»Jag har misstagit mig på dig.»—Det kom sakta och sorgset.
»Det göra mödrar alltid. Du har idealiserat. Vid närmare bekantskap skall du komma underfund med att du gjort dig för stora förväntningar. Det skulle ändå komma en gång, förr eller senare. Det är så godt att ha det undanstökadt.»
»Åh-ja. Kanske.»
»Jovisst! Menniskor tåla nu en gång inte vid att man ser dem på för nära håll. De förlora alltid på det.»
»Icke alla», invände hon matt. »Icke jag.»
»Nå—jag gör det åtminstone.»
»Jag har icke studerat dig länge nog för att veta om det är sant.»
»Jo, du kan tro mig på mitt ord. Jag är en kolossal humbug.»—En stund derefter klagade han öfver att det spelades piano i våningen under hans rum så att han icke kunde arbeta i ro.
»Jag funderar på att flytta på landet. Inackordera mig i en bondgård en half mils väg från staden.»
»Det skulle du icke stå ut med länge.»
»Hvarför inte? Jag trifs bäst med mig sjelf. Jag är inte sällskapssjuk.»
»Och middagspromenaderna i Kungsträdgården?»
»Sådant är bara en vana, som man lätt kan komma öfver.»
»Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag är det rätt roligt att ha någon att språka med.»
»Åhja, ibland. Jag måste naturligtvis vara inne när det ges något nytt på teatrarne. Men annars skall jag inte sakna stadslifvet.»
»Det blir nog en smula ensamt i längden.»
»Det gläder jag mig till. Jag är ett äkta ibsenskt troll. Jag är mig sjelf nog.»
Han satt hos henne ännu en stund men samtalet gick trögt, med de der pauserna, som hon fann så odrägligt långa och som tvungo henne att ständigt famla efter nya ämnen, tills hon slutligen i ett slags förtviflan började tala om sig sjelf. Hon hörde nog, hur utdraget och monotont det lät men hon kunde icke finna något annat att säga. Hvad skulle hon icke velat ge om hon haft förmågan att föra samtalet in på hans egen mark. I sällskap med andra menniskor var det henne så lätt, men med honom var det så helt annorlunda.
När han gått vandrade hon i upprörd sinnesstämning af och an på golfvet. Det brände inom henne, men hon stred emot sinnesrörelsen, som tycktes växa och växa så att spänningen inifrån och utåt blef större och större liksom i en ångpanna när trycket ökas.
Om hon icke lyckades locka fram sonen ur sitt skal, skulle allt vara förspildt. Hon måste vinna hans förtroende eller också draga sig tillbaka; att vidare exponera sig sjelf skulle tjena till ingenting. Han skulle endast se hennes svaga sidor, liksom han såg afvigsidan af en ut- och invänd handske, utan att ha en aning om rätsidan. Kanske skulle han till på köpet anse henne för en pratsjuk gammal gumma! Nej, bort med komedien! Hvarför skulle hon icke våga visa sig sådan som hon var? Hon visste ju med sig, att hon dock i botten var en verkligt gedigen karaktär.
Hvarför skulle hon i sitt umgänge med honom vara så förskräckligt skygg och grannlaga? Det blef endast pinsamt både för henne sjelf och för honom, och det fans ingen som höll henne räkning för hennes grannlagenhet. Hvarför skulle hon vara så sjukligt rädd för att såra hans känslor; hade han någonsin brytt sig om att taga hänsyn till hennes? Hvad var det för en pjunkig förskräckelse, hvarför kunde hon icke låta sin egoism bli rå och grof liksom andra? Glädjen att få uppoffra sig för andra var minsann icke så stor.
Så gick hon länge, af och an på golfvet, vridande sig som en mask under sin egen oegennytta.
Men hon kunde icke bli den kvitt; och hon ville icke bli den kvitt.
TIONDE KAPITLET.
William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i november.
Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig.
»Är du icke rädd?» frågade hon småleende.
»Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och ändå inte så dålig, att den äcklar.»
De följdes åt till teatern. Modern hade plats på parkett; William skulle sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansågs opassande att författaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke spår af rampfeber.
Pelle Wahlberg och Hedström aflade besök hos honom i hans fängelse strax innan ridån skulle gå upp. Pelle var i öfverdådigt humör.
»Har du snygga gångkläder på dig, hva?»—han grep tag i skörten på Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme fan ska' du inte!»
»Nej, det skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck.
»Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?»
»Låt gå. Men du förlorar.»
»Det blir min sak. I gropen, efteråt?»
»Ja, kyss till.»
Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon öfverträffade sig sjelf i graciöst sjelfsvåld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af förtjusning; och när hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den långa näsan, steg förtjusningen öfver alla gränser. Det blef ett ändlöst applåderande sedan ridån gått ned; och när de spelande fått sin beskärda del hördes rop på författaren.
William smålog. Han var fullt besluten att icke visa sig; att komma in på scenen och presentera sig som författare till denna lilla bagatell föreföll honom så småaktigt fåfängt och han kände icke ringaste frestelse dertill. Han njöt af att höra de intensiva ropen—han hade känt igen Pelles röst, som skrek sig hes med omisskännelig ifver. Ja, han kunde skrika! Champagnen skulle han få betala ändå!
Emellertid refs dörren upp och regissören uppenbarade sig, andfådd af rörelse.
»Herr Zimmermann! Herrrn! Hör herrrn inte? Publiken ropar—för faen!»
»Ja, låt dem ropa.»
Regissören häpnade. Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans skådespelarhjerna alldeles ofattligt.
»Seså, hva' är det för konster. Kom! Herrrn är ju galen!»
Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig på ett temligen omildt sätt. Han kände sig upprörd, som om han blifvit förolämpad, sårad i sina innersta känslor. Inte ta emot en inropning! Det var ungefär detsamma som att säga till en prest, att man icke tror på gud.
William följde med, skrattande åt hans indignation och under fåfänga försök att slita sig lös från hans bastanta tag. Innan han visste ordet af befann författaren sig inknuffad på scenen; af ren instinkt hade han anlagt en blygsam min och han gick sakta några steg framåt och bugade sig.
Just som ridån föll tyckte han sig i en loge se ett blekt kvinnoansigte, som han kände. Det klack till i honom.
Han hade hela den sista tiden gått och invaggat sig i tron, att fröken Hagberg skulle komma upp till första föreställningen och nu fick han med ens en fullkomlig visshet. Det var hon.
Men när han under mellanakten kom in i salongen—alla menniskor kikade på honom men det generade honom icke—var platsen tom. Han slog sig ner vid moderns sida och konverserade henne, men hon märkte hur tankspridd han var. Hon trodde emellertid att det var pjesens succés som upptog honom och fäste sig icke dervid. Så med ens såg hon ett nervöst ryck i hans ansigte—han stod vänd emot henne och såg uppåt salongen. Den bleka damen hade kommit in igen; det var icke hon.
Förgäfves genomsökte han salongen med sin kikare, från höger till venster. Han såg icke en skymt af det der ljusa hufvudet, som han inbillat sig skola finna der.
Han stod och letade ända till det blef mörkt och ridån gick upp; han letade under alla de följande mellanakterna, men lika fruktlöst.
Hela aftonen var han fåordig och irriterad. Modern undrade öfver orsaken till hans synbara misstämning och Pelle Wahlberg började på sitt saftiga språk hålla en längre straffpredikan för honom i »gropen».
»Hva' går åt dig, buse? Du har gjort en rent skandalös lycka, och ändå är du sur som en urlakad tobaksbuss. Har jag inte skrikit mig hes för din skull, bara för det du skulle vara en smula angenäm i kväll—och så sitter du och glor som en mjeltsjuk råtta! Har du ingen försyn! Upp med humöret, gubbstackare!»
Hur det var försvann misshumöret så småningom och aftonen slutade med en stämning af behagligt välbefinnande.
Tiden gick och William glömde. Glömde ytligt, som man glömmer när hvardagslifvets småhändelser tränga sig upp, medan tanken, känslan, den fixa idéen omedvetet ligger och rufvar på djupet.
Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo till staden och annonserade sina föreläsningar.
»Till hvilken af de två ämnar du offra din skärf?» frågade William sin mor.
»Jag vet icke. Hur ämnar du sjelf göra?»
»Det är mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store får fullt hus och den lille dåligt; derför tror jag jag ger min krona till osedligheten.»
»Så får jag gå ensam till sedligheten; men du skaffar mig väl biljett till det andra?»
»Naturligtvis! Vi följas åt. Mor och son till lastens håla—det blir mycket skandalöst.»
Dagen kom och de följdes åt. Der var ett femtiotal åhörare spridda rundtomkring i salen; mest äldre, ogifta damer och unga herrar i Sturm- und Drang-perioden.
De satte sig längst tillbaka.
»Ser du», sade William. »Det är en dålig affär, att göra i osedlighet.
Den store hade öfverfullt hus».
Den lille, rödblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin och grep sig an med sin text.
William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.
Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg från Malmö.
»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.
»Goddag.»
Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera sagdt.
Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på föreläsningen för att träffa honom—men han anade icke att hon sett honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne; hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett ögonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning—som föreföll honom oerhörd—verkade hennes likgiltiga uppsyn på honom nästan som en förolämpning.
Hela tiden medan föreläsningen varade satt han och såg på henne; medan han samtidigt granskade sin egen känslostämning med obönhörlig sjelfkritik. Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den blåa viken till ett mångsträngadt, dallrande ackord i hans inre, ett melodiskt, smältande ackord, som plötsligt dog bort, då sjelfmedvetenheten inställde sig och klippte strängarne af. Och nu satt han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet! gammalromantik! fåneri! En sommarförälskelse!
Men hur mycket han än hånade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han kände sig glad öfver att se henne, glad vid tanken på att snart få gå vid hennes sida igen, säga sarkasmer, som han icke menade och göra paradoxer som han icke höll på. Der satt hon nu så allvarsam och lät sina stora ögon häfta sig fast på den lille samhällsförbättraren uppe i katedern; det stack honom nästan, han längtade efter att föreläsningen skulle bli slut, han ville att de der stora ögonen skulle ha frihet att riktas på hvem de heldst ville.
Han mindes den morgonen i Lysekil, då han gått ensam omkring på badhusbryggan klockan 5; han mindes de dagarne i Helsingborg, då han trott sig skola återfinna henne i hvarannan kvinlig toalett han såg. Jo, han hade nog varit förälskad—kanske—en liten smul. Men den tiden var förbi. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig, Isabella—hela hans gamla lif.
Så flög en tanke genom hans hufvud. Om?… Hon var så blek, såg så trött ut. Der fans intet friskt uttryck i de bleka dragen och endast ett lojt intresse i de stora ögonen. Om han skulle lära henne älska; lära henne känna lifvet så fullt och rikt som det borde kunna vara—lära henne det om också blott för några korta minuter.
Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.
På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.
Underligt—det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt, hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske—det var något inom henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i famn och skydda honom emot lifvet—det allvarliga, lifvet, som smeker den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt barn.
Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När
William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.
»Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag med detsamma se, hvar ni bor.»
»Nej tack. Jag går ensam. Farväl!»
Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida,
»Små fröknar ska' inte vara nyckfulla», sade han.
»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.»
»Hon är nog redan gången; det var min mor.»
Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren.
»Er mor?»
»Ja.»
Hon satte sig åter i rörelse.
»Det hade jag aldrig trott», sade hon.
»Hvarför det?»
»Hon såg så ung ut.»
Det var som om den unga damen efter detta meddelande blifvit mera tillgänglig och snart var samtalet mellan dem förtroligt som mellan gamla vänner.
De gingo genom en oändlighet af gator, der lyktorna strålade i långa linjer, gingo förbi skimrande butiksfönster, som kastade stora ljusfloder uti öfver folkmassorna hvilka böljade förbi i mörka vågor.
Det låg en stämning af stilla melankoli öfver dem båda. Hon berättade om sin sjukdom i lätta, lekfulla ord, men med en röst som darrade. Kvällsluften var fuktig och rå; hon hostade mycket. Alltsomoftast måste hon påminna honom om att han gick för fort och stanna med handen på bröstet, stridande mot andnöd och hjertklappning. Men så fortsatte hon, talande i skämtsam ton om att hon snart skulle dö. Hon hade nu så länge stridt emot den öfverhandtagande blodbristen: nu var hon trött och slö, hade upphört att hoppas. Det tjenade till ingenting att taga in medikamenter, man blef bara sämre och sämre af det. Att hon rest till Stockholm var blott ett sista försök, hon trodde icke på resultatet.
William Zimmermann gick vid hennes sida och hörde på. Han talade icke mer än som var alldeles oundgängligt; han bara såg ner på detta bleka barnaansigte med de stora förskrämda ögonen. Aldrig hade han varit så gripen af medkänsla och ömhet som nu inför detta lilla bräckliga lif, som gick vid hans sida och talade om att dö. Han kände sig sjelf så modig och stark och i känslan af styrka bodde längtan att skydda. Han hade den innerligaste lust att taga det der lilla sjuka barnet på sina armar, knäppa sin öfverrock upp och svepa det in i dess veck. Han gick sakta framåt, ängsligt iakttagande hennes drag; hans röst var dämpad som om han varit rädd att göra henne ondt med dess skärpa och den hade sitt vackraste, mjukaste tonfall, som ville han linda dess uttryck lugnande kring hennes oro.
Hon stannade utanför ett af husen vid Sturegatan.
»Här bor jag.»
»Redan? Inte vill ni gå hem ännu? Låt oss gå vidare.»
De gingo vidare, gingo längsmed Esplanaden, der de elektriska glödlamporna hängde som ett radband af stora, skimrande krysoliter, kastande sitt skarpa blåhvita ljus åt begge sidor öfver husrader och villatak, gjutande svärmiskt månsken öfver Floras kulle, kantande med silfver de yttersta, fina kvistarne på Humlegårdens träd.
Det var som om hans ögon med ens slagits upp. Det var som om hans väsen för första gång öppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens skönhet för första gång strålat ditin. Hur vackert, hur obeskrifligt vackert detta var; och han hade aldrig sett det förr. Han hade vandrat förbi och betraktat det med en död mans öga; och ingen stråle af dess skönhet hade trängt in i hans själ. Nu var det som fyllde det honom med ens helt och hållet, han drog djupa andedrag och luften kändes svalkande och frisk som en dryck af en källa i skogen.
Timme efter timme vandrade de omkring utan mål. De hade blifvit helt förtroliga, den gemensamma stämningen hade drifvit dem inemot hvarandra, oemotståndligt. Och William Zimmermann talade, öppenhjertligt och otvunget utan spår af sin sarkastiska jargong, talade som en naiv och ärlig och god menniska, utan ängslan och utan förbehåll—om sitt eget lif. Det var som om bommarne med ens tagits bort från en sluss; nu strömmade alla med konstlade medel tillbakahållna tankar och känslor fram, formande sig till en orolig, oöfverlagd, hvirflande ström af ord.—
»Nu ha' de druckit té hemma hos er majorska», sade han slutligen.
Hon smålog.
»Hur mycket är klockan?»
»Half tio.»
»Nu får jag gå hem.»
Men det ville han icke tillåta. Han kunde omöjligt taga på sitt samvete att hon fick gå till sängs hungrig, blek och blodfattig som hon var. Och han drog henne med sig in på ett litet kafé i stadens utkant.
Der fans inga andra gäster än de två och rummet hade en pregel af hemtrefnad som verkade lugnande. De sutto vid ett bord längst inne i hörnet, drucko té och åto smörgåsar; och när de slutat att äta flyttade han sin stol till hennes sida medan hon läste ett af hans bref, ett öppenhjertigt, missmodigt bref, från en berömd man.—
Några dagar derefter ringde en liten bleksjuk fröken på fru Zimmermanns tamburklocka och on röst med skånsk dialekt frågade Molly om frun tog emot.
Fru Zimmermann reste sig från sitt skrifbord och gick den inträdande till mötes.
»Det är fröken Hagberg—icke sant? Välkommen.»
Den lilla blondinen trädde fram till henne och räckte henne sin hand.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade hon.
»Det gläder mig. Var så god och tag plats.»
Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss lemnat.
»Får jag sitta här vid ert skrifbord? Och vill ni lofva mig att inte vara missnöjd öfver att jag kom?» sade hon i det hon riktade sina stora ögon på värdinnan, med uttrycket hos ett bortskämdt barn, som är fullt medvetet om sin oemotståndlighet.
