REVAL
Reval den 30/7 05.
Söndagsstillhet nere i Mejts salong. Gastarna spola däcket över mitt huvud och en av dem sjunger:
Gråt ej, om på det vida hav en enslig grav jag får. Du kan ej pryda där min grav med rosor och en tår.
Genom springan under skylightet ser jag ett virrvarr av master mot den varmblå luften och längst borta Reval med gamla svenska murar och torn.
Men över den gammalvärdiga stadens grå och röda silhuett skrika Alexander-Newskijkatedralens fem barbariskt gyllene lökkupoler, att det gamla svenska Reval vid vårt gamla svenska hav nu är en av trösklarna till Orienten. I väldiga slupar passera ryska matroshopar på väg till staden. På piren mitt emot oss hojta vodkastinkande kuskar, höljda i lumpor av orientaliskt snitt med pärlstickade skärp och låga, på mitten åtsnörda stormar. Estniska bönder med vilda skägg och obarmhärtiga ögon hänga över vedskutornas relingar och bekika de ryska bönderna i röda blusar som ro stenlastade båtar, besläktade med nordlandsbåten och dschonken. På kajen bakom vår blågula fladdrande duk stå Yachtsmän och tala tyska, ryska, estniska och beundra vår båt, ty den är ren och fin, ädlingen bland yachterna i klubbhamnen. Ville jag, som jag nyss gjorde, klättra upp i klubbhusets flaggstång, skulle jag kunna se en rysk eskader ute på redden, farlig att skåda som ett rövarband på en sekundateater, och bakom den utanför sandrevlarna en kappsegling — ty det är söndag och frisk bris.
Sådan är ögonblickets situation.
Det ligger en viss tjusning i att okänd, utan idiotiska guider ströva igenom en gammal stad av Revals valör. Och dess valör är mycket hög. Jag ville smeka de gamla husens buktiga, av århundradena adlade linjer. De växa ej brutalt upp ur gatan utan deras väggar äro en omärklig fortsättning av den. Det nyas, det oanvändas stelhet är borta och hemmets värme och åldringens överseende slår emot dig i varje hörn. Deras kanter äro rundade som i avsikt att ej skada dig. Och gotikens längtan uppåt stämmer dig till poesi. Tag bara kärleksfullt i de gamla dörrhandtagen som nötts av generationer och stig aktsamt på trappstegen, dem århundraden ha slipat med alla slags steg, rädda, djärva, värdiga, sorgsna.
Du stiger in på gamla gårdar, där varje kvadratfot är en dikt, en historia om allt av himmel och helvete som kan rymmas i en själ. Bry dig inte om soporna, om stanken, om trasorna och fattigdomen. Men se in genom något litet fönster, om ditt öga hittar genom geranierna och Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta människor i de små rummen och vänta på döden. Strumpstickorna klirra mot varandra, man älskar, man äter, som man älskat och ätit därinne i många hundra år. Det är som då jag står i skogen och ser på en myrstack, som halvsover. Det sysslas därinne, man släpar på ett gammalt nött barr, en takbjälke eller en gammal kär möbel, alldeles som du flyttar en länstol i ditt rum.
Jag hör icke bullret på gatan bakom mig, där jag står med ansiktet tryckt mot rutan. Jag bryr mig ej om de fulla kuskarna eller småstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter på trottoaren. Jag lyssnar till tystnaden i själva muren, och till sorlet av skuggorna som jag älskar att skapa därinnanför. Kanske dog någon av min egen släkt därinne. Han slogs som en djävul under den tappre grev Pontus och roffade åt sig så mycket av bytet att han blev en välbesutten man, och blev kär i en halvvild estnisk bondflicka och gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som jämförelsevis hederlig borgare just i den här kammaren. Requiescat in pace!
Med mössan i hand går jag in i den gamla domkyrkan. Under de nötta golvstenarna sova våra gamla slagskämpar, ädlingarna från 1500-talet, som voro gentlemän av sin tid utan näsduk, ty de snöto sig i fingrarna och ströko av på de vackert stickade skörten, medan de höviskt konverserade med sina ädelborna damer, på vilkas spetskragar lössen kröpo i väldiga processioner. Sådan var tiden. Jag tänker mig den gamle fältöversten Karl Horn och hans gemål, som okunniga om vår tids ondska sova under stenen som jag trampar på med mina moderna gummiskor. Jag tänker mig honom med dödmannens stränga och hemlighetsfulla min och de uttorkade ögonhålorna skådande in i det som ännu är gåtor för de nu levande, med handen på det vackra värjfästet och rocken gulnad och skör som fnöske. Och i kistan bredvid hans gemålen, ur vars sköte en ny gren på det gamla stamträdet växte fram, frisk och grönskande. Jag vet ej, varför jag vill stryka hennes döda stenpanna med min levande varma hand — det är ett slags hälsning både till de döda och de ännu ofödda släktena — kanske också en hälsning till min egen mor — vad vet jag?
Här ligger Pontus de la Gardie med kung Johans dotter vid sin sida på sarkofagen. Hon är vacker och mild, han är hård och obeveklig, men med knäppta händer vänta de på samma förintelse. Över dem skymmer det i de grå valven. På väggarna hänga vapensköldar av ätter, vilkas namn nu äro halvt bortglömda i det gamla fosterlandet. Luften är tung av minnen och dammet som virvlar i solskenet är som om det vore upprört av mäktiga vingslag från de gamla seklernas jätteörnar, som osynliga kretsa omkring däruppe under taket med kronor om halsarna och svärd och äpplen i klorna.
Jag är ingen Bædeker och min mening är icke att föra någon staden runt och slösa med gamla minnen, dem jag helst behåller för mig själv. Jag vill endast upplysa om att i Schwarzhäupterhaus finnas goda porträtt av våra svenska regenter från Gustav Vasa till och med Ulrika Eleonora. Två porträtt finnas av Karl XII, av vilka det ena föreställer någon engelsk barnkung. Jag skulle kunna beskriva vaktmästarens suveränt överlägsna min, då jag förklarade att det ena icke är äkta. Men äkta var hans vaktmästarlogik, då han invände: Wenn das Eine echt ist, muss auch das Andere echt sein.
Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt.
Jag går på måfå in genom en vacker femtonhundratalsport i ett vackert hus och går uppför en trappa. Det är kanske ingen trappa, utan en stege, som man slagit sönder och satt ihop igen och vridit i spiral. Det stinker av smuts, det är kolsvart. På små dörrar i våningarna läser jag estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn. Sopor fylla hörnen, blecksaker, buteljskärvor, trasor, ben, träbitar, och själva skymningen luktar snusk. Jag har föresatt mig att gå ända upp på vinden, om också en bov står bakom varje dörr. Jag kommer in i en familj, som inte kan mer än estniska utom husmodern, som kan litet tyska. Och genom att använda min tyska och blanda upp den med finska lyckas jag förvärva mig så mycket förtroende, att jag icke blir utkastad. Jag blir till och med bjuden på öl av husfadern, ty jag är svensk, och husmoderns mormor var svenska. Varifrån? Visste icke!
Jag reser ut ur staden till Katharinenthal för att äta middag. Där finns Peter den stores lilla hus och jag beskådar hans sängkammare, där han sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag gråter nästan, icke av rörelse, ty jag är icke ryss, men något av storhet låg i alla fall över sängarnas enkelhet och hans tofflor, som han glömt att taga med sig i graven. Jag skulle gärna ha velat träffa honom personligen.
Jag åt middag med vodka, stäppgräsvodka, som egentligen bör slås på kläderna, ty det luktar av stäppens hö och något masurka, jag åt Borschtschxstswsch, en härlig soppa, och ryska gurkor, med vilka änglarna borde livnära sig. Jag drack kaukasiskt vin och talade ryska med slavarna.
Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt segla vi till Wormsö.
Jag tror mig ha studerat Revals karaktär tillräckligt för att bilda mig ett omdöme.
På kvällarna, när allt flyter ihop i skuggor mellan husraderna och skymningen lägger sig över de ryska skyltarna och butikfönstrens kram och allt är tyst, kan jag lätt drömma mig sexhundra år tillbaka i tiden. Samma hus som då peka med sina spetsiga gavlar mot stjärnorna, fast ett annat släkte klättrar i deras trappor. Men jag kan, när jag vill, låta fantasin befolka gator och torg med gubbar i snabelskor och uddskörtade rockar och ställa till ett litet medeltidsbråk mellan en vildsint estnisk fiskarpojke och en tungrodd dansk lansknekt.
Vill jag ha sagan tillbaka, går jag upp på Slottsberget, där Lindanissa, esternas gamla fästning, en gång stod, och där dannebrogen föll ned från himmelen. Djupt nere i berget sover Kalev, sagohjälten Kalevipoegs fader, en sömn som kanhända icke kommer att vara i evighet.
ODENSHOLM.
Så länge jag lever, skall jag minnas en liten havsvik med solbelyst sandstrand, där små ilskna vågor krossas till skum bland lösryckt tång och glattslipade kalkstenar. Utanför en rad klippor och grund, där vita bränningar dåna, rullar Finska viken mörkblå med fräsande toppar. Det blåser storm, men luften är ljum och på stranden, där havsvinden brett ut enbuskarna som gröna mattstumpar, springa tre män omkring som vilda och glada barn, Zorn och Gallén och jag. Vi ha badat och dricka solen och dofterna från havet med våra munnar och kroppar. Och när vi lägga oss på rygg på den torrbrända marken där små tvinande blommor dofta, sveper blåsten om oss som böljande silke och vi spänna och knyta musklerna i glädje över att vara till. Vi känna oss i släkt med ejdrarna som kretsa utanför näthusen och i släkt med de vita stormmolnen som jaga varandra in mot Estland.
I går kommo vi hit i den börjande skymningen. Under långa timmar av stiltje hade vi sett den lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår kurs från Baltischport, där barbarer i gendarmuniform sökt göra vårt liv surt.
Alltnog — vi närmade oss Odensholm. Ön är skyddad av fästningsverk, byggda av istidens ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål emellan, där inseglingen är hasard, om man inte är i besittning av de hemliga korten, och det voro vi icke. Kvällsbrisen gav fart åt skutan, och plötsligt gulnade vattnet. Mellan de ljusa bottenstenarna vaggade tångruskorna och vi beredde oss på en liten grundstötning, då vi upptäckte en fiskarbåt på väg ut till havs. Vi hissade lotsflaggen, vi varsnade grund överallt. Vi sökte gå ut samma väg vi kommit. Då vänder fiskarbåten, man svänger armarna och pekar. Vi falla av, skutan får fart och vi tro oss klara, då fiskarbåten, rodd av kraftiga armar, är alldeles inpå oss, och en man ropar på svenska: — Fall mera! Det ligger en stor sten framför er! Vi föllo förbi ett grund som annars skulle ha skaffat oss nattarbete, och voro räddade.
Båten lägger till längs Mejt, och lotsen stiger ombord. Hans gång på vårt däck är stolt som en vikings och med sina nakna fötter går han säkert som på sitt eget stugugolv. Lova, falla, lova, falla, och under det han lotsar oss in i hamnen, lär han oss vägen ut därifrån, vårt nästa behov.
— Här på stranden ser ni tre stora stenar. Då ni seglar ut, skall kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vänster om kapellet står en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går ni på grund.
Så säger han plötsligt: — Är ni svenskar?
— Ja.
— Vi äro av samma stam. Gud välsigne!
Och han räckte fram handen åt oss. Det var, som om vi skulle ha hälsat på någon av våra förfäder tio släktled tillbaka i tiden. Hans tal flöt lugnt och klart utan onödiga ord, värdigt och vackert, och då vi äntligen lågo i hamn och han gått ombord på sin skötbåt, kände vi att vi voro hela öns välkomna gäster.
Det var sent, men vi gåvo oss ej tid att vänta till följande morgon. Vi rodde i land vid ett litet hus med livräddningsstationernas allvarliga röda kors på dörren och vandrade upp mot byn, vars gråa tak skymtade bland gröna träd på halvannan värsts avstånd. Vägen gick över en sandslätt med låga enbuskar och här och där små sävkantade gölar, där ejdrar, måsar och småspovar orädda simmade omkring eller gravitetiskt spatserade på stränderna. Vi komma till det lilla kapellet med sin kyrkogård, över vilkens port en gammal galjonsbild, föreställande en präst i 1700-talets dräkt, tronade.
Kapellet verkar blankslitet av stormarna och gravstenarna se ut som tvinande växter av förhistoriskt ursprung. Det torra gräset frasar under våra steg och jag tänker på de döda gamla svenskarna som trötta av brottningar med havet slumra härnere.
Vi fortsätta vägen och snart äro vi i byn. Askar skugga de grå, sävtäckta husen, och medan skymningen sänker sig får jag en stämning av medeltid. Så här ungefär bör det ha sett ut hemma för 500 år sedan, och jag är viss om att det gjorde det. Ur en ladugård kommer en kvinna tassande i sälskinnsskor och vi tilltala henne. Hon svarar på en underlig gammalsvenska, och medan vi prata, kommer folk till. Om några minuter äro vi förstådda, välkomna, och gäster i en stuga, som snart fylles av byns män och kvinnor. Ty vi äro svenskar, riktiga svenskar från det gamla Sverige och blodet binder.
Varför får jag icke bli sentimental? Låt mig vara omodern och för några ögonblick känna, hur tårarna fylla mina ögon, tårar av glädje över att ha fått komma hit.
I den stora, svartrökta, rena stugan dukas vår kvällsvard upp av kraftiga blåögda kvinnor. På bänkarna bredvid oss sitta våra gamla blonda vikingar med vackert skurna ansikten och fråga oss om Sverige, men vi överväldiga dem med frågor om Odensholm.
Över dörrposten läser jag årtalet 1905 och frågar, varför just det årtalet står där. Varje nyår målas det nya årtalet dit i varje stuga för att öborna skola komma i någon slags kontakt med tiden, som flyr. Ty faktiskt är deras liv inrättat på samma sätt som vårt för ett halvt årtusende sedan.
Sedan många århundraden har Odensholm varit befolkat av svenskar, men för 600 år sedan kom pesten och gjorde ön till en öken. Sedan kom en man från Sandhamn dit med sin familj. Vår värd pekar på en liten pojke och säger: — Den där pojken är tionde ledet från den Erik, som seglade hit från Sandhamn. Vi kalla oss Erkas efter honom.
Efter pesten hade estniska sjörövare sitt tillhåll här, men Gustav II Adolf lät befolka ön med svenskar för att få ordning i trakten. En gång länge efteråt kommo kapare från fastlandet för att röva och plundra. Men dimma kom från sjön, och Odensholmsborna togo sig före att dunka på sina kokkärl, varpå kaparna blevo rädda och lämnade ön. De hade satt sina båtar i land vid ett rev, som därefter kallas Kaparevi.
Sagans ande fyller stugan, och det berättas den ena historien efter den andra.
