Produced by The Online Distributed Proofreading Team at

https://www.pgdp.net

Hjalmar Bergman

MOR I SUTRE

Albert Bonniers förlag

Stockholm

1917

MOR I SUTRE

Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru. Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk av alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllo inte med rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarn i Sutre en styggelse.

Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga, den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en halvblind gumma, och den tarvliga drycken.

Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig ned under eken med lådan sin och begärde konjak.

Har jag inte, svarade gästgivarn.

Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta tattarögon och svart, stripigt hår.

För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och utlade sina åsikter om tullen.

Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en tappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.

Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att lära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom gästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i världen, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen till Göteborg.

Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i Sutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när kärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:

Det är väl grant?

Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.

Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.

Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och sade:

Det är väl rart?

Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det höga, brutna, svarta taket.

Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.

Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens vidd.

Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?

Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala toppen.

Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.

Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i stallet och gav dem foder och vatten.

Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.

Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn.

Nej, sade flickan.

Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn.

Tills du kör mig hem igen, svarade flickan.

Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket.

Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjämt på kärrbrädan, händerna i knät.

Skulle du inte hålla dig lite till rättvisan nu? undrade gästgivarn. När som du ska vara hustru och gästgivarmor.

Inte är jag mor än, sade flickan, och inte blir jag det här i gården.

Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran i vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände först i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till.

Vill du ut nu? frågade han.

Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan.

Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden.

Dennasse här du köket. Laga något åt mig med.

Flickan in i köket. Efter en liten stund sken fönstret, rök skorsten, ångade mustiga dunster ut genom dörrspringan, där gästgivarn stod och lurade.

Nog har hon de riktiga tagen, tänkte han. Om hon bara vill hålla sig till rättvisan.

Han gick in, satte sig till bords och åt så god mat som aldrig förr i
Sutre.

Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng.

Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade:

Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt.

Aldrig! sade flickan.

Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får du sen småfolk att pyssla med.

Då går jag min väg, sade flickan.

Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade.

Flickan sade:

Blir han lik dig, så vill jag inte se honom.

Jaså, sade gästgivarn.

Och blir han lik en annan, så ska du inte ha honom, din grömming.

Vem skulle han då bli lik? undrade gästgivarn.

Det är en du inte känner, sade flickan. Blir han lik honom så ska jag hålla honom som Vår Herre.

Och vart ska du ta vägen med den? frågade gästgivarn. Blir han så fin, han, så är det väl bäst du går till kungen med honom. Eftersom inte Sutre duger.

Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet.

Gästgivarn såg sig omkring.

Han kan få sämre, tyckte han.

Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan.

Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan gästgivarn och hans hustru.

Men två år senare födde hon honom en son.

Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna.

Och mor i Sutre fick ännu en son.

Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att han var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att modern måtte aga honom beständigt.

Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel.

Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn.

Dig, svarade hustrun.

Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om icke i det, att han var gladlynt.

Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens upptåg.

Daniel hör inte hit, sade han.

Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min pojke hit?

Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tänkte på, när du sa, att son din var för god för Sutre.

Men gästgivarmor förstod ingenting utan gubben måtte upprepa ord för ord vad hon sagt den första dagen i Sutre.

Då rodnade mor i Sutre ända upp i öronsnibbarna.

Det var skam till minne du har! sade hon.

Överord minns en nog, sade gubben.

Men jag har glömt det, jag, försäkrade mor i Sutre.

Du blir väl påmind, sade gubben.

Men mor i Sutre tänkte inte vidare på den saken förrän den dagen, då gästgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om förlåtelse, anropade han hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit.

Vad skulle det vara? frågade mor i Sutre, satte händerna i sidorna. Gästgivarn räknade upp en del och nämnde som det värsta, att han tagit henne mot hennes vilja.

Än sen då? sade mor i Sutre.

Därför hade hon aldrig trivts, menade gubben.

Nu hör jag, att det är slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har blitt velig.

Och hon slog sig på de vidlyftiga höfterna och förde händerna till den digra barmen.

Kan någon se på mig att jag inte har min trivsel och fägnad? Nej, jag begriper inte vad det är du har gått och funderat på.

Och hon tänkte inte vidare på den saken.

Förrän en sommarsöndagsmorgon, då hon satt på bänken under storeken och anställde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan låg i knät, uppslagen för andaktens skull men oläst för tankarnas.

Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med otänkta tankar.

Inte var det det, att hon haft en annan kär.

Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken.
Kunde också ha varit någon annan.

Hon mindes icke.

Nej, det var väl det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin början just som hon steg ur kärran. Taga sin början utan återvändo. Det kändes som en tung hand och flickkroppen spjärnade mot.

Och ändå är det bara det en trivs med, tänkte mor i Sutre.

Till sist.

Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av kött och blod. Jag har bara fyra.

Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och den fjärde Daniel.

Och så hela Sutre. Men det är inte en tanke.

Det är käringen själv.

Som hon nu satt där under storeken med postillan i knät till synes läsande, gingo barnen förbi henne, alla fyra i kyrkkläder.

Först kom Lars, huvudet sänkt, ögonlocken tunga, pannan rynkad.

Det är hela gästgiveriet, tänkte mor, smög en blick i smyg till sonen. Det är privilegier och skjutsstadga och länsstyrelse och sockenstämma och sju sorger för det dagliga.

Härnäst kom Anders, mössan i nacken så att solbrännsranden ohöljd lyste som ett ärr tvärs över pannan.

