VETRUSCHEFF.

Vi sutto och läste dagens tidningar i salongen, då jungfrun kom in och sade att en karl stod ute i tamburen och ville tala med mig.

— Låt honom komma in, sade jag.

I detsamma öppnade han själv dörren och kom in. Han var en liten sluskigt klädd figur med det mest osympatiska ansikte jag sett. Han skelade med vänstra ögat, som dessutom var sårigt och sjukt. Vänstra handen var förkrympt och föreföll så tunn att man såg benen mot ljuset genom den, och han sökte dölja den genom att oupphörligt draga ned en smutsig ärmlinning så långt som möjligt. Kostymen var för övrigt ovanlig i färg — en färg av torra ormbunkar eller torrt enris.

— Mitt namn är Vetruscheff, sade han, konstnär och litet av varje.

Och i det han log på ett så obehagligt sätt, att jag kände som myror på mig, gjorde han en akrobatgest med ena benet, böjde båda knäna och ställde sig på tåspetsarna. Så började han halvt nedhukad vrida sig långsamt åt vänster. Jag tänkte just be honom gå sin väg, då han plötsligt började snurra runt så hastigt, att jag aldrig sett något liknande.

Jag trodde att jag fått påhälsning av någon galen akrobat och överlade, hur jag lättast skulle bli av med honom, då han med ens tog ett panterskutt fram till pianot, öppnade det, sköt stolen åtminstone en meter från instrumentet och började spela. Under spelet hoppade han upp och ned på stolen på samma sätt som en ryttare i skarpt trav. Jag förstod ej hur han kunde spela med sin förkrympta vänstra hand och i sådan ställning, men han spelade så som jag aldrig förr hört någon göra det, något vilt och hemskt, men genialiskt.

Så reste han sig, såg lömskt på mig och sade:

— Det var musiken till min dans!

Därpå slöt han det friska ögat, öppnade det igen — och ögongloben var försvunnen. Det var som om jag skulle sett in i en tom dödskalle.

— Det är någon trollkonstnär, som inte är riktigt klok, tänkte jag och sade:

— Tack för er föreställning, den var briljant, men jag har verkligen inte tid längre. Vill ni ta emot något för ert besvär, så se här?

Jag öppnade min portmonnä, där jag hade några sedlar och en massa silver, mer än man vanligen brukar bära på sig. För att lättare kunna leta ut den summa jag ämnade ge honom hällde jag ut alltsammans på divansbordet, varvid ett par kronostycken rullade ned på golvet. Jag lutade mig ned för att ta upp dem, men råkade i detsamma få tag i en svart garnända, vilken följde med den ena kronan upp.

Då jag skulle kasta garnändan, kom den på ett oförklarligt sätt om min arm, och då jag med andra handen skulle avlägsna den, råkade jag samtidigt kasta en blick i portmonnän. Där låg bland pengarna en hoptrasslad garnända.

— Var fan kom garnet ifrån? tänkte jag, tog garnändan ur portmonnän och ämnade kasta bort den. Den trasslade sig om min vänstra arm.

— Förlåt, sade den främmande, jag skall hjälpa er!

Han gjorde en rörelse i luften med ena handen, tog med den andra i en av de båda på mina ärmar liggande trådarna — och inom mindre än en sekund var jag från hals till midja omspunnen med en stickningsartad vävnad med tämligen glesa maskor. Mina armar lågo innanför densamma tryckta mot bröstet och jag kunde ej röra dem.

Jag själv och mitt sällskap stodo stela av förvåning.

— Men hur bär ni er åt?

— Det är min hemlighet, och jag kan för resten inte förklara den för er, om jag också ville. Men jag skall söka ge er en antydning om det, fast jag tvivlar på att ni blir klokare för det. Vill ni följa mig ut?

Han löste mig ur mitt nätverk lika hastigt som han klätt det på mig och jag följde honom med någon tvekan.

Bakom boningshuset stod en halvt förfallen visthusbod. Dit förde han mig och sade:

— Se nu noga på väggen där!

Han gjorde en rörelse med den sjuka handen snett mot väggen, och i det halvmurkna virket bildades ögonblickligen dunkelblå linjer av samma byggnad som på en blixtfotografi. Så grep han med den andra handen i luften och drog till sig en mängd spindelvävstunna trådar på samma sätt som då man drar ut osmälta lumpremsor ur ett gråpapper.

I nästa ögonblick lösgjorde han på liknande sätt ur väggen ett grövre gulaktigt snöre med röda fläckar i.

— Förstår ni nu? Det röda i det här snöret är vävt av torkade och hopspunna ådror från dina hjärteväggar. Det andra i snöret är det som jag icke kan tala om. Och han såg ondskefullt på mig.

— Är ni eller jag galen? ropade jag.

I stället för att svara slöt han sitt friska öga och öppnade det igen som förut. I mörkret inne i hans huvud såg jag något som liknade en lång törntagg eller en blodig vass och tunn tand som rörde sig upp och ned och i samma ögonblick vaknade jag badande i svett och förbannade alla drömmar. Det var mitt i natten. Jag tände ljus och återtog läsningen av "Aus einer kleinen Garnison".

FANÉRFABRIKANTEN.

Följande typ är icke gjord; han existerar verkligen.

Han är fanérfabrikant och hans fabrikat är förstklassigt. Det finns kanske ingen, som kan yttra sig så ingående om fanérets egenskaper och om olika trädslags användbarhet till fanér. Men fanéret fyller icke ut hans liv.

Han är icke nöjd med sin tillvaro. Han har kommit på vilse plats, och hans längtan efter harmoni med sig själv tar sig uttryck, som visa, att hans tankar äro fjärran från fanéret och allt som kan tänkas i samband därmed.

