VII.
Heinrich Mayer förblef icke länge i den ställning vi sednast lemnat honom. Sedan han genom långa meningar till fyllest uttömt hela sitt bedröfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen och skyndade så fort han kunde till Mathias Gründlers stuga.
När denne fick se sin gamle vän så bedröfvad gick han emot honom och sporde:
"Hur kommer det sig, att jag får besök af dig så här dags på qvällen?"
"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer både sorgset och harmfullt.
"Hur så?"
"Hon finnes inte hemma."
"Förmodligen har hon gått till gamle Wolf", inföll Mathias Gründler med en försmädlighet i tonfallet, som betydligt stack Heinrich Meyer.
"Ja du, det kan hända", svarade denne efter en stunds begrundande, "men jag anar en olycka."
"Gör du?"
"Ja. Hvar är Franz?"
"Han gick för en stund sedan för att helsa på Annchen."
"Det är omöjligt. Jag skulle då ha sett honom".
Nu var det Mathias Gründlers tur att bli orolig.
"Har du inte sett till pojken min!" skrek han.
"Nej, säger jag."
"Då har kanske någon olycka inträffat såsom du sa'", inföll Mathias
Gründler.
"Ja, vi få lof att ta' reda på barnen", inföll Heinrich Mayer. "Om vi skulle gå in till staden?"
"Topp, det är jag med om."
Några minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Gründler på väg till Lützen för att söka efter sina barn, dem de ansågo såsom nära nog förlorade.
Under det Frans Gründler, såsom ofvan blifvit nämndt, på vinst och förlust ströfvade omkring uppnådde han omsider en af de södra stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt kläppen i en klocka, såg han knappt hvart han gick, ända till dess han gjorde en halsbrytande kullerbytta öfver en på marken liggande kanon.
En full skrattsalva från några i närheten stående sachsiske soldater ljöd hånande i den stackars Franz Gründlers öron.
"Långa skacklor har den der göken", skrek en klotrund korporal och höll båda händerna för magen liksom för att hindra den från att spricka.
"Och han har också visat dem på ett sätt, som en akrobat knappast kan göra efter", sade en annan.
Det olyckliga offret för dessa och andra skämtsamma infall reste sig emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som ymnigt rann ur den mot sanden sönderskrapade kinden. Hans utseende vann härigenom föga; tvertom såg han nu ännu mera löjlig och ömklig ut, då han med skygga blickar betraktade de på hans bekostnad storskrattande soldaterne.
"Du måtte inte ha nog styrsel på dina långa ben, min gosse", sade i detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det är allt förargligt att ha såd'na der bihang ibland."
Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mäkta lång i synen blef han då Franz raskt inföll:
"Åhnej, det är inte fånigt alls. Nog är det bättre än att inga ben ha", slutade han och sneglade förstulet på korporalen.
"Hvarifrån är du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde han ej så lätt smälta.
Franz Gründler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta besked:
"Du har visat vanvördnad mot mig och derför arresterar jag dig. Följ godvilligt med, annars tar jag dig med våld."
Den förfärlige krigaren såg härvid med sina grymma förstenande basiliskögon på Frans Gründler. Denne vågade ej heller fram med någon bön om försköning, utan följde efter korporalen som en hund, ständigt utsatt för knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Gründler hade nu råkat ur askan i elden. Hur mycket han än brydde sin hjerna med att utfundera hvad han skulle göra, kom han ändå icke till något afgörande resultat.
Och så kom aftonen lugn och stilla. Innanför porten höllo soldaterna på att spela kort och tärning, under det ölstånkorna flitigt gingo laget rundt.
"Jag har hört", sade en gammal soldat, en af dem, som i början af slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg (Öl-Göran) ända fram till Eulenburg, "att friedländaren åter närmar sig de här trakterna. Det är en karl, som inte är god att ta's med, ska' jag säga."
"Har du varit i fejd med honom?" sporde den närmast sittande kamraten.
"Ja vars, i Böhmen."
"Det lär vara en sträng herre."
"Mycket sträng, omenskligt sträng till och med. Jag kände en gång en gammal krigsbuss, som länge tjenat under honom, men fått afsked för ålderdoms skull. Han talade mycket om friedländaren, ni vet väl att Wallenstein kallas så, efter det han blifvit utnämnd till hertig af Friedland, och berättade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han är. Om det någon gång hände att någon af hans soldater förbrutit sig och man då frågade hvad man skulle göra med honom, svarade han nästan alltid kort och godt: 'Häng den besten!' är och förblir hans oryggliga dom, slut."
