Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen, syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta, synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.

Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom. Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.

Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd, och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till största delen över på honom.

Utan att avbida någon fråga av biskopen, började svartebrodern:

»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»

»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»

»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land, eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde. Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»

Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och han eftersinnade länge med sig själv den framställda saken, innan han yttrade sig.

»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert,» sade han slutligen, »att det vore bättre att icke befatta sig därmed. Är något sådant begånget, att kyrkan eller kyrkans män blivit förorättade, då böra vi icke tveka ...»

»Så vitt jag kan veta, rörer det en av edra egna män, biskop Hans!»

»Men I veten det icke med visshet!»

»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det, och detta menade jag, skulle kunna ske genom att förhöra den fångne?»

»Kännen I, vem mannen är?»

»Jag menar, att det är en av herr Lars kanslärs skrivare ...»

»Herr Lars kanslärs skrivare!» utropade biskopen och reste sig till hälften ur stolen, men satte sig åter och försjönk i eftersinnande. »Herr Lars kanslär ... jag menar, det vore bäst att icke hava något med den mannen att skaffa!»

»Men om det vore mäster Lars, som förgripit sig på eder sven ...!»

»Min sven?»

»Ja, eders nåde ... hava ej mina ögon tagit allt för mycket fel, och det gjorde de icke, ty jag känner för väl eder stallmästare Gert Bryningh, så var det han, som denna natt fördes fången norrut, och en av hans fångknektar är det nu, som jag fört fången till Munkeboda slott. Hans nåde ärkebiskopen stannade ett par timmar i Norrköping, och därunder var det, som jag i skymningen fick se på en bakgård trenne ryttare, vilka just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem an, men fick intet svar. Vid det svaga ljuset från en torrvedssticka, varmed en gårdssven lyste vägen till porten, såg jag tydligt, huru en var inhöljd i ett kläde, som var knutet om hans huvud. Jag ropade därvid Gert Bryninghs namn, ty jag kände igen honom på hans kläder, och vid mitt rop såg jag huru den fängslade sökte kasta sig av hästryggen. Men den ene ryttaren fattade kraftigt tag om hans liv, och den andre gav hästen ett slag på länden. Jag följde dem så långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, vilken väg de togo, varpå jag skyndade till hövitsmannen för hans nådes ärkebiskopens svenner, och han lät genast ett par av dem sitta upp och sätta efter de trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och hade då skrivaren med sig till Norrköping ... Där haver jag givit eders nåde redogörelse för vad som i saken skett, och här är dock fråga blott och bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna, huruvida saken sedan må falla eller vidare beivras.»

»Sporden I då icke mannen till, när I först fingen honom att se?» frågade biskopen.

»Jag gjorde det, men mig svarade han icke!»

Några ögonblick förflöto, varunder biskopen förblev tyst, men lät ett par gånger sin forskande blick falla på priorn. Dennes mörka ansikte utvisade ganska tydligt, både att han fann sig hava missräknat sig och att detta harmade honom.

»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir allt klarare för mig,» återtog han, »då jag närmare tager i betraktande, vilken väg de tre ryttarne kommo, varom jag upplystes i deras härbärge, och jag vet, att Gert ämnade sig över Söderköping hit tillbaka.»

»I haven då träffat honom före hans avresa från Stockholm?»

»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med ... eder sven hade även viktiga hälsningar från honom till eder?»

»Kännen I dessa hälsningar?»

»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hava inga hemligheter för mig ... icke heller är jag den, som övergiver dem i deras nöd, sedan jag njutit gott av dem i deras makts dagar!»

Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck på biskopen, och skärpan var vida mindre i den blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke personligen den man, som stod inför honom, och till följd av de rådande förhållandena, synnerligast under befrielsekriget, hade ej Robert kommit nedåt Linköpings stift, där Sanct Olofs kloster i Skenninge var ordens förnämsta. Såsom general-vikarie eller provincial-prior beklädde dock Robert under vanliga förhållanden en plats, som skänkte både inflytande och anseende. Han stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom den nordiska provinsen, vilken kallades provinsen Danmark.

