MURGRÖNAN

Af

F. W. Carstens

Finskt original

Helsingfors, G. O. Wasenius, 1840.

Imprimatur F. Granbom.

INNEHÅLL:

1. (Inledning). 2. N. den 28 Maj 18—. 3. W. den 29 om afton. 4. N. den 31 Maj. 5. Den 1 Juni om afton. 6. Den 2 Juni. 7. Den 3 Juni, aft. kl. 6. 8. Den 4 Juni förmidd. 9. Den 6. 10. Den 7. 11. Den 10. 12. Den 14. 13. Den 17. 14. Den 20. 15. Den 26. 16. Den 4 Juli. 17. Den 7. 18. Den 8. 19. Liljedahl den 17 Juli. 20. Den 30. 21. Den 8 Augusti. 22. Den 13. 23. ——krona den 22 Augusti. 24. Den 3 September. 25. Den 10. 26. Den 21 September. 27. Den 30 September. 28. Den 20 Oktober. 29. S. den 3 November. 30. Den 20. 31. Den 1 December. 32. Den 10 Januari. 33. Den 20. 34. Den 10 Februari. 35. Den 3 Marti. 36. Den 11. 37. Den 12. — Natt. 38. Den 14. 39. Den 18. 40. Den 21. 41. Den 24. 42. Den 25. — Middagstiden. 43. Klockan 11 samma dag. 44. Den 6 April. 45. Den 12. 46. Den 19. 47. Den 5 Maj. — Förmidd. 48. Klockan 2. 49. Klockan 3. 50. Klockan half till 4. 51. Tillägg af en främmande hand.

(Inledning.)

Länge har du, älskade Emilia, fått öfva tålamodet, i förväntan på de underrättelser jag så säkert lofvade tillställa dig, angående min snart nog tillryggalagde resas förlopp. Jag blyges nu verkeligen öfver den liknöjdhet och ringa ordhållighet min tystnad visar, då snart ett helt år lupit till ända sedan vi skiljdes. Dock tager jag så gärna till godo den enda tröst jag har att tillgå, intilldess du hunnit lemna mig den fullkomligare; jag tänker nemligen: liknöjd, det vet Emilia jag aldrig kan blifva för den, hvilken i mitt hjerta äger en säker ointaglig plats, och hvad ordhållenhet beträffar har du måhända pröfvat den i viktigare fall.

Mitt uppsåt, goda Emilia, har varit att till ämne i mina bref framställa ej ensamt min egen person, hvilket snart blefve alltför tröttsamt och enahanda, utan ock att äfven understundom till dig överflytta de känslor, tankar, intryck, ja, äfven, det obehag, jag i den hvardagliga sfären jag mig befunnit, växelvis rönt. Vänta dig dock inga romantika äventyr, inga osanna sannolikheter, inga hemliga irrgångar och labyrinter i det väl invecklade men alltför litet mysteriösa hvardagslifvet och framför allt, icke ens den avlägsnaste efterhämnning af det oefterhärmliga "hvardagslifvet" sjelft. Kasta förr mina bref, ja redan detta första, i den livligaste eld som en bister vinterafton kan blossa i din kammar-spisel; och Emilia, vredgas får du ej heller längre på mig, då du ser huru ofta, huru ständigt du varit ett mål för mina tankar, samt huru min ovana penna gärna, ehuru fruktande, sysselsatt sig med dig! Du vet att hennes Nåds (verlden har gifvit henne denna benämnning) godhet äfven beredde mig en bekväm plats i den vagn, som avlägsnade mig ifrån dig och den ort som sett mig födas, sett mig uppväxa, sett mig lida! Jag säger det nu här, ty du känner de förhållanden, i hvilka ödet ställt mig, men nog dermed, det är ej dem jag vill upprepa. Sluten inom mig — ty ej ens vagnens stundom häftiga gungning eller kuskens kraftiga eder förmådde väcka mig till det yttre lifvet — satt jag och tänkte på dig, på det förflutna, ja äfven på det tillkommande, hvilket anande och okänt bildade sig för min fantasie; jag såg ett stormande haf, som i sina vågors fradgande skum hvälfde de bräckliga ehuru stolta farkosterna; jag såg de arma offren för elementets raseri i ångest och förtviflan anropa allfadrens förbarmande; jag såg, men jag betäckte mina ögon för att ej se vidare, huru de i ett nu ohjälpligt förgingos. Dock, Emilia! Jag har skildrat dig de skräckfulla scener, som skapade sig i min inbillning, skåda du äfven nu med mig de leende stränder, de vänliga ängder, de grönskande lunder, som efter denna storm kom att mildra min själs oroliga tillstånd. Ett land, det jag måhända svärmiskt nog benämner paradisiskt, tyckte jag nu log emot mig, och lockade mig att beträda dess helgedom; klarare än i mitt hemland syntes mig den blå himlen, intet dunkelt moln, ingen nattlig sky fläckade dess rena hvalf; friskare grönskade här den skyhöga skogens barn, dem ingen egennyttig hand berövat deras näring och kraft. Blommorna smekte hvarann i systerlig förening, och ehuru den ena doftade praktfullare, färgrikare älskvärdare än den andra, hade avunden aldrig fått närma sig deras förtroliga krets; hvar jag såg erbjöd sig for mitt öga skapelser af en högre natur; allt andades salighet och lif! Men jag måste ju en gång vakna utur mina idylliska drömmar, jag nödgades taga verkligheten i betraktande, ty min dagsresa var slutad, och på det nu inträffade nattherrberget skulle jag uthvila mina verkeligen trötta lemmar. Härifrån sträcker sig äfven den första hälsning min hand tecknade dig; omväxlande känslor och tankar, i följd af likaså händelser, yppa sig i de anteckningar jag här gjort; emottag dem med öfverseende, de göra ej anspråk på effekt, det är endast till ditt hjerta, ej till ditt granskande förstånd jag talat.

N. 28. Maji 18..

    Ännu en hälsning! En så här så varm.
    Jag dig, o hulda Fosterbygd! Vill sända;
    Tag den emot, den går ur trofast barm;
    Och huru än mitt öde sig må vända.
    Är du den tanke först och sist likväl,
    Som smyger sig utur min sorgsna själ.

Jag har uppvaknat, älskade Emilia, ifrån en ganska god sömn; mina själs- såväl som kroppskrafter äro styrkte af den hvila jag erfarit. Vid mitt lilla kammarfönster har jag njutit af den milda vårluften, hvilken fritt spelar in genom det öppnade fönstret, O! hvilken herrlig morgon, detta ställe är långt trefligare än jag i går vid min ankomst fann det, skymningen såväl som tröttheten hindrade mig att då urskilja dess högst trefliga läge; ån som löper alldeles under mitt fönster kröker sig i behagliga bugter framåt, och på dess stränder resa sig björkar, så vackra, så raka, som voro de af den vårdsammaste mästares hand ditplanterade. Men, hvad säger jag, som voro de? Hvilken hand kunde i förmåga öfverträffa dens, som dit sat dem? Ack, Emilia! hvilkens kunde mera vårdande hvila öfver och beskydda sitt verk? Hvad den är vacker, denna vårens färg; denna unga, friska, gröna; jag fruktar att förtrampa ett enda grässtrå, så obeskrifligen skön och ljuflig förefaller mig naturen.

Denna dag förer mig åter längre ifrån dig, och likväl tycker jag mig aldrig varit dig närmare än just nu; mina tårar blanda sig med dem på bladen af den daggfriska syrenqvist jag nyss brutit ur den lilla häcken under mitt fönster. Det skall följa mig detta minne ifrån mitt hemlands nejder, och ännu der borta, ehuru vissnadt, för mig utgöra ett vanligt fridens budskap. Min glada men något nyfikna värdinna har redan bestyrsamt inburit min varma morgondryck; hon står ännu med frågande blick, och tyckes afbida något uppdrag. Lef väl, Emilia! lef väl!

W. den 29 om afton.

"Tycker Mamsell som jag, så hvila vi här öfver natten," tilltalade mig min hederlige kusk, då vi i går på aftonen klockan sex stannade utanför gästgifveriet i X, en liten nätt by; "det är helgedagsafton, och då är icke brukligt att man så här strapserar; också kunde Mamsell, om hon så vill, i morgon, emedan kyrkan ligger helt nära, bevista gudstjensten der, innan vi anträda vår resa"…

Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition, hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett "rätt gärna," öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja, och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade sinne… I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru afvundsvärd eder skära renhet…

Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå vid sin moders sida…

Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra, karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. "Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp;" då inföll hela församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder, och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga hufvud…

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse, innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande af Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag, försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset, lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.

