VIII.
Fången.
Sent en afton ett par veckor efter nyssnämnda händelser vandrade en svartbrödramunk fram genom Mörkön i Södermanland och nalkades det gamla Stureslottet Hörningsholm, vilket då, såsom ännu, låg på nordligaste spetsen av Mörkön. När han framkom till slottet, var det alldeles nedmörkt, men han tycktes likväl icke vilja göra sig bråttom utan stannade litet emellan, seende sig noga omkring. Någon besättning fanns här icke, sedan slottet till stor del förstördes under sista fejden mellan konung Christian och herr Sten Sture, men det var dock bebott, och efter sin återkomst ur fångenskapen i Danmark hade Christina Gyllenstjerna själv tagit in här.
Dessa omständigheter gjorde det lätt för den nattlige vandraren att obehindrat nalkas vilken tillgänglig del av slottet som helst. Han valde den sidan, där några träd växte tätt intill grundmuren, och här stannade han. Det kunde vara vid midnatt.
»Gert!» utropade han halvhögt och såg upp mot den höga muren.
Ett svagt och dämpat buller hördes, varpå en röst ett par famnar ovanom det ställe, där munken befann sig, svarade:
»Guds moder vare trefallt lovad ... Är det svartebroder Robert?»
»Så är det ... jag fick edert brev, och sedan min förrättning var slut i Skenninge, beslöt jag att villfara eder begäran och taga vägen häröver.»
»Ären I säker att ingen följt edra spår? ...»
»Fullkomligt! ...»
»Söken då, fromme fader, att komma mig något närmare ... jag har mycket att säga eder. I skolen se, att Herren kan göra under i de ringa och att jag icke varit overksam i mitt mörka fängelse ... men jag är svag, mycket svag, och jag borde ej tala högt, blott viska!»
Munken förstod fullkomligt fångens mening, och han frambar hastigt några stenar samt en nedhuggen och halvbränd fura, vilken senare kom synnerligen väl till pass, i det han uppreste henne mot muren och sålunda lyckades komma ända upp under den lilla tornglugg, varifrån stämman hördes.
»Några dagar förrunno,» yttrade fången, sedan några ord av oväsentligt innehåll blivit utbytta, »några dagar förrunno, innan jag visste var jag befann mig, men så en vacker dag hörde jag röster av samtalande här utanför. De voro ... de voro Christina Pedersdotter och fru Christina Gyllenstjerna! Jag förstod då, var jag befann mig, och jag började genast uttänka en plan, att ännu med seger gå ut ur denna strid för kyrkans väl ...»
»Mer än någonsin är dock försiktighet av nöden ... och jag går därutinnan så långt, min vän Gert Bryningh, att jag till och med vore färdig att tillstyrka ett uppskjutande av detta ärende, tills vi vunnit andrum ... jag hyser de bästa förhoppningar, att vi snart nog skola sjunga efter en annan ton här i Sveriges rike.»
»I talen klokt, fromme broder, men I skolen se, att jag i försiktighet är eder like, och underligt skulle lotterna falla, om ej mitt garn skulle föra fångsten i Guds moders sköte ... Sen I, när jag mötte den kättaren mäster Lars hos konung Gustaf på Stegeborg, så sade han mig ett ord, som sedan dess ständigt ljudit för mina öron, och som ock klyvt mörkret för mig och visat mig vägen ljus och jämn.»
»I väcken min nyfikenhet, Gert! Det ordet lydde? ...»
»Jungfruns vilja bestämmer allt!» sade mäster Lars ... »och så är det, och hon skall av fri vilja välja klostret.»
»Det löftet låter stort,» gentog priorn tvivlande, »eller haven I fått övernaturliga krafter här i edert fängelse, Gert?»
»Man kan böja, vad man ej kan bryta, sen I, fromme broder, och arbetet är börjat, och dess början lovar det bästa. Jag har talat med jungfrun och vunnit hennes medlidande, och jag skall snart vinna hennes förtroende till fullo. Hon skall bjuda mig friheten, men jag skall ej mottaga den.»
»Icke mottaga friheten?» utbrast priorn överraskad.
»Nej, ty den skall jag få genom eder, och då skall jungfrun självvilligt följa sin gamle vän till sin fristad i klostret.»
»Men, i helgonens namn, huru menen I, att detta skall tillgå?»
