Men liljorne i nejden,
Der vida rundt omkring,
Som af sin systers känsla
Förstodo ingenting.
De skälfde utaf afund
Då hon var glad och säll
Och logo skadelystne
Vid lyckans kulna qväll.
De logo åt den arma
Och smädade dess namn;
Så kom det vackra namnet
Vanställdt i minnets famn.
Men, i nutidens liljor,
I kännen henne väl,
I älsken hennes minne
Och hennes veka själ.
I hafven säkert alla
Den blyga liljan kär
Dess namn är vekt och vackert
Louise la Valliere.
CHOK.
Uppstig en fenix lik och le
Uti din rensta glans
Du undanskymda nattviol
Uti historiens krans.
Ej smädas af ett ytligt folk
Dett vackra minne mer,
Se verlden, som har gått framåt,
Åt hvarje fördom ler.
Det sanna är det rätta nu
Och du var god och sann,
Der i ditt hjerta varmt och högt
En helig låga brann.
Ej svärtar afvundsjukt förtal
Ditt ryktes klara dag,
Du var en qvinna öm och sann,
Ljuft älskande och svag.
Din smärtas brand har helgat dig
Och dina tårars ström,
Nu har du uti himlens sal
Förverkligat din dröm.
Du föll af kärlek, det är just
Det sköna i din lott —
Det har en vaknad mensklighet
Försonande förstått.
1851.
Rosa.
I.
Min Rosa, du är ingen ros,
Du är en lilja fager,
Din kind är fin och skär men blek
Och matt ditt ögas dager.
Hvarför är du ej någon ros
I dina bästa dagar?
Hvad är det för en dyster magt
Som hjertats frid förjagar?
Stor skada är det vist om dig,
Stor skada om ditt hjerta,
Som vekt och öppet, lent och godt,
Skall hlekna bort i smärta.
Lägg af din sorg, du får ej dö,
Du måste le och leka,
Ditt öga får ej blifva matt
Och dina kinder bleka.
Kom ut igen i lifvets dans,
Der tusen fröjder stråla,
Der skola för ditt skygga hopp
Sig nya fröjder måla.
II.
I känslans morgonstund engång
Då hjertats blommor glödde
En okänd, oforsonad magt
Mitt bästa Iif förödde.
Jag föll och sveks — och lefver nu
En djupt föraktad qvinna,
Och fins i hjertat något hopp
Skall det väl ock förbrinna.
Och när den tiden stundar, när
Jag intet hopp mer äger
Och ingen fordran — vill jag tyst
Uppsöka fridens läger.
Och bädda der en bädd åt mig
På ånger och på smärta,
Och somna bort och blifva död,
Jag och mitt arma hjerta.
Gå fremling, gå, din röst är ljuf,
Dess ton min själ hedårar
Som qvickna vill och tro igen
På nya, falska vårar.
Gå — låt mig lida som jag led,
Jag är en fallen qvinna;
Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt
I dödens arm försvinna.
III.
O flicka, flicka kom med mig,
Jag vill ditt hjerta rädda,
Jag vill på samvetsfridens bädd
Ditt veka väsen bädda.
Jag vill för verlden, som var ful
Och trång, och snärjd i lagar,
Uppställa käckt en dyster bild
Af dina sorgedagar.
Och verlden skall med blygsel se
Att den har kränkt ditt hjerta
Då skoningslöst den lemnat dig
Åt denna toma smärta.
Åt denna ångerkänslans brand,
Som öder dina vårar,
Åt dessa nätter utaf qval
Och dessa bittra tårar.
Du är en qvinna ren och skär,
Så skär som hvilken annan,
Du bär ju blygselns vackra glans
Uppå den bleka pannan.
Och knoppas dina kinder blott
Igen i rosor röda
Då skall det rensta oskuldssken
I dessa rosor glöda.
Kom, kom, hvart löje vakne opp
Igen på rosenmunnen,
Och du skall se att ingen fröjd
Än är för dig försvunnen.
Att lika rätt du äger än
Till dans på lifvets bana
Och att du lugn kan följa med
Vid dina systrars fana.
Än kan uti ditt hjertas våg
Mång' ynglings dröm sig spegla,
Än kan på hvita vingar du
I lifvets rymder segla.
Kom ut, kom ut, en kyss åt mig
För det jag gladt dig väckte!
Det var en dröm, en dyster dröm,
Som några stunder räckte.
Se nu är morgon, nu är ljus
Och menskligheten andas,
Fördomar falla, lagar bryts
Och lyckans dagar randas.
Kom ut, kom ut i morgonen
Att njuta af dess vårar,
Att le med mig så glädtigt åt
Forntidens skygga dårar.
Vi vilja dansa, dansa med
I våra glada leder,
I famnen af en vaknad tid
Och friska, lätta seder.
Winterrosor.
Gladt smällde han med tömmen
Det bar så friskt utaf,
Det var en vacker fåle,
Det var ett ledigt traf!
Och solen sken på himlen blå
Och hvita snön, den glänste så;
Det var en vintermorgon,
Rätt frisk och kall också.
Och svept i pels och boa,
I muff och flor och hatt,
En liten vacker flicka
Tätt vid hans sida satt;
Den friska kölden nöp i kind,
Det var en näsvis vintervind
Och lilla Anna gömde
Sig djupt i pelsen in.
Men hvad vår vän, som körde,
Så helt förstulet sett,
Det har han mig berättat
Och det var ganska nätt,
Han såg väl litet blott men nog
Att högt hans unga hjerta slog,
Han lät sin fåle springa,
Satt helt förnöjd och log.
Han såg inunder slöjans
Och boans dunkla rand
En vår i all sin friskhet,
Ett helt förlofvadt land.
Han såg två röda rosor le
På Annas fina anlete,
Hej friska vinterrosor,
Och vackra voro de!
Sirenerna.
Ur hjertats leende blommor
Uppstege Sirener små,
Med läppar af vällust röda
Och ögon af mildhet blå,
De slöto en ring omkring mig
De logo och lekte vackert
Och sjöngo sin visa så:
Det kalla oeh bittra lifvet
Lägg det åsido och glöm
Och flykta i våra armar,
Att njuta vår vård så öm;
Låt oss dina taflor måla
Då skola de vackert stråla
Och vagga dig mildt i dröm.
