Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref—skref så det yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog dem i bordet med en klatsch.
»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör vara.»
»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes ansigte lyste af glädje.
»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.
TREDJE KAPITLET.
William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han väntade icke heller på svar.
När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen och glädja sig till.
Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått. Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå, när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det, läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.
Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och se tiden an.
Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och skepsis.
En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända taklampan fast klockan icke var mer än half fem.
»Åhnej—låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som alltid, tumlade utom dörren.
William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna betraktelser.
Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad ton:
»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt—bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»
»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.—När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»
»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen.—Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller det andra».
»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»
»Jag gitter inte».
Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne.
Det var ju detta hon fruktat.
»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt hvad jag skulle vilja säga—'står som skrifvet i blod', som det heter i den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».
»Hvad är det för en bok?»
»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva… För resten har denhär redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»
»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes ångest sken igenom.
»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag skulle velat säga—jag kan aldrig göra det bättre och den känslan trycker mig till jorden. Det är en dålig bok—ja, på sätt och vis, som konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i trots; det är sant, det är sant!»
Han talade hest och lågmäldt. Hon lyssnade till hans röst, som var klanglös som en gubbes; och dess förplågade uttryck slog henne. Hon kände icke boken, han talade om, men der trängde sig på henne en rent instinktlik förnimmelse af den tomhet och ödslighet som var grundtonen i hans stämning. Hon såg bort på honom der han satt, sammansjunken i stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstödet som om han frös; hon stred med en längtan att gå bort till honom, taga hans hufvud mellan sina händer och lägga det in till sitt bröst som för att värma honom med sin egen kroppsvärme; men hon vågade icke. Det fans ett ord som hon fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis. Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade: sentimentalitet.
Och ändå—hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf derborta—skeptikern—och var sentimental som trots någon. Men för minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt smil.
Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen. Han bad henne vänta.
»Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på dramatiskan—en tysk farce.»
När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom skaffa sig den omnämda boken.
Herr Hedström kom sjelf upp med den. Han ansåg det vara sin pligt att på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet. Fru Zimmermann visste måhända inte…
Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga skada till sin själ.
Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att
Amalia…», sade han.
Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in, gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende, hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.
Men ju längre hon kom dess tydligare såg hon att alla de argument hon kunde samla upp icke skulle förmå att i ringaste mån förändra eller modifiera sonens mening. Från dessa blad slog der emot henne samma trista, glädjelösa stämning, samma trötthet, samma brist på tro, samma likgiltighet och samma kyla, som från hans eget väsen. Hon märkte den omisskänneliga frändskapen mellan sin son och bokens författare.
Der var så mycket som upprörde henne i denna bok. Der fans ingen andlig finhet och ingen sinnets adel; der var blott råhet och krasshet—och så denna ödsliga tomhet. Hon hade undrat öfver, att William med sin känslighet för allt som var lågt och oskönt icke stöttes tillbaka af denna brist på finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade svarat att råheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den rymde en så gränslös smärta och en så hjelplös förtviflan.
Hon kunde icke förstå det. Men hon förstod att denna bok var som en sista bikt af en menniska, som gått under och hon ryste till vid tanken på att denne mans lifsöde också skulle bli hennes sons.
Detta toma, förslappande ur-famn i-famn, med köpta smekningar, utan en gnista af något mer än det, som flammade upp för stunden och som slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand värme.—
Den 9:de November var det Williams födelsedag.
Modern hade på en af sina promenader fått syn på en vacker pappersknif, till formen som en dolk med en spetsig och blank stålklinga och ett handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det gnistrade mot solen. Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet.
När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en hastig rörelse lade han den ifrån sig.
Denna tilltänkta öfverraskning verkade på honom som en fara, han hade att värja sig emot. Och ju större begär han hade att bli egare af föremålet, desto häftigare blef reaktionen emot detta begär.
Modern såg hans förändrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det flög genom hennes hufvud en dunkel föreställning om att hon möjligen utan att veta det hade kommit att vidröra någon ömtålig punkt i hans förflutna och hennes samvete anklagade henne strax för tanklöshet och ofinhet.
»Vill du icke hafva den?» frågade hon skyggt.
»Nej.»
»Nå, så behåller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog få ändradt.»