Vid första ögonkastet påminner han något litet om målaren, professorn greve Georg von Rosen, ehuru han naturligtvis saknar dennes ytterst distingerade sätt att uppträda. Detta känner han och har därför låtit göra sina skoklackar något högre än grevens, vilket i någon mån hjälper upp saken. Han har därtill små anlag för målning och på somrarna händer det ganska ofta, att man kan få se honom ute vid Rosendal framför ett staffli, försjunken, som det tyckes, i studiet av färgernas spel i lövverket och terrängen.

Men konsten har mycket litet att skaffa med detta tilltag. Hans glädje och stolthet över att bli tagen för greven överträffar vida ett erkännande av studiens förträfflighet. Då vädret är lämpligt och människorna lustvandra i den härliga ängden står han således där och verkar greven, tills middagstiden är inne, då han slår ihop sina grejor och självmedvetet och höljd av ära vandrar till staden.

Stundom promenerar han i torget, men då som blott och bart fanérfabrikant, isynnerhet om han fått någon bekant i sällskap. Då underlåter han aldrig att hälsa på de framstående personer, som komma i hans väg, för att imponera på sitt sällskap.

— Vet du, vem det där var? Kors, känner du inte igen honom! Det var baron Daelman, belgiske ministern.

Baronen besvarar naturligtvis något förvånad fanérfabrikantens rätt kordiala hälsning och det uns av förbindlighet han som diplomat av gammal vana offrar åt den obekante, kommer denne att växa minst en tum.

— Nå, men honom känner du väl igen? Det var konstigt! Det var generalkonsul Gjæstvang, har du inte sett honom i automobil? Han har persiska sol- och lejonorden bland annat.

Generalkonsuln hälsar med den utsökta artighet, som är honom egen, fast han kanske undrar, vad fanérfabrikanten är för en kurre.

— Herre gud, känner du inte honom heller? Du tycks vara absolut okunnig om, vilka storgubbar som verkligen finnas här i stan. Känner du inte doktor Sven Hedin, utan vilken engelsmännen nu inte skulle vara i Lhassa! Du är mej en snygg en!

På det sättet frotterar sig fanérfabrikanten med vår huvudstads storheter.

Under turistsäsongen älskar han att förekomma i engelsk sportdräkt med Bædeker i hand. Men då hälsar han varken på bekanta eller obekanta, utan är främlingen, som tar del av Stockholms säregna soltorkade skönhet.

Då jag sist var i staden, såg jag honom sitta högst på mailcoachen med den röda boken demonstrativt i handen och beundra Birger Jarlsgatans paläer. Han såg rörd ut.

Jag vet att det som fyllde hans ögon med tårar och kom hans hjärta att svälla av stolthet var den fasta övertygelsen, att de flesta togo honom för utlänning.

Har någon annan observerat honom? Mina läsare, rannsaken edra njurar!

EN KVINNOSAKSKVINNA.

Klockan 12 på natten skulle ångbåten gå.

— Säg oss någon bra varieté, kapten, men inte för långt härifrån!

— Varieté, tja, det beror på — har herrarna aldrig varit i Amsterdam förut? Nå, då är saken klar — då måste ni se Warmoe straat — vid den gatan och vid Naess, som är en fortsättning av Warmoe straat, finns det att välja på. Varieté i vartenda hus, och gatan är lång som fan, och alla klasser finns det, tag bara ingen förstklassig fröjd, ty de ä slätstrukna, utan tag tredje, fjärde klass. Akta er bara för slagsmål, och Herren vare med er! Ni kan förstå: man har gjort en vits av Warmoe straat och kallar hela stadsdelen De warme Kwarter!

Frid och fröjd!

Snart voro vi inne på Warmoe straat. Den gode kaptenen hade inte överdrivit. Bara den gatan skulle kunna fylla Sveriges behov av varieté! Framför de mer eller mindre prunkande entréerna stodo mer eller mindre gentilt galonerade portierer, vilka då vi passerade läto dörrarna skilja sig åt och oss ana litet av härligheten därinnanför. Vi valde emellertid inte första bästa utan drevo gatan framåt med folkströmmen. Där var liv och stoj. Fulla och nyktra sjömän av alla nationaliteter sökte efter lämpliga ställen att blöta sina slantar på, och kvinnor med stora hattar trängdes omkring dem. På alla möjliga språk skrek man och köpslog. Två lindrigt nyktra matroser ramlade ut från en port. — Ur vägen för galna Karlson, era jäklar! skrek han på rena rama svenskan. — Akta rej för klacken, tjö! genmälte min kamrat. — Ä si på fan, svenskar! Kom med and have a drink with us — varför inte det då, ä ni strama, era bönhasar? drunknade det i sorlet.

Elysium! strålade det grant över en port. Dörrarna skilde sig åt. Fri entré, sade portieren. Vi slunko in i den stora salen, som låg i skymning, medan allt ljus var koncentrerat på en estrad, där ett halvt dussin vitpudrade mamseller sutto i en halvcirkel. En stol var tom och dess ägarinna sjöng just en engelsk slagdänga, medan hon då och då illustrerande viftade på kjolen och sparkade i vädret.

Som en pil dök en kypare på oss. — Behagas det bord? Två gulden, om jag får be!

Det var alltså den fria entrén.

— Ge oss vars en curaçao!

Runt om oss satt man vid sina likörer och vid varje bord prålade en eller två vitsminkade, djärvt blickande och plymviftande damer.

Curaçaon kom. — Vad äro herrarna för landsmän? frågade kyparen. Vi visste att det på dessa lokaler var chic att bjuda någon av de uppträdande på en likör eller en stout, och som alla damerna på estraden voro av olika nationalitet, gavs det i de flesta fall tillfälle att få tala sitt hemlands vilda tungomål. Men ingen av oss var vid humör att tala annat än inbördes. Kyparen upprepade sin fråga och jag svarade: — Turkar!

Han log överlägset. Sådant folk har erfarenhet.

Nu kom en tysk visa. Hon som sjöng och sparkade var en liten mörk mamsell med uppnäsa. Då applåderna tystnat, började hon igen, men, vad nu då?