I dag har jag endast rest fyra mil, men som blott fem återstå till dess jag kan se kyrktornet i N, hinner jag, oaktade detta lilla dröjsmål, i god tid dit. Härtills, älskade Emilia, har endast land åtskiljt oss, därefter blir det också hafvet, det älskade, men förrädiska hafvet. Mins du huru ofta vi i aftonens lugn framgungat på den klara böljan invid dina föräldrars trefliga Svanevik, huru vi då i inbillningen förstorade dess omkrets, samt föreställde oss faror och äfvenfvr, der inga funnos. Mins du då jag verkeligen, för mitt sjelfsvålds skull, helt oförmodade halkade öfver båtkanten, men, i anseende till det grunda stället, snart nog af prostens Wilhelm blef upphjelpt, samt lik en Sjögud, drypande af vatten, ifrån hufvud till fot, skamflat och skälfvande fick sitta stilla i ett hörn af båten, tills den hann landa. Mins du ännu huru vi förirrade oss i den täta skogspark, som omgifver det hem jag fordom kallade mitt? och huru sluteligen flaggen vid fiskarkojan blef vår ledstjerna genom denna lilla öcken. Der står ännu på klippan invid hyddan det lilla tempel vi, jemte din broders och Wilhelms tillhjelp, med så mycken möda uppförde; icke ens tiden har på detta oskyldiga verk velat lägga sin förstörande hand; till dessa tidigare tilldragelser i min lefnad flyr min tanke så gerna, kunde jag endast åt glömskan lemna de sednare. Nu god natt, jag går att drömma om dig, och tecknar dig ej några rader förrän ifrån N.

N. den 31 Maj.

Det är ifrån ett litet snyggt värdshus jag tillskrifver dig dessa rader; mitt ressällskap, det hennes Nåds godhet utsett mig, men hvilket du ännnu icke ens till namnet känner, har redan för tvenne dagar sedan hit anländt, och vänta endast på vind samt ordres, att kunna gå ombord; du är väl nyfiken att lära känna de personer, med hvilka din Mathilda, åtminstone för en kort tid, skall träda i ett vänskapligare förhållande, och jag skyndar att tillfredsställa din väntan i den delen, i det jag säger dig att det är Hof-Rådet B., hvilken nu återvänder till S. med tvenne barn, en flicka om 16, och en gosse om ll år, ifrån en resa den de för nöjet att träffa anhörige, för trenne veckor sedan hitått gjort. Det är en älskvärd familj, så mycket jag hittills kunnat finna, och som vi framdeles komma att bebo samma stad, lofvar jag mig redan på förhand deraf nöje. Adolph upphör ej att berätta om onkelns på Svärdsby herrliga tvåvåningshus, med balkonger och terrasser; hans stall med tolf magnifikt vackra, glänsande hästar, hans präktiga jagthundar etc. etc., och tycker endast att återresan företogs allför snart; Rosa deremot, fann tanten, onkeln och kusinerne visst ganska uppmärksamma och älskvärda, samt för öfrigt allt såsom Adolph sagt "förträffligt," men längtar lika fullt att få beträda hemjorden, och hälsas af mor och syskon.

Jag anar dock, att någonting djupare ligger till grund derför; låt se. Jag finner mig just väl i denna lilla krets och har redan i samråd med Rosa på bästa vis rangerat vårt lilla hushåll. Någonting mägtigt drar mig till denna unga flicka, och ehuru jag räknar fyra år mer än hon, öfverensstämma våra tänkesätt dock fullkomligt. Just nu inträder hon i mitt lilla rum. "Mathilda måste", säger hon, "spisa med oss, eljest har icke heller jag någon matlust." — God natt!

Den 1 Juni om afton.

N. är en nätt stad, ehuru gammalmodig, har trånga och smala gator med en högst ojemn stenläggning, hvilken verkeligen pröfvar fotgångarns vigilans och hållning. De höga stenhusen med sina två à tre våningar, antyda något stort, och vilja, likt en pratsjuk ålderdom, berätta om ett vigtigt fordon. De tvenne kyrkor staden äger äro äfven uråldriga, och skola förtjena, att med uppmärksamhet invändigt beses; det grämde mig af hjertat att ej kunna, såsom jag det önskat, njuta af det nöjet, men tiden medgaf det ej; jag vill nu endast i korthet för dig omnämna deras olika yttre: den Grekiska, med kupolformade tak, är liten, och tyckes icke kunna inrymma någon större folkmängd, likvist skall, enligt hvad man berättade mig, byggnadssättet invändigt, göra den rymligare, än man kunde förmoda. Hon skall vara rik på dyrbarheter, reliker och yppige kyrkoprydnader, samt isynnerhet utmärka sig genom en ofantelig förgyld metallkrona, hvilken ensam skall förmå fullkomligt upplysa hela kyrkan. Den Lutherska är fyrkantig och ganska stor; hon sträcker sin tornspets säker och botande upp mot skyn; jag kuude icke återhålla mina ögon att flere gånger ibland molnen uppsöka dess spets, och har aldrig kunnat tänka mig en förfärligare höjd, det glimmande korset deröfver, hvilket skall innehålla 8 alnar i höjd och 5 i bredd, syntes nu endast såsom en fin strimma, och ehuru sjelfva kyrkan redan räknat sekler, tyckes dess kolossaliska hyggnad, ännu vilja trotsa tiden. Nog härom, då jag ej kan göra dig beskrivningen utförligare. Låt nu ditt öga vända sig ifrån staden; men följa den mer än tjusande utsigten ifrån dess hamnsida; någonting mera storartade kan du ej se; hafvet, som ifrån oändlighet, i störtande skum, hvälfver inför dina fötter, der ett bålverk eller en brygga, i förtröstan på sin orubbeliga styrka, emottager dess omilda smek; skepp och farkoster, som dels i fulla hvita segel klyfva vågorna, dels stillastående afbida en gynnsam vind. Här ser du ett fartyg färdigt att lyfta ankar, matroser skrika och springa om hvarann, hattar surra i luften, näsdukar hvifta, afskedshälsningar skickas i otalig mängd, och återförnyas ständigt genom ett fortfarande hurra! Under det ögat härmed sysselsattes, fängslas örat af allt tydligare och skarpare kanonskott, och snart upptäckes röken af ett ångfartyg, som i brusande fart härmar sig hamnen; Nu saktas farten, bruset tystnar, hjulen stadna, båtshakar utkastas och plankor hållas i beredskap, såsom ett medel att förena skiljda vänner och fränder. En skön anblick, älskade Emilia! men mitt öga sväfvade härunder tårfyldt bort åt den gröna vänliga skogssidan, som längs kusten, så långt ögat bar, erbjöd stillhet och frid. Hvem skall räcka mig en hjertlig hand då jag snart beträder en främmande jord! i hvilket öga skall jag läsa ett upprigtigt välkommen? Hvad skall jag väl erhålla, emot hvad jag förlorat? O! mina älskade Föräldrar, J som slumren den eviga sömnen, hvem skall godtgöra mig eder oersättliga förlust!

I morgon kl. 6 skola alla passagerare vara ombord, nu derföre farväl, du, min Emilia! den vackra aftonen lockar, och jemte Rosa, hennes far och broder, går jag att njuta af dess svalka och behag; vi hafva redan tagit i skärskådande våra hyttor eller sofrum, de äro sannerligen ej stora, men samlingsrummet eller salonen deremot är rymlig och treflig, och passagerarenes antal, enligt hvad man sagt, blifva högt. — God natt!

Den 2 Juni.

    Vinden blåser upp ihast,
    Segel fylla stång och mast,
    Skeppet styr till andra länder,
    Gud vet när det återvänder.

Runeberg.

Hafvet är dock ett herrligt element, af hvars anblick hjerta och själ njuta, ja! ända till outsäglighet! Gifves ett högre nöje än det man erfar gungande på ett stolt och välbyggt fartyg, hvilket ännu i sjelfva dess dödsstund trotsar sin alltid lömska, alltid till fejd beredde fiende — vågen. Det lider nu mot aftonen, solen sjunker småningom glittrande i böljan och lofvar i morgon, återuppfriskad, tända ett nytt ljus! Dock, som sällskapet mangrant församlat sig under däck, för att invänta thé-timman, finner jag ledighet att vid relingen, medelst en blyertspenna, teckna dig dessa rader. — Jag vill dock gå punktligt tillväga och formeligen presentera dig personalen uppå Örnen, (Ångfartygets namn), hvars alla hyttor, till min stora förvåning, befunnos så upptagna, att ej en enda mer varit att tillgå. Du kan af min presentation möjligen i en framtid igenkänna en och annan af de agerande personerne.

