Varpå Klas Alfrek reste sig upp, knäppte händerna och läste med katekeston:
— Om suldaten tvättar sia fötter å byter bort sia strumpor, så förekummer skoskav.
Klas Alfrek är koncentrationen av mina minnen från Hultsfreds slätt. Han representerar med all säkerhet det släkte, som fostrar en Sven Dufva. Olyckligtvis ha Sven Dufvor nu för tiden sällan tillfälle att utmärka sig genom annat än sin naivitet, och det är synd. Ty nog är det mera riktigt och sympatiskt att slåss man mot man än att ligga och skjuta på en halv mils avstånd på andra hederskulor, som man inte kan se vitögat på.
Nej, tacka vill jag förr i världen, då varje karl fick ett kvarter brännvin, innan han gick att slåss, då gevären brände i händerna, då gossarna slängde gevären, när det ej fanns tid att ladda och rusade fram med blodsprängda ögon och längtan att mörda de främmande skäggiga männen, som kommit att ta deras kor och deras åkerlappar, Ty det måste väl finnas ett höjdmoment i varje kamp, då individen vill ta ut sin rätt och bli vilddjur. Jag tror nära på, att, då människorna kommit till det status, att de icke ens med kikare på siktena kunna upptäcka varandra, de tröttna på modern krigföring och återgå till knytnävarna. Men det dröjer väl kanske 1000 år än. Jag skulle vilja stiga upp ur min grav då, om jag är död, och skallra med knotorna och gräva upp mina kamrater ur högarna och plocka reda på bitarna av Sverige. Sedan skulle slagsmålet börja. Jag ber läsaren förstå, att detta är ju endast önskemål.
Jag kommer ej ihåg andra årets beväringstid. Möjligen slutet av densamma, då jag efter en stormig natt med kamrater och officersvolontärer, vilka väl äro majorer nu — minst — eller kanske löjtnanter — kom på fel tåg från Hultsfred och kom till Vimmerby i mycket glad sinnesstämning. Jag kommer ihåg, att jag ej hade någon krage. En spännhalsduk avslutade min smokingkostym upptill — ty jag var redan då en för mitt yttre svag människa. Ett vänt skjortbröst gjorde mig fruktansvärt elegant för resten.
Jag kom till Uppsala. Det var året innan jag fullgjort andra årets värnplikt. Jag påpekar detta, på det att historieskrivaren icke må göra några misstag, men jag vill gärna ta alla hophörande händelser på en gång.
Jag kom till Uppsala. Jag kommer ihåg, hur min strupe hopsnördes, då jag från tåget fick se slottet på höjden och domkyrkan och studenterna, som latades på perrongen. Det var, som om jag skulle ha stigit in genom en dörr i ett öde, ljust, stort rum med vita väggar och en röd fris överst vid taket. Just det intrycket fick jag. Kanske det var slottets färg och vintern, som gjorde det, men det intrycket kan jag aldrig glömma.
Kamrater voro nere och mötte mig. De hade cigarrer i mun och käppar i händerna och verkade mogna män.
Vi gingo till Gästis. Jag hade aldrig sett något sådant förr. Ett rökfyllt rum, där ögonen värkte och där det luktade punsch och där ett par hundra unga människor skreko så mycket de orkade.
I ett hörn hade de examensfäst och där voro vi inbjudna. Någon hade tagit teologikofilen och han skränade av glädje och berättade ideligen, hur han var absolut okunnig i sina ämnen, men han hade ändå fått non sine, och nu skulle vi dricka punsch. Vi drucko punsch och voro glada allesammans, att inte professorn genomskådat honom, ty i annat fall hade vi gått miste om aftonens högtidlighet.
Vi började sjunga fosterländska sånger och jag började sjunga med. Jag beundrade honom, som tagit examen och ställde upp ett dystert horoskop för mig. Jag kunde nog aldrig ta någon examen.
Jag hyrde mig ett rum och köpte mig en kardus tobak, samt lyckades verkligen taga examen stili latini pro gradu philosophico. Jag har alltid ägnat mig åt latin, varför jag utan vidare svårighet listade mig igenom samt lyckades till och med hjälpa ett par äldre män. Jag hoppas att uppmärksamheten hos vakterna nu är större. Men i fuskandets konst var jag, som jag redan påpekat, en bjässe, och jag tror, att jag ännu har bevarat något av den vakenhet den kräver för min ålderdom. De båda gamla männen voro naturligtvis teologer. Jag har aldrig haft någon vidare sympati för teologer. Undantag finnas dock, ehuru i ett så försvinnande fåtal, att jag nästan ångrar att jag omnämnde dem.
Min ärliga och uppriktiga föresats var verkligen i början att ägna mig åt studier, speciellt filologiska. Jag köpte böcker och antecknade mig till kollegier. Min dröm var att inom en ej alltför avlägsen framtid som rector magnificus leda universitetets öden, medan mitt rykte som världens största auktoritet i jämförande språkforskning skulle stadgas alltmera, till dess jag mätt på lagerbärsblad och dignande under utmärkelser på min 100-årsdag skulle avvisa den deputation från jordens alla hörn, vilken skulle komma och uppvakta mig med en borduppsats i platina och koh — i — noorer, med en vräkigt avmätt handrörelse och säga: — Ställ'en i tamburen och gå och ät middag på Rullan. Jag bjuder!
Sedan skulle jag peta undan några lik i domkyrkan och låta begrava mig på något extra fint sätt.
Nobel muss die Welt zu Grunde gehn!
Allt det där skulle nog kunna ha realiserats, om jag inte ansett det nödvändigt att först orientera mig i staden och studentlivet, innan jag lade grundstenen till min pyramid. Att lära känna poliskåren och dess sinnelag låg mig särskilt om hjärtat.
Jag släckte därför en lykta en kväll. Den konstapel, som högg mig, var tydligen ingen vän av dylika oskyldiga förströelser. Jag fick plikta och blev uppkallad till inspektor för att erhålla varning.
Det första steget på brottets bana är det svåraste. Med darrande knän och ett rov för de stridigaste tankar, med schavotten hägrande för min inre blick eller åtminstone en förstörd framtid som lindrigaste resultat av mitt pliktförgätna beteende trädde jag in till vår avhållne inspektor, han som förstod sig på pojkar, allas vår farbror Fritiof Holmgren.
Han fixerade mig en stund med rynkade ögonbryn.
— Farbror tycker väl, att jag är ett fint nummer, sade jag.
— Du har släckt en lykta och det tycker jag inte passar oss studenter, som ska arbeta i upplysningens tjänst. En förmildrande omständighet är, att du bara släckte en. I min ungdom brukade vi släcka alla lyktorna. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville!
Detta var både första och sista gången jag var uppkallad till varning. Efteråt släckte jag visserligen lyktor, men på ett mera förslaget sätt. Jag fick ofta springa för livet, men snabbfotad som jag var hade jag alltid tillfredsställelsen att inom kort höra den förföljande polismaktens stånkanden förtona i mörkret bakom mig.
Gamle Abraham Böckman, kommer du ihåg, hur vi hyrde vagnar och åkte bakpå fjädrarna? Kusken var vidtalad. Poliserna skreko hela Drottning- och Vaksalagatan utefter: — Slå bak! Dom hänger bak!
Men kusken körde på, döv för allt utom våra löften om dricks och glögg på Grindstugan.
Och du, gamle Birger, kommer du ihåg i din himmel, hur vi en dimmig natt buro bort 14 grindar från Luthagen och ställde dem i en förstuga i Fjellstedtska skolan? Hur det kunde lyckas, är mig ännu en gåta. Vårt oskyldiga nöje förminskades icke av att dagen därpå i sällskap med en skara likasinnade promenera på Luthagen och se på, hur konstaplarna buro grindar och provade in dem. Allt på sin rätta plats! Att gymnastisera i bagarkringlor och mödosamt byta skyltar var en omtyckt sport. Att med ansträngande av alla sina krafter förflytta centnertunga portluckor till en annan stadsdel satte vi en ära i — och du "Fyris" annonstavla uppe i Fjärdingen, nog förde du en ganska nomadiserande tillvaro, så länge jag bodde i det hus, vars långsida du prydde! Gamle Ernst Konrad, kommer du ihåg — men mitt hjärta blir för fullt!
