ELISA BACCIOCHI.
Med Lucien Bonapartes liv hör Elisas nära samman. Medan Joseph och Napoleon ända från barndomen slöto sig till varandra, sökte och vann Lucien vänskap och förståelse hos sin två år yngre syster Marianna eller Elisa, som hon senare kallade sig. Denna vänskap betingades av personlig sympati och gemensamma intressen.
När Marianna var sju år gammal, fördes hon av sin far över till Frankrike till klosterpensionen Saint-Cyr. Hon uppfostrades således på statens bekostnad, liksom Napoleon i Brienne. På den corsikanska flickans stolta nacke vilade som en tung börda medvetandet om att vara fattig. Madame Junot talar om att hennes mor engång vid ett besök i klostret funnit Marianna upplöst i tårar men ej lyckats få den lilla flickan att yppa vad som bekymrade henne, till dess hon slutligen tillstått, att orsaken till hennes sorg var den, att hennes fickpenningar ej förslagit till deltagande i en liten festlighet, som skolans elever anordnat för att hylla en avgående lärarinna!
Marianna var som klippt och skuren för att bli en värdig produkt av Saint-Cyrs visserligen på goda studier fotade, men formalistiska och preciösa uppfostringsmetod, som införts av den mest pedagogiska av fromma damer, m:me de Maintenon, och som alltjämt bibehölls. Hennes litet strama väsen gick väl ihop med den av aristokratism fyllda luft, som hon här inandades, hennes smak för upphöjda och vittomfattande spörsmål med den högtravande ton, som här var rådande.
Den 7 augusti 1792 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, att alla kungliga läroanstalter skulle stängas. Saint-Cyr var också bland dem. Napoleon, som befann sig i Paris, erhöll uppdraget att avhämta Marianna från skolan och följa henne till Ajaccio. De hade emellertid inga penningar för hemresan, och Napoleon uppsatte nu i systerns namn en ganska kortfattad skrivelse på icke fullt felfri franska med anhållan om att Marianna skulle få ut den återstod av allmänna medel, som hon hade rätt till, nämligen 532 livres. Syskonens begäran hörsammades och resan anträddes. Napoleon var icke så litet stolt över att ha under sitt beskydd den femtonåriga systern, som efter åtta års uppfostran förvärvat sig ett sirligt och aristokratiskt sätt att uppträda, vilket — åtminstone i hans tycke — gjorde henne till en fulländad världsdam. Den övriga familjen tyckes ha delat hans uppfattning, ty de kallade henne i hemmet under den första tiden efter återkomsten på skämt "la demoiselle de Saint-Cyr". Elisa beskrives vid denna tid såsom en ganska vacker flicka med regelbundna drag, ett litet huvud, inramat av ett rikt mörkt hår, vackra händer och fötter, en förmån, som var gemensam för alla systrar Bonaparte, och som de själva satte mycket värde på. Men Elisa var ingen skönhet såsom de andra två systrarna, de alltför stora ögonen, den skarpa hakan och det något stickande och spetsiga i drag och uttryck, vilket vid äldre år allt mera accentuerades, verkade störande. Dessutom var hon för att vara corsikanska ganska lång samt kantig i sina rörelser och mager.
Sådan som Elisa var vid hemkomsten från Saint-Cyr, sådan förblev hon. Under hela sitt liv bar hon prägeln av den skola, där alla stöptes i samma form, och där man under fraser och avmätta later dolde så mycket som var möjligt av sitt verkliga jag. Hon gick genom de olika faserna av sin brokiga levnad med samma aristokratism i tänkesätt och uppträdande, med sänkta ögonlock och en klar och ljus stämma, som var ren och vacker, men i vilken aldrig kom ett stänk av humor. Hon behöll alltid en passion för reglementen och principer, som ingen kunde taga ur henne, liksom även sin övertygelse om kvinnans andliga överlägsenhet över mannen även i de stycken man vanligen kallar manliga.