Geheimerådinnan Nobelcreutz satt vid mitt inträde midt i salongens soffa, jemte tvenne döttrar, och tycktes, medelst en högst förnäm min, vilja påbjuda uppmärksamhet och respekt; ödmjuka vid herrskarinnans minsta rörelser, bugade sig ett par hvita strutser öfver den i paille- och lilas-skiftande hatten, i hvars yttersta kant en qvarters bred duggregnad blonde kantade sig; en svart med spetsar bebrämad mantille skylde, snart sagdt, hela hennes icke ringa figur, då jag undantar en mager silkesvantad hand, hvilken fogade sig fram om mantillen och qvarhöll en pirat, som i välmåga lofvade proviantera for hela den återstående resan; min skarpsynthet tilläts likväl ej intränga till dess digra innehåll. På hvardera sidan om sin fru moder sutto Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, med blomsterqvastar på, och under hattskärmarne fladdrande bandändar i öfverflödande längd, samt yfviga och släpande kjortlar, hvilka i behagligt vårdslös oordning sopade långt utåt Salongsgollvet. Framför dessa hade en ung Dandy, med hängande hår, fattat posto, och gjorde sig uppmärksam på hvarje Fröknarnes knappt uttalade önskningar. Så i ordning Öfverstinnan Z., en ung, vacker och liflig varelse, hvilken, medelst sin naivité och sitt lätta sätt att vara, lockade till sig alla närvarande unga karlar; Jag ville fördömma henne för dess koketteri, men urskuldade henne derjemte, finnande det alltid lika jemna, muntra sinnet, då hon endast omgifven af fruntimmer trodde sig fullkomligen obemärkt. Den högsta enkelhet rådde i hennes klädsel, som bestod i en tätt åt halsen sluten kammarduksrock med en derå sittande krage; en med en hvit bandros prydd halmhatt hvilade i hennes knä; och det mörka håret, lagdt i en prydlig vridning, gjorde henne lill en verklig madonna. Så vacker hy, så sköna ögon, har jag ännu aldrig sett; i dem låg någonting obeskrifligt, på en gång både allvarligt, känslofullt och skälmskt. Tänk dig kontrasten emellan de rosendoft ande Fröknarne N. och denna. Men vidare till saken; tröttna får du ej på min beskrifning, ty hvarom skulle jag eljest, midt på ensliga hafvet orda, om ej anledning fick tagas af nästa grannen. Öfverjägmästarinnan Bjellerdorf, med utstående underläpp och blossande kinder, paraderade derefter i skiftande salopp; tunga orgensinska eldgula band, med svarta nopper, voro öggla vid öggla radade på hennes veritabelt italienska hatt. Hon utgjorde en slags sufflör emellan Geheimerådinnan och Borgmästarinnan T., hvilken sistnämnda satt på Öfverjägmästarinnans vänstra sida. Denna ett pratsjukt fruntimmer, som tagit sig liten air, och genom sitt nyhetskrämeri, funnit inträde i de högre kretsarne, satt ännu med Tidningsbladet mellan fingren och upprepade derutur inhämtade nyheter, hvilka naturligtvis intresserade Geheimerådinnan, som nu i flere veckor varit skiljd ifrån hufvudstaden, och således undgått dagens vigtigare händelser. "Nå! men min aldrabästa Fru Borgmästarinna; när skedde det? när blef det afgjordt? fastställdt?" etc. etc. etc. "då jag lemnade hufvudstaden hördes ej ett kny derom, nej icke det aldraminsta." — "Nå jag kan säga," genmälte Borgmästarinnan, "jo, jo, jag viste det redan längesedan; redan för ett halft år sedan, men som jag ej gerna berättar nyheter, ty jag har oskyldigtvis fått på min räkning saker hvartill jag varit fullkomligt innocente;" så … så … har du verkeligen engång tegat (tänkte jag) och lemnar nu henne alt vidare omförmäla nyheter. Fru Rådinnan Ö., med stora fötter och röda händer, hvilka sednare jag, i anseende till deras lifliga färg, varsnade, satt dernäst; de redan längesedan aflagde stora Zobelpalantinerne hade funnit behag för henne och hennes dotter, hvilken sednare, ehuru ung, äfven inkrupit i en dylik. Slutne och endast någongång småhviskande meddelade sig dessa till hvarann. Vidare, en aldrig blek Fru med en kudde bakom ryggen, mot hvilken hon ogenerad lutade sin, som det tycktes, matta kropp; hon skall, säger man, begagna sjöluften för sin hälsas skull. Invid henne satt en ung täck flicka, hvilken outtröttligt egnade den gamla sin uppmärksamhet, jemnade kudden, borthviftade flugor, och ibland lågt uppläste något utur en bok. Frun är en Lagmanska Ljung, flickan, hennes dotter-dotter.

Följ nu andra sidan åt, samt gör en djup bugning för Friherrinnan C. och dess trenne döttrar, hvilka galanta och utstofferade, sinemellan diskuterade om, huruvida Öfverstinnan Z——s robe, i anseende till dess glänsande hvithet, bestod af babtist eller mousslin, hon var alltför nonchalante i sin klädsel, mente Fröken D., hvilken redan blommat ut, och just höll på att i sin lefnads höst förfrysa, om ej till hennes lycka Assessor Bengelberg hos henne slagit sig ned, och äter uppvärmt den halfstelnade bloden. — Vidare ser du Mamsell Bergbrun, fräknig och fet, i högröd sammetskapott, prydd med otaligt mycket snörmakeri-arbete; hennes ena hand leker med en parasoll, under det hon med den andra ikring parasoll-käppen gör underliga hieroglyfer och ringlar med de ifrån halsgropen ned till fötterne hängande kapottsniljorne. Hennes valspråk är: "stor sak" dervid jag, som ofta hörde detta hennes utrop, lät mig falla i minne salig Fru Gråsströms ord: "Stor sak, vill ingen annan hafva min dotter, så behåller jag henne sjelf" — Gif ännu en vänlig blick åt Rosa, hulda B. och din Mathilda, och vänd för resten det öfriga sällskapet ryggen, ty ehuruväl stort, intresserar det dig sannerligen ej längre. — Man pratar, man skämtar; Herrarne, hvilka säkert utgöra ett lika stort antal som Fruntimren, framkasta qvicka och dumma infall, buga och complimentera; de unge isynnerhet springa om hvarann, och uppvakta Damerna med apelsiner och konfekt-påsar, kika genom salongsfönstren, och utblåsa rökmoln utur de ständigt blossande cigarrerne. Till namnen känner jag här få; Geheime-Rådet Nobelcreutz, ser jag dock ibland avancera sin Fru, likaså Borgmästar Trullsberg, hvilken med hatten i hand lik en snurra trissar in genom dörren. Löjtnant Pirouette, och Secreter Flanquette äro äfven utmärkte personer, och af Fröknarne jemnt anropade; äfvenså Direktör Bergbrun, som blott spelar sex skillings boston med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg. Nu hör jag man äter ruskar på sig der nere. Rosa, som under trängseln ej förr saknat mig, kommer upp och storbannas för det jag stulit mig undan. Aftonen är gudomlig! hafvet stilla som lugnet i en ostörd barna-själ; O! du herrliga Rosa! hvad du i din lilla svarta sidenspens och dina ljusa hängande lockar är täck; måtte icke heller lugnet i din unga själ grumlas af tidens oskonsamma hand. Jag har ej målat dig Rosas porträtt, min Emilia, men i afton ville jag med lefvande färgor kunna göra dig begripligt huru vacker hon är. Den öppna pannan, den friska kinden, det ljusblå ögat och den sirligt bildade näsan, den svällande runda läppen, allt detta låter ju länka sig, men det oskuldsfulla englaväsendet måste man se, för att fullkomligt kunna fatta och beundra; jag har frågat Rosa om jag får hälsa dig. "Jo, om hon är lika god som du," ljöd svaret. — Oerfarna Rosa! Du känner mig ej, och fäster dig dock med hela ditt oskyldiga själ vid mig, men på mig skall du icke bedragas.

Den 3 Juni aft. kl. 6.