— Vårt land, vårt land, vårt fosterland, pep hon på så äkta
Mosebacketungomål, att något tvivel om hennes hemort var omöjligt.

Alltnog, hon sjöng, och för att göra den för publiken obegripliga sången njutbarare, sparkade hon och smådansade några pas efter varje vers. Det tog sig rätt egendomligt ut.

Så fick hon sina applåder och försvann från scenen. En negress, den enda som inte var vitpudrad, sjöng en hisklig negervisa och efter henne framsparkade en annan icke fullt så mörk skönhet på syditalienska den genuina

    Chiarasté, chiarasté!
    Tu pecché m'abandunato?

Då öppnades en liten dörr bredvid estraden och ut trädde vår Mosebackeflicka, nu klädd i något litet mindre extravagant toalett och med en väska på magen. Hon såg sig prövande omkring i salongen. Plötsligt ilade vår kypare som en meteor rakt på henne, gestikulerade och pekade på oss.

Hur i herrans namn kunde karlen förstå, att vi voro svenskar?

Den unga damen styrde likaledes med en himlakropps säkerhet rakt på vårt bord, neg till hälften och hälsade med oefterhärmligt tonfall på söderdialekt:

— G'afton! Får jag lov å slå mej ner?

— Var så god!

Vi svarade utan särskild entusiasm. Kyparen framstörtade igen. — Vad får jag lov servera fröken?

— Giv fröken en curaçao!

— Ä, ge mej en stout, det kostar lika mycket.

Hon fick sin stout. Hon såg spörjande och glatt på oss. Vi kände en viss förstämning i luften. Något skulle man väl säga.

— Nå, hur trivs fröken med att uppträda så här?

— O, jag trivs alldeles utmärt, o, jaa då! Jag och min syster uppträder här tillsammans, vi ha uppträtt i alla större städer, jaa då, London, Paris, jaa då, och språk lär man sig, o, så många språk! Engelska, franska, tyska, allt, allt, jaa då! Pallevufrangsä? Oui, oui, mossiö. Do you speak english? Oh yes! Aoh yes! O, man lär sig mycket, bara man får vara ute bland fina människor, o, vi har så fina bekanta, jaa då, riktigt gentilt folk, o, i utlandet finns det mycket fint folk!

Hon talade i sträck och på söderflickornas manér, då de vilja tala elegant.

— Nå, men är det inte lite tråkigt ibland ändå? Varför inte resa tillbaka till Stockholm?

— Ståckålm! O, neej då! O, en föskräcklig sta, Ståckålm! Neej då! Neej, jag tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand utan några karar! Jag sjunger bra å har figur å ja reder mej självandes, aldrig skulle jag villa gifta mej, o, neej då, aldrig i live!

En kvinnosakskvinna alltså! Det fanns således dylika utrikes också!
Hon fortsatte:

— Att vara gift med en otäck kar, o, neej då, det passar inte mej! O, jag har klarat mig självandes — det föstås gift kunde ja ju ha varit, jaa då, riktigt gift! Men förlovad har ja varit, riktigt förlovad, jaa då!

— Vem var det med?

— O, han var baron! O, en sån vacker kar, o! Allt vad ja ville fick ja, om ja ville ta en droska, o, ja fick'en mäsamma, jaa då — å en bicykel! — ja sa: Ah, ge mej en bicykel! Nej, sa han, då sa ja genast: ja, då går ja te en annan kar! — O, då fick ja genast, vad ja ville, pengar hur mycke ja ville, tusen, tusen, tusen, jaa då! Å, en hel våning! — vi bodde tillsammans, man gör alltid så här i Amsterdam, då man är förlovad — o, en sån våning, sidenmöbler å speglar me slipning å mahognybord å — o!!

— Nå, men varför gifte ni er inte med honom?

— O, han dog! — Ni ä från Ståckålm? O, ja ä också från Ståckålm — min mamma hade Flaggen å pappa hade brädgård på Söder! O, jaa då! Herrarna ä ju grosshandlare?

— Jaa då!

— Känner ni Konrad, baron Konrad, o, sån en trevlig kar! Han var här förra mån, o, vi hade så trevligt, så. — Ska vi inte äta frukost i morgon tillsammans? O, de finns så många trevliga reståranger, riktigt trevliga, o, jaa då.

— Kanske det! Men nu måste vi gå.

— Gå?! Nu?! Men ja ä inte ledig förrän klockan två! Sångerskorna måste stanna kvar i lokalen tills den stängs, jaa då! Ska ni gå nu? Ä nej! Men ni bjuder väl på en stout till? Tänk, att ni ska verkligen gå, o, dä tråkit, riktigt tråkigt, så trevliga karar!

Hon fick sin stout.

— Adjö nu! Far inte illa med er. Far tillbaka till Stockholm, det är mycket bättre.

— Ståckålm, o, neej då! O, man klarar sej mycket bättre här, då man kan språket, o, så många språk! Franska, tyska, engelska! Å, ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand självandes! Gifta sej! O, neej då! Man ä välan inte fnåski, neej då! Bjuder ni på frukost i morgon? O, ja har en bicykel, vi kan åka bicykel ut nånstans —

Vi voro redan ute på gatan och kvinnosakskvinnans svada höggs av av dubbeldörrarna, som föllo igen.

Genom den växande trängseln arbetade vi oss ned till hamnen och en halvtimme senare sutto vi i röksalongen vid en grogg på väg hem till Ståckålm.

GRISSLEHAMNSLIV.

Kalle Andersson och jag äro ute med snäckan och vättarna i det brännande solskenet för att få oss en pracka — delvis — och delvis emedan det är omöjligt att vistas på land, ty luften som våra lungor pumpa i sig är glödande och vinden är död. Jag klär av mig utanför Loskäret och ror naken in under Storkubben. Jag söker reda på en bra sten och förtöjer båten. Dyningen skvalpar sakta. Tärnorna skrika åt oss som om vi vore fiender. Taxen, som vi ha med oss, hoppar i land och nosar efter något i skrevorna. Kanske har någon utter varit uppe och solat sig med sin avföda.