»Hören noga på, jag skall säga eder det ... När I nu kommen till Stockholm, så skolen I ... men jag måste gå i ordning med saken. Jungfrun är en fånge här, liksom jag, och vår frihet beror på, när mäster Lars, konungens kanslär, finner för gott att befria oss ... Det hörde jag fru Christina säga till jungfrun redan en av de första dagarne efter deras hitkomst, då de gingo och lustvandrade här utanför. Det är för kungens skull, som jungfrun måste vara dold, ty mäster Lars ville muntligen tala med mäster Olof, innan detta ärende får yppas för konungen, och därför måste även jag försvinna. Så väl fru Christina som jungfrun visste, att jag satt fången här på Hörningsholm, ty fru Christina svarade på en fråga, som jungfrun gjorde, att hon givit det löftet till mäster Lars, att jag skulle sitta här, tills brev komme från honom, och då skulle även jungfrun draga med fru Christina till Stockholm ... I kunnen nu döma om min försiktighet och mitt nit för kyrkan ... jag hade kunnat skriva till min herre biskopen, och han skulle snart hava öppnat mitt fängelse, men jag föredrog att uthärda detta, för att driva min plan igenom, och så skrev jag till eder ...»
»Jag bekänner, att jag icke hade tilltrott eder så mycken styrka och så mycken djupsinnighet, Gert!»
»Men Herren är stark i de svaga ... nu finnen I emellertid huru det skall tillgå.»
»Nej, vid min ordens skyddspatron, jag finner intet!»
»Nå väl, när I nu kommen till Stockholm, skolen I uppsätta tvänne brev, båda i kanslärns namn ...»
»Ah ... jag börjar fatta eder mening, Gert!»
»Det ena till fru Christina, vari hon anbefalles att giva mig lös ... det andra till jungfru Christina, underrättande henne om mäster Olofs död.»
»Mäster Olofs död! ... Vad viljen I med en sådan underrättelse?»
»Låt det bliva min sak ... I skolen blott välja lämplig tid.»
»Men ... vad gagnar en underrättelse, som vilken stund som hälst kan vederläggas?»
»Sägen mig blott, vem skulle väl vederlägga den ... innan det vore för sent. Och när jungfrun väl sitter inom klostercellen, må då fritt vederläggningen komma och må de onda vädren rasa, jag skall skratta åt deras vanmakt, och den heliga Guds moder och S:t Brita skola välsignande räcka mig sina händer i min sista stund.»
»Så må din vilja härutinnan ske, Gert Bryningh! Jag kan ej se, att vi egentligen hava något att frukta, ty även om det värsta skulle inträffa och breven bliva funna, liksom biskop Peders blevo det förlidet år, så skall dock ingen kunna bevisa, att någon av oss skrivit dem. Alltså, jag skall utföra eder vilja, och jag väntar den bästa följd därav för vår heliga kyrka.»
Sedan munken och fången ytterligare överenskommit om vad som borde göras, klev den förre försiktigt ned, drog sin tillfälliga stege åt sidan och vältrade stenarne ifrån varandra, så att intet spår av hans besök skulle finnas efter honom, och ännu innan någon ljusning syntes till dager, hade han lämnat Mörkön.
På morgonen gick allt sin vanliga gång på Hörningsholm. Den gamle slottsfogden, som varit där allt sedan Svante Nilssons tid och visste att tala om gamle herr Sten och osämjan mellan honom och herr Svante och om dennes änka fru Märta, unge herr Stens (riksföreståndarens) styvmoder och hennes barn och allt, som timat under de föregående oroliga tiderna, minnen, vilka, huru sorgliga och dystra många av dem än voro, dock utgjorde hans högsta skatt här på jorden, slottsfogden visade sig på dörrtröskeln till det torn, där hans nådiga fru hade låtit ställa några rum i ordning för sig. Utför vindeltrappan kom Christina Pedersdotter, och fogden såg med så blitt ett leende på den vackra jungfruns allvarliga anlete. Hon var en mö alldeles i hans tycke. Sådan, menade han, borde varje kvinna vara. Hon hade sorg i hjärtat, liksom hans kära fru, men hon bar den. Det var kraft i själen, och därför ville den gode gubben hjälpa till att muntra upp henne och hålla modet uppe, så gott han kunde.