Man dricker åter thè, och jag hastar till dig, Emilia! Gud vet om jag härefter blir i tillfälle att för hvarje dag skrifteligen göra dig någon anteckning. Må den derföre göras medan jag det kan. — Sittande på däck har jag i dag betraktat himlen, hafvet, klippor och grönskande förbiseglade uddar, sjögången har ej varit stark, men likväl någon dag har dock varit lycklig nog, att ej känna delaf, ehuru en oförutsedd anledning för ett ögonblick höll på beröfva mig min fattning. Som sagdt är, jag satt ifrån morgon bittidag på min vanliga plats invid relingen, och visste ej, stundom blott af Rosas påhälsningar väckt till det närvarande, hvad tiden led, då middagsklockan lät höra sig och jag såg Hof-Rådet nalkas mig. "Nå min goda Mamsell! får icke jag med den store skaldens ord fråga: 'har hon ej skådat berg och lunder, och sund och öar förr än nu,' nu har hon sutit hela guds långa förmiddagen och betraktat allt detta så troget, som skulle hon väntat, att bakom någon bergsudde upptäcka en länge saknad, eller måhända otrogen älskare." Vid dessa skämtsamt yttrade ord, bjöd den vänlige gubben mig armen, samt förde mig ned i salongen; men, — borta var mitt själslugn, hela min varelse hade vid hans sista ord erfarit en smärta, som skulle jäg sårats af tusende dolkstygn; en ovilkorlig skälfva genomfor min kropp, och försvagad, måhända tillika af sjögång, nedsjönk jag sanslös på den första stol mig mötte. "Min Gud! hvad går åt er Mamsell," utropade Hof-Rådet, "Rosa skynda dig hit med eau-de-cologne; uppassare, tag hit vattenkarafin, finnes då ej något Rhenskt att uppfriska läpparne med? detta har hon af det fördömda kikandet och spejandet åt hvarenda bergsudde; hon skulle som vi andra slå små lofvar ikring och under däck; ej vara så fjer; men ibland taga sig en droppa snapps på socker, ty sådant går an och måste göras på sjö; så skulle den fördömda yrseln af fartygets rullning ej göra anspråk." Desse voro allt ord, hvilka jag under bemödande att vinna fattning åhörde. — Den älskvärda Rosa var oupphörligt knäfallen vid min sida, och hade under välmening öfver mig utömt hela sin eau-de-cologne-flaska. Öfverstinnan Z., Geheimerådinnan Nobelcreutz och dess döttrar, hvilka sednare under sin Högvälborna fru moders beskydd nu vågat lemna sina platser, hade jemte flere andra personer under denna tilldragelse fullkomligt förskansat platsen der jag halflåg. Af de nådigas läppar hördes åtskilliga fransyska strofer af pauvre petite! ah pauvre petite! c'est un accident des vertiges; säkert har hon känning af sjögången; mais elle n'est pas laide, Cloty mon ange! regardez les yeux bleus, ce teint d'albatre et ces lévres de corail; hvarifrån och hvem kan hon vara etc., etc. Fröken Cloty, som sjelf hade ett par mörka blixtrande ögon, gaf mig omsider en nådig sidoblick, men vände, utan att svara, snart sin nådiga fru moder ryggen. Till min innerliga tillfredsställelse erbjöd mig Kaptenen sitt eget närgränsande lilla rum, der jag småningom, i den mig aldrig öfvergifvande Rosas sällskap, fick återhämta mina krafter. Denna afton är ej så vacker som den föregående; himlen ar mulen och några redan nedfallande regndroppar bebåda ett annalkande oväder. Äfven sjön häfver sig oroligt; måtte vi ej utsättas för storm; det vore dock ohyggligt, att under natten nödgas kämpa med vågorna. Ovädret tilltager verkligen minutligen, fartyget kränger redan så ofta, att jag med möda, skrifvande, kan behålla min plats, och som man der nere hörs förena sig att vara trefliga, det vill säga: Löjtnant Pirouette amuserar de unga damerna med hvarjehanda kortkonster, träder sax på band, samt gör nät på händerna, Borgmästarinnan fortfar att berätta nytt, och Direktör Bergbrun med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg spelar boston, — så säger jag i hast: god natt Emilia! och begifver också mig till trefnaden.

Den 4 Juni förmidd.

Hu! en stormig natt! regnfull och ruskig; nästan ingen af Passagerarena har kunnat njuta af hvilan (då jag undantar Rådinnan Ö., hvilken medelst tillhjelp af näsorganerne hela natten spelte en uthållande solo), ehuru Kaptenen i går afton försäkrade, det fruntimren, i anseende till stormen, kunde sofva trygge. Mon Dieu! Cloty! sofver du? suckade Geheimerådinnan; uff! uff! pustade Öfverjägmästarinnan, hvarunder jag föreställde mig huru hennes underläpp skred ovanligt fram om den öfre. — O, Herre Gud! pep Borgmästarinnan, hjelpe oss till dager; jag ångrar dock som alla synder, att jag i går afton så illa förtalte fru Godman, hon är likvist en bra beskedlig menniska, och gör ej maskan emot. — Sålunda, under stånkande och pustande förgick natten ingalunda fort; Borgmästarinnan var den första som stack hufvudet ut ifrån sin otrefliga bostad; såg med spejande blickar ikring på sina närmaste, och midt emot liggande grannar, men som de ännu en hvar, trötta af nattens mödor, lågo orörliga, grep hon i tysthet efter sin stora sammets-pirat, kände och kände länge efter något deri, — gissa dock min hulda läsarinna efter hvad? Ah du tröga, dumma författare, efter näsduken? — Nej, nå tandborsten? Nej; åh bevars, kammen då? Nej! nej! nej! tidningen, Tidningen var det, hvilken hon, för bättre minnes skull, ännu för femtiondenionde gången med spändaste uppmärksamhet började genomögna.

Nu är åter lif och rörelse; vinden fortfar god och kapten säger det vi, om den ej ändrar sig, redan middagstiden kunna passera den så mycket beprisade vackra skärgården, och således straxt på eftermiddagen löpa i hamn.

Jag vet ej hvarföre mitt mod sjunker, och mitt hjerta slår tätare slag ju närmare jag nalkas målet för min resa; är det fruktan att åt en gammal otålig fru ej kunna, såsom jag det bör, och hon har rätt att fordra, egna mina dagar, eller är det den qvinliga svagheten, hvilken objuden kommer mig att göra jemförelser mellan förr och nu, som med allt för mörka färger målar mig mitt tillkommande beroende. Jag vill ej neka att ett flygtigt samtal emellan Mamsell Angubrit Bergbrun och Rosa inverkat på min sinnesstämning. Sittande i går afton invid Rosas sida, frågar henne Mamsell Bergbrun, visande på mig, — hvem den der flickan vore som hon (Rosa) så alltfor beskedligt hjelpte då hon så illa dånade af? Herrskapet måtte vara gamla bekanta, tillade Mamsell Angubrit, då lilla Fröken gjorde sig så mycket besvär, och till på köpet spenderade hela sin luktvattenflaska på henne?… Icke äldre än sedan fem dagar, då såg jag Mamsell Sommer för första gången. Först för fem dagar sedan? halfskrek Mamsell Angubrit, och hällde hela sin luktvattenflaska öfver henne, det som ändå är så dyrt. Jag köpte mig vid min afresa ifrån S. hos Köller en flaska dylikt superfint årdöloconne, och betalte derföre sju plåtar, och jag har ännu knapt tagit en fingerborg deraf; lilla fröken skall få se, här har jag flaskan; i det samma förde hon handen bakom ryggen och fram tog verkligen en med den välkända stämpeln för sedd eau-de-cologne-flaska; "åh, sade småskamtande Rosa, då nyttjar Mamsell Angubrit ej ofta deraf, men då det är så dyrt är det ej heller underligt, min deremot är väl äfven hos Köller, men således af en sämre sort, den kostar endast en i Banco, jag tycker den är…" — "Åh fy bevars! högskrek nu Mamsell Angubrit, afbrytande Rosa, den är usel, och vidbränd, så man kan få nysningar deraf, men jag hade så när glömt, — 'Sommer' hette bon ju? Mamsell Sommer! hvad är det för en Mamsell Sommer?" — "Känner då Mamsell Angubrit någon med det namnet?" — "Nej, men jag tänkte, jag tyckte jag vill minnas jag hört något dylikt, Som, Somm, Sommerset; rigtigt, nu har jag det, det är i någon roman något lustställe eller landtgård som heter Sommerset; à propos af roman, läser lilla fröken gerna romaner? Ack, det är förtjusande att läsa romaner, jag läste nyligen Rinaldo Rinaldino, hvad det ändå är för en hjertans karl, men man skall hafva godt minne att komma ihåg alla de der stygga namnen, jag mins dem som på mina fem fingrar; men Sommerset hette hon?" "Nej endast Sommer." — "Jaså, rigtigt, det var ju landtstället. Nå, huru kommer hon med detta ovana namn att färdas hitåt?" — här ville Rosas tålamod förgå. "Namnet, goda Mamsell Angubrit, gör ju ej till saken, dessutom låter det ju behagligt; hon är en fader- och moderlös flicka, som lenmat Friherrinnan Y. sitt löfte, att i dennes ensamhet för henne utgöra ett dagligt sällskap." — "Friherrinnan Y? så, så, ack hvad jag beklagar henne, en så sträng, kinkig och sjuklig fru; nå, der får hon sju dar i veckan, stackars flicka, hon är då ej rik, (och härvid skörtade hon på sin sammetsrock) som nödgas antaga ett sådant anbud?" — "Nej, långt derifrån, hon är fattig, och känner så mycket smärtsammare sitt medellösa tillstånd, som hon varit rik, men hennes far genom öfverdrifven mensklighet och hjelpsamhet störtat sig sjelf i elände." — "Stackars flicka! ja ja; nog får hon nu veta att hon äter nådebröd." Längre förmådde Rosa ej åhöra Mamsell Angubrits frågvisa sladder, hon lemnade henne straxt derpå; samt berättade mig sedermera helt oskyldigt hela samtalet. — Kl. 2. Vi passera nu skärgården, ja! den är vacker, den är gudomlig! En mild försyn uppenbarar sig äfven i denna obetydliga del af det stora hela. Hvad ändå naturen är skön! O! om du såge dessa stränder med sina unga, friska löfträn, dessa klippor, kring hvilka måsar med silfverhvita vingar flaxande höja och sänka sig, dessa dälder och kullar med betande hjordar, dessa hvita, små landthus, som vänligt tyckas inbjuda den förbiseglande, allt är så herrligt! man skulle önska evigt få qvardröja här och aflägsnas dock ögonblickligen. — Kl. 3. Ännu blott en qvart; och jag skall beträda en jord, der allt är mig främmande, allt likgiltigt, der endast en allvis försyn är densamma, hvilken äfven i mitt älskade hemland vakade öfver mig; densamma, hvilken min ömma mor, min dyra far lärde mig älska och vörda. O! Emilia! nu, nu känner jag att jag är ensam, att jag är skiljd ifrån dig! min enda sanna vän! Under den friska torfven hvila mor och far; de smärtas ej af att se sin Mathilda öfvergifven irra, en lekboll för ödets nyck. Tillfredsställde lemnade de mig, ehuru medellös, åt en sorgfri framtid, ty han! som utgjorde min lycka, mitt allt! ägde ju hvad jag af förmögenhet saknade. O! J visten ej att er Mathilda skulle erhålla sår, ännu djupare, ännu smärtsammare än dem den gränslösa förlusten af eder bortgång gifvit henne. Säg Emilia, hvarföre kan jag ej glömma att jag var lycklig? hvarföre äger jag ej styrka att med mera undergifvenhet emottaga lifvets vexlande pröfningar? Jag måste nu sluta; en allmän beredelse att ändteligen sätta fot å fast mark, äger nu rum. Redan antändes luntan på kanonen. Ah! första signalen är gifven, ännu tvenne lika skarpa skott, så … de susa ännu hvinande genom luften, rökmolnen skingras. Örnen sänker sina vingar, och simmar lugn och stolt, under tusende hurrarop af väntande åskådare, in i hamnen.