Hvar smärta, som sårar känslan,
Omflora vi ljuft och godt,
Vi vagga din kränkta ande
I vågor af vällust blott.
Vi bygga en verld inom dig,
En verld med dofter och stjernor,
Försonande så din lott.
Och fins ingen smärta mera
Att vaggas i ro och blund,
Då lyfta vi skära slöjan
Från hjertats verld for en stund,
Och lifvets kyliga vindar
De hvina bland hjertats blommor
Och rispa dess ömma grund.
Tills åter vi fälla slöjan
Och läka de nya sår,
Och trolla igen i hjertat
Dess doftande, veka vår;
Och kyssas, och smekas derinne
I vällust med hopp och minne
Och jemna hvar smärtas spår.
Så skola vi roligt leka
Med dig i joller och dröm,
Och vagga dig sakta öfver
Det kyliga lifvets ström.
Hvars smärta skall förstummas,
Hvar bitter känsla förljummas
Och du blifva vek och öm.
Så sjöngo de blida, späda,
Den sången lockade så,
De läppar lofvade mycket
Och ögonen logo blå.
Men jag, jag ryste för sången,
Som ville fjettra min ande
Och flägtade bort de små.
Och stormen bröt i mitt hjerta
Och öppnade fritt dess djup;
Hurra! så seglena svällde
På tankens ilande slup,
Mitt hjerta blef friskt och luftigt,
Och vågorna logo klara
I känslans innersta djup.
Då hade jag mod att sjunga
Min ton uti verldens chor,
Då kände jag stolt att lifvet
I viljan att lefva bor;
Stolt skötte jag sjelf mitt roder
Och kallade menskan broder
Och verlden var vid och stor.
Men blommornes små sirener
I kalkarne logo än,
Hvar gång jag kom ifrån striden
De helsade mig som vän;
Då var det ljufligt att hvila
I skötet af dessa blommor
Och minnas på striden än.
Sommarsaga.
WERNER, vid rodret.
Vlndarne domna,
Vågorne somna,
Vagga ju knappt vår båt;
Tyst öfver vatten,
Ljusa i natten,
Bana vi oss vår stråt.
Axel och Otto
Fattcn i åran,
Lustiga sjömans tag!
Skuggorne dansa
Hän öfver vågen,
Bättre är natt än dag.
I, Italine
Stella och Anna,
Höjen er röst till sång,
Väcken de vackra
Elfverna alla
Nu utur glömskans tvång,
ELFVOUNAS SÅNG.
Skola vi nalkas våga
Jordens lockande små?
Vackra äro de alla,
Icke som vi ändå.
Skulle de? låt oss titta
Fram öfver båtens rand,
Skulle de kanske räcka
Leende oss sin hand?
Skulle de varmt oss älska
Skulle de famna oss?
Ljuft det blefve att skalkas
Här under stjernors bloss.
AXEL:
Du vackraste af elfvor
Räck mig din hvita hand,
Jag ville luftigt dansa
Med dig kring haf och land.
Lent vill min arm jag linda
Omkring ditt smala lif,
Vill du ej gerna blifva
Mitt liljehvita vif?
Vill du ej gerna stiga
Ur vågens kalla famn,
Och komma till mitt hjerta
Och få ett menskonanm?
Ack nej, ack nej, dernere
Är idel ljus och glans,
Der trär du säll och lycklig
Med systrarne din dans.
Hvi fick jag ej ett öga
Som all din glans kan se,
Fast hjertat bäfvar stilla
Af evigt längtande.
ITALINE, STELLA och ANNA.
Ljuflig är tonernas
Smältande gång,
Sjungom i natten,
Sjungom vår sång.
Natten har bredt öfver
Jorden sitt dok,
Vi skola läsa
I stjernornes bok.
Himmelska verldars
Leende glans
Hväfver kring jorden
Sin strålande krans.
Kännen i kransens
Glädtiga bud?
Stjernorne nicka,
Jorden är brud.
OTTO sjunger så:
Sjung ej om stjernor,
Rosiga flicka,
Sjung ej om elfvor,
Drömmande bror.
Hvar ser du stjernor
Leende nicka,
Hvar hör du elfvors
Glädtiga chor?
Jag ser ej stjernors
Tindrande ljusning,
Jag ser ej elfvors
Sprittande dans.
Jag ser ej verldar,
Fulla af tjusning,
Hväfva för Jorden
En bröllopskrans!
— — — — — — — — — —
Leende Minnen.
Väl reste jag från dig, min vän,
Långt bort det var ej roligt,
Det var mig i ditt grannskap så
Oändeligt förtroligt,
Hvar tanke, som jag tänkte der,
Fick ton och form och lif,
Och blickarne, som vexlades,
Hvad ljufligt tidsfördrif!
Farväl, jag sade, glöm ej mig,
Jag vill dig trogen minnas,
Det kan i vida verlden ej
En sådan flicka finnas,
Och bort jag gick med sorgsen håg:
Nu blir det sorg utaf,
Nu bädda hjertats blommor visst
Sig tynande en graf.
O fjerran nejd, min blommas bo,
Det fins dock andra länder!
O ljufva brud, som fjerran är,
En helsnlng dig jag sänder.
Sörj ej, att jag ej roligt har,
Jag trifs här väl ändå,
Här fins så mången ljuflig ros,
Men en står främst ändå.
Jag är ej sorgsen, nej minsann,
Som förr mitt hjerta leker,
Och mången vacker flicka skälmskt
Till löje mig beveker.
Och mången blick jag mött, min vän,
Som sade, Gud vet hvad,
Sörj ej, min brud, fast fjerran du,
Jag är ändå rätt glad.
Du är ej här — men hon är här,
Det skall jag sen förtälja,
Hon och så mången annan än,
Jag kan ju riktigt välja;
Och är ej hvar och en så öm
Och god som du, min brud,
Jag gör mitt bästa, att dem få
Dertill — det vete Gud!
Stig sakta, sakta.
Den som vill stiga in
Må stiga sakta sakta,
Ty mor och syster vakta
Och passa jemt på mig.
Hvi sofver ej din mor
Hvi sofver ej din syster,
Fast natten svart och dyster
Omhöljer hvarje stig?