Det var en vacker morgon. Solen log så varmt och strödde sitt guld över det vidsträckta landskapet, som låg utbrett runt omkring.
»Guds fred och god morgon, jungfru Christina!» hälsade fogden. »Men i dag ären I mörkare i hugen än vanligt. Haven I haft onda drömmar, jungfru?»
»Gud signe, fader Greger, det haver jag,» svarade jungfrun.
»Och därför tanken I mera, än I borden, på det I haven i edert hjärta. Hm ... jag minnes väl, när gamle herr Sten var död, Gud hans själ nåde, och det onda talet, som då gick om fru Märta, att hon skulle hava förgiftat den gamle herrn, när det kom för fru Märtas öron, huru hon sörjde och huru hon längtade att herr Svante skulle komma ... för si, han var med gamle herrn och följde med liket upp till Stockholm ...»
»Huru kommen I på de minnena, fogde?» avbröt honom Christina och ryste till.
»Minnena komma som drömmarna, jungfru, en vet icke varifrån ... Men varför spörjen I så?»
»Sådana ord sades mig i drömmen ... Jag tyckts, att fången där nere i tornet var dödssjuk och han kallade mig till sig och jag skulle hjälpa honom, ty jag kunde det, och jag gjorde det ock, men då förvandlades hans anlete och en dödskalle grinade emot mig och ett par benrangelsarmar omfattade mig och ville liksom kväva mig till döds, medan det ljöd i mitt öra: du har förgiftat mig! ...»
»Hm, hm,» mumlade gubben, »drömmen kan hava sin betydelse ... Varen försiktig, jungfru! Jag menar, att I icke vidare bören besöka fången. Har aldrig tyckt om hans ansikte, aldrig ... Det lyser ont ur hans gamla ögon.»
»I kunnen hava rätt, fader Greger, och,» tillade hon efter en stunds tystnad, »jag har gjort orätt, som icke talat med fru Christina ...»
Och fru Christina kom i det samma. Den vackra höstmorgonen utlockade även henne. Fogden bugade sig vördnadsfullt och stod med hatten i hand, medan fru Christina gick förbi honom och nickade vänligt. Hon vinkade åt Christina att följa sig, och så gingo de. Den vanliga stigen, som fru Christina plägade gå, ledde i en stor bukt omkring den klippa, där slottet låg, slingrande sig småningom uppför, tills den strök tätt utmed den grova gråstensmuren, som var så gammal, att fogden bedyrade, det den funnits, då Thor och andra hedniska vidunder foro fram över fjällen.
När de kommit upp på en liten avsats av berget, varifrån man hade en härlig utsikt över Himmelfjärden och Sorundalandet, stannade fru Christina. Hennes följeslagerska, som hela tiden gått med hjärtat i halsgropen, utan att kunna finna ett passande tillfälle att lätta sitt hjärta, steg nu till sidan av henne och fattade hennes hand. Fru Christina såg frågande på henne, men hennes sköna anlete var så blitt, att det ingav den stackars flickan mod. Och hon omtalade för den äldre frun, huru hon besökt fången och vad han talat till henne.
Det hade tillgått så, att en gång, när hon ensam gått samma väg, som de nu tillryggalagt tillsammans, och kommit intill muren, hade hon hört sitt namn sakta uttalas. Hon hade sett sig omkring, men intet kunnat märka. Då hade hennes namn uttalats för andra gången, och hon hade sett upp till en av torngluggarne och där sett sin gamle frändes anlete tryckt mot järngallret. Han hade sett så genomolycklig och lidande ut och han hade talat så vackert, att hon ej haft hjärta neka honom hans begäran. Han hade nämligen bett henne besöka sig i fängelset, om det vore henne möjligt. Och det hade lyckats henne, och där hade den gamle mannen under tårar tiggt om hennes förlåtelse för vad han förbrutit sig mot henne, om det då äntligen var något brott, efter han handlat i bästa välmening.
»Jag har icke handlat ärligt mot eder, fru Christina,» så slutade hon, »som låtit detta ske, utan att nämna något till eder därom, och för varje gång har jag haft i mitt sinne att göra det, men alltid hållits tillbaka av fruktan att väcka eder vrede i första rummet, men även därav att jag alltid menat, det jag dock icke gjort något illa, utan blott fyllt min plikt att trösta och hjälpa, där tröst och hjälp behövdes. Har jag handlat orätt, så straffa mig, fru Christina, men skänk mig eder förlåtelse. Ty eder vill jag icke med vett och vilja göra någon sorg.»