Ön har privilegier från Gustav II Adolf eller Kristina och lämnar i skatt sedan urminnes tider 4 tunnor salt fisk och 4 tunnor torkad, sammanskott från de 7 familjer med tillsammans omkring 100 medlemmar, som bo där. Men nu vet man icke, till vem det där skall lämnas. En estländsk baron sades ha köpt ön och kom för att förändra villkoren, men öboarna betrakta sig fortfarande som svenskar och i sin goda rätt på grund av de månghundraåriga privilegierna och underkasta sig ingen förändring.
Vi sågo deras ögon glöda, då de talade om baronens försök. De talade om sina sälbössor och försäkrade att de skulle ha gått man ur huse och skjutit så länge krut och bly fanns.
Min själ blev varm.
Vi åto kvällsvard. Brunt bröd, smör, flundra, stekt i svinflott, rökt torsk, Odensholms specialité, rökt flundra, filbunke, hembryggt öl, mjölk — som man ser mat för gudar och hyggliga människor. Sällan har jag njutit av något så mycket som av den rökta torsken och det goda brödet. Så snart ett glas var tömt, påfylldes det genast av den vaksamma värdinnan, ända tills man insåg, att man måste vända det upp och ned. Svensk uppmärksamhet.
Under tiden talades om Odensholm och om Sverige. Med oss talades en noggrant grammatikalisk högsvenska, inlärd ur svenska tidningar och svenska böcker, men sinsemellan och till kvinnorna talades gammalsvenska, vårt och deras fäders språk, fast på en särskild dialekt.
Nu vill jag översätta lotsens, som seglade oss in i hamn, samtal med oss på Odensholmsvenska. Eller kanske det närmar sig Runösvenska. I varje fall är det intressant:
— Fall maira! En storan stain er frafere!
Här oba stråndi sen I tri stor stain. Tåtå ni gå segol, tå ska kappli bli uti räsa mä mittmillastain.
Oba vinstursia kappli står en rauni braiver. Om ni tova hon raunia uti räsa mä han stain, så gå ni på grunne.
Bara uti hit hamne hövan I inga räddoa fer inga vär! (Men här i hamnen behöver ni inte vara rädda för någon storm.)
Mitt i natten gå vi ombord igen för att sova. Skummet ryker över jöllen och stormen tjuter i vanterna. Men vi bara längta till morgondagen och våra släktingar i land.
* * * * *
"Um Geesa givor en vikar, så ska skrävlinga bli tiner!"
Detta är ett ordspråk som användes då man vill underskatta en karl, och betyder fritt översatt: — Om gud låter mej få en säl, ska du få framfötterna!
Framfötterna äro nämligen intet värda. Men Odensholmarna visade oss de riktiga framfötterna, för att nu för en gångs skull göra en ordlek.
Deras stugor stodo öppna för oss, och vid måltiderna bullades allt upp. Vi drucko tremännings öl ur trästånkor, där träet hade insupit ölets själ så att kanten kändes stark och god att suga på. Torsken doftade och brödet doftade.
Vägg om vägg med oss röktes torsken, där den hängde på sina takstänger, jag måste sätta mig där och teckna interiören och låta mina kläder supa in den hälsobringande röken som sedan generationer trängt in i takbjälkarna och gjort dem svarta och vackert blanka.
I stugans fönster står en underlig växt i en kruka. Jag frågar, och får veta att det är kajennpeppar — "för att ha i brännvinet, när karlarna blir livsjuka".
De karlarna, de äro sig lika, till och med på Odensholm! Kvinnan som upplyste mig om kompositionen verkade stenålderskvinna och hade antagligen fått klart för sig att endast karlars sjukdomar kräva brännvin och kajenn!
Vi gå omkring på gårdarna. Plötsligt se vi en levande silhuett mot luften. Det är en pojke som är uppe på stegen för att se efter i havet om någon behöver livräddning. Då får jag reda på, att Odensholmarna i år ha räddat 4 skeppsbesättningar utan att få en kopek för besväret. Det är en herr Gut i Reval, som tydligen kan lämna upplysningar om, vart pengarna tagit vägen.
— Inte begär vi pengar för sådant, men då det betalas ut pengar, varför skulle vi inte få dem?
Jag lovar att påminna herr Gut. Jag hoppas att han får läsa det här.
På väggen i en stuga läser jag följande nyårsgratulation med teckningar: 1905 "Ett gott nitt år, att fiskar får som ingått år.
"Gud må giva lick och hels åt folk å kriar te trivas i år: och än själar och alar mä vintån fås."
Jag går omkring och njuter av allt detta liv. Jag beundrar takens drakhuvuden, som påminna mig om vikingafejder och allt vårt svenska bohemeri som lever kvar hos oss än trots allt.
Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinvånarnas ejdrar genom att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga och beundrar barometern som hänger i taket. Materialet till den har måst hämtas på fastlandet. Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en så avsides liggande ö.
— Men vi tar från fastlandet. Sade man mig. Då kan jag förstå.
Vad skall jag säga mera? En gång skall jag komma tillbaka till
Odensholm och bo där. Jag hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs,
Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds och Stavas icke betrakta mig som
främmande.
Jag ber mina läsare skicka svenska böcker till dem. Adressen är t.ex.
Brus
Odensholm
Estland.
Albert Engström.
EN JULAFTON I UPPSALA.
Jag ämnade tentera i grekiska i februari och måste tillbringa julen i Uppsala för att icke förlora tid hemma på landet genom festande, dans och slädpartier.
Endast den, som fjärran från sitt hem julat i den staden, kan sätta sig in i stämningen. Mellan husraderna lyser det tröstlösa vemodet ur lyktorna, och inne i de små studentlyorna ligger det ännu hemskare och dystrare. Stjärnorna, som gnistra på den svarta himmeln över den lilla staden, ha intet att göra med barnens muntra och sprakande julstjärnor, som tindra över lustiga julbloss och rykande hästar, medan bjällrorna klinga i en rytm, som bådar dans. Och den vida slätten runt omkring är arktiskt öde och full av mörker. De få ljusen äro som lanternor på infrusna fartyg.
Men inne på Gästis sitta de stackars hemlösa i de skummaste hörnen, en och en, och drömma vid sina fattiga toddar om lackdoft och julgransglitter.
Jag skulle alltså jula i Uppsala. Vi voro två, som skulle dystra till tillsammans, den gamle Ernst Fridolf och jag.
Jag kinesade hos honom, ty jag vågade ej gå till min egen lya, där en arg städerska krävde pengar, och där ved varit en okänd lyxartikel sedan flera dagar. Jag kinesade på Ernst Fridolfs soffa, ty i Uppsala ligger värden i den bästa sängen. Vi hade ingen ved, men lampan hade olja och värmde på sitt vis. Jag fick hölja in mig i Ernst Fridolfs virkade sängöverdrag, en vintergata av bomullsstjärnor med mellanrum stora nog att få en hand igenom, men det räckte två gånger omkring min magra juniorkropp, och var turen god, täckte yttersta lagrets stjärnor det inres mellanrum.
Det enda som kom mig att se livet i ett någorlunda rosenrött skimmer var, att jag ägde en femma, vilken skulle räcka för oss båda under vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost, biffstek och porter, fingo vi på krita på det lilla Concordia. Resten skulle nog vår herre sköta om, och under mellandagarna skulle vi hälsa på farbror Yxlöv.