Varje ålder har sina förströelser. Nu skulle det inte falla mig in att realisera sådana där idéer, om jag också stundom får dem ännu, ty hur det är, vill inte pojken maka åt sig riktigt.
Hur månget gruff på torget har jag ej deltagit i! Upplopp, där upprorslagen förelästes från poliskammartrappan, ringdans kring torget och vanliga allvarsamma gåsmarscher torget runt! Jag vet inte, hur man gör nu för tiden, men det förefaller mig, som om tonen i Uppsala vore allvarligare nu och jag skulle nästan vilja tillägga elegantare. Till och med de yngsta studenterna verka målmedvetna. Man läser tidningar och följer med i politiken, har åsikter. Jo, jag tackar jag!
Vi voro mera burschikosa, men vi hade bestämt mera entusiasm. Och att vi läste mindre berodde säkerligen på det dåvarande examenssystemets opraktiska sidor, vilka nu sägas vara avhjälpta till stor del. Vad det berodde på, att vi drucko mera pünsch, vill jag inte yttra mig om. Kanske det berodde på starkare nervsystem. Jag blev emellertid klubbmästare i nationen, den viktigaste av alla ämbetsmän. Strängt taget är denna befattning viktigare än man tror. Det är smörgåsbordet och nachspielet som förenar, förbrödrar, avslipar kantigheter och jämkar ihop åsikter överallt, där två eller tre äro församlade. Och om inte helan och halvan vinkade en bit inne i perspektivet, skulle alla förhandlingar i alla sällskap draga ut i oändlighet och sluta som polsk riksdag med ovänskap för livet, mord och likbegängelsen.
Stundom slog mig det s.k. samvetet. Jag gick hem, omvärvde mig med stinkande piprök och studerade Horatii satirer, Iliaden och Oidipous Basileus. Eller också gick jag på kollegiet i nordiska språk och njöt, verkligen njöt av Kalle L:s utmärkta utläggningar. Så kunde det gå en vecka eller så. Då gick man i Filologiska föreningen och talade en hisklig latin, stundom tåligt åhörd av gubben Häggström. (Undrar om föreningen finns kvar och om man talar latin än?) Och på biblioteket övade man sig i forskning om Äoskulten.
Så fick man plötsligt ett så förbaskat gott samvete, att man gick ned på Gästis och uppgav gärdet. Efteråt började man skyltflyttningen och gruffena, och dagen därpå måste man ha sillfrukost, entrén till flera dagars kringirrande på näringsställena vid det mest molnfria humör.
Jag var vid denna tid en yngling med ovanligt sympatiskt utseende, jag vill icke säga vacker precis, men nära ögat var det. Mustascherna utvecklades till min och alla dansanta och flirtoyanta damers tillfredsställelse. Jag hade ett sätt att se på flickorna, som kom dem att darra av blygt hopp. Jag dansade gudomligt och efter alla kotiljonger liknade jag förvillande en ut- och invänd vinternatthimmel. Jag använde de högsta kragarna i Uppsala. Min frack var visserligen något för liten, och om man rörde vid den aldrig så försiktigt med nageln, blev det ett kritvitt streck. Jag undrar än, vad detta kunde bero på.
Men min hållning och min statur voro oklanderliga, och när jag med den eller den baldrottningen svävade genom salen, hördes sorl av beundran. Till och med förklädena ville upp och flänga kring väggarna. Att jag allt detta oaktat kunnat bibehålla min klädsamma blygsamhet och ej blivit bortskämd är oförklarligt. Jag var naturligtvis filokorist. Vi gjorde en turné, ja, två turnéer genom landet. Det var huvudsakligen under dessa jag skaffade mig min bekanta världsvana genom frotteringen med folk av alla samhällsklasser och vistelsen på de flesta näringsställen i mellersta och södra Sverige.
Jag var naturligtvis kär också — — — Uppe vid slottet fanns och kanske finnes än ett hål i jorden, genom vilket man kunde krypa ned i ett halvt igenrasat valv. Där nere gjorde jag och en likasinnad den mest hänförande lyrik ibland om nätterna. Vi hade ved och näverbitar med oss och vid de fladdrande lågorna föddes våra dikter. Vi tyckte, att vi arrangerat stämningen så genom-skaldiskt, att endast mästerverk kunde bli resultatet. Men likt Fenix fingo skaldefostren förtäras av lågorna, sedan vi nyktrat till efter våra diktarorgier.
I största hemlighet började jag på en roman, naturligtvis om kärlek. Den höll mig inne nästan en vecka, efter vilkens förlopp jag eldade med den. Men jag skrev novelletter till vissa tidningar för 1,50 à 2 kr., ja, stundom 3 kr. stycket. De voro visserligen icke värda mera, men jag tyckte att det var bra litet. Och det tycker jag än, isynnerhet då man betänker, att Kipling åtminstone en gång fått 1 skilling ordet för en hel bok.
Jag insåg, att skriftställarens bana var törnbeströdd. Nej, hellre då studera till Rector Magnificus!
— — — Jag tröttnade emellertid inom kort på att hänga över böckerna. Jag ville skriva böcker själv eller måla. Redan i skolans femte klass hade jag sett en tavla, en vidrig kopia efter en ännu vidrigare tavla av Hellquist från hans akademitid, ett brunt snölandskap med brun luft, en stuga med eldsken ur fönstret och, som jag tror mig minnas, den oundvikliga gumman med risknippet på ryggen. Denna tavla kopierade jag och en likasinnad, som nu är artillerikapten och i likhet med mig har annat att göra. Våra kopior blevo om möjligt sämre. Min gav jag bort till en vän till familjen som julklapp med gyllene ram. Han har underligt nog överlevat denna jul och flera till, vilket bevisar den småländska rasens seghet.
I Uppsala utförde jag även på mina få lediga stunder konstverk, om vilka det tillkommer en eftervärld att yttra sig. Jag tiger blygsamt. En dag sade en man, som är målare, till mig att jag borde bli målare. Lättledd som jag är, reste jag genast från staden och slängde mig in på den nya banan.
Det var rätt tungt att lämna Uppsala med dess härliga och dansanta kvinnor, dess krogar, dess filologiska förening och dess Grindstuga. Men med ett hastigt ryck slet jag hjärtat ur mitt bröst och förtonade i fjärran.
Tillåten mig, mina damer, säga ett uppriktigt: fy fan! då jag tänker på hur det kändes.
Men liksom pastor Josef Rosenius i sin österländska reseberättelse citerar och sjunger andra skalders dikter, då något osedvanligt eller rörande möter honom, må det av samma skäl tillåtas min gamle vän Goethe att med några få rader uttrycka vad jag kände:
"Nun hab' ich mein Sach auf Nichts gestellt,
Juchhe!
Und mein gehört die ganze Welt,
Juchhe!
Zu Ende geht nun Sang und Schmaus.
Nun trinkt mir alle Neigen aus;
Die letze muss heraus!"
* * * * *
Men det som nu följer tillhör en tid, som ännu ej är historisk. Jag fick tillfälle att träffa alla människor som jag velat träffa, vilket till en tid är den högsta lycka en människa kan råka ut för. Jag köpte fina kläder och kragar, som mera liknade fabriksskorstenar än något annat, och reste till södern. Jag såg Vesuvius utspy den särskilt för yrkesmålare nyttiga pimstenen, jag frotterade mig med skuggorna på Romas forum, besåg Moulin Rouge och Bal Bullier och genomströvade med detektiver Paris och Londons mördarhålor. Jag drack kopiöst med öl i München och stoppade en gång lyxkurirtåget mellan Paris och Berlin genom att av misstag dra i alarmklockan.
Genom en serie av nödvändiga tillfälligheter hamnade jag i Grisslehamn, som nu håller på att bli badort med villastad, ett svenskt Monte Carlo med en riviera av ganska otuktad granit, mera ägnad för råbockar än människor. Här framlever jag en lugn tillvaro, blott då och då störd av sommargäster, som med Stockholmarens på landet finkänslighet trots förbud trava på mina hällar, ja, komma in på min gård och gapa på mig. Vore jag Louis XIV, skulle de få hjälpa mig vid min lever och organisera något slags livvakt. Men jag är endast skald och är van att hjälpa mig själv. Min sista resa är den till Lappland, vilken skall göras om snart nog.