»Jag vet ju att ni och min son äro goda vänner.»
»Det vore kanske inte så säkert bevis på, att ni gerna vill se mig.»
»Hur kan ni tro det? För en mor är det just den bästa rekommendationen.»
Den lilla smålog.
»Nåja—det känner jag inte till. För min far och min tant skulle det inte vara någon god rekommendation om någon introducerade sig som en vän till mig.»
»Så-å.»—Fru Zimmermann måste draga på smilbandet åt denna hufvudstupa bekännelse. »Men för er mor—kanske?»
»Jag har ingen mor. Hon är längesedan död.»
»Stackars liten»—Fru Zimmermann tvärstannade med en känsla af samvetsagg. Det fans en annan som också i många år måst undvara en mors omsorger.
»Hvem har uppfostrat er?»
»Min far och en stendöf tant. Godheten sjelf.»
»Då är ni bortskämd.»
»Man säger så. Jag är enda barnet.»
»Er far bor i Malmö? Hur trifs ni der?»
Hon skrattade och gjorde en rörelse af missaktning. »Förskräckligt. Men jag är inte heller hemma mycket.»
»Hvar håller ni annars till?»
»Nu senast har jag varit i Lund en termin.»
»Är der bättre?»
»Nej, der är afskyvärdt. Men nå'nstans ska' man ju vara.»
»Åhja. Och man vänjer sig vid allt.»
»Nej»—protesterade den lilla energiskt. »Jag vänjer mig aldrig vid Lund. Allt är så gammalmodigt och pedantiskt. Det är som att vara lefvande begrafven.»
»Men hvarför bor ni der då?»
»Åh, det skall ju se ut som om jag studerade. Jag gör aldrig något. Jag är alldeles för slapp.»
»Hvad skulle ni göra, om ni icke var slapp?»
»Estetik heter min skylt. Jag bar den—för det jag snart skall kunna komma utrikes igen.»
»Estetik?»—sade fru Zimmermann fundersamt. »Så skrifver ni väl?»
Den lilla skrattade till.
»Åh, det är inte sant. Det är bara som herr Zimmermann funnit på för att retas med mig.»—
När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna masken en sjelfkär djerfhet.—Efter denna granskning tviflade hon icke på att den unga damen skref.
Men jag kan misstaga mig, tänkte hon för sig sjelf. Hon hörde åter i sina öron denna smekande röst, hvilken lät som dämpad musik.
William kom i skymningen. Han hade på senare tiden ständigt varit i godt humör, och det hade kommit i hans väsen något menskligt och fritt, som icke undgick modern. Hennes eget sätt hade också dervid blifvit frigjordt från det tryck som hans reservation utöfvade på henne; och denna lyckliga förändring tillskref modern i tysthet den unga flickans närvaro. Derför stred hon mot det i grunden ofördelaktiga första intrycket, fullt besluten att öfvervinna det. Hon trodde icke att förhållandet emellan de unga skulle bli af den beskaffenhet, att det för allvar grep in i någonderas lif; men hon gladde sig vid tanken på att det kanske kunde spela en afgörande roll i sonens utveckling.
»Vet du hvem här har varit på besök i förmiddag?» frågade hon muntert.
Han gick fram till henne och klappade henne till hälften smeksamt till hälften skälmskt på ena kinden.
»Ja», svarade han och smålog. »En liten skånsk fröken. Hvad tyckte du om henne?»
»Rätt bra.»
»Det gläder mig. Jag skulle gerna vilja att hon umgicks med dig. Det kunde hon ha nytta af.»
»Det får hon gerna.»—
Williams besök blefvo efterhand kortare än vanligt; han kom hvarje dag, men han hade fått en elak vana att se på klockan; det hade han aldrig brukat förr. Han berättade sjelf, att han skulle träffa någon; och modern visste hvem denna någon var. Han talade också om deras promenader på tu man hand: »Jag tycker om tösen. Det är en frihet från konventionalism hos henne som är högst ovanlig och som gör att vi kan umgås alldeles som kamrater», sade han.
De umgingos också alldeles som kamrater. Hon var inackorderad hos en pensionerad majorska och hade sitt eget rum. Han besökte henne hvarje förmiddag; och om aftnarne gingo de ut tillsammans. Han väntade henne på hörnet hvarje kväll kl. 7 och hon kom särdeles punktligt. Så ströfvade de omkring på gatorna, sågo in genom de upplysta butiksfönstren och tittade på folket, glada och muntra som två lössläppta skolbarn.
Dessa promenader hade för henne hela nyhetens lockelse; de fingo också för hennes jakobin-natur en pikant anstrykning af något »opassande», som smekte hennes fåfänga. Det var nu en gång hennes stolthet att företaga sig sådant, som ingen annan liten fröken skulle våga företaga sig—utan att dock utsätta sig för någon större fara. Och slutligen drefs hon steg för steg framåt af sin nyfikenhet.
En kväll då de gingo på Drottninggatan stannade hon och sade:
»Det är ju här ni bor?»
»Ja. Har ni lust att helsa på mig?» flög det ur honom.
Hon blef icke det ringaste förvånad.
»Ja, hvarför inte?»
De gingo uppför trapporna, smögo sig försigtigt på tå; och när de kommit in i den lilla dubletten riglade William dörren.
»Seså», sade han. »Nu äro vi i säkerhet.»
Han tände lampan och hon gick omkring i rummet, mycket hemmastadd, mönstrande allt med nyfikna blickar. Till sist satte hon sig i hans skrifstol och bläddrade bland papperen på bordet.
»Nu ska' vi se, hvad ni skrifvit», sade hon.