Hvem är du då, som står
Orolig der och klappar,
Jag tålamodet tappar,
Säg fort hvem är du då?
Jag är en nattlig vind,
Som söker sig ett läger.
Och om ett nej du säger
Jag måste då förgås.
Jag har nog kyligt förr,
Jag älskar icke vinden,
Han tasslar mig om kinden
Om arm och hals och bröst.
Jag är ett stjernefall,
Jag såg ditt sköna öga,
Tomt blef mig då det höga
Och jag kom ned till dig.
Är du ett stjernefall,
Hvad gör jag med en stjerna —
Jag dig försakar gerna,
Jag sjelf har stjernor två.
Jag är en gosse blott,
Som beder här och trånar,
Om du min smärta hånar,
Jag dignar har och dör.
Tänk mammas vrede blott
Och hela stadens sqvaller,
Om utanför mitt galler
Engång du finnes död.
Nej kom min gosse, kom,
Stig sakta mycket sakta,
Ty mor och syster vakta
Och passa jemt på mig. —
Nu var som stjernan blid,
Men såsom vinden rolig,
Och som min vän förtrolig
Godnatt, min mor, godnatt!
Anna.
O den, som sute nu vid din barm
Och blefve hållen uti din arm,
Och finge höra ditt hjerta slå,
Och skåda djupt i de ögon blå,
Hur lycklig vore han ej ändå!
Tant sofde säkert nu vid sin sömn,
Förtrollad visst af en ungdomsdröm,
Vi skulle sitta i någon vrå
Af salen stilla, vi båda två
På samma stol, just som två barn små.
Förtroligt skulle jag säga dig
Hvad alldrig än du har hört af mig,
En sak hvaröfver du blefve röd
Och mig allt vidare tal förbjöd;
Men jag sku' le åt de kinders glöd.
Och bedja ömmare om igen
Till dess du gåfve mig allt min vän!
Men o! jag ryser så kallt det är,
Du sitter ensam med tanten der —
Och jag, jag dör utaf ledsnad här.
1852.
Irene.
O tyst, tyst som naturen lyddes
Då Orpheus sjöng och lyran klang,
Och för den allra första gången
En andeton i verlden sprang.
Jag vill ej i naturens rike
Din like söka, o jag vet,
Att i ditt anlet' idealet
Tryckt stempeln af sin evighet.
Se dessa kinder kunna blekna,
Se dessa ögon slockna matt,
Och vissna dessa rosenläppar,
Der förr en engels löje satt.
Och denna pannas klarhet skymmas
I lifvets och i tidens ve!
Men anden, som ditt anlet' tolkar,
Är öfver all förgängelse.
Ditt anlet' är en tankens spegel,
En spegel af fulländad art,
Der himlen och der lifvet mötas
I ändlös skönhet underbart.
Jag kan ej dina ögon prisa,
Om någon frågade om dem,
De äro som två sköna löften
Ifrån din andes himlahdm.
Jag kan ej dina kinder lofva,
Om någon sporde mig, ty se,
De äro som två rosendrömmar
I kärlekens begynnelse.
Jag kan din panna ej besjunga,
Om någon bad mig än så ömt,
Men är den som ett vaknadt snille,
Förr'n det i lifvets strid sig glömt.
Ånger.
Minns du ännu min första rodnad,
Det var för flere flere år,
Minns du ännu mitt glada löje,
En tolk utaf mitt väsens vår.
Vi stodo två vid blomsterstranden
Af fjerdens vackra spegelvåg,
Du tog mig darrande vid handen
Och djupt uti mitt öga såg.
Då steg ett doft från hjertats rosor
Uppå min kind och jag blef röd,
Och i mitt sänkta öga glänste
Den första kärleks ljufva glöd.
Hvad du var skön, hvad jag var tokig,
Jag trodde hvarje ord af dig,
Jag trodde allt, hvad dina läppar,
Tyst hviskando, förklarte mig.
Du talte då om hjertats längtan,
Om andens heliga behof,
Och väckte så min unga känsla.
Som i sin morgonslummer sof.
Du sade ack! att hela lifvet
För dig var öde utan mig,
Du sade tusen andra saker,
Som jag ej höra bordt af dig.
Så med de svärmiskt vackra orden
Och med din fria djerfva bön
Du väckte uti flickans hjerta
En bild en aning underskön.
Men ack! hvar finner nu jag svaret
Uppå min aning — du är fri,
Men jag, jag är en stackars toka.
Som trodde på ditt svärmeri.
Din verld är stor, dig vinkar äran,
Dig vinka tusen qvinnor, o!
Men min — min verld är ack så liten,
Är mina skygga drömmars bo.
O hvarför, hvarför har jag svarat
Uppå din blick och hvarför lett,
Och hvarför hvarför, har jag rodnat
Då du mig så förföriskt bett!
Det vida vida hättre varit
Om då jag skrattat lugnt åt dig,
I stället för att mig förråda, —
Då hado du ej rådt om mig.
Kom låt oss resa all verlden kring.
Kom låt oss resa all verlden kring,
Kom låt oss resa, vänninna,
Uti ditt sällskap den långa ring
Af dagar så lätt skall svinna.
Och när vår resa går raskt åstad,
Der fåglarne lik vi ila,
Och lemna bakom oss båd' land och stad,
Då få våra väsen hvila.
Då få vi hvila ett litet grand,
Då slippa vi alla tankar;
Sist komma vi så till ett gudaland,
Der kastar vår farkost ankar.
Der blommar en ö, mellan vågor gömd,
Der skola vi njuta stunder,
Dem hjertats fordran, så länge glömd,
Skall fylla med känslans under.
Vi njuta så gladt, vi njuta och le
De få de snabba minuter.
Det skulle en himmel med afvund se
Då jag dig i armarne sluter.
Vi mötas i blick, vi mötas i tår
Och ljuft vi förstå hvarandra:
Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår,
Nu låtom oss åter vandra.
Vi resa med vågen, med vinden vi,
Vi resa så gladt och roligt,
Och ofta kanhända den ö förbi
Der nu vi lekt så förtroligt.
Blott nya syner och nya ting
Vår spejande blick kan finna,
Så resa vi roligt all verlden kring,
Kom låt oss resa vänninna!