De sista åren äro kanske de händelserikaste, men min finkänslighet förbjuder mig att göra mer än ovanstående antydningar. Sekelslutets historiografer skola tvinga edra barn att subskribera på gottköpsvolymer om min enkla livsgärning och nästa sekels början skall se en vacker hoptiggd minnesvård resas på den gård, som en gång var min. I dess skugga skola framtidens sommargäster spilla sina äggskal och slänga sitt tidningspapper och för barnen hopstava den halvt obegripliga inskriften om någonting som är onödigt att ha reda på.
Mina memoarer äro ej avslutade. Om det finns någon trasa kvar av mig om 20 år, skall jag närmare utveckla det som nu möjligen kan tyckas ofullständigt. Med den glada förhoppningen om detta böra de få åren löpa snabbt för läsaren.
MITT FÖRSTA PERSONLIGA SAMMANTRÄFFANDE MED KOLINGEN OCH BOBBAN.
Ett år bodde jag på Söder i Stockholm — Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjärnasgatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vet ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta. Jag hörde talas om en dylik, som om mornarna vanligen fann tiden lång i det redskapsmagasin, där han stal sig in varje kväll, och som redan klockan sex troget befann sig på sin post utanför utskänkningen, fast han genom lång erfarenhet visste, att den ej öppnades före 8, men närheten värmde redan, och på det hela taget tyder ju det raffinerade i att pigga upp sin längtan så där medvetet på en ganska höggradig modern kultur.
Jag kom en kväll vid niotiden från Norrmalm och jag gjorde mig ingen brådska, där jag strävade uppför Götgatan. Hur det var, kom jag i tankarna att gå förbi Högbergsgatan, där jag bort vika av, och om några ögonblick fick jag syn på en skylt över ett så kallat Trillin i jordvåningen av ett hus. Där stod med röda bokstäver i en transparang ett enda, men lockande ord: Ringkastning.
Jag beslöt mig ögonblickligen för att gå ner. Klockan var ju bara barnet och hustru min var på teatern, vilken parentes hör till historien. Jag såg efter i min portmonnä och fann en ensam tia, vilken ju här med fördel skulle kunna växlas. Jag klev alltså in.
En samling människor av tämligen lika kvalité utanför en disk. Innanför en herre med sitt levebröd, en träskiva, fullsatt med pinnar och där bredvid en hög mässingsringar. Vinsterna funnos där också: cigarrmunstycken, tändsticksställ, kammar, blyertspennor, fickspeglar, snusdosor, notesböcker och som högsta vinst en väckarklocka.
Jag observerade, medan jag väntade på att få kasta, att högst få av de närvarande spelade, utan endast hängde på disken och koncentrerade sitt intresse på utgången av de andras kast. 5 öre kastet, 6 ringar för 25 öre.
Jag började spela. Jag växlade min tia, en säkerligen ovanlig pjäs på lokalen, och jag började vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde mina fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen varit i Monaco, så hade fursten fått slå igen butiken. Framför mig hopades knivar, dosor, tändsticksbehållare, blyertsetuin och andra underliga ting. Jag studerade mellan kasten krupiärens, eller vad jag skall kalla honom, ansikte, och jag såg, att det mulnade allt mer för varje dyrgrip, som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50 föremål, styrde han sina steg på min person, lutade sig över disken och viskade med något av supplik i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är roligt längre?
— Visst fan är det roligt, så länge jag vinner! Jag har beslutat mig för väckarklockan också, och så länge jag har en kopek i min plånbok, skall jag spela.
Han drog sig lömskt skelande tillbaka och återgick till sitt värv att flytta vinsterna över till min hög och ersätta de tomma nummerna med nya juveler.
Jag vann fortfarande. Då högen framför mig började genera mina rörelser, bad jag mannen flytta undan dem.
— Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna, sade han bistert. Han såg på klockan och tänkte på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor mellan ilska och resignation, något sådant hade han inte varit med om, att en "herre" gjorde intrång och tillskansade sig vinster, dem eljest mer eller mindre knäckta kunder gingo miste om. Folkmassan omkring jublade för varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig med ett försök på väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista kastet, d.v.s. min sista femöring.
Äntligen hade jag endast denna. Jag blev naturligtvis nog nervös av spänningen och kastade fel. Jag måste sluta.
Herrn bakom disken drog en djup suck av belåtenhet, då jag tillkännagav min avsikt. Folket började troppa av.
— Men hur skall jag få hem allt det här? frågade jag med avsikt att skänka tillbaka hela rasket.
— Tag av sej brallorna och knyt ihop dem nedtill, men akta sej för bylingen, då herrn smiter om hörn, svarade ringmannen på äkta söderslang.
Jag lät tanken på återlämnandet fara och såg mig villrådig omkring.
Då nalkades två individer, som hela tiden under livligt minspel och uppmuntrande tillrop hade åskådat mina segrar. Den ene strök av sig mössan med en elegant handrörelse och talade.
— Skulle hänn liksom behöva en expressbyrå, så finns här jäklar å slå alarm muskler hos mej och kamraten.
— Dä bra! Plocka på er det som finns och följ med. Jag bor här i närheten.
— Ja, om hänn också logera i Kaknässkogen, så klarar vi nog åv den här bylan — mot en liten kova förstår sej!
Jag studsade — ty jag kom ihåg, att jag spelat bort hela min förmögenhet.
— Dä bra! Följ med bara!
Vi avtågade.
— Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan, jag har spelat bort 10 stolpar och har inte ett korvöre, men vill ni följa med hem och ta ett par jamare, så är det välment. För resten kan ni få hela den här fallerallan att öppna handel med, så ni kan köpa er lite nytt i klädväg.
Deras kläder voro verkligen bland de minst ändamålsenliga jag sett.
Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.
— Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar åv dom här kortvarorna. Dä bleve bara brak å förhör å rannsakningshäkte, å i såna här affärder har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få ett nyfött barn fällt för rån å hemgång å motstånd mot polis, så hänn får allt försöka å kursa bort grunkorna själv.
Vi knogade uppför mina trappor och jag visade mina hjälpare in i salongen, tände ljus och hämtade en liter konjak. De ville först inte sätta sig, bländade som de voro av den orientaliska prakten i rummet med dess jättedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb.
— Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss ner här mä dom här söndagsgåbortkostymerna?
— Visst ska ni slå er ner, spotta och vara trevliga! Här ä cigarrer.
Jag hällde upp konjak och de drucko med ett rörande välbehag. Spriten gav dem säkerhet och de satte sig försiktigt på divankanten. Vi började tala om livet och jag måste erkänna, att de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka mig för. Ett slags galghumoristfilosofi, som kan försvara sin plats mycket bättre än den väl nu avdankade Boström. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna, som kommo allt tätare och tätare, kom även säkerheten. Blygheten försvann och båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckkuddarna.
Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lämna levande spår efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhågor.
Plötsligt reste den ene sig och började en sorts tal, vari han tackade för att jag inte var "hög" och "kymig" och "onoslig" som andra snobbar — (tackar så mycket) — och slutade så här: — Å eftersom hänn exmerar oss å för resten slänger in nubben i ansiktet, som han vore dagligt brö, så ska ja be att få lägga bort titlarna!
Vi blevo alltså bröder och samtalet fortsattes till den grad ogenerat, att jag inte gärna kan referera något ur det.
En idé! Jag hade ett par kostymer som jag ej behövde. Jag frågade dem, om de ville ha vars en.
— Plocka bara fram paltorna, du! Juden ska ha sitt också!
— Nej, dem får ni inte pantsätta. Ni kan ju behöva dem själva, och då ni kan dra er fram med de där trasorna, går det väl lika bra med hela och varma kläder.
— Nu ska du få si, Ludde, att vi kommer å si ut som riktiga nattvardsbarn. Ä dä verkligen din mening, så tack å skål, din kväsiga jycke! Såna träffar vi inte te vardags!