Hon försökte säga det i så likgiltig ton som möjligt, men missräkningen och nedslagenheten gjorde hennes röst osäker. William märkte det och hade en förnimmelse som om han på ett brutalt och hjertlöst sätt tillfogat henne en smärta; men han kunde icke klargöra för sig hvari den låg och derför stålsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och så vägde han i sitt sinne denna tilltänkta vänlighet mot sin egen brist på liknande känslor gentemot modern; och då han visste sig aldrig kunna återgälda förekom det honom som en oärlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade hittills varit så ensidig; han anade ännu icke, att det kunde vara en glädje att få ge.
Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit småaktig och tarflig.
Emellertid beslöt han att skaka den af sig.
»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag har ett par vänner hos mig».
Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.
»Du blir ensam dam—törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.
Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!—Jo tack, hon skulle nog komma.—
Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne—idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till.
William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och ett franskt päron pr man.
»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.
Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på mycket länge.
»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.
»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju nästan icke som om det vore Stockholm».
»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade konstkritikern till William.
»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt fack.»
»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»
»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille
Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.
»Åh—törs…» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på honom att den andre träffat hufvudet på spiken.—
Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.
Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när han räckte handen till afsked sade han:
»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få fortsätta bekantskapen?»
»Jo, gerna. Ni är välkommen.»
Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg; tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och umgås efter slutadt arbete.
»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla hennes porträtt?»
Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till fru Zimmermann.
»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara ensam.
»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»
»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner.
»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för
Karl», sade hon.
»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall minsann lexa upp honom när han kommer.»
»Åhnej, säg ingenting», bad den lilla frun helt förskräckt. »Han—han är så rädd om mig, och så…»
»Rädd om er? Men der var väl ingen fara på färde. Jag kom åtminstone alldeles helskinnad derifrån; der var ingen som gjorde ringaste min af att äta upp mig.—För resten var han ju sjelf med.»
»Ja, det—det är inte det—men—ja, jag vet inte…»
Till all lycka för den unga frun, som våndades under sin förlägenhet, ringde det nu på klockan och »Karl» ryckte an till undsättning. Samtalet gled åt annat håll.
Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela tiden leker på tungan.
Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes.
Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt.
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr
Wahlberg sagt. På skämt—förstås—men der låg allvar på bottnen.
Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst.
Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen bekännelse.
Hon hade icke föreställt sig att han var något slags helgon; hon hade nog trott att han i det fallet lefde ungefärligen som andra unge män och ändå hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tänkt sig att han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon förstod icke hur hon kunnat vara så naiv. Hvarför skulle de icke komma hem till honom? De kommo ju till andra. Hvad skäl hade hon att tro honom vara så mycket mer finkänslig än de andre? Hon var ursinnig på sig sjelf. Hvarför skulle dessa trasor af idealism hänga fast vid henne. Hvarför skulle hon ännu tro på detta som var fint och vackert—tro på det i hemlighet, i trots af hans egna försäkringar. Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet.
Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse. Hon tänkte sig dessa kvinnor, som knappt ega en själ och hon kände som ett hånleende invärtes. Cocott-romantikens magdalenor—nej, hon trodde icke på dem. Låghet och grofhet och råhet, det var deras kainsmärke. Se bara in i ett par sådana ögon med röda ådror vid ögonvrårna! Om också det råa skrattet är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den fysiska med det lif de lefva.
Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.
Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.
Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.
»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger, att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».
»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli ond—numera».
»Ja, men du får icke misstycka.»
»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som man kan tala om allt med.»
Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan kort och koncist.
»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde… Stämmer denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»
»Ja… Trodde du jag lefde som en munk?»
»Åhnej… men det är så stor skilnad…»
»Det är ingen skilnad alls», sade han kort och kärft.
»Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville så gerna komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan möjlighet än att tala öppet och fördomsfritt som två bildade menniskor kunna göra det. Du förstår ju att det icke är någon simpel nyfikenhet från min sida, utan ett verkligt begär efter klarhet…»
»Det behöfs inga preludier», sade han vänligt. »Du kan fråga mig om allt och jag skall svara dig på allt utan betänkande.»
»Jag vill så gerna veta något om ditt lif.»
»Mitt lif har varit som andra unge mäns; hvarken bättre eller sämre.»
»Med köpta glädjeflickor?»
»Ja.»
Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.
»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»
»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin hunger?»
»Jag vet icke.»
»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan vrida sig i äckel—men man stillar sin hunger med draflet till sist. Var säker på det.»
Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men röstens lätta skälfning förrådde honom.
Han fortsatte:
»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte, att de fleste af desse unge män från början—ja, kanske allt framgent—gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd—och surrogatet hålles oss så nära för munnen…»
Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.
»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.
»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»
»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.
»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum, suttit i samma soffa som—som ces dames—plågade mig så förskräckligt. Du får icke bli ond—sådant kan man ju icke hjelpa…»
»Nej. Jag förstår att du måste känna det så. Men du kunde ha sparat dig det. Jag släpar inte en gatnymf upp i mitt hem».
Det var som om hjertat stått stilla inom henne ett ögonblick, så glad blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom för att ännu en gång få höra det bekräftadt:
»Icke?»
»Nej. Det äcklar mig. När man tvingas att äta drafvel, dukar man inte i salongen; man går ut i köket.»
Der fans hos henne icke en tanke på att denna bekännelse, afgifven lugnt och utan spår af förlägenhet, skulle förefallit de fleste andra mödrar hårresande. Hon kände ingenting annat än glädje, en befriande glädje öfver att hennes gosse ändå, trots allt, var finkänslig och nobel som hon knappt vågat hoppas. Åhjo, hon hade hoppats—hon hade hoppats det hela tiden, men hon hade knappast vågat tro. Detta, som mötte henne ur hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft som slog upp från den norska ungdomsbokens blad.
»För resten har jag för tillfället en älskarinna», sade han, nu åter lätt och skämtsamt. »Det är en smula mer aristokratiskt; det är nästan som ett äktenskap. Hon är inte min jemnlike—och jag kan inte tala med henne—men det gör ingenting, för det ska inte vara mer än tre månader.»
Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omöjligt värja sig emot att draga på smilbandet.
»Ar det bestämdt på förhand hur länge det skall vara?»
»Ja—tre månader, det är öfverenskommelsen. Med en månads prolongationsrätt ifall begge parterna skulle önska det.»
FJERDE KAPITLET.
Framemot jul berättade William att han blifvit uppsagd och måste flytta strax på nyåret.
»Jag har plats här», sade modern. »Du kan få den dubletten der nere; den är icke uthyrd ännu.»
»Det vill jag inte», afbröt han kort. Inom sig kände han en rasande lust att antaga tillbudet. »Dessutom är den ju inte möblerad.»
I denna sista invändning bodde redan »Akkordens Aand».
»Det kan den bli.»
»Jag har inte råd att köpa möbler och jag vill inte att du gör något för min skull.»
Tonen lät afgjord och tvär och modern anade icke, att der just i denna forcerade tvärhet dolde sig en inre obeslutsamhet.
»Nå som du vill då.»—Och de talade icke vidare derom.
Med afseende på hur de skulle tillbringa julaftonen hade de haft ett par öfverläggningar. Hon hade frågat honom om han ville fira den hos henne; men han hade betänkt sig. Det hade en elak bismak af familjelif, tyckte han. Men för en gångs skull kunde det väl gå.
Han närde en inrotad fördom mot allt som kunde rubriceras under titeln familjelif. Han hade varit i familj jemt så pass mycket, att han med sin yrvakna kritik kunnat haka sig fast vid institutionens brister; att der i den vid sidan om allt det konventionella och tryckande också kunde rymmas något annat—det fina och varma och trygga, som är hemmets quinta essentia—hade han aldrig förstått.—
Mor och son voro numera mycket tillsammans. Hon renskref hans utkast, hvilka han sedan öfverarbetade och utfyllde. Romanen skred framåt, långsamt men säkert och der rådde det allra bästa förhållande dem emellan.
Han var som oftast vid godt humör och den enda liktornen på hans tillvaro var för närvarande tanken på att nödgas lemna sin bostad. Han hade bott der i två år och den förestående förändringen pinade honom. Från sitt fönster han hade en vacker utsigt öfver Humlegården. Ovissheten om hvar han nu skulle komma att hamna lemnade honom ingen ro, den förestående förändringen verkade på hans alltför sensibla temperament som ett aflägset, formlöst hot och födde en känsla af beklämning.