"Då tycker jag att han inte skulle få många soldater", inföll knekten nummer två.
"Många soldater", utbrast Öl-Görans följeslagare på flykten till Eulenburg, "jo du kan lita på, att han får flere än han vill ha. Och orsaken den är lätt förklarad. Plundra, mörda, röfva, bränna och skända det få hans knektar allt efter behag. Detta gör att han endast behöfver öppna sin mun, så strömma massor af krigare till hans fanor."
"Sant nog", inföll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst åskådare af spelet, "men det är ju klart, att han då ska' ha det sämsta slöddret i sin här."
"Gör ingenting", svarade den förste talaren, "sådant folk, som ingenting har att förlora, men mycket att vinna, slåss alltid bäst. Detta vet också friedländaren och derför tycker han bäst om sådana soldater."
"Jag har hört", sade en tredje, "att han lär vara i anmarsch hit."
Den klotrunde korporalens af välmåga skinande anlete blef i en hast allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att någon af hans underlydande sett färgskiftningen i hans anlete:
"Må han komma, vi frukta honom ej. Vår sak är rättvis och en sådan sak hjelper Gud."
"Men inte kan vi stå emot friedländarens hela härsmakt?" inföll den tredje i ordningen.
"Vakarne ä' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och bröstade sig, "och…"
I detsamma hördes steg af en vildt galopperande häst utanför porten. En bister stämma röt till posten att öppna, och när ryttaren sprängde förbi de spelande knektarne, ropade han:
"Wallenstein är öfver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bära ett dylikt!"
Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och… löjlig. Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste, som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter. När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller tillbaka.
I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan under sina grymma fienders omenskliga lek.
När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och han stod der nu fattigare än förut.
Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst, att Franz Gründler skulle skjutas.
Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att göra tjenst.
Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa domen, fick den lifdömde mål i munnen.
"Skjut mig för Guds skull inte", skrek han, "jag har något vigtigt att berätta."
"Hvad är det då?" sporde officeren och gaf soldaterne ett tecken att lugna sig.
"Här finnes i staden en kejserlig officer, som blef fången vid
Breitenfeld, men nu öfvergått till lutherska läran."
"Talar du sanning", röt officeren och betraktade Franz Gründler med genomborrande blickar.
"Ja, herre, vid min salighet."
"Känner du honom?"
"Ja, herre."
"Hvad heter han?"
"Joseph von Bierich."
"Ah, och jag som trodde, att du var död", mumlade officeren mera för sig sjelf. "Nu ska' jag betala dig för gammalt groll. Vet du hvar han bor?" fortfor han derefter, vänd till Franz.
"Ja, herre", svarade denne skälfvande i alla lemmar.
"Godt, då ska' du ledsaga oss dit. Får jag Joseph von Bierich, affällingen, i mitt våld, ska' du få behålla lifvet, annars är du dödens man."
"Följ mig bara, och jag ska' säkert ledsaga er dit, der han finnes. Det är ej lång stund sedan jag såg honom der."
I spetsen för omkring femtio man begaf sig derefter den kejserlige officeren med Franz Gründler såsom vägvisare i riktning mot mäster Wolfs verkstad.
VIII.
Lärpojkens förskräckta utrop: "papisterna ä' här", hade på Joseph von Bierich ungefär samma verkan som en så iskallt vatten på en upphettad jernstång. Från att vara varm af kärlek och lycka blef han med ens kall och lugn så mycket omständigheterna det kunde medgifva. Hade han varit ensam, skulle saken ej det ringaste bekymrat honom, men nu hade han ju Annchen att också försvara.
"Hvad är att göra, mäster Wolf?" sporde han derför. "Gif mig ett godt råd!"
"Antingen måste vi fly eller gömma oss", svarade den gamle pistolsmeden. "Få papisterne tag i mig, så blir jag tvungen att göra vapen åt dem, och det vill jag ej för allt i verlden. Heldre döden än förfärdiga vapen mot mina trosförvandter."
"Men kanske att allt bara är skrämskott", inföll Annchen.
"Tycker du att folket i dylikt fall skulle fly så der skocktals", afbröt mäster Wolf och pekade på de genom gatan flyende och skrikande menniskohoparne.