Farbror Yxlöv kräver sitt särskilda kapitel. Han var avlägsen släkting till Ernst Fridolf, mjölnare i goda omständigheter och bodde ungefär en mil utanför staden. Han var ett gammalt original, som på sin väg genom livet listat ut en hel del saker. Han kunde allt och var traktens faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade litet och kunde sätta trädgårdar i gång som ingen annan. Hans enda huvudfel var, att han tyckte om ett glas ibland, men detta är ju en allmäntmänsklig egenskap. Mot följderna av överdrivet festande hade han ett medel, som ej bör undanhållas läsaren. Innan han tågade till kalaset, drack han litet olja, ty han hade listat ut, att oljan på grund av sin lätthet alltid måste ligga i ett tunt lager ovanpå det han förtärt och dymedelst hindra spritångorna att stiga upp i knoppen. Han försäkrade, att medlet var probat och osvikligt.
Nu bör ni känna farbror Yxlöv till en viss grad.
Julaftonen kom, och efter en stadig frukost på Concordia gingo vi hem till vårt rum för att överlägga om, hur vår femma lämpligast skulle användas.
Det var smällkallt både ute och inne. Frosten satt vit på dörrlås och fönster, och man märkte ej, då en pipa slutrökts, ty andedräkten förvillade.
Att vi skulle köpa punsch för tre kronor, var en självklar sak. Resten skulle användas till julklappar, och dessa skulle tillfalla pigorna, som tjänade hos baningenjören, ty med dem hade vi åkt karusell på Feitska tomten, och de voro världens skönaste kvinnor. De brukade nicka åt oss från köksfönstret, då vi flanerade utanför järnvägsstationen, och sådant intresse måste ju belönas.
Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf köpte en sidenschalett för 1,25 och jag en s.k. bild att sätta på spegeln under den pighimmel jag förmodade vara draperad över den enkla byrån. Bilden var en porslinsdocka, klädd endast i en dansöskjol. Jag tyckte själv, att det var djärvt köpt, men studenter äro nu en gång för alla upplagda för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och jag antar, att det är normalt.
Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in dem i mystiska jättepaket och försett dem med oändligt kvicka deviser. Baningenjören tog själv emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i veck, och hans blick gick genom märg och ben, och vi rodnade ynglingens rodnad. O, du heliga ungdom!
Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och köpte två liter punsch, Ulanders Fin de Siècle. Det började skymma, då vi väl installerat oss i vårt kalla wigwam.
Vi hällde upp vars ett glas och drucko under tystnad. Piporna glimmade. Mörkret smög sig in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma, som saknade oss i kväll, och något snörde till våra strupar och hjärtan. Och vad skulle det bli av oss, lata som vi voro? Den lilla flik av luften, som vi sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste giftigt blågrön av solnedgångens rester, och frosten på rutorna gnistrade.
Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med alla de tidningar vi ägde. Det var en kort fröjd. Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna offra den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man lutade sig emot det. Det var ju en idé, och vi drucko för idén och plockade stolen isär. Vi måste spänta stickor ur sitsen, och efter uppoffrande av en halv tändsticksask flammade julbrasan. Ett dricksglas fotogen gjorde den till en lusteld. Det dånade i den spruckna kakelugnen, och den blev en tredje kamrat, en glad fyr som berättade historier och skrattade ett bullrande, smittande skratt.
Men vi borde allt gå ut och titta på folklivet. Vi gingo ned på gatan för att vika ut på torget — och där i hörnet sågo vi en figur, som vi kände igen.
Det var farbror Yxlöv! Han såg något beskänkt ut. Han hade tydligen glömt oljan.
— Goddag, farbror! Farbror är inne och köper julklappar, kan jag förstå!
— Skulle just börja på nu! Jag har varit i stan hela dagen, men jag träffade på vaktmästar Svensson och han bjöd på frukost, och förbaska mej den har blåst av än.
— Vill inte farbror dricka ett glas punsch hos oss? Enkelt och flärdfritt! Farbror har ju hela dan på sig.
— Nåja, ett glas då! Men sen får jag lov att uträtta mina kommissioner. Kommer ni ut mellandagarna?
— Säkert som i en ask! Vi ha skickat återbud till en hel massa ställen bara för farbrors skull.
— Ho, ho, ho — ni har väl inte så många att gå till kan jag tro!
— Joo då! Vi ä bjudna till inspektor och till den och den! men helst vill vi förstås ut på landet. Kom nu, farbror, så tar vi ett glas!
Farbror Yxlöv följde med upp. Brasan höll på att falna ned, och kylan började åter härska i rummet.
— Det var fan, vad ni har kallt! Kan ni inte sätta in några trän?
— Nej, den förbaskade städerskan har strejkat, ingen människa är hemma, och fan vet, var nyckeln till vedboden hänger. Men vi kan ju elda på med punsch. Skål, farbror! Skål, skål!
Farbror Yxlöv tycktes vara särskilt upplagd för festande. Han drack den ena bottenfocken efter den andra, han började sjunga och berätta historier, sluddra på målet och skrika. Klockan blev mycket, och vi vågade påminna om hans kommissioner. Men det borde vi aldrig gjort!
— Jaså, ni vill att jag skall gå? Jag är inte nog fin åt herrarna? Det är heller inget nöje att sitta i en iskällare med ett par oförskämda pojkvalpar. Ingen skall säga, att jag snuggar, ingen! — ta mej fan. Yxlöv kan gå! Han går på fläcken!
Där hörde ni! Han går, han går, men stick inte ut näsan till mej, för då bussar jag hund på er, lymlar där!
Han tömde ilsket sitt glas, fyllde på ett nytt och tömde det.
— Bli generad av såna där barnungar i stormhattar, gubbevars, som ni inte har betalt. Ni rider mej på näsan, för ni kan tala latin och hebreiska och engelska, men vet ni va jag kan? Vet ni dä? Jag kan be er —. Nu tar jag det sista glaset hos er, snobbyngel — åja! — slå opp nästa flaska, jag kan betala om det kniper!
Gubben Yxlöv var tydligen rakt på snusen.
Vi slogo upp nästa flaska och hällde i gubbens glas. Han tömde det och reste sig vinglande från soffan.
— Trodde jag var i sällskap med bildat folk — kräk ä ni! Dä ä just va ni ä! Stick inte näsan hem till mej! Gör'et inte! Ja bussar hund på er!
— Får vi inte följa farbror till skjutsen och hjälpa till med kommissionerna?
— Ja, ja ska gå, men jag behöver inte bli utmotad. Ja går — gå — hår — sir ni inte, att ja ä på vä — häg? Jäklar, vad ä min luva — hadde en skinnluva — eller ä dä katten, som ligger i hörnet där? — Han riktade en spark in i kakelugnshörnet och tog en överhalning.
— Dä min luva! Dä ä dä! Ni grinar, gröngölingar, för ni tror ja ä sned, men ingen har varit så nykter, som jag ä nu! Ingen, hör ni!
Han påtade i hörnet och fick tag i mössan.
— Men får vi inte följa farbror?
— Följa mej! Den, som följer mej, får sej en torvel, så han aldrig vaknar mer! Jag har rett mej utan hjälp i 55 år, och såna där jäklar som driver med gammalt folk —
— Ja, men farbror —
Gubben Yxlöv sparkade upp dörren och var ute i trappan. Hans stövelsinkor smällde mot trappstegens järnskoningar.
— Vi måste se efter honom. Vi stå inte till svars!
Vi rusade ut och ned på gatan. Yxlöv var försvunnen i folkvimlet.
Vad skulle vi göra? Vi hade fördärvat utsikterna för oss, men Yxlöv var ju också oefterrättlig. Vår framtid under mellandagarna såg hotande ut, och ingen kamrat fanns kvar att vigga av. Men vi hade druckit några glas punsch och punsch, måttligt njuten, föder idéer.
Jag fick en djärv sådan.
— Vi gå upp i poliskammarn!!
