Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det var han eller frun, som slog.
Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.
»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.
När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt aborre och saftsoppa»—eller något liknande. Och då visste hon hvad som väntade henne.
»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det duger inte.»
Och vänd till modern fortsatte han:
»Hvad menar du om att låta hissa oss ner till Pelikanen?»
Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltför stor svaghet för dessa små källarmiddagar på två-man-hand. Hon var så stolt öfver att få gå ut i sällskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.
De betalte alltid hvar för sig. När han inga pengar hade kunde han låna ett par kronor, som han regelbundet återlemnade dagen derpå. Och när han hade pengar föll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet åt deras förhållande och gjorde att han icke kände sig ligga modern till last.
Emellertid plågade det henne att han, som alltid var så noggrann med att betala igen hvarje lånad krona, icke ville taga betaldt för det arbete han nedlade på bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de första dagarne slagit fram något om att hon icke kunde taga hans tid i anspråk utan att ersätta honom; men han hade svarat med att skämtande anhålla att få räkningen på det arbete hon gjort åt honom före jul. Och när hon höll i sig, förklarande att detta icke alls var detsamma och att hon ville betala honom, vände han strax taggarne utåt.
»Hvad är det för småaktigheter. Ska vi behöfva räkna med hvarandra som kälkborgare?»
Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om det skulle mista sin enda glädjekälla. Hon kände allt tydligare och tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur hon vuxit fast vid den.
Hon tyckte nästan att arbetet skred för fort framåt. Han var ifrig och uthållig. Det var icke arbetsförmåga han saknade; det var arbetsvana. Här låg vägen klar, steg för steg; det gick som en lek, det tycktes knappast fordra någon ansträngning.
Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin förmenta upptäckt.
»Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här som ett lastdjur, dag ut och dag in.»
»Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»
»Hvad är det då som du hedrar med detta namn?»
»Att göra någonting. Det kan jag inte. Så fort jag börjar kommer jag inte ur fläcken. Min sjelfkritik är så stor att jag fruktar den gjort mig steril.»
»Det kan öfvervinnas», sade hon med en klang af sin egen energi.
»Nej», sade han sakta och missmodigt. »Det kan visst inte öfvervinnas.»
Ah, hon förstod honom nu! Han med sitt öfverlägsna och säkra sätt pinades dock af en ständig ångest att icke kunna åstadkomma ett dugligt arbete. Och han var för stolt att komma med ett medelmåttigt. Han såg alltför tydligt bristerna i hvad han skref och derför plågade det honom så att hans ansigte förvred sig i nervös smärta blott han talade derom.
»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja. Och nar jag så är ute, har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar—och der blir intet gjordt.»
Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son!
Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne.
Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton:
»Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.»
»Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.»
Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka.
Räddningen—hvar fans räddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro. Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen. Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att afgöra.—
SJETTE KAPITLET.
I början af april var arbetet färdigt.
William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken »den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört att köpa böcker. Det var icke så godt att afgöra hvar gränsen gick mellan de goda och de dåliga. Der fans dåliga böcker som innehöllo så mycket förnuft och der fans goda böcker som voro så enormt tråkiga. Allt bidrog till att göra valet svårt: derför var det bekvämast att öfver hufvud taget icke köpa literatur. Och vid de tillfällen, då det icke kunde undgås, hade man ju alltid de gamle att tillgå. De gamle hade nu en gång för alla fått sin soliditetsstämpel; det var på de unge alla misstankar föllo och deras böcker lågo högtals osålda.
Derför var det mycket naturligt att herrar förläggare alltid antogo sina allvarligaste miner så snart de sågo en ung man med manuskript i handen komma dykande in på deras kontor. Hade nu denne unge man energi och förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och ett faderligt råd.—Men den unge författaren var oftast en materialist, som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren blef kvar icke mindre förnärmad. Och båda parterna voro öfvertygade om att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund af sin lifsställning voro dömda till att handskas med.
Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom den literära verlden för att mottaga sonens anbud. Hon vände sig i stället till en af sina äldre literära vänner och tack vare dennes bemedling kom hon i förbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda förläggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansåg utgifvandet af ett svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affär; men han trodde att en upplaga af de ryska öfversättningarne skulle betala sig och på denna basis ville han gerna träda i affärsförbindelse med vår utmärkta öfversättarinna och taga hennes egen lilla bok på köpet.
I medio af maj utkom således: Resebilder af Kate Zimmermann.—
Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer så regelbundet som förr, hon skulle icke ha den glädjen att se honom dag efter dag, att känna hur hon vann honom steg för steg, hur hans kyla smälte och hans skygghet försvann. Hon hade en slags vidskeplig föreställning om att från och med den stunden, då deras samarbete upphörde, skulle han så småningom glida ifrån henne; hon skulle icke kunna hålla honom kvar; hon skulle icke längre ha någon del i hans lif.
Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han till sist skulle kapitulera.
Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog—liksom af en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla eldfläck, som andades.
De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap, ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig tvång.
Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervösare och nervösare, ju mer det led framåt våren; han magrade synbart och der kom åter öfver hans drag och hans väsen den kvicksilfveraktiga oro, som så länge han höll på med anteckningarnes bearbetning nästan hade varit helt och hållet försvunnen.
Om sitt arbete talade han aldrig.
»Hvad finner du på, nu för tiden?» frågade hon en dag.
»Åh, just ingenting.»
Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan.
Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen färdig. Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde modern icke talas om någon resa.
Fråga ville hon icke. Det förtroende som han icke frivilligt gaf, visste hon att hon icke på något annat sätt skulle lyckas afvinna honom. Derför hade hon gjort sig till regel att aldrig på ringaste sätt blanda sig i hans göranden och låtanden. Hon kände honom tillräckligt för att veta, att ett allt för tydligt visadt intresse för hans angelägenheter endast skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som försök till att på konstlad väg åstadkomma ett slags förtrolighet, att hans oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stöta henne tillbaka.—Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i Stockholm.
Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta tillkom honom. Hon grubblade öfver detta dag och natt; och rakt i strid med sin nyktra natur grep hon sig den ena gången efter den andra i att ha uppgjort de mest fantastiska förslag till att bringa penningarne i hans händer. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg, som tryckte henne så att hon ibland kände det som en fysisk plåga. Allt i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig fast som fix ide. Att se honom hade nu nästan blifvit till ett lidande för henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes inbillning stod det snart som fastspikadt att på denna badresa hängde lif och död för sonen. Hon kände hvarje minsta linie i hans ansigte och den ringaste förändring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund, skrämde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begått en skamlig förbrytelse, som om hon stulit dessa penningar från sitt eget barn; och nu skulle hennes barn gå under, andligen och lekamligen,—det enda medlet till räddning hade hon rånat ifrån honom.
Hur skulle hon kunna återställa honom dem; hur skulle hon kunna godtgöra sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den inre striden, som upprepades hvarje dag—striden mellan hvad hon ville och hvad hon vågade. Fruktan att mista det lilla grand af hans tillgifvenhet som hon tillkämpat sig, höll henne tillbaka; men tanken på denna resas uppfriskande inflytande, både fysiskt och psykiskt, dref henne fram. Och som dessa båda faktorer gjorde sig gällande med lika styrka, blef striden i hennes inre ständigt ny, spänningen ständigt lika plågsam.—
Det var en dag i början af juli.
William hade icke kunnat sofva om natten; han hade stigit tidigt upp och gjort en tur ut till Nacka der han ätit frukost. På återvägen gjorde han en titt upp till modern.
Blott den omständigheten att han kom på en något ovanlig tid skrämde hennes onda samvete. Han var blek efter den sömnlösa natten och hade blå ringar under ögonen; han såg så dålig ut att det stack till inom henne då hon betraktade honom. Men hon smålog vänligt och räckte honom sin hand till välkomst.
»Det var snällt af dig att titta upp», sade hon.
»Snällt?» upprepade han med en axelryckning och i föraktlig ton. »Jag kom att gå här förbi och jag var trött.» Han slog sig ner midt emot henne vid fönstret och betraktade med ett slags slött intresse det arbete, hon hade för händer.
»Det är underligt att se dig med de der pinnarne i hand», sade han.
»Så-å. Tycker du det?»
»Ja. Det passar så dåligt både till ditt utseende och till stilen i det här rummet. Om man såg det på en tafla skulle man säga att figuren var 'ditsatt'; den stämmer inte med omgifningarne.»
»Det är visst bara för det du så sällan ser mig syssla med fruntimmersarbeten.»
»Nej. Det är något i sjelfva ditt väsen som skriker emot. Det är som att se en kökspiga spela fiol.—Hvad skall det för resten bli till?»
»En plaid.»
»Du har ju tre förut.»
Hon stred mot en plötsligt uppdykande lust att med munter förtrolighet svara: »Men du har ingen!» Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt arbete under tystnad; men der låg ett skimmer af inåtvänd glädje öfver hennes drag.
William satt och stirrade ut genom fönstret. Der nere låg staden, öfvergjuten af solljus: Skeppsholmen inbäddad i grönska, med de röda tinnarne af den gotiska kasernen och kyrkan på backen högst uppe. Nationalmuseum, norska ministerhotellet, Bolinderska palatset, Grand hotell och Fersenska terrassen drogo sig i en sned linie längsmed Norrström. Närmast, till venster låg Skeppsbron med lossande skutor och rörligt lif; och längst i fonden Ladugårdslandskyrkans kupol, höjande sig öfver de mellanliggande taken.
Öfverallt föll solljuset skarpt, med glansdagrar och reflexer. Strömmens böljor gnistrade och glittrade som hvita lågor, genom hvilka de små kolibribåtarne skuro fram i linier som korsade hvarandra.
Utanför Grand hotell kastade just en skärgårdsångare loss. Långsamt gled den utför strömmen med flagga på akterstången och försvann utom taflans ram, efterlemnande en fåra i vattnet och i luften en röksky, som snart drog bort.
William hade följt den med ögonen; och länge efter det den försvunnit satt han tigande och stirrade utåt.
Modern betraktade honom i smyg: der låg en svårmodig längtan öfver hans drag. Han hade synbarligen glömt att det fans en annan menniska i rummet, ty den medvetenhet och sjelfironi i uttrycket, som annars alltid preglade hans drag, var nu helt och hållet försvunnen. Sådan hade han sett ut som barn—hon mindes det nu med ens; och detta öppna och oskyldiga, men på samma gång inåtvända och drömmande barnaansigte som hon mindes, blef till en anklagelse för ouppfylda moderspligter. Hon kunde icke beherska sig; tårarne stodo henne i ögonen, hon måste lägga arbetet ifrån sig och vända sig bort för att dölja dem.
Han märkte att hon rörde sig och hans medvetenhet vaknade. Han såg ännu dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och hans ton var forceradt sarkastisk, när han gaf sin stämning luft i ord:
»Jag kan aldrig se en ångbåt lägga från land eller ett tåg flåsa i väg från stationen utan att bli sentimental. Har du nånsin känt det der? Man kan godt veta att tåget bara går till Trosa—när man ser det försvinna är det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden—medan jag ensam stannar kvar.—Värst är det med en ångbåt, helst om utsigten är öppen och fri och intet land skymtas vid horisonten.—Mindre och mindre blir skutan; och till sist är den bara en prick, som mina ögon hänga fast vid liksom en hypnotiserad menniskas ögon suga sig fast vid magnetisörens hand, medan hela den hypnotiserades kropp följer denna hands minsta rörelse, som om tusen osynliga och oslitliga trådar vore spunna mellan de ögonen och den starka handen som drager… Men allt eftersom ångbåten blir mindre och mindre är det som om hafvet blef större och större—och min längtan i samma proportion alltmera intensiv—Det är så menskligt, gu'bevars; och kristligt också för resten. Allt hvad jag har omkring mig är ingenting—utanför är all rikedom och fullhet—det okända är paradiset och saligheten och himmelriket…»
Hon hade rest sig upp och gick nu omkring i rummet för att dölja huru upprörd hon var. Hon kände en lust att få kasta sig till hans fötter och kyssa hans hand—och be om förlåtelse… För hvad? Det visste hon icke. Allt var så oklart och mörkt inom henne.