"Eller kanske att detta bus, som ligger så undangömdt, ska' bli skonadt", fortfor Anncben.
"Har du någonsin hört att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett enda bus ogenomsökt i den stad de komma till?" sporde vidare mäster Wolf bittert. "Ja, ja, förlåt, löjtnant, jag kanske sårar er, men…"
"Jag vet nog att du talar allt för sant och kan ej bli ond derför", inföll Joseph von Biericb, i det en tung suck böjde hans bröst. "Men säg nu hvad vi ska' ta oss till".
"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ängsligt.
"Det är allt för sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.
Josepb von Bierich inföll då:
"Du anser då, mäster Wolf, att vi måste gömma oss, eller hur?"
"Ja, det anser jag."
"Nåväl", inföll löjtnanten och tryckte Annchen hårdt till sitt bröst, "kan du gömma oss så, att ingen af de kejserlige får tag i oss, då skall också din lycka vara gjord. Jag är rik och…"
"Håll inne dermed, herre, om ni ej vill såra mig", afbröt mäster Wolf. "Tror ni att jag gör detta för slem vinnings skull? Nej, det är endast af vänskap för Annchen och hennes fader, ty jag önskar dem all möjlig lycka både i detta och det tillkommande lifvet."
Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens händer.
"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med ett vilkor kan jag rädda er."
"Och det är?" sporde de båda älskande på en och samma gång.
"Att I troget följen mina befallningar."
"Det vilja vi göra."
"Till en början", fortfor mäster Wolf, "måste ni låta tonsurera er. För er, löjtnant, blir det ej påkostande, men ni, jungfru Annchen, skall kanske finna det svårt att låta klippa af edert vackra hår. Ni måste dock betänka två saker, först att detta är enda medlet till er räddning och sedan att håret med tiden nog växer ut igen."
"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.
"Sedan anlägger ni, löjtnant, en munkdrägt, Annchen en nunnedrägt, förstås. För sådana ha de vilde krigarne ännu en smula vördnad. Jag bar lyckligtvis två dylika härinne."
Annchen gaf genast sitt bifall. Icke så Joseph von Bierich. Han hade länge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hår och var tvehågsen huruvida han skulle tillåta att det afklipptes eller ej.
"Kan det ej gå att lägga upp det", sade han derför. "Se bara på detta hår", fortfor han och upplöste detsamma, så att det flöt i vågor ända ned till golfvet, "är det ej både synd och skam att förstöra en dylik prydnad?"
"Detta medgifver jag gerna", svarade mäster Wolf, "men tänk bara på hvad som kan hända om…"
"Det är derför inte sagdt, att mästers onda spådom ska' slå in", afbröt löjtnanten.
Mäster Wolf svarade käckt:
"Men, jag tycker att det är bäst att taga det säkra för det osäkra."
"Så tycker äfven jag", svarade Annchen.
"Du vill då låta afklippa din utomordentligt vackra hårprydnad?" sade
Joseph von Bierich.
"Ja, heldre än att falla i de påfviskes händer", svarade den unga flickan raskt.
"Rätt så, min flicka", inföll mäster Wolf, "det höres att du rätt fattat storleken af den fara, som hotar er."
Slutet på denna tvist blef den, att ett försök gjordes, huruvida Annchens hår nödvändigt behöfde klippas af, och följden blef den, att detta alls icke var af nöden. Kapuschongen skylde ändock tillräckligt den unga flickans hufvud.
"Nu gäller hon för eder korgosse, löjtnant", sade mäster Wolf. "Glöm inte det."
"Nej."
Den gamle pistolsmeden förde derefter sina skyddslingar till en liten bakport, der allt ännu var lugnt.
"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph von
Bierich.
"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."
"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.
"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg, berättade annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en son, som arbetat i den nämnde staden, och det är han, som berättat, att den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då blir det bra. Har Tilly fått stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig, löjtnant, så kan också Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så, skynda er nu, jag hör att det kommer folk borta på gatan."
Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och smal. Den gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i sjelfva krökningen.
I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de båda flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden förstulet tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora häpnad, att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu mera häpen blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.
"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte pistolsmeden. "Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du vore hängd i närmaste träd."
"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.
"Vänta till dess jag får tag i nyckeln", hördes mäster Wolfs röst innanför porten. "Hvad är ni för folk, som inte kan låta en ärlig menniska sofva i fred om nätterna? Jag har nog styft arbete om dagarne, och behöfver derför hvila, när jag så kan få."