Vi ha geväret och kikaren, tobak och pipa, drag och öl med oss. Vi ta en bunt märling och knyta om några pilsner och sänka dem i havets djup för att de skola få djupets friska kyla innan vi höja deras temperatur till 37 grader, vilket är vår avsikt.

Och så vänta vi tills det blir tid att äta för att sedan lägga ut vättarna.

Tillvaron är härlig, vilket nog kan synas på Kalle Andersson här ovan. Ingen telefon, ingen post kan nå oss, ingen konstkritik eller annan kritik kan äckla oss. Det kan hända vad som helst i land, utan att det generar oss.

Kanske äro vi japaner, då vi i kväll lägga till i posthamnen.

Då tiden är vorden fullbordad, lägga vi ut vättarna, sedan vi klätt på oss litet som ser ut som berget som skall bli vår bakgrund. Det kommer en bris och en rospigg, som legat för slappa segel ute till havs, får sig en stunds bidevind och skrämmer till oss en flock ejder, och vi glädja oss åt den några minuter där den simmar bland vättarna. Men så höres ett sus av vingar — en skrak kommer och får skottet över våra huvuden, gör en kullerbytta, slår i sjön och stänker upp en hel vattenkonst. Ut med båten och in med fågeln.

Fortfarande ingen telefon.

Och när kvällen kommer med sin svala bris, bränner solen fortfarande magasinerad i våra ansikten, halsar och händer.

Vi lägga till hemma. Stugorna tyckas sova. Men herre gud vad grönskan är varm och vad väggarna lysa röda ändå så länge sommarnatten varar. Skalderna tala om mystik och se älvor och annat, därför att de icke kunna se tydligt nog i snåren. Men mera mystik är det med färgen. Jag tycker riktigt att färgen glöder under nattens täckelse, att skogen är en kalospinterokromatokrene, fast den inte skriker ut sina hemligheter som om dagen.

Det är sant — älvor äro ju omoderna nu.

* * * * *

Från fjärdarna smyger kvällsdimman över ängar och gärden och för med sig en lukt av fuktig jord, pors, barr och tång. Det skymmer, och ett handklaver låter svagt från någon förstukvist i byn. Det är uppfordran till dans och kärlekslekar och ho kan stå emot? Flickorna som just kliva ut över fäjströsklarna, och pojkarna som samlats kring litern i drängkamrarna lyssna. Ho kan stå emot? Snart är dansen i gång, och det jämna dunket från loggolvet förkunnar till morgonen, att kolportören har ett styvt arbete framför sig om han vill försöka värva proselyter här!

Jag, som är en gammal man med börjande flintskalle, är ute och plockar daggmask i en rostig hummerburk. Min hatt är hemsk att skåda, mina skor äro grova och leriga, mitt hår är oklippt och mitt skägg växer vilt. Den ljuva sommargästande alpstavflicka, som vill förälska sig i mig, måste bli kär endast i min själ. Min kropp är den otympliga puppan, ur vilken hon möjligen kan locka fram en fjärilsvingad psyke om hon är tillräckligt ljuv. Och tillräckligt listig. Men det är hon nog inte.

Nattdimman strör diamanter i björkarnas hår — enligt skalderna — och månen kommer upp konturlös, beslöjad, som en melonskiva i färgen. Handklaveret spelar Donauwellen med underbara löpningar och drillar. Det hörs i fjärran, som myggsång, men tydligt och lockande, och dansdunket är som taktfasta slag på en puka från andra sidan en sjö.

Jag stannar framför en hindrande dyngstack. Ljuset i min lykta lyser matt. I dyngstackens kant ligga daggmaskarna tätt och glansdagern på deras kopparglänsande ormkroppar rör sig vackert, där de söka varandra parvis. Ty inte endast på logen utan också i åkern har man sånt där för sig. Jag rätar på min värkande rygg och ser ut i mörkret framför mig. Jag söker bestämma sommarnattens färg, sordinen på grönskan och skuggorna som leva och fläta sig tillsammans i snåren till en röra av färg.

Plötsligt hör jag att jag icke är ensam. I ett dike bredvid mig jagar en padda daggmask. Jag hör då hon slår ihop munnen med ett smackande ljud och jag lyser försiktigt över hennes jaktmark. Tyst som Skinnstrumpan närmar hon sig masken och hugger hans huvud i ett blixtsnabbt tag. Så arbetar hon med framfötterna, alldeles som om hon skulle nysta till sig masken. Ibland kliar hon sig i huvudet med en mänsklig rörelse. Och då masken släppt, sväljer hon den. Hennes mage sväller, och jag antar att daggmasken i början inte ligger stilla i sitt fängelse. Så går hon på sned till nästa mask och hinner med en hel del, innan hon däst av vällevnad släpar sig tillbaka in i sitt snår, sedan hon först tagit sig en klunk vatten ur diket.

Nu börjar Svartklubbens fyr tuta i dimman. Den låter som om olycka vore å bane, den siar olycka. Skulle man inte kunna stämma mistlurarna i dur på något sätt? Strax lite gladare!

Att plocka daggmask är en konst, som icke är sämre än någon annan konst. Jag tror att det skulle göra de eteriska skalderna gott att för några kvällar slita sig ifrån skaldandet om sina egna själars dekistillstånd och ägna sig åt jakt på daggmask. Detta inom parentes.

Då jag går hem med min hummerburk full av daggmask, möter jag en flicka. Hon trallar en visa, hennes hår är i oordning och schaletten ligger nere på ryggen. Hon tystnar, då hon får se mig och jag hälsar generat, ty min hatt är ful, mitt skägg är vilt och jag är lerig upp till knäna. Och månen är uppe.

At forma viros neglecta decet.

RELIGION.