Men plötsligt gick hon bort till fönstret igen, ställde sig raklång och stel framför honom och sade i en ton som hon försökte göra så torr och affärsmessig som möjligt:
»Hör—det är en sak jag vill säga dig. Du skall icke bli ond; det är icke för din skull utan för min egen. Det plågar mig så…»
Han vände ansigtet upp emot henne med ett litet småleende:
»Hvad är det?»
»Det är de der pengarne, som jag fått för ditt arbete. Det är oresonligt och småaktigt af dig, att icke vilja mottaga din andel af honoraret.»
Han gjorde sin nervösa axelryckning, men svarade icke. Han hade egentligen aldrig tänkt närmare öfver saken och som den nu framstäldes för honom fann han den i grund och botten både rimlig och antaglig. Utsigten till att så här med ens komma i besittning af en samlad summa, att kunna skudda Stockholmsdammet af fötterna och resa sin väg, innebar också, särskildt i hans nuvarande sinnesstämning, något obeskrifligt lockande. Men just detta, i förening med moderns enträgna, nästan bedjande sätt att framställa saken, väckte hans vanliga omotiverade lust att göra svårigheter, en rent animalisk instinkt, som hade sin grund i en omedveten fruktan för en öfverrumpling af ett eller annat slag—en själens reflexrörelse som kom honom att vända sitt lynnes afvigsida utåt.
»Jag fick tusen kronor för boken», fortsatte modern—hon talade med en värme som om hon på förhand insåg nödvändigheten att försvara den handling hon nu ämnade begå—»och af dessa penningar äro minst hälften dina. Hvarför kan jag nu icke få betala dig dem, när du vet att det plågar mig att icke få göra det.»
»Äh—det är så småaktigt att räkna», sade han med ett irriteradt uttryck i ansigtet.
»I detta fall är det ju du som räknar då du icke vill ta emot pengarne. Det är ju att tillskrifva saken en betydelse, som den i sjelfva verket icke har.»
»Gör som du vill», sade han och såg åter ut genom fönstret.
Hon gick bort till skrifbordet och satte sig att skrifva ut bankanvisningen med en känsla af lättnad, blandad med en orolig förnimmelse af att ännu var spelet icke vunnet. Han kunde ännu vägra —och hon satt och grundade på ett sätt att sticka anvisningen åt honom så omärkligt som möjligt. Men hon fann ingen annan utväg än att göra det helt rättframt och ogeneradt.
»Var så god», sade hon och höll papperet ut emot honom.
Han tog emot det långsamt och hans blick gled med låtsad likgiltighet öfver det skrifna talet: Femhundra kronor—och i samma ögonblick stack det till inom honom af glädje, så att hjertat ett ögonblick tycktes stå stilla. Den der lilla papperslappen rymde två månaders frihet från tvång—nya menniskor, nya omgifningar—allt det obekanta, detta utanför som är oroliga själars himmelrike. Men just styrkan af den sinnesrörelse som tog honom, framkallade åter den vanliga reflexrörelsen.
»Låt oss vara ärliga emot hvarandra», sade han i en lätt sarkastisk ton.
»Hvad ligger der under det här?»
»Kan du icke förstå det, du som är så skarpsinnig?» Hon gick med händerna på ryggen af och an på golfvet. Hon var i ett humör som all hans vresighet nu icke skulle kunna rubba. Det låg smil öfver hennes läppar och munterhet i hennes ögon; och i sjelfva hennes hållning och rörelse var der en slängande sorglöshet, som frapperade honom såsom något ovanligt och främmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat af sig en tung börda och nu med lätta steg vandrar vägen framåt.
Detta goda lynne smittade honom oemotståndligt och gaf hans stämning en annan riktning.
»Nej», sade han blott; men tonfallet hade fått en anstrykning af godlynthet, som det icke fans i hans förra replik.
»Det ligger under, att jag icke vill vara din gäldenär. Du som sjelf i det fallet är så ömtålig, borde verkligen också lära dig fatta, att också andra dödliga kunna ha sin lilla stolthet.—Jaha, min gosse»—här gaf hon honom ett lätt slag på axeln—»och nu tala vi icke mer om det.»
Han vek sakta och småleende ihop papperet, som han lade i sin plånbok. Så reste han sig upp, gick hän emot henne och lade sina händer på hennes axlar, som han skakade.
»Hvem har sagt dig det?» sade han med en blick som skulle föreställa forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt för tydligt lyste fram. »Hvilket?» »Ah, gör dig inte till! Jag har nog märkt hur du spionerar på mig. Det är naturligtvis Hedström som vanligt—Ja, jag vet mycket väl att du pumpar honom.»
Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken hon icke förtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand öfver hans hår, bara en enda gång; men det vågade hon icke. Hon var rädd för att göra det på ett sätt som skulle misshaga honom.
»När reser du?»
»Jag vet inte. Jag hade god lust att ge mig af i dag—hvarthän som helst, bara för att komma härifrån. Men jag hinner nog inte.»
»Så i morgon då. Hvart styr du kosan hän?»
»Det vet jag inte. Jag sätter mig på en ångbåt, så får det bära hvart det bära vill.»
»Till Trosa, kanske?»
»Åhnej. Jag ska väl laga att jag kommer på en af kanalbåtarne.»
»Tittar du upp innan du far?»
»Absolut nej! Det får jag inte tid till.»
»Nå. Och man får väl aldrig höra af dig heller?»
»Det är inte troligt. Det skulle kännas som ett band ifall jag lofvade det.»
»Så lofvar du ingenting.»
»Farväl», sade han och räckte henne sin hand.
»Farväl. Och lycklig resa!»
Han gick mot dörren; han hade på läpparne en liten sarkasm öfver det konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke för att uttala den. Tanken på, att modern skulle sitta ensam kvar i staden föll med ens öfver honom. Han vände sig om i dörren och gick åter fram emot henne.
»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?»
»Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.»
»Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.»
»Nej. Jag har det bättre här.»
Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda hvad det var. Så vände han sig hastigt om, med en nick till farväl.—
På aftonen vid niotiden medan hon låg på sin chäslong och hvilade ut efter dagens arbete, blef hon behagligt öfverraskad af att höra hans steg i entréen. Men när han kom in såg hon strax på hans uppsyn att hans besök måste ha någon annan grund än blott sonlig längtan att tillbringa sista aftonen före skilsmessan i sin mors sällskap.
Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om.
Hon svarade att det i så fall icke kunde hjelpas. Hon hade handlat så som hon för sin egen skull ansett sig böra handla; och hon fick försöka att bära följderna.
»Nå ja», sade han till sist—»men du kan i alla fall inte betaga mig den här känslan af att du gjort mig en tjenst; och denna skuldförnimmelse, med dess alldeles ovilkorliga bismak af förpligtelse—du anar inte hur ängsligt misstänksam den skall göra mig. I hvarje minsta närmande från din sida skall jag se anspråk på tacksamhet och detta hjernspöke skall drifva mig till den ena hänsynslösheten efter den andra.»
Hon blef märkbart blek, der hon låg och vecket mellan de svarta ögonbrynen blef djupare än vanligt. I denna pannans sammandragning låg der en dyster energi; men tonen i hvilken hon svarade, var utan klang.
»Så sätter jag min hänsynslöshet upp emot din. Det är allt.»
Det blef tyst i rummet en stund. Hon hade slutit ögonen som om hon sof och han satt och betraktade hennes ansigte. Dess sorgfulla uttryck gjorde honom ondt.
»Du tycker väl det är dumt af mig att tala om det här; men jag skulle ha känt det som en slags brist på ärlighet att inte ha sagt det. Det är fånigt—förstås—men sådan är jag nu en gång.»
Hon svarade icke och det blef åter ett par sekunders tystnad.
»Man rår ju inte för hurdan man är», sade han till sist, i det han reste sig upp och gick hän till chäslongen. »Jag skulle önska att jag kunde hålla af dig»—han sade det sakta och med en röst som skälfde lindrigt; medan han strök sin hand lätt som en fågelvinge en gång öfver hennes kind.—»Jag ville så gerna hålla af någon men jag kan inte.»
»Din tid kommer nog», sade hon utan att se upp. Hon kände ett begär att trösta; men hon trodde icke sjelf på hvad hon sade.
Hon låg ännu med slutna ögon och lyssnade till hans steg utför trapporna och öfver gården. När hon icke kunde höra dem mer vände hon sig om på chäslongen, tryckte sitt ansigte hårdt emot en af kuddarne och brast i gråt.
SJUNDE KAPITLET.
Ångbåten Albert Ehrensvärd gled fram genom den bohuslänska skärgården, på väg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod röken ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och kastade den ner mot soltältet öfver akterdäck, derifrån den långsamt flöt ut i en skystrimma, som lägrade sig midt i luftens klarhet.
Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten. Han lutade sig öfver relingen och betraktade med en turists sorglöshet vattendropparnes spel der de kastades upp i luften allteftersom den skarpa fören skar sig fram, fångades af solljuset och blefvo till diamanter, som gnistrade emot den ogenomskinliga vattenmassans blåaktiga sidentäcke.
Det var fyra dagar sedan William lemnade Stockholm. Han hade rest kanalvägen till Göteborg och var nu på väg till Lysekil, der han ämnade slå sig till ro åtminstone en månads tid för att stärka sin fysik i Gullmarens salta vatten och den bohuslänska skärgårdens friska luft. Två somrar hade han förut tillbringat vid denna badort, han kände så väl dess lokala förhållanden som dess årligen återkommande stamgäster; han hade den första sommaren, som ung student, varit badortens officiele, erkände festdiktare och i minnena från den tiden låg det ännu alltid en dragande makt. Det kunde aldrig ha fallit honom in att välja en annan, billigare uppehållsort; han var för mycket stadsbarn för att finna behag i en enslig afkrok af verlden—till hans landtliga sommarideal hörde frisk luft och salt vatten, men också lifvets öfriga bekvämligheter som t.ex. en 1:sta klassens restaurant, vackra damtoiletter och helst ett eller åtminstone ett hälft dussin bekanta Stockholmsfysionomier, från Kungsträdgården.
Men det var icke endast detta, som drog honom; han hade också lärt sig hålla af den bohuslänska skärgårdens natur. Han hade alltid känt det som var den i slägt med hans egen och han älskade dess storslagna ödslighet, dess högtidliga liflöshet och denna djupa tystnad, hvilken icke stördes af bullret från de millioner menniskofötter, som feberaktigt jägtade fram öfver gatornas stenläggning.
När han stod ensam på en klint och blickade ut öfver de stora vidderna, der vattnet bredde sig kring skär och klippor glittrande ljust och speglande blått så långt ögat nådde—greps han af en underlig beklämning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet; och i denna stämning var det som om allt det finaste och bästa hos honom sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det lögnaktiga och förskrufvade, som ute i lifvet tillhörde den trista figur som vandrade omkring med ett hånleende på läpparne och bar hans namn, var då som flägtadt bort; det var som om hans själ badat slagget af sig i den saltklara luften; och blodet i hans ådror sjöng vackra dikter, dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda genom ett barns ögon, utan missräkningarnes bitterhet och utan erfarenhetens tvifvel.
Men det behöfdes icke mer än att en menniskofot raspade mot hällen för att drifva stämningen bort. Ansigtets drag flögo blixtsnabbt en garde, ödsligheten var förbi och sällskapligheten började, själen anlade sitt fikonlöf och lögnen kom åter till heders.—Mellan bruna bergsknallar och grå gled ångbåten fram; mellan stora skrofliga kolosser och små svarta skär, öfver hvilkas blankspolade ryggar vågorna lekfullt skvalpade. Längst i bakgrunden låg bohuslänska kusten som en väldig terrass af naken granit, hvars konturer böljade oroligt mot horisonten. Här och hvar sågs en grön fläck i bottnen på en dal eller en klyfta, som sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett träd, knappt ett enda spår af vegetation. På de kala hällarne lågo enstaka hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop till fisklägen med båtar och sjöbryggor och murkna grå sjöbodar, hvilande på stolpar öfver vattnet.
Han såg det allt och han njöt. Det var som smakade han på sjelfva luften, hans bröst spände sig ovilkorligen ut och han andades i långa, djupa drag, som om himlen hvälft högre här än annorstädes—medan hans ögon drucko dagrarnes vexlande spel och rika skiftningar.