* * * * *

Förtsättning af dagens äfventyr; skrifvet under den första natt jag tillbringat i mitt lilla rum, mitt blifvande hemvist.

Nå Rosa, nå Mamsell Sommer, huru gick det? J höllen eder väl tappra under kanonaden? frågade Hof-Rådet, i det han, redan stående på marken, hjelpte Rosa och mig att stiga i land. Rosa spetsade redan den fina munnen till ett svar, då i detsamma tvenne små flickor hoppade fram undan trängseln, under högt utrop af: pappa! Rosa! ack, ack, pappa och Rosa! Och Adolf då? tillade Hof-Rådet, hjertligt omfamnande sina älsklingar, hvilka kommit att emottaga de efterlängtade. — Adolf med! upprepade de båda flickorna, hvilka nu sprungo till brodren och under omfamningar berättade huru modren och den lilla Viktor mådde, huru man väntat och passat på, då fartyget skulle komma; huru modren, hindrad af middagsbestyr for de väntade, ej kunnat gå med, men skickat vagnen emot dem. — Se så, kom nu Adolf så vilja vi berätta dig om de små vackra ankor, Jungfru Bata för din räkning uppfödt. Ankor, sade Adolf stolt, åh, hvad vill det säga, ni skulle sett allt hvad jag sett, Onkels stora präktiga stall med tolf hästar, hans hundar, Nalle och Beggo; och alla höns, tuppar, kalkoner, änder och gäss; hans dufslag, hans präktiga trädgård med orangeri, der tusende sköna blommor redan voro utspruckne, då skulle ni ej bry er om små ankor. Under dylikt barnsligt joller närmade man sig vagnen, samt beredde sig att stiga deri; hör på barn, yttrade sig Hof-Rådet helt oförtänkt, J ären ingalunda trötte, vårt hem ligger också icke långt härifrån, vi vilja gående öfverraska er mor, samt till Mamsell Sommer afstå vagnen, hvilken säkert skall föra henne till Friherrinnan Y——s mera aflägsna boning. Jag ville väl af allt hjerta gerna, tillade han, vändande sig till mig, först ledsaga er till vår glada krets, men grannlagenheten bjuder nu annorlunda. Friherrinnan är ett ceremoniöst fruntimmer, och skulle törhända misslycka om ni ej genast uppsökte henne. Ehuru ogerna jag ville begagna mig af detta anbud, nödgades jag dock, inseende det riktiga i Hof-Rådets välmenta anmärkning, beqväma mig dertill, och, hastigt qväfvande en våldsam känsla af smärta, tryckte jag blott med innerlighet Rosas hand, stammade, ty tala förmådde jag ej, ett höfligt afsked till Hof-Rådet, samt hoppade upp i vagnen. Nu var jag fullkomligt ensam och kunde med möda återhålla utbrottet af mina tårar. Hastade jag nu lugnet och friden till mötes, eller var jag kanhända ännu utsedd att genomgå pröfningar och motgångar? Under dylika betraktelser anlände jag till ett stort prydligt två-våningshus. Vagnen stadnade. Se så tack, sade jag med hämmad röst, och förde ofrivilligt den darrande handen till vagnsdörren, då kusken sprang ned och öppnade densamma; här litet för ert besvär, jag finner mig nog sjelf vidare. I det jag vände mig om, såg jag en i gult och grått livrée klädd betjent, hvilken nyfiken stod och gapade på den ovanliga gästen; hu! tänkte jag, intet godt förebud, (den gula färgen kan jag ej fördraga). Är hennes Nåd hemma? Ja; vill ni vara god visa mig upp till henne, bad jag; beredvillig gjorde betjenten hurtigt ett vänsterom, och ledsagad af honom, mera sprang än gick jag trappan uppföre. Här i N:o 1. Jag öppnade dörren. Detta var alltså mitt blifvande hem, med glädje fann jag rummet tomt; jag hade ungefär så önskat, och kunde nu åtminstone en minut draga andan. Än en minut och ingen syntes; jag hade således tillfälle att kasta ögonen kring rummet och göra mig bekant med dess tillhörigheter. Rummet i sig sjelft var ljust och vackert, men förmörkades betydligt af långa mörk-brandgula tvillsgardiner, hvilka i djupa falbulaner föllo öfver de höga fönsterrutorne; antika men dock ej osmakliga, möbler beklädde väggarne, skulle endast det brandgula tyget ifrån desse uteblifvit. På ett med rötter inlagdt bord, stod en stor, med fint jerngaller försedd bur, i hvilken en liten råtta behändigt slingrade upp och ned, på tvenne dertill ändamålsenliga kedjor; uppå den svarta dörren till buren stod med stora i gul färg målade bokstäfver denna sinnrika devis: se, men rör icke! hvilken jag helt bestämdt skulle lämpat på en i den gula kanapéen hvilande katt, om jag ej invid buren ertappat en dito på lur stående. Tålamodsprof, tänkte jag; stackars trio, snart, snart utgöra vi väl en qvartett. Jag hann knappt uttänka denna mening, då en sidodörr gick upp, och en mager figur, åtföljd af ännu ett par kattor, steg ut, men som hon förmodeligen ej ville komma sina favoriter något hår förnär, medelst hastigt tilldragande af dörren, eller hon, möjligen trodde dem innanföre kunna försofva sin lycka, allt nog, hon vände mig, som betydligt närmat mig henne, helt oförmodadt ryggen, hvaraf kom att hon, oupphörligt lockande Fillill och Megrit, baklänges avancerade mig, och med mig, hennes ödmjuka tjenarinna, gjorde en så häftig sammanträff, att hatten dervid ströks mig af hufvudet och jag genom dess hakband, liksom råttan i buren, kom i fällan, samt hon sjelf, såsom träffad af en elektrisk stöt, hufvudstupa återstudsade i den till all lycka närstående kanapéen. Hvad i aller Guds namn! hvad? hvad? skrek min blifvande patronessa, och jemkade sig åter igen upp, i det hon, eldröd närmade sig mig; mitt hjerta klappade och pulsarne slogo i mina ådror, så jag kunnat bedyra, det den häftigaste feber rasade i hela min kropp; jag kunde knappt framstamma: jag är, jag kommer, jag söker; … i min ångest hade namnet på min blifvande skyddspatronessa fallit mig ur minnet. Nå, hvem är fruntimret då? frågade med mildrad röst min olyckskamrat, hvilken, säkert af min synbara förvirring bevekt, till en octave lägre nedstämt sin diskant. Nu repade jag mod; jag är Mamsell Sommer, som genom ers Nåds godhet hoppas finna mitt ovänliga öde förmildradt. Sommer, Sommer, jag kan ej påminna mig hvarifrån, nu rann det mig i hågen: du har gått galet, ännu en gång repa mod; jag ber om förlätelse, är det ej Friherrinnan Y. jag har den äran att tala vid? Nej, nej, jag är ryttmästerskan Pionfeldt; fruntimret har gått gali; ja fruntimret har visst gått galit, tänkte jag, och gjorde i glädjen häröfver en ännu djupare komplimang än den nyss förolyckade. Försonad, som det tycktes, ledsagade mig Ryttmästerskan Pionfeldt till dörren, genom hvilken jag olyckligtvis inkommit, ömsom undervisande mig till No 4, ömsom upprepande miss, miss, Fillill och Megrit. Jag gladdes af hjertans grund, att jag ändteligen en gång hade fru Pionfeldt, Fillill och Megrit bakom min rygg, och gaf mig ett heligt löfte, att alldrig mer stöta tillsammans med den förstnämnda. Detta var alltså mitt första profstycke, tänkte jag vid mig sjelf, under det jag gick den långa korridoren framåt och noga observerade de numrerade dörrarne, mitt hjerta klappade ej mer så häftigt, febern hade gifvit sig. — Ändteligen N:o 4; jag öppnade och inträdde uti en ljus renbonad tambur. En betjent, ej i livré, men i en fin blå (ett godt tecken, min liffärg) frack, kom emot mig. Här var jag ju säker på min sak. Hennes Nåd är väl hemma? sporde jag betjenten; jag vet ej hvarifrån det olycksaliga ordet återkom på mina läppar. Friherrinnan är ej hemma, men om det är Mamsell Sommer, hvilken Friherrinnan väntat, är jag befalld visa Mamsell hennes rum. O Emilia! längre kunde jag ej återhålla mina tårar, jag tackade Gud att jag utan vittnen kunde lemna dem fritt lopp, och kan ej ännu begripa, hvad som så mäktigt grep i mitt inre; var det glädje och tillfredsställelse, eller var det saknad, och den fullkomligaste visshet, att numera endast lefva ett tvångfullt, bundet lif. Jag ansåg mig sjelf som ett ting, hvilket ej fick äga känsla, hvarken för glädje eller smärta. Försjunken i dylika betraktelser lät jag tankfull mitt öga sväfva omkring i rummet, och varseblef, med obeskrillig glädje, en herrlig flygel, hvilken, jemte en större packé noter, lifligt började reta min nyfikenhet; jag närmade mig instrumentet, och Emilia! öfverst låg mitt älsklings-stycke, den välbekanta "Sonaten af Beethoven," af hvilken vi tillsammans så ofta tjusats. Jag var så rörd, att de långsamt nedtillrande tårarne knappt tillät mig urskilja stycken af ännu många flere utmärkte kompositörer. Och detta allt i de mig bestämda rummen. Huru kunde hon, med den sträfva och stolta karakter, verlden och det allmänna omdömet gifvit henne, förena så mycken fin känslighet och förekommande godhet; hvar jag såg herrskade en älskvärd ordning; hvarje den minsta möbel vittnade om smak och elegans. Sedan jag betraktat detta, lockades jag att än vidare skåda in i det nästliggande rummet, som endast ägde en utgång och synbart var bestämdt till sängrum; ännu Emilia! upprördes mitt hjerta innerligt af den syn mig här mötte: öfver sängen hängde en enda stor tafla, föreställande Nattvardens instiftelse, målad i oljefärg, och densamma min far med verklig passion älskade, hvilken han ännu under sina bekymmerfullaste omständigheter alltid uppsköt att försälja och hvilken han dock sluteligen för en ringa summa nödgades föryttra. Samma mildhet lyste ännu utur de heliga dragen hos Frälsaren, der han, omgifven af sina lärjungar, utdelande brödet, satt invid sin mest älskades sida. O Gud! huru lycklig var jag nu. Jag tyckte liksom hade anden af mina evigt saknade, hulda föräldrar, i denna stund omsväfvat mig, min uppmärksamhet fästades yttermera på ett aldrakäraste nätt bibliothek, hvilket i ett hörn af rummet omslöts af tvenne sirliga marmorpelare. Det var ej af stort omfång men tycktes likväl äga skatter, hemtade utur de, för den sanna bildningen, rikaste källor. Jag uppehöll mig dock ej länge dermed, men öfversåg ännu i hast de beqvämligheter det lilla rummet erbjöd, och erinrades lifligt om mitt första nattläger under resan, af de sköna friska syrener, hvilka i tvenne höga vaser doftade på den lilla toiletten.