Det är hästar och åk, tänkte mor, det är vägar och broar och bommar och skjutspengar och resenärer av alla slag.

Hon log åt sin tankelek.

Härnäst kom Stava.

Kök och klädkammare, tänkte mor.

Sist kom Daniel.

Som han var yngst och kälen gick han icke förbi utan ställde sig tätt intill mor.

Då spratt hon till och rodnade.

Vad en tänker tok! Är detta gudsbetraktelser.

Och hon förde fingret till skriften i David Rygelii postilla, läste:

"Så säger ock Salomo: Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre; men den som går med wishet, han skall friad varda."

Vartill Paulus i första Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers genmäler:

"Ty denna wärldens wishet är galenskap för Gud, efter som skrivet är:
Han griper de wisa uti deras klokhet."

Det var texten, och nu kom utläggningen.

Men luften under lövvalvet var solljum, skriften svårtydd och meningen undersam, ty ord stod mot ord som två stångande gumsar.

Så att mor hade icke hunnit särdeles långt, då Daniel tillkännagav, att en resande höll sitt intåg genom södra grinden.

Ett ståtligt ekipage fast skamfilat, åldrigt, rangligt.

Det är Frönsagreven, sade Daniel och drog sig närmre mor.

Då blir jag sittande, sade gumman.

Ty med greven på Frönsafors hade folket i Sutre ingen samfärd.

Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt
Daniel.

Guds fred, kära mor, hälsade han. Fägnar mig, fägnar mig —

Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte finger.

Han satte sig bredvid henne. Och då gumman synbarligen försjönk allt djupare i andakten gav han henne en lätt liten klapp på den fylliga, äppelröda kinden.

Var har kära mor sina tankar?

Det ska jag säga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag ska räknas till de visa eller till de dåraktiga. Efter Skriftens ord.

Vartill greven genmälte:

Förvisso, förvisso, kära mor. Men mig undras, hur det står till i köket? Jag rastar här en kvart eller så och skulle gärna taga mig något till livs.

Förvisso, förvisso, härmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han är skyldig sen sist.

Greven slog på tomma fickan och fann att samtalet borde vändas åt annat håll. Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud.

Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick och händig. Hundra riksdaler bjudet, städjan oräknad.

Inte för tusen, sade mor i Sutre.

Hundratjugo, föreslog greven.

Inte för hundra tusen, sade gumman.

Då är kära mor dåraktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att fara. Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och blänkande som på en dödskalle.

Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin själ? Ack, dårskap, dårskap!

Säg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frönsagrevens vägar.

Men greven fortfor:

För visso tar han skada till sin själ, var helst han vankar. Men se blott till att pilten får valuta för förlusten. Jag kunde lära honom ett och annat.

Och läggande sin hand mjukt på gossens huvud sade han:

När du får din egen vilje, gosse —

Då reste sig mor i Sutre och postillan stängdes med en smäll. Så liten orsaken var hade likväl sinnet runnit på henne och ansiktet flammade av vrede.

Min vilje är hans vilje, och det tör den förbli så länge jag har ögona ovan jord.

Greven kastade sig på sätets fläckiga, trasiga dyna, tog tömmar och piska och saluterade mor i Sutre.

Och alltjämt grinande som en solvarg men len och mild i rösten uppmanade han henne, sägande:

Bed då Gud, kära mor, att han förlänar er en god vilje. En klok och listig och förslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig vilje. Ty det gagnar pilten föga att kära mor har ett det ömmaste hjärta —

— om hon eljest är dum som ett fä, fortsatte gumman och skrattade. Och hon tillade:

Ja, förlita på det, greven, att gäller det barnen är jag listig som fanen.

Greven saluterade ännu en gång på det artigaste.

Sade:

Då blir det en gloire och triumf för kära mor, den dag hennes klokhet prövas.

Frönsaekipaget rullade åstad, ståtligt fast skamfilat, åldrigt och rangligt.

Där for han, sade Daniel.

Och mor i Sutre sade:

Jag vånne han aldrig hade kommit. Guds ord är krångligt i sig utan att hin behöver vända det bakfram.

Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas på stället och med egna ögon. Till den ändan tog moran sin enekäpp med svarvad krycka — en gåva av Träsken — och begav sig leden uppföre. Spåren voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om vägen.

Det var inte likt något att gumsen skulle gått vill i skogen så här dags på året, då en nätt och jämnt kunde få honom från dörren, det lata aset. En kunde väl inte tro, att han tagit Israels synder och gått ut i ödemarken, som skrivet står? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett år sen, lo sågs aldrig vid Sutre. Där som Träsken komme snart igen från Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike, därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!

Mor i Sutre satte sig på gamla råstenen vid gärdesgården. Hon lyfte käppen och drev ett duktigt slag i stättebrädan. Och se det skedde som hon tänkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit på brädan och grenslat gärdesgården och blivit sittande till spe för ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fläsket skall lägga sig på låren, där det inte gagnar och lämna ryggen ranglig, som en ungsraka och frusen som en marskråka. Men Skapelsen är ett kapitel som en aldrig kunnar i.

Äss han nu har gått till Gruvkärret, Daniel, så är saken klar. Inte letar en efter gumsen i kärret och inte lurar en mor sin heller. Nej, inte om hösten, inte. Träsken får ta sin så tar jag min, det är varken knep eller kniv.