De Tre.
Det var här nyss en afton,
Jag såg dem alla tre,
De voro lika vackra
Och lika tjusande.
Hon var så varm så eldig,
Så full af löften, o!
Att såsom snö för solen
Svann hjertats lugna ro.
Hon var så hög så ädel,
Så skön och utan brist,
Att straxt mitt arma hjerta
Sitt drömda lugn har mist.
Och Hon — hon var som fordom
Min kärleks — sagas fe —
Se der den qvällens tärnor,
De lika vackra tre.
Den första var så eldig
Och så demoniskt varm,
Att jag fick lust att sjunka
I hennes mjuka arm.
Den andra så gudomlig,
Så skön och underbar,
Att jag fick lust att pröfva
Om hon en menska var.
Men Hon den tredje — lilla,
Min egen, hon var så,
Att jag på stunden glömde
De andra båda två.
Stjernefärden.
Vinter var det och i natten
Satt jag tyst på slädans kant,
Och derinne satt en flicka
För mitt bjerta välbekant.
Det var hon med sina ögon.
Ögon dem jag mången gång
Bland mitt hjertas första dikter
Egnat har en hyllningssång,
Nattens tusen vackra ögon
Sågo ned uppå vår verld,
Sågo ned i våra ögon
Och de logo åt vår färd.
Italines öga mötte
Just min stjernas milda blick,
Och jag tyckte att i natten
Vexlades en stilla nick.
Frågande jag mina blickar
Fäste uppå stjernan der;
Säg mig allt du som förtrogen
Med min flickas hjerta är.
Säg mig allt, säg hvad hon tänker,
Säg mig tänker hon som jag?
Tolka mig dess vackra hjerta,
Hulda stjerna, drag för drag.
Men min stjernas blick som fordom,
Lika vacker, lika kall,
Mötte mig — af detta öga
Fås ej svar i något fall.
Och jag vände mig åt sidan,
Såg i hennes öga, såg
På dess vackra spegelyta
Tusen sköna tankars tåg.
Såg och sökte att förklara
Deras mening, men minsann —
Qvinno eller himlaögon
Alla likna de hvarann.
Hennes blick rar ock som fordom
Lika vacker, lika kall,
Ack! också af detta öga
Fås ej svar i detta fall.
Timmar gingo som minuter,
Och vår fåle sprang så gladt,
Vägen led, vi voro hemma,
Färden slutad var, godnatt!
Qvinnan.
När middagssolen bränner hetast
Och vandrarn tröttad fällt sin staf,
Och känner inom sig att menskan
Dock är materiens svaga slaf;
Fins då en källa ej att läska
Den trötte så förgås han der;
Det likaså i menskolifvet
Med menskovandrarena är.
Högt strålar målet der — det sanna —
Och mannen ger sig raskt åstad,
Han börjar stolt den sköna färden
Och själen vidgas fri och glad.
Men lifvets middagshetta stiger
Och mattar hvarje vandrarns led,
Och af de tusende bekymren
Den stolte mannen böjdes ned;
Om ej en källa fanns, hvars bölja,
Ger lif åt vandraren igen,
Om ej källa fanns, hvars öga
En spegel är af himmelen.
Han ser deri, han skådar målet
Liksom i dröm ren vinka sig,
Och stärkt utaf den sköna synen
Han sträfvar modig fram sin stig.
Vill du den källans namn förnimma,
Den källan uppå lifvets tåg,
Som gömmer underbara krafter
Uti sin lilla spegelvåg?
Som du den föddes för att lefva
För hvad i lifvet helgast är,
Men ej som du en samtids hyllning
Hon för sin verksamhet begär.
Är strömmen du som går sin bana
Utöfver lifvets fält i språng,
Är du den forss som brusar väldig
När bädden för din kraft blir trång;
Så är den ljufva enkla qvinnan
Den tysta källan der din våg
Fick lust och mod och kraft att börja
Sitt långa mödosamma tåg.
Men hon är blyg, för blyg att träda
Sjelf uti lifvets led, för god,
Och dock, hvem anar hennes krafter
Och hennes tysta hjeltemod,
Hvem känner qvinnans verk i lifvet,
Hon blott din kärlek blygt begär,
En annan lön hon gladt försakar
För allt hvad hon får lida här.
Uti den qvinnas öppna hjerta,
Som älskar dig — lägg ned ditt ve,
Hon bär också ditt kors i lifvet
Och kan dock alltid ljufligt le.
När efter slutad strid i lifvet
Du träder åter till din härd,
Då är det hon som huldrikt öppnar
För dig en bättre inre verld.
Då är det hon som täljer sagor
Om tro och lycka, frid och hopp,
Och kommer så ditt dunkla öga
Att trofast se mot himlen opp.
Hvad hennes hjerta i sig sluter
Af tvifvel, sorg och bitterhet,
Det anar alldrig mannens öga;
Blott Gud i himmelen det vet.
Och dock i lifvet huru sällan
Belönas detta hjeltemod,
Att bära alla dessa sorger
Och dock förblifva öm och god!
O lemnad åt sig sjelf är qvinnan,
Sin lön hon bär inom sig blott,
Då mannen i det yttre lifvet
Likväl kan vinna ärans lott.
Ja! hel för qvinnan, af de sidor,
Dem Gud gaf menniskan engång,
Är mannen visst den yttre sidan
Och lyder mer det yttres tvång;
Men qvinnan är den inre sidan,
Så tyst och anspråkslös och gömd,
I mannens många bittra strider
Ack ofta nog till glömska dömd.
Vid Agnes Död.
Det var så tyst, så tyst och natten
Svept slöjan öfver jordens dal,
Det var just då den rätta timmen
Att lindra någon menskas qval.
I rummet låg på bädden Agnes,
Hon låg den lilla sjuk och svag,
Men än sågs lifvets lampa flämta
I hennes sköna barnadrag.
Då stego fram ur nattens sköte
Till bädden Herrans englar små.
Allt sköna barn som tidigt lemnat
Vår jord för att till himlen gå.
De skredo fram till Agnes läger,
De bredde sina armar ut,
De logo så oändligt himmelskt
Och sporde bedjande till slut:
Vill du ej lemna, goda syster,
Din sjukdoms plågorika bädd,
Vill du ej följa oss till himlen,
Der ren din kammare är redd.