I korthet har jag nu beskrifvit dig de tankar och känslor jag erfor vid allt detta, men att beskrifva dem jag kände vid åsyn af den gudomliga utsigten ifrån det lilla sängrummets fönster, vore omöjligt. Tänk dig endast sjelf, till venster om staden, den stora vida stolta ocean, i hvilken under den allt mer och mer lugnande aftonen, otaliga skepp och master återspeglade sig; himlen öfver den liknade en blå pell, hvarifrån den nedgående solen i den klara böljan spridde tusende strålar; trädgårdar och villor, plantager och ljusgröna åkerfält vexlade om hvaran, täflande att draga till sig den tjusta åskådarns blickar. Till höger den ståtliga staden, der kyrkor och torn, och prydliga stenhus höjde sig öfver hvarandra, samt gator och torg af den oupphörliga menniskorörelsen gjordes till en lefvande cosmorama. Jag ärnade just å nyo närma mig det lilla bibliotheket, för att der uppsöka någon favorit-lektyr, då en vagns hastiga rullande inpå gården väckte min uppmärksamhet; som en blixt ilade jag ned, utan att besinna det möjligen någon annan, än den af mig väntade, kunnat anlända. Men tänk dig en fru mellan 40 och 50 år, med ädel hållning, nedstiga ur vagnen, de bleka men ännu sköna dragen inhöljda i en lätt hvit hufva, samt en mörk sidenkappa, sluteligen omhöljande hela den öfriga kroppen. Jag stillnade en minut verkligt öfverraskad; så mild, så vördnadsbjudande, så intagande hade jag ej föreställt mig denna redan ålderstigna person. En lätt ljusning öfverflög hennes ansigte då hon varseblef mig: "ni är Mamsell Sommer," sade hon, närmande sig, och vänligt räckande mig handen, "jag misstar mig säkert ej; ni är densamma som, ehuru ung, vill åt en gammal sjuklig och otålig varelse egna edra dagar; var derföre välkommen. Ja, var tusende gånger välkommen." Härvid började hon långsamt stiga trappan uppföre, samt vinkade mig, som endast stum kunnat åhöra henne, att följa. "Ni har väl redan installerat er i edra rum," fortfor hon, under det hon, ledsagande mig genom tvenne vackra rum, uppnådde sin egen sängkammare, "och huru har ni funnit dem?" O! min nådigaste Friherrinna, framstammade jag nu, i alla afseenden vida öfverträffande allt, hvarom jag gjort mig begrepp. Jag är ju genom Friherrinnans ännu oförtjenta godhet, satt i den lyckliga belägenhet, att kunna, såväl med förstånd som hjerta, njuta af allt det Friherrinnans opåräknade omtanka erbjuder mig, och har redan med innerlig tacksamhet uppfattat alla de mångfalldiga beqvämligheter som dermed förenas. "Ja, icke sant?" inföll hon, "utsigten är herrlig; man påminnes ofta af den, om ett högre väsendes tillvaro, och jag är glad öfver att ni, som jag ock hoppats, fullkomligt vet skatta dess höghet." Sedermera efterfrågade hon min resas förlopp, timmen då jag anländt, huru jag hittat fram till hennes boning o.s.v., och då hon hörde, att jag ännu ej hos Hof-Rådet B——s aflagt något besök, sade hon med tillfredsställd ton: nå, det var godt att ni först tänkte på mig, men ni skall ej försumma, att redan i morgon f.m. göra dem en påhälsning, höfligheten fordrar så. Jag måste nu för henne omtala, hvilka passagerare fartyget medhaft, huru de föreföllo mig m.m. Då jag vidrörde ämnet angående Geheimerådinnan, sade hon blott småleende: "ja, verlden beskyller henne för allt för mycket högmod, och till löjlighet gränsande andryghet, och måhända har den deri rätt; likväl skall man icke alltid för mycket lita på hvad verlden säger, hon dömmer merendels falskt, och förstorar ända till orimlighet, det ofta obetydliga." — O! huru rätt du har, tänkte jag, och drog mig vid hennes ord till minnes de omilda beskylningar, för hvilka äfven hon varit utsatt. Sedan hon under thé-timmen, uti en beqväm ländstol något uthvilat, ville hon till mina rum, som hon kallade dem, ledsaga mig, för att se huru jag på beqvämaste sätt skulle inrätta mig der; mina effekter voro äfven ifrån fartyget upphemtade, och placerades nu på sina dertill utsedde platser. En omisskännelig omtanka visade sig i allt hvad hon anordnade och föreslog, och under vänliga meddelanden förgick aftonen alltför snart. Jag har redan längesedan sagt Friherrinnan ett god natt, och sitter nu, öfverlemnad åt tusende tankar, vid mitt lilla bord; o! om du såg, älskade Emilia, den yttre trefnad som omger din Mathilda, du skulle då af hjertat glädjas med henne. — Nu har jag med dig bortpratat flere timmar, kl. slår redan tolf, jag måste, af sömnen och tiden uppmanad, äfven till dig säga god natt. Hvad hvilan skall smaka, då äfven sinnet får hvila lugnt. God natt, Emilia, god natt hulda Rosa.