Om han varit målare skulle han velat pröfva sina krafter på denna luft och dessa klippor, som än lågo så underligt nära, än veko tillbaka långt i fjerran, och hvilkas färg skiftade i olika belysning, från bjertaste rödbrunt till grått och blått i finaste förtoning.
Men han var inte målare, gunås!
Han vände sig om och gick upp i röksalongen.
* * * * *
Så snart William kommit någorlunda i ordning, packat sina saker upp och placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper på den halfdel af ett rundt bord, som jemte en säng, en byrå två stolar och en kommod utgjorde hela möbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt för 1,25 om dagen, gick han ut för att se på folket. Han dref långsamt förbi societetshuset och restaurationsbyggnaden ned emot badhusbron.
»Nej—hördu du! Stopp litet!» hörde han en röst bakom sig och i det han vände sig om såg han ett par långa ben som i fullaste fart stretade utför backen från societetshuset.
»Pelle? Är du här?»
»Javisst—faen! Goddag på dig, gamle!»—Och den långe, som bemäktigat sig Williams hand, tryckte den med en hjertlighet som var alltför eftertrycklig för att icke vara uppriktig.
William var i grund och botten lika glad åt sammanträffandet som den andre, men höll sig dock enligt sin vana betydligt mer reserverad och kunde icke ens neka sig nöjet att slunga den långbente vännen en sarkasm i ansigtet.
»Dig kan man då bokstafligen aldrig undgå.»
»Äh, börjar du nu med det igen.»
»Hvad gör du här?»
»Sköter min helsa och målar. Här är några styfva gubbar, som jag fått fatt i nere vid Bansvik—bussiga gastar, må du tro, med beckiga näfvar och tobakssås ut om mungiporna—du ska' se i morgon; jag har dem dernere mellan 12 och 2. Men i dag ska' du dansa; der är soaré uppe— venersborgsfröknar som tala en pittoresk vestgötadialekt och göteborgskor, förstår du, med stora fötter och smala midjor—och ett par skånskor, som skorrar så snobbigt: herrrr Wahlberrrrg—kom med nu bara, ska' jag presentera dig.»—Han drog William med sig mot societetshuset till.
»Tack ska' du ha—behåll dina skånskor för dig sjelf. Jag dansar inte.»
»Äsch, jo, hvad du gör! Här ska' valsas med gubb-blodet! Här är ondt om folk så invaliderna får ta' mig fan rycka till undsättning.»
Pelle var vid det mest strålande humör och jargongen strömmade honom öfver läpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgörlig; han ville icke dansa. Han satte sig på verandan utanför, derifrån han genom glasdörrarne kunde följa paren med ögonen.
Det var ännu tidigt på eftermiddagen och endast ett fåtal af de allra mest danslystne hade anländt. Först senare brukade det bli en smula lif derinne. En del damer, som icke ansågo det mödan värdt att taga verksam del i soaréen på detta dess första mindre intressanta stadium, hade slagit sig ned här och hvar på verandan med en tidning eller en bok i handen.
Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer på fullt allvar. Efter flere fruktlösa försök att värfva William, svängde han nu rundt derinne på sina smala ben med ett dödsförakt, som gjorde hans lättsinne all heder. William satt och betraktade hans evolutioner med det intresse man ovilkorligen känner vid att se en god vän företaga sig ett eller annat halsbrytande experiment, då hans uppmärksamhet fångades af en ung fröken, som i detsamma kom in på verandan och tog sig för att mönstra honom med den slags närgångenhet, som en dam comme-il-faut kan tillåta sig gentemot en ung herre om hon blott samtidigt i min och hållning inlägger ett tillräckligt stort qvantum otillgänglighet och förakt. Denna salongs-fräckhet mötte William med sin allra mest ironiska fysionomi, i det han å sin sida började betrakta henne med ett par stickande ögon, men detta bekom henne synbarligen icke stort; sedan hon tillfredsställt sin första nyfikenhet tycktes hon icke ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hörn af verandan och slog upp en bok, i hvilken hon fördjupade sig.
Men William, som efter denna introduktion icke ansåg att hennes blygsamhet sväfvade i fara, betraktade henne fortfarande med sitt spotska smil, hvari der dock blandades en smula intresse, sedan han läst titeln på den bok, hon höll i handen: Det moderne Gjennembruds Mænd.
Hon hade ett stort, rundt barnansigte, sjukligt blekt, med ett par vidöppna grågröna ögon, en liten välformad trubbnäsa och ett par tjocka, bleka läppar med ett drag af vemod omkring. Hon var klädd i en mera extravagant än smakfull drägt: ett mörkblått klädeslif med uppslag af veritabelt gult läder kring ärmarne och halsen. Ett läderbälte kring midjan, en hatt med läderband och ett par skor af samma slags läder fullbordade toaletten.
Hon hade icke suttit många minuter förrän en äldre dam med förvirrad uppsyn dök fram och med öm moderlighet svepte en röd schal kring hennes axlar. Den unga damen mottog den äldres omsorger med en otålig rörelse, dock utan att lyfta sin blick från boken.
Det är gumman, tänkte William.—Hon hade samma stora ögon och tjocka läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke.
Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an. Nere vid bryggan lågo de lediga fiskarbåtarne med alla klutar uppe, beredde att lägga från land vid första anmodan. Utanför restaurationsbyggnaden stodo ett par lediga serveringsfröknar i samtal med biljardens frodige egare; och borta från varmbadhuset kom det gamla inventariet Calle-Hare, traskande på breda fötter hän emot kallbadhuset.
Innefrån salongen hördes hornmusikens valsmelodi, ackompanjerad af de dansandes taktfasta steg.
Nu slutade dansen och paren myllrade ut på verandan för att svalka sig. Bland andra också Pelle Wahlberg, som hade vid armen en yngre, mörk dam med en djerf och vacker profil och ett par ögon som tycktes kunna vara en illustration till den kvinliga troheten. Pelle och hans dam slogo sig ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang.
William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka.
»Fröken Johnsson—herr William Zimmermann.»
»Får jag dansa med er?»