Snart hade jag hämtat in allt som hör till två fullständiga gentlemannakostymer. En redingote med ett par gamla frackbyxor, en gul sommarkostym, skor, kragar med söndagsblad, halsdukar och manschetter, och i en handvändning hade de bytt, vilket de ville göra genast.
De sågo efter metamorfosen nästan makabra ut. I alla händelser kom det fram något hemskt rörande ur konflikten mellan de orakade, oklippta, otvättade huvudena och de snygga kläderna. De gingo av och an i rummet och rörde sig som skådespelare i något klassiskt drama, de kråmade sig framför spegeln och sökte ordna håret och draga undan mustaschgardinerna från munnen och bockade sig för mig och varandra, då de skålade. De — — —
Då öppnas dörren och min hustru står där med hela scenen för ögonen. I en blick fattade hon det yttre av situationen, hon kände igen min gula kostym, såg den tomma litern på bordet, såg de ruskiga ansiktena, över vilkas miner nubben redan brett sitt skimmer av dåsig lass gehen. Och hon förstod, att jag återigen gjort en dumhet. Möblerna och deras okammade hår och vad däruti var etc. etc., och hon sträckte med en majestätisk åtbörd ut sin hand och pekade stumt på dörren med ett så energiskt uttryck i ansiktet, att mina gäster ögonblickligen förstodo. Själv skulle jag nog aldrig kommit mig för att köra av dem, ty jag är så artig, ser herrskapet!
Jag följde dem nedför trapporna, under det jag bad om ursäkt för det hastiga avslutandet av vår lilla orgie.
— Jag förstår skivan, sade den ene. Äktenskapet, äktenskapet! Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle!
Och försvann med kamraten i nattmörkret.
DALARNE.
Underligt, att jag aldrig förut varit i Dalarne! Det är en försumlighet, som jag inte kan förklara.
Men när jag nu reser över de vida fälten och igenom de folkrika byarna och söker förstå den sjungande kraftiga fornsvenskan, får jag ett intryck av att detta är Sveriges hjärta.
Här ligger ett allvar över de blå bergen, som jag aldrig känt annorstädes, och då jag betraktar den av tvåtusenårig kultur modellerade bygden tycker jag mig förstå, varför Moramännen måste höras först av alla, då fara var å färde och pälsklädda bågskyttar skidade genom skogarna för att mötas på kyrkvallarna.
Allvar är just ordet. Bergen, som några mil längre bort övergå till fjäll, ha redan här en aning om fjällets form och färg över sig. Gesundabergets buckla visar de andra bergen, att något i den stilen måste göras för att kunna höja hjässan så att skogen blir efter.
Och i luften ligger det historia på samma sätt som jorden gömmer pilspetsar och järnsvärd.
Vi äro på väg till Färnäs stora by. Siljans is lyser under luckorna i de dragande snömolnen och Sollerön svartnar under ett jättemoln. Vägen slingrar mellan gråa bodar och härbren. Släden svänger in på en gård och om några ögonblick äro vi gäster i en gammal stuga, där en vänlig brasa sprakar i en gammal spis och lyser på vänliga människors ansikten. Men mest lyser den på ett rött förkläde, en gitarr, ett vitt linntyg och en ung flickas ansikte. Bakom flickan famna skuggorna ett hörn av rummet, och ur dunklet där låter en fiol. Och ännu en fiol.
Skuggorna löpa efter brasans ebb och flod och färgen lever och talar till mig. Skuggan slukar ett ansikte här, en gest där för att i nästa ögonblick förvandlas till ljus och hela denna symfoni av livsyttringar, ljusets och människornas, kommer mig att känna den renaste av alla fröjder, målarglädjen.
Hur mycket vill herr konsuln och riddaren betala mig för cirka en kvarts timme av den varan? Jag vill gärna avstå en del av min, ty den räcker till, om jag får lov att säga det själv.
Medan fiolerna låta sitter jag bakom en stor duk. På andra sidan duken står Zorn och målar och talar sitt hemlands tungomål. Jag förstår ännu inte ett dugg, men det ger mig en smak av blod och hedendom i munnen, då jag härmar det.
På en gång fylles stugan av sång och musik och jag gläder mig åt flickans omedvetet vackra grepp på gitarren. Hon sjunger "om sommaren sköna, när marken hon gläds" och den visan sätter mig in i några ögonblicks stark stämning av en art, som jag inte känt sen jag var barn. Och åter får jag en känsla av att jag sitter mitt i Sveriges hjärta.
Och jag kan inte tröttna på att höra omkvädet:
Gud glädje och styrke de män som där bo, Gud glädje och styrke de män som där bo vid älvom, på berg och i dalom.
I skymningen äro vi åter i Mora.
KRÅNGDALEN.
Den främling i Dalarne, som icke kommer under Anders Zorns behandling, får icke se mycket av det som är värt att ses.
Jag har att minnas vänliga, vackra ansikten, jag gömmer på melodier och minns hjärtliga, kraftiga handslag. Jag skall söka minnas dem så länge jag lever.
Nu ha vi också varit i Krångdalen. Jag kan icke beskriva vägen dit så noga. Jag minns bara att det snöade tätt och fint och att vi kommo till Gopshus by efter ett par mils färd utmed Dalälven. Till vänster gömde Gopsberget sin skogiga hjässa i ett snömoln och där såg ut att vara björnmark, vilket det också varit. Vid Gopshus mötte oss vägvisaren, Stikå-Anders, en jägartyp i lappskor och med kunskap om ödemarken, vilket kunde behövas, ty från byn till Krångdalens fäbodar skulle vi ha ännu ett par mil att färdas på igensnöade timmervägar genom skogarna. Stikå-Anders står bakpå släden.
— Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han plötsligt. Jägarintresset rann till mig och inom kort var Stikå-Anders i berättartagen. Under vintern hade han tagit två mårdar levande och skjutit tre uttrar i saxen. En flock på trettio stycken tjädrar höll till omkring Krångdalen och järpe var det också gott om. Men de voro förbjudna nu, så det — — —
Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man räcker bara fram vanten åt dem, där de sitta i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort. Se, mården är av det slaget, att käften går i lås när han biter och sen är det bara att ta honom om nacken. Man kan också sticka in tummen i halsen på honom och klämma till om strupen med de andra fingrarna. Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så liten munhåla, att den blir alldeles fylld av tummen och då kan han icke bitas. — Hm!
Vi möta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta ögon och svart hår och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!
Vägen slingrar fram mellan berg och över tjärnar, där martallar vrida sig i stränderna, medan höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som höja sig över den friska skogen. Det mörknar, snön faller alltjämt. Bergen sluta högt uppe bland tunga, snödigra moln.
Det blir kväll och vägspåret försvinner. Stundom springer Stikå-Anders framför hästen och söker i snön. Ibland gör han en lov inåt en tjärnkant och ropar något som jag icke förstår. Men Zorn förstår honom, och plötsligt blixtrar ett ljus därborta, svagt och ibland försvinnande. Det är Krångdalens fäbodar. Men än är det ett bra stycke väg dit.
Zorn talar om sin fiskarstuga, som han håller på att bygga vid älven. Den skall bli färdig till våren. Stikå-Anders faller in: — Då fåmi nug nid prisä å sildn, då du byrå a lådim! Vilket betyder: Då få vi nog ned sillpriset, när du börjar i vår!
Vi tala om vägen och om en del upplysningar vi fått om dess längd, vilka ej överensstämma med verkligheten. Och Stikå-Anders filosoferar: — Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!
Alldeles min filosofi!
Nu svänga vi uppför en backe, förbi några härbren och stanna framför en stuga, där en vänlig eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret för timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.
Vad skall jag berätta mera? Hur människor kunna äta, vet ni, men jag vill berätta om Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke, som äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att sköta den. Han märker timmer häruppe om dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram. Och han spelade för oss.
Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast strängarna. En sådan fiol har ingen själ. Men Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar, fast det klang samtidigt. Vårt svenska furusus håller för resten på att bli omodernt. Skalderna ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla skalderna. Lite rättvis skall man väl vara!
Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga äro bra nästan genast då man köpt dem på Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla klockstaplar, där klockringningen och darrningen gjort det omöjligt för trämask att frodas. Andra äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång han spelade blev det slagsmål, och vad var då naturligare än att han dängde fiolen i skallen på den närmaste. Den gick sönder och limmades ihop igen och efter varje slagsmål kom det bättre ljud i honom. Men när Orsapojken blivit en gammal man och fiolen så småningom hoplimmats av många hundratusen bitar, spelade gubben en kväll en långdans. Och då slagsmålet började, drev han fiolen i huvudet på närmaste gubbe, men då vart det bara sågspån av fiolen. Ty det finns en gräns även för fioler. För människor finns det också gränser.
Drändj-Karl spelar. Jag kan inte påminna mig ha njutit av några europeiska trollkonstnärers spel så mycket som av hans. Det var några gamla polskor, där rytmen tvingar till dans, medan melodin gömmer skogarnas hela melankoli. Jag tycker att våra gamla polskor äro så beskaffade. Det klang i fiolen, men när han vid något stråkdrag rörde vid fiolens själ, klang det också i stugans furuväggar. Zorn sade: — Det är, som om man sutte i en tunna!
Och han frågade Drändj-Karl: — Om du skulle komma hit i morgon kväll och finna stugan tom och fiolen borta, vad skulle du tänka då?
— I far full emat a di då! Då far jag väl hem till dig!
Varför finns det så mycket musik i Dalarne? Det finns nog musik i hela Sverige, men det tyckes vara en självklar sak häruppe, där alla spela och dansa vackert och som jag inbillar mig att musik och dans böra göras.
Vad överträffar en kväll med musik och visor och muntra historier? Jag tänkte nu närmast på kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från konstlade människor och växlar och telefoner, medan snön faller över stugor och härbren, på vilkas dörrar jag läser namnen på kullorna som levde häruppe för 400 år sedan.
Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln och mina kamrater sova. Jag kliver ned från min sängplats under taket och går naken ut på förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna sova efter sin arbetsdag. Endast från en stuga lyser det. Jag ser icke fönstret, men bakom en svart knut fladdrar ett sken ut över snön och gnistorna ur skorstenen irra omkring några sekunder som husvilla stjärnor, innan de drunkna i det blå mörkret. Men snön kyler vasst under fötterna och jag går in. Nirvana.
Nu är det morgon och solen kastar gnistor på snön och luften är hög och blå. Nu kokar snart potatisen och medan vi vänta på den ta vi vars ett par av de vackert svängda skidorna som stå mot väggen och vars ett par av de vackert skulpterade stavarna och glida över snön ned mot härbrena och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna och söka tyda minnena som generation efter generation lämnat efter sig på de ännu friska stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar, där det gula timret ligger vackert i den blå snön och där märkningen pågår. Låt vara att det är något galet med timmerdrivningen och att skogen försvinner, men vackert är det och liv att se på. Jag tror för resten att våra barnbarns barnbarn få igen skog nog för att kunna avverka den. Ifall det kan vara en tröst. Skogen kan nog inte dö.
Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Där äta karlarna just middag och där leva de det liv jag föreställer mig att våra förfäder levde, då Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens religion. På ungefär samma sätt måste de ha legat omkring härden och sett röken stiga genom fånget. Där på väggen hängde bågarna och yxorna och där uppe på britsen lågo kvinnorna med tvillingar vid brösten och grälade eller skrattade högt, så att de starka tänderna lyste i eldskenet, medan ögonen glänste genom det vilda håret.
Nu sutto bara karlarna omkring härden och stekte kålbullar och drucko kaffe och dricka. Elden och röken och de fladdrande skuggorna i stocktaket göra det hela till en syn för gudar och konstnärer.
Vi gå ut i skogen och se på hur torrfurorna falla. Dånet ger eko bland stammarna, då furan når marken. Det doftar härligt av tjära och hälsa — ty tjära är min bästa symbol för hälsa — och då en fallande fura skrapar mot en granne, går där en fläkt av barrlukt genom luften. Inom några minuter är furan stockar, en häst kommer med en kälke, karlen lassar på och i nästa ögonblick släpas stockarna i väg mellan träden och det doftar åter av hälsa och tjära i en lång strimma efter det bortdragande lasset.
En källbäck sorlade djupt under snön och en dryck ur skogvaktarens hattkull kom oss för ett ögonblick att förakta alla andra drycker.
Nu äro vi åter i slädarna. På myren möta vi två andra slädar och mellan karlarna i varje släde sticker en lodbössa fram. Ty här äro alla jägare och tjädern nog inte säker på vilken gren som helst, fast jakttiden är förbi. Förra vintern satt man i en timmerkoja några mil härifrån och pratade en kväll och en av märkarna sade: — Nu skulle det allt smaka med lite älgkött som ombyte med allt det amerikanska fläsket. En av karlarna svarade: — Är det så att ni verkligen vill ha älg, så skall ni få. På morgonen tog han sin bössa och gick ut, på kvällen var älgen vid kojan. Kronojägarn var där i trakten och kom till kojan dagen därpå. Men han var den enda, som inte fick smaka, tillade berättaren.
Sol över Krångdalens fäbodar, då vi komma ur skogen och hem till stugan! Vi äta och efter hand kommer kvällen med stjärnor mellan drivande snömoln. Bjällror klinga. Folket samlas hem ur skogen. Vi gå in i en stuga, där man naturligtvis äter. Karlen som just står vid kaffekvarnen är Vengbergs-Matts, björnjägaren. — Jag har inte skjutit mer än tre björnar, fan anamma om jag har skjutit flera! säger han. Men en dag för nio år sen fick han en kula genom höften av en som tog honom för en älg. Kulan gick igenom snusdosan och stannade i ryggskinnet och sedan värkte det ut mässingsbitar i mängd och såret går öppet än. Man kan se att Vengbergs-Matts är jägare.
Åter en kväll med Drändj-Karls fiol och sådant som ger livet värde.
Nirvana. Natt med snö. Morgon med sol och kallt.
Nu äro vi på hemväg, en annan än ditvägen. Skogvaktaren tar med skidorna och skall följa oss en mil, ty det finns ingen väg. Slädarna gå sjögång över sten och stock tills vi komma ut på tjärnarna. Där står ett morgonfärskt utterspår från ett bäckhål i tjärnkanten. En tjäder susar över oss. Ett rävspår står rakt in i skogen från en förfallen timmerkoja och ett skidspår från i går skvallrar som jag hoppas om en lycklig jakt. Utterspåret följer oss tills det försvinner söderut. Plötsligt förklarar skogvaktaren, att han anser oss vara kapabla att ta oss fram på egen hand och lämnar oss. Han ställer sig på skidorna och ser helt Cooperaktig ut där han ränner i väg söderut med yxan instucken inom skärpet. Jag hoppas, att han tog an utterspåret.
Nu lämna vi tjärnarnas och myrarnas region och det bär utför en igensnöad timmerväg. Utför och utför tills vi komma ut på Brändan, där elden gått fram. Där går landskapet i mäktiga linjer och i fjärran möter ögat Siljanom.
Snart äro vi i Läde fäbodställe och rasta där. Sedan bär färden på kända vägar tillbaka till Mora.
— Detta är strängt taget ingen resebeskrivning, och ingen torde heller med ledning av min berättelse kunna ta sig fram till Krångdalens fäbodar. Men jag själv skulle med all säkerhet hitta tillbaka dit och jag skulle göra det med nöje. Jag upprepar det: Vad överträffar en kväll med fiolspel och sång och muntra historier? Och var vilar man sig bättre än i Krångdalen? Var är man mera fjärran från allt som gör människor onda och elaka och små och giriga?
Då jag tänker på Krångdalen, blir staden med dess trånga gator ett fängelse med trista korridorer, dit ingen sol når och där folk springer omkull varandra för att komma först till något vederstyggligt.
I Krångdalen är jämlikhet och broderskap och gud vet om inte en god del av Dalarne har en läggning åt det hållet.
Ett vill jag minnas: Människornas ansikten som lyste upp för var gång
Drändj-Karl rörde vid fiolens själ!
LOFOTEN.