Christina fattade slottsfruns hand och tryckte den till sina läppar.
»Väl hade det varit bäst, om det icke skett, Christina,» sade hon efter något besinnande, »men då det nu ej kan ändras, så vet jag icke, att det egentligen kan leda till något för oss okärt. Kom blott ihåg, att den biskoplige svennen snart skall få sin frihet åter, blott konungens kanslär finner tiden därtill vara inne. Det är dock icke blott för din skull, mitt barn, som han måste någon tid vara försvunnen ur världen, utan även för vår nådige herre konungens. Tänken blott på, vad han yttrade till herr Severins budbärare i skogen vid Stegeborg ... Bäst är därför att icke hava mycket obytt med mannen, och lider han, så må han besinna, att han icke kan ligga bättre, än han själv bäddat åt sig.»
»Jag har dock lovat honom att en och annan gång besöka honom, och han är min närmaste frände, fru Christina ...!»
»Frändskapen betyder intet, flicka, när det gäller landets väl!»
»I förbjuden mig då att vidare besöka honom?»
»Jag menar, att det vore bäst för dig, Christina ... dock ställer jag det till dig själv. Kan du bevara hemligheten av hans härvaro, så menar jag, att dina besök hos mannen endast kunna hava skadliga följder för dig själv. Du må härutinnan äga din frihet, men låt ej ditt hjärta förleda dig till, vad du sedan kunde komma att ångra!»
Dag gick och dag kom efter detta samtal, och så förflöt en tid bortåt, utan att Christina besökte Gert Bryningh uti hans fängelse. Men intet hördes heller av från Stockholm, varken från Olof eller från kanslärn. En viss tungsinthet började bemäktiga sig henne. Det fanns stunder, då hon trodde sig övergiven av alla, och då hon tyckte att döden skulle vara ljuv.
En dag i november, just då sådana tankar som bäst höllo sin ringdans inom henne, sade fogden till henne, där hon stod och såg på, huru vinden lekte med trädens vissnade blad:
»Den gamle där nere är illa sjuk, jungfru ... jag fruktar det värsta!»
»Har han talat om mig?» sporde hon fogden.
»Ja, har han så ... men I haven nog handlat rätt, som icke besökt honom. Dock är min tro, att I numera varken kunnen skada eder eller någon annan, om I viljen skänka honom ett tröstens ord.»
Och så följde hon fogden ned i tornet.
Gert låg på en säng vid ena sidan av väggen. Han tycktes slumra, när Christina inträdde, och när han såg upp, var blicken förvirrad och skum. Hans ansikte var blekt och magert, och det gråa håret hängde tovigt och okammat omkring hans tinningar.
»Huru är det med eder, gamle Gert?» sporde Christina, rörd vid hans åsyn.
»Det lider, det lider!» svarade stallmästaren med matt stämma, »jag menar, att jag icke kommer härut med livet.»
»Stackars, stackars gamle frände!» utbrast Christina, »och I haven icke kallat mig till eder?»
»Vad har livet att göra hos döden, jungfru? ... och jag lider mina gärningars lön, jag klagar icke, jag vill blott bekänna mina synder och dö.»
Christina fattade hans hand med ömhet, och tårarne stodo henne i ögonen. Men då sköt ett minne fram för henne, som hon genast klädde i ord:
»Eftersom I nu talen så undergivet och försonligt, viljen I då säga mig, om jag frågar, en sak, som jag mycket grundat på, och som gjort mig mera sorg, än vad I haden i sinnet mot mig själv ... Det är konungen, jag tänker på, och vad I taladen om natten i skogen vid Stegeborg med herr Severins sändebud?»
Christina kände, huru den gamles hand darrade vid dessa ord, och i hans matta öga lyste en brand så hemsk, att hennes hjärta började klappa dubbelt så fort och hon hämtade efter andan. Fången blev dock snart mästare över både blick och röst.