»Tack.»
Fröken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en bugning, slog ögonen ned och tog Williams arm.
»Fröken Hagberg—kandidat», fortsatte Pelle frikostigt. William hann endast göra en kort, flyktig bugning; han var redan på väg mot danssalen med den mörka. Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus.
»Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm kring hennes lif.
»En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.
Som artigheten bjöd och för att hålla konversationen uppe tog William noga reda på sin dams tycken, framtidsplaner, slägtskapsförhållanden m.m.—allt hvad en artig herre, som kommit öfver väderlekskonversationsåldern kan finna anledning att utforska under en första dans med en dam, han icke känner. Han fick sålunda veta, att fröken Johnson var 16 år och skulle bli student, hvilket kusinen fröken Hagberg redan var; att de båda damerna vistades häruppe under moraliskt skydd af Almas tant, som var döf—och att Alma rest mycket och var bekant med många konstnärer.
På egen hand räknade William ut att »Alma» var föremål för den lilla fröken Johnssons stora beundran.—Han föresatte sig att dansa med lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han gjorde sig inga illusioner.
När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal. Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till sällskapet.
»Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax till William.—Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens.
»Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska' aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att ta' lyckan ifrån henne.»
»Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil träffar mig inte.»
»Ni ska' inte bry er om att han grinar», sade Pelle tröstande. »Han grinar alltid. Det är rent nervöst.»
När nästa dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; fröken Johnson engagerades af en anemisk vice-häradshöfding och William blef ensam med fröken Hagberg.
»Vill ni dansa?» frågade han och gjorde en liten rörelse som för att resa sig upp. Deras ögon möttes, en enda sekund. De hade förstått hvarandra.
»Ni vill helst slippa?» sade William och flyttade sin stol några tum närmare. »Uppriktigt sagdt—det vill jag också.»
»Nå, det passar ju bra.»
Hon svepte schalen tätare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hörn och fäste ögonen på honom med ett uttryck som om hon ville säga: nå! var så god! Underhåll mig nu.
»Hvad var det för en bok, ni läste i?»
Hon svarade icke, räckte honom blott boken, som han tog emot utan att vända sin blick ifrån henne.
»Ja, jag såg det för resten godt.»
»Hvarför frågar ni då?»
»För ro skull.»
»Kan ni inte finna på något roligare?»
»Ahjo kanske—få se.»
»Nå», sade hon med ett bortskämdt barns otålighet.
»Vet ni hvad jag tänkte när jag såg er med boken i hand?»
»Nej.»
»Se der en af de våra.»
»Hvad menar ni med det?»
»Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska' jag verkligen behöfva förklara det?»
»Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.»
»Nå ja—då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är en lånbiblioteksroman—apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga damer ha en smak för lånbiblioteksromaner!—jo, så infinner sig hos mig en känsla af belåtenhet. Aha! En af de våra tänker jag. Jag får intresse för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut och tog hennes själ i besittning.»
»Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.»
»Så-å. Tyckte ni det?»
»Ja.»
Han smålog.
»Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.»
»Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.»
»Hvem har sagt er det?»
»Löjtnant Bloch.»
»Hvad sa' han?»
»Der sitter den unge författaren William Zimmermann.»
»Och hvad sa' ni?»
»Han ser rysligt affekterad ut.»
William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker, som verkade med hela omedelbarhetens friskhet.
»Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet ni var.»
»Inte?»
»Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.»
»Af hvem?»
»Det säger jag inte.»
»Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?»
»Att här—bland badortens sevärdheter—också fans ett par skånskor, 'som skorrade så snobbigt på rrr'».
»Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt kommit att härma Pelles ton.
»För resten vet jag ändå mer om er.»
»Så-å.»
»Ni är här med er tant—som är döf—och som skämmer bort er—Och ni har varit i Paris—»
Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han betraktade henne hela tiden med en hälft spefull min som om han ville säga: ser ni hur väl jag är underrättad. Detta tycktes emellertid alldeles icke förvåna henne.
En danslysten ungherre hade hon under samtalets gång affärdat under föregifvande att hon icke orkade. Nu anmälde sig ännu en. Hon drog åter fram med sin trötthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en äldre bekant, lät sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett jovialiskt och tvärsäkert sätt.
»Är frrröken trött? Det ska' vi dansa borrrt», sade han.
Hans tvärsäkerhet tycktes imponera fröken, ty hon reste sig upp, liksom hälft motvilligt, och tog hans arm.
* * * * *
Hvem man kommer att umgås med vid en badort beror i allmänhet på en ren tillfällighet. Societetens medlemmar känna hvarandra oftast helt ytligt; det mera intima umgänget dyrkas i smärre kotterier. Ett par unga damer med likartade intressen och vanor slå sig samman under en eller ett par äldre matronors hägn och utvälja sig hvardera en eller ett par unga herrar till riddare för sommaren.—Den naturhistoriska iakttagelsen att det är mannen som väljer tycks åtminstone i detta fall vara föråldrad.
Fröken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda kotteri. De bäste ungherrarne voro, då hon anlände, redan upptagne och af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja synas och taga sig ut. Att bilda kotteri med ett par löjtnanter eller vice-häradshöfdingar skulle hon i och för sig icke haft något emot, men det skulle ha varit första klassens löjtnanter och första klassens vice-häradshöfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera skarpsynt och erfaren än sina jemnåriga att hon visste, det fans skilnad också på löjtnanter och vice-häradshöfdingar.
De exemplar af arten, som ännu voro löshästar, hörde icke till första klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen roll.
Fröken Alma Hagberg hade utom sin svaghet för att synas och taga sig ut också en annan: för literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten att hon skref och detta rykte föll det henne aldrig in att dementera. Tvärtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnärs- och författarverlden och roade sig ibland med att nämna namn, som för de gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrämmande klang, som busen för småbarn, namn som med en betänklig logik sattes i förbindelse med hennes små toalettextravaganser och kom henne att framstå som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var också fullständigt medvetet, hon visste att den frygiska mössan, som hon i en utmanande ställning satte på sitt ljusa hår, klädde henne godt; och hon behöfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas på fullt allvar; dertill var hon ändå i alltför hög grad ett äkta barn af det goda sällskapet.