O kom, kom bort, vi leka vackert
Der ofvan skyarne med dig,
Det äro vi som under lekar
Strö blommor uppå menskans stig.
Och främst vi välja dem, som engång
Vi nämnt föräldrar här — o se
Vårt löje der i himlens salar
Det bringar dem välsignelse.
O kom, kom Agnes du skall engång
När lilla syster vuxit opp,
Bli engeln som med dygdens nyckel
Dess barnahjerta sluter opp.
Du skall bli den hvars engla — renhet
Gör henne till sin spegel, kom,
Så skall engång i modersällhet.
Din moders smärta bytas om.
Då sågs uppå de bleka dragen
Ett löje vakna, o så matt,
Och Agnes slöt sitt vackra öga,
Och hjertat hviskade godnatt!
Så tog det slut för dig, hur' mycket
Af lifvet ägde du dock qvar!
Hur många rosor än att plocka
I ungmöns sköna rosendar.
Så tog det slut ditt väsens blomma,
Som knappast bildat sig till knopp,
Den bräcktes tidigt och din ande
Gick leende till himlen opp.
Fantasie på Agnes Graf.
Hvad du var liten då vi skildes,
Du knappast sett din tredje vår,
Men sen du nu en engel vorden,
Min djupa suck du visst förstår.
Hvad det var skönt, att så vi skiljd
Hvad det var skönt att så du gick,
Än hade du ej hunnit sänka
I lifvets vilda strid din blick.
Än hade du ej någon kunskap
Om menskohjertats bittra qval,
Blott glada löjen mött ditt öga
Den stund du dröjde i vår dal.
Vår djupa dal! Hel dina sagor
I himlen om vårt slägte här,
Jag anar deras milda ljufhet —
Och har berätterskan så kär.
Visst täljer du för himlens herre
Att allt var godt då bort du gick,
Och lockar så utur hans öga
En mildt förnöjsam gudablick.
Du säger visst att mellan bröder
På jorden idel kärlek bor,
Du säger visst att hvarje menska
Den vackra himla-sagan tror.
Du såg ju ofta menskor vandra
I kyrkan — såg dem stilla be,
Du såg ju ej i deras hjertan,
Så djupt förmådde du ej se.
Du såg dem böja knä och höja
Sin blick till himlen, du förstod
Väl då att deras vackra andakt
Var djup och verklig sann och god.
Tälj allt det der deroppe, Agnes,
För ljusa englarne och be
Att lika dig i menskans hjerta
De alldrig djupare må se.
En Saga.
Af tusen stora jätteplaner jagad
Min farkost redde jag och lade ut
På lifvets haf af alla lifvets stunder
Var detta dock den skönaste minut.
Stolt som en konung älskad af sitt folk,
Stark som en yngling den ej lifvet kände,
Stod jag i stäfven af min julle, gladt
Jag ett farväl ännu åt hemmet sände.
Ej hemmet, ej dess lilla krets det var
Der sig en krans min styrka skulle vinna,
Nej längre dref det mig — dit fjerran bort
Der lifvets strider allrahetast brinna.
Det skulle randas snart en annan dag
Så stod uppå min viljas svärd det skrifvit,
Jag arma tok! jag kände ej mig sjelf
Och ännu vida vida mindre lifvet.
Jag kände ej den lömska magt som går
Tyst ljudlös öfver menskohjertats bygder,
Och liksom mejarns lia blomman slår
Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.
Jag kände ej den magt som heter lif
Och den vi alla alla blindvis hylla,
Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd,
Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.
Jag kände icke denna dystra magt,
En yngling tändes jag af tidens frågor,
Och hänförd slog mitt unga hjertas eld
Med i den stora menskoandens lågor.
Det var en eld, det var som skulle nu
Just nu ur flamman menskoslägtet stiga
I en föryngrad och förädlad form,
Att sig med ljusets helga förste viga.
Der brann min själ — men i den lilla vrå
Af verlden dit mitt öde ställt min boning,
Der drömdes än ej om att genom eld
Och brand och brus nå frihet och försoning.
Så stod allena med min låga jag
Och ensam som jag stod den mig förtärde.
Tills efter månget år och mången suck
Mig lifvets dämon andra seder lärde.
Brinn icke, hviskade han lömskt till mig,
Brinn icke fåfäng — låt ej dessa lågor
Förtära all din frid — lyd mina bud,
Lär dig förakta mensklighetens frågor.
Kom till mitt stånd, du som de andra der
Och handla dig af mig en rolig lefnad,
En lefnad full af lugn — ett fredligt bo,
En maka och med mera till din trefnad.
Blif som de andra klok — och jag blef klok
Och sålde mina drömmar bort för pengar,
Nu som de andra kan jag räkna mig
Till en af lifvets triviala drängar.
Men jag föraktar denna usla frid
Köpt med ett offer dyrare än lifvet,
Ty hvarför blef väl detta korta lif
Åt andens, tankens, ljusets söner gifvet.
Om ej att skönt sig tända och gå opp
Uti din stora helga himla flamman,
Som öfver mensklighetens i äckta verld
Slår sina lågors andevingar samman.
Jag tror på Dig.
Naturen älskar himlahvalfvet,
Som bredt kring den sin blåa pell,
Och stjernan älskas tyst och heligt
Af nattvioln i sommarqväll.
Så älskar jag min himmel äfven
Och stjernan som du skänkte mig,
Och jag bekänner gladt för verlden
Jag älskar dig.
Min himmel är just sjelfva lifvet,
Jag lefver gerna ty jag vet,
Att sanning finns i lifvets skönhet
Och skönhet i dess verklighet.
Min himmel gaf mig ock en fana
Att troget föJja som en mann;
Jag älskar derför högst i lifvet:
Mitt fosterland.
Och fosterlandet gaf mig halvor
Att flätas i min lefnads länk,
Så fick jag på min lott i tiden
Den helga sångens sköna skänk.
I sina skogar, sjöar, dalar
Bjöd det mig läsa och bli klok
Och kärleken till fosterlandet
Det blef min bok.
Den andra gåfvan fosterjorden
Förlänat mig är skön också,
Det är en rosig Suomi-flicka
Med trofast själ och ögon blå.