Under sådana omständigheter blef den från början oklara förnimmelsen af att behöfva vara på sin vakt emot den frestelse, som låg i moderns tillbud, allt starkare och starkare. Hvad grundorsaken var till denna förnimmelse, gjorde han aldrig riktigt klart för sig sjelf. Först och främst var det nog fruktan att friheten i deras förhållande på detta sätt skulle gå förlorad. Hon skulle få anspråk på honom och dessa anspråk skulle han icke kunna tillfredsställa. Men der låg också något annat under: en slags alltför ömtålig hederlighetskänsla. Han visste att moderns tysta beräkning var den att hon på så sätt slutligen skulle vinna honom; och när han icke kunde betala hennes godhet med det pris hon—icke fordrade, men dock hoppades få i utbyte, ansåg han sig icke kunna mottaga hvad hon bjöd.
Slutligen hade han också i alltför godt minne sin egen stämning vid hennes ankomst till staden, särskildt det obehag han erfarit vid tanken på att hon möjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt, för att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i öronen som en samvetsförebråelse.
Då han vid åttatiden på julaftonen kom in i sin mors salong tycktes han vara vid ännu sämre lynne än vanligt. Det på en gång vresiga och sarkastiska uttrycket, som en tid varit så märkbart mildradt, låg nu åter öfver hans drag.
Hon såg det genast. Hon hade vid hans inträde kastat en forskande blick på hans ansigte och sökte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i jemnvigt igen.
Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla. Han hade sett så mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke. Han anade icke att han med sitt vilkor på ett brutalt sätt ryckt det bästa i moderns julglädje ifrån henne; han anade icke att hon kände det som en smärta, som när en erbjuden smekning afvisas.—
Hans ansigte mulnade allt mer och mer under måltiden, men hon hade föresatt sig att vara lugn och låtsade icke ge akt på hans retlighet.
»Ditt knep var fint anlagdt», sade han slutligen då de hunnit till desserten.—»Ja d.v.s. du ansåg det förmodligen fint men på mig gjorde det alldeles motsatta intrycket.—»
Hon spratt till och skiftade färg.
»Hvilket knep?» sade hon.
»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen—bara lite grand på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»
Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa hvarje tråd i hennes tankegång.
»Jag gick naturligtvis in—det kunde du nog förstå att jag skulle göra… Jo, det är ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga den som inte är på sin vakt.»
»Fånga? Hvad talar du om?»
»Mycket vackert», fortfor han liksom för att förlänga njutningen af sina elakheter genom att minutera ut dem i så små portioner som möjligt—»det innersta i synnerhet är ett mästerstycke. Utsigten först och främst—öfver den glittrande strömmen, öfver staden som ligger der nere lik en stor terrass med ljus och lyktor—alldeles samma utsigt som häruppe-ifrån—den jag från början afundats dig. Och der i det innersta rummet behöfver man bara lyfta ögonen från sitt stora vackra skrifbord—och den ligger framför en. Och så rummet med hvilstolar och draperier, chäslong och bokskåp… Ingenting fattas… Mer än fågeln i buren, förstås!»
»Hyresgästen, menar du»—det sades i en iskall ton—»åh han kommer nog.
Jag skall annonsera mellan jul och nyår.»
Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet.
Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det.
»Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till att det var för mig du inredde rummen?»
»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja—så hyr jag ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»
»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig—detta att du jemt skall söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken leda jag får för dig!»
»Ar det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.
»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn verkade på honom som en förolämpning—som när man håller en spegel för ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt—framåt. Han kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam. »Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»
Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.
»Säg icke mer just nu»—och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans nervösa, rörliga ansigte—»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är bäst för oss båda.—Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»—hon slog ut med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band—»och du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke mera nu!»
»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.
»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en gräns.»
»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste ord.—»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss löjliga.»
»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in deri.
»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig. Ingenting smärtar en kvinna—och en mor—så mycket som det. Men du får ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa limstång; den ska' vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig att man gör rum i ordning på det viset för att hyra ut dem åt främmande—nej, det går inte.»
»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det var för dig. Det var min glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde att allt blef fint och vackert; det måste bli så, utan beräkning.»
Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke skulle behöfvas mer än ett ord från honom—ett ord som icke var en sarkasm—för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig tvingat honom att bli vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.—»Nitton mödrar af tjugo äro lika sentimentala söm du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»
»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»
»Hvilket är nog?»
»Din oförskämdhet.»
»Aha. Du ger den förnärmade. Märker du inte att det är komiskt.»
»Vill du gå?»
»Ja. Men jag skulle så gerna först vilja ha dig att stiga ner från kothurnen och låta bli all tragik.»