Men det var ej sådan corsikanerna ville ha kvinnan. Napoleon, som först imponerats av systerns förnäma och stela apparition, kände sig alltid på sätt och vis främmande för henne. Han insåg väl, att hon var klok och intelligent, kanske förstod han även instinktivt, i vilken grad hon besatt de karaktärs- och lynnesegenskaper, som hos honom själv voro skarpast framträdande: härsklystnad, häftighet, självkänsla och intellektuell överlägsenhet. Han hyste också en viss rädslans respekt för henne. Men när han hörde henne diskutera filosofiska och litterära teser eller då hon var djärv nog att åtminstone ännu under hans konsulatstid lugnt våga gendriva hans åsikter, i synnerhet i litterära och teaterfrågor, retade han sig på hennes tvärsäkerhet. Hon kom att för honom representera en typ, som han grundligt hatade: den lärda kvinnan, man-kvinnan, mot vilken han hyste all den aversion, som atavismen och hans corsikanska uppfostran givit honom, och vilken skarpare än i något annat förhållande kom till synes i den lidelsefullhet, med vilken han förföljde en kvinna, vilken alltid stod för honom såsom en naturens abnormitet — madame de Staël.
Redan tidigt närmade sig Marianna Lucien. När hon kom hem till Ajaccio stod Luciens stjärna högt, och det dröjde ej länge, innan hon blev hans vän och medarbetare. Man kan icke utan skäl förvånas över att de rojalistiska åsikter och den aristokratism Elisa förvärvat i Saint-Cyr kunde förlikas med Luciens revolutionära entusiasm. Men Elisa bländades av Luciens intelligens, av hans vältalighet och säkra uppträdande och kände väl ock, att hon på Corsika fick vara tacksam över att hava någon, som hon med sin förnäma uppfostran kunde umgås med. Lucien ägde liksom hon förmågan att föra en teoretisk diskussion, och hon kände, att han var den enda i hennes omgivning, som såg ting och förhållanden under en bredare synvinkel. Elisa blev Luciens mest trofasta vän och arbetskamrat under ett decennium framåt. För henne läste han upp sina tal, innan han gick upp i talarstolen, och sina pamfletter, innan han utgav dem. Hon blev för honom den intelligenta och förstående lyssnerska, som varje man är i behov av, och vad som var förmer — den skarpa och kloka kritikern.
År 1792 i december hade Elisa en upplevelse, som något bröt av det enformiga livet på Corsika. Dit anlände nämligen i syfte att pacificera ön en eskader under befäl av den unge amiralen Truguet och med konventsmedlemmen Sémonville ombord. Ingendera av dem kunde italienska, och med undantag av öns deputerade, vilka då befunno sig i Paris, och kanske några unga handelsresande, voro Bonaparterna de enda, som kunde franska, och det föll sig sålunda helt naturligt, att Lucien blev främlingarnas oumbärlige vägledare. När Sémonville från talarstolen uttryckte sin fägnad över att befinna sig bland Frankrikes vänner, corsikanerna, och ingen i den samlade menigheten förstod ett ord av vad han sade, var Lucien till hands för att strax tolka hans ord till corsikanska, och det var han, som svarade med att överbringa en hälsning från jakobinerna på ön till jakobinernas klubb i Paris. Bland damerna fanns ingen annan än Marianna, som talade främlingarnas språk, och vid de festligheter, som tillställdes för fransmännen, var hon den enda, som egentligen kunde uppskatta den hyllning, som de galanta främlingarna ägnade corsikanskorna. Hon blev föremål för deras uppmärksamhet, och snart hade den eleganta amiralen lidelsefullt förälskat sig i Marianna, som även besvarade hans böjelse med hela styrkan av sitt hetsiga temperament. Det blev till och med fråga om giftermål. Men deras samvaro blev blott en kort kärleksidyll — efter tre veckors vistelse måste eskadern återvända, den unge revolutionären drog bort på en expedition till Sardinien, och hon återsåg honom aldrig. Marianna sörjde djupt sin första kärlek. Hennes eget liv blev emellertid icke mindre äventyrligt än hans — med överflyttningen till Frankrike gick hon nya öden till mötes.
Huru de första åren i Frankrike förflöto för Elisa, är ej känt. Samtida tala visserligen om, att även hon var med om det oerhört lättfärdiga liv, som Pauline och Caroline i Marseille skulle hängivit sig åt, och på grund varav de ej fingo komma med i den så kallade fina världen, men det är knappast möjligt att den hedervärda madame Letitia så illa tagit vara på sina döttrar, vilka liksom bröderna hade mycken respekt för henne. Därifrån gjorde dock Elisa ett undantag; hon visade gentemot modern både trots och hårdhet.