Priorn redogjorde för de hälsningar, som Gert skulle hava fört med sig, och omtalade sammanträdet i Gråmunkeklostret samt testamentet och den rika hemgift, som Christina Pedersdotter skulle medföra till Vadstena kloster, om man lyckades förekomma det oerhörda vågstycke, som kättaren mäster Olof hade i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna underrättelse bragte biskop Hans till en början alldeles ur fattningen. Han visste ej, om han skulle taga den för en frukt av en allt för långt driven räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent av var dikt. Hans stora ögon stirrade spörjande på priorn, och det dröjde länge, innan han kunde få fram ett ord.

»Gifta sig?» utropade han slutligen och reste sig upp ur stolen i hela sin längd samt började häftigt vandra fram och åter i rummet. »Gifta sig, sägen I! ... Ären I fullt viss på eder sak, prior Robert?»

»Så viss, som jag är på vår herres och frälsares lidande och död för människornas synder, och vördig fader, biskop Peder, liksom ock herr Knut domprost och jag, ovärdige, vilja uppbjuda alla våra krafter för att förekomma slikt brott mot allt vad heligt är ... Men, men tiden är ond, och Gud bättre, det ser ut, som om det onda skulle hava sitt bästa skydd hos honom, som borde vara dess ivrigaste vedersakare. Mycket har herr Peder sörjt över den saken, såsom han väl ock skrivit till eders nåde om ... Han är redo att offra liv och blod för den heliga kyrkan!»

Biskop Hans stannade i sin gång mitt för priorn och såg honom skarpt i ögat. Priorn syftade dock så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt förstod honom.

»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop Peder och herr Knut domprost se sig visligare före ... det kunde hända, att vår heliga kyrka av deras framfärd finge mer skada än gagn.»

»Visligen föresett är halv seger, eders nåde,» återtog priorn, »och jag menar, att så här blivit gjort, för så vitt som jag kan förstå det ärendet.»

»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill blott spörja eder till om ett, — tåla edra planer vid dagsljuset?»

»Vilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?» sporde priorn tillbaka, »och ju starkare dess stam sedan bliver, desto djupare har det tysta och osedda arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla riksens patroner, att det verk, varpå nu arbetas i tysthet, en gång skall framträda som ett kraftigt träd, vars grenar skola överskygga Sveriges rike, och under vars valv den heliga kyrkan skall stå i helgd.»

»Starka trådar månde den väv hava, som I där tillsammans med herr Peder haven gjort ränningen till. Ett är dock visst, prior, och läggen det ordet av biskop Hans på sinnet, varken I eller någon annan skall kunna rycka upp med rötterna det träd, som redan finnes och som bär Gustav Erikssons namn!»

»Icke heller en Sture?»

»En Sture?» sporde biskopen, och det blixtrade till i hans öga.

»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det är namnet vi behöva ... Den man finnes, som under Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med hopp om seger ...»

»Och den mannen är ...!»

»Severin Norrby!»

Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde detta namn, den förvånade priorn ryggen och han gick häftigt upprörd fram och åter genom rummet. Det dröjde en god stund, innan han blev så mycket herre över sig, att han med lugn kunde tilltala den djärve ränksmidaren, men nu låg det en skärpa i rösten, som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på den, som var mindre hård än dominikanernas general-vikarie.

»Nämnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop Hans,» sade han, i det han åter stannade framför priorn, »och skulle någon skrivelse i detta ärende komma i mina händer, så överlämnar jag den till konungen. Min hand kan icke vända sig mot den, som befriat Sveriges rike från den omilde Christian. Och det är min allvarliga begäran till eder och till alla, vem det vara må, att I avstån från vittutseende och omstörtande planer. Sveriges rike är ett, kyrkan är ett annat!» Biskopen avbröt sig och hans blick blev klar och varm, då han tillade: »men kyrkan behöver icke anlita medel, som icke kunna tåla vid Guds klara dag. Konung Gustaf har förgripit sig mot kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand av hennes gods och håvor ... det är dock ett ont, som är tidens och icke hans, och tron mig säkert, prior ... konungens hjärta är i Guds hand, som väl förmår av en Saul göra en Paulus och därtill behövs blott, att de onde rådgivarne från konungen avlägsnas ...»