Commonwealth backar ut från den väldiga Narvikskajen, vrider sig bullrande babord hän, glider mellan pråmar och malmbåtar ut på fritt farvatten, så full speed, och med 11 knops fart svänga vi ut på Ofotenfjorden. Ty gudarna äro vid gott humör, järtecknen äro gynnsamma och jag skall få se Lofoten.
Det är en strålande vintermorgon och de vita bergjättarna som på båda sidor om vår väg resa sig ur fjorden, då och då gömmande hjässorna i solbelysta moln, glänsa och blända. Vilda och sönderrivna, taggiga, förvirrande i sin formlöshet, försvinna de i ett kaotiskt blått och purpurskimrande dis, som består av topp vid topp med evig snö och moln och glaciärer och sol och skuggor — var slutar verkligheten, var börjar sagan? Borta är det befriande lugnet jag nyss njöt bland Lapplandsfjällen inför ödeviddernas mäktiga allvar och stora linjers tigande skönhet. Här tyckas sprängda kraterväggar och stup och obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner, som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna och krypa som löss utmed fjällsidorna. Visserligen vet jag, att vetenskapen lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och att allt detta kaos av granit bildats genom jordskorpans sammankrympning på samma sätt som ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än även den mest poetiska, men det behöves ändå litet arbete för att helt och hållet kunna frigöra sig från skaldernas fördärvliga inflytande.
— A real hell of toothpicks, is'nt it? säger den engelske kaptenen som för första gången är här uppe efter att förut ha nöjt sig med bogsering mellan Tilbury och London. Hur han tog Commonwealth långt in i Vestfjorden utan lots, är en annan historia, men hans lugna min förklarar det.
Vid horisonten i väst till syd resa sig två violetta stöder ur havet. Det är öarna Store och Lille Molla utanför Vaagö, och därinnanför ligger Svolvær, resans närmaste mål. Utanför Bærö möter oss Atlantdyningen, och en del av sällskapet bleknar av efter hand. Jag kan inte hjälpa det, men en sjösjuk gör alltid ett komiskt intryck på mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser in i den fjärde eller en ännu högre dimension, tills han plötsligt känner sig kallad och störtar till relingen. Även den lustigaste anekdot gör intet intryck på honom. Jag har stått vid sidan av sjösjuka, och medan deras inälvor efter hand slukats av det giriga havet, har jag sökt ge dem en liten ersättning och en ljusare blick på livet genom att servera dem historier som det verkligen varit humor i, men utan resultat. Det ser snarare ut som om humor skulle äckla dem. Men sådant är förlåtligt häruppe, där till och med glaciärerna kalva.
Medan sjösjukan härjar nere på fjorden, stå fjällen oberörda av de små människornas kval. Där stå Tötta och Skjomtind och Stetind och Tiltornet och många andra jättar så där mellan 2- och 5,000 fot. Trots sina modiga 6 fot känner man sig tämligen liten till växten. Man känner sig nästan tillhöra turisternas fördärvliga och gapande kategori, om man också inte njuter med ledning av röda böcker. Jag vill inom parentes tillägga, att innanför Commonwealths reling fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjömän och folk med hemortsrätt i Nordlanden och Lofotenbor och jag som verkligen har andra än turistintressen. Jag ville se nordlandsbåtarna arbeta i det hav som skapat deras nobla linjer, emedan jag själv äger och värderar en nordlandsbåt. Dessutom ville jag se folket i båtarna. Commonwealth behärskades dessutom av sina passagerare, under det att turister behärskas av båten och traden och tiden och lära sig lika mycket, vare sig de stå på kommandobryggan och störa mannen vid ratten eller man slår en ända om deras magar och låter dem släpa i kölvattnet.
Det är ebb. Ur havet stiga tångbevuxna grund med silverränder omkring, och mot den svartgröna klibbiga grunden lysa de vita ejderhannarna. Skarvarna sitta där också som silhuetter och verka hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar nicka och grisslor surra omkring båten. Allt är liv och härlighet och för en man som är van vid Östersjön och tycker om ejdern, är Lofoten ett himmelrike. Motvilligt simma paren ur vår kurs eller lyfta för att slå ned bland flockar på hundratal, som ligga i säkerhet några alnar längre bort. Norge har skött om sin ejder.
Nu äro vi vid Vaagö och gå in i Svolværs hamn. Hela Svolvær är nere på bryggan. Bland hopen av fiskare stå några sjölappar, en bleklagd degenererad ras, som saknar våra lappars intelligenta drag och vackra kroppar. Svolvær är vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess fantastiska klippformationer. Det är en hel liten stad med grå och gula och gröna hus och är centralpunkten i Lofoten.
Dit ha målare kommit och sökt måla Lofotens karaktär. Bäst har Gunnar Berg lyckats, ty han var född där och förstod folket och båtarna. För att kunna måla Lofoten är det nödvändigt att vara sund i själ och kropp och stark och förstå vad som menas med en nordlandsbåt, vilket är detsamma som att kunna sköta den. Man måste älska dess linjer och förstå varför man älskar dem. Och därtill måste man förstå fjällens historia för att fatta deras karaktär, ty skönt blir endast det förstådda, ej det märkvärdiga. Gunnar Berg förstod det där, men hans liv blev kort och Lofoten kräver ånyo sin man. Lofoten består av fjäll och nordlandsbåtar och fisk och blonda starka människor och det är vid gud inte lätt att reda ut allt det där.
Nordlandsbåten ja! Den har mycket av en vacker löpskidas karaktär. Dess bord äro tunna och den går snabbt och följsamt som en orm i sjön, då den länsar för sitt råsegel. Så voro våra vikingaskepp inrättade, då vi erövrade England och Frankrike och hela Europa (för att tala skrytsamt). Den kan också kryssa, men den farten är farlig, och man lär sig icke handgreppen och allt det invecklade maskineriet på en dag. Men vacker är seglingen och nordlandsbåten är ädlingen bland båtar, där den snabbare än vilken båt du vill klyver sjön för akterlig vind. I aktern sitter hövitsmannen och styr och för honom gäller det i storm att icke låta seglet slå back, ty det betyder stjälpning. Du förstår att det icke var fega män som sökte sig över till Island och Grönland och Vinland det goda med de båtarna. Förstäven verkar som då en man med av självkänsla höjt bröst går fram mot en fiende och vet att han skall segra.
Havsfisket kräver en serie storlekar av båten för olika ändamål, från den minsta — kjæxen — till den största — femböringen. Mellan dessa ligga halvtredjerummingen, trerummingen, halvfjärderummingen, firerummingen, halvfemterummingen och ottringen allt efter antalet tofter och årtullar. Jag räknar upp detta, emedan det intresserar mig själv.
Men i Svolvær mötte oss också ett annat slags kultur. I stället för fisklevertran flöt champagne och bordeaux i stora floder, och där jag hade väntat att en karg natur skulle medföra försakelser och umbäranden av alla slag, föllo ripor och torsktungor (delikatess) och sydfrukter ned som från himlen. Och älskvärda kvinnor talade om Ellen Key och kåserade om Strindberg, Heidenstam, Hamsun, Ibsen, Björnson, Aanrud, Kinck — medan torsken, kulturbäraren, stimmade runt omkring Vaagö, omedveten om att det i alla fall är han som sätter oss i stånd att äta så, dricka så och tala så.
Och en timme senare somnade jag under en ejderdunsbolster vid läsningen av Lofotpostens underrättelser om fisket:
Onsdag.
Reine: Smaagarn 120 — 700 — 300, tonætters Storgarn 150 — 700 — 250, Natliner 40 — 400 — 180, Dagliner optil 200, Skøiter 150 — 600, Fiskedampskibe 800 — 1,500. Fisk 25 — 27, usløjet 32, Lever 20 — 23.
For Risvær skal der efter Forlydemle være fisket rigtig gott optil 400.
Jag begrep inte ett dyft.