»Huru, I kännen till detta,» sade han med sin förra undergivna ton, »det övergår min fattning, jungfru, men jag vill ej förhålla eder sanningen, det är, som I sägen, jag har varit en stor syndare, och vad I nu haven sport mig om, det har legat för mina tankar både dag och natt, nu en lång tid bortåt, allt sedan jag förlorade hoppet att mera få i frihet se dagens ljus ...»
Den öppna bekännelsen gjorde på Christina ett djupt intryck, och hon tackade i sitt hjärta Gud, att hon uttalat detta spörjsmål. Det gjorde gott att tänka, det den gamle mannen kommit så långt, att han erkände sitt brott. Omvändelsen ligger bekännelsen nära, det hade Olof ofta sagt, och en obeskrivlig känsla av frid genomströmmade henne därvid. Hennes rörelse undgick icke den gamle.
»Så har jag ock tänkt,» sade han, »fast det båtar föga att nu tala därom, när det ej mer ser ut, som om jag skulle kunna sätta den i verket, men så har jag satt mig i sinnet, att om jag komme ut härifrån, ville jag gå till konung Gustaf och säga honom allt!»
»Frände!» utropade Christina med strålande blick, »jag tackar Gud i himlen för dessa edra ord! Det har varit mig så tungt att tänka, det den ende, som jag har i livet av närskylda, skulle vara en förrädare, förlåten mig det ordet ... men nu är jag så glad, och jag känner mig så nöjd, att jag kunde dö med eder!»
Hon stannade plötsligt i sitt tal och betraktade den gamle, och en blixt bröt fram ur hennes öga.
»En sak faller mig före,» sade hon, men gick hastigt, innan hon fullbordade meningen, till dörren för att se, om de voro ensamma, och först när hon övertygat sig därom, tillade hon: »Vi skola fly tillsammans, frände!»
»Fly! Vad sägen I, Christina?»
»Jo, jo ... det skall lyckas. I fören mig tillbaka till Stockholm, till mäster Olof och hans moder, och sedan talen I vid kungen. Ack, han är så god och huld, kung Gustaf. I kännen det icke så gott som jag, men jag har hört fru Christina tala om honom ... Det skall gå bra, frände; säg, säg, att I gillen min plan!»
»Ack vad blodet flyter hett i ungdomens ådror,» sade den gamle med ett egendomligt leende, »nej, nej, så kan det icke bliva, barn, jag har ock min stolthet, ser du, jag vill komma härut först, och sedan, som en fri man, utan något annat tvång än min egen vilja lägga min bekännelse för konungens fötter ... Jag är dessutom nu för svag att kunna röra mig ur stället. Nej, nej, Christina ... men vad I där talen om mäster Olof, det giver mig något att tänka på ... Dock kunna vi orda därom en annan gång, om Herren förunnar mig livet och varom icke, så kan det ock göra det samma.»
»Sägen dock i korthet, frände, eder tanke ut ... det kan ju vara något att gömma på till lärdom för mig. Jag tänker, att vad I hädanefter sägen till mig, kan jag lägga på hjärtat, som om det vore sagt av min fader.»
»Det kan du, barn, och efter du beder mig därom, så må jag väl säga, att eder kärlek likar mig illa ... du kan tro, att jag menar ärligt med dig, ty ville jag ställa mig in hos dig, så vore väl ett sådant tal det sista, jag förde ... Men vid livets slut fruktar man föga, om man sårar den man håller kär, om man blott därigenom kan rädda henne från ofärd.»
»Nej, nej, gamle!» utropade Christina med värma, »det talet vill jag icke höra. Mäster Olof har jag lovat min tro, och den vill jag icke svika, må så olyckan komma och krossa mig!»
»Vi skola då icke tala därom, men en gång skolen I sanna mina ord, jungfru, och då skolen I kanske själv önska eder i klostret in och tänka gott om mig på min döda mull.»
Christina förstummades vid dessa ord. Aldrig skulle de hava gjort något intryck på henne under vanliga förhållanden, men så här, yttrade av en som väntade döden, yttrade under inflytandet av den dystra ensligheten och övergivenheten omkring henne, fingo de en kraft och en betydelse, som hon häpnade för. Det blev så tyst och ödsligt som i graven, tyckte hon, när hon såg ned i sitt hjärta, och en mängd tankar stego upp där i sammanhang med den, som fången väckt till liv. Hennes kärlek skulle bringa henne ofärd; — hon hade aldrig tänkt sig saken så, som den nu visade sig för henne. Väl hade hon väntat sig strider och motgångar vid Olofs sida, och det var hennes lust att gå dem så emot. Men ofärden, uttalad av den gamles läppar, fick en helt annan färg. Ofärden tycktes henne stiga upp som ett grinande spöke mellan henne och Olof.