Den 6.

Redan tvenne dagar förbigångna, och jag har ej derunder tecknat dig någon enda rad. Tro dock icke dyraste Emilia, att Friherrinnans godhet, ehuru stor den ock må vara, någonsin kan komma mig att glömma dig och den vänskap du så systerligt tilldelat mig. Nej, tvertom tänker jag, då hon så moderligt nedlåter sig, ännu oftare på dig och den glädje du skulle erfara, om du vore vittne dertill. — I går förmiddag, sedan jag tillsammans med Friherrinnan ätit frukost, frågade hon om jag ej ernade hos B——s aflägga det ifrågasatta besöket. "Det är en aktad familj," fortfor hon, "hos hvilken ni, Mathilda, kunde njuta mycken trefnad; i anseende till deras jemna sommar-sejurer å landet hatva vi med hvarandra ej plägat något oftare umgänge, ty de kalla vinterdagarne binda mig ständigt vid mina rum, men ni som ung behöfver väl ej deraf låta skrämma er; uppsök dem derföre nu, och så ofta ni framdeles sjelf önskar." Det är redan andra gången hon under samtal, med denna egna benämning tilltalat mig; huru känner hon väl mitt namn, då jag sjelf ej omnämnt detsamma? Nå vidare, sedan jag under största enkelhet förbättrat min klädsel afreste jag (uti den i dag fyrspänniga vagnen) till Hof-Rådets; hvem tänker du Emilia, här kom att med öppna armar emottaga mig? Jo Rosa, — den alltid lika vänliga, ljufliga Rosa. Under glädjeyttringar förde hon mig i triumf genom flere rum intill sin mor. Se här mamma, här är Mathilda, om hvilken jag berättat dig så mycket, och här Mathilda, är min mamma, min egen älskade mamma; och härvid flög hon i ett hopp, under okonstlad barnslighet, modren om halsen; nå har jag ej sagt sant, skall du ej tycka om henne, säg? säg? Hof-Rådinnan, en högväxt, ståtlig fru, som nu först fick tillfälle att resa sig upp, nalkades mig med värdighet. Ni är redan länge väntad och efterlängtad, Mamsell Sommer, sade hon, förande mig till en stol, och sjelf tagande plats invid min sida, och med möda har jag kunnat afhålla Rosa, att redan i dag tillskicka er ett invitationskort; jag har dock, af hennes lifliga berättelser föranledd, hoppats det ni ej skulle glömma henne, och fägnar mig nu rätt mycket öfver den bekantskap vi i er få göra. Rosa tillät mig knappt att på denna artighet lemna ett svar, jag skulle nu för henne berätta, huru jag befunnit mig sedan vi åtskiljdes, hvad jag tyckte om staden, om jag redan sett nägon af passagerarena o.s.v.; hon hade redan af Mamsell Angubrit haft ett besök, hvarunder denna mycket efterfrågat mig, samt bedt Rosa vid tillfälle låta sig veta huru "den stackars flickan" fann sig. Härefter framtog hon sina nyaste musikalier, dem vi tillsammans genomögnade, och något litet proberade. Rosa har en intagande, ehuru späd röst, samt sjunger otvunget och lätt; då hon med innerlig känsla sjöng vår echo-sång: "när en tanke flög, då en suck sig smög." O Emilia! hvad jag då återkallades till mitt hem, till dig och mina flydda lyckliga dagar. Jag kunde alldrig nog ofta höra henne sjunga detta lilla stycke, der orden så sannt tolka själens längtan och saknad; med verkeligt bekymmer underrättade mig nu Rosa om den snara flyttning, som för sommar-månaderne förestod familjen. Jag har förr alltid, tillade hon, med otålighet, emotsett denna tid, men icke så nu, jag skulle heldre önska att resan blefve ogjord, på det vi oftare kunde få vara tillsamman, eller rättare, jag skulle önska att du kunde följa oss till det vackra Liljedal, då ville jag för all min tid ej återvända till den stela, tråkiga staden. Sålunda, under Rosas glädtiga joller, bortilade fortare än jag kunde tänka denna glada förmiddag, och uppmanad så väl af Hof-Rådinnan som Rosa att snart omgöra besöket, åtskiljdes vi. Eftermiddagen tillbragte jag inne hos Friherrinnan, som ej fann sig rätt väl; hon hade tillsagt, sig ej mottaga något besök, och låg nu endast i en enkel morgondrägt, hvilande på sin soffa, de fina hvita händerna stundom sysselsatta med en sticksöm. — Då och då tillslöt hon ögonen, liksom till sömn, men då jag, för att ej störa henne, knapt vågade draga andan, eller på mitt arbete föra synålen fram och åter, sade hon med mild ton: "frukta ej att störa mig, min goda Mathilda, jag sofver ej, ehuru mattheten ofta tillsluter mina ögon, men vill ni tvertom för mig förkorta tiden, så omtala, i fall det ej hos er sjelf upprifver ännu oläkta sår, edra lefnads händelser. Jag vet att ni, ehuru oerfaren af verlden, redan pröfvat dess motgångar; jag är sjelf ej främmande för lidelser, och kan så mycket säkrare fatta och dela edra." — "Hulda, nådiga Friherrinna, afbröt jag henne nu, till hvem skulle jag väl heldre anförtro mina bekymmer, än till den, som så moderligt ömmar för de samma, dock känner Friherrinnan säkert de lidanden ett nog hårdt öde tilldelat mig, då ni under ert beskydd tagit en fader- ock moderlös, på verldens goda fullkomligt utblottad varelse; sådan jag är, ser ni mig nu! Jag äger intet, utom en allvarlig vilja att för eder trefnad och beqvämlighet offra mina dagar." — "Jag vet, jag vet, att ni är ensam på jorden, återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda, och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått; han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan, då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar. Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka; hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon, efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen, hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma; villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit, och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande: "här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." — "Nej, nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej mera till någon.

Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen. Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta sitt uppdrag.

Kort tid derefter då han besökte en Bokbindare, att för bataljonens räkning låta inbinda liqvidböcker, såg han ett sirligt arbetadt syskrin, på hvars lock Bokbindaren nyss i guld intryckt bokstäfverne: A.S.R. Genast påminde han sig den upphittade näsduken, efterfrågar med häftighet personen, hvilken skrinet tillhör, får af den pratsamma gubben veta det vara en beställning af Packhusinspektorskan D., som dermed haft mycken hast; det blir troligen, fortfor gubben, en gåfva till hennes unga systerdotter, en hjertans söt varelse, i godhet utan like. "Ni känner dem således," inföll den unga Officern, "och kan säkert säga mig hvar de stå att träffas, på det jag må bli i tillfälle uträtta ett uppdrag, hvilket hittills, i brist af kännedom om hvar de bott, åsidosatts." — "Åh bevars," svarade den välmenande gubben, "det kan jag lätt säga er, gården nästintill denna, tillhör dem, dit kan ni ej gå vilse; ja, ja, flickan är god som guld, akta henne bara;" hm tänkte Officern, med flickan ärnar jag ej ha att göra, endast jag fått återlemna henne sin näsduk.

På eftermiddagen samma dag, styr han åter kosan till gatan, der Packhus-inspektören bodde, går in i det anvista huset, efterfrågar Fru D., säger henne sitt namn och framlemnar näsduken, i det han för henne berättar, huru den kommit i hans händer, samt huru han först i dag, af en händelse, fick veta hvar ägarinnan bodde. Fru D. bjuder honom artigt sitta ned, igenkänner näsduken, emottager den, samt inropar den sextonåriga Augusta, hvilken, högt rodnande, uttalar en tacksägelse till den unga Löjtnanten. Vidare underrättar sig Frun om hans kommendering till orten, hans bekantskaper m.m., men som han i staden ej känner andra än sina kamrater, bjuder hon honom att stundom hälsa på, beklagande, att hennes man nu vore utgången, och således ej sjelf fick visa sin tacksamhet för Löjtnantens hafde möda. Han aflägsnar sig åter, utan att vidare tänka på saken. Ej en enda gång kom Augustas oskyldiga bild att sväfva för hans inbillning, han tycktes fullkomligt kall, och otillgängelig för alla ömmare känslor.

Då han följande morgon uppvaknade, emottog han af sin betjent en liten biljett. Han öppnar den, och finner deri en högst artig bjudning till Packhus-inspektör D., hvilken i enkla ordalag ber honom ursäkta, det han till en liten fest på sin lilla fosterdotters födelsedag, vågar utbedja sig hans besök. Liknöjd lägges biljetten å sida, och han skulle måhända glömt hela invitation för afton, om han ej sent omsider händelsevis blifvit varse den ännu på bordet qvarliggande breflappen.