»Så äro vi dock ense därutinnan, biskop Hans ... konungens kanslär är bådas vår fiende!»

»Den saken bestrider jag icke ... men därmed lärer ock gemenskapen vara slut, ty förr skall min hand förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot någon konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn ... och därmed hava vi talat till punkt i detta ärendet. Men fången,» tillade han, »som I haven fört till mitt slott, vill jag höra ... Kan någon upplysning av honom vinnas, för att förekomma det skamliga brott mot kyrkan, som I förmälen vara på färde, så vill jag nog vara funnen på min plats i det heliga försvaret av kyrkans lag!»

Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned till slottsfogden att uppföra fången i stora salen, dit han själv begav sig åtföljd av priorn. En kort stund därefter infördes fången. Det var en helt ung man av ett tilltalande yttre. Hans händer voro bakbundna, men hans uppsyn var frimodig.

»Vems sven ären I, min unge man?» sporde biskopen.

»Jag är skrivare hos herr Lars Andersson, konungens kanslär!» ljöd det otvungna svaret.

»I hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens mun, biskop Hans,» inföll priorn med ett vidrigt leende, »jag menar, att I haven medel i händerna att tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed, att den fångne svennen, som jag ansåg för min plikt att rädda, var eder sven och stallmästare, Gert Bryningh.»

»Vad har du därtill att säga?» vände sig biskopen till skrivaren.

»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, vad jag redan har sagt, I vänden eder till orätt man. Haven I något att klaga, så vänden eder till min herre, och är eder klagan grundad, skolen I visserligen vinna rättvisa, varom icke så torde den senare villan bliva värre än den förra, om I haven lagt hand på saklösan sven.»

»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog åter priorn till orda, »men jag styrker eder till att så väl till straff för ynglingens fräckhet som för sanningens skull begagna våld, där goda ord ej hjälpa. Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig tjänare. Skall sådant våld ske i konungens närhet och förbliva ostraffat, så lärer det vara föga bevänt med de eder, konung Gustaf svurit.»

»Men om det skulle visa sig, eders nåde,» tog den fängslade skrivaren till orda med en blick och en ton så frimodig och vördnadsfull på en gång, att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det skulle visa sig, att min anklagare tagit fel, om eder stallmästare skulle infinna sig här och redogöra för sitt uteblivande ...»

Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gav sina män befallning att befria fången.

»I ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för att avlägsna sig till sina inre rum, utan att skänka en blick åt den mörke, dystre priorn, på vars bleka panna harmen och hotet satt sin stämpel.

Men dörren öppnades i det samma, och konungen, åtföljd av en talrik svit inträdde i salen.

Bland herrarne bakom konungen såg man även kanslärns höga gestalt i sin enkla dräkt med flöjelskalotten på de gråa lockarna. Hans blick fästade sig genast på skrivaren, vilken ännu stod mellan de biskopliga svennerne som en anklagad inför sin domare, och blixtsnabbt flög kanslärns öga från skrivaren till den bleke priorn och biskopen. Han anade genast sammanhanget, men trodde i första ögonblicket att hans plan misslyckats, och detta hade kunnat förleda honom att i förtid yppa sig, om icke hans skrivare insett vikten av att i tid låta sin herre, så vitt för ögonblicket möjligt var, få kännedom om rätta förhållandet.

Medan konungen hälsade biskopen, och hans omgivning drog sig till denna del av salen, närmade sig därför skrivaren hastigt kanslärn och viskade i hans öra:

»Allt är lyckligen utfört!»

Kanslärn nickade omärkligt, och allt skulle hava gått sin gilla gång, om icke konungen, i det han vände sig om, fått syn så väl på svartebrodern som på skrivaren.

»Vad skall detta betyda,» sade han och såg förvånad på biskopen, »är det icke en av skrivarne hos vår kanslär, och han står inför eder i en ställning, biskop Hans, som om I haden anställt förhör med honom?»

»Det haver jag ock gjort, eders nåde!» genmälte biskopen lugn och oförfärad.