Hon lämnade med tunga steg fängelset, och det förgick en rund tid, innan hon kunde besluta sig att åter besöka fången. Hon gjorde det dock, och då talade Gert intet om Olof, blott om sig själv, och han bad sin fränka utverka hos fru Christina, att han måtte få tala vid en präst, ty han kände på sig, att hans slut var nära, ehuru det dröjde längre, än han kunnat föreställa sig. När den dagen vore inne, skulle han sända henne bud.
Detta tal om döden befästade hos Christina de goda tankar, hon fattat om den gamle, och hennes övertygelse, att han menade henne av hjärtat väl. Just den saken, att han nu icke talade om Olof med henne, verkade mera än allt annat att i Christinas själ liksom bränna in tanken på, att hennes hjärtas helgedom, hennes tro på lycka vid sidan av Olof var byggd på lös grund. Hon slog bort tanken, men den kom igen, ständigt och ständigt emot hennes vilja, liksom när man ser skarpt på ett föremål och sedan blundar, det efter vissa mellanrum av tid i oändlighet upprepas under olika färger.
Och intet, intet hördes av från Stockholm. Vintern kom. De oroliga böljorna slogo ej mera mot strand, och snön låg bländvit över fjärden, över skogar, bärg och dalar. Men allt blekare blev jungfrun om kind, allt oroligare klappade hennes hjärta, och värre blev det för var gång, som hon besökte fången.
Slutligen nalkades julen, och fru Christina började rusta sig att draga till Stockholm. Hon inväntade blott konungens brev till bröllopet, som han skulle i helgen hålla för sin syster, fru Margareta Wasa och greve Johan av Hoya.
En kväll i veckan näst före julveckan hörde Christina, när hon gick förbi stegerhuset, en helt ovanlig musik. Så smältande och vackra voro tonerna, att hon stannade och ville ej röra sig ur stället, för att icke gå miste om någon enda av dem. Först när det blev tyst, sprang hon uppför trappan och öppnade dörren till stegerhuset. Där inne var man i full sysselsättning med tillredelserna till julen, men icke förty, så hade litet var där inne hållit upp med arbetet, för att följa spelmannens rörelser, som satt nere vid dörren.
Det var en trasigt klädd man med blek ansiktsfärg och pussiga, hängande kinder. Något svärmiskt låg och drömde i hans öga, som stelt var fästat på golvet, under det att den ena handen vilade på halsen av fiolen och den andra med stråken slappt hängande ned vid sidan. När Christina trädde in, såg mannen skyggt upp, men hans blick ljusnade allt mer och mer, och leendet, som spred sig kring hans mun, log snart så innerligt och varmt ur hans öga, att hela hans ansikte blev liksom förklarat.
Christina kunde icke taga sina ögon från detta ansikte. Hon såg och såg och letade därunder i sitt minne, var hon sett de dragen förut. Slutligen hade hon det och sade till spelmannen:
»Såg jag dig icke senast i kyrkan i Stockholm den förfärliga dagen, då ...?»
Mannen avbröt henne med att sätta instrumentet under hakan och framlocka de mest undersköna toner, vilka påminde om orgelmusiken i kyrkan samma dag, som Christina gav sin hand åt Olof inför altaret vid Sanct Görans bild.
»Kännen I mig,» sporde Christina, sedan spelet åter tystnat.
»Om jag känner eder, jungfru,» genmälte mannen med ett lycksaligt leende, men tystnade plötsligt som om han blivit förskräckt för sina egna ord, och tillade: »nej, nej, jag känner eder visserligen icke, hur skulle jag känna eder, men mäster Olof ...»
»Fort, käre gubbe,» utropade Christina och såg så oroligt bedjande på mannen, »mäster Olof, sägen I ... haven I tidender från honom?»
»Mäster Olof är död, han!» svarade mannen.
»Död!» utbrast Christina och blev blek som ett lik samt segnade ned mot golvet. Ett par av kvinnorna störtade fram och upptogo henne i sina armar. Men spelmannen stack fiolen med stråken under armen och lomade av genom dörren ut i det fria.