Ernst Fridolf betraktade mig frågande. Vi hade haft en del att göra med polisen, flyttat skyltar, ställt till gruff, släckt lyktor och dansat ringdans omkring den fruktade konstapeln n:r 9 Morin på torget en natt under de beryktade oroligheterna, då upprorslagen lästes upp från poliskammarens trappa av Raaben själv. Vi hade listat in ett halvt dussin båtshakar i polismästarens trappuppgång, anspelande på en gängse lögnhistoria om den riksbekante hedersmannen. Vi voro inom poliskåren icke betraktade som guds bästa barn.
— Jo, vi går dit och bjuder konstaplarna på punsch. Du förstår, att i kväll måste de vara vekhjärtade — julafton och frid i all naturen. Tror du, att några studenter förut ha bjudit konstaplarna på punsch i poliskammarn? Nej, var lugn för det! Och vi kunna få fördelar av det i en framtid.
Ernst Fridolf var med om saken, jag stoppade litern i fickan, och om några minuter stegade vi in i gemaket, där vi många gånger förut stått som syndare, anklagade för brott mot nattfriden och ordningsstadgan.
Konstaplarna tittade förvånade på oss. Jag harskade mig.
Jag höll ett tal, där jag påpekade julhögtidens betydelse. På en dag som denna borde vi glömma allt groll. Visserligen vore studentkåren på grund av vissa sorgliga tillfälligheter sedd i ogynnsam dager av polismyndigheten, och stundom, beklagligt nog, vore förhållandet vice versa, men i denna strid vore den ädlast, som räckte handen eller rättare litern till försoning. Vi hade tänkt oss de vakthavande konstaplarnas känslor på julaftonskvällen, en kväll då ingen bråkar i staden, då en vakt är obehövlig, ty kärlekens och fridens ande svävade ju över all ängden, liksom stjärnan för närmare två tusen år sedan stod still över krubban. Låt oss tömma en fridens, en förståendets, ja, en kärlekens bägare i Ulanders utmärkta Fin de Siècle-punsch till ett tecken på en varaktig och efterlängtad försoning. Bakom oss stod hela studentkåren, hela universitetet från rector magnificus till vaktmästaren i skånska nationen, en nation som i Uppsala var så obetydlig, att den icke ens existerade. Med ett ord hela det Sverige, som en gång skall bekläda alla ämbeten, från statsministerns till — vad skall jag säga? Med ett ord, skål och tack för den tid som varit! Måtte vi få uppleva många liknande julaftnar tillsammans!
Jag räckte litern till vakthavande överkonstapeln — och si! — han grep den. Det fanns bara ett dricksglas, det på kommissariens bord, och man vågade icke röra det, ty vederbörande kunde ju möjligen komma på inspektion. Vi drucko alltså fyrmännings ur buteljen, och julens ängel svävade med fridfulla vingslag över hela scenen. Den var enastående. Vi kände oss ha uppfyllt en mission.
Klirrr! Telefon! En konstapel sprang till apparaten.
— Ursäkta, herrarna, men dom telefonerar, att en karl ligger full nere i järnvägsparken. Vi måste hämta honom.
— Jag vet, vem det är, förklarade jag divinatoriskt. Det är farbror Yxlöv! Inte behöva herrarna båda gå och hämta honom! En är tillräcklig — jag följer med! Sedan kan vi ju dricka ur resten — det är tråkigt att behöva skiljas så här brådstörtat!
Jag förstår ännu inte, hur julstämningen kunde gripa konstaplarna till den grad, att de gingo in på mitt förslag. Ernst Fridolf stannade kvar, och jag begav mig med en konstapel springande ut i den smällkalla kvällen nedför Vaksalagatan och in i järnvägsparken. Efter en stunds sökande funno vi karlen. Det var farbror Yxlöv.
Det blev ett sorgligt tåg tillbaka till poliskammaren. Konstapeln och jag buro den gamle mannen i gullstol, och han sov och drog timmerstockar. Ostörda av vandrare passerade vi hela vägen. Jag talade med konstapeln om mitt dåliga samvete. Gubben hade fått punsch av oss.
— Åja, det är ju inte så farligt så här vid jultiden! Vi kan ju lägga in honom och låta honom nyktra till, så får han gå i morgon.
— Slipper han plikta då?
— Å, på sin höjd en femma — men vi kan ju för resten låta honom gå. Herrarna ha ju varit så trevliga och gemytliga, så för herrarnas skull — och i natt blir det nog ingen inspektion. Det är alltid så lugnt i stan såna här kvällar.
Vi placerade farbror Yxlöv i arresten. Han sov som en kappsäck, tillsnörd och polletterad och inställd i ett magasin.
Vi återgingo till punschen, det, som fanns kvar, nämligen, ty Ernst Fridolf hade skålat tämligen ordentligt med sin konstapel under vår frånvaro. Vi fingo i oss historier om äventyr från det nattliga Uppsala, vi skålade, vi lade bort titlarna. Jag försökte sjunga, men det påstods, att sång ej passade på vaktkontoret. Ernst Fridolf sjöng ändå och utvecklade allt det gemyt, som var honom eget, så att sången fick passera.
Jag undrar, om någon julafton någonsin bragts så hemtrevligt av några vakthavande konstaplar. Och då vi bröto upp, sedan vi vridit ur de sista dropparna Fin de Siècle-punsch, tryckte vi våra gamla fienders händer hjärtligt och länge och önskade, att de snart måtte bliva avlösta för att få ägna sig åt det trevna familjelivet, hustrurna som väntade, och barnen som ropade på polis.
Denna julafton är den enda jag icke tillbragt i mitt hem. Lyckan har gynnat mig, och jag önskar samma lycka åt alla dem, som läst detta ungdomsminne till slut.
P. S. Vi vågade icke hemsöka farbror Yxlöv under mellandagarna. Vi hade ju våra skäl, och för övrigt kom räddningen som vanligt i överraskande och oanad form. Alles geben die Götter ihren Lieblingen.
LUSKUNGEN.
Det artade sig till hunger och dyr tid i Småland. Det är inte länge sedan. Man behöver inte vara 50 år för att minnas det.
Det hade knappt kommit någon vårflod, och sen snön hade gått sin kos, kom torkan. Vägarna sprucko, åkrarna sprucko, och gräset, som trängde sig upp med små tvinande strån, brände solen brunt. Vattnet sjönk i sjöarna och bäckarna torkade ut. Emån letade sig fram bland bottenstenarna med ljumt vatten och gölarna stodo stinkande av ruttnande gräs och bubblande strandgyttja. Och solen stod röd och förfärande och obarmhärtig och tycktes dröja i sin bana för att stråla ned ofärd över marken.
I kyrkorna läste prästerna upp psalmbokens trollformler mot torka och bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla regn, men det kom intet regn. Deras gud ville straffa det vrånga och horiska släktet, ty måttet var äntligen rågat. Smålänningarna framhärdade i synden, de voro slappa i tron, och det hade de för resten varit sedan många hundra år. De hade visserligen fått en duvning då och då i form av missväxt och kolera, men de kunde inte förstå att de syndat mer än vanligt på sista tiden. Bönderna tyckte sig behandlade orättvist och började tvivla. Men tvivlet är den farligaste synden, sade prästerna, som hade sina grova löner och inte behövde vara rädda för att maten skulle ta slut i deras visthusbodar. Bedjen och åkallen, sade de och vibrerade med rösten och slogo i predikstolarna, som de hade lärt sig av andra präster. Men tvivlen icke!
Under tiden brann solen allt hetare. Brunnarna torkade ut och kreaturen råmade efter vatten och föda, ty vinterfodret var på upphällningen. Det sjöngs och bads i gårdarna, men himlen lyssnade icke.
Folket gick som i en dröm. Man såg tecken och under i luften.