Det var en skänk, en skänk så ljuflig,
Så ovärderelig för mig;
Jag älskar fosterlandets gåfva:
Jag älskar dig.
Och derför, flicka, om i tiden
Min sång höjs klar och ren och sann,
Så tackar jag i första rummet
Derför mitt vackra fosterland.
Men sen, sen stämmer jag min lyra
Till pris och lof, min brud, för dig,
Och sjunger högt min unga glädje:
Hon älskar mig.
Hon älskar mig, se hennes öga
Det glänser mildt emot min blick,
Och vid dess underbara skimmer
Mitt väsens tvifvel ljuft förgick.
Du älskar mig, så nattviolen
Mot stjernan ler, du älskar mig,
Och derför andas jag och iefver
Och tror på dig.
Du är min stjerna du i lifvet,
En stjerna på min himmel blå,
Och mötas våra tysta blickar
Sig våra själar ljuft förstå.
Må stormen komma kallt och hopa
Sin vinters skyar framför mig,
Jag ser din nick igenom molnet
Och tror på dig.
Må lifvets stormar kalla brusa
Och härda hjertats gull till stål,
Må alla mina ungdomsdrömmar
Förbrinna uppå smärtans bål;
Tre ting ändock ej skola svinna,
Mitt fosterland det tillhör mig,
Och hvad det gaf: min sång och kraften
Att tro på dig.
Molnet.
Molnets sång nu sjunger jag,
Molnets visa på din bana,
Molnet, hvilkens skära duk
Är den vackra luftens fana.
Luften är en mägtig fee
Herrskar rundt om hela jorden
Molnet för sin vackra färg
Är dess sköna fana vorden.
Men dess saga klingar så,
Denna sorgligt milda saga,
Hört har jag den mången gång
Då de ömma molnen klaga.
Då de klaga ack sa ljuft,
Klaga i de skönsta tårar.
Tårar hvilkens goda magt,
Vederqvicker jordens vårar:
Skön är jorden under oss,
Skön är himlens blåa låga,
Ljuf är rymden der vår gång
Melankoliskt fram vi tåga.
Hvem förstår vår tysta sorg,
Ack på jordens torfva ingen,
Glömde vi vår bana gå
I den stora väsenringen.
Moln och skyar, drömmar blott
Äro vi af hafvets tärnor,
Ljusa bref från hafvets fee
Till den blåa himlens stjernor.
Moln ocb skyar! så benämns
Ynglingens bålstora drömmar,
Moln och skyar! lika dem,
Svinna dessa stolta drömmar.
Moln och skyar alltid blott
Såsom tomhets bilder gälla,
Men vårt väsen är dock skönt,
Är naturens tårekälla.
Moln och skyar! menskans bröst,
Spegelbilden af naturen,
Döljer mången mången sky,
Under sorg och smärta buren.
Menskans bröst är himlen likt,
På dess blåa himlabåga,
Öfver klara stjernors glans
Ofta moln och skyar tåga.
Hvita Moln.
Himlen är så blå, så blå,
Som en vaknad Engels öga,
Ljusa hvila moln ändå
Störa denna skönhet föga,
Derför tåga de sin färd
Ofver himlens blåa verld.
Underbart för den som ser
Skiftas alltets kärlekslotter,
Luftens son den ystra flägt
Älskar molnet hafvets dotter,
Hvita molnet, skyn så skär,
Som han genom rymden bär.
Och han smyger sig så lätt
Till dess barm, den hvita skära:
Vill du af din kunskap mig
Ej en vacker saga lära,
Ut jag flöge, sjönge den
För min gosse, för min vän.
Ljuft i solens stråle då
Glänser molnet och för flägten
Öppnar, leende och mild,
Lättomgjutna skära drägten,
Famnar vännen: skådar du
Mina sagobilder nu?
Ack jag ser: ett oskuldsbref
Är du från en flickas hjerta
Är det första som hon skref
Till sin vän om lifvets smärta.
O hvad du är ljus ändå!
Skrifver hon väl alllid så?
Icke alltid döljer jag
Inom mig så milda tårar,
Dessa komma ur ett bröst
Fullt af ungdomsfriska vårar,
Denna tärnans första tår
Är blott dagg på hjertats vår.
Men ibland är jag ett bud
Från ett sviket hopplöst hjerta,
Från en glömd och sorgsen brud
O då är jag tung af smärta,
Dyster går jag då och grå
Ofver himlens ljusa blå.
Men den skälmska flägten vek
Lätt ur molnets famn och flyger
Bort i yster fröjd och glad
Till sin gosse budet smyger:
Alla dystra tvifvel glöm,
Hon har blifvit vek och öm.
Sänd med mig ett litet bud,
Jag vill ge det min vänninna
Skyn deroppe — så skall bäst
Budet till din flicka hinna;
Och om flägt och sky vill så
Skall du snart som brudgum stå.
Gråa Moln.
Af vindens vingar burna
De samlas vidtikring,
Tills snart af himlabågen
Är synligt ingenting,
Men allt som förr var himmelsblått
Är töcknigt nu och kallt och grått.
Från öster kom en molnsky
Så tårfylld och så tung.
Det var en dyster saga
— — — — —
Sin sorg den uppå himlen skref
Så att på jorden töcknigt blef.
Från söder kom en annan,
En sky af egen art:
Min slutna tårekälla
Med magt jag öppnar snart,
Och gråter öfver land och haf
Min sorg uppå historiens graf.
Från vester kom en tredje:
Min saga är ej lång,
Den vida vestra verlden
Den blev mig dock för trång,
Med allt sitt nyhetsmakeri
Blef lifvet der ett raljeri.
Från nord kom sist en fjerde,
Den var visst tung och grå:
Godafton, mina vänner,
Nu är jag här också,
Från öster, vester, söder, nord
Vi samla moln omkring Vår jord.
Nu låt oss flitigt hväfva
Åt jorden sorgedok,
Det passar väl sen menskan
Dernere blef en tok,
Som glömt sig sjelf och blifvit matt
Och molnen mörkna, det blir natt. —
Svarta Moln.
En molnfull dag det var
Och himlen var så mulen,
Och fast det sommar var
Var luften mörk och kulen;
Men bakom moln och sky
Gick solen, gömd för verlden,
Månn' det var meningen
Att osedd sluta färden.