»Det anade mig,» sade köksmästaren, »när jag första gången såg karlen, det är nu en vecka sedan, att han skulle föra olycka med sig!»
Emellertid smög spelmannen sakta och oförmärkt utefter de långa murarne, och, där det fanns något träd, som stod med av snön nedtyngda grenar, så dolde han sig därunder och flyttade sig med yttersta försiktighet framåt. När han så kom i närheten av tornet, där Gert Bryningh satt fången, försvann han under ett par sådana träd, vilka där stodo liksom för hans räkning. Och hans steg voro så säkra och den kosa han valde, så bestämd, att det syntes tydligt, att han icke första gången gick denna stig. När han försvunnit under furornas snömantel förblev han alldeles tyst och orörlig, och en förbigående skulle haft svårt att upptäcka honom, även om han anat, att någon funnits dold vid dessa träd.
Timme gick efter timme, men ingen rörelse förnams under granarne. Mannen hade tydligen valt sitt gömställe där.
Vid midnattstid hördes åter steg av en vandrare. Även de nalkades tornet, där fången satt. Det var en skulderbred man, och hans gång var rask och bestämd som en krigares. När han kommit till foten av tornet, ropade han halvhögt:
»Gert!»
»Vem där?» hördes Gert svara efter en stund och sedan ropet ett par gånger förnyats.
»God vän!» återtog krigaren. »Jag har hälsningar med mig från priorn.»
»Äntligen ... de hava dröjt länge, de!»
»Men den, som väntar på något gott, väntar icke för länge, heter det, och nu gäller det, att varje man är på sin plats.»
»Vem ären I?» sporde åter Gert med någon misstro, »haven I något tecken från honom, som sänt eder?»
»Jag är Peder Grym, en av edra,» blev svaret, »och står nu på väg att möta ett bud från Severin Norrby. Konungen befinner sig nu i Upsala, och när jag och han härnäst mötas, lärer där bliva en annan visa sjungen, än när vi skildes. Biskop Peder och herr Knut domprost befinna sig i Dalarne, och så fort vi få visshet från herr Severin, så skall det bryta löst. I morgon öppnas edert fängelse. Jag har brev med från herr Lars kanslär till fru Christina både därom och om mäster Olofs död.»
Det rörde sig under de båda granarne, men ingendera av de samtalande märkte det. Hade Peder Grym kommit att vända sig om, så skulle han hava sett, huru ett huvud stack fram nederst vid marken, och huru ett par ögon voro fästade på honom och på torngluggen så genomträngande, som om de tillhört något annat än ett mänskligt väsende.
»Det är allt i sin ordning,» hördes Gert svara. »Guds moder och alla helgon vare dess lov! Och huru befinner sig den vördige priorn? Är han ock med i Dalarne?»
»Nej, han sitter i sitt kloster i Västerås, såvida han ej vid detta laget drager till Stockholm, ty jag vet, att han blivit ditkallad av konungen.»
»Det hade varit gott,» återtog Gert, »om han varit mig något närmare. Jag är mycket försvagad av detta vistande i tornet, och skyndsamhet vore nu av nöden.»
»Brådare haver jag icke, än att jag kan stå eder bi, Gert Bryningh.»
»Det är fråga om det rika arvet efter Ingevald Torstensson och om hans enda arvinge, som jag nu hoppas till Gud och Sanct Brita skall vara färdig att med det första draga in i Vadstena kloster.»
»Christina Pedersdotter?» sporde krigaren.
»Christina Pedersdotter!» svarade Gert.
»Var så är, att I haven framgång därutinnan, Gert Bryningh, så är den saken lätt hjälpt. Jag skall föra både eder och Christina helbregda i biskop Hans’ händer, och sedan är det blott att säga ja och amen. I morgon mötas vi hos fru Christina!»
Mannen gick och det blev åter alldeles tyst. Men fram under granarne kröp nu spelmannen utan att iakttaga fullt samma försiktighet, som när han några timmar förut valde denna plats till sitt gömställe.
Sedan han rest sig upp, stod han länge och vaggade fram och åter, som om han haft svårt att bestämma, vartåt han skulle styra kosan. Men efter en stund försvann han i samma riktning, som Peder Grym.