Mor i Sutre satt på gamla råstenen vid gärdesgården. Backen var brant och brantare blev den på andra sidan ledet. Det var skäligt att taga sig anderum. Vred hon något på huvudet så gick blicken genom hela Sutredalen ända upp till Holfjället och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid ekarna, som ännu buro hela sin lövskrud, fast i brunt, ett varsel om hård vinter. Tegeltaket klöv upp som ett skär ur lövmassorna, skorstenarna stodo som sjömärken. Mor i Sutre var västkustbarn och tänkte oftare på hav och skär ju äldre hon blev. Dock icke ofta.

För närvarande tänkte hon på de tre ting, som hon gärna ville ha kunskap om.

Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med. Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent. Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller. Men kappas om honom med lejonen, det får en göra.

Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan, som gingo för plogen. Efter plogen gick Lars, gästgivarn själv. Anders var ute i långskjuts med hästarna.

Och därsom Anders kommer hem i kväll, tänkte moran, så ska en ha honom att gå efter gumsen. Det tör vara likare än att spilla brännvin på Träsken för hans konster. Kan pojken gå haren i hasorna så kan han väl slänga efter gumsen ock. Det är, vad han duger till. Ligga på skytte och spränga hästar utmed vägarna. Finge den kvinna så bleve det väl föl i stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skällan fann han ända ned på prästhagen. Om det nu var prästens illfundighet att hon kommit så långt. Ijia mig, sätt i väg, käring, och sitt inte här och fundera.

Hon stötte staven i mossan, halade och drog. Men högra vaden hade somnat och kändes som dödkött; den måste först gnidas. Och när hon nu fick skinnet mellan nyporna kom hon att tänka på Stava. Litanian som lästs i fjorton år, lästes om igen till punkt och pricka.

Inte var det något fel på henne hemmase, och när hon fyllt tretton år kom hon till prästen i Raslinge. Där var det Guds ord och tuktan. Högst hade hon varit i läsningen, högst i hela socken, och ändå skulle hon bli med barn. Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit till Frönsan. Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext. Ända tills moran fick igen målföret och svarte något för sig och något för Stava och något för dem båda ihopa. Tvi vale att sväran skulle höra på, hur det gick ord mellan mor och son i Sutre.

Och skulle hon nu få det att säga, att Daniel låg med Träskens dotter!
Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red på körktuppen.

Mor i Sutre gick utmed gärdesgården, prövade störarna och fann ett ställe, som erbjöd någon trygghet. Först kastade hon över träskorna, såg sig om till höger och vänster, oviss om inte ungarna kunde ligga i bakhåll, kavlade upp kjolarna och visade två stadiga, muskulösa ben. Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna. Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi lov!

Ja, knaka du, skrälle, mumlade gumman, lite andrum får du unna mig. Hon lade huvudet på sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rörde det sig i allövet, men det var väl fåren som rumsterade där utan gumse. Och kalvarna gingo just nu ur lagårdsdörren; det var Basses göra att driva dem i vall och Larsens ungar hängde väl i hälarna på honom.

Mor i Sutre upprepade första punkten i dagens text:

En frågar det, vad ska barn vara bra för? Det vete Håken om eljest någon vet.

Hon grep hårt kring stöttan och sade:

Så tar en andra skånken då. Gud ske pris för paret!

Men i samma stund kom olyckan över henne, befarad och besannad. Det lät först som ett klockspel med dombjällror stämda i halvoktaver ända upp i den gällaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog. Det var ungarna, som skreko.

Mormora! skreko de. Mormora!

Från Basse, den äldste, tretton år fyllda, till Lasse, den minste, om två, taktfast, envist, klangfyllt:

Mormora! Mormora!

Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna, stack fötterna in i fållen, krängde sig fast vid stöttan. Håller jag mig tyst så tör de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjöng oförtrutet och det var nu tydligt att det drog fram genom allövet, ett stenkast blott från stättan.

Mormora! Mormora!

Först kom Basse, trettonåringen, Stavas son, på sin grevlige faders befallning kristnad till Basilius. En trög och långsam och förståndig gosse, full av hin håle. Efter följde Lars och svärans barn, Britta, Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, två år mellan varje och två alnar nu. Basilius stannade på dryg käpplängds avstånd ifrån stättan, den andra stannade var i sin stad, behållande avståndet sins emellan.

Mor i Sutre sporde:

Vad håken skriker I efter?

Men nu skreko de inte alls, en fullständig tystnad rådde. Öronen petades, tårna undersöktes, luggen krafsades.

Mor i Sutre sade:

Packa er hädan! Ser I inte att kalvarna gå ur lagårn?

Då svarade Basilius:

Jag tyckte, att det var en kråka som satt på gärsgårn.

Det tyckte'n, bekräftade Britta.

Och Basilius fortsatte:

Men det var för stort, så jag trodde det var en örn.

En stor, stor örn, upprepade Lasse.

Mor i Sutre svängde sin stav, icke för häftigt dock, ty ställningen var obekväm och varje rörelse förorsakade smärta.

Packa er hädan, sa jag! Laga er bort!

Basilius bytte fot, därpå sade han:

I jonse såg jag en stor huggorm. Den var välan så stor som en kvastkäpp.
Den ligger välan vid köksten och gonar sig.

Den hålen visste, att mormor hade ormskräck. Om ej för egen räkning så för ungarnas. Och nu märkte han med glädje, att gärsgårn begynte åma sig och knastra.