Att Elisa icke var nöjd med sitt liv i Marseille, visar emellertid det äktenskap, som hon utan någon djupare böjelse år 1797 ingick. Félix Bacciochi, den man, med vilken Elisa förenade sitt öde, var kapten vid ett infanteriregemente och 35 år gammal. Han utmärkte sig ej genom begåvning och ännu mindre genom militär duglighet, — han hade behövt femton år för att avancera till kapten. Men han var en oförarglig man och kunde kallas en vacker karl, om man såg bort från det uttryck av dumhet, som präglade hans regelbundna ansikte. Dessutom var han den enda aspiranten på Elisas hand. Det sistnämnda skälet blev antagligen avgörande för både fru Letitia och Elisa. Detta var ett tillfälle, som ej fick försummas — Elisa var 20 år, nära nog över giftermålsåldern! För fru Letitia fanns dessutom en annan orsak att med välvilja upptaga Bacciochis anbud, han var corsikan och hemma från Ajaccio, något som hos henne alltid var en stor rekommendation. Bacciochi blev sålunda fästman i huset — någon hänsyn till att Napoleon hade vägrat att erkänna honom som svåger, tog man icke — och giftermålet ingicks inför de civila myndigheterna i Marseille den 1 maj 1797. Om man får tro Masson, hade de båda kontrahenterna gjort vissa retuscher i namn och data: den 29- årige Félix Bacciochi sammanvigdes med den 19-åriga Marianna-Elisa Bonaparte. Det var första gången namnet Elisa förekom i ett officiellt aktstycke, — ett namn som hade givits henne av Lucien, som ju hade en formlig mani att döpa om folk — han kallade sin egen hustru Christine och Eleonore i stället för Catherine, som hon egentligen hette, och det var även han, som för den yngsta systern Maria-Annonziata uppfann namnet Caroline.
Vid den tid då den forna Marianna Bonaparte blev Elisa Bacciochi, vistades Napoleon på Mombello, ett gammalt praktfullt och förnämt italienskt slott, med stora trädgårdar och breda alléer: där höll han för första gången hov. Här infann sig nu madame Letitia med sin dotter Elisa, sin nya måg och sina yngre barn: det gällde att blidka Napoleon för att förskaffa Elisa en hemgift och hennes man ett avancemang. Efter ett första stormigt utbrott lade sig Napoleons vrede; i grunden var det honom rätt likgiltigt med vem Elisa gifte sig — han fann det endast oerhört, att hans familj alltid handlade mot hans vilja, då dess medlemmar dock voro beroende av hans givmildhet och förord. Joséphine, som under denna vistelse i Mombello var idel älskvärdhet mot sina reserverade svägerskor, talade också varmt till Elisas förmån, och då Elisa själv intog en till det yttre ödmjuk hållning gentemot Napoleon — ett diplomatiskt uppträdande, som hon alltid praktiserade gentemot denne — gav Napoleon sin höga förlåtelse och sin sanktion till giftermålet; dock begärde han i utbyte, att modern skulle ge sitt bifall till Paulines giftermål med Emmanuel Leclerc. Enligt Napoleons önskan ägde nu en kyrklig dubbelvigsel rum i Milano den 14 juni 1797.
De första åren av sitt äktenskap tillbragte Elisa på Corsika — Bacciochi hade nämligen i juli 1797 blivit bataljonschef och strax därpå utnämnts till kommendant på citadellet i Ajaccio. Det förefaller, som hade förhållandet mellan de nygifta varit gott, åtminstone lät Elisa aldrig någon ana motsatsen. Hon var emellertid ej hänvisad ensamt till Bacciochis sällskap, ty på Corsika fann hon flere medlemmar av sin familj: Joseph, som just beredde sig för avresan till Paris och de femhundras råd, modern Letitia, som tillsammans med sin bror Fesch, den blivande kardinalen, var sysselsatt med att så modernt och utsökt som möjligt inreda det nyuppbyggda gamla hemmet, och Lucien med familj. Vad Elisa saknade hos Bacciochi, det erhöll hon hos Lucien: det intellektuella umgänget, lyftningen, entusiasmen och den nästan passionerade vänskap, som gjorde syskonen oumbärliga för varandra — och som ofta vantolkats — befästes ytterligare under denna samvaro på hemlandsön. När Lucien i sin tur lämnade Corsika, var Elisa upptagen av helt andra omsorger, närmast tanken på det barn hon väntade — den lilla Napolione, som föddes i juli 1798 och dog några månader därpå. Medan de andra syskonen samlades i Paris under Napoleons expedition till Egypten, levde Elisa ett stilla och tillbakadraget liv i bitter sorg över förlusten av sin son.