Hägringar syntes i skyn med krigshärar och moln av underlig skapnad.
Allt flera började tvivla på prästernas ord och bönens makt. Om vår otro och synd är orsaken till allt detta, sade de, varför förhindrar inte Gud vår synd och otro, då han är allsmäktig? Inte kan den allgode Guden vilja att något ont finns till, om han är barmhärtig och vill endast det goda. — Gud tillstädjer stundom det onda, svarade prästerna, för att pröva människorna. — Är det barmhärtigt? frågade bönderna. — Vi förstå inte Guds rådslag, svarade prästerna, men han vill alla människors frälsning. — Varför tillstädjer han då prövningen, där lite var kan gå under? frågade bönderna åter. — Vi människor förstå intet av det Guds ande tillhörer, svarade prästerna.
Sådana samtal rubbade trosstyrkan i församlingarna och ledde till många misshälligheter, Trons pelare vacklade oroväckande i Emådalen, och det hände att prästerna fingo ordentligt med stryk, då de gingo hem från kalas hos länsmannen eller socknens kapten. Ty jorden skulle förgås i alla fall, och prästerna visste intet. Det var en förfärlig tid.
Jorden skulle förgås. Många tecken förebådade en sådan katastrof, som i det stora hela inte hade betytt så mycket i universum, åtminstone inte ekonomiskt.
Men smålänningarna voro intresserade, ty de hade dåliga samveten och voro inte riktigt säkra på att inte prästerna ändå trots sin oförmåga av logik hade rätt i mångt och mycket, fast nog var det jäkligt att de skulle ha det bra, mat och dricka fullt upp, under det man led nöd i stugorna runt om prästgårdarna. Kanske var det i alla fall bäst med bön och åkallan, då prästen ordinerade sådant.
I en socken långt inne i Småland, inte så långt från Emåns källor, bodde en tiggare i en förfallen backstuga. Han var en riktigt gammaldags trasig och barfotad tiggare och kallades Smugen, och han levde i sin koja med sin käring och en get. Varken han eller gumman tvättade sig någonsin, och Smugens tiggarpåse var om möjligt trasigare än hans paltor. Jag har själv sett Smugen då jag var 4 år gammal och minns honom rätt bra. Han hade blivit ett inventarium i Emådalen och gick icke ohjälpt ur något kök.
En dag vandrade Smugen och käringen tysta sin väg fram emellan ett par byar under den brinnande solen, Smugen först och käringen några steg efter, ty tiggare bjuda sällan sina fruar armen och gifta män tala ännu mera sällan med sina fruar — om dessa båda nu voro gifta — jag vet det inte. Då upptäckte Smugen något underligt vid vägkanten.
Det kan knappt beskrivas. Det var en kompakt spolformig massa som rörde sig framåt vid dikesrenen. Smugen stannade och såg. Den var en aln lång och bestod av millioner löss — och runt omkring var marken betäckt av tusentals löss, som rörde sig i samma riktning som den stora kroppen. Smugen petade i kroppen. Den var löss alltigenom, löss som lågo på varandra och hängde tillsammans och rörde sig. Det var hemskt och underligt.
Smugens käring kom fram, och hon visste vad det var.
Det var Luskungen, ofärden som gick fram över Småland, sakta men säkert. Det hade hon fått veta av sin mormor, att när Luskungen visade sig, skulle det bli en vinter som man ej sett maken till. Folk skulle frysa ihjäl och mat skulle fattas, och tiggarnas död var given, då inte bonden hade en brödkaka i taket. Än var det sommar men snart blev det höst och sedan kom det förfärliga, att jagas från gård till gård och ligga i lador, där det inte fanns ett strå hö och så somna i en driva utanför en stugudörr.
I nästa gård berättade Smugens käring om Luskungen. Det var hemskt att höra och Guds straffdom låg över Emådalen.
Folk gick och såg på vidundret, där det kröp framåt. Det var grått och olycksbådande och gick så sakta, sakta, och efter några dagar hade det hunnit till korsvägen vid kyrkbyn — ty det kom bara en aln framåt om dagen. Där såg det ut som om det ville vika av inåt kyrkan, men en kväll togo några drängar halm med sig och lade den omkring Luskungen och tände eld.
Det sprakade och smällde, som då man tänder eld på en enrisbuske, men han rörde sig framåt ändå. Då hämtade de mera halm och täckte honom fullständigt. Det blev ett bål och underligt var att lössen, som kröpo runt omkring, styrde kurs in i elden och förgingos där.
Luskungen förde med sig en religiös väckelse i socknarna. Folket delade sig i två läger, mot och för Luskungens betydelse. De klokare prästerna läto företeelsen verka utan att ge sig in på vetenskapens hala fält, de fåvitska nedsatte Luskungen till en naturhistorisk egendomlighet och blevo misstrodda. Smugens käring var den som segrade över alla partier. Det skulle bli en förskräcklig vinter, och det blev det.
Hösten kom utan gröda och folket längtade efter åska och svarta moln. Åska blev det också i en socken, då adjunkten var ute i socknebud, och blixten slog ned mellan hästen och vagnen. Hästen segnade ned på knäna, men ingen skadades. Vintern blev den hårdaste i mannaminne. Allt Sverige hade lidit av sommarens torka, så att tiggare översvämmade landet och förtvivlade strykare rånade folk på kyrkvägen. Barn kommo bort under snöstormarna och folk hittades ihjälfrusna i drivan.
Men nästa vår kom med flod och regn och grön brodd och alla jordens dolda krafter levde upp, och Emådalen fick mångfalt igen efter det hårda året.
Jag kommer ihåg, hur Smugen berättade denna historia innan jag ännu fyllt 5 år. Han satt på pallen bredvid järnspiseln med sin bruna lappade påse och hade göra med att hålla sitt grå hår ur ögonen och klia sig, medan han åt sillen och ordnade brödbitarna, ty de största skulle gömmas. Marcus Larsson hade målat honom en gång i hans stuga med gumman och geten, och den tavlan är stulen, som de flesta av Marcus Larssons smålandssaker, men Larsson var lättsinnig som de flesta målare och hade mest nöje av att skramla i fickorna med sina värdelösa medaljer — berättar min mor, som såg honom på den tiden han åkte med spann genom grindarna hemma utan att öppna dem förut, och lät sin ateljé brinna, därför att det var så vackert. Men det hör ju inte hit.
Jag har också hört historien om Luskungen, som förvirrade Emådalbornas religiösa begrepp, några år senare, av folk som sett den, släktingar till mig, hederliga smålandsbönder, kyrkvärdar och häradsdomare, som skulle ansett det under sin värdighet att komma med något, som under någon form någonsin skulle kunna inrangerats under begreppet fantasi. Så att jag tror irreligiöst.
UR PORTFÖLJEN.
Vi ha alla med en viss spänning avvaktat resultatet av konklavens arbete. Redan på förhand visste jag att Rampollas val skulle ha mötts av protest från Österrike, och stor var min glädje, då jag av tidningarna erfor, att Sarto, min gamle vän Sarto, blivit påve.
Jag erinrar mig ännu livligt mitt första sammanträffande med Sarto. Det var år 1894 i Rom. Jag hade tagit in på ett blygsamt italienskt hotell, Albergo della Pace, vid en bakgata på så pass långt avstånd från Corson, att jag kunde uppfriska mig med en lagom promenad, innan jag började deltaga i den långsamma processionen på trottoarerna. Jag hade några dagar fåfängt väntat på ett rek från Sverige, befann mig utblottad på pengar och kände mig ensam i främmande land.