Men mor i Sutre såg den ledes list och sade:

Nämn'et för gästgivarn så slår en ihjäl en.

Gästgivarn går för plogen.

Säg'et åt pigan då.

Hon törs inte för han är så åbäkig. Det är nog bara mormoran som slår en tocken.

Mor i Sutre betänkte sig. Satt hon ett ögonblick till så skulle skånkarna somna. Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less.

Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på!

De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet. Mor i Sutre räckte lång näsa nedåt dalen, svängde om på hälen och klafsade raskt och manhaftigt fram över ljungen. Nu hade spåret tinat bort med frosten, men att det ledde till Gruvkärret var visst som amen i körkan. Hur långt försprång kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till kärret med byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon väl åtta vid pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan —

Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen.

Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en, att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan. Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt där mellanting mellan hand och vante.

Och det är också det, att upproret ska kvävas i sin linda. Har gästgivarn sagt sitt ord så ska det vara sagt, om än tokot. Och har sväran lagt Sutre till kast, att Stava slog över skackeln, så skall hon till minstingen inte få Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes. Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan från begynnelsen! Nej, bara det, att hon råkade lämna hemmet på en torsdag. Det var orsaken och ingenting annat.

Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring. Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett barnhuvuds storlek till ett hebbres. Här i ödemarken kunde det inte vara stor synd att vidtaga sina försiktighetsmått. Hon bröt av en björkkvist, skalade bort bladen, lindade och knöt den kring vänstra handloven. Det var varken al eller ask men en ska väl inte tro på ett sånt himla skrock att det skulle göra någon skillnad.

Då visslade en glada, då skrattade en skata, då hoade uven, fast det var ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ända upp i öronsnibbarna. Men hon såg varken åt höger eller vänster utan gick sin kristliga väg rakt fram.

Då begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till höger och vänster.

Mormora! Mormora!

Satan, sade mor i Sutre. Och plötsligt kom hon att tänka på, att detta var underligare än något torsdagselände. Allt från den arla stund, då hon upptäckte, att röda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte på gästgivargården, hade dessa ungarna hängt efter henne som ettermyror efter en daggmask. De hade väl den ovanan eljest ock, men en knock med käppen där ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke så i dag. Aningen om ett svart skälmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:

Basse! Var håken håller du hus? Kom fram!

Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd, likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade:

Aj, aj, aj, aj.

Vad har du i tån? frågade moran.

Men han bara skrek:

Aj, aj, aj, aj, aj —

Och Basilius sade:

Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.

Slaget var välmåttat och träffade till synes i knävecken. Moran stöp på knä utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade först högra foten, så den vänstra.

Var känns det? frågade hon.

Det visste han inte, helst han låg på rygg och sprattlade med ben och armar i en röra. Men han svarade på måfå.

Det kniper!

Var kniper det? frågade moran.

I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj —

Mor i Sutre räckte fram handen.

Kom och hjälp mig upp, Basse!

Han smög sig till henne sidledes för att bjuda minsta möjliga skottavla, han förlängde sin högra arm en aln vid pass och tog spjärn med fötterna men föll likväl framstupa, då moran med en knyck reste sin lekamen. Där låg han, uslingen. Hon betraktade honom uppifrån och sade:

Nu ska du väl ha smörj, Basse?

Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log.

Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen.

Hon frågade:

Är det morbror Daniel som satt i dig det här, din håle?

Basilius skakade på huvudet. Hon lyfte käppen men åtrade sig och pekade på flickorna.

Är det Daniel som satt i er det här?

De hade stoppat förklädena i mun och kunde för den skull omöjligt svara. Återstod Lasse. Han låg alltjämt på rygg med uppdragna knän och stirrade tungsint in i den töckengrå oktoberhimlen. Hon petade till honom med käppen.

Vad ska Lasse få, när Daniel kommer tillbaka från kärret?

Upp flög ungen och började sussa omkring som en humla.

En käpphäst! skrek han. En käpphäst!

Och lika plötsligt blev han åter stillsam, tung i det stora huvudet och fundersam. Men Basilius rynkade ögonbrynen, vita som blekt lin. Hemligheten var röjd och morans ansikte blånade av en fruktansvärd vrede. Ännu en gång hötte hon och ännu en gång åtrade hon sig, stötte staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i björkdungen vände hon sig om och ropade:

Hem med er, ungar! Vi råkas. Och se för satan att inte kalvarna ränna vill som gumsen.

Eljest var gumsen redan glömd för den tredje och viktigaste frågan. Skulle det nu åter bli gräl och skam i Sutre, gästgivarns till visa för de illvilliga? Och alltid för kvinnfolk. Gräl då Lars mot mors vilje tog hustru, gräl så att präst och länsman måtte medla och gjorde sig stora och tunga i Sutre. Gräl och skam utan ända, då Stava födde. Gräl nu sist om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon från begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i Sutre efter salig gästgivarns död, och vem håken kan regera utan näbbar och klor? Helst i oår då en måste räkna bitarna och se till att inte Skam ökar ungskaran, som Herren i sin nåd har givit.

Nej, det går inte att ta på sig mera, tänkte mor i Sutre. Det går inte.
Knappt att en kunde lägga på en gris till julen, en kalv efter Blomman
och en till göjeslakt. Fem fanns det redan och sväran gick med sjätte.
Nej, det går inte, tänkte mor i Sutre.