Det var först efter brumaire-statskuppen, sedan Bacciochi erhållit chefskapet över ett regemente i Paris, som Elisa flyttade hit. Det intima förhållandet till Lucien återknöts, hon var en trägen gäst på Plessis-Chamans, en av stödjepelarna i Luciens salong och efter Christines död den som här skötte värdinneskapet. Lucien och hon hade gemensamma intima vänner, som de beundrade och understödde — så bildade de tillsammans med Fontanes en oskiljaktig trio. Den didaktiske och korrekte Fontanes utövade på Elisa ett stort inflytande och var under flere år hennes älskare, till stor häpnad för många, som ej kunde förstå vad en man som Fontanes kunde finna hos denna kvinna med så föga yttre charm. När Lucien blev sänd till Madrid, uppstod ett stort tomrum för Elisa, så mycket mer som Bacciochi hörde till dem, som av Napoleon utvalts att följa med honom dit. Men Elisa tröstade sig med Fontanes och samlade den närmaste kretsen hemma hos sig vid rue Verte, medan både hon och Fontanes livligt korresponderade med Lucien och höllo honom au courant med allt vad som skedde: "Jag lever mycket tillbakadraget", skriver Fontanes till Lucien, "och går bort endast för att tala om er med den, som älskar er mer än någon annan. Tro nu ej, att jag menar någon av de tusen Ariadner, som ni skapat genom er frånvaro, det är mera än så: det är en kvinna med en själ och ett snille, värdigt ert eget. Mina böcker, rue Verte och Madrid taga alla mina tankar i anspråk. Madame Bacciochi kan säga er, huru varmt jag är er tillgiven. Hon har haft den godheten att emellanåt taga emot mig. Hon är lycklig, när hon får tala om sin bror."
Elisa var vid denna tid klen till hälsan och tog föga del i den mondäna världens liv, hon gjorde blott då och då en resa till Joseph på Mortefontaine eller till Plessis, i synnerhet då Lolotte hade ferier, men besökte sällan Tuilerierna och Malmaison. Hon var i grunden lika förbittrad över Luciens förvisning som han själv, liksom hon var lika oppositionell mot Napoleon som han, men hon var en större diplomat än Lucien och undvek alltid skickligt sådana spörsmål, som kunde väcka Napoleons vrede. Dessutom var hon mycket upptagen av sitt förhållande till Fontanes. Trots all okvinnlighet, som samtid och eftervärld tillskrivit henne, hade Elisa många av de svagheter, som en gång för alla blivit kallade de evigt kvinnliga. Hon hade lätt både till tårar och löje, hon kunde vara både häftig och ömsint, älskade att ställa till scener och kunde samtidigt våga det omöjliga för den hon skänkt sin kärlek. Utan betänkande offrade hon principer, tid och krafter för att vara Fontanes bevågen, hon skydde intet besvär och ingen förödmjukelse för att förvärva honom och hans neokatolska vänner allt vad de eftersträvade: platser, rikedomar, hederstecken, och hon skydde ej ens att lägga i vågskålen sina förböner för att få emigranter återkallade till Frankrike, sådana nämligen som voro Fontanes' vänner.