"Ja, nog ska' du få hvila och det för alltid", skrek österrikaren.
"Öppna bara genast!"
Den grofva bommen för porten blef i detsamma aflyftad. Österrikarne stormade in under det deras anförare skrek:
"Undersöken noga hvarje vrå i det här rucklet; ja, hvarenda springa, ty affällingen kan lätt gömma sig der! Satan tycker om sitt folk."
Under hånfullt jubel spridde sig knektarne öfverallt. De vände upp och ned på allt och strödde under hånskratt mäster Wolfs arbeten vida omkring, bemägtigade sig hans redan färdiga vapen och bröto sönder allt hvad de kunde komma öfver.
Officeren sjelf höll sig icke för god att hålla till godo med ett par rikt inlagda dubbelpistoler, dem mäster Wolf hade till lagning från Lützens borgmästare. Hans knektar, som vid plundringen föregingos med goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma öfver. Mäster Wolfs hela bo var således inom mindre än en half timme helt och hållet utplundradt.
Under det detta pågick höllo tvenne soldater vakt om Franz Gründler utanför verkstadsdörren. Den stackars pojkens belägenhet var i sanning icke den bästa, ty för hvarje underrättelse som kom, att de eftersökte ej kunde anträffas, svor officeren de förfärligaste eder öfver den, som narrat honom att göra denna långa omväg, allra helst som bytet ej blef så rikligt som han hade väntat.
"Men, jag försäkrar, att de ska' finnas här inne", jemrade sig Franz Gründler. "Det var inte så länge sedan jag träffade dem här i verkstaden."
"Nå, så ska' vi väl röka ut dem då", sade officeren hånskrattande.
"Tutta på rucklena!"
Förgäfves bad mäster Wolf om förskoning; de österrikiske pikarne stötte honom tillbaka. Förgäfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stället:
"Har han gömt sig, den kanaljen, så ska' jag nog röka ut honom."
Mäster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa ögonblick stodo i ljusan låga. Så långt blickarne kunde nå öfver staden syntes brinnande boningar och rundt omkring Lützen var en lysande krans af påtända byar och enskilda hus, en sorgligt skön tafla i den mörka novemberqvällen.
Just som Wallenstein höll in sin springare på Lützens torg och med skadeglädje i sina blickar såg på sitt hemska verk, framsprängde en af hans adjutanter i vildaste karrier. Då hästen stannade framför hertigen af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.
Adjutanten berättade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var långt borta.
"Hur långt är han härifrån?" sporde friedländaren, icke utan synbar oro.
"Ungefär tre mil."
"Och ni har ej förr gifvit mig underrättelse derom", sade Wallenstein med en grym blick på den af trötthet nästan uppgifne officeren.
"Herre", svarade denne oförskräckt och såg Wallenstein modigt i ögonen, "om ni såsom jag skulle jagas i öfver åtta dagar utan att komma ur sadeln, tre dagar vara utan mat, instängd i en eländig håla, utanför hvilken Stålhandskes finske ryttare hålla vakt, och ändock lyckas smyga er ut, så tror jag, att ingen menniska, vore det än kejsaren, skulle ha något att förebrå er för. Gör med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att jag gjort min pligt."
Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och mest pålitlige officerare, öfverräckte till honom en börs och gaf honom tillåtelse att begifva sig till hvila, för att med friska krafter kunna uppträda i den stundande striden.
Friedländarens tåg gick derefter ut ur staden och lägret uppdrogs strax i norr om densamma vid de väderqvarnar, som der gjorde ett välkommet afbrott i den öfverallt rådande enformigheten. För att försvåra den svenske konungens anfall lät Wallenstein gräfva en bred och djup graf tvärs öfver landsvägen och planterade der några batterier grofva kanoner.
Så rustad inväntade han "snömajestätet."
IX.
När Joseph von Bierich och Annchen Mayer väl hört den lilla bakporten stängas efter sig, slöto de sig intill hvarandra och tackade innerligt Gud tur, att de befunno sig utanför pistolsmedens hus. Mäster Wolf hade nemligen sagt sig hysa starka misstankar på Franz Gründler, såsom den der skulle vara nog lågsinnad att kunna förråda dem för österrikarne.