Och hon begynte springa. Hon tog av sig trätofflorna och begynte springa. Vad det nu skulle tjäna till. Olyckan kunde ske i dag såväl som en annan dag och en annan dag såväl som i dag. Det var lite lönt att springa. Men allt sen i midsommars, då gifte först bragts på tal, hade hon vakat, och vakan tar sin man, om det så är mor i Sutre. Gallbemänger blodet, villar syn och hörsel, torkar gom och tunga. Varje ögonblick blir så långt och tungt och viktigt.

Och så det att han satt upp ungarna och gillrat snaror för mor som för en gammal rävhona. Det knep henne mitt i bröstet på ett underligt sätt. Han hade varit hennes frid och tröst, Daniel, då Lars och Anders grinskades och betos. Hon mindes honom från det tidigaste tills nu som gladlynt, fromsint och foglig — varför kunde det inte få bestå? Hade hon så lite känt honom, att skalken växt under fager yta? Och varför gjorde han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle ställa sig på hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men det visste han väl, att något måste man säga. Skulle hon kanske ha nigit och tackat för nya sväran — Träskens dotter! — och slaktat och bakat och bryggt och bjudit till tredagarsbröllop på eviga momangen? Ja, hon kunde önska att hon gjort det, gästgivarn till trots.

Hon stannade ett ögonblick för att torka den allt stridare strömmande svetten ur ögonen. Och fortsatte.

Gästgivarn till trots! Vad vålade hon egentligen hans snikenhet, att pojken inte kunde få gifta sig? Var det lönt att brottas för så lite som en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lögn och lömskhet. Vem skulle hon lita på om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig till när det blev för lett och långdraget alltsammans? Det var väl första gången han gjorde stick i stäv mot mors vilja — och i lönn.

Mor i Sutre började gråta. Hon märkte det inte genast, eftersom svetten redan sved i ögonen. Men så småningom kändes det i strupen och käken och bröstet, till sist mest i bröstet. Hon blev häpen, hon måste stanna på nytt, hon strök vätan ur ögonen och undersökte, som om hon kunnat skilja på svett och tårar. Hon var eljest så lite blödig att hon mest brukat skämmas för sina torra ögon. Inte ens då salig gästgivarn dog och privilegiet stod på spel hade hon kunnat klämma fram en tår, hur tungt än hjärtat kändes. Men nu kom det så ymnigt som under de blödigaste flickåren. Tre friare hade hon begråtit för deras otros skull. Hon mindes inte längre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade så ackurat den kärlekskranka flickgråten, att mor i Sutre häpnade och blygdes för sig själv. Farten saktade, björklövet klaskade henne inte längre i ansiktet, inga grenar knakade och brötos. Hon gick stillsamt, mjuk i gången, med träskor under armen och gumstav i hand, men sakta, sävligt vankande som en tröstlös flicka. Hon tänkte inte längre på annat än på det besynnerliga, att mor i Sutre grät.

Först när kärrets svartblanka vatten glänste emot henne mellan hällarna, vaknade omsorgen på nytt. Hon lyssnade. Ingenting hördes, varken tal eller klappträ, men bakom hällen, där kitteln stod, pyrde röken fram. Mor i Sutre smög sig fram på mjuka fötter, vaktande sig att trampa på skrevornas torkade, prasslande gräs. Vid kittelhällen måste hon gå sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig. Felas bara, tänkte hon, att jag plumsar i. Då får de tid —

Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över pannan, ända in i hårfästet. Plötsligt släppte hon träskorna i backen, trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen så att det sjöng mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt.

Först såg hon Valborg. Flickan låg på knä över spången, vred upp de sista trasorna och kastade dem i korgen.

Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan, täljde.

Sist såg hon röda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av bären.

Valborg blev henne varse, log över hela ansiktet, strök vatten och lödder av armarna.

Nej, se moran! Kommer I med skaffning?

Daniel satte sig upp, skuggade med handen över ögonen, som vidgades och kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, röd och het efter backavandringen, som naturligt kunde vara. Kände på byken, luktade på den, sade:

En fick väl lov att se efter gumsen.

Daniel svarade:

Jag tyckte så, jag med.

Moran stod en stund på huvut i korgen, rätade upp sig och sade:

Du var visst säker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig.

Det var inte svårt att gissa, att han gått efter Valborg. I gissade väl åt det hållet, I med?

Jag gjorde väl det, samtyckte mor i Sutre. Tillade:

Du rastar, du, men sysslorna rasta inte för så vitt en vet.

Jag tyckte jag kunde hjälpa Valborg hem med byken. Brådare är det väl inte hos gästgivarn?

Å nej, det är det väl inte, medgav mor. Och Valborg släppte ned kjolen och sade:

Tag reda på en stör, så går vi.

Daniel prövade ut en stör bland de många murkna som låg där, stack den genom öglorna på korgen. Därpå tog han sin mössa, fyllde den med Valborgs bröstduk och lade den över hennes skuldra för att skona det mjuka skinnet. Mor i Sutre började tugga tysta ord, men pojken kände tecken och märken och skyndade att spörja:

Mötte I Träsken?

Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.

Är han återkommen från Frönsan?

Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes?

Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i den rasande backen?

Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören. Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre gick bort till enen och lossade gumsen.

I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken. I detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve. Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel.

Ska du ha grannlåten med dig?

Han stoppade den i fickan.

Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen.

Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.