När Lucien återkom från Spanien, bodde Elisa en tid hos honom i hans vackra palats vid Rue Saint-Dominique, där hon tog vård om hans döttrar, och var i trots av alla hans förbindelser värdinna i hans hem. Men då madame Jouberthou kom in i Luciens liv, var vänskapen med systern bruten. Schismen med Lucien kom emellertid Napoleon väl till pass, och han beviljade nu Elisa ett anslag om 60,000 livres, som sedan höjdes till 120,000, samt diverse gratifikationer; så t.ex. bidrog han med 100,000 livres till inköp av ett eget palats åt henne, det praktfulla och eleganta hotel Maurepas beläget Rue de la Chaise N:o 7, mitt emot Rue de la Planche. Elisa började nu för första gången själv hålla salong och samlade i sitt nya hem den gamla välkända kretsen. Fontanes var alltjämt den intimaste vännen, och hon fortfor att sörja för hans karriär: genom henne avancerade han till president i den lagstiftande kåren, universitetskansler, hon skaffade honom 5,000 livres i extra månadsanslag och gjorde honom slutligen till kejserlig greve. Det egendomliga är för övrigt, att han sedermera under bourbonerna lyckades så skickligt dölja vem han hade att tacka för denna lyckade start, att Ludvig XVIII fortsatte att göra honom till pär av Frankrike, markis och statsminister. Genom bekantskapen med Fontanes erhöll Elisa en ny skyddsling, Chateaubriand, som hon föreställde för Napoleon vid en fest till dennes ära i Neuilly, där hon var bosatt på sommaren och hösten 1803 på ett gods tillhörigt hennes syster Caroline. Chateaubriand blev genom hennes förmedling ambassadsekreterare i Rom, och trots hennes sjuklighet och sorgen över brytningen med Lucien behöll hon sitt intresse för den nya skyddslingen, ordnade hans ekonomi och ställde tillrätta för honom på hans nya plats, något som Chateaubriand var varmt tacksam för och — i motsats till Fontanes — hade sin glädje i att erkänna.
Elisa skulle i modern tid ofelbart blivit kallad en kvinnosakskvinna. Det finnes i hennes liv detaljer, som komma en att häpna över hennes målmedvetna feminism. Hon bildade en litterär kvinnoklubb, hon ivrade — enligt madame Junot — för en reformdräkt, som hon med ringa framgång men under mycket löje sökte lancera, och hon blev under sin mans frånvaro ej till namnet men till gagnet sekundchef för hans regemente: hon skötte med framgång regementsexpeditionen och lade sig även i befordringsfrågor. Det var första gången Elisa var i tillfälle att visa sin mäktige bror, att hon var i stånd att använda de manliga talanger hon av naturen erhållit. Hon fick snart en mera betydande användning för sin organisatoriska förmåga och sina diplomatiska gåvor.
Medan alla Bonaparter strävade att få taga del i parislivet, hyste Elisa intet intresse därför. Hon var alltför härsklysten för att nöja sig med att föra spiran endast i en salong, synnerligast sedan lederna i hennes beundrarskara glesnat i samma proportion som Fontanes' vänskap svalnat och Elisa ägnat sina omsorger åt en ung man, f. d. tidningsredaktör och sekreterare hos Berthier, sedermera deputeraden François Lespérut. Elisa visste, att hon aldrig vid hovet kunde få någon maktställning, därtill var konkurrensen för stor med Joséphine, Julie och Hortense. Därtill kom, att det knappast var möjligt att behålla Bacciochi i Paris. Han tog sig fatal ut var man än ställde honom, både såsom regementschef och senator! Men borta från Paris skulle han kanske ej väcka så mycken pinsam uppmärksamhet som här bland alla de många övriga, framstående familjemedlemmarna. Napoleon var ej heller missnöjd med att Elisa lämnade Paris, i grunden fruktade han alltid från hennes sida en gryende opposition, liknande den Lucien försökt, och han beslöt därför att skapa en avledare för hennes oroväckande företagsamhet genom att låta henne bli härskarinna i någon mindre stat.
År 1803 hade Murat med Frankrike förenat furstendömet Piombini i nordvästra Italien. Det lilla landet med sina 20,000 invånare föll nu på Elisas lott. Gåvobrevet, daterat den 28 mars 1805, fastställde, att prinsessan Elisa erhöll Piombini, som lydde under Frankrike, att furstendömet skulle gå i arv till den äldsta sonen i prinsessans släkt och att prinsarna av Piombini skulle vara uteslutna från alla anspråk på den franska tronen. Detta sistnämnda villkor visar att Napoleon i sitt familjesystem tillämpade principer, direkt hämtade från det förhatliga "ancien régime".