"Ja det tror jag honom nog om", sade nu Annchen, "det är inte första gången han visar sin svartsjuka."
"Så mycket större skäl för oss att söka komma ut ur staden", inföll Joseph von Bierich. "Om någon af mina bekanta finnes i Wallensteins här, och jag är säker på att många dylika finnas, ska' inte munkkåpan förmå skydda mig, så mycket är säkert."
"Men hvart skola vi fly?" hviskade Annchen bestört och ända till det yttersta rädd.
"Bara vi komma ut ur staden, sa styr nog Gud våra steg", svarade Joseph von Bierich förtröstansfullt.
Öfferallt på gatorna svärmade lutheraner och katoliker om hvarandra. I hvartenda hörn var det mer eller mindre blodigt slagsmål.
Våra båda förklädde älskande höllo en gång på att bli indragne i ett dylikt slagsmål. Joseph von Bierichs kännedom om munkarne kom honom dock väl till pass. Mot sin vilja måste han likväl nu predika korståg mot lutheranerne, och detta gjorde han stående på en hörnsten, så kraftigt, att alla lutheranerne i en enda blink jagades från platsen.
"Det är förfärligt", yttrade han derefter till Annchen, under det de skyndade framtill stora torget, för att derifrån leta sig en väg ut till landsbygden, "men jag kunde icke handla på annat sätt."
"Inte förebrår jag dig", svarade Annchen och tryckte ömt hans hand, "du har ej kunnat handla på annat sätt för att rädda oss."
På stora torget var en förfärlig villervalla. Menniskor, hästar, kanoner, allt blandades i en gräslig förvirring, genom hvilken dock hördes detta rop, i början dämpadt, sedan starkare:
"Svensken kommer!"
Joseph von Bierich och Annchen trodde knappt sina öron när de hörde detta, men de skulle snart få bekräftelse på denna glada tidning.
Skyddad af sin munkdrägt gick Joseph von Bierich fram till en grupp officerare, som han såg vid ena hörnet af torget, höjde sin hand och uttalade den betydelsefulla formeln:
"Pax vobiscum."
Officerarne korsade sig andäktigt. Den föregifne patern fortfor:
"Är det sant, att den gudlöse kättarkonungen är i antågande?"
"Ja", svarade den ene officeren spotskt, "den heliga jungfrun vare lofvad! Sedan han förut brutit hornen af sig mot Alte Veste, ska' han väl nu helt och hållet gå under."
Joseph hade hört nog. Fattande Annchen vid ena handen skyndade han efter de ut ur staden ilande trupperne, men hade icke hunnit mer än till halfva torget, då en hand plötsligt ryckte honom i kåpan. Den falske munken vände sig häftigt om och drog till hälften dolken, färdig till försvar.
"Stilla, stilla". hviskade mäster Wolf, ty det var han, som af en händelse träffat på sina vänner. "Stanna här, så få vi nog se ett skådespel, som vi aldrig ha sett förut, åtminstone ej du, Annchen."
"För Guds skull tala ej så högt", inföll Joseph von Bierich. "Lyssnande öron finnas öfverallt."
Den gamle pistolsmeden sänkte tonen en smula då han sade:
"Det är Franz Gründlers slut, som vi få se."
Annchen kände hur hon bleknade. Benen ville knappt bära henne och hon skulle ha fallit till marken, om ej Joseph von Bierich och mäster Wolf gemensamt uppehållit henne.
"Men hvarför ska' han då dö?" sporde hon, under det kallsvetten rann utefter hennes panna.
"Ja, hvarför ska' han dö?" frågade äfven Joseph von Bierich förvånad.
"Derför att han velat förråda eder."
"Mig."
"Ja."
"Förlåt mig, mäster Wolf, men jag begriper sannerligen ingenting."
"Då ska' ni få höra. Medan den österrikiske officeren var som bäst i farten med att tutta på mina hus, ni kan se branden der borta, strax till höger om kyrkan, lyckades jag smyga mig undan och fick då höra hvad österrikaren sade till Franz. Just så här sa' han: 'Du har bedragit oss.' 'Nej', sa' Franz, 'han finnes bestämdt här inne.' 'Men, du ser ju sjelf, att här inte en gång finnes en katt', svarade officeren. 'Dumt att jag inte kunde få tag i honom och betala honom för gammalt i Wien.' Slutet på visan blef att officeren befalde sina män att föra den stackars Franz Gründler till stora torget och skjuta honom. Ja, se der kommer tåget. Ser ni inte der vid lyktskenet hur hvitt den olycksalige pojkens ansigte är? Det är svartsjukan, som drifvit honom till detta steg."