De satte sig i gång ned mot stora landsvägen, följande gruvstigen, jämn och god, fast övervuxen. Daniel som gick först måste då och då vrida på huvudet för att kasta en blick på korgen eller på mor. Ty gumstackarn måste gå baklänges, dragandes det genstörtiga kräket vid tjudret. Hon tyckte sig höra ett kluckande, dämpat skratt.

Vill han inte gå i tjuder, den rackarn? sporde Daniel.

Det tör du veta bäst, som ledde ut'en i tjuder, snäste gumman. Och slapp att höra det satans fnisset.

Efter en stund sade hon:

Vad ska du göra med grannlåten?

Ocken? frågade Daniel.

Grannlåten du har i fickan.

Daniel harsklade sig och spottade.

Åsch, sade han, det är bara strunt. Jag lovte Lasse en käpphäst.

Jag hörde det, sade gumman, jag hörde att du lovt Lasse en käpphäst, när du kom tillbaka från gruvkärret.

Korgen med byken gjorde en underlig sväng på stången, Valborg gjorde en rörelse, som kunde ha varit början till en nigning. Men mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, tungt och tryggt, släpande syndabocken vid hornen.

Vid skälet där vägen delar sig åt Hoby och åt Frönsafors höll Träskens kärra. Den var tvåhjulig, prydligt blåmålad med gula stolpar och skacklar, den hade på höger sida två röda hjärtan genomborrade av en gul pil, den hade på vänstra sidan ett gult lamm bärande korsfanan i rött och svart, den hade därbak två gula turturduvor matande varandra med röda blad: den hade därfram en skuta med gula segel, svart skrov, två röda ankare. Det var en makalös kärra, vars ägande höjde Träsken högt över allt vad knallar heter. Och likväl var kärran ingenting mot märren. Hon var mjölkvit utan fläck, hon hade ett litet huvud och lång hals och på båda sidor om halsen föll manen flätad med röda band, varje fläta slutande med en svart tofs. Svansen hängde två knutar till trots ned över hasen. Benen voro starkt ådrade, spensliga men fasta, hovarna små. Seltyget var svart med silverbeslag, ryskt speleverk pinglade skönt över manken. Märrens namn var Jacritza eller Jacoritza men hon kallades Jacobina, eller endast Bina. Hon var trots tandfilningar och andra knep till mogen ålder hunnen men lyfte ännu sina skankar på ett förunderligt lättfärdigt sätt. Varhelst hon dansade fram, pinglande med speleverket och behagfullt nickande med skallen, måtte folk stanna och titta.

Och likväl var märren ingenting mot husbond. Svarta klädesrocken med silverknappar mötte strax över knäna kragstövlarnas gulbruna uppslag. Västen blänkte av pärlemor, agat, karniol, onyx, silver och guld. Hatten var hög och svart, försedd med rött band, röda tofsar och blågul kokard. Allt detta på en man om tre alnar och åtta tum. Ansiktet hade en blåvit färg som inte gladde, ögonen voro svarta, stränga och stickande, näsan krum och skarp som en örnnäbb, håret hängde i yviga, mörka lockar, tunt i nacken men tjockt över de frostsargade öronlapparna. Rösten var föga inställsam, mera befallande och dystert övertygande. Ryktet var gott beträffande ärlighet i handel och vandel, mindre gott i fråga om lynnet, tvivelaktigt anbelangandes härkomst och forna förbindelser. Varorna voro över allt beröm, men underligt tycktes att en knalle sålde både socker och kaffe, kamgarnstyger och kardullskläde, saker av gammalt silver och guld, och någon gång begagnade sidenkjolar, passande för prostinnor eller ännu högre upp. Och okänt var före Träsken att en knalle åkte i kärra efter häst med pingelverk över manken.

När Sutrefolket kom ned till vägskälet, hade Träsken kunder kring kärran — två karlar av fattigt utseende, främmande för orten. Träsken talade till dem som hans sed var, allvarligt och mässande. Mor i Sutre närmade sig utan att hälsa: det var lika otänkligt att avbryta Träsken i kärran som att avbryta prästen i kyrkan.

Träsken talade och sade:

Varföre då, då? Varföre icke köpa? Du säger att du ingenting behöver. Är då din garderob eller klädedräkt eller vettemanger som det ock kallas så väl utstyrd och fulländad som drottningens av Saba, om vilken Skriften säger, att hon i prakt endast kunde förliknas vid konung Salomo? Tror du det? Om drottningen av Saba hade sagt till mig: Gå din väg, Träsken, jag behöver ingenting. Jag har kalsonger och nattkappor, jag har särkar och koraller, jag har gullringar på fingrarna och giktringar på tårna, jag har allt vad en människa behöver. Gå din väg, Träsken. Si, då skulle jag ha stått upp, omgjordat mina länder och gått min väg. Men du är icke drottningen av Saba. Varföre icke köpa, varföre då, då? Nu är rätta tiden att köpa smorlädersstövlar eller rossläder två daler arton skilling eller väst av logarvad klipping eller tumvantar från två skilling till en daler tolv. Sommaren flyr, säger skalden, sommaren oss flyr och vintern redan gnyr. Varföre då icke köpa? Den tid varder kommande, då du möter Träsken, och du säger: Si, jag är nakot, för Guds barmhärtighet sälj mig ett par vantar. Och Träsken svarar: Gack till köpstaden. Och du säger: Varföre då, då? Och Träsken svarar: Mina vantar äro slut som ock mina västar och stövlar. Gack till köpstaden. Och du säger: Si, jag är nakot, öva barmhärtighet ty icke heller i köpstaden hava de några vantar. Och Träsken svarar: Vad sade jag dig vid Hoby vägskäl? Varföre icke köpa, sade jag, varföre icke då, då?