Hon klämde händerna hårdt samman liksom för att med våld hindra dem från att göra någon rörelse.
»Gå», sade hon blott med en röst som var så oartikulerad som om den icke kunde böjas annat än kring denna enda stafvelse.
Han såg på henne med ett uttryck af förvåning och en skymt af ängslan. Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så egendomligt skrämmande på honom. Det var som om han denna gången ställts ansigte mot ansigte med något inför hvilket till och med hans vanliga hänsynslöshet förstummats, och der blef ett ögonblicks tystnad. Men så reste han sig med en rörelse som om han ville skaka intrycket af sig.
»Teatervrede», sade han, men ordet kom tveksamt och lågt, som ett sista uttryck för hans inneboende protestlusta.
Då reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hållit i, liksom för att i nästa sekund slunga den emot hans hufvud.
Han hade gripit tag i dörren och stirrade mållös på denna företeelse; men han gjorde icke det minsta för att afvärja det hotande slaget.
»Det var otäckt», mumlade han blott, liksom för sig sjelf medan han stod kvar och stirrade på henne.
Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon:
»Vill ni gå eller vill ni icke?»
Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om han försvunnit för hennes blick.
Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös som ett barn.
»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.»
Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor, likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula ansigtet.
Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste ingenting att göra och ingenting att säga.
»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst.
Så gled han ut om dörren.
Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan—utanför på gatan… tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för att säga åt Molly att hon kunde duka af.—
Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han, som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat hvad ett hem var.
Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna—såg honom sjelf försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och tomheten slog emot henne från alla sidor—han var ju den ende i verlden, hon hade velat vinna.
Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en automat—till samma automat som brukade förevisa de anatomiska märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.
Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning måste ju detta vara det vidrigaste af allt.—
Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg på kuddar och möbler—Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa sitt lif.
Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen. Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning.
»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.
»Hvad då?»
»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»
»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»
»Det var en bagatell. Men jag kan icke uthärda hans hånfulla ton.»
»Det är tråkigt», sade herr Hedström. »Han stöter alla menniskor bort med det der.—Men det här ska' väl kunna redas upp. Jag vill tala med honom.»
»Nej, gör icke det.—Har ni någonsin varit ovän med honom?»
»Ja, i början. Men aldrig på sista tiden. Nu känner jag honom för godt och hans tjurskallighet generar mig inte. Der är ingenting ondt i den. Men på främmande menniskor…»
Det högg till inom henne. Främmande menniskor—hon, hans mor? Ja, det var det som var felet.
»Är han mycket långsint», frågade hon.
»Nej, inte alls. Han tar allting en bagatelle. Ingenting gör intryck på honom.—Vill ni inte att jag talar med honom?»
Var det möjligt, att han kunde taga det som bagatell, detta som vållat henne sjelf en så gränslös smärta. Hennes stolthet reste sig.
»Nej tack», sade hon afvisande. Han hade förstått henne så dåligt och kränkt henne så djupt att hon tvingats att visa bort honom. För henne var det icke någon bagatell; och hennes natur uppreste sig emot att företaga något som kunde se ut som ett närmande.
»Är det er afgjordt emot att jag talar med honom?»
»Ja.»
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man och herr Zimmermann äro så goda vänner.»
Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal.—
När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en afton hos dem. Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför hederlige herr Hedström höll sitt ord.
En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro.
»God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem till dig?»
»Ja. Vill du gå med?»
Frågan kom lika oöfverlagd, som mötet var oväntadt.
»Ja. Jag går med.»
Båda togo det som om de träffats föregående dag och som om ingenting ovanligt förefallit.
FEMTE KAPITLET.
Det led framåt vårsidan.
Fru Zimmermann hade fullt upp att göra. Hennes öfversättningar från ryskan hade börjat upptagas under strecket i en af hufvudstadens dagliga tidningar och de hade fallit allmänheten i smaken, så att hufvudredaktören förklarat sig vilja mottaga allt hvad hon kunde hinna med att öfverflytta.
Hon hade också kastat sig öfver arbetet med hela sin energi. Hon visste hvad hon ville och hon såg målet. Det var icke så mycket det ekonomiska resultatet, som lockade henne, fast hon å andra sidan var alltför praktiskt anlagd för att icke också det skulle spela en roll i hennes sträfvan. Hon visste att penningar var makt. Hon byggde inga luftslott, hängaf sig icke åt några fantasier; hon hade lagt sin plan kallt och nyktert och beräknat alla chancer; nu satte hon alla krafter in på att genomföra den.