Under det mäster Wolf talade, hade Annchen plötsligt fått en idé. Utan att närmare redogöra för densamma, hviskade hon:
"Det är synd om Franz, jag vill rädda honom."
Joseph von Bierich och mäster Wolf betraktade henne med förfärade blickar.
"Är du galen?" sporde den först nämnde och kramade den unga flickans hand så våldsamt, att hon nära nog uppgifvit ett rop af smärta.
"Ja, det samma frågar jag också", sporde mäster Wolf.
"Nej", svarade Annchen. "Låt mig bara hållas och allt ska' gå bra."
Mäster Wolf visste förut, att det skulle vara omöjligt att försöka hindra den unga mjölnardottern från att sätta sitt beslut i verkställighet. Tillsammans med Joseph von Bierich trängde han sig för den skull fram mellan de tätt sammanpackade menniskohopar, som dels af nyfikenhet, dels af medömkan strömmat till för att åse exekutionen.
Franz Gründler var hvit i synen som ett lakan, då han fördes fram på torget. Det fladdrande skenet från oljelamporna och från soldaternas facklor gjorde hans utseende ändå hemskare.
Soldaterne voro uppstälde och officeren skulle just gifva tecknet, då
Annchen modigt trängde sig fram mellan knektarnes led.
"Hvad vill ni, vördade syster?" sporde officeren då han varseblef
Annchens nunnedrägt.
"Hertigen vill ej, att fången skall skjutas", svarade den unga flickan utan att blinka. Officeren tog ett par steg tillbaka. "Vill inte", sade han förvånad, "hur vet du det?"
"Jag har hans befallning att föra fången med mig till ett kloster."
Med dessa ord visade hon för den förbluffade officeren ett papper med Wallensteins namnteckning och sigill. Officeren, som ej kunde läsa, trodde att det var på hertigens af Friedlands befallning, som den unga nunnan handlade och öfverlemnade derför utan prut den stackars lifdömde Franz Gründler i hennes vård. Allt detta hade försiggått på mindre tid än fem minuter. Officeren ämnade just aftåga med sitt folk, då en svartmuskig karl, en af dem, som förgäfves sökt att vinna Annchens hand och hjerta, framträdde och berättade, att alltsammans var en list af den unga mjölnardottren. Anklagaren yttrade till slut:
"Hon är lika mycket nunna som jag är munk."
"Men skriften", utbrast officeren brydd, "hvad säger du om den?"
"Antagligen falsk", svarade garfvaren Friedrich Krone och skrattade hånfullt.
Att han blifvit så grundligt lurad, detta retade den kejserlige officeren till det yttersta.
"Tusen gulden åt den, som leder mig på förräderskans spår", skrek han så högt, att det hördes öfver halfva torget.
Friedrich Krone var genast beredd att förtjena de tusen guldena.
"Jag vet hvar hon bor", sade han. "Dessutom har hon nog inte ännu hunnit utom staden."
Sedan den tjocke sergeanten blifvit upphjelpt på en häst, skyndade officeren med sin trupp ut mot de norr om Lützen liggande väderqvarnarne.
X.
Under det Joseph von Bierich låg sjuk hade Annchen en dag bland hans papper, öfver hvilka hon sjelfmant tagit tillsyn, träffat på ett stort plakat, som retade hennes nyfikenhet. Det var en fullmakt, utfärdad af Wallenstein. Utan att vidare tänka derpå hade hon gömt detta papper och kom ihåg, att hon bar det på sig; just då mäster Wolf omnämnde att Franz Gründler skulle skjutas. Som en blixt från en klar himmel slog henne genast den tanken:
"Det der papperet ska' jag använda. Lyckan står den djerfve bi har man sagt, och jag har lust att pröfva om detta är sant."
Utgången veta vi.
Sedan Annchen på detta djerfva sätt räddat Franz Gründler, förde hon honom genom de larmande soldathoparne bort från torget. Joseph von Bierich och mäster Wolf hade noga haft utkik på henne och voro äfven tillstädes i det afgörande ögonblicket.
Färden stäldes mot norra porten och tack vare hvimlet derstädes kommo flyktingarne lyckligt igenom densamma.