William lät henne hållas. Hennes närvaro fyllde honom med glädje. Det var som en första skymt af en tid utan fördomar och skrupler; hon var för honom en dröm, som fått lif, förverkligandet af en tanke som varit hans ungdoms stora kärlek. Han var betagen af en känsla som närmast liknade en helig vördnad; och som hon gick der omkring i hans rum, fri och otvungen, anade han för första gången att han älskade henne.
Detta gaf hans sätt emot henne vid detta hennes första besök en anstrykning af ridderlig uppmärksamhet som det aldrig skulle ha fallit honom in att bevisa henne under andra omständigheter och som just stod i skarp kontrast mot den utmanande, frivola jargong, som han begagnade gentemot unga damer ute i sällskapslifvet.
»Gud hvad ni är hygglig!» sade hon småleende.
»Trodde ni inte det?»—Hans ton var skämtsam men med en underklang af ömhet.
»Åhjo. Det visste jag nog; det vet ni nog!»
När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall:
»Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i gropen?»
Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade:
»Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag törs.»
»Törs? Ah, hvad är det för snack. Inte bryr majorskan sig om det, när ni säger att ni har varit ute i sällskap med fru Zimmermann.»
»Majorskan bryr jag mig inte om. Men hvad ska' er mor tänka? Det är sent…»
»Hör—lilla fröken—tror ni inte att jag kan ta den saken på mig?»
Hon hade stor lust att gå med och det behöfdes icke mycken
öfvertalningskonst. En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till
Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad.
Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren.
I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och William smög småleende sin arm in under hennes.
»Det gör ingenting här, på Söder», sade han lugnande. Och de gingo vidare.
Fru Zimmermann mottog dem utan synbar förvåning, men med synbar glädje.
»Vill ni icke bli här till kväll?» frågade hon.
»Nej; ta på dig. Vi ska' i Grands grop. Fröken Hagberg vill se notabla fysionomier.»'
Det var en uppsluppenhet i hans sätt, som modern aldrig förr sett. Bäst han stod och talade med dem tog han henne om lifvet och drog henne ut mot tamburen.
»Seså; skynda dig nu!»
»Ja, ja! Det hastar väl icke så starkt», skrattade hon; men hon spjernade icke emot utan lät honom föra sig ut i tamburen och hjelpa sig på med ytterplaggen. Han var som en annan menniska; han skämtade och skrattade; det hade kommit något af ungdom öfver honom.
»Vet ni hvar jag har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i gropen.»
»Nej.»
»Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande.
Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig.
»Så-å. Det var ju högst opassande.»
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet», skrattade William.
Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru Zimmermann rakt in i ansigtet. Den äldre damen kom att skratta; denna ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall.
»Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann.
»Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han var en gammal gubbe.»
»Så-å. Men blef han icke bättre sedan?»
»Ahjo. Det kom en smula mer lif i honom se'n. Det var väl hafsbaden som gjorde det, kan jag tro. Det är utmärkta bad. Jag var också förskräckligt sjuk i början, men det blef bättre der, fast det nu är likadant igen,»
»Är ni sjuk nu? Jag tycker ni ser så frisk ut.»
»Det är det goda hullet, som bedrar dig», sade sonen skrattande. »Men det är bara arsenik. Hon har ätit sig fet och trind af giftet.»
Fröken Hagberg smålog:
»På två månader har min läkare proppat i mig åtta slags medicin. Och så sa' han att jag skulle gå till sängs; och jag låg beskedligt i 14 dar. Men så märkte jag, att det bara blef värre och värre. Då sa' jag att nu vill jag sjelf ordinera. Jag ordinerade en resa till Stockholm. Jag sa' att jag skulle tala med en berömd specialist här; men då blef han ond och sa' att jag skulle stanna i Lund. Men så sa' jag att jag inte skulle gå till någon annan läkare; och då sa' han att det var bra och att ombyte af luft skulle göra mig godt; han ville visst gerna vara af med mig.»
»Nå, och resan har bekommit er bra?»
»Ahja. Allting är bättre än Lund. Hade jag inte kommit derifrån nu på en tid tror jag att jag hade dött. Jag hade en god vän som dog i våras. Hon hade också bleksjuka och läkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon låg; och innan man visste ordet af var hon död, utan att någon märkt det, alldeles som när ett ljus går ut.—Nej, Lund är gräsligt!»
»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det?—Hon är en månskensmenniska.»
Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt vatten.
»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick, drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.
»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»
»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.
»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»
»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är det samma historia igen. Jag vet inte hvad det är att vara ung jag har aldrig känt det en enda dag—bara släpat mig fram som om jag inte orkade lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och dö.»
»Prat! Tala om att dö för en smula blodbrists skull! Det går öfver.»
William hade lutat sig fram för att kunna höra hvad de två sade hvarandra. Hans ögon glänste emot moderns af tacksamhet.
»En smula blodbrist? När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det vill säga att vara frisk.»
»Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning först, så få vi se.»
Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen aldrig förut hade märkt.
»Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon.
»Ja. Men det sitter inte hårdt.»
»Det är detsamma; det måste ni taga af. Det är min ordination n:o 1.»
»Men då fryser jag ihjäl», svarade den unga muntert. »Och så blir jag kutryggig.»
»Det skola vi nog se till, att ni icke blir. Hur är det—hur länge kan ni blifva i Stockholm?»
»Åh, så länge jag vill.»
»Min kur varar tre månader. Har ni tid att offra det för er helsa?»
»Åh—ja—om det behöfdes—sade hon dröjande. »Men far och tant bli förtviflade.»