Hon ville skapa sig en position, en position som stämde med hennes förmåga, hvilken hon icke öfverskattade. Hon ville blott arbeta sig till erkännande, som en samvetsgrann och duglig öfversättarinna för att i denna sin egenskap få tillfälle att stifta bekantskaper inom den literära verlden; med ett ord: hon ville med sitt eget arbete skaffa sig tillträde till sin sons umgängeskrets.
Hvilka planer som för öfrigt knöto sig till denna sträfvan hade hon ännu icke gjort klart för sig sjelf. Detta var det första och detta var hon redan på god väg att nå.
Hennes egen personlighet och den trefnad hon förstod att sprida i sitt hem gjorde snart det lilla originella huset på söder till en mötesplats för personer af olika lifsåskådning och olika ålder från journalistikens, literaturens och konstens verld. Det var isynnerhet de äldre hon lade an på; hennes tysta plan var att åvägabringa ett närmande mellan de unge och gamle. Hon hoppades med tillhjelp af sin säkra takt så småningom kunna visa dem å ömse håll, att olikhet i åsigter och lifsåskådning icke nödvändigt måste betyda detsamma som fiendskap, att man i trots af alla meningsskiljaktigheter mycket väl kunde vistas under samma tak och andas samma luft.
Bakom allt detta låg tanken på sonens framtid gömd. Hon älskade denne inbundne tvärvigg med hela sin naturs häftighet. Hon älskade honom som en mor älskar det barn som genom hennes förvållande blifvit en krympling för lifstiden—med en känsla af skuld. Hon trodde att han blifvit sådan han var derför att hon låtit honom växa upp på egen hand, utan ömhet och utan stöd. Och detta gaf åt hennes känsla för honom en pregel af ödmjukhet, som gjorde att hon kunde fördraga både hans sarkasmer och hans tvärhet utan att bli sårad och utan att stötas tillbaka.
Hon trodde nu också, att Hedström hade rätt: denna kyliga skepsis, detta forceradt hånfulla i hans väsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket han förskansade sig för att skydda ett ömhudadt och blödigt sinne emot lifvets nålstyng. Men detta skal hoppades hon så småningom få att smälta genom värmen af sin tillgifvenhet.
Hon led så oändligt af att se honom sådan han var, utan tro, utan lifsintresse och utan medelpunkt. Hvad hon trodde sig ha funnit som det centrala i hans karakter ingaf henne den djupaste aktning och glädje. Då och då kunde det skymta fram i deras dagliga samlif, liksom af ovarsamhet, hur rättänkande och finkänslig han var, en själsaristokrat som slöt sig inom sig sjelf i oåtkomlig förnämhet; hon trodde så fast på hans begåfning och hon greps af en andlös förtviflan vid tanken på, att alla dessa rika möjligheter skulle vissna bort af brist på glädje och sol.
Om han bara kunde bli glad, om han en gång kunde bli riktigt glad, ända ned i hjerterötterna; det var den fixa idé kring hvilken hennes tankar ständigt fladdrade.
Men han kom och gick, dag ut och dag in och der märktes ingen förändring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta grå ögonen, aldrig ett uttryck af lefnadslust öfver hans drag. Hans lynnes skiftningar rörde sig blott mellan en ljum vänlighet, med förrädiska små reflexer af en säregen själens finhet, och en kall vresighet, med omotiverade utbrott af hänsynslöshet och hån.
Det såg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sällskap. Han kom åtminstone hvarje kväll i skymningen—»det är inte så utan att Wille Zimmermann lagt sig till med vanor», skrattade herr Hedström godmodigt.—»Du har sådana sköna stolar», framhöll Wille vid alla upptänkliga tillfällen till modern, som en slags ursäkt för sin svaghet. Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lärt sig att genomskåda hans taktik.
Hon hade ofta proponerat att de skulle återtaga det afbrutna samarbetet, men hans ständiga refräng var: jag gitter inte. Ett par gånger, då de varit tillsammans på teatern, hade han dikterat för henne sina teateranmälningar, men han var aldrig belåten med resultatet. Han påstod sjelf att han måste ha en penna i handen för att känna sig som herre öfver sina tankar och för att kunna få bugt med formen.