Sedan långa tider var det bekant att fiskarna och lotsarna på Ramundsö voro Guds barn. Ön ligger långt ute i havsbandet och nymodiga och hedniska funderingar hade icke fått rotfäste därute. Man fick icke höra en svordom, gubbarna läste till bords, och om kvällarna lästes högt ur Arndts postilla. På söndagarna samlades folket hos mästerlotsen i hans stora sal och tullvaktmästare Erikson höll föredrag. Ty tullvaktmästaren hade talets gåva och kunde utlägga även de mest krångliga kapitlen i Pauli brev. Efteråt sjöngs ur psalmboken eller ur Sankeys sånger, och det hela avslutades med en bön av tullvaktmästaren eller någon av lotsarna som hade nåden.

Men varannan söndag var en högtid. Ty då kom pastor Johanson ut till Ramundsö i lotsekan och höll föredrag. Allt vad liv hade var där, ty pastorn var en man som i allra högsta grad var innehavare av nåden.

Pastorn var en mörklagd och slätrakad karl, vilkens anletsdrag talade om ett och annat. Kvinnorna suckade i hans närhet och bönderna knöto nävarna i byxfickorna. Man talade om, att han giljade till mästerlotsen Evelina och somliga voro nog lumpna att prata om, att de levde tillsammans ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa ryktens upphovsmän voro pojkar och pojkar prata smörja. Pastor Johanson var en oförvitlig man, styv i utförandet och utläggningen av Guds ord. Ryktena skadade icke pastor Johanson. Ramundsö var en filial av Guds rike på jorden och söndagseftermiddagarna voro ljuvliga nådestunder för allt folket.

Ända till dess vintern kom, ty då kunde pastorn icke resa dit ut. Då bodde han i Stockholm eller irrade omkring på landsbygden bedjande och åkallande.

Det var vår eller början till vår. Isen kom och gick med ström och vind och längst ute på iskälen lågo sälarna och i brunnarna mellan kålen låg alfågeln och ejdern tjockt som gröt. Där grälades och snattrades och putsades och de hungriga måsarna flögo omkring utan kött på bröstbenet och avundades de feta och rika sjöfåglarna, som bara behövde gå ned till bottnen och ta vad de behövde.

En fransk brigg på väg till Gävle, som trodde att isen skulle ha gått sin väg, kom seglande utanför Simpnäsklubb och mötte isen. Det var hård bris och brisen växte till storm. Ålands hav växte och isen maldes sönder till snömos. Han försökte hålla sjön mot sydosten, och folket arbetade dag och natt ända till dess briggen kom in bland skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det var natt. Folket kom ut på ett iskäl som bröts sönder och man efter man försvann i djupet. Bara en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och simmade och hoppade och kröp, tills han kom i land vid Svartklubbens fyr.

Dagen därpå voro Ramundsögubbarna ute och bärgade tre konjaksfat som lågo och hackade i dyningen utanför Vedskäret. Tre konjaksfat och en mast med wirerope och full av grejor.

Två veckor efteråt kom pastor Johanson seglande ut med lotsekan för att övervaka öns själar.

Han lade till vid söderbryggan under sjöbodarna. På bryggan stod gubben Matts Andersson.

— Frid med dig, broder, Herren välsigne din ingång! sade pastorn.

— Va faen ä du för en jävel? Kom hit, får ja titta på dej!

— Vad går åt dig, käre broder, känner du inte igen pastor Johanson?

— Köss mej på flasklocket, ä dä Johanson. Håll i mej, Johanson! Har du Guss ord mä dej? Vill du ha dej en dragnagel, så säj till, men säj inte nej, jäkla prästgesäll! Här finns, förstår du, här finns.

— Men käre broder, vad tänker du på? Är det sant, att jag skall träffa dig i ett sådant tillstånd? Käre broder, du, som var ett av fåren, far du vill eller vad har hänt?

— Får, sa du — en sån där jävel som inte kan slå ett halvslag eller splitsa ett öga! För dej, va?! Kom i land får du si mä vems ande du guppar! Säjer du något, så får du dej en jäkel, så du far så långt in i hälsike som dä finns hår på hästar i sju konungariken! Får, för dej!! Får för dej! Hi, hi, hi! Kom opp å dansa en bagarevals, men plocka ut löständerna, annars får du dom i halsen, jäkla Josua!!!

Pastor Johanson lade ut från bryggan. Det behövs bara tre fat konjak för att förändra en liten skärgårdsös religiösa begrepp. Ramundsön är nu fullständigt hednisk. Visserligen ha inga konjaksfat flutit i land mera, men andan är kvar, och pastor Johanson lär nu försöka sin lycka på Orisselön, understödd av en lotsänka och två troende tullvaktmästare.

FRUNTIMMER.

Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru, som många ha väl det. Han hade som dräng blivit kär i hennes gula hår och röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett blödande sår med en knivrispa i. Han hade frågat fan efter tankarna som rörde sig bakom den blanka pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles svarta, då hon såg över hans axel i dansen.

Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet varstans. Hon var en torr, benig människa med skäggfinnar och knotiga armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon hade kanske också haft ett litet helvete med Olagus, men man vänjer sig också vid helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av vana och talande endast då den ena parten ville påskynda den andras arbete.

Skola vi röra mera i deras privataffärer?

Tänkom oss dem som två knarriga gamla människor med livet bakom

sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern kommer och mal känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan baka nödbröd.

Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig, men min uppgift är ju att berätta lustiga historier.

Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av Olagus stuga. Den låg fjärran från människors boningar, i kanten av en hallonfälla bredvid ett stalp, där det satt bergkristaller i väggen, och under gick en fors om vårarna.

På sommarn fanns där knappt något vatten, utom i några dyhålor, där feta kräftor kröpo omkring. Det gick en gammal spång över forsen och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om kvällarna. Underliga ormbunkar kantade en damm, där det fanns gäddor, och en och annan and hittade också dit om höstarna.