Följande dag ångade vi i väg längre mot sydväst, förbi Vestvaagö med sin Himmeltind och sin Urtind, som gömde topparna i moln, till Flakstadö, där vi lade oss ett par timmar i hamnen vid Sund för att köpa fisk och livnära oss. Runt omkring båten simmade ejder i hundratal, trängdes mellan bryggornas pålar eller klevo ovigt omkring på strandklipporna. Ångbåtar med agn och mat ombord kommo och gingo. Måsarna skreko. Ejder och skarvar flögo omkring nästan inom räckhåll. Två korpar kretsade över en bergudde. Båtar i hundratal kommo hem från fisket länsande med sina bruna segel förbi Commonwealths akter och karlarna i gula oljekläder vinkade hälsningar åt oss. Där var liv och där låg hälsa i luften.
Vi lättade ankar med Reine på Moskenesön som mål. Horisonten var taggig av segel, ty därutanför låg fiskeflottan i fullt arbete, 1,200 båtar med 5,000 man, och fiskade torsk.
Snart lågo vi mitt i fiskeflottan, i ett virrvarr av nordlandsbåtar, listerbåtar och ångbåtar, och om några minuter befann jag mig ombord i Nikolai Pedersens fra Roglen, Harstad, ottring, sysselsatt med unionspolitik. Det var verkligen den gode Nikolai, som började, ty jag skulle aldrig ha hittat på det samtalsämnet. Vårt samtal är min hemlighet, men jag kan berätta att vi kommo utmärkt överens. Och under det vi talade om nordens framtid drog Nikolai in torsklinan, medan en annan Roglenbo högg fångstkroken i torskarna som duggade tämligen glest för tillfället. Så småningom gledo vi ifrån politiken och jag fick en lektion i fiske med storgarn och smågarn, dagliner och natliner och dybsagn, vilken jag belönade med historier om Östersjöålen och vad Grisslehamnsfisket kan inbringa sina utövare.
Vad man kan förälska sig i alla grejorna på en båt och i en båt. När de använts en tid, verka de självväxta genom nötningen och få samma färg. Hela Nikolais båt med årtullar och åror och manskap och tinor och allt såg ut som ett enda redskap blekt av saltvatten och vind och nött till en ändamålsenlig form, och verkade som en skulpterad krok av ben. Sådant är konst, sådant är liv. Farväl, Nikolai!
Vi gå in i Reine hamn, dit alla båtarna samlas i kvällningen. Men där har också samlats en massa slödder, parasiter som suga ut arbetarna och sälja kram, som köpes då akvaviten börjar verka. Där finnas bodar med leksaker och plyschalbum och vykortsalbum. Ägde jag Reine skulle jag förbjuda denna kommers, ty det är fattiga fiskare som bli lidande på den.
Reine är vackert, och där koncentrerar sig fisket och handeln just nu. Allt är torsk och torsklukt. Torskslem och tran ligger som en hinna överallt, man halkar och vadar i torskavfall. Inne på telegrafen luktade det torsk och i den enda salong jag besökte i Reine luktade det torsk. Båt efter båt lägger till vid bryggorna med torsk upp till relingen och karlarna diskutera lastens värde. Där är rop och glam och skratt, mäns djupa bas och pojkars diskant. Pojkarna se helt stolta ut i sina oljekläder, ty den uniformen likställer dem med fäderna och i den fostras de till hjältar på havet. Kvinnor ser man ej. De sitta hemma och vagga de sista tvillingarna. Det är gott om barn i Lofoten, 10 till 15 barn av samma mor är icke ovanligt. Vad beror detta på? Månne på Golfströmmen, ty den inverkar nästan på allt i Norge.
Jag besöker fiskoljefabriken och trankokeriet och inspekterar torkningen av torsken, den saltade klippfisken och den osaltade stockfisken, som hänger i hundratusental på sina torkställningar. Jag förstår att livets mening delvis är torsk. Allt är stort tilltaget här under de vita fjällen. Bara skillnaden mellan ebb och flod är 5 meter.
Vi lämnade Reine och ångade hem till Svolvær. Jag läste Lofotposten en gång till och somnade vid fisketelegrammen.
Vaknade åter och vi satte kurs på Narvik, sedan vi först gjort en titt in till Kabelvaag, som en gång var Lofotens huvudort, där det levdes Klondykeliv under fisket. Där dansades cancan och spelades kort. Akvaviten flöt och båtlaster bytte ägare.
Havet låg vitt som mjölk under den bleka solen. Och då ejdrarna lyfte och slogo ned, sprutade det som av silver i mjölkhavet. Vi gingo in i den beryktade Troldfjorden, "det styggeste sted i Lofoten", säga en del Lofotenbor. Det tycker icke jag. Möjligen hemskt vackert. På en fjällsida stod ett färskt utterspår, om det kan intressera. Och små snöskred stodo som skidspår från fjälltinnarna ända ned i havet.
Strax innan det mörknade passerade vi Skjærvö, ty vi gingo en annan väg hem än bort. Man berättade mig att på Skjærvö ligger en skatt nedgrävd. Den kan upptäckas endast Sankt Hansnatten och endast av en 40 års jungfru. Den blir nog aldrig bragt i ljuset.
Snart glimma ljusen i Narvik, och med ljuskastaren söka vi oss väg till kajen.
Lofoten har tagit mig och jag måste se det en gång till!
HOS LAPPAR.
Med snöglasögon på näsorna och liggande på rygg i våra vargskinnspälsar hade vi åkt ut till lapparna, som höllo till en mil norr om Kurravaara. Det blev liv och rörelse utanför kåtorna, när vi pinglade uppför fjällsluttningen.
Solen sken klart och snön bländade och som glada färger på en vit palett lyste och skimrade lapparnas dräkter. Hundarna skällde, våra hästar stegrade sig och skakade bjällrorna, man ropade hälsningar, barnen pulsade omkring i drivorna. Där var liv och lustighet.
Vi skulle köpa torrkött och ett par färska renstekar. Handeln var snart uppgjord och ett par pojkar gåvo sig av för att hämta en ren. Vi hade passerat hjorden på andra sidan sjön. Under tiden skulle vi vara gäster i kåtorna, där maten just kokades och det starka, gröna kaffet stod på elden. Om några ögonblick lågo vi bekvämt utsträckta på renhudarna bland hundarna, som motvilligt makade åt sig.
Det var i gubben Sarris kåta. Sarri är gammal och rik och hans gumma, som är mörkbrun och har tusen rynkor i sitt kloka ansikte, där ett par svarta, glänsande ögon slugt betrakta främlingarna, rör om i grytan med doftande renkött och renben. Så småningom fylles kåtan alltmera med lappar från andra hushåll. Där rökes och skrattas och vår finske tolk får hundra frågor att besvara. Men han frågar också tillbaka. En av flickorna i kåtan är 25 år gammal och ogift. Hon säger att hon törs inte. Skoj och skratt bland oss och lapparna. En unge kryper omkring på björkrismattan, där snön skiner igenom. Han är naken om ben och mage, men han skrattar och leker som om ingen köld funnes.
Middagen är färdig. Renkött och rentunga, renben och renbuljong! Jag undrar just hur den av oss mår just nu på jaktstigen efter de tre liter buljong han satte i sig utom de kilo kött och de meter renben han lät försvinna. Men härligt är det och passar bland fjällen och buljongen är icke alls gjord på Liebigs köttextrakt eller några slags kapslar, utan är den enda riktiga buljong i världen. Så 4 koppar kaffe och fram med piporna. Mätta luta vi oss bakåt på de mjuka renfällarna och se på hur röken stiger blå genom fånget mot solbelysta moln.
När vi kommo ut ur kåtan, var renen hämtad och stod bunden vid en björk. Litet ackorderande om priset, ett par pojkar draga omkull honom, den ena sticker sin kniv mellan hans framben, tar ett par steg åt sidan och låter honom sköta sig själv, fast han håller fast i grimman. Renen springer upp, gör några kast, vacklar och faller tungt åt sidan. Han är död och om några minuter är han styckad. Sådant är livet.
Ännu dröja vi ett par timmar hos gubben Sarri. Kaffet flödar åter och språklådan är öppen. Men när solen börjar sjunka ta vi avsked, ta på pälsarna och äro inom kort på återvägen.
Moln dragas ihop i söder. Snart börjar snön falla. Det mörknar och i kolsvarta natten åker jag sovande in i Kiiruna. Dess elektriska ljus väcker mig, och vit som en snögubbe stiger jag ur släden. En smak av renben och buljong sitter kvar i munnen, men inom 5 minuter är den borta. Minnet är varaktigare.