Mest tyckte han om att sitta tyst och höra på när hon berättade; och hon gjorde honom oftast till viljes, ty det var henne en glädje att ha honom hos sig och hon fruktade ständigt att han skulle finna deras têt-à-têter tråkiga och gå sin väg. Detta var ett medel att hålla honom kvar; och hon begagnade det. Hon hade lätt för att tala och hennes skiftande rörliga lif erbjöd ett outtömligt material till hennes berättelser.
William hade lagt märke till att modern alltid så mycket som möjligt undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrörde det ömsesidiga förhållandet mellan dem. Detta väckte hans misstänksamhet och hans nyfikenhet.
En afton medan hon som vanligt höll konversationen uppe sade han plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt:
»Plågar det dig mycket om jag gör dig frågor angående min far?»
Hon teg ett ögonblick, liksom tveksam.
»Nej», sade hon till sist.
»Du drar på det som om det skulle vara dig obehagligt?»
»Nej. Du kan fråga om allt hvad du vill. Jag har ingen ömtålighet.»
»Det var ett stort ord.»
»Eller jag vill ingen ha; det är detsamma!»
Han såg på henne forskande, och sade i en ton som om han i hennes eget intresse ville afråda:
»Du känner mig inte. Jag vill sticka min sond i allting för att leta efter orsakerna. Du kommer att rycka till vid beröringen.»
»Kanske. Men försök.»
»Jag är hjertlös.»
»Var bara naturlig.»
»Jag är kanske grym… Men jag kan inte åta bli.»
»Han böjde sig fram och lekte med en ullgarnsända, som hängde ner från hennes sykorg.
»Med allt det tillvinnande hos min far—säg: var inte ert äktenskap olyckligt?»
»Nej.»
Det kom häftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest.
»Var han dig alltid trogen?»
Hon dröjde en stund med svaret:
»Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»
Sonen satt tyst ett ögonblick; han såg ned på sin stöfvelspets.
»Jag visste det; du var inte stark nog att säga sanningen.»
»Jo, men jag måste säga den i mina egna ord. Intet som har en låg eller dålig eller försliten klang har för mig tillämpning på honom… När han alltid höll af mig, när jag hade hans förtroende i allt, kan jag då säga annat än att han var mig trogen?»
»I mina ögon skulle du hedrat hans minne bäst om du inte ansett dig behöfva ljuga bort eller förtiga något.»
»Det behöfver jag icke heller», sade hon stadigt i det hon såg honom in i ansigtet. »Hans lynne var lifligt och han tog lätt intryck—Jag vet att han hade…
Hon famlade efter orden och hon var mycket blek.
»Förvillelser», ifyllde sonen. »Jag tror det är så den öfverseende moralen brukar kalla det.»
»Det är ännu ett ord som icke passar. Han hade förbindelser—kärlek, vänskap och hvad allt det heter. Hans känslolif hade så många afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har så vackra blommor och så skarpa taggar. Den är icke gjord att mejas af som våra ängar häruppe. Jag hade lärt mig att älska honom sådan han var.»
Sonen hade böjt sig framåt och der låg som en stråle af glädje öfver hans ansigte:
»Kände du det aldrig som om du hade något att förlåta honom?»
»Förlåta? Nej… Jag har stått honom så nära som en menniska kan komma den andra, jag har fått dela hans glädje och jag har fått dela hans sorger. Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom, hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.»
Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade:
»Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig. Du förefaller så hel och så harmonisk; det är som om ingenting smått och futtigt kunde klibba fast vid dig.»
Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han sakta:
»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår indignationskvafva atmosfer.»
En stund efter utbrast han plötsligt:
»Hör—det är sant—dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»
»De ligga i bokskåpet, ja.»
»Du lofvade en gång att jag skulle få läsa dem?»
»Det får du gerna. Vi kunna taga dem fram efter teet…»
»Ja tack! Är der mycket?»