Hon var dotter af en förmögen handlande i Malmö. Ursprungligen utrustad med ett godt hufvud hade hon också fått en omsorgsfull uppfostran. Hon hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens första kvinliga studenter och der cirkulerade ännu från den tiden bland de indignerade småstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet, som hölls å ett offentligt ställe af de nybakade apollosönerna. Hon hade sedermera tillbringat ett år i pension i Schweitz, ett par månader i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad.
Detta allt gaf henne både i småstadsfruars och Stockholmsherrars ögon ett utländskt snitt, som försonade dem med toalettextravaganserna och som t. o. m. kunde få dem att se genom fingrarne med hennes tjufpojksaktiga vana att alltid göra och säga just det, som hon visste skulle förefalla dem allra mest otroligt och förbluffande. Det fans dock hos henne detta något som gjorde att man aldrig på allvar kunde misstänka henne för att hylla de förfärliga moderna idéerna af öfvertygelse. Hon tycktes blott göra i opposition på lek, af sjelfsvåld, af barnsligt trots, derför att det klädde henne.
I det hela taget var hon ett bortskämdt barn. Hennes mor hade dött medan hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann från det rika hemmet.
Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor.
Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre grad: det var likgiltigheten.
I detta fall hade William Zimmermann redan från början imponerat henne. Det sätt på hvilket han närmade sig henne gjorde intryck af att det i sjelfva verket var honom alldeles likgiltigt hur hon upptog det; och hans konversation med dess sarkastiska grundton och ogenerade uppriktighet, som slog öfver i en märkbar sträfvan efter det paradoxala, roade henne derför att han dervid, utan att veta det, kom att spela samma roll gentemot henne, som hon sjelf var van att intaga gentemot medlemmarne af det goda sällskapet.
För öfrigt var William från föregående somrar känd vid badorten och åtnjöt ett visst anseende bland stamgästerna af la haute volée sedan det året, då han var deras egen erkände festdiktare. Det lilla badortsorganet, som aldrig försmådde en fashionabel nyhet hade också förkunnat hans ankomst i en notis öfver hvilken hans namn stod med fetstil. Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för sommaren.
Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg som varit den förmedlande länken. Pelle hade nemligen fått ett märkbart intresse för den lilla blifvande studentskan fröken Johnsson; och som hon var oskiljaktig från den äldre kusinen hade de fyra kommit att sluta sig samman och bilda kotteri, under den döfva tantens moraliska hägn.
Mötesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2. Vid dessa exkursioner var tanten i början med; men sedermera, när kotteriets medlemmar hunnit bli något mer bekanta, lemnades hon hemma. Hon hade den för ett förkläde ovanligt lyckliga egenskapen att icke ha någon annan vilja än den unga brordotterns; och snart kom derför hennes tjenstgöring att inskränka sig uteslutande till de tillfällen då ungdomarne uppträdde så att säga mera officielt: på soaréerna, då hon placerades i ett hörn med sitt handarbete, och vid de allmänna promenadtimmarne, medan de unge trafvade af och an i menniskoströmmen på badhusbryggan.
För öfrigt hade de unga tillfälle att träffa hvarandra när som helst på dagen: och de träffades också allt oftare och oftare. Pelles intresse för de bussiga gastarne vid Bansvik aftog märkbart i samma proportion som hans intresse för den lilla skånskan med de snobbiga rrr'en tilltog; och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att hans penna någonsin kommit i beröring dermed.
En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda böckerna. Der låg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om Resebilder af Kate Zimmermann.
»Har ni sålt många exemplar af min bok, sedan jag kom hit?» frågade han.
»Tre exemplar», svarade förestånderskan småleende.
»Till damer—väl?»
»Naturligtvis.»
»Hör—fröken—säg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.»
»Fröken har köpt ett», sade förestånderskan med en gest till fröken
Hagberg.
William smålog.
»Så-å. Hvilken ära för författaren!»
»Det hjelper alltid på afsättningen när herr Zimmermann kommer. I fjol sålde jag inte ett enda exemplar.»
William köpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hän emot badhusparken,
»Jo, ni är mig en fin liten fröken», sade han då de kommit utan hörhåll.
Hon brast i skratt. Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt väl kände till William Zimmermanns literära produktion.
»Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare äro.»
»Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?»
»Det roade mig nu.»
»Och man ska' göra allt hvad som roar en?»
»Ja.»
»Det ska' jag komma ihåg.»
De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne; han frågade henne om hon läst moderns bok.
»Ja, naturligtvis.»
»På samma sätt som ni hade läst min?»
Hon skrattade; men svarade icke.
»Jag köpte denhär för att ge er den; men om ni redan läst den så . . .» han räckte den till hälften fram och hon tog emot den med en liten nick och ett ogeneradt, skrattsjukt ögonkast som tycktes säga: herregud, kan ni inte förstå att jag ljuger! Men ser ni jag är inte rädd för att tillstå det.
William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl senterade. Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta sättet—»psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden äro till för att dölja tankarne».
Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf ansåg vara grunden till det välbehag han kände i hennes sällskap. Hon å sin sida blef också dag efter dag mera intresserad af denna lek med ord, detta ständiga fäktande, som fick sin spänning deraf att hon aldrig visste hvad han menade, endast att han icke menade just det, som han sade. Han hade en vana att taga allt en bagatelle, att tala om allt med den lätt sarkastiska ton, som intet förrådde af hans egne tankar och känslor, men lemnade hennes fantasi fritt spelrum.
Tiden försvann så spårlöst som den försvinner, under behagligt sommardrifveri, när den ena dagen är den andra lik. Den bestämda tidpunkten för de båda skånskornas afresa började närma sig.
När William tänkte på den förestående skilsmessan stod den närmast för honom som ett af de obehag man måste underkasta sig här i verlden, det obehag man känner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men han reflekterade för resten icke mycket öfver det. Tanken på att han möjligen kunde vara förälskad—en tanke som ibland inställde sig—framkallade alltid hos honom ett småleende, så otrolig föreföll den honom.