Men detta hade knappt skett, då ett rop ljöd bakom dem. Ropet var detta:
"Tag fast kättaren! Tusen dukater åt den, som lemnar mig affällingen död eller lefvande!"
Joseph von Bierich kände genast igen denna röst. Han bleknade och det väldiga slagsvärdet flög blixtsnabbt ur skidan.
"Den der skurken ska' jag straffa", ropade han. "Jag känner nog igen honom."
"Nej, för Guds skull, nej", bad Annchen och klängde sig fast vid den älskade, "är inte jag, är inte lifvet dig kärare?"
Dessa ord afväpnade Joseph von Bierich.
"Jag skall lyda dig", sade han. "Framåt! Kom Franz, och visa dig värdig den, som så oförmodadt räddat dig från att bli skjuten som en hund."
Franz Gründler lydde mekaniskt.
"Vore det inte bäst om vi kunde få tag i en häst", menade den gamle pistolsmeden.
Tillfället yppade sig förr än han kunde ana, i det tre lösa uppskrämde hästar i detsamma skymtade fram.
Joseph von Bierich besatt en synnerlig skicklighet i att fånga dessa djur. Inom några minuter voro de i hans och hans följeslagares våld. Att Franz Gründler blef utan bekymrade dem föga. Han fick taga sig fram bäst han kunde, då han nu var utanför stadsporten.
I fyrsprång bar det sedan af mot de på afstånd hägrande väderqvarnarne.
Den österrikiske officeren hade emellertid ej heller varit overksam. Glödande af harm och raseri öfver att han på detta sätt blifvit lurad, skyndade han, såsom vi förut omtalat, efter flyktingarne.
Ungefär en åttondedels mil norr om Lützen grenar sig vägen. Just vid sjelfva vägskålet fans då för tiden en hög sandås, genom hvilken vägen från Naumburg lopp fram.
Flyktingarne hade redan nått dit, när Annchen plötsligt utropade:
"Vi ä' ännu förföljda!"
"Omöjligt", svarade Joseph von Bierich, "hvem skulle förfölja oss?"
"Jag hör dånet af en annalkande ryttartruppp", fortfor den unga flickan. "Jag misstager mig ej!"
"Nu hör jag också detsamma", inföll den gamle pistolsmeden.
"Jag också", menade löjtnanten sedan han lyssnat uppmärksamt några minuter. "Hvad är nu att göra?" fortfor han och såg sig ängsligt omkring.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då hästtrampet bakom flyktingarne hördes ännu tydligare. Till slut kunde äfven deras öron uppfånga dessa ord:
"Skynda på! Tusen gulden åt den, som lefvande fångar affällingen Joseph von Bierich!"
"Jo, nu vet jag hvad jag har att vänta", mumlade denne för sig sjelf, "men lefvande ska' de inte få mig, det lofvar och svär jag."
"Då vill jag dö med dig", inföll Annchen, som hört löjtnantens ord, "jag vill ej öfverlefva dig."
De älskandes händer möttes i en handtryckning, som sade mer än tusen ord, tusen eder.
Förföljarne kommo emellertid närmare. Joseph von Bierich och mäster
Wolf gjorde sig i ordning till försvar.
"Se der", sade den gamle pistolsmeden och räckte löjtnanten en konstfärdigt arbetad pistol, "jag tror att den skall göra nytta för sig."
Sedan Annchen blifvit tillsagd att rida ett stycke framåt, fattade de båda modige männen posto vid sandåsen. Qvällens skymning gjorde att förföljarne icke riktigt kunde se huru många deras motståndare vore. När derför både Joseph von Bierich och mäster Wolf samtidigt affyrade sina pistoler med den verkan att två af förföljarne beto i gräset, studsade de andre för några minuter. Officeren uppmuntrade dem likväl genom att förnya sin förra uppmaning:
"Tusen gulden åt den, som bringar mig Joseph von Bierich lefvande!"
"Den der karlen måste vara ofantligt rik eftersom han så der onyttigt kan bortkasta tusen gulden", sade mäster Wolf skämtsamt.
Löjtnanten svarade ingenting. Han försökte att med sina blickar genomtränga qvällens skymning och upptäcka sin hatfulle förföljare, men han såg framför sig ingenting annat än mörka skuggor, som sväfvade hit och dit.