»Hela luntor—Jag kunde vara ensam i långa tider. Ett tu tre kom reslusten på. Då for han upp—din far—och sade: 'Jag hatar muséet! Det är som att vara smidd fast till ett lik. Jag blir sjuk! Jag blir vansinnig!'—Hvad hade jag väl annat att göra än att säga: res. Gamle Ruben och jag kunna nog sköta muséet—Ruben var vårt factotum, ett gammalt original som var lika oskiljaktig från muséet som en skeppare från sin skuta; dess burkar, preparat och afgjutningar voro som delar af hans egen varelse.—När så din far rest och jag var ensam med Ruben och Molly och—allt det andra; då kunde der komma öfver mig en ångest som om jag skulle slitas i stycken; det var som om jag aldrig skulle få se honom mer. Åh, du kan inte veta hur det kändes! Jag var fritänkare, liksom han, men i sådana ögonblick kunde jag kasta mig på knä och vrida mina händer och bedja till Gud att han måtte ge mig honom igen—bara låta mig se honom, bara låta mig träffa honom en enda gång så visste jag att jag skulle vinna honom tillbaka—ty så tillgifven, så glad, så oförskräckt, så smidig och stark som jag kunde ingen annan vara. Det enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.»
Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts till ironi.
»Att lära känna sina föräldrar riktigt i grunden är att få nyckeln till sin egen karaktär», sade han. »Fortsätt! Du berättar så bra.»
»Det var jag som förevisade för kvinliga besökande och Ruben för manliga. Tänk dig att gå ensam med denna själsdödande utanlexa, och min tärande ångest; med Ruben som bara tänkte på muséet och Molly som icke tänkte alls—och så för resten bara främlingar, för hvilka jag skulle visa ett lugnt och gladt ansigte och vara underhållande! Då var hela verlden bara ett tomt svalg, som skulle sluka mig. Jag släpade mig omkring så trött och tung och glädjelös som en utlefvad gammal kvinna. Jag kände det hvarje gång som om detta skulle räcka alltid. Jag kunde icke hoppas på ett återseende, för mig fins det aldrig annat än det närvarande; om det närvarande är dödt, har jag intet—intet!»
»Du är så olik mig», afbröt sonen. »Det är just i det närvarande jag inte kan lefva. Min fantasi är så liflig och mitt blod så rörligt.»
»Så var det också med din far. Han kunde glädjas som ett barn åt öfverraskningar, åt förhoppningar och drömmar, åt allt som fantasien hade spelrum i. Det bästa han visste var att umgås med nya menniskor, hvars karaktärskonturer ännu icke voro skarpare uppdragna än att hans inbillning kunde forma om dem till någonting stort och egendomligt. När verkligheten korrigerat hans fantasi var det i allmänhet slut med intresset.»
»Gällde detta också dig?»—Det sades i skälmaktig ton, men med en underström af godhet. Hon svarade på samma sätt:
»Ja, också mig.»
Men så bröt allvaret fram:
»Jag led gerna allt hvad en skilsmessa förde med sig, blott för det han icke skulle bli trött på mig. När han reste bort lade der sig så småningom nya intryck mellan honom och mig—Jag tror till och med han glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara en annan menniska. För mig som i allt är så hel—som du säger—eller så osammansatt—om du så vill—att min varelse knyter sig liksom krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa ensamhetstider hårda pröfningar. Men jag säger icke annat än att de voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktär.»
Det knackade på dörren; det var Molly som kom för att säga att téet var serveradt.
När de slutat äta och återvändt till arbetsrummet togos anteckningarne fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt borta vid bordet och sydde.
Han läste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som iakttog hans minspel, märkte hur intresserad han var.
»Detta är ju samvetsgrannt arbete!» utbrast han slutligen. »Till detta välde öfver formen kommer man inte utan ihärdiga studier. Du har brottats med språket innan du fick magt öfver det.»
»Ja.»
»Men hur har det kommit sig? Hvarför…?»
»Det vet du ju.»
»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem berättade du?»
»För din far.»
»Läste han dina anteckningar?»
»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han icke nog af att vara på ett ställe af jordklotet. Han ville icke blott lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och det var lif han törstade efter.»
»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.
»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom—riktigt lefvande—allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg.—'Du är mitt minne' brukade han säga; 'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»
Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en stund.
»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»
»Du borde ge ut dem som bok.»
Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.
»Åh, det duger väl icke?»
»Hvarför—icke? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du talar om menniskor och ställen ser man det. Du ska' ge ut dethär. Det ska' bara omarbetas lite här och hvar.»
»Det kan jag inte.»
»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»
»Du blir trött på det innan boken är färdig.»
»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag ingenting kan göra!»
»Nå—låt oss försöka då!» sade modern.
De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall tog han modern med sig ut på en restaurant.