Plötsligt och utan att förändra min eller läge kastade han om tonen från mörkt till ljus och sade:

Guds fred, mor i Sutre. Det är hälsningar från Stava.

Mor i Sutre neg. Daniel gapade. Valborg sade:

God dag, far.

Men Träsken kastade åter om tonen och fortsatte:

Du säger, att du icke har mynt. Varföre då, då? Har du icke arbetat och är icke arbetaren sin lön värd? Är du icke en av dem, som fällt timmer i Hobyskogarna? Kanske har du en daler, kanske en skilling, kanske ett rundstycke, kanske något annat. Träsken är icke den, som ser till pungen, han ser till hjärtelaget. Du är en god människa, fast liderlig och begiven på dryckjom. Allt ditt vill du förslösa på krogar och bland löske folk. Men nu är rätta tiden att tänka på sin ändalykt. Mörkrens furste hotande och vred, sjunger psalmisten. Ho står honom emot som icke har Guds fruktan och något varmt på kroppen? Mollskinnsbyxor, karduan i stussen tre daler tolv skilling, bröstvärmare från en halv skilling, muddar, maggördlar, Guds fred igen, Daniel. Vi får språkas vid.

Daniel rodnade och tog till luggen. Valborg sade:

God dag, far.

Men Träsken fortfor:

Nu tänker du: Hur kan Träsken sälja så billigt? Är det svek och rackartyg, eftersom han säljer så billigt? Vet du vad köpman Luther i Göteborg säger? Du hast uns alle verdorben, sagt er. Är han känd? Luther i Göteborg, tyskfödd? Han spelar på orgelverk så en gråter. Du hast uns alle verdorben, sagt er. Varföre då, då? frågar Träsken. Du verkaufst uns zum Teuffel, sagt er, denn du verkaufst zu billig, zu billig. Köpman Luther, är han känd? Korta varor. Gans recht, herr kaufmann Luther, svarar Träsken. Jag säljer billigt till ärlig svensk allmoge. Avancen är ett gott samvete som kastar ränta i himlen likt en springbrunn inför Lambsens tron. Tre daler jämnt för byxorna, tre daler, tre daler. Varföre icke köpa? Varföre då, då? Två daler fyratiosju skilling, fyratiosex slå till, ett par muddar på köpet. Tror du Träsken schackrar med dig? Har du sett Lammet på kärran? Fyratiofyra skilling och en bröstvärmare slå till. Tror du jag är en schackerjude, din djävul? Slå till, säger jag eller dra åt helvete —

Träskens heta humör kom plötsligt till synes, han rev åt sig byxorna så att benen daskade kunden om öronen, slängde ned dem i lådan, smällde igen locket.

Kravla sig upp! befallde han mor i Sutre och blev utan krus om än med vanskligheter åtlydd. Valborg sade ännu en gång: Goddag, far, och fick en kort nick till svar. Piskan smällde över märrens huvud. Bina trådde dansen, pingelverket pinglade. Mor i Sutre, ovan vid farten, stack handen halvvägs efter tömmarna.

Något måste sägas.

Så Träsken är redan återvänd, sade mor i Sutre. Det blev inte så långvarigt då, norr ut?

Han drog in tömmarna, han knep ihop ögonen och visade tänderna.

Nej, det är dåligt uppöver, dåligt, dåligt, dåligt. Osäkert med. Det är allt det där folket som bruksförvaltarn bådat upp till timmerhuggning. Nu har de inte fått lön på månader, inte mat heller. Så länge sommarn vara, gick det väl an. Men nu drar de sig nedöver. Tör vara säkrast att I skaffar nya lås i Sutre. Riglar ska I få för två skilling stycket —

Hut är bästa hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur var det vid Frönsan?

Träsken kortade tömmarna ytterligare.

Där, ja. Det är också dåligt. Jag har gråtandes hälsning från Stava.

Mor i Sutre knäppte ihop händerna, såg ned i knät. Träsken sneglade på henne från sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och sade:

Vad tror I det gäller?

Det kan en inte veta, svarade moran kort och lågmält, öppnade munnen på nytt men smällde igen läpparna för frågan.

Träsken sade:

Nej, och I kan inte gissa heller. Stava ber er, att I ska hysa greven en dag eller två eller kanske längre. Allt eftersom.

Moran såg upp, hon makade sig litet på sätet för att bättre kunna betrakta Träsken. Så satte hon sig åter till rätta, sade:

Det vet väl Stava och greven med, vad som står i privilegierna. Inte få vi se till, vad det är för en rackare, som ligger i adelsstugan och inte i bondstugan heller för den del. Äss han eljest kan betala för sig och inte är med kopporna eller annan smittosam sjukdom behäftad eller av konglig befallningshavande efterspanad.

Och om han är det, då? sporde Träsken.

Bina tvärade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast gammal vana och Träsken lät henne hållas. När hon ringde så grant med klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna, hoppande och gläfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, ännu något duvna och tvehågsna efter morgonens äventyr.

Framför stalldörren stod gästgivarvagnen, frånspänd; men på framsätet satt en stor, tjock karl, insvept i en blå slängkappa, kragen uppslagen, hatten neddragen över ögonen. Han snarkade.