»Desto gladare bli de då ni vänder hem, stark och frisk, skinande af helsa och röda blodkulor», inföll William som med stort intresse lyssnat till den föregående debatten. »Dethär blir bra! Mor tar sig af kroppen, och jag lofvar godhetsfullt ta mig af själen. Två timmars själsmassage om dagen! Ni skall få se att resultatet blir lysande.»
—När fru Zimmermann om natten gick ensam hem kände hon att den unga flickan på en enda afton kommit henne så nära, som hon aldrig trott det möjligt. Hon hade redan börjat se henne med sonens ögon. Hon tänkte icke på det, reflekterade icke deröfver; hon trodde icke att det var något förhållande af djupare art dem emellan. Hon visste endast att den lilla bleka varelsen var en menniska som hennes gosse höll af; och det var nog för att också hon skulle hålla af henne.
Hon gick med raska, fasta steg. Blodet rann lifligt i hennes ådror; det nästan sjöng inom henne. Nattluften var så sval och den strök öfver hennes heta panna, innanför hvilken tusen tankar arbetade.
Hon hade sett menskliga känslor i sonens ögon, hon hade sett hans ansigte lysa upp af menskligt intresse och mensklig värme. Den konstlade kylan hade smält. Han var räddad. Han skulle icke gå förlorad.
ELFTE KAPITLET.
Fru Zimmermann halflåg i sin bekväma stol; hon hade en af sina mörka stunder.
De kommo icke ofta på: men när de grepo henne var det alltid med en naturmakts våldsamhet och då var allt i verlden svart.
Hela dagen hade hon kämpat emot sin förstämning; men den hade mer och mer tagit öfverhand och striden hade mattat hennes krafter så att hon nu helt och hållet dukat under.
Förskjutas, fösas undan, slängas bort som ett plagg man icke har bruk för—detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i hvilken intet bodde, skulle tränga sig in på den plats hon sjelf så länge sträfvat efter att vinna, sträfvat efter med hela sin mörka energi, längtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon drömt om att kunna få att gro och spira, allt hvad hon hoppats få se slå ut i blom, allt skulle denna främmande kvinna komma och taga, kanske med likgiltiga händer—kanske för att strax kasta det bort.
Ju mer hon tänkte deröfver, dess mer öfvergick detta sista till visshet; och hon upprepade det krampaktigt för sig sjelf, med sjelfplågarens rysande blandning af tillfredsställelse och smärta. Ja, hon—den andra—skulle narra honom, förr eller senare. Det hon sjelf, hans mor, skulle ha vårdat som en ömtålig planta i sin tillgifvenhets varma atmosfer, skulle denna lilla, känslolösa varelse utan barmhertighet låta vissna bort och dö ut.
Hon låg och hetsade upp sig i denna stämning och hennes fantasi målade allt i de mörkaste färger. Hon vred sig under plågorna. Det bultade för hennes tinningar och alltsomoftast flög en frossbrytning genom hennes kropp så att hon kom att hacka tänder som i köld.—Hon visste mycket väl hvad det var som låg bakom—en mors svartsjuka egoism—med detta medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.
Timme försvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick in i matrummet men kunde intet förtära. Ett par glas vin var det enda hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet.
Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag.
När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han märkte den strax.
»Hur är det med dig?» sade han muntert.
»Bra.»—Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och möjligen göra ondt värre.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»—hennes röst darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till hälften vemodigt leende kring hennes mun—»de passa icke in bland de andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid ett, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till döds.»
»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad individ.»
Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse; men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver. Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor, hon fått.
Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan—detta häftiga och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa, koleriska naturs egendomlighet.
Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och vek, med mjuka öfvergångar—så olik den affekteradt tillspetsade, som var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans lifs-jargon.
Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i
Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.
»Det skall jag gerna, om du vill det.»—De sista orden hade en undermening, som han förstod.
»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.
»Tycker om? Icke mer?»
»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»
Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»
»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå—en liten smula—men inte mer.»
Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel.—Alltså ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i bakgrunden!
Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans hufvud mellan sina händer.
Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort. Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i nödfall kunna reservera sig med ett smil.
Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och detta, som var, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.
»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor, behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»
Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun.—
När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något, som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af något ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet, derför att det är vår och solen skiner.
Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var som skett.
Det kom sig en dag då han var hos henne på förmiddagen, utan föregående reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif och såg henne in i ögonen. Men dessa ögon svarade ingenting; och hon ryckte till och reste sig. Då reste han sig också upp, började gå af och an på golfvet och återtog samtalets afbrutna tråd.
De träffades om aftonen och drefvo rundt på gatorna i folkvimlet; och som det nästan alltid hade plägat ske på den sista tiden, det slutade med att de trötta och belåtna sökte hvila för en stund uppe i Williams dublett. Han riglade dörren och tände den stora kinesiska lyktan i taket; ur kaminen lyste glöderna efter en brasa och derframför slog hon sig ner i hans bekvämaste stol. Och innan hon visste ordet af låg åter hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp.
»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.
»Vill du inte vara min vän??
»Jo.»
Så kysste han henne lidelsefullt.
»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»
Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.
Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot, något brutalt och ofint—det var kyssen från de köpta famntagen. Han förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad. Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:
»Du får inte kyssa mig så», sade hon.
»Hvarför inte?»
»Jag tycker inte om det.»
Bäst belåten var hon då hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck, innanför rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsväst, medan han sakta smekte henne med sin hand. »Det käns så lugnt och tryggt», sade hon.
Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka känslor och våldsamma själsrörelser fruktade hon. Denna lilla bräckliga jolle var icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik.
Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då han tog dem. Han skämtade ofta öfver hennes kyla, kallade henne för sitt lilla isblock, sin snömamsell m.m. Hon skrattade och upprepade hvad hon sagt så ofta förr: »Jag håller inte af dig».
Men det var just detta som drog honom. Han drömde om att smälta detta isblock, att värma hennes ljumhet, att få henne att älska fullt och helt.
»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»
Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse—»till själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå dig.»
Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:
»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all kälkborgerlighet.
Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes kyla.
»Har du aldrig känt något begär efter mig—som man?» frågade han en gång.
»Nej.»
Han var öfvertygad om att hon ljög.
Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum—så dum—så dum.»
Och han citerade för henne Heines bekanta vers till La Mouche:
»Dich fesselt mein Gedankenbann
Und was ich dachte, was ich sann
Das musst Du denken, musst Du sinnen—
Du kannst nicht meiner Geist entrinnen.»
Då kunde hon sitta tankfull en stund; och så kom det till sist eftertänksamt och allvarligt:
»Jag håller inte af dig. Inte riktigt.»
»Det vet jag. Jag håller inte heller af dig», sade han och kysste henne.
Men han visste nu att han älskade henne. Sakta, halft omedvetet hade mefistofeleskappan glidit af hans axlar, han hade, i början liksom på lek, lagt sitt hufvud ner mot hennes knän; efterhand hade det fått hvila der längre och längre och till sist hade han gett sig hän helt och utan förbehåll. Från det ögonblicket var han icke samma menniska som förr.
»Du är så olik dig», sade hon.
»Jag spelar inte komedi längre. Inte för dig—aldrig för dig.»
Han berättade henne sitt lif; der fans icke en vrå i hans själ som han icke ville lägga fram för henne. Han gaf henne allt, det bröt sig fram oemotståndligt utan misstro och utan öfvervägande, allt hvad han upplefde, allt hvad han tänkte, minsta förflugna känslostämning. Och han märkte icke att han intet fick igen.—
Också till modern blef hans förhållande innerligare. Den förändring, han undergått, fyllde henne med glädje och glädjen blef till tacksamhet emot den unga flickan, som hade kommit det vackra och fina i hans väsen att skjuta upp. Af det första ofördelaktiga intrycket fans nu intet kvar; af hennes moderliga svartsjuka intet heller. Hon hade insett att detta just var säkraste medlet att vinna honom och både af instinkt och beräkning drog hon den unga flickan till sig. Det blef ett dagligt samlif mellan de tre; och ju intimare umgänget blef dess mer började hon se den unga flickan genom sonens förälskade ögon; och till sist var det icke långt ifrån att hon, den erfarna, begåfvade kvinnan med den skarpa blicken och de djupa känslorna, beundrade detta barn, som icke hade mycket annat beundransvärdt än just det enda: att vara den kvinna som hennes son älskade.
Alma Hagberg hade börjat genomgå en kur med sjukgymnastik och massage; och hon befann sig väl deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett långt bref deri hon talade om den goda verkan hon rönte af läkarebehandlingen och framhöll af hvilken stor vigt det var för hennes framtida helsa, att kuren, som skulle vara minst tre månader, icke afbrötes. Hon berättade vidare om den vänskap med hvilken hon omfattats af »vår framstående författarinna fru Kate Zimmermann», som till och med erbjudit henne att under Stockholmsvistelsen taga fast uppehåll i sitt hem, något som hon naturligtvis med tacksamhet antagit.—Om William nämde hon icke ett ord.
Faderns svar kom, åtföljdt af ett bevekande bref från mostern deri Alma i de mest förtviflade ordalag ombads att åtminstone komma hem till julen, om också blott på ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter nyår resa upp igen och fortsätta att underkasta sig den behandling, som visat sig ha ett så gunstigt inflytande på hennes helsa; men utan henne var deras julglädje förspilld.
»Man får väl göra dem till viljes», sade hon.
Dagen före julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, följd till tåget af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt öfverenskommelse, skulle bo när hon kom tillbaka. Rummet innanför matsalen hade inredts till den nättaste lilla fågelbur; och i all hemlighet hade fru Zimmermann också sagt upp hyresgästen i dubletten. Hon var säker på att sonen nu skulle mottaga tillbudet att få hyra dem.
»Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon?» frågade hon då de gingo från stationen; de hade icke talat om den saken förr.
»Naturligtvis»—han stack förtroligt sin arm in under hennes—»hvar skulle jag annars vara?»
»Åh jag tänkte—» Hon framkastade det endast på skämt; men han afbröt henne.
»Du får inte tänka sådana dumheter!»—Och han skakade hennes arm med låtsad häftighet, liksom i vrede.
Den julaftonen stod sedan kvar i bådas minne med en stämning af något ljust och varmt, något festligt och gladt—den samhörighetskänsla, den trygghet, den frihet från förställning och den glädje vid att få gifva, som skall vara familjelifvets heliga palladium.
»Det är den första julafton, vi fira samman», sade modern.
Han var i strålande lynne och han berättade henne för första gång om sig sjelf. I början tycktes han ha svårt för att tala, orden kommo i små korta satser och det såg ut som måste han anstränga sig för att få dem fram; men småningom greps han af sitt ämne och det kom in i skildringen en värme och en lyrisk underström, som modern aldrig förr hade märkt. Hon låg och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans röst, hon vågade knappt andas för att icke gå miste om en enda nyans och hon kunde höra sitt eget hjerta slå.
Han dröjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra, små doftande buketter, för dem båda att glädjas åt. Han beskref det första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst.
»Tror du jag idealiserar mycket?» sade han. Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns.
Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka.