Konungens ögon började flamma, och han ryckte häftigt i den gyllene kedjan, som hängde kring hans hals. Men innan något vidare hann yttras, trädde skrivaren fram och sade med en vördnadsfull bugning:

»Det är helt och hållet ett missförstånd, eders nåde, som genom hans nåde biskopens förhör blivit upplyst och rättat. Jag red min herres ärenden, men blev misstänkt och gripen av dominikanerpriorn där, vilken förde mig hit.»

Konungen sporde ytterligare om alla omständigheter, men skrivaren redogjorde för dem på ett så till vida tillfredsställande sätt, att konungen ansåg sig icke vidare behöva spörja i det ärendet. Under tiden hade kanslärn närmat sig priorn, så att han stod alldeles invid honom, och medan konungens och de övrigas uppmärksamhet var fästad på skrivaren, viskade han i priorns öra.

»I ären genomskådad, prior Robert ... tagen eder till vara, ett ord av mig och I kommen icke härifrån med friheten!»

Priorn blev dödsblek vid kanslärns ord. Han kände för väl kraften och ihärdigheten hos denne man, för att han i en så viktig tidpunkt som nu skulle vilja blottställa sig för en sådan fara, som den kanslärn påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det spörjsmålet, om och huru någon av hans och hans vänners planer kunnat komma till den farlige mannens kännedom, men blotta tanken därpå, att dock Gert var fången, kom honom att bäva och tvang honom att för priset av sin tystlåtenhet i detta ärende försäkra sig om bibehållandet av sin frihet. Säkerheten och vissheten i kanslärns uppträdande var tillika så slående, att redan därav all möjlighet att genom en djärv anklagelse mot kanslärn själv söka fria sig, försvann.

Knappt hade kanslärn lämnat priorn och dragit sig något åt sidan, förr än konungen vände sig från skrivaren.

»I hören det, prior Robert,» sade han till denne, »huru kunden I göra eder saker till slikt ett misstag? Vad! ... haven I intet ord till edert försvar,» tillade konungen häftigt, då priorn förblev tyst, »veten I icke, att skrivarne i mitt kansli äro mine män?»

Priorn stod där med nedslagen blick och det ryckte häftigt i musklerna kring hans sammanbitna läppar. Han kastade gång efter annan upp sin blick, och hans läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid möttes han av kanslärns allvarsamma uppsyn, och hans blick föll och hans läppar slöto sig åter. Säkerligen kände den värde mannen i detta ögonblick något litet av de bittra kval han berett så mången och senast mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets mellan tvänne krafter, vilka i detta nu voro honom övermäktiga, och hade han icke sett i bakgrunden ett svagt hopp, att den tid skulle komma, då han kunde betala igen detta ögonblicks marter hundradefallt både till konungen och hans kanslär, så hade han utan tvivel dukat under.

»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung,» stammade han, när konungens otålighet hade stigit till det yttersta, »förlåten mig, jag hade de bästa avsikter, och jag kände icke i nattens mörker, vem mannen var.»

Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma gång som den väckte biskopens både förvåning och ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med den mest spända uppmärksamhet följt varje rörelse i priorns anlete, men nu vände han sig bort, och en synbar ovilja lågade ur hans ädla drag.

»Då I erkännen edert misstag och det är rättat,» sade konungen, »så vill jag låta det bliva därvid, men tagen eder till vara, prior, jag vet mer än väl att I haven en tråd med i den härva, som Peder Sunnanväder och Knut domprost hava spunnit åt mig ... Gören icke många misstag till, den tråden kan göra eder ett huvud kortare.»

Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid konungens ord kring priorns mun, men det märktes icke av konungen, ty priorn hade böjt sitt huvud ned mot bröstet. Men kanslärn märkte det, och hans öga blixtrade, som om ett beslut i detta ögonblick kommit till mognad i hans själ. Men det var ej blott priorn, även biskop Hans berördes på det kännbaraste av konungens slutord, och för övrigt fattades alla de närvarande mer eller mindre av det hot, varmed konungen djärvdes tilltala en av kyrkans högt uppsatte i närvaro av en biskop och under hans tak. Knappast tänkte konungen själv, när han uttalade ordet, på den djupa betydelse det ägde med avseende på hela hans ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man sett konungar och riksföreståndare förfölja prelater, anklaga och avsätta dem, därpå var senast Gustaf Trolles avsättning under herr Sten Sture ett bevis, men att den världsliga makten hotade den andliga med kroppsligt straff, med döden, — det var något hittills oerhört.