Elisa lämnade Paris den 29 germinal år XIII, visserligen ej fullt tillfredsställd med den handfull undersåtar man givit henne, men stark i medvetandet om att nu själv kunna forma sitt öde; och hon lyckades även göra det.
Vid samma tid som Elisa kom till Italien, arbetade i grevskapet Lucca corsikanen Salicetti för att förmå dess invånare att förklara sig oberoende och begära skydd av Frankrike. Elisa skyndade sig strax vid ankomsten till Italien att sträcka ut en lysten hand efter detta land, som låg tätt intill hennes eget, och vilket med sina rikedomar, sina historiska minnen och sina 130,000 invånare betydligt skulle stärka hennes maktställning. Elisa var så upptagen av de hemliga underhandlingar hon i detta syfte förde med Salicetti, att hon ej ens gav sig tid att taga sitt lilla rike i besittning, hon nöjde sig med att sända dit sin man och Lespérut med stor svit och hovstat och stannade själv kvar först i Milano och sedan i Genua. Hon behövde ej vänta länge. Ungefär en månad efter det hon anlänt, den 4 juni 1805, anhöllo invånarna i Lucca hos Napoleon att få under franskt beskydd bli regerade av en manlig medlem av det kejserliga huset och den 24 juni utnämnde Napoleon Bacciochi till prins av Lucca och Piombini under namn av Felix I. Bacciochi tog med glädje emot den lysande titeln — något annat kunde han ej göra anspråk på — och Elisa med ej mindre tillfredsställelse regentskapet. Bacciochi ansåg sig redan ha gjort ett storverk, då han visat sig för Piombinis trogna folk och — måhända tyckte invånarna detsamma, de som på 200 år ej sett någon av sina härskare! För övrigt befattade han sig varken med Luccas eller Piombinis angelägenheter. Han figurerade vid festligheter, mottog folkets hyllning, spelade på sin violin, skötte sina nöjen och jakter och var till och med ibland alltför upptagen för att hinna rita sitt namn under regeringshandlingarna. Det var Elisa, som ensam skötte regeringen.
Såsom härskarinna över sina furstendömen var hon i sitt rätta element. Nu först framträdde fullt hennes manliga läggning och hennes likhet med Napoleon. Hon visade sig i besittning av sin broders rastlösa verksamhetslust och arbetsintensitet, hon fann sin största glädje i att göra upp projekt till nyorganiseringar eller förbättringar i administrationen. Hon visade sig äga samma djärvhet, samma avsaknad av skrupler, samma starka tro på eget värde och på äran — la gloire! Utan betänkande och utan hänsyn förde hon sin vilja igenom. Hon hade visserligen avlagt ett heligt löfte på att hålla furstendömet Luccas konstitution i helgd, men det hindrade henne ej att, när hon fann den obekväm, sätta sig över densamma. Lucca fick ej ens behålla sitt gamla vapen; såsom riksvapen införde hon ej det bacciochiska men det bonaparteska, två bjälkar och två stjärnor på blå botten. Vid sitt hov införde hon en etikett, som i minutiöst detaljerande ej gav efter den, som Napoleon infört i Tuilerierna, och vilken passade väl med hennes eget i Saint-Cyr danade väsen.
Man kan med skäl fråga om Elisa dock icke vid sin sida såsom hjälp och stöd hade någon man, förfaren i statssaker. För sin premiärminister hade hon visserligen förtroende men lät honom icke handla på egen hand. Men ej heller hennes älskare hade något inflytande på hennes regering. Den anspråkslöse Lespérut fick efter aderton månaders furstlig nåd vika för en av hennes nya undersåtar, den oemotståndlige Bartolomeo Cenami, som Elisa från stallmästare genom olika grader upphöjde till generaldirektör över undervisningsväsendet, och som hon ej blott dekorerade med hederslegionens gyllene örn och överhopade med gods och guld utan även använde i hemliga beskickningar. Men han var blott en vacker favorit — makten behöll Elisa svartsjukt för sig själv. Överhuvud var Elisa alltför härsklysten för att i sin närhet tåla någon, som ej blint underkastade sig.