Där har I gäster redan, sade Träsken, pekade med piskan. Men moran mente tro på att det var en förbifarande eftersom han satt kvar i kärran. Anders var väl i stallet för hästbyte.

Mor i Sutre kravlade försiktigt ur kärran och steg långsamt uppför kökstrappan. Träsken började spänna ifrån. Anders kom ut ur stallet med Blacken. Mor dröjde på trappan, såg från den ena till den andra, lyssnade till snarkningarna som än liknade lindebarnsgnäll, än stormtjut kring husknut. Plötsligt började hon vinka åt Träsken, vinkade med båda händerna, nickade och blinkade. Träsken släppte märren, som med lätta benkast dansade bort till stallet, och steg fram nära trappan. Mor böjde sig ned, viskade:

Vad var det han sa om greven? Är han efterspanad?

De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att han lockat en borgardotter från Stockholm. Hon ska inte vara stort mer än en sexton, sjutton år, säger de. Han håller henne gömd på Frönsafors. Men nu ska fadern ha vänt sig till myndigheterna —

Mor i Sutre rätade långsamt på ryggen, strök med handflatorna hårt över förklädet. Hon sade:

Och den vill Stava att mor hennes ska hjälpa på flykten?

Hon vill väl det, mumlade Träsken. En gråtandes hälsning till mor, sa hon.

Och sätta privilegierna på spel, kanske?

Ja, det är dåligt, mumlade Träsken. Dåligt, dåligt ända upp över. Men hon sa så. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Det var ordet.

Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en knivsegg.

Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter.

Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt hatten bak i nacken.

Ocken är det då, då? viskade han ivrigt. Ocken är det?

Hon svarade:

Det hörs väl på snarken. Det är länsman i Stenshult.

Dåligt, dåligt, mumlade Träsken, dåligt att en inte har handklovar på lager.

Han följde moran in i köket. Gästgivarns hustru satt vid bordet och skar bröd i tärningar. Pigan stod vid spisen och rörde i gröten. Ingendera besvarade Träskens hälsning. Träsken lade varligt från sig hatten, drog av rocken, torkade bänken innan han satte sig. Mor i Sutre hällde upp gröten. Plötsligt rabblade sväran stad på sitt skatspråk.

Nå, va'nt som sa atten sprang eft flicka —?

Och hon blinkade krampblink med de röda ögonlocken. Moran vände sig bort: Träsken läste bordsbönen. Sväran fnissade till eller snyftade, ovisst vilket. Och upprepade:

Nå va'nt som sa att Danjel sprang eft flicka —?

Ingen svarade.

Men på vägen vandrade Daniel och Valborg i takt och tukt och god ordning, då den ene av främlingarna sköt sin skuldra under stören strax bakom flickan. Tack, sade Valborg och trädde åt sidan. Hon lindade tjudret kring armen och stretade i väg med gumsen, angelägen att hålla sig jämsides med Daniel. Men efter en stund linkade den andre främlingen, en lång, skranglig yngling, fram till bocken, lade handen på tjudret och lirkade det smått efter smått från Valborg. Han grinade över hela ansiktet och tedde sig illa blyg och förlägen.

Det var fasen vad I är tjänstvilliga, log Daniel, tillade:

I har väl inte sett mycket kvinnfolk i Hobyskogarna?

Mannen vid störändan svarade:

Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som man säger.

Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt
Valborg.

Vad kokte hon på? frågade Daniel.

Mannen vid störändan svarade:

Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda för folk och inte för fä heller.

Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår.

Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en stund sade den raggige:

Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist.

Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg.

Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel.

Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll alltjämt bocken vid tjudret.

Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet.

Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han tårar i ögonen.

Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen lyfte huvudet.

Vad är det för pris på'n?

Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och gick fram till haltebolinken.

Släpp'en!

Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt, hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren.

Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde. Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra.

Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan.
Raggen rörde icke en lem.

Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel.

Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och tung, gurglande suck steg mot himlen.

Ocken var det som for? sporde Raggen.

Daniel svarade:

Länsman i Stenshult.

Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna på stalltröskeln mumsade på den sista gröna tuggan och viftade avsked med svansstumpen.

Valborg försvann i brygghuset.

Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen. Bror Lars, gästgivarn, halvlåg på fållbänken.

Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan.

Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade:

Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka —?

Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra pekfingret och stirrade envist på signetringen.

Varföre då, då? sade han; och då ingen svarade:

Är det något fel med Valborg?

Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen. Vad skulle det vara? Inte vet jag något.

Int' annt' — snattrade sväran — int' annt' ho spring efter Danjel.

Mor i Sutre sade, ryggen vänd åt de andra:

Det finns ingen skavank hos jäntan. Hon är den liksta svära en kunde få, för den delen.

På tå och ivrigt tummande mössan smög Daniel sig bort till spisen, åkte upp på hällen, där det var som mörkast och blev sittande med sänkt huvud, sakta dinglande ben.

Nå! sade Träsken och drev plötsligt knogarna i bordet. Nå. Varföre då, då? Är det hemgiften? Är det där skon klämmer?

Gästgivarn satte sig långsamt upp, strök över benen ända ned till haserna och upp igen. Sade:

Den blir det väl bra med. Den har vi väl inte tänkt på.

Nä int' nåt, int' nåt, int' nåt! snattrade sväran. Int' nåt ha'n tänkt på tocke —