Det skulle väl dock se ohöfligt ut, tänkte han, vid sig sjelf, att ej antaga en så vänlig bjudning, påkläder sig i hast sin bästa uniform, afklipper en herrlig bouquette af sköna moss-rosor och hvita doftande hyacinther, hvilka blommade uti fönstren af hans rum, samt begifver sig till D——s. Men, huru öfverraskad blef han ej att vid sitt inträde i det klartupplysta huset finna en samling statligt prydda gäster, ur hvars krets den fryntlige värden och värdinnan, välkomnande hastade honom till mötes, hans första blick föll på den i bländande hvitt klädda Augusta, hvilken, lik en nyss utsprucken ros, i glad oskuld stod omringad af flera unga flickor, som höllo på att betrakta de många utsökta skänker födelsedagen alstrat. "Här, Augusta lilla," sade Fru D., "känner du väl sedan i går igen Löjtnant Sommer, hvilken äfven velat göra oss den fägnad, att med sin närvaro hedra din sextonde födelsedag." Augusta neg. "Jag har den äran, att lyckönska er till denna dag, Mamsell Reimer", stammade Löjtnanten, framräckande blommorna, "men tvekar att dermed våga förena denna enkla gåfva, hvilken endast, i anseende till blommornas sällsynthet, för er kan erhålla något värde." Augusta neg ännu en gång, men grep utan betänkande efter bouquetten, hvilken hon under förnyade utrop af: "hvad den är vacker!" med sjelförnöjd mine genast fäste vid sitt bröst, och derefter, lika munter och okonstlad, som förut, återvändo till sina unga vänninnor. Packhus-inspektören yttrade derefter sin fägnad öfver den oskyldiga händelse som förskaffat honom lyckan af Löjtnantens bekantskap, föreställde honom för det öfriga sällskapet, samt uppbjöd, under fortsättningen af aftonen, all sin förmåga att, som en förekommand värd, undfägna sina gäster. Dock, denna dag stadfästade för evigt de båda ungas öde. I tjensten var väl Löjtnant Sommer densamma som tillförene, skötte med drift och ordentlighet sitt kall, men blef han ensam på sitt rum, då nedsjönk merendels hufvudet tankfullt mot handen, och hela timmar kunde på detta sätt overksamt bortdrömmas. Den dysterhet som redan länge bemäktigat sig honom tilltog dageligen, och gjorde ensamheten för honom kärare än någonsin förut; objudna framställde sig nu tankar i hans själ, hvars djup ej såsom hittills blott återspeglade bilden af en enda evigt dyrkad varelse. Nej, tvenne sådana vexlade nu för hans fantasie och kommo honom att förskräckas öfver den likhet, hvilken den ena alltför tydligt tagit af Augusta.

Han ville nu i ensamheten, genom undvikande af alla yttre föremål, med våld afskaka de bojor, hvilka blefvo honom allt mer och mer tryckande men fann ej att de redan voro för hårdt slutne, för att mera kunna lösas. Detta tilltagande svårmod undföll ej hans deltagande vänner, hvilka, genom muntra upptåg och infall förgäfves sökte förströ honom; det högsta möjliga de med honom ernådde, var en promenad utom staden, och underbart fogade händelsen då alltid, att kosan styrdes förbi Packhus-inspektörens hus, att artigheten fordrade en hälsning till fruntimren, som, fästade vid sina arbeten, sutto vid fönstren; att den högt rodnande Augusta, med nedslagna ögon, knappt vågade besvara helsningen, och att den dystre Sommer, då vanligtvis mer tankspridd än någonsin, skiljdes frän sina bullrande kamrater. Isen måste dock engång brytas, och vid ett länge fördröjt skyldighets besök hos D——s, upptäckte Löjtnant Sommar ändtligen, i en skön stund, för Augusta, hvad som, alltsedan första bekantskapen med henne, slutits inom hans bröst. Han meddelade då äfven henne, huru en helig kärlek i yngre år gjort honom lycklig; huru han, för ernåendet af sin högsta önskan, uppoffrat sina ungdomsplaner, huru han dag och natt, under alldrig hvilande omsorg för sin snara fortkomst, med mod och ansträngning tillkämpat sig rykte och ära; huru han med trofast och längtande hjerta ilat att slutligen vid sin älskades fötter nedlägga de med fara för hans lifförvärfvade lagrar, och till lön för allt detta, funnit henne en annans maka. Den enda tröst han ägde, var medvetandet, att icke likgiltighet eller otrohet beröfvat honom henne. Hennes älskande hjerta tillhörde honom ännu, med samma tillgifvenhet som fordom i de lyckligare tider, då de, slutne intill hvarandras bröst, fått tolka hvarandra sin rena kärlek. Hon hade för en oblidkelig fars stolthet åt högmodet och rikedomen, tvungits uppoffra sällheten och försaka sitt hjertas val; och var det endast i uppfyllandet af sina skyldigheter, såsom maka och mor, hon numera fick söka sin sällhet.

"Vill ni således, dyra Augusta", fortfor Löjtnant Sommer, "till ett lidande hjerta sluta edert ungdomsglada, sorgfria lif; vill ni jemte mig gå oförutsedda öden tillmötes, så lemna mig nu genast, och utan vilkor, det ja, hvarförutan jag ej längre äger lugn." Augustas rodnande kind hade nu för första gängen bleknat; darrande föll hon i Sommers öppnade armar, och utsade med tydlig röst det ovilkorliga ja, hennes hjerta förestafavde henne. Hand i hand gingo nu de unga lyckliga till de älskade fosterföräldrarne, upptäckte för dem sina önskningar, erhöllo deras välsignelse, samt knöto kort derefter de band, dem icke ens döden tycktes vilja lösa. Augusta följde sin man under hans tvenne fortfarande tjensteår, men då han, efter erhållen Kapitens-värdighet, anhöll om sitt afsked, flyttade de tillbaka till den ort, som sett Augusta födas; samt nedsatte sig der, enligt Augustas innerliga önskan, uppå en skön landtegendom. Huru lycklig var den känslofulla Augusta, då hon här kunde skänka sin Carl, en pant af sin ömhet, och var det jag, min nådiga Friherrinna, den lilla Mathilda, som fick utgöra dessa ömma föräldrars glädje; min morfar var nu för andra gången blefven enkling, och ägde efter sin hustru, en betydlig förmögenhet; han tillbragte sin återstående lefnad hos sina barn, hvilka funno sin högsta njutning uti att förljufva hans dagar; ännu minns jag som utur en dröm, huru jag stundom fick gunga i den gamles knä: huru jag för lydaktighet ofta af honom erhöll präktiga skänker, dockor eller leksaker; att jag äfven en gång för oartighets skull, nedlyftades ifrån denna kära plats, och hvarken genom smekningar eller annat kunde tröstas öfver denna förvisning, förrän han sjelf åter i sitt knä upplyftat mig, samt lemnat mig sin tillgift.

Jag var endast fem år gammal då min mor, genom min morfars bortgång, lemnades till en gränslös sorg, hvilken min älskade far med möda förmådde skingra. Hennes fosterföräldrars äfven kort derpå inträffade död, bidrog betydligt att nedslå hennes sinne; deras fortfarande ömhet visade sig ännu i det testamente de af all sin egendom gjorde min mor. Dock, tiden, tiden, helar ju hvarje sår; med dess tillhjelp upplefde mina föräldrar åter lyckliga dagar, slösade sin ömhet och trogna vård på mig, deras alltför lyckliga barn, samt njöto med föräldraglädje af den fröjd mitt barna sinne kunde bereda dem. Jag förbigår nu flere år, fördunklade af intet moln; tvertom, nya solar hade ländt sin bana uppå min lefnads horisont. Jag hade redan fyllt mitt sjuttonde år, då min fars munterhet synbarligen började aftaga, och han ofta sågs förfallen i dystra tankar; min ömma mor som ej kände anledningen till hans bekymmer, men obeskrifligen smärtades af att se honom lida, erhöll en dag, på förnyad tillfrågan om orsaken dertill, det svar, att en betydlig borgen, den han för en af sina vänner, en allmänt rik ansedd man, ingått, genom dennes oförmodade obestånd, samt den andra borgesmannens förutskedda uppsägning af vidare ansvarighet, nu ålåg honom ensam att afbetala, hvarigenom han, oberäknadt de öfriga förluster han i dylika fall tid efter annan gjort, såg sig bragt till tiggarstafven.

Min mor bleknade härvid, och höll en minut på att förlora sin fattning, men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl hemma." — "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" — "Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt. Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga, hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl försedda huset; — men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde, jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne, kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit, och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda", återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig, hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. — "Huru är det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur; ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack! min Gud! jag förmår ej mera", — nedföll i hans armar. En marmor blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund. En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla, hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta, hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek; han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.