Plötsligt blef det nytt lif i dessa skuggor. De ordnade sig och störtade framåt.
"Nu gäller det", sade Joseph von Bierich. "Lefvande ska' de aldrig ha mig."
"Ni unnar således ingen att förtjena de tusen guldena", inföll mäster
Wolf, ännu skämtande.
"Nej, vid den evige Guden jag det gör", utbrast löjtnanten, som kände sig smittad af den gamle pistolsmedens goda lynne.
Svärmen kom med en förfärande hastighet. Det var som om en lavin hastigt rullat ned för ett skyhögt berg.
Men just i detta ögonblick kom också hjelpen.
Från vägen till Naumburg sprängde i detsamma en ryttartrupp fram, och i spetsen för denna red Gustaf II Adolph sjelf. Han hade redan på afstånd hört de kejserliges annalkande och ville nu ha en dust med dem.
Om de påfviske var en lavin, så var Gustaf Adolph med sin ryttarflock en blixt, som oemotståndligt slog ned. Inom några få minuter var handgemänget allmänt.
Den svenske konungen råkade genast på den österrikiske officeren. Denne var ingen oskicklig fäktare och konungen hade för den skull svårt att få bugt med honom.
Kring de i envige kämpande bildade svenskar och österrikare en ring och alla följde med andlös spänning, så godt den starka skymningen det tillät, striden.
Slutligen vacklade österrikaren vid det hugg, som Gustaf Adolph riktade mot hans hufvud. Han försökte väl att resa sig ånyo i sadeln, men ett nytt hugg kastade honom med klufvet hufvud ned till marken.
Denna utgång af enviget blef signal till allmän strid. Osterrikarne erhöllo förstärkning, så också svenskarne, men till slut måste de förstnämnde vika.
Välbehållna medföljde Joseph von Bierich, Annchen och mäster Wolf till svenska lägret. Dagen derefter hittades Franz Gründlers lik vid en af väderqvarnarne. Denna lön fick han för sin lömskhet. Heinrich Mayer, Annchens far, och Mathias Gründler blefvo aldrig mera synlige i den trakten. Antagligen hade de omkommit då Wallenstein dagen derefter, den sjette november, lät sätta hela staden Lützen i eld och lågor.
* * * * *
Den sjette november började med dimma. Härunder ordnade sig likväl de båda härarne till slag. Utgången veta vi. Segern var visserligen vår, men dyrköpt med Gustaf II Adolphs död, en förlust som i dessa tider var oersättlig.
Joseph von Bierich hade manligen kämpat i Gustaf Adolphs följe, och kom betäckt med sår från striden till den väntande Annchen. Det lilla mjölnarhemmet var genomborradt af hundratals kulor, ty omkring detta hade den hetaste striden stått.
Det reparerades dock åter, och några månader derefter firade Joseph von
Bierich och Annchen Meyer sitt lyckliga bröllop.
Jakob Eriksson hette en af konungens ridknektar. Med tillhjelp af tretton bönder och "under suck och tårar" vältrade han en stor sten till den plats, der Gustaf II Adolph dragit sitt sista andetag. Stenen kallas ännu i dag för "Schwedenstein".
För några år sedan firades två hundra och femtionde årsdagen af hjeltekonungens död i det ofvan nämnda slaget med stora högtidligheter både på tysk och svensk jord. Må vi också aldrig förgäta, att det var genom Gustaf II Adolphs uppoffrande hjelp, som vi erhöllo den samvetsfrid, som vi ännu ega. Hvem vet huru det kunnat gestalta sig, om Wallenstein gått segrande ur striderna!
Joseph von Bierich och hans fagra hustru välsignade också i alla sina dagar Gustaf Adolphs minne. Utan hans mellankomst vid sandåsen skulle de troligtvis aldrig kunnat bli förenade.
Efter slutad fred flyttade öfverste von Bierich, ty denna post hade Joseph uppnått under det han kämpade med Banér och Torstensson, tillbaka till fädernehemmet, det han nu tog i arf efter fadren, och blef sedermera hufvudman för en i Österrike högt uppburen ätt, som ännu den dag, som i dag är, sätter sin högsta ära uti att vara protestanter.
Men vid Lützen talades länge endast om den höga lycka som den fattiga mjölnarflickan Annchen Mayer gjorde.
End of Project Gutenberg's Mjölnarflickan vid Lützen, by J. O. Åberg