På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mässingssnara, och utmed dammens dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och halvsovo med magen full av löjor och annan småfisk. Ibland hade den snärjda gäddan en annan gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut ur munnen.

Alldeles som bland människor. Visserligen ser man inte stjärten av den slukade, ty människors stjärtar äro icke konstruerade som gäddors, men den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad det är fråga om.

Nu kommer det humoristiska, om man så vill.

Jag gick med min nyglödgade mässingssnara fäst på min stolthet, en härlig ung tallstam, smal som ett bamburör och smidig och född i en hjortronmyr, där allt vackert födes.

(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste, som jag minns från min ungdom, äro de småländska hjortronmyrarna med martallar försvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med pors, hjortron, ängsull och odonris. En gång låg jag på rygg i en sådan där mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfän flögo över mig. Varje träd var som en orgel full av flygfämusik. Jag låg där och sjönk ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid fanns ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men släppte man ner en rev med en husmask på kroken, högg genast en sutare, en svartryggad fan med stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat där och velat vara i fred sedan många hundra år.

Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.

Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt tallspö och min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför — dunk, dunk, dunk, tills de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.

Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.

Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.

— Vad är det fråga om?

— Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta mej ett halvstop brännvin på mornarna — å så kommer ja underfund mä, att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä! Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej!

Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.

I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där fanns bara hjälplöshet och hat.

Alldeles som hos kultiverade människor.

* * * * *

År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde. Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en olla podrida av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit, då han blev hungrig. Inte så dumt!

En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.

I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och svor.

Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna av hat eller kärlek, vad det nu var.

— Kan han tänka sig — den jävla kattan! Hon har fått vana att gå opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di fördärva dä en karlstackare behöver — men nog har en rättighet å bli förbannad, när di ger sej opp i maten!

* * * * *

Jag vill alltid komma ihåg Olagus' stuga och stalpet och forsen och kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna mig att där fanns något av Småland i den. Åtminstone fanns där ingen teknik.

JULSEGLATS.

Dagen för dopparedan, och än ligger kostern i hamnen! Blåisen skär, som den vore av stål och nöter och gnager. Snön ligger tung på kapp och på däck, och styv som av järnplåt vilar storn på sin bom, ty sist när vi kryssade nordvart, höllo vi fullt i en by, som jagande bister och blåsvart sprutade skummet till gaffeln och small som hagel mot duken.

Snart skall kostern dragas i land att vila till våren, men låt oss pröva ännu en dans medan riggen är uppe! Stark står Nordan och kall och skoten kyla i näven, men med vantarna på och luvan ned över örat, fårskinnsvästen och skor med mjukt och värmande lapphö och en sup vid hård bidevind, när det biter i näsan, reder sig människan gott. Från däcket skotta vi yrsnön, hissa och staka oss ut om udden, och fyllande seglen vänliga kårar från land ge oss fart. Vi svänga om Loskär, lovande upp mot en by, som pressar skutan på sida. Vattnet forsar på däcket i lä och det knakar och knarrar djupt i skrovet och knastrar i skot och skramlar i rundhult.

Livet är härligt ändå, trots allt, när jag känner i handen rorkulten leva, som hade han själ, och när sjöarna spotta pärlande skum över lovarts bog och det darrar i stagen, grågröna sjöar vältra sig fram och krusande kårar födda i fjärran svepa förbi och försvinna i fjärran. Hej! Där skvätte en sjö mot lovarts låring, och blixtsnabbt tar jag emot dem med ryggen och snart står håret i nacken styvt av is och ett pansar av is har lagt sig på rocken. Däcket glänser av is och klyvarn är tumstjock vid peket, liken svälla, och sprött det klirrar i skot och barduner när vid en gir de slappna ibland och sträcka sig åter. Men i salongen skönt i pälsarna vila de andra, medan på spritköket brinner en glögg. Jag smackar vid tanken. Livet är ljuvligt ändå och än förbarmar sig Herran! — Akta vår glögg! Pass opp för en sjö! Den stegrande skutan stannar som tveksam högst på dess kam, det rycker och fladdrar, sliter ilsket och dånar i storn och smäller i klyvarn, tills med ett stamp det bär nedåt igen, och susande rullar brottet akter i väg. — Gick glöggen?! Gud vare lovad! Langa hit med ett glas och skål för vattnet och jorden, luften och elden och allt som har liv och andas och rör sig! Nu är det jul och det doftar av jul! Nu vända vi, gossar! Ner med rodret och släck på skotet och knuffa på bommen, blocket är som en skalle av is! Nu länsa vi hemåt. Skymningen sänker sig ren över sjön, och bakom de vita stränderna flammar i rött och i guld från den sjunkande solen. Vänligt ur stugorna tindrar ett sken från härdarnas brasor, blinkande muntra löften om jul, och när stjärnorna tändas glida vi in i vår hamn —

MONSIEUR PERNELET.

När den stora glasbassängen med de tjugufem krokodilerna sköts in på arenan, tystnade sorlet i hela cirkus. Det var verkligen för en gångs skull ett originellt nummer och den lika originelle förevisaren, Monsieur Pernelet, måste vara en djärv karl.

Under frenetiska applåder steg han upp i bassängen till de krälande vidundren som hälsade honom med att smälla ihop sina ohyggliga käkar. Hans enda vapen var en liten käpp, med vilken han avvisade de närgångna. Det gällde att se upp, ty vid minsta förbiseende hade han varit förlorad. Hade han halkat skulle han ha varit en död man inom några sekunder, och inom några minuter skulle icke så mycket som en byxknapp varit kvar av hela herr Pernelet.

Nu började föreställningen. Krokodilerna skulle matas. En medhjälpare kom med kött och krokodilerna började kräla uppför herr Pernelet, som slängde in bit efter bit i de vita gapen. De höggo efter hans fingrar och ansikte, ty för en krokodil är det icke stor skillnad mellan olika slags kött. Med den lilla käppen parerade han skickligt de smällande huggen av de närmaste medan han sparkade undan dem som ville åt hans ben.