Möjligheten att hon kunde vara förälskad förekom honom deremot antaglig nog. Det intresse hon visat honom var ju tydligt; och han kände henne icke nog till att kunna veta, att han för henne representerade ungefärligen detsamma som hon för honom: ett intressant experiment, till hvilket man går under den bestämda förutsättningen att man sjelf är fullkomligt utan fara.—
I denna lek hade hon emellertid den fördelen framför honom, att hon kände åtminstone de yttre konturerna af hans åsigter och lif; han deremot visste ingenting om hennes föregående som visserligen aldrig rört sig utom det förbjudnas gränser, men hvars historik dock skulle ge anledning till en ganska lång Leporello-lista af flirtations-bedrifter, dervid hon ofta vågat sig så nära ut emot gränsen som hon kunde komma utan att öfverskrida den. Han ansåg henne för en vanlig liten landsortsfröken, hon deremot honom för en förskräcklig don Juan, mot hvilken hon hade att vara på sin vakt.
Att han kunde bli i egentlig mening farlig för henne sjelf trodde hon dock aldrig ett ögonblick; dertill kände hon alltför väl sin styrka—sin lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur en sådan herre egentligen skulle taga sig ut i det ögonblick, då lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna för att öfvervinna den kvinnas motstånd, som han älskade. Med ett ord: hon var nyfiken på förförelsens teknik. Den var nästan det enda inom facket som ännu låg utom hennes erfarenhet.
Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf; men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.
Då han ännu dagen innan deras afresa icke gjort någotsomhelst försök att närma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det möte hon hade väntat att han skulle bedja henne om.
»Jag går upp på bergsknallarne i eftermiddag», sade hon då de skildes åt om förmiddagen.
»Så-å?»
Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver hennes naiveté.
»Ensam», fortfor hon.
Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt hon skulle kunna gå i sin oskuld.
»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»
»Jaha.»—Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han ingenting», tänkte hon.
»Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.
»Tror ni också det går an?»—Han kände sig så öfverlägsen gentemot denna naiva lilla själ, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom i hög grad.
»Hvarför skulle det inte gå an?»
Den blick hon gaf honom var öppen och utan fruktan. Han tog den för ett tecken på oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga säkerhet på sig sjelf.
»Ser man på! En sådan förnuftig liten fröken ni är.»
De kommo öfverens om klockslaget: half fem och mötesplatsen: ett ställe utanför badortens område.
»Dethär ser ju nästan ut som ett—hur är det det heter på danska?
'Stævnemöde.'»
»Tycker ni?»
»Ja. Det är sant—jag har hört att damer alltid bruka komma försent till möten med unga herrar. Skulle ni inte för gammal bekantskaps skull vilja göra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni ämnar komma försent?» sade han i skämtsam ton.
»Jag kommer alltid precist», skrattade hon.
»Alltid! En skön själs bekännelse!»
William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som fröken Alma Hagberg inbillade sig. Hans lif hade varit fattigt på erotik, så fattigt, att detta egentligen var hans första möte med en kvinna af hans egen samhällsställning. Han motsåg det också med en lätt förklarlig nyfikenhet, blandad med en skymt af ängslan att icke i denna nya situation kunna spela sin roll på ett så öfverlägset sätt som han helst önskade. Han var af naturen blyg och för att dölja detta naturlyte hade han till dagligt bruk skaffat sig en jargon af ogerad fräckhet; men härvidlag hade han en förnimmelse att den icke skulle kunna brukas och han ansträngde sig fåfängt för att komma på det klara med, hvad slags sätt han nu i stället borde antaga: han var å ena sidan rädd att förefalla både sig sjelf och henne löjlig genom sin blyghet, och å andra sidan hade han svårt för att strama sig upp till en tilltagsenhet som var hans natur emot—och som kunde skrämma henne tillbaka.
Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande hållning—d.v.s. just samma position, som hon redan förut bestämt sig för att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga härarne lägrade sig midt emot hvarandra och att det tvärt emot bådas önskan icke kom till något sammandrabbande.
En stund före den bestämda mötestiden marscherade William hän emot villan, i hvilken gamla tanten bodde med sina båda niecer. Han gjorde halt bakom en husknut för att kunna observera. Han var nyfiken på, om hon verkligen skulle komma; halfvägs trodde han nästan att hon skulle uteblifva. Han kände sig underlig till mods, men gaf sig icke tid till att reflektera öfver sin sinnesstämning. Han handlade mera af instinkt än till följe af ett på förhand fattadt beslut. Utan att han märkt det hade ledningstrådarne mellan hans vilja och hans handlingar redan blifvit afskurna och han drefs nu hänemot henne med en naturmakts nödvändighet.
Några minuter före half fem kom hon ut på verandan och gick hänemot den bestämda mötesplatsen; han följde henne på afstånd och när hon hunnit utanför badanstaltens terräng gick han fram till henne och helsade.
»Ar ni der?» sade hon blott.
»Ja. Jag har följt efter er.»
»Hur länge?»
»Från villan der ni bor.»
»Hvarför det?»
»För att titta på er naturligtvis!—Uppriktigt sagdt—Jag trodde knappast att ni skulle komma.»
»Det ser ni att jag gjorde ändå.»
De klättrade uppför bergsknallarne. Ibland, der det var brant, måste han räcka henne handen och draga henne uppför. Rörelsen gaf hennes kinder en smula färg och de stora, grågröna ögonen glans. Han såg på henne och för första gången for det igenom honom en aning om att han dock kanske ändå var en liten, liten smula förälskad. Detta förekom honom ingalunda obehagligt. Han trodde icke ett ögonblick att denna förälskelse skulle komma att spela någon roll i hans lif; men han gladde sig till den stänk af vemod, som den skulle lemna efter sig när det hela var förbi. Ett litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll.
De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att bättre kunna iakttaga henne.
»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?»
»Ja, hvad tycker ni?»
»Jag är helt och hållet till er disposition.»
»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»
De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet, medan de vexlade dessa repliker.
»Ska' vi leka—hva? Leka med ord menar jag.—Vill ni det? Ta sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»—Han höll sig ännu i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.
»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker sommar. Så blir man gerna en smula sentimental—inte?»
Han flyttade sig några tum närmare—. dock icke mer än att afståndet emellan dem ännu var ganska respektabelt.—»Ska vi vara en smula sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på henne.