Och sömnig syntes soln
Och trött, men ur dess hjerta
Sprang fram en stråle, väckt
Af blygsel och af smärta:
Vår verld är himlens pell!
Ej molnenas, men svaga,
Om väldet läto vi
Af molnen oss bedraga.
Det lågar inom mig,
Jag hatar dessa skyar.
Af grått kan blifva svart
Och natt kan bli af skyar;
Af fel kan blifva brott,
Det är en välkänd lexa,
Och ur ett håglöst lif
Kan endast skam uppvexa.
Vi haft en töcknig dag
Men vi få ännu värre,
Vi känna ganska väl
Lifsnattens dystra herre;
Hans verk är icke hälft,
Han plägar icke stanna,
Vår håg är feg och svag,
Men modig är hans panna.
Och det blir natt ännu
Förrn vi det minsta ana,
Då sofva vi så tyst,
Men hög står mörkrets fana.
De svarta svarta moln
Kring himlens pell utbredas;
Så skall vår ljusa jord
I mörkrets armar ledas.
O, tvi vår svaga kraft,
Hvad skygga vi för striden!
Men det är vår natur
Att mera älska friden.
Dock nej! så går det ej,
Så är ej verldens mening,
I ljus — i mörker ej
Sker tingenas förening.
Friskt flägta opp vårt ljus,
Du verldens klara fackla,
Vi stå ej svaga mer
Sömndruckna der och vackla,
Vi vaknat och vår kraft
Nu kampen käckt förnyar
Mot denna dystra dag
Och dessa mörka skyar.
Snart skymtar ren en fläck,
En liten uti natten,
Friskt nu men med modig
I stridens tömmar fatten;
Vi segra om vi slåss;
Vi segra om vi våga,
Och tända, våra bloss
Igen på himlens båga.
Så hörde jag engång
Emellan molnens skara
En herrlig sångarröst,
Hvem månde sångarn vara?
Min själ jag vingar gaf
Och flög emot det ljudet,
Då fann jag att från soln
Kom detta segerbudet.
Jo jo, deroppe der,
Der kämpas hårda strider,
Så lika dem som vi
Läst om i fordna tider;
Deroppe är ett lif
Fullt utaf tusen frågor,
Der brottas natt och sky
Med soln och solens lågor
Sagan om Jätten som blef Dvärg.
Trompetare blås opp till storm,
Blås opp en frisk fanfar,
Nu blir det annan lek utaf
Än uti tordna dar.
Trumpetarn fattar sin trumpet
Och blåste en ton så käck,
Att gubben och gumman föllo omkull
Af häpnad och af skräck.
Men gubben och gumman hade en son
En jätte så bål och stor,
Han vid trumpetarns djerfva ton
Med handen till svärdet for:
Farväl min mamma, farväl min far,
Nu går jag till strids — adjö!
Jag är en jätte och jag ville slåss,
Min klinga är icke slö.
Och ut gick sonen, en jätte stor,
Högt svängde sin arm han — hej!
I dvärgar små, hvem vågar sig hit,
Hvem vågar sig mäta med mig?
Och fram gick jätten och talte käckt,
Han talte så det förslog,
Och för att gifva åt ordet kraft
Han svärdet ur slidan drog.
Han gjorde ett uffall och gjorde två
Och spetsade luft och vind,
Och mod och stolthet strålade skönt
På jättens purprade kind.
Så gick han framåt med hurtigt mod
Och slogs som vi ofvan sagdt,
Och skygg vek luften och vinden skyggt
För jättens ljungande makt.
Han höjde en fana och ropade högt:
Jag dör för min fanas färg,
Kom hit om du vågar och strid med mig
Du mörkrets föraktliga dvärg.
Och vid han talte han svängde sitt svärd
Med ständigt vexande hast,
Så högg han med makt det i marken ned;
Der satt nu hans klinga fast.
Och rundt om honom, en gräslig chor,
Fräckt grinade dvärgarne nu:
Drag ut ditt svärd, du förfärliga man,
Ha! Ha! det förmår icke du.
Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt
Han ryckte på klingan. Nej!
Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån,
Förgäfves bemödar du dej.
Då sänkte vår jätte sin höga ton
Och sade beskedligt: förlåt,
Om fritt ni gifver mitt goda svärd,
Så vandra i frid er stråt.
Men allt ljöd grinet i ugglechor,
Allt starkare, starkare blott,
Och jättens alla bemödanden
De hade ej något förmått.
Och svetten stod uppå pannan het
Och arbetet kostar på,
Och jätten krymper allt mer och mer,
Och hastigt och fort ändå.
Och blir allt mindre och mindre der,
Så liten till slut som en dvärg,
Och fanan sjunker utur hans hand
Och smutsar sin rena färg.
Och dvärgarne dansa med lust derpå
Vår lilljätte är musikant,
Det heter i sanning på hvardagsspråk
Att modigt stå på sin kant.
Och lilljätten lemnar violen och går
Sjelf lustig och hoppar i vals,
Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring,
Och skäms ej och blygs icke alls.
Men viljen J veta hvem jätten är,
Som blifvit en dvärg så snart,
Så kasta en blick i vårt nya lif,
Och allt skall blifva er klart.
Det är väl ej en, och ej två, och ej tre,
Ej fyra och fem gudnås,
De blifva väl många, om, som det ser ut,
Våra söner på fädrena brås. —
Är det verkeligen omöjligt.
Hvarför skulle du ej kunna
Älska mig igen,
Är det verkligen omöjligt
Är det så, min vän?
O då är jag mycket fattig,
Äger ingenting,
Intet, stackars gosse, eget
Uppå jordens ring.
Ty mitt hjerta har jag gifvit
Längesen åt dig,
Och naturen har ej unnat
Annat just åt mig.
Derför älska mig så äger
Jag din kärlek — då
Skola äter jordens kungar
Svårt att täfla få.
Det ringer i Öronen.
I.
Det händer sig i någon enslig stund
Då ingen yttre flägt det lugn kan störa,
Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund,
Att det helt plötsligt ringer för vårt öra,
En ringning oftast skarp, men stundom äfven
Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.