ÅTER HOS LAPPAR.
För några dagar sedan fick jag ett brev från Luleå. Där stod att solen höll på att komma och att isarna hade gått och att allt var härligt.
Nu när jag sitter på mitt ägande hemman i Grisslehamn, där havet är sommarblått och träden ännu ha vårens unga gyllene grönska, där hundkaksen växer mitt yngsta barn över huvudet och man önskar att man vore oxe för att riktigt kunna njuta av det kraftiga gräset, kommer jag att tänka på Lappland, där snön ligger kvar än. Förra gången jag var där, snöade det midsommaraftonen i Kiiruna, så att landskapet några timmar verkade vinter. Men solen är kraftigare där än här nere, och dagen därpå var det vår igen.
Över myrar, som ångade i solhettan, genom våta drivor på fjällens nordsidor, över bäckar med skvalande isvatten hade jag tagit mig fram till ett lappläger och var gäst i en kåta.
Jag kommer ihåg, hur jag genast kände en stark hemkänsla i tältet. Det föreföll mig som om jag varit borta i främmande land hela mitt liv och först nu kommit hem. Jag njöt så som jag aldrig förut njutit av livet. Ett stort och starkt, medvetet lugn kom över mig, och jag kände som om musklerna knötos hårdare och kraftigare av hälsa och lycka. Det var just lyckokänslan jag kände. Luften var som kyligt vin, och människorna bland vilka jag satt verkade upphöjda över småaktigheter och futtighet. Jag fick klart för mig att denna min känsla av lycka måste bero på någon släktskap med fjällfolket. Jag känner inte till min släkt så värst långt tillbaka i tiden, men med all säkerhet har någon lapp eller annan nomad varit framme och tittat.
Nu, när jag kom upp till Lappland igen i vintras och kom in i en kåta, kände jag denna hemkänsla om möjligt starkare. Jag skulle vilja följa med fjällapparna och leva mitt återstående liv med dem. Jag känner visserligen att jag borde ha tänkt på detta förut och att det är för sent nu, men jag känner samtidigt, att jag har gått miste om den verkliga lyckan i livet, därför att jag icke bröt nog tidigt med den så kallade kulturen.
Det här artar sig tydligen till ett kåseri om mig själv. Min avsikt är emellertid att skriva något om lapparna.
Jag var i Jukkasjärvi på ett stort möte mellan landshövdingen och en massa lappar. Lapparna ha också sin norska fråga. Norrmännen klaga över att renarna göra skada på deras odlingar, då de komma över fjällen ned mot havet. Så snart en norsk bonde hittar en tuss renhår på sina ägor, begär han skadeersättning. Odlingar, som skulle kunna inhägnas, inhägnar han ej, ty då kan han ej begära skadeersättningen, vilken han betraktar som en inkomst. Lapparna, som följa sina renar över gränsfjällen, äro svenska undersåtar. Därav följa konflikter naturligtvis. Men lapparna borde naturligtvis också vara norska undersåtar, ty de måste ju följa sina renar, då dessa gå till Norge. Frågan är svårlöst, men min åsikt är, att vi i det längsta böra undanröja svårigheterna för det folk, vars land vi erövrat och dragit järnvägar igenom och som vi underminera med gruvhål. Lappland är lapparnas land och vi äro inkräktarna. Vi böra åtminstone låta lapparna dö ut så smärtfritt som möjligt, om de nödvändigt måste gå under för den annalkande kulturen.
Om allt detta pratade vi i gubben Sarris kåta, medan kaffepannan sjöng över elden och vi bolmade vår norska tobak. Det var festdag i Jukkasjärvi och solen strålade med värme och glädje över de vita fälten och de grå stugorna. Framför skolhuset hade man slagit upp två kåtor och vi frossade på kaffe med torkad renmjölk i. Vi voro gäster hela dagen. Vi köpslogo med finnarna om bonader och ryor och gjorde storartade affärer med lapparna i knivar och skor. Jag köpte ett par bandskor av min väninna, gumman Prosti, som är absolut säker på att jag har ett stort hus i Stockholm och är en av Skandinaviens rikaste män. Nå, man uppträder ju stundom så! Gumman Prosti och jag kallade varandra du efter landets sed.
Jag fick undervisning i lapparnas sätt att märka sina renar. Jag misstänker att få svenskar söder om Jämtland ha reda på det. Renmärkena inregistreras, och myndigheterna i Lappland ha måst göra studiet av dem till en särskild och ganska besvärlig vetenskap. Om det roar skall jag här nedan lämna ett litet schema över märkningens grundtyper och några prov på renmärken. Mig intresserar detta, och möjligen kan någon annan bli intresserad.
Man påstår, och jag anser det ganska troligt, att en lapp bland sina hundra renar genast upptäcker om någon med en annans märke kommit i hjorden. Han går upp på någon höjd, så att han får en överblick över djuren, och om något har ett hak mer eller mindre i ena örat än hans egna, kommer lasson fram och främlingen avlägsnas.
Vid den femte koppen kaffe börja jakthistorierna. Niia är en stor jägare. Han har skjutit 6 björnar. Vargarna har han inte räknat, och järvarnas antal har han glömt. Men hans svarta ögon lysa, då han talar om, hur han skidat efter vargen, tills han måst slänga av sig alla plaggen utom byxorna och hur svetten blev ispärlor på hans bröst, innan han fick knäcka ryggen på fienden.
I Jukkasjärvi kyrka är det gudstjänst, och det är en stor händelse, ty det är endast en gång om året lapparna kunna komma dit. Då viges det, döpes och begraves. Då är där liikutuksia, den læstadianska extasen med gråt och omfamningar. Framme vid altaret stå kistorna och prästen läser. Lapparna gråta i kör, rytmiskt med stigande och fallande styrka, en underlig låt som av vilsna hundars tjut och skall. De döda i kistorna ha kanske legat där i månader, och sorgen bör ha trätt i bakgrunden, men anständigheten fordrar högljudd klagan.
Jag går in i sakristian och läser på en träplatta verserna av de tre fransmän som år 1681 besökte Jukkasjärvi och Torneträsk:
Gallia nos genuit, vidit nos Africa, Gangem
Hausimus, Europam que oculis lustravimus omnem,
Casibus et variis aeti terra que mari que
Stetimus hic tandem. Nobis ubi defuit orbis.
Vi lämna kyrkan och gå på stor fest hos gubben Sarri. Renbuljong, renkött, renben. Vi äta såsom de där aldrig ha ätit, och anständigheten fordrar att vi äta mer än vi behöva. Flottet breder ut sig från mungiporna över ansiktet och vi skina av tillfredsställelse, där vi hugga in med slidknivarna på de väldiga köttbitarna. Renmärg med renlever, salt och peppar är en mat för de odödliga gudarna.
Men det börjar skymma och risslorna med sina fällar äro i ordning. Hästarna frusta vit rök, ty på kvällen smäller kölden till. Utanför stugan, där vi ha kvarter, står en säng halvt begravd i snön. Ty en finne dog i den sängen för 14 dagar sen och hans ande kommer varje natt och vilar sig i den. Han kommer inte ensam utan följd av andra dödas andar, och man vill naturligtvis inte ha allt det följet inomhus. Därför skall sängen stå ute minst tre veckor. Efter den tiden komma andarna inte dit. Om man slår någon i ansiktet med den trasa, varmed liket tvättats, får han förmågan att se andarna, både den sist dödes och andra begravdas.
Nu resa vi från Jukkasjärvi i den mörknande kvällen. Det är kallt och vi tala med varandra ur molnstoder. Då det svartnar till natt fara vi över Luossajokki, vars vatten sorlar dovt under snön, och om ett par timmar få vi till ledstjärnor de elektriska ljusen på Kiirunavaaras sluttning.
Tvärs över himlen, från horisont till horisont, står ett norrsken i fyra böljande blåvita band. Det knarrar under medarna och kölden biter i ögonlocken. Hästarna äro vita av rimfrost och min högra mustasch har frusit fast vid vargskinnspälsen, men nu äro vi hemma.