Jag gick alltså till hotellets padrone, visade mitt pass och mina korrespondentkort, avslöjade mitt ekonomiska bryderi och frågade, om han trodde mitt ärliga ansikte (jag hade då ännu icke anlagt helskägg). Han trodde mig, och jag återtog min förra diet: livsfarliga ostron, ty det var höst, risotto con cappe eller con fegatini, fårkotletter i olja och ett härligt vino nostrale.
En middag fick jag en vänlig inbjudning från min värd att deltaga i en familjesupé i hans privata våning.
Jag infann mig kl. 8, uppsträckt så gott jag kunde, presenterades för värdinnan, en korpulent dam med omisskännliga spår av den speciella skönhet som är campagnans barn egen, och jag blev så småningom föreställd för det övriga sällskapet, två à tre välmående lantmän, en polsk liten dam, skinntorr och med en svada som översteg mina djärvaste drömmar, två allvarliga prästmän av lägre rang samt monsignore Sarto, som livligt underhölls av fyra unga damer, kolsvarta i anseende till håret med långa skuggande ögonfransar, tunga ögonlock och en eld i pupillerna, som kom mig att tänka på Pompejis sista dagar.
Vi drucko te och åto konfityrer. Plötsligt slog sig en av de unga damerna ned vid pianinot och spelade upp en Strauss. Värden dansade ut med sin fru, jag bockade mig så gott jag kunde för en av kardinalens ungdomar och valsade förtvivlat och bra som vanligt. Jag tror att jag dansar vals bra, men min dam kunde inte dansa. Möjligen tarantella, men vals kunde hon inte. Hon vilade centnertungt på min arm och såg mig in i ögonen med ett outgrundligt leende. Jag stannade slutligen och förde henne till sin plats vid monsignore Sartos sida, samt frambråkade några artigheter på min dåliga italienska. Sarto tog till ordet:
— Ni är svensk, min son? Jag hörde det av vår värd. Ett vackert land, men öde och isigt, säges det. Ni dansar bra.
— Ja, åtminstone gärna, ers eminens, svarade jag bugande. Men jag hade väntat att få se något genuint italienskt i dansväg, något passionerat, något livligare än den moderna valsen.
— Ni är varmblodig, min son, sade Sarto. Dansa svenskarna?
— Joo då, hambo och polska och en massa saker med livad rytm i.
— Visa oss då något — hambo till exempel!
Jag gjorde några hambosteg solo för kardinalen.
— Bravissimo! — Å! när jag var ung dansade jag också, alldeles som ni med glöd och passion! Hur var det igen! Man niger redan i början av takten och svänger runt! Så skall det dansas! Men ni borde ha en dam!
— Jag tror, efter det lilla försöket med min nådiga här, att jag inte riktigt kommer överens med italienskorna. Men får jag ha den djärvheten att bjuda opp ers eminens —
Och vid Gudarna! — reste sig inte kardinalen upp, jag lade min arm kring hans föga smärta midja, och vi dansade ut. Efter ett par takter var han med, och efter tre fyra svängar kring salen satte jag varsamt ned den andfådde prelaten på hans stol.
Nu blev det liv i sällskapet. Man trängdes omkring mig för att få undervisning i denna arktiska och originella dans. Jag dansade som en vansinnig och hade äran att ännu ett par gånger få föra den blivande påven i virvlarna.
Men klockan blev tolv. Kardinalen drog sig tillbaka efter att ha tagit ett vänligt avsked av sin ungdomlige läromästare. De andra avtroppade så småningom, och snart låg jag i mitt sovrum, vägg i vägg med den blivande kyrkofursten — sagt i förbigående och icke det ringaste skrytsamt.
Men min natt blev sömnlös, ty kardinalen snarkade. Han tycktes vara s.k. konstsnarkare. Det finns över huvud taget intet ljud i naturen, som han icke kunde återge fullkomligt illusoriskt. Det var intressant i början, men jag tröttnade så småningom och avvaktade daggryningen i ett tillstånd av höggradig nervositet.
Kardinalen avreste till Venedig med första morgontåget.
* * * * *
Andra och sista gången jag hade äran sammanträffa med Sarto, var kort därefter på piazzan i Venedig. Jag stod och matade duvorna utanför ingången till kampanilen — den gamla — och såg plötsligt kardinalen långsamt vandra framåt på väg till San Marco. Jag bugade mig vördnadsfullt. Han kände igen mig.
— Ni är på hemresa, min son! Hälsa er nordpol och hälsa Bitter! Ni känner kanske Bitter?
— Nej, men han lär vara en utmärkt man.
— Hälsa i alla fall och farväl!
Han nickade vänligt och försvann snart i den ärevördiga domen.
Sedan dess har jag inte träffat honom. Kanske har han glömt mig. Eller kanske dröjer hans minne ännu gärna vid den enkla danstillställningen på Albergo della Pace, där han för några fattiga ögonblick fick kasta av sin värdighets mask och vara sig själv. Icke förrän nu har jag fullständigt fattat, att fångenskapen i Vatikanen innebär en försakelse av allt mänskligt, en försakelse som icke ens tiarans guld och ädelstenar och en liten våning på 10,000 rum kan ersätta.
GRÅSÄLEN.
Matts Ers och Östergren ha tagit in laxnätet, ty det är hård nordost och sjön växer. I sjöboden har Matts en liter, gömd undan gummans läseri och onda humör. Medan den vandrar från mun till mun efter ärliga klunkar, kommer Jan Matts till, och litern får ytterligare en avnämare.
I lä under berget gassar solen och spriten värmer och gubbarna bli stortaliga och mogna för deras mandom värdiga bedrifter.
— Hä vore hinte gott hå ta sej fram, hom hen komme hi den 'är sjön,
som 'an liknar sej till hå bli, säger Östergren.
— Den 'är sjön! Din toker, hä väl hingen sjö! Hä ä som hå röra hom hi hen potta, varken mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers.
— Du hä tokug du, säger Jan Matts. Hen bleve hyr hutåv skvalpet hå brottena hå gungningen.
— Hyr? väsnas Matts Ers. Ja 'ar hinte badat på håtminstningen tretti hår, men hä sätter ja hopp hen liter på, hatt ja ska simma till Loskär, bå dit å dän, hom hä hockså fölle slagregn hå kom flod, som skriften säjer.
— Skryta hå skräppa kan du, när du 'ar fått starkt, säger Jan Matts. Men du hä väl hinte för mer hän vår fader Habraham, som döder här! Då finge du hällt lära dej 'alva dykarekonsten, för du ginge till botten hå bleve hålmat, dä va du bleve! Men hen liter vågar ja, hifall du hä lessen ve laxfisket hå käringen din!
— Dä sagt, hå havslaget! Slå hav, du Höstergren!
Matts Ers började med överlägsen min att kläda av sig och stod snart i bara mässingen.
— Ska du hi hinte 'a dej hen dragnagel, hinnan du börjar svälja saltvatten? Schål!
— Schål! Matts Ers kliver i och begynner med stadiga simtag klyva sjön.
* * * * *
Vid fönstret i sin stuga sitter Ålands-Henrik och läser Östhammars tidning, då och då kastande en blick utåt havet.
— Men va hi hattan 'älsike hä dä där? Dä hä hen gråsäl himellan Loskäret hå 'älludden. Titta du, Stava, hä dä hinte hen säl därute i sjön?
Mor Stava tittar.
— Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker 'an hä liksom lite knollrig hi 'uvet.
— Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo visst 'älsike hä dä hen säl!
Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från väggen och springer ut. Han smyger och tar bebetäckning av strandklipporna, gör några hopp framåt, då sälen är skymd av en sjö och står orörlig, då den är synlig. Sälar ha ögonen med sig.