»Min son!»—kom det sakta efter en stund.—»Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»
Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist på förtrolighet under den gångna tiden måste ha sårat och pinat denna gränslösa tillgifvenhet.
»Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft någon att tala med.»
»Det är svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och känslor fräta och bränna invärtes, när de icke få luft.—Du är så olik mig.»
»Jag tillhör en annan generation än du. Det är kanske också det.»—
När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref:
»Min dikt.
Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof att först få tala med dig en stund. Det är så underligt att du är borta; vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan meddela dig—derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt ned—har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något som var din tillhörighet.
Som nu denna julmorgons stämning.
Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och bruten—medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.
Och då—'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten
Male liebt.'
Jag känner mig så fattig!
Inte materielt—ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt hufvud.
Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad att ge. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld—en skuld som skulle afplanas derigenom att jag—om också blott för ett ögonblick eller par—göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt vingslagen af tillvarons stora, mäktiga, bländande härlighet—som jag själf intet vet af.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig—så fattig.
W. Z.
Mellan jul och nyår flyttade William in i dubletten och en af de första dagarne i Januari kom Alma tillbaka från Skåne.
Hon hade med tre rader besvarat Williams bref och underrättat honom om dagen för sin ankomst. Han lemnade brefvet till modern och hon läste det.
»Går du med till tåget?» sade han.
»Nej.»
Det första återseendet skulle de unge ha för sig sjelfve.
Molly hade frukostbordet festligt dukadt när droskan höll för dörren. Alma gick strax upp på sitt rum för att göra en smula toalett, öfverlåtande åt William att taga hand om bagaget.
Just som han och Molly kommo uppför trapporna släpande på en stor koffert i sitt anletes svett, öppnade modern entrédörren. Hon kom ofrivilligt att le vid denna syn.
»Det hade jag aldrig trott att jag skulle få se.»
»Inte?» sade han skämsamt och gladt, men synbarligen en smula förlägen.
Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit öfver i hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af friskhet, det var oförställdt och omedelbart. Han hade blifvit språksam och gladlynt, sjelfva hans hållning hade undergått en förändring, en otvungen raskhet hade efterträdt den förra medvetna stelheten. Han tycktes söka aflopp för en inneboende, bunden kraft; gång på gång tog han modern om lifvet och sökte lyfta henne från golfvet och Alma svängde han rundt helt ogeneradt, fast med en viss öm försigtighet, som en liten bräcklig tingest, den man måste taga varliga på.
Framemot middagstiden, sedan han gått ned till sig för att arbeta, kunde modern höra hans röst dernere-ifrån. Han sjöng!
Det hade hon icke heller trott att hon någonsin skulle få höra.
Han började stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga till långt frampå förmiddagen, och han tog långa, sportsmessiga promenader utanför Skanstull för att stärka sin fysik och späka sin vilja. Nu skulle här arbetas!
Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla öfversköljningar hvarje morgon. Han hade fått ett så starkt behof efter renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke längre nog.
»Familjen» hade indelat sin tid efter bestämda grundprinciper: en halftimmas »god morgon» efter frukost, en lång arbetsförmiddag och så vanligen aftonen fri.
Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, då modern halflåg i sin bekväma stol och de två unge sutto tätt intill hvarandra framför kaminen, medan skenet från glöderna strömmade genom det svarta gallret ut i rummet. De sutto nästan alltid tysta; blott då och då föll ett ord, liksom på måfå. Talade någon var det med dämpad och beslöjad röst liksom om man vore rädd att slita stämningen sönder.
Under dessa stunder låg det ett tryggt välbefinnande och en tillgifvenhetens värme i sjelfva luften, man andades. Då föddes förtroendet sjelfmant på läpparne, då trängde sig tilliten ovilkorligen in i sinnet. Det var som en andlig lustgård der alla tankar och känslor vandrade kring utan lögnens och förställningens skylande fikonalöf.
Der lågo de en afton på knä, de två unge, med sina hufvud tätt intill hvarandra lutade ned i moderns sköt. Hon hade slagit sina armar kring dem och tryckte dem båda tätt intill sig:
»Skola vi tre lefva lifvet samman?»
Vid glödernas sken såg hon något fuktigt blankt i sonens ögon, när han lyfte den upp emot hennes ansigte.
Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde, slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.
»Jag känner på mig hur jag blir en bättre menniska för hvarenda dag», sade han en kväll då de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. »Det är ditt verk, lilla sparfunge.»
En annan gång hette det:
»Jag har gjort en stor upptäckt; jag har funnit de vises sten: konsten att göra en dålig menniska god. Det är att göra henne lycklig.»
Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.
Han berättade t.ex. om sin sinnesstämning den första aftonen då han träffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts från henne, af en ren tillfällighet stött på den kvinna, som då var hans älskarinna och han hade icke kunnat betvinga den motvilja, hon ingaf honom. Det hade slutat med en fullständig brytning.
»Bröt du verkligen med henne? Samma kväll?» sade Alma ifrigt.
»Ja».—
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla.
»Åhja—ibland—när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån.—
För Alma Hagberg var denna tid som en dröm. De förhållanden hon kommit in i egde för henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och själsadel, som omgaf henne var så olik den hon hittills inandats i småförhållandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon fört turistens flyktiga lif, som aldrig tillåter annat än den ytligaste bekantskap med de menniskor man träffar; och det år hon tillbringat i Schweiz hade icke varit rikare på stora intryck än vistelsen i en vanlig svensk flickpension, der småsint bevakning är hufvudbeståndsdelen i lärarinnornas uppfostringsmetod och små skvallerhistorier är elevernas största andliga intresse.