Att Elisa, trots sitt rätt hänsynslösa sätt att regera detta lilla folk, som egentligen från början strävat efter oberoende och självständighet, vann sina undersåtars bevågenhet, berodde i främsta rummet på att hon från början anlade en nationell politik. Hennes omgivning bestod huvudsakligen av medlemmar ur landets gamla familjer, som hon visade en speciell uppmärksamhet. Av alla Napoleons syskon var hon den som mest konsekvent fasthöll vid nationalitetsprincipen, och hon var den enda för vilken det lyckades att genomföra den, vilket utan tvivel berodde mest på hennes egen dristighet och uthållighet, men även därpå, att hon ej såsom de andra syskonen ställts inför den olösbara konflikten att samtidigt tillgodose folkens och det napoleonska militärväldets intressen.
Naturligt var att Elisa även skulle uppehålla sina gamla intressen och i sitt land uppmuntra konster och vetenskap. I Lucca fanns en nära hundra år gammal akademi, I'Accademia del oscuri, berömd i hela Italien. Den blev nu av Elisa ombildad och omdöpt till Accademia Napoleone och snart anordnades i densamma litterära pristävlingar. Hon inrättade två teatrar: en italiensk balett och en fransk talscen, själv spelade hon gärna komedi vid de mindre, intimare fester, som gåvos, och alltid i högtragiska roller. Paganini var hennes musikdirektör och Tofanelli direktör för hennes konstakademi. För att inlära den yngre generationen hovseder och etikett grundades en skola för pager, och för unga flickors uppfostran ett institut i stil med Saint-Cyr.
Men Elisas intresse och verksamhet sträckte sig även till andra områden. Hon var outtröttlig, då det gällde att uppdriva landets industri. Med praktisk blick utnyttjade hon sina furstendömens rikedomar, hon drev stora affärer med alun och järn, som i myckenhet fanns i Lucca, hon införde silkesodling och lät inrätta storartade silkes- och sammetsfabriker efter franskt mönster. Men hennes intresse blev än större sedan hon av Napoleon genom dekretet av den 30 mars 1806 fått med sitt rike förena nya områden: Massa, Carrara och en del av Garfagnana — det var åter 40 à 50,000 undersåtar att härska över. Men Napoleons nya gåva hade en vida större betydelse. Den berömda Carraramarmorn blev i hennes hand en storartad exportartikel, men icke såsom råvara. Elisa startade nämligen — praktisk såsom alltid — en blomstrande industri av byster och statyer i alla storlekar av Napoleon och de övriga familjemedlemmarna. Prospekt och kataloger utsändes över hela Europa, beställningar inkommo snart i riklig mängd och från hamnstäderna avgingo skepp, lastade med dessa tvivelaktiga konstprodukter. Marmorindustrin blev också för Elisa personligen en stor besparing: under det att hennes syskon årligen offrade stora summor för gåvor åt furstliga vänner skänkte Elisa helst bort en marmorbyst av sig själv, Bacciochi eller Napoleon, tillverkade i de inhemska fabrikerna.
Själv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra förbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade sjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela administrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet ordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla feodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre klassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda i sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och resultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.
I detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen opposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne tacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i eget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig någonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin icke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den rätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla tillfällen visade henne de största hedersbetygelser.
Men även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla kvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av regentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen därtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om tillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet och lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade också den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern iakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil koncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade även hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad och beundran för brodern — så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti, kejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa upprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer — det första som varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en skrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet bland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens främsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.
Elisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon bevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var drottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga Toscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens förlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många sätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen till konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon genom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig detta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse för Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens, där hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon satte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets angelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens ägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och kyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt vara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras klagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets anhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en stark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta även Toscana.
I Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand, men även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av den 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön Elba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till Elisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins Félix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev således en av sin gemåls underordnade.
Nu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över ett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till skillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna organisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening, att Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var nöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll hon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon liksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans befallningar. En annan gång skriver han till Fouché: "Försök att hindra tidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan." Men intet hjälpte — Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och ryktet om hennes energi for vida omkring.