Den här sälen gör sig ingen brådska. Han är bestämt fel på något vis, tänker Henrik.
Så småningom har skytten nått Köpmanholmens udde, tar stöd mot en sten och börjar sikta.
Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför näsan på Matts Ers och vattnet sprutar över simmarens ansikte. Han spottar bara ett tag och fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och brus.
— Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig själv och börjar ladda om nedhukad bakom en sten. 'An hä väl fel, hefter 'an hinte dyker.
Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet och upptäcka Ålands-Henrik. I ett fatta de, att Matts Ers liv hänger på ett hår. Ropa duger ej. Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid att ladda en sälbössa, och om de inte hinna fram till jägaren, innan han kommit sig i ordning, blir det säkert begravning i Grisslehamn.
Ålands-Henrik laddar lugnt och ordentligt med litet större krutmått, ty sälen har hunnit några famnar längre bort. Han stöter ned kulan med vana och säkra tag. Så lägger han sig ner och tar sikte igen.
— Den 'är gången skall jag hällt peta 'ål hi skallen på dej, din ståte!
Men i nästa ögonblick känner han ett stadigt tag i sin rockkrage, han rycker till, och skottet går i stranden.
— Vem hin hi 'äl —?!
— Hä du tokug, ska du skjuta Matts Ers? säger Östergren. 'Ar du hinte högon hå si mä?
— Hå fasen, säger Ålands-Henrik, 'ar ja skjutit på Matts Ers? Ja trodde hä var hen gråsäl, fast Stava tyckte 'an var liksom knollrig hi 'uvet. Hä var två bortkastade kulor, hä, fast hä var ju liksom hen nåd, hatt ja sköt breve, förstås, för räxten!
* * * * *
Matts Ers har nått Loskäret, känt botten under fötterna och börjat återvägen. De övriga tre gå runt viken och möta honom vid sjöboden, just då han stiger upp ur vattnet.
— Va sa ja? säger Matts Ers. Hä var hen lättköpt liter! Slå haldrig vad mä mej, för då dummar du dej, Jan Matts!
— Nu hä dä du, som ska bestå den litern på Höstergren hå mej, som 'ar räddat livet på dej. Hålands-'Enrik trodde du var hen säl hå sköt två skott hefter dej, hå vi sprang hå varskodde 'onom.
— Hå jäken, säger Matts Ers. Men då hä dä väl du 'Enrik, som ska bestå, som slapp ifrån hå bli olycklig!
— Bestå? Dä hä väl du, som ska bestå, hom någon ska bestå, du, som kunde 'a stått lik hi sjöbon hi kväll, din stolle, som ger dej hi hå badar, så hen hinte kan tro hannat, hän du hä hett oskäligt djur. Hå mina två bortskjutna kulor kan väl vara värda hen sup minst!
— Ja, hinte består ja, säger Östergren. För räxten tycker ja, hatt hä vår 'Erre, som 'ar bestått hi dag!
— Ja, säger Jan Matts, Höstergren 'ar rätt, hå när vår 'Erre 'ar bestått så mycke, som hi dag, så kan 'an nog bestå litern med, när hinte Matts Ers vill bestå. För räxten kan hen hinte begära, hatt hen gråsäl, som hä knollrig hi 'uvet, ska bjuda på brännvin!
JULHAREN.
Väckarklockan med klirrande larm på stolen vid sängen fått mig i byxen med fart och jag tassar trappan utföre, vrider dörrens gnisslande lås och tittar på vädret. Flingorna falla ej mer, och över havet i öster gulnar molnets understa rand och siar om solen. Mjuk som en ull ligger snön som föll på kvällen och härligt stå mina spår som sigiller i vax på tröskel och trappa. Vadmalskläderna på och islandströjan och lappskon stoppad med hö och med brokiga band att binda om benet. Plunta och pipa, gevär och vantar och udda patroner, skidor på axeln och stav, och jag går till min sovande hundgård!
Krut kryper yrvaken ut ur kojan och sträckande benen mornar han sig med en vid och lättjefullt klagande gäspning. Gnällande Kula far upp och slickar husbond om hakan, sätter sig ned och jagar ett tag i pälsen och tuggar lystet med smällande käk efter loppan som biter i länden.
Nu har jag kopplena på och skidan bunden på foten. Halvt av hundarna dragen jag går och väcker kamraten trummande lätt med knogen en marsch på hans frostiga ruta. Snarkningen tystnar och matt en låga blixtrar, då stickan drages mot fållbänkens kant och han tänder ljuset i staken. Härligt väder och lugnt och en spårsnö, fallen från himlen. Hundarna vädra mot vind och rycka i stramande koppel medan kamraten i kammaren går och stökar i strumpläst. Nu han drager pjäxorna på och skuggan på fönstrets rullgardin med sin målade kvarn och sin bonde med säcken växer och minskas och svinner sin kos, tills det knarrar i dörren, klinkan faller igen och en snugga glimmar i förstun.
Tigande tar han ett koppel och tyst vi smyga om knuten strandens vassar utefter och längs med diket och över stättan och in i hagen, där blått mellan enarna mörkret vilar än över snön. Bland buskarna rinner ett rävspår. Här har mickel stannat ibland och grävt efter råttor. Här har han tagit ett språng, kanske nyss, då jag knäppte på rutan. Krut borrar nosen i snön och Kula vädrar och gnisslar, kopplet står som en sträng, men husbond tänker på haren, som på sin holme i åkern vid sjön bör sitta i skygd av buskarna efter sitt knappa kalas på rågbrodd och aspbark. Här ligger åkern med holmen av en och mariga tallar. Hej! här är traj, och här är en fläck där han krafsat och ätit. Grönskan lyser i snön och ett spår står klart emot holmen, och vi göra en ring, men på andra sidan om snåret rakt emot ledet där skogen tar vid, står ett pin färskt språngspår. Av med kopplen och aj, aj, aj! Han är redan i farten, aj, aj, aj, som musik mer skön än de saliga änglars klingande klockrent och eggande friskt går det buktande drevet upp över åsen och ned emot sjön och ger eko i bergen medan jag hastar att hinna i pass och kamraten försvinner över gärdslet och skyndar i språng till den isiga stranden. Aj, aj, aj, hållen i, mina barn, ty den skälvande husbond väntar att haren skall göra en bukt över berget och vika in över ängen och aj, aj, aj, komma häråt på stigen. Aj, aj, aj, hör jag Kulas falsett och Krutgubbens åj, åj, följande landskapet, eka i berg och försvinna i stranden. Herre min Gud, det är liv, det är jakt, och den stigande solen lyser på mig och på snön och på allt, och jag längtar att måla. Aj, aj, aj. Pang! Pang! Alls todt! Det kom från kamraten.
Men lika gott, om det ej blev jag som fick äran av skottet, har jag skälvt för drevet ändå och i sinnet ha dunkla urtidsdrifter kallats till liv. Jag far över stättan utför backen till sjön, där den leende skytten med haren väntar hundarna. Aj, aj, aj, de komma på spåret. Krut hugger tänderna i och morrar ilsket åt Kula, som min kamrat kanske gjort åt mig, om vi jagat tillsammans för en million av år sen och jag hade hittat på haren. Kniven fram och snart är julharen passad och granris stucket i buken, sen Krut och Kula läskat i blodet flämtande tungor och fått sin andel av huvud och inkråm. Kopplen och skidorna på! I den vaknande dagen vi glida hemåt, medan morgonens sol oss bränner på ryggen. Julharen tynger ej i grävlingsväskan, och pluntan tynger ej mer, ty en stor, en allt försonande slaktsup torkat den inuti. Det är sed bland skyttar i norden.