Förstår du detta ljud, dess enkla ton,
Hur verkar den uppå ditt tysta sinne?
Tror du att den, ett bud från himlens zon,
Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne?
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.
Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus,
Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel,
Och redan tänder fantasien sitt ljus
Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel,
Och hjertat slår igen de fordna slagen
Från morgonstunderna af lefnadsdagen.
Då klingar det, då ringer det så klart
För dina öron och ditt hjerta svarar,
Och hvad ej tanken fattar — underbart
Din väckta känsla undrena förklarar,
De ljusa synerna, som glada milda,
Sig leende ikring din ande bilda.
Och åter sitter du så tyst och stum
Allena på ditt rum och allt är stilla,
Och ute hvälfver natten mörk och skum
Och jorden svartnar i dess dystra villa
Och längtar ängslig efter ljus och frälsning,
Då ringer det, förstår du denna helsning?
Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott
Ej känner du på dina skuldror trycka,
Och just du säga skall: vårt lif är godt,
Och tacka himlen för din frid och lycka,
Då ringer det en sång uti ditt öra,
En sång hvars toner all din frid förstöra.
Förstår dn denna ringnings tysta bud,
Förstår du väl de underbara ljuden?
Är det en helsning ifrån herren Gud,
Hvars tydning här blef menskorne förbjuden
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.
II.
En saga känner jag — den låter så:
Guds englar sutto leende i salen,
Och sågo ned med sina ögon blå
Uppå den ännu tomma menskodalen,
Och der var tyst, ej något väsen rördes,
Och intet ljud från lilla jorden hördes.
Då sade englarne: låt oss ge ljud
Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla
Och lof de fingo utaf herren Gud
Att väcka menniskan till lifvets villa.
Så föddes vi, så tändes vi till lifvet,
Af englars händer uti våra gifvet.
Men att ej ljudlöst genom alltet gå
Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga,
Som, hur vi genom lifvet resa må,
Vår resemelodie den skulle sjunga;
Men denna bjellra är vårt menskohjerta
Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.
Nu händer det i någon enslig stund,
Då vi oss helt åt tysta drömmar viga,
Att, från ett annat menskohjertas grund
Utflugna, toner till vårt öra stiga,
Då klingar det, då hörs en ringning stilla,
Som ökar eller skingrar drömmens villa.
Än klinga toner ack! så ljuft och gladt,
Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta,
Och än, än låter det så sorgset, matt.
Visst suckar af en broders dystra smärta;
Men ofta, ofta — oss en rysning fattar,
Då jublar brottet eller tviflet skrattar.
Men hur den klingar sorgset eller gladt,
Den lilla hjellran, detta rika hjerta,
Så stannar hon engång och det blir natt,
Då tystnar glädje och då söfves smärta,
Och öfver alla mensklighetens tårar
Strö himlens englar sina löjens vårar.
En Ögonsaga.
Den bästa saga som jag vet
Är sagan om ett öga,
Ett öga klart och blått, minsann!
Som himlens hvalf, det höga,
Ett öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Jag är just icke den som lätt
Tror uppå allt som säges,
Uppå min tankes vigtskål allt
Med tviflets vigter väges;
Så trodde jag engång också
Ej uppå Gud i himlen blå.
Jag hade tyst min tro för mig
Om alla dessa tingen,
Att alla verldars upphofsman
Just speciell var ingen.
Det var min tro — men hur den svann
Jag här för er berätta kan.
Att blomman väckt af vårens kyss
Kan vakna opp och dofta,
Det läste i naturens bok
Jag full af glädje ofta,
Men trodde på mitt eget sätt
Att vår och blommor voro ett.
Att hösten uppå sommarns bön
Strör frukter öfver jorden,
Deröfver var för längesen
Jag undervisad vorden
Af ängars grön och åkrars gull
Och odlarns lada som var full.
För vinterns köld och stormens brus,
För norrskensflammans låga,
För alla vackra stjerneljus
På nattens himlabåga,
För allt det der med klarhet jag
Uppställt för mig en enkel lag.
Och jag var lugn derrid och glad
I alla lifvets stunder,
Och tänkte mig just ej vid allt
En högre makt inunder;
Jag trodde, att af egen märg
Naturen fick sin vackra färg.
Då hände det engång att jag
Fick se dig vackra flicka,
Och hur det var, kom jag för djupt
Att i ditt öga blicka,
Ditt öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Ditt öga och då tänkte jag
Hvarför må detta öga
Så underljufligt locka mig
Att skåda mot det höga,
Det höga blåa hvalfvet der,
Som utspändt öfver jorden är.
Och hur jag såg på himlen än,
Och än uppå den ljusning,
Som i ditt öga öppnats mig,
Betogs jag af en tjusning,
Som om min själ ljuft svepte sig;
Då hände detta under mig:
Ditt öga, huru tändes det?
Hvar fick det denna fägring,
Som underljufligt lockar mig
Lik någon själens hägring
Ifrån ett ännu bättre land
Än jordens blomsterklädda strand?
Jag tänkte hit, jag tänkte dit,
Jag sökte att förklara
Ditt ögas makt uppå min själ,
Den ljufva underbara,
Dock länge gick jag utan svar
Om hvad ditt ögas saga var.
Men nu likväl, jag känner den,
Dess toner mot mig strömma,
Var lugn min lilla gudavän,
Jag skall den ej förglömma;
Men evigt minnas båda två,
Din saga och dess källa blå.
Ditt öga är en himmel blå
Med en gudomlig mening,
Naturen fattar jag och dess
Storartade förening;
Jag ser den är en glädjeskrud
Åt alltets herre, himlens Gud.
Och efter du haft kraft att så
Mig öfvertyga flicka,
Så låt mig ofta, ofta få
Uti ditt öga blicka,
Och i ditt hjertas helgedom
Den sköna sagan läsa om.
En utflygt i Lifvet.
Lyran tog jag uti handen,
Sången på min lapp jag bar,
Så gick jag engång i lifvet,
Lifvet som min glädje var.
Kom emot mig tyst en sälle,
"Jag vill följa dig, han sad',
Jag vill lära dig att läsa
Sanningen på lifvets blad."
Nå välan så mycket bättre,
Kanske du är blifven klok,
Och med mera klarhet fattar
Skönheten i lifvets bok.