Han kastade ett stort stycke mitt ibland krokodilerna och vattnet i bassängen förvandlades ögonblickligen till vitt fräsande skum. Det stänkte högt i luften och genom de gröna glasväggarna skymtade då och då de stridandes kroppar. De väldiga stjärtarna piskade vattnet och smällde ilsket mot varandra och bassängväggarna. Herr Pernelet steg ur bassängen och ur den skummande oredan och vimlet bände han så småningom med en stång upp två krokodilhuvuden över vattenytan. De beto i var sin ända av köttstycket och piskade förtvivlat floder av vatten över förevisaren.

Emellertid var matningen slut och herr Pernelet steg åter upp i sitt och krokodilernas element, där han satte sig på ryggen av den största, en hundratjugufemåring med munkorg. Denne reagerade mot ryttaren och sökte kasta av honom. Nå, ritten varade ju ej så långt stycke, och herr Pernelet höll sig kvar.

Genom förmedling av cirkusens sekreterare, kom jag att göra bekantskap med Mr Pernelet. Jag fick tillåtelse att från nära håll betrakta krokodilerna. Vi träffades ute i ryttargången.

Mr Pernelet kom, och vi betraktade krokodilerna tillsammans. Han talade franska med spansk accent, en underlig pidginfranska, en blandning av franska, spanska och italienska och dålig tyska.

Han bar en sombrero och hans hy var mörkbrun. Hans kinder voro fulla av ärr och ungefär vartannat finger var borta. Jag bjöd Mr Pernelet på en whisky — men först måste vi betrakta krokodilerna på ännu närmare håll. Vi gingo till bassängen.

— Maura! attendez!!

En av Mr Pernelets väninnor kom fram med öppnat gap och väntade på en köttbit som hon också fick. Negro! Venez!!

Hundratjugufemåringen närmade sig, han som bar munkorg. Näsan låg över vattnet och ögonen lurade hemskt.

Jag stod och beundrade Mr Pernelets krokodiler. Han visade mig, hur de kände sina namn. Jag frågade om han inte ville komma genast som gäst på den där whiskyn, och han kom.

Nu låter jag Mr Pernelet tala.

— Ni är artist! Jag är lycklig att träffa en människa som er. Jag är också artist fast på ett annat område. Jag sysslar med krokodiler — det är också en uppgift. Skål på er!

Jag skålade med Mr Pernelet.

— Hur har ni egentligen kommit på idén att ägna er åt krokodiler?

— Monsieur, varje människa har sin uppgift. Jag var sjökapten, jag kom på en engelsk skuta ned i Röda Havet. Vi strandade och jag kom i land, jag hade pengar och rustade en expedition. Ni förstår — att gå månadtals under tamarinder med lianer och apor i och icke se himlen under månader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde på svarta apor och leoparder — ni förstår — och i kärren fanns flodhästar och pelikaner. Det var där jag fångade krokodiler! Jag hade 50 stycken från början, som jag släpade med mig genom urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av mina negrer och ibland av aporna, som jag sköt. Monsieur! Jag är själv en krokodil!

— Men monsieur ser inte precis ut som en krokodil!

— Monsieur! Jag är en krokodil. Jag äter allt. Jag minns i Afrika! Vi åto sköldpaddor och pelikaner och svarta apor och rinoceros och lejon.

— Men krokodilerna äta också negrer!

— Monsieur! Jag har ätit negrer och jag vill rekommendera dem. Fötterna äro särskilt bra. Händerna äro inte heller illa. Ryggen är dålig — men herre gud — man kan ju inte begära något av en neger.

Vi drucko whisky och skålade.

— Jag är lycklig att träffa en artist, sade Mr Pernelet. Ni är gift! Ni är lycklig? Inte sant? Jag är gift — men min hustru förstår inte krokodilerna. Hon går aldrig på cirkus.

— Alltså är Mr Pernelet inte lyckligt gift! Vore jag specialist på krokodiler, skulle min hustru vara min bästa medhjälpare i facket.

— Monsieur, sade herr Pernelet. Ni känner inte kvinnorna!

— Monsieur Pernelet, svarade jag, jag inbillade mig känna dem. Men kanske misstar jag mig?

— Monsieur! Med all säkerhet!

Jag svarade indignerat: — Man måste möjligen umgås med krokodiler för att förstå kvinnans verkliga beskaffenhet. Menar ni verkligen det?

Monsieur Pernelet svarade: — Krokodiler äro barn emot kvinnor! Jag går hellre obeväpnad in i min krokodilbassäng än in i en salong. Se på mina händer!!

Jag hade redan sett Mr Pernelets händer. Ungefär vartannat finger var bortslitet av krokodilerna.

— Jag går in i en salong — jag talar med kvinnorna, jag är älskvärd, jag är man, jag är Mr Pernelet — hur mycket tror ni jag riskerar? Jag vill säga: Jag umgås hellre med krokodiler än med kvinnor.

Jag svarade: — Jag umgås hellre med kvinnor än krokodiler — kanske på grund av att jag icke är specialist på krokodiler. Den jakten kräver kanske också sin man — men jag har inte mod — jag riskerar fingrarna.

Monsieur Pernelet gav mig en lång blick, tömde sin grogg och sade: —
Jag går hem! Madame Pernelet undrar kanske var jag håller hus i kväll.

NATTLIGA INTRYCK.

Jag sitter min ovana trogen uppe till efter midnatt och arbetar. Havet dånar utanför — dyningen efter stormen i kväll arbetar ännu i stränderna. Vinden är nordost och min gardin vajar som i takt med det växande och avtagande bullret. Gud vet var blåsten tränger in, men nordosten har sina hemliga vägar!

Jag tar på min fårskinnsrock, smyger utför trappan och vrider om förstunyckeln.

Marken är ju vit!