Det var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814, när de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina länder. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut som hade hon till och med underhandlat med Murat — Italiens erövrare på de allierades vägnar — om att få stanna i sitt furstendöme, och några författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig i hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid framgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade om vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och sina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla sitt rike — hon hade dock regerat Lucca i nära tio år — kan ej tolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner hela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes ansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814 måste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där Bacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.
Efter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano först i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin syster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära Aquileja — den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.
LOUIS BONAPARTE.
Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna, konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den dystre, ensamme mannen.
Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten. Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska studier, ty Louis skulle bli artillerist, — det var för Napoleon det vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar, tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han: "Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det: "Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa, begåvning, stadig vandel, godhet — allt. Nu, när jag ej mera har honom hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt, att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans vackra utseende och älskvärda natur.
Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet, begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna, kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.
Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man. Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon, som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om det lyckliga fredsslutet.
I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet — vilken senare förstördes av kopporna — och i synnerhet av hennes melankoliska väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand, men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800. Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en andra upplaga utkom år 1814.
För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev skvadronchef.
Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet att sända Napoleon och hans här undsättning.
Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, — han blev efter brumaire utnämnd till brigadchef — visade han samma bristande intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad. Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande, han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet, där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var grundläggaren till hela riktningen.
I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd? Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på jämförelse med andra onaturligt stegrats.
Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes många talanger — hon var litterär, sjöng och målade — hennes utsökta elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis' pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han, att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor. Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen. Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning, flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd — många hava betygat att han var god och vek — men redan hans yttre måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet. Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802 firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.
De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern, som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan — själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra månader — var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet — det finns många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare fått tillgång till — faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.
Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte sig under denna tid ett palats och ett lantgods — efter revolutionen fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning. På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i förhållandet mellan de båda makarna.
Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan. Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning. Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt, bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda, kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.
När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten. Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ: när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna att fullfölja vad han påbegynt.
Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen, att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i att förstöra detta folks fria författning.
På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara, som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna lysande hederspost.
Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår, kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner och sina lärare — ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och musik, teckning och målning.
Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis' son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som ville välja sig en konung.
Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis, i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike. Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade om två helt olika ting — i Napoleons tal låg endast en kort befallning att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka han ville arbeta.
Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.
Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat, och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris, där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med vid Austerlitz.
Det goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge. Napoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen berodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart visade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon, ställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns inflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons boykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet var varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som förr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet. Napoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani och konungen själv var "le premier smogleur". En annan tvistepunkt, som för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen, var, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar. Dessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken och förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det led desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin vanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att Napoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde med hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den grad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne. Snart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon uttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under Louis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död lät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis med att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon klagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin armé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom, att han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej kunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat efter förhållandena i Holland. — "Om man modifierar Code Napoléon", säges brodern ha svarat, "så är det ej mera Code Napoléon." Louis vägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan förbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och viktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han tillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i Holland.
Även beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej överens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han anhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa, angivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt att gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den förmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter laglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera av dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga badresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget land. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta huvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev mycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga officiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste uppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet residerat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i Amsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.
I början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa en stor hjälpkår såsom förstärkning till "la grande armée". Louis nekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper till Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa Jérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han var tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens sida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk landstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen, och därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade sig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade armé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper under general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av holländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga fienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet och svaghet — ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna var i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra. Då han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka honom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste Louis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon honom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt avsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans yngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att besätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig i rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar om att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av sina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig Hollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin son. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på väg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt, att Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var urståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare införlivat med Frankrike.
Louis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i Teplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska annekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att återfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse, där han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans bundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade honom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom, där han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och beskyddare, Pius VII.
Att Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig förlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär av Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann sig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.
Hortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine i Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise räddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade furstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade. Den älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att få behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var Joséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes eget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig ånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet ropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen Hortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons ädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de allierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons fall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig först till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd av den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna, misstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz, där hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där omsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades genom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne, och vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som tillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog också Hortense på Arenenberg.
Louis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han sysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten, bland dem "Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de Hollande", i tre band, samt "Observations sur l'histoire de Napoléon". Med åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde oavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom anledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de italienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste sons revolutionsförsök.
Då han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno för att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska konspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.
Hade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se sin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat hälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången genomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.