En allmän förstämning fattade alla, och det blev alldeles tyst i salen. Likväl kunde konungens yttrande få en annan tolkning, ehuru även den innebar ett tillräckligt hot. Konungen kunde nämligen med sitt yttrande hava avsett blott och bart priorns avsättning från sitt ämbete i likhet med vad som hänt biskop Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep också denna utväg, för att icke nödgas uppträda fientligt emot sin kungliga gäst, i samma stund denne satte foten inom hans tröskel.

Emellertid spredo sig herrarne runt omkring i salen, och priorn skred långsamt mot dörren. Biskopen bjöd konungen med en artig bugning träda över tröskeln in i ett angränsande rum, vilket denne ock gjorde. Endast Johan Thuresson följde med konungen hit in.

Rummet var stort och väggarna voro till en stor del beklädda med bokhyllor, varpå ej blott böcker, men även andra märkeliga saker lågo, såsom malmstuffer och besynnerliga redskap av flere slag. Tvänne små fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo verkan av det knappt inströmmande ljuset. Konungen tog plats vid det ena av fönstren på den väggfasta bänken, vilken liksom hela bröstpanelen var rikt utskuren och försedd med fristående vridna pelare, allt vittnande om att innehavaren av detta slott var en man av smak och hög bildning.

De många olika föremålen i detta rum voro synnerligen väl ägnade att hos konungen skingra de mörka tankar, vilka uppstigit vid mötet med priorn. Strax invid konungen på en liten bordskiva, vilken sprang ut från väggen nedanför fönstret, stod bland annat ett litet silverfat, varpå befann sig en sönderkrossad vitgul massa, av ett kornigt glänsande utseende. Konungens blick föll därpå, och biskopen tycktes med livlig tillfredsställelse omfatta tillfället att föra konungens tankar in i en ny riktning.

»I kunnen icke gissa, nådige herre, vad detta är,» sade han och pekade leende på det lilla silverfatet, som konungen fattade och närmare undersökte. Då konungen förblev tyst, tillade biskopen, i det han tog några korn mellan sina fingerspetsar och förde dem till munnen: »I kunnen väl smaka därpå!»

»Salt!» utropade konungen, följande biskopens exempel.

»Det är en svensk vara, eders nåde,» återtog biskopen, »och jag menar, att I icke haven något däremot att anmärka. Vi böra, tänker jag, i de saker, som vi bäst behöva, göra oss mest oberoende, och hava vi salt i Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder förutan!»

Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången, som biskop Hans genom sin oavbrutna verksamhet för fosterlandets gagn kommit Gustaf Vasas hjärta att klappa av beundran.

»Saken är värd en hjärtlig lyckönskan, biskop!» genmälte konungen. »Det är vid västerhavet I viljen anlägga dessa saltpannor.»

»Det är min tanke, eders nåde ... vid västerhavet, men det är ock annat, som i sammanhang med detta ärende är av stor vikt för vårt land, om vi grundligt skola bliva de hanseatiska blodsugarne kvitt.»

»Och vad ...?»

»Lödöse måste befästas ... det är vår enda handelsstad på västra kusten, och enligt min tanke borde den till och med flyttas längre söderut, än som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät flytta den. Grundas älven upp, så komma ej skeppen upp till staden, och där måste dock holländarne få sin hamn ... Men befästas måste staden, eftersom, Gud bättre, det ser mörkt ut, huruvida Halland och Viken[5] skola någonsin bliva svenska. Vad heller som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu i många år tryckt vårt land genom den stora gälden till Lybeck, och vad den kostat oss och ännu skall kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att vi för framtiden förebygga slik träldom.»

»Och I, biskop, kunnen uppgiva ett medel att vinna detta mål?» sporde konungen livligt.

»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att Sveriges framtid beror i detta avseende på, om vi skola förmå göra handeln fri först och sedan skapa en svensk handel ... men därtill fordras lätta och bekväma handelsvägar och bliver Lödöse befästat, då skall vårt fulla råd vara, att upp skall skäras mellan Vänern och Vättern för forlön och köpmans gods skuld. Sedan bliver Sverige väl vid makt näst Guds hjälp, så att Öresund och de vendiske städer icke vidare kunna göra oss livet trångt.»