Visst kom ett och annat korn i skymningen, men nu är ju nästan skidföre.

Stormen har knappt bedarrat, märker jag, men luften är klar och snön har slutat falla. Havet ligger som svartnat bly, men brotten utanför Loskäret blänka till ibland med en kall blåvit glans. Och i stränderna jäser vågen vitgrön, en nyans mörkare än klippornas blå snö.

Jag går ner till mitt utvalda berg, den yttersta udden av mitt område, där jag snart skall ha en liten stuga nitad fast i graniten. Då sjön går hög, skall skummet spruta över dess fönster, och därinne skall jag ha en kamin och ett staffli. Där må ni tro kan gå sjö! Efter var storm driva bitar av det vrak jag kallar mitt i land i viken bredvid, teakträbjälkar med mässingsbultar i. Nu är väl bara bottnen kvar med sin stenballast, ty i väl trettio år har det legat där. Men då vintern kommer på allvar, slå vi hål på isen och fiska teak. Och uppfinna möjligen någon kratta att peta ur ballasten med.

Över det blysvarta havet står himlen mörkblå och brotten lysa visionärt, irrblosslika. Längst ute arbetar en skuta i sjön. Jag ser endast dess babordslanterna, hur den doppar i sjöarna, försvinner ibland och glindrar svagt igen, som slocknande.

Men över himlen i norr vrider sig med regelbundna mellantider Svartklubbens fyrsken, alldeles som om en ofantlig vit vinge skulle svepa över Ålands hav, en jättesvan som flaxar emot stormen.

Medan jag står här på berget just där min stugas nordöstra hörn skall skruvas fast i klippan och skummet yr över min fårskinnsrock, kommer jag ihåg seglingar jag gjort, medan jag ännu hade min ruttna koster kvar. Den var en likkista och läkte på babords låring som om den varit törstig. Jag skötte om den, stack med kniven och kittade, men det hjälpte inte. Borden sågo friska ut — ända tills den en dag på vårkanten där den stod uppstöttad på stranden fick sig en knuff av den påskjutande havsisen så att stöttorna bräcktes och han ramlade på sidan. Då befanns det, att två av borden i vattenlinjen på babords låring bestodo av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt lager av olja och fernissa utanpå.

— Vi sätter en blyplåt på, sade Grisslehamns-experterna. Sjön håller nog ihop skutan.

Jag skänkte den frikostigt till experterna.

Nå, med den kostern hade jag seglat två år i rad ända till dagen före julafton, då jag lät lägga upp den och hade ett så kallat båtuppdragningskalas för landets söner, som hjälpt till med oskadliggörandet av den stolta galejan.

Den som seglat på vintern, vet vad det vill säga. Vinden är stålhård, skummet fryser till is på däcket, peket som doppar i sjön växer i omfång, och stormklyvarns nedandel kan bli alnstjock. Blocken bli allt svårhanterligare och bli runda som barnhuvud av is. Skoten frysa fast och man måste fram med kniven. Medan natten faller på och stormen växer. Då undrar man stundom, varför man givit sig ut på havet, när man kunde ha en bekväm stol framför en kakelugn och en bok av någon djävul att läsa i.

Jag kommer ihåg två seglingar med den där kostern på vintern. Det blåste hård nordost och klyvarskotet sprang. Det gällde att få in den smattrande ändan av skotet och jag kröp föröver för att knyta ihop grejorna. Skepparen som satt till rors lade upp skutan i vind, men seglet slängde så förbannat, att jag ett ögonblick befann mig med ena benet utanför relingen. Jag lyckades hålla mig kvar, hur, vet jag ej, men i detsamma kom en sjö och slängde mig ner mot masten. Jag fick tag i nagelbänken och hasade mig ned akteröver.

Mitt försök att knyta ihop ändarna hade lyckats utan att jag visste det. Ta mig tusan jag än vet hur jag hunnit med det. Jag kan åtminstone ej påminna mig ett enda handgrepp själv.

En annan gång länsade jag hemåt efter en orrjakt på en av öarna i Singöfjärden. Plötsligt märkte vi, att vi i mörkret seglat fel och måste börja kryssa. I den kryssningen fick babords låring sin beskärda del, och inom kort hade vi vatten i salongen. Det mörknade och vi förlorade bestämt landsikte. Jag stod vid rodret, men rätt som det var upptäckte jag att ankaret där i förn ville ge sig i väg. Jag bad min kamrat ta rodret och kröp föröver för att surra ankaret. Däcket var is och kommen fram till masten slog jag ändan av klyvarfallet om livet och begav mig asande på magen fram till klyset. Jag minns än att min känsla av sjövildhet icke alls var så stor som den nu är, då jag berättar episoden. Vi kommo emellertid hem i hamn med en alns vatten i salongen. Och vatten är en dålig ballast.

Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen från koster till motorbåt och sedan reaktionen tillbaka till kostertypen, eller rättare till den norska livräddningssköjten av Colin Archers typ. Den är tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram med en plåttäckt blekingseka, som jag köpt av Kalle Andersson. Den är 13 fot lång och indäckad som kanot och kan trotsa vilket väder som helst, om man bara täcker över sitthålet. Med tre rev inne och — om man vill ha en kamrat med — en lugn och förstklassig prisse, kan man segla nästan vart man vill med den båten. Eller rättare: med en större båt av den typen kan man segla nästan vart man vill. Med litet mera järn i botten är den okanterbar.

Allt det där tänker jag på, medan jag står på min bergudde. Stormen tar till och vågorna slicka min byggnadsgrund allt högre och högre.

Men luften har klarnat och jag kan urskilja stjärnorna, och då jag kliver hemåt genom drivorna, ser jag vintergatan välva sig över mig och mitt hem, en driva av stjärnor, hopyrd av samma kraft som den som täcker mina berg med snö och kommer Ålands hav att dåna mig i sömn.

End of Project Gutenberg's Mitt lif och lefverne, by Albert Engström