»Men vad är detta, vördige fader!» utropade Johan Thuresson och drog fram från en av hyllorna ett knippe ståltråd. »Man vore färdig att tro, det man befunne sig hos en av dessa krämare, om vilka I nyss haven talat.»

»Det är ock en sak, som för vårt land är av större vikt, än vad I kunnen tro, herr Johan,» genmälte biskopen och fortsatte, vänd till konungen, »se sådan järntråd måste vi lära oss att draga här hemma. Vi hava gott järn, det yppersta i världen, säga köpmännen därute, när de sälja varan till andra än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd av varor utomlands från och kunna icke ens bereda järnmalmen till brukbart järn. Jag har skrivit till kaniken Peder Bengtsson, det var en av de första dagarne i denna månad, att han skall därute i de södra länderna skaffa sig reda på sättet, huru denna järntråd drages, ävensom ett och annat, som i övrigt kan vara av nytta för oss att lära. Gott vore, nådige herre, om en gång skicklige män kunde inkomma utifrån, som toge vår järntillverkning om hand, ty såsom det nu är, kan det komma på ett ut, vem som äger kon, när en annan får mjölken.»

Konungen var idel öra, och hans ögon strålade av tillfredsställelse ju mera han hörde den gamle mannen utveckla sina åsikter om allt, vad han ansåg lända till rikets upphjälpande ur det förtryck, vari det hittills i alla avseenden legat bundet. På detta område möttes konungen och biskop Hans som vänner. Här förstodo de varandra fullt och räckte varandra handen, och säkert slog månget frö av dem, som biskopen här utsådde, rot i konungens sinne, så att vi i de frukter, som hans tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka till den siste medeltidsbiskopen.

Sålunda flöt samtalet tämligen lugnt fram förbi de farliga bränningarne, tills biskop Hans steg upp och med en värdighet, man kunde väl säga ett majestät, som klädde honom väl, yttrade till konungen:

»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»

»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»

En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.

»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten, Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»

»Gud skall det, vördige fader!» tillade konungen, icke utan att i sin ordning känna sig gripen av beundran för denne gubbe.

En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som biskopen kallat sin örtagårdsmästare, kom instörtande, hållande i sin hand ett nedtrampat liljestånd.

»Se, se, fader,» ropade han, knappast förmående kväva de frambrytande tårarne, »se, konungens häst har söndertrampat din fagraste lilja!»

Biskopen klappade småleende ynglingen på huvudet, och även konungen kände sig gripen av ynglingens sorg. Liljan gälde för den unge lika mycket som kyrkan för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda, den varme, förhoppningsfulle ynglingen och den gamle, själsstarke mannen, båda lutande sig över den brutna liljan. Blomman innehöll en lärdom och en mening både till den ene och den andre: livets skönaste blomma, allt vad ynglingen hoppas härligt och stort, allt vad den gamle minnes sådant, allt vad livet lovar och vad det givit, kan krossas och förgås under den mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit sin näring ur sanningens oförgängliga grund.

Konungen gick milt leende fram emot ynglingen, i vilken han igenkände sin käre Johan Thuressons broder.

»Din lilja, gosse, kan jag icke giva dig åter,» sade han, »men när tider blir, kan jag måhända giva dig en annan och bättre i stället. Dock påminnes jag genom min otålige häst,» fortsatte han och vände sig till biskopen, »att det är tid för mig att bryta upp. Farväl, biskop Hans, jag drager till Vadstena, och jag väntar att snart få se eder där bland de övriga herrarne!»

Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med herr Johan lämnade rummet. Kort därpå hörde man det dämpade ljudet av hästhovarne, när de redo över vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lämnat rummet.

Men den brutna liljan låg kvar på golvet vid biskopens fötter, och biskopen stod framlutad och kunde icke slita blicken ifrån henne.

»Mycket,» sade han slutligen, och en suck pressades fram över hans läppar, »mycket lärer förtrampas av konung Gustafs häst, innan han hunnit sitt mål! Men Guds och kyrkans lag ... den